Etikett: romaner

Kategorier
Recensioner

Konsterna av Elin Ruuth

Jag läste Konsterna av Elin Ruuth till en bokklubb som Johanna Lundin ordnar på Instagram och det är jag glad över. (Länk till den finns i hennes profil.)

Konsterna berättar om konstnärsparet Dagmar och Vilhelm i början av 1900-talet. Det är en kort roman full av stämning, sommarljus och drömmar som inte blev. Dagmar skapar knappt alls och Vilhelm är missnöjd med att vara så upptagen med sagomotiv på beställning, han skulle hellre måla annat. (Paret är inspirerat av Ester Ellqvist och John Bauer, men det visste jag inte när jag började läsa. Nu har jag lagt till en dokumentär om dem i min poddlista.)

De har bjudit in vänner för att fira midsommar och så råkar en före detta älskare till Dagmar komma med. Drama ensues.

Konsterna är korta scener med konstnärliga personer som försöker få till livet, vad som får plats, vad som inte får plats (särskilt för kvinnorna, åtminstone de som har barn som hänger i kjolarna när de ska måla), vem är bättre, vem går det bra för, vem är man i olika sällskap. Jag tycker om att Ruuth får så mycket sagt i sina korta kapitel, det är som att det gömmer sig en mycket större roman innanför pärmarna än vad som syns på utsidan. På lite mer än 100 sidor vecklar den ut äktenskapskrångel, familjer, vänskaper och mansgrisande i midsommarnatten.

Jag tycker om stilen också, tjusigt kryddad med gammaldags ord. Inte för att jag har tillräcklig koll för att veta om de är rätt för tiden, men det känns som att de passar.

(Nirstedt/litteratur, 2022.)

Kategorier
Babbel

We Love You, Bunny

She had the most Victorian face. Like she might faint or get tuberculosis any minute.

En fortsättning på inlägget där jag skrev att jag hade läst halva We love you, Bunny och att den var väldigt underhållande, men att jag var tveksam till om den skulle hålla i 500 sidor.

Facit: den höll inte. Jag började tycka att den var tjatig, upprepande och utdragen. Sådär sista 100 sidorna läste jag mest för att bli klar. Tråkigt, med tanke på hur mycket jag gillade Bunny och hur kul jag ändå hade i början.

Jag vet inget om hur arbetet med den här boken har gått till, men en tanke jag får är ju att det var bråttom att få den klar för att hinna rida på den första Bunny-bokens våg och därför är den inte så genomarbetad som den kunde varit.

Eftersom Bunny-böckerna utspelar sig på ett universitetsprogram för kreativt skrivande är det en del snack bland karaktärerna om att döda sina darlings, och i We love you, Bunny är det verkligen en del darlings som får leva alldeles för länge.

Några citat från början av boken när den fortfarande var rolig på sitt absurda och brutala sätt och inte hade börjat kännas tjatig ännu:

”The air grew crisp and cold and more murdery”

”I don’t normally notice men, married as I am to the Sea.”

Kategorier
Enkäter m.m.

Last, now, next

Last: Årets första utlästa bok blev Piranesi av Susanna Clarke, en fin och ganska mysko fantasyroman om en man i en enorm byggnad som är hela hans värld.

Now: Just nu läser jag We love you, Bunny av Mona Awad, en uppföljare till hennes urflippade skrivkurssatir Bunny. Eller mer en parallellbok än en uppföljare, eftersom den till stor del utspelar sig samtidigt som Bunny men berättad ur andra karaktärerers perspektiv. Jag har läst lite mer än halva och den är hittills väldigt underhållande, men jag är lite tveksam till om konceptet kommer att hålla i 500 sidor. Vi får se!

Next: Sedan tror jag att nästa bok ska bli Wager: en berättelse om skeppsbrott, myteri och mord av David Grann. Ur baksidestexten:

”Den 28 januari 1742 spolas en skranglig farkost ihopbyggd av trä och tyg upp på Brasiliens kust. Inuti den finns trettio utmärglade, närmast livlösa män med en fantastisk historia att berätta. De är överlevande från The Wager, ett brittiskt fartyg som lämnade England 1740 (…) Men sex månader senare dyker ytterligare en, än mer förfallen farkost upp, denna gång på Chiles kust. Denna rymmer bara tre skeppsbrutna män, med en helt annan historia att berätta. Det visar sig att Wagers besättning, medan de var skeppsbrutna, förfallit till anarki och stridande fraktioner.”

