Etikett: romaner

Kategorier
Recensioner

Lejonhonung utan smak

I fredags var det Världsbokdagen, men tyvärr kan jag inte säga att jag firade den med en god bok. Istället läste jag en rätt tråkig bok.

Lejonhonung (Dvash arayiot, 2005) av David Grossman ingår i Mytserien men är inte riktigt som andra mytböcker jag har läst. I dem har författarna valt en myt och skrivit en ny skönlitterär berättelse utifrån dem, men Grossman har valt en annan väg.

Myten i Lejonhoung är den bibliska berättelsen om Simson, den starke mannen som förlorade sin kraft när hans hår klipptes av. Boken inleds med bibeltexten och sedan tolkar Grossman den, fyller den med det känslomässiga innehåll som Bibeln saknar. Vad kände Simsons mor när en ängel kom till henne och berättade att hon – som länge varit barnlös – skulle få en mycket betydelsefull son och varför undanhöll hon vissa saker som ängeln sagt för sin man? Varför utkrävde Simson flera gången en så våldsam hämnd när han blev sviken? Hur tänkte han när kvinnan han älskade gång på gång förrådde honom?

Bibeln är ju väldigt sparsam med inre skeenden och berättar mest vad som händer. Att berätta en bibelberättelse igen, särskilt en så dramatisk som den om Simson, och lägga till tankar och känslor är ingen dum idé.  Grossman för en del intressanta resonemang, framför allt kring distansen mellan Simson och hans föräldrar och hur den kan ha präglat hans framtida relationer, främst med de kvinnor som sviker honom. Han lägger också till miljöbeskrivningar och historiska fakta som får den torra bibeltexten att kännas mer levande och gör några jämförelser mellan Simson och den Israeliska staten som gärna hade fått ta mer plats.

Synd bara att det är så trist skrivet. Kanske kände han si, kanske tänkte hon så och kanske kanske kanske. Jag har också svårt för ”vi”-tilltalet som Grossman använder. ”Nu tolkar vi så här och nu känner vi så här med Simson”-stilen. Nej, det gör vi inte alls. Jag är uttråkad.

Jag har också nyligen läst Den förtrollade staden av Milton Hatoum, som är den senaste i Mytserien som har översatts till svenska. Jag var inte så himla förtjust i den heller, men det skriver jag om någon annan dag.

Kategorier
Recensioner

Drottningen vänder blad

”Hon hade aldrig varit särskilt intresserad av läsning. Naturligtvis läste hon, som man ju gör, men det där med att tycka om böcker var något som hon överlät åt andra. Det var en hobby, och det låg i hennes ämbetes natur att inte ha något hobbyer. […] Att ha en hobby betydde att man hade en böjelse för något, och det måste undvikas – böjelser utestängde folk. Hennes Majestät hade inga böjelser. Hennes jobb var att visa intresse, inte att ha ett intresse.”

En fin nyhet i pocket är Alan Bennetts Drottningen vänder blad (The Uncommon Reader). Den handlar om hur den engelska drottningen av en slump hamnar på en bokbuss och börjar utveckla en passion för läsning. Först lånar hon en bok mest för att vara artig, men sedan blir det en till och en till… Hon tar en läsande kille från köket och gör honom till sin handsekreterare. Hennes vanliga uppgifter blir tråkiga och hon bryter rutinerna – förvirring uppstår då hon möter antingen folket eller ministrar och istället för att fråga dem om deras arbete och liknande börjar prata böcker.

”Det märkliga med Proust var att när han doppade en kaka i sitt te (gräslig ovana) kom hela hand förflutna tillbaka till honom. Jag provade också, men på mig fungerade det inte alls.”

Drottningen vänder blad är antagligen det mysigaste och roligaste jag har läst i år. Både en kärleksfull skildring av vad läsning kan ge och en vass och sjukt underhållande kniv i sidan på alla som kommer ivägen: politiker, snobbiga författare och hovfolk som konspirerar som att få slut på drottningens läsande.

”Ibland har jag känt mig som ett doftljus, någon som skickas in för att sprida vällukt över en regim eller för att vädra en politisk hållning. Nej, dagens monarki är inget annat än en deodorant utfärdad av regeringen.”

Kategorier
Recensioner

Instängd i en besatt flickas huvud

Gloria var det, ja. (Titta, jag kom ihåg.) Sara Shamloos romandebut från 2008 handlar om en ung tjej som är förälskad i sin idol. Men det är ingen vanlig pojkbandscrush utan snarare en besatthet som tar över allt och gör henne sjuk.

