Kategorier
Förlaget

Nytt från Vendels förlag: Norn och Tävlingsdräkten

I dag publicerade Vendels förlag som jag och Maria är med och driver vår senaste bok, Charlotta Jonassons diktsamling Norn. Det är en en berättelse om att tillfriskna från långvarig psykisk ohälsa, en väg som går genom kamp och återfall in i det okända, skildrad med vävning och vävnad, trådar och träd, ben och bark. Den tar vid där hennes första diktsamling, Dans makaber, slutade. Dans makaber kom 2018 och behandlade sjukdomen i en bildvärld av ben, skog och vatten. Nu får Norn komma ut i världen och se sig om på riktigt. Hoppas att den blir omtyckt: det har förstås inte funnits tid att bedöma det än, men den har ändå hunnit få en fin recension från Bibliotekstjänst.

Tävlingsdräkten

För tre veckor sedan kom Jonas Grens sonettkrans Tävlingsdräkten, om skidåkning och döden. Jonas Gren tar sig an detta det kanske strängaste av versmått och placerar det i dess naturliga hem: vallaboden. Med efterskrift av historikern och skidåkaren Sverker Sörlin. Den har fått ett ganska fint mottagande för att vara en liten diktsamling på ett mindre förlag: bra recensioner i Aftonbladet och Norrländska Socialdemokraten, uppmärksammad i P1 Kultur, Upsala Nya Tidning, Falu-Kuriren, Gefle Dagblad, Östersunds-Posten, Mora Tidning, Nerikes Allehanda och så vidare. Det är fint när folk tycker om det man har arbetat med.

Kategorier
Läsrapporter

Saker jag läste i januari

Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,

skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström

Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.

Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.

Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.

En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.

Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.

Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.

The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.

Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.

Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!

Månadens fakta

Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.

Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.

Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?

Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.

En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.

Kategorier
Citat Länktips

#lyrikfredag

Ett snabbt tips: taggen #lyrikfredag på Twitter. Mitt bidrag idag är ur Nattens språk av Rut Hillarp, som jag har ströläst i veckan.

Rut Hillarp. #lyrikfredag

Ett foto publicerat av Maria (@grenverk)

Kategorier
Citat

Det var jag som kom hem till dig

Jag är ingen journalist
men jag skulle vilja ställa
några frågor
Först lite bakgrundsinformation:
Likheterna mellan mig
och en människa
är förvånansvärt många
Nu till första frågan:
Kan du nämna någon
eller några av dessa likheter?

Ställ vattenglaset på sängbordet
Om du tänker törsta ihjäl
ser du glaset precis innan du dör
och blir nöjd över att du är så bra
på att planera

Det är inte för att jag är förtryckt
som jag inte gör uppror
Krig och våld skrämmer mig inte
Jag är bara rädd att om jag
sätter ner foten blir världen impotent
och det skulle väl inte göra så mycket
om det inte vore för att jag
är så förtjust i att knulla

Inget av det du åt igår
är lagat av din mamma
Det var bara som du trodde
men hon köpte färdiglagat
hela veckan
för hon hade inte tid
med hushållsgörat
Hon kastade sten på bilarna och åt
bakelser uppkallade efter kvinnor
utan underdel

Ur Det var jag som kom hem till dig av Nina Hemmingsson.

Kategorier
Citat

Goethe medan pastan kokar

På sistone har jag haft diktsamlingar utspridda här och där i lägenheten, att plocka upp och läsa medan man väntar på någonting. Man lagar mat och vattnet håller på att koka upp. Ens vän som är på besök borstar tänderna. Ofta för kort för till och med en novell, men ofta lagom för en dikt eller två. Just nu är det Goethe som får fylla de där minuterna.

Ibland är det rätt banalt, som någonting man kunde tänka sig massproduceras för att sättas upp på köksväggar.

Willst du immer weiter schweifen?
Sieh, das Gute liegt so nah.
Lerne nur das Glück ergreifen,
Denn das Glück ist immer da.

Ibland är det förstås sådant man inte har kunnat undvika förut.

”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?” –
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.”

Men på det stora hela känns det som om dessa stackars minuter får betydligt mer givande sysselsättning nu än tidigare.