Låter kul, va? Historisk faktabok, inte en roman

Kategorier
Babbel

Fantasyvibes

Lässtatistiken påminde mig om att i januari förra året läste jag ut den tjusiga The Night Circus av Erin Morgenstern. Och så här ett år senare undrar jag: var det fantasyversionen av no plot, just vibes?

No plot är kanske lite orättvist, men den är extreeemt mycket vibes. Tänker jag på den nu är det inte handlingen eller karaktärerna jag minns (två unga magiker tävlar mot varandra i en tävling de själva vet väldigt lite om) utan platsen, miljön, beskrivningarna av den magiska cirkusen. Även många av personerna känns som att de mest har funktionen att vara stämningsskapande inredning. Boken består till 80% av beskrivningar av förunderliga miljöer och vackra ting i svartvitt, eller hur? Det var drömskt och jättefint. Jag tyckte om att vara där. Och minns väldigt lite annat. Eller kanske så här: i efterhand är det väldigt lite annat som känns viktigt.

Kategorier
Recensioner

Tre äpplen föll från himlen

Jag håller i bokcirklar på biblioteket där jag jobbar och en av mina favoriter bland romanerna vi läste förra året var Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan. Den utspelar sig i en armenisk bergsby där det bara är gamla som bor kvar. Den följer deras dagar och relationer och tittar tillbaka på hur det blev som det blev.

Mycket hemskt händer byn – svält, krig, naturkatastrofer – och många dör, särskilt de unga, men ändå känns den inte tung att läsa för den är skriven med sån värme. Det är lite släktkrönika med inslag av magi, lite skröna på det där sättet när någon berättar en rolig eller dramatisk släkthistoria och man tänker att det nog finns korn av sanning här, men det gick nog inte till riktigt så egentligen. Den känns skriven med kärlek och den är väldigt rolig.

Tre äpplen berättar om flera generationer i byn och jag hänger inte alltid med helt i vilken tid vi befinner oss, men det gör inte så mycket. Jag tycker om skildringen av hur vardagen fungerar, hur personer som har bott länge på en plats där alla känner alla pratar med varandra, hur byborna får papper genom att brevbäraren tar med sig reklam, hur en nygift ung kvinna som ska inreda sitt hus beställer kataloger att titta i från den mer moderna dalen och sedan får den lokala snickaren i byn tillverka möblerna. Jag gillar deras namntradition. Om min farfars far en gång i tiden hade en rolig hatt får släkten heta så sen. Jag skulle vara Hattens Maria.

Bokcirklarna tyckte också om den.

(Tranan, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Orbital

Samantha Harveys Bookerprisvinnare Orbital (Omloppsbanor på svenska) skildrar tillvaron på en rymdstation i omloppsbana runt jorden. Runt, runt. Soluppgång och solnedgång om och om igen, många gånger per dygn.

Till viss del handlar den om hur det är att vara astronaut och har roliga avsnitt om toaletter och rymdlivets egenheter och desorientering, men ännu mer är det målande beskrivningar av hur jorden ser ut uppifrån och filosoferande om mänskligheten och vår plats på vår planet och i universum.

Det är en kort roman, men inte snabbläst. Jag läste den i somras och minns hur jag satt i soffan i stugan och sambon sa: läser du fortfarande den lilla boken?

Ja, den lilla boken var tät och poetisk och jag tyckte att det krävde en del fokus att följa dess vindlande beskrivningar av jorden från ovan. Den var otroligt vacker, meditativ och, förlåt, ibland lite tråkig.

Den förmedlar en känsla av förundran som delvis smittar – hur mycket beror kanske på vad man har i bagaget. Om man är lite intresserad av rymden eller har läst en del science fiction så är den här utifrånblicken på jorden och människan nog inte ny för en. Men ordens skönhet gör den så värd att läsa.

(2024)

Kategorier
Recensioner

Kammakargatan

På väg därifrån, med boken och tidskriften i en grön påse med Hedengrens logotyp på, och med solen strålande högt över Stureplan, kände jag mig på något vis tillfreds med hela tillvaron, och framför allt med att jag nu var en person som köpte sina böcker på Hedengrens.

