Kategorier
Babbel

Fantastik, Murakami och Nebulapriset 1973

Upp till nördkamp!, skriver Anna på Bokstävlarna, angående att Haruki Murakami leder (eller ledde) en liten omröstning ägnade fantastikförfattare, eller snarare sådana som gjort utmärkta saker med ”fantastisk riktning” (vilket är två ganska olika saker). Jag kan inte läsa den bloggposten och sedan se listan utan att tänka på att en av de saker som definierar Nebulapriset för mig är resultaten i romankategorin 1973 och 1986.

År 1973 var Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow, David Gerrolds The Man Who Folded Himself, Poul Andersons The People of the Wind och Robert A. Heinleins Time Enough for Love bland de nominerade. Vann gjort Arthur C. Clarkes Rendezvous with Rama. År 1986 fanns bland de nominerade William Gibsons Count Zero, Gene Wolfes Free Live Free, Margaret Atwood The Handmaid’s Tale, Leigh Kennedys The Journal of Nicholas the American och James Morrows This is the Way the World Ends. Vann gjorde Orson Scott Cards Speaker for the Dead. Det spelar mindre roll att Atwood och Pynchon är lysande författare, vida överlägsna Card och Clarke: de hör inte till oss.

Bland fantastikläsare finns ofta två motstridiga krafter när det gäller författare utifrån som kanske, eller kanske inte, rör sig in på territoriet. Den ena försöker annektera författare och göra dem till en del av traditionen, för att därmed tillgöra sig det kulturella kapital som följer med dem. Den andra värderar genrens sammanhållning, och betraktar skeptiskt allt som riskerar att luckra upp gränserna.

Nu är det förstås inte nödvändigtvis så att Bokstävlarnas blogginlägg bör (som här är en utgångspunkt för reflektion snarare än någonting att gå i polemik mot) betraktas som en del i det, utan snarare som ”alltså, jag gillar Murakami, men står han inte i fel fack här nu?”. Men fantastik är en bred och och inte sällan olika definierad term: den kan när den är på det humöret öppna sin famn för mycket. Jag ser inte varför den skulle vara så kall mot Murakami.

I grund och botten finns det förstås en poäng i att poängen med termer försvinner om man använder dem för brett: fantastik bör trots allt vara ett värdeneutralt ord, och inte någonting vi vill tillskriva eller skydda en bok från bara för att vi tycker om den. Men vill man ha exakthet och någorlunda skarpa linjer, då är det nog inte bästa ordet att använda.

Och utanför litteraturvetenskapen trivs jag ganska bra med de där uppluckrade gränserna.

Kategorier
Spaning

Catahyas novellpris till Anders Fager

På nyårsafton delade fantastikföreningen Catahya ut sitt novellpris, som varje år tilldelas en svenskspråkig novell från föregående år med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (fantasy, science fiction, skräck).

Priset gick till Anders Fager för novellen ”Mormors resa”, publicerad i novellsamlingen Svenska kulter från Man av Skugga förlag. Prissumman är 1000 kr.

”Mormors resa” är en originell och överraskande skräcknovell om två bröder som reser genom Europa för att hämta hem mormor till resten av familjen. Med ett intensivt språk plockar Anders Fager långsamt isär fasaden och det som började som en liten otäck reva i verkligheten har till slut växt till en avgrund.

I juryn satt Hans Persson, Camilla Jönsson och jag.

Kategorier
Babbel Bildigt

En bild säger mer än tusen ord, eller?

Vad jag har läst de senaste dagarna, och kommer fortsätta med någon dag till: ungdomsromaner som ska recenseras och noveller som kan komma ifråga för Catahyas årliga novellpris.

(Och nja, eftersom det här är en bokblogg hade kanske tusen ord om litteratur varit att föredra?)

Kategorier
Babbel Gnäll

Låt mig slippa ”kvinnoöden”

Sara Stridsberg har fått tidningens Vi:s litteraturpris. Välförtjänt, men var de tvungna att dra till med ”kvinnoöden” i motiveringen? Det ordet gör mig trött. ”Med inspiration från kända kvinnoöden skapar Sara Stridsberg en värld där det kvinnliga sorgearvet ekar som en mörk klang genom textens landskap. I romanerna Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River utforskar hon med glimrande ordbegåvning och unik musikalitet människans utsatthet, rädsla för övergivenhet och dröm om evigt liv.”

Tillsammans med det hyfsat ofta förekommande ”stark kvinna” är ”kvinnoöde” ett av mina hatord när det gäller beskrivningar av vad böcker (eller filmer) handlar om. Det har inget med innehållet att göra, som ren beskrivning kan det vara hur korrekt som helst. Problemet uppstår när man sätter alla dessa ”kvinnoöden” i relation till det som inte sägs om skildringar av män. En skildring av en kvinnas liv är ett ”kvinnoöde”, medan en skildring av en mans liv inte kallas ett ”mansöde” (och ett påpekande om att mannen i en bok är just en ”stark” man verkar aldrig behövas i baksidestexten).

Självklart tror jag inte att de som väljer dessa ord menar något illa. Tvärt om tror jag att man ofta vill göra något positivt, lyfta fram. Men effekten är att det blir så himla tydligt att kvinnor pekas ut specifikt som KVINNOR på ett sätt som inte sker med män. Google ger 24700 träffar på ordet ”kvinnoöde” och 2270 på ”mansöde”. Ska man kanske gissa att männens livsöden räknas som människoöden istället?