Kategorier
Citat

Villon

– han var vid denna tidpunkt tjugofem år och hade just gjort undan sitt första mord och sitt första längre poem, ganska harmlösa debutstycken båda –

”Villon” (ur Silversköldarna), Frans G. Bengtsson.

Kategorier
Citat

Kyssen i 1700-talets erotiska poesi

Kyssen är ett ganska ovanligt tema i 1700-talets erotiska poesi. På 1800-talet blir det emellertid påfallande vanligt, och många dikter kretsar hänfört kring läpparnas förening. En lärd man i min bekantskapskrets förklarade vad detta beror på. Under 1700-talet var kvaliteten på rakknivar ännu ganska dålig. Det gjorde ont att ta bort skägget och resultatet blev halvskrovligt och för det mesta lät man raka sig endast ett par gånger i veckan. Skäggstubben pudrades över. Rokokotides hjältar stacks alltså något förbannat. Kvinnorna föredrog följaktligen andra typer av erotisk beröring än den som skedde med ansiktet. Så kom i början av 1800-talet det engelska precisionsstålet. Det revolutionerade rakningen och beredde väg för romantiken.

Meteorer, Horace Engdahl. Någonting av det mest sympatiska jag någonsin har läst om 1700-talet.

Kategorier
Babbel

Den uppländska indiska diktstigen

I eftermiddags tog jag och en vän en promenad i Nåsten, ett skogsområde vid Uppsala. Dagens upptäckt: en indisk diktstig, som jag antar är en rest efter den indiska kulturfestival som fanns här tidigare i höst. Det var förstås för bra för att missas, så vi klafsade genom leran, hoppade över vattenpölar, halkade på brädor utlagda över våtområden och läste indisk poesi där den satt på träden. Runt ett halvdussin olika författare fanns representerade, där deras dikter satt och skapade kontraster mot den svenska höstskogen.

Jag vill ha fler dylika initiativ. En promenad med drapor, kanske? Eller så får man åka till Indien och pryda träden med Anna Maria Lenngren.

Kategorier
Länktips

Länkhög: Hope Mirrlees, Pindaros och ett science fiction-uppslagsverk

The Encyclopedia of Science Fiction lanserade sin tredje utgåva på nätet häromdagen. Dryga tre miljoner ord om science fiction i olika former. The Encyclopedia of Science Fiction har varit den engelskspråkiga sfärens standarduppslagsverk om science fiction i decennier; det är roligt att se det uppdaterat, utvidgat och mer tillgängligt än tidigare.

Venanzio har skrivit om en nyöversättning av Pindaros, och diskuterar översättarens roll och ethos. Hur tar vi egentligen emot egenutgiven klassikeröversättning från en person vi inte vet någonting om?

The Times Literary Supplement Blog uppmärksammar att Hope Mirrlees dikter nu finns återutgivna. Det är bra, även om jag är lätt skeptisk till formuleringar som ”her best-known work, the long, psychogeographic poem Paris” eller ”that Mirrlees and Loy have been re-issued after so many years out of print” och att skriva om hur bortglömd hon är utan att över huvud taget nämna Lud-in-the-Mist – Mirrlees med största sannolikhet mest lästa verk, inte minst eftersom det faktiskt tryckts och gått att få tag på.

Kategorier
Citat Evenemang

Science fiction-poesi och Eurocon

Ovan ett utdrag ur Science fiction av Johannes Heldén. Han är en av många författare som kommer att besöka sf- och fantasykongressen Eurocon i Stockholm i sommar. Förutom de utländska författarhedersgästerna Elizabeth Bear och Ian McDonald har arrangörerna lyckats få dit åtminstone 18 (!) svenska fantastikförfattare. Hur kul som helst.

Så alla som är intresserade av fantasy, sf eller övernaturlig skräck: Eurocon 17-19 juni i Stockholm. Kom ihåg det! En helg fullsmockad med föredrag, paneldebatter och allmänt nördsnack i baren eller runt bokborden.

Ni som inte har fyllt 26 går in gratis, men då måste ni registrera er i förväg.