Ampersand om aprilskämt
Serien Elfquest gratis på nätet
Catahya ska utse förra årets bästa fantastiknovell
Och en gammal favorit i repris: För lite mer än ett år sedan brände David Eddings ner sitt garage
Kategorier
Etikett: noveller
Kategorier
Alicia Erian
(Det här skrevs egentligen 21 maj förra året i min dagbok, men jag tycker att Alicia Erian förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.)
För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.
Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.
Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. “Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.
Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.
Läs!
Andra bloggar om: alicia erian
Kategorier
Umeå novellpris
Umeå novellpris delades för ett tag sedan ut till fem vinnare istället för en, vilket ett antal personer anser vara fegt och tråkigt.
”När vi i juryn i år skulle utse pristagare kom vi fram till att vi ville visa fram en provkarta på vad novellen kan vara, vad novellen kan erbjuda i konstnärliga och litterära möjligheter”, sade jurymedlemmen Torgny Lindgren.
Hah. Om deras syfte med så många pristagare var att visa upp novellkonstens mångsidighet så tycker jag att de misslyckades. Flera av novellerna erbjuder nämligen ungefär samma saker. Tre av de vinnande novellerna hade utgjort lika mycket ”provkarta” som alla fem tillsammans. Och även om ingen av dem är dålig, så tycker jag inte att alla förtjänar att vara med och dela priset.
Om jag hade fått bestämma så hade ”Präst i Kemi” av Nina Hampusson vunnit. Ensam. Den har något som de andra till stor del saknar och det är, hur kliché det än låter, riv. Den är underhållande och kraftfull när de andra mest är fina.
De andra då?
”Hannes & Hanna” av Sanna Lindmark Starkenberg handlar om en unge och hans barnvakt. Den är fin, realistisk och välskriven och man anar en mörk bakgrund, men den saknar det lilla extra.
”Rekviem” av Henry Barsk består av först en berättelse som nästan bara är naturbeskrivning, sedan ett refuseringsbrev och sist en ny, bättre version av berättelsen. Det är en kul idé i teorin, men innebär i praktiken att halva novellen består av en text som förtjänade ett refuseringsbrev. Eh. Kanske inte helt lyckat.
I ”Tabita” av Else-Britt Kjellqvist flyttar en kvinna tillfälligt in i ett litet samhälle och väcker en bibliotekaries intresse. Ett utsnitt ur vardagen som känns äkta, men rätt ointressant. Dessutom är språket lite obekvämt ibland. Kjellqvist skriver i vanliga fall poesi och en del formuleringar känns som att de skulle passa bättre i en dikt, för här snubblar jag över dem.
”VM i Calgary” av Mia Öström gillade jag däremot. Huvudpersonen ska snart föda och hennes buffel till karl ska köra dem till sjukhuset, men det blir hela tiden hinder på vägen. Jag blev riktigt irriterad, men på ett bra sätt.
Andra bloggar om: noveller, litteraturpris
Kategorier
Underbara Winterson
Kategorier
In the Hills, the Cities
Vissa titlar klistrar sig fast. När jag tittade på innehållsförteckningen i Clive Barkers novellsamling Books of Blood, Volume 1 fastade jag direkt för ”In the Hills, the Cities”. Det är lustigt, hur vissa ordkombinationer kan få det att suga i magen. Betydelsen är inte intressant i sig – jaha, det finns städer bland kullarna, vem fan bryr sig – men formuleringen säger att här finns en historia. Här finns något som rör sig. Den skapar förväntan, eller gjorde det i alla fall för mig.
Jämför med om den hade hetat ”The Cities in the Hills” istället. Inte alls lika intressant.
(Själva novellen, om två städer som tävlar med varandra genom att bygga enorma konstruktioner av invånarnas egna kroppar, var inte dum heller.)