”En berättelse i gotisk romantisk stil om en förälskelse som går över gränsen till besatthet, men kanske även till det gudomliga”, påstår baksidestexten. Jag vet inte vad andra tänker utifrån den beskrivningen, men jag tänker mig något ganska storslaget eller åtminstone ett försök till det. Jag tänker inte några få luftiga sidor med fragmentariskt berättande. Visst kan man spåra det gotiska i de överdrivna känslorna, i det instängda och i det mentala förfallet, men för mig handlar gotiken också mycket om en viss stämning som inte finns här.

Det är flickan som berättar och hon talar bara till Du. Allt handlar om Dig. Shamloo håller stenhårt på det perspektivet, med några få undantag är det allt som finns. Vad som händer utanför flickans tankar skymtar förbi i utankanterna, som när mamman tvingar med henne till en läkare. På ett sätt är det skickligt. Samtidigt är det så ensidigt, så totalt instängt, att jag bara vill klösa mig ut.

Kategorier
Recensioner

Spökerier vid havet

I helgen läste jag Spökskeppet Vallona av Lena Ollmark och Mats Wänblad. När jag råkade få syn på den bland 9-12-årshyllorna på bibblan senast jag jobbade mindes jag att någon av Bokhororna hade skrivit positivt om den förut. Jag är hemskt svag för spökskepp och annat läskigt som gömmer sig bland vågorna, så den fick följa med hem.

Spökskeppet Vallona (2007) handlar om Karl som ska bo hos sin morfar i Krabbsjögrund medan hans mamma är ute med ett forskningsfartyg för att undersöka väderfenomen. Men dimman rullar in och med den rösterna från dem som drunknat bland grunden. Karls morfar försvinner i dimman och vissa spöken är mycket mer än bara röster..

Huvudhandlingen blandas med spökhistorier som romanfigurerna berättar för varandra och Spökskeppet Vallona är så stämningsfull som man kan önska. Hade jag tillhört rätt åldersgrupp hade jag säkert blivit rädd också. Det blev jag inte nu. Jag lovar.

Kategorier
Recensioner

I tunga vintrars mage

I början av året debuterade Andrea Lundgren med romanen I tunga vintrars mage. Den handlar om Riga, vars mamma försvinner när han är fyra år. Sedan dess är han alltid rädd för att bli lämnad.

”Så träffar han den rödhåriga Charlie på en konstkurs och det förändrar allt”, påstår baksidestexten. Nja. Jag håller inte med. Visst blir Rigas liv annorlunda, då den spontana Charlie börjar släpa omkring honom och målar taket blått när de har flyttat ihop, men han förändras egentligen inte. När hon försvinner är han åter en passiv och rädd liten hög i soffan. Den som står för den verkliga förändringen är Rigas barndomskompis Daniel, som när han oväntat dyker in i Rigas liv i igen långsamt börjar dra loss honom ur apatin.

Jag tycker om I tunga vintrars mage. Jag tycker om språket – ”Daniel ler mot mig som ett lejon. Det är lysdjur i hans ögon.” – och hur Lundgren lyckas skriva om en rätt frustrerande person så att jag bryr mig om honom och vill honom väl.

Däremot har jag svårt för Charlie. Hon påminner mig om en Manic Pixie Dream Girl, de vackra och knäppa och lagom arty tjejerna på film som får de unga emo-männen på film att utvecklas genom att ta dem i handen och skutta utanför ramarna. Vackra, instabila och konstnärliga Charlie har inte den funktionen, men i övrigt hon känns hon lika lite som en riktig människa som vilken Pixie som helst och lika flyktig, för att de enda sidor av henne man får se är de som den förälskade unge mannen uppfattar.

Kanske är det därför bitarna med Charlie inte griper mig lika mycket som barndomsskildringarna, som är väldigt starka. Alla personer i boken skildras som Riga ser dem, men pappan och farföräldrarna och de andra känns ändå som att de är mycket mer. De har en historia, de är mer än Riga ser och vet. Charlie, hur utlevande och impulsiv hon än är, börjar och slutar i Rigas blick.

Men allt som allt är det en fin debut. Det ska bli intressant att se vad som kommer från Lundgren senare.

Kategorier
Recensioner

Tanternas och häxornas bok

Baba Jaga är en gestalt ur slavisk folktro och sagovärld, en ful gammal häxa som flyger på kvastar, äter barn och då och då blir besegrad av unga vackra hjältar, sådär som häxor brukar.

