Paranormal romance är en genre som jag inte har intresserat mig för på något annat sätt än att jag ibland har fnissat åt SF-bokhandelns beskrivningar av diverse böcker, men jag erkänner att jag har varit lite nyfiken eftersom genren verkar ha en stor publik. Är det ungefär som Harlequin, fast med diverse övernaturligheter? När nu förlaget Schibsted har börjat översätta en av de större paranormal romance-författarna, Sherrilyn Kenyon, till svenska och jag fick ett recensionsexemplar av Nattens begär tänkte jag att jag skulle undersöka saken.Tyvärr skulle jag nog behöva läsa på originalspråk för att komma med någon ordentlig åsikt, för översättningen verkar ha en annan ton än originalet. Jag fick en skum känsla, redan från första sidan, av att det var något med språket som inte gick ihop med innehållet. Unga människor pratade med varandra, men det kändes som om det var skrivet av någon som inte alls vet hur folk uttrycker sig idag. Jag kunde känna originaltexten som en skugga bakom de tantiga orden och misstänkte att den inte såg likadan ut. Så jag letade upp ett utdrag ur Night Pleasures, som den heter på engelska, och fick det bekräftat.
Still, with Tabitha there was always a first time for just about anything. And extreme blind-dating was very vintage T.
Å andra sidan kunde man aldrig så noga veta med Tabitha. Hon provade gärna på det mesta. Våldsamma blindträffar kunde mycket väl passa in i hennes beteendemönster.
Inte alls samma känsla. Och när Amanda i originaltexten spanar in Kyrian och tänker ett uppskattande ”Oh, my my” har det i den svenska versionen översatts till ”Åh, du milde tid.”Eh! Hur många nutida 26-åringar tänker ”du milde tid”, eller ”milde himmel”, i en upphetsande situation? Nej, precis.Nattens begär hade knappast blivit en favoritbok på originalspråk heller, men den hade antagligen varit roligare än den där konstiga översättningen. Det som gör språket i Nattens begär störande är inte bara att det är som det är, utan att det så tydligt lyser igenom att det inte borde vara så.
Under skräck- och fantasyveckan på poplittkursen läste vi Carrie av Stephen King. Berättelsen om den utstötta tjejen med övernaturliga krafter som tar en våldsam hämnd var Kings första roman och även om jag inte har läst jättemycket av King så märker jag att han har blivit bättre på mycket sedan dess. Men det är en helt ok bok.Det som gjorde allra starkast intryck på mig var skildringen av obehaget och motviljan som människor kan känna inför en utsatt person. Och nu menar jag inte de som exempelvis mobbar öppet, utan jag menar de andra. De som inte gör något mot den utsatta, de som kanske tänker att det som händer är fel och att de egentligen vill hjälpa, men ändå känner något väldigt obekvämt inför henne eller honom. Som om utsattheten skulle smitta, eller som om att visa svaghet inför andra är så äckligt att man inte vill råka få det på sig. Det undvikandet skildrar King så bra att det kryper lite i mig när jag läser, för det är ju en känsla man inte gärna vill kännas vid hos sig själv för att den är så ful.(Notera exempelvis hur jag skriver ”man” istället ”jag”.)