Andra bloggar om: clive barker, titlar, noveller, skräck
Kategorier
Tulpanporr
Just nu har jag en sån där period där jag hoppar mellan olika böcker hela tiden och inte blir färdig med någon. Idag påbörjade jag Jeanette Wintersons novellsamling The Powerbook och gömde munnen bakom kappans höga krage så att övriga tunnelbaneresenärer inte skulle se hur jag satt och idiotflinade.
En av novellerna handlar om en tjej som i slutet av 1500-talet klär sig ut sig till man, blir spion och smugglar tulpaner. Skeppet hon reser med blir anfallet av pirater och de säljer henne som sexleksak till en prinsessa. Dagen närmar sig då Ali måste avslöja att hon inte är en man utan en kvinna med tulpaner i brallorna. Men…
Dagens roligaste, helt klart.
Kategorier
Bokfemman v. 3
Veckans tema från bokfemman är ”senaste” och de fem senaste böckerna jag köpte är:
Super Bitches and Action Babes av danska professorn och filmforskaren Rikke Schubart är en studie av filmhjältinnor mellan 1970 och 2006. Verkar spännande. Jag gillar ju både actionfilm och genusstudier och tycker att det är väldigt intressant hur man iscensätter kvinnor i traditionellt ”manliga” roller, så den här boken är förmodligen julafton för mig.
Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter, en antologi från det lilla skräckförlaget Schakt. Värd att läsa, i synnerhet för Johan Theorins ”Endast jag är vaken” om en mordisk tomte. Förlaget har enligt hemsidan 7 ex kvar, så skynda!
The Call of Cthulhu and Other Weird Stories av H.P. Lovecraft. Dags att uppdatera min allmänbildning.
The Helmet of Horror av Victor Pelevin, myten om minotauren i en form där labyrinten är ett chattrum och hela boken består av dialog. Jag har inte läst den ännu, men den verkar lovande.
Amberville av Tim Davys. Ja, marknadsföringen funkade på mig. Jag blev nyfiken och den var billig.
John Ajvide Lindqvist kommer tydligen med en ny roman i år, Människohamn. Åh, jag hoppas verkligen att den bryter riktningen som hans tidigare böcker har följt, dvs. nedåt. Låt den rätte komma in var otrolig, Hanteringen av odöda nådde inte upp till den nivån och novellsamlingen Pappersväggar nådde inte upp till den föregåendes nivå. Visserligen skulle en bok som är lite sämre än Pappersväggar fortfarande vara mycket bra, men det skulle vara så mycket roligare om kurvan vände uppåt istället.
(Läste ni förresten intervjun i DN med honom innan julen? Hon som intervjuade honom frågade hur länge han hade gått i psykoanalys och skrev sedan ”Det är lite svårt att smälta att han inte har det. För John Ajvides karaktärer är oftast så hårt drivna av sina inre demoner att några vampyrer eller jättebläckfiskar nästan inte ens behövs.” Jaha, där har vi både en skvätt blanda-ihop-författaren-med-boken och en nypa skräck-utan-monster-är- finare-skräck. Allvarligt. Skärpning.)
The Girl Least Likely To längtar till den första april för då kommer det nytt av Joyce Carol Oates: Wild Nights! Stories about the Last Days of Poe, Dickinson, Twain, James, and Hemingway. Oooh. Det är farligt att läsa andras bokbloggar, min redan alldeles för långa ”vill läsa”-lista blir ännu längre.
Och jag är lite förtjust i Oates efter att nyligen ha läst hennes En författares övertygelse som innehåller diverse essäer om skrivande:
Under hela min barndom strövade jag omkring och gick på ständig upptäcktsfärd i naturen, hittade till gårdar i grannskapet, en guldgruva av gamla lador, övergivna hus och förbjudna ställen av alla de slag, varav en del antagligen var livsfarliga, till exempel vattenreservoarer och brunnar övertäckta med lösa bräder. De här strövtågen är intimt förknippade med berättandet, för det finns alltid ett spökjag, en fiktiv jagperson i sådana miljöer.
Jo, jag har redan citerat det stycket på annat håll. Jag tycker så mycket om det där med spökjaget.
Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist, Joyce Carol Oates