Så slutar ett kapitel i Therese Bohmans Kammakargatan och jag blev liksom omedelbart kastad tillbaka till att vara tonåring och ha åkt in till stan för att köpa något som då kändes lite dyrt och lyxigt, som en kalender från Ordning & reda. Eller att köpa kurslitteratur för första gången. Eller att gå runt med en annan grön påse – SF-bokhandelns.

Kammakargatan är en ”berättelse som är lite sann, mycket påhittad”, en kortroman med 24 kapitel som slutar med julafton. Therese flyttar hemifrån, börjar plugga till kulturvetare och får nya litterära vänner som gör fanzines. Den har en så fin känsla av att nu börjar livet, nu är hon på väg åt rätt håll, och Bohman har ett språk som får vardagen som ny och fattig student att kännas lite magisk.

Jag fantiserar inte om att plugga igen, jag är bättre på att jobba. Men jag blev rätt sugen på att göra ett fanzine.

(Norstedts, 2025.)

Kategorier
Recensioner

The Night Guest

The Night Guest av isländska Hildur Knútsdóttir är en kortroman om Iðunn som vaknar trött varje morgon, trött i kroppen som om hon har gjort fysiskt jobbiga saker hela natten. Ibland har hon blåmärken. Hon går till läkaren, som inte hittar något fel. Så skaffar hon en stegräknare och upptäcker att hon rör sig långa sträckor varje natt. Vad gör hon?

Jag gillade verkligen idén i The Night Guest och den är smidigt berättad, creepy och svår att lägga ifrån sig.

Däremot tyckte jag att den var stilistiskt rätt tråkig. Om det beror på originalet eller översättningen vet jag inte. Språket är enkelt och direkt och liksom bara… är. Det är på nivån att när det äntligen kom någon stämningsfull beskrivning av månen ovanför bergen (eller vad det nu var) jublade jag lite inombords. Men jag tyckte också att stilen förändrades lite längre in i berättelsen, att det där så avskalade att det blev tråkigt mest var i början. Eller så blev jag kanske bara van.

Tre döda katter av fem.

Kategorier
Recensioner

Dödsstugan

I kortromanen Dödsstugan av Nina Källmodin tar tre män en skotertur till en avlägsen stuga som en av dem har ärvt. De var barndomskompisar, nu är de vuxna och ska ha några trevliga dagar i skogen. Tror de. En snöstorm sänker både temperaturen och humöret och något tar sig in.

Bra olycksbådande känsla, bra skildringar av vänskap som inte är så vänskaplig längre – och kanske inte var det från början heller. (Men ibland blir jag lite osäker på vem av snubbarna som är vem. Caesar är nog alltid tydlig, men det tar ett tag innan jag lär mig skilja på Leo och Måns.)

Det är en snabbläst, effektiv skräckis. Inte så originell, men välskriven. Tre snöstormar av fem.

(Kraxa, 2025.)

Kategorier
Recensioner

The Deep

Jag läste The Deep av Alma Katsu och blev rätt besviken.

Det är en ganska långsam skräckroman som kretsar kring den unga Annie som jobbade som hyttvärdinna på Titanic och överlevde katastrofen. Några år senare jobbar hon på Britannic som används som sjukhusfartyg under första världskriget. Där ser hon en man hon känner igen, och minnen från Titanic rullas upp. Minnen av en resa där det – förutom isberget då – hände underliga saker och många hade en känsla av att något var fel ombord. Spöken? Andar? Folk är bara tokiga? Folk är tokiga OCH det finns spöken? Alla alternativ framstår som möjliga.

Jag gillade The Deep mer som historisk roman än som skräckroman. En The Gilded Age till sjöss som följer både personal och överklass under resan, visst, det läser jag gärna. Men skräckelementen funkade inte för mig. Jag sjunker (haha) aldrig riktigt in i dem och börjar tro på dem, istället känns det som att jag står lite utanför och tittar på folk som beter sig knasigt och bara: men kan ni sluta hålla på.

Jag gillade verkligen Alma Katsus Hunger, också den en historisk skräckroman inspirerad av verkliga händelser, så det var lite tråkigt att den här inte levde upp till förväntningarna. Den var inte dålig, jag läste hela under en helg utan att tycka att det var bortslösad tid. Men den var inte vad jag hade hoppats på.

(2020.)