Det känns passande att skriva om romanen just idag, på internationella kvinnodagen, för Dubravka Ugresic har använt denna mytologiska figur för att berätta om andra kvinnor, som inte har konstiga krafter men som ändå har skuffats utanför. ”Först ser man dem inte…” inleder Ugresic. ”Ja, först är de osynliga.” Det är de gamla kvinnorna hon menar. Baba Jaga la ett ägg är de osynliga tanternas historia. Och vilken historia det är: den kastar sig mellan diskbänk och skröna, sorg och värme, allvarligt och knäppt.

Boken är uppdelad i tre delar. I den första berättar Ugresic om sin mamma som börjar bli dement. I den andra reser tre gamla kvinnor till en friskvårdsanläggning i Tjeckien och många galna saker händer. I den tredje delen skriver en fiktiv folklore-forskare (med namnet Aba Bagaj) till bokens redaktör och förklarar Baba Jaga-gestaltens bakgrund i saga och myt och erbjuder tolkningar av författarinnans text. Jag är särskilt förtjust i den tredje delen, både för den extra fiktionsnivån och för all kunskap den förmedlar. Baba Jaga la ett ägg är ovanlig, intressant och intelligent. Jag var tveksam i början, men sedan föll jag.

Kategorier
Recensioner

Därunder ett helvete

Romanen Därunder ett helvete (Dessous, c’est l’enfer) är det tredje av franska Claire Castillons verk som ges ut på svenska. De två tidigare var novellsamlingar, varav jag verkligen gillade Insekt men inte var riktigt lika förtjust i Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.

I Därunder ett helvete skriver Castillon ännu en gång om nära relationer som innehåller mer äckel och vrede än kärlek. Den är inte lika absurd som många av hennes noveller, men de förvridna relationerna finns här också. Jaget är en författare som berättar flera historier sammanflätade: hennes eget nutida liv med mannen hon kallar Åsnan, och hennes uppväxt i en familj där mamman underordnade sig pappan, sonen tände på mamman och farfar pissade på pigan. ”Förbannelse” kallar jaget det, att hon och kvinnorna innan hon själv är och var undergivna sina män. Åsnan skär hon med ord sönder i småbitar, samtidigt som hon ler och låter honom röra henne. Han verkar älska henne, medan hon påstår sig oförmögen att älska och betraktar allt med bortkopplade känslor. Och trots att hon förbannar kvinnornas undergivenhet klagar hon ändå på att Åsnan är för mesig och len, varpå hon spanar efter en mer ”sträv” man.

Styckena från jagets uppväxt i en minst sagt dysfunktionell familj är de mest intressanta. I nuet slutar hon röra sig, fastnar i sin distanserade avsky. Jag halkar omkring bland hennes hatslamsor och kommer ingenstans och därför är Därunder ett helvete inte vad jag hoppades. Visst är Castillon rolig och skickligt träffsäker med sina elakheter, men på det stora hela är Därunder ett helvete oväntat ofokuserad för att komma från en författare som kan skära glas med några få ord. Ibland blir det babbligt och geggigt och då saknar jag den precision som jag minns från novellerna.

Kategorier
Gnäll

Bra slut på tråkig bok: Glass Houses

Jag har inte varit så bra på att hålla mitt nyårslöfte att läsa mer egna böcker och låna mindre. Att hålla mig borta från dåliga vampyrböcker har jag inte heller varit särskilt bra på. För några dagar sedan läste jag ut Glass Houses som är första delen av Morganville Vampires av Rachel Caine. Den handlar om pluggisen Claire som är galet smart och därför börjar på college tidigare än de flesta. Men istället för att dyka in i studierna hamnar hon i bråk med skolans värsta bitch och dessutom visar det sig att staden Morganville styrs av vampyrer. Eftersom hon inte går säker bland studentrummen flyttar hon in i ett stort hus tillsammans med några äldre ungdomar, varav en råkar vara ett spöke.

Glass Houses är inte särskilt bra. Jag gillar karaktärerna men den är alldeles för seg och handlingen känns länge meningslös för att det är alldeles för mycket som inte förklaras. När vampyrernas anledningar till att göra vissa saker avslöjas mot slutet blir det genast mer intressant och Caine slänger dessutom in en rejäl cliffhanger. Snacka om dålig stil att avsluta en tråkig bok på ett så spännande sätt att jag vill läsa nästa, som säkert också är tråkig.

Kategorier
Recensioner

Omläsning: Kårnulf was here

Igår lånade jag Josefine Adolfssons hyfsat nya Farlighetslagen, men glömde såklart att ta med den när jag åkte till Sollentuna för att jobba några dagar. Så istället lånade jag hennes första bok Kårnulf was here på jobbet idag och har just läst ut den.

Jag har läst den förut, för flera år sedan. Jag är inte helt säker på vad jag tyckte då. Jag hade fått för mig att jag inte var särskilt förtjust, men nu när jag läste den igen var det många formuleringar som jag kände igen och mindes hur mycket de slog då. ”Maktlöshet är att hitta sig själv med en knuten näve.” Även om jag inte minns vad jag tyckte om boken som helhet hade vissa bitar stannat kvar.

Kårnulf was here är en ”dokumentär roman” om Moa som redan som femtonåring ramlar omkring i Valiumdimma. Som vuxen lyckas Moa samla ihop sig någorlunda – hennes psykolog kallar henne den perfekta patienten – men för flera av hennes vänner går det bara neråt.

Av de många mer eller mindre verklighetsbaserade romaner i ”unga destruktiva tjejer”-facket jag har läst är Kårnulf was here definitivt en av de bättre. Den är omedelbar och lite hetsig, som om någon just hade sprejat upp texten på väggen framför en. Ögonblicksbilder här och där, en mer svepande överblick och sedan ett nålstick igen. Bäst är ömheten mitt i misären, hur Moa och hennes vän Anna famlar efter varandra och är varandras ljusa punkter, händerna att hålla, samtidigt som de vet att de nog drar ner varandra och oroar sig för att den andra ska gå för långt.

Något annat som fastnar är skildringen av Moas undvikande. Hon är bra på mycket, men så fort det kommer någon form av krav så går hon. Vill bara leka, inte tävla. Jag vet inte om jag ska se det som att hon är en rädd person som inte vågar försöka någonting, eller om det är en skev värld där allt man ger sig på måste följa en viss bana. Kanske både och.

”Hur vi blir inskolade i att mäta oss, hur märkligt vi tas emot om vi inte är intresserade. Hur man ses som sjuk eller hotfull, kanske både och, fast man egentligen bara helst av allt bara vill hitta något alldeles eget.”

Och jo, rolig är den också.

Kategorier
Recensioner

Årets andra roman: Natthimmel

Natthimmel var en av de Augustprisnominerade ungdomsromanerna förra året, men den vann inte. Vinnaren, en bok om att skriva om jag inte minns fel, har jag inte läst men det ska jag säkert göra någon gång.

Hur som helst, i Natthimmel är berättaren Tilda som går på högstadiet och nyligen har förlorat sin bästa vän. Inte så att de har bråkat, vännen har bara flyttat till andra sidan stan men de har ändå glidit isär. Med andra är hon ständigt rädd för att göra något konstigt, för att göra bort sig, för att bli tittad på på fel sätt. Hon planerar vad hon ska säga långt i förväg och funderar på att fejka sjukdom för att slippa umgås. Så börjar en ny kille i klassen. Han heter Jesper, är lajvare och verkar inte alls lika orolig för att göra fel. Tilda och han blir vänner, hon bjuds med på lajv och lite i taget börjar Tilda bryta sig ut ur rädslan.

Sofia Nordin har ett självklart sätt att skildra alla små osynliga regler och riter i det sociala spelet i skolan och de tysta, låsta vanorna där hemma. En som kommenterade på Boktipset.se tyckte att den detaljerade analysen av omvärlden var orealistisk från en fjortonåring, men det håller jag inte med om. Visst, alla tonåringar skulle inte kunna formulera det lika klart, men medvetenheten finns där hos väldigt många. Den finns där som fan. Sällan är väl ens radar för sociala spelregler och missar så aktiv som på högstadiet. Sällan är man så rädd för att göra fel.

Jag blev inte lika uppslukad av Natthimmel som av den andra Augustprisnominerade ungdomsromanen jag har läst, Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm, men det är inte så konstigt. Månskensvargen är spännande och dramatisk medan Natthimmel är lugn och vardaglig och består till stor del av Tildas funderingar, ibland nästan som ett eftertänksamt samtal med läsaren. Jag tyckte mycket om den, särskilt för att Tildas utveckling får gå långsamt. Hon går inte från rädd till supermodig på ett ögonblick. Kanske kommer hon aldrig bli supermodig heller. Slutet är hoppfullt och öppet, men utan något tillrättalagt happy end.