Upp till nördkamp!, skriver Anna på Bokstävlarna, angående att Haruki Murakami leder (eller ledde) en liten omröstning ägnade fantastikförfattare, eller snarare sådana som gjort utmärkta saker med ”fantastisk riktning” (vilket är två ganska olika saker). Jag kan inte läsa den bloggposten och sedan se listan utan att tänka på att en av de saker som definierar Nebulapriset för mig är resultaten i romankategorin 1973 och 1986.
År 1973 var Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow, David Gerrolds The Man Who Folded Himself, Poul Andersons The People of the Wind och Robert A. Heinleins Time Enough for Love bland de nominerade. Vann gjort Arthur C. Clarkes Rendezvous with Rama. År 1986 fanns bland de nominerade William Gibsons Count Zero, Gene Wolfes Free Live Free, Margaret Atwood The Handmaid’s Tale, Leigh Kennedys The Journal of Nicholas the American och James Morrows This is the Way the World Ends. Vann gjorde Orson Scott Cards Speaker for the Dead. Det spelar mindre roll att Atwood och Pynchon är lysande författare, vida överlägsna Card och Clarke: de hör inte till oss.
Bland fantastikläsare finns ofta två motstridiga krafter när det gäller författare utifrån som kanske, eller kanske inte, rör sig in på territoriet. Den ena försöker annektera författare och göra dem till en del av traditionen, för att därmed tillgöra sig det kulturella kapital som följer med dem. Den andra värderar genrens sammanhållning, och betraktar skeptiskt allt som riskerar att luckra upp gränserna.
Nu är det förstås inte nödvändigtvis så att Bokstävlarnas blogginlägg bör (som här är en utgångspunkt för reflektion snarare än någonting att gå i polemik mot) betraktas som en del i det, utan snarare som ”alltså, jag gillar Murakami, men står han inte i fel fack här nu?”. Men fantastik är en bred och och inte sällan olika definierad term: den kan när den är på det humöret öppna sin famn för mycket. Jag ser inte varför den skulle vara så kall mot Murakami.
I grund och botten finns det förstås en poäng i att poängen med termer försvinner om man använder dem för brett: fantastik bör trots allt vara ett värdeneutralt ord, och inte någonting vi vill tillskriva eller skydda en bok från bara för att vi tycker om den. Men vill man ha exakthet och någorlunda skarpa linjer, då är det nog inte bästa ordet att använda.
Och utanför litteraturvetenskapen trivs jag ganska bra med de där uppluckrade gränserna.
Ursäkta bloggdöden den här veckan. Jag får ta igen det genom att blogga extra mycket den kommande veckan!
I torsdags meddelade Seriefrämjandet