När jag tittar på listan över vad jag läste förra året ser jag att det finns en del riktigt bra böcker där som jag knappt har nämnt. I början av året släpade jag hem en hög böcker av Mare Kandre från biblioteket. Tyvärr läste jag bara två av dem, men det är något jag tänker åtgärda vid nästa biblioteksbesök.Den första jag läste var Quinnan och Dr Dreuf. I den ligger en plågad kvinna på analyssoffan och ur hennes mun talar kvinnor ur historien, från Eva och framåt, om förnedring, våld, begränsningar, att bli sedd som kropp utan hjärna eller inte alls. Dreuf är säker på sina plats till en början, jaha, ännu en hysterisk kvinna att behandla. Men kvinnan på soffan är inte bara ångest, hon är också uppror och han blir mer och mer obekväm. Det kan verka som ett enkelt sätt att plocka poäng att ställa en korkad och sexistisk psykoanalytiker vars namn såklart är ett anagram av Freud inför historiens kvinnors samlade smärta, men Kandre gör det med sådan skärpa och humor att det funkar hur bra som helst. Det var roligt att läsa samtidigt som det gjorde ont.Bübins unge kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg vad den handlade om, det var något om en flicka och ett ännu mindre barn. Men den har satt ett avtryck ändå. Varje gång jag tänker på den får jag en bild av solljus som är så starkt att det fräter bort allt. Liv, färg. Bara vitt och bränt blir kvar. (Du är vad du läser skrev om den idag också.)I februari-mars blev jag inspirerad av en av Bokhorornas finlandssvenska period och läste Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo och Stalins kossor av Sofi Oksanen. Båda mycket bra. Det gavs nyligen ut en