—–

Lite på samma tema har Tekoppen har tittat på hur Moa Martinson och Harry Martinson beskrivs i Nationalencyklopedin och konstaterar att ”Moa Martinson skildras som kvinno- och barnskildrare, Harry Martinson skildras som människo- och världsskildrare.”

Kategorier
Spaning

Bokbloggarnas litteraturpris

Ursäkta bloggdöden den här veckan. Jag får ta igen det genom att blogga extra mycket den kommande veckan!

Något annat bloggigt är att Breakfast Book Club har instiftat Bokbloggarnas litteraturpris:

Alla svenska bokbloggare får nominera fem svenska eller utländska böcker var (de ska dock finnas översatta till svenska), utgivna från och med november 2009 till november 2010 (priset delas ut och tillkännages i samband med Stora kulturbloggprisets gala den 27 november).

Böckerna ska vara poängsatta så att årets bästa får 5p (fem poäng), den näst bästa får 4 p (fyra poäng) osv. De fem titlarna med högst totalpoäng slutnomineras och alla bloggläsare kommer därefter att rösta fram vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris.  Nomineringstiden startar nu och pågår till och med 24 oktober. Röstningsperioden kommer att vara under två veckor i början av november. Vinnaren kommer annonseras och priset delas ut i slutet av november!

Kul grej!

Kategorier
Recensioner Spaning

Urhunden till Frances och Husfrid

I torsdags meddelade Seriefrämjandet årets vinnare av Urhunden, som i år delas ut för 24:e gången. Frances av Joanna Hellström utsågs till bästa originalsvenska seriealbum och bästa översatta seriealbum blev Husfrid (Fun Home) av Alison Bechdel.

Frances har jag inte läst, men Husfrid är väldigt nära lysande. Husfrid är en självbiografi i serieform där Alison Bechdel skildrar dels sin uppväxt i ett stort gammalt hus, där en pedantisk och känslomässigt frånvarande pappa ständigt inreder och renoverar, och dels hur hon under universitetsstudierna inser att hon är lesbisk. Strax efteråt dör fadern och Alison får reda på att han har haft ett flertal affärer med män, vilket får henne att tänka annorlunda om en del händelser och personer under hennes uppväxt.

Bechdels berättande följer ingen rak linje. Det är associativt och viker ofta av på nya spår för att sedan återvända till tidigare händelser, och det är så skickligt gjort att det är en njutning att följa med i de mjuka berättarspiralerna. Ofta har något lagts till så att de tidigare händelserna kan ses i ett nytt ljus när man återvänder till dem. Att albumet är snyggt tecknat och fullsmockat av litteraturnördiga referenser gör såklart inte saken sämre. Läs!

Kategorier
Spaning

Nordiska rådets litteraturpris

Finska författaren Sofi Oksanen har vunnit Nordiska rådets litteraturpris för sin senaste roman Puhdistus (Utrensning). Motivering:

”Sofi Oksanens roman Utrensning utspelar sig på två tidsplan i Estland, men dess teman kärlek, svek, makt och maktlöshet är tidlösa. Utrensning vibrerar av spänning: outtalade hemligheter och djupt skamliga dåd brer ut sig som ett nätverk över boken och tvingar läsaren att läsa vidare. Med ett sällsynt exakt och drabbande språk beskriver Oksanen vad historien gör med den enskilda människan och historiens närvaro i nuet.”

Jag har Utrensning hemma som 7-dagarslån just nu men måste lämna tillbaka den idag (ehm, egentligen igår) utan att ha hunnit läsa den. Hur surt är inte det.

Kategorier
Babbel Spaning

Två priser: SvD:s litteraturpris och Bad Sex Award

Jag läser att finlandssvenska Johanna Holmström har fått Svenska dagbladets litteraturpris för sin senaste novellsamling Camera obscura. Kul! Just Camera obscura har jag inte läst, men däremot hennes tidigare novellsamlingar Inlåst och Tvåsamhet och dem gillade jag starkt. Kul också att priset går till en novellsamling. Noveller får generellt inte tillräckligt med uppmärksamhet tycker jag.

Jag läser också att Literary Review har delat ut sitt årliga Bad Sex in Fiction Award. Denna gång gick det till Jonathan Littell för en sexskildring ur The Kindly Ones (De välvilliga) och den kan man såklart läsa i länken ovan. Om man roas av pinsamt skrivet sex kan man också spana in de övriga nomineringarna samt tidigare års ”vinnare”, eller varför inte inläggen hos Boktoka och Vandonovan (del 1, del 2) för fler exempel.

Det är svårt att skriva om sex utan att det blir konstigt eller pinsamt, visst, jag fattar det. Vad jag däremot inte fattar är hur man tänker när man släpper iväg sånt här med sitt namn på det… Ibland hade det varit bättre att sluta skriva vid sovrumsdörren och bara låta läsaren föreställa sig resten. Något jag har särskilt svårt för är när författare liksom byter stil och går helt bananas med omskrivningarna bara för att det är en sexskildring. Skriv om det i ungefär samma stil som allt annat i boken så att det passar in, eller skriv det inte alls om det inte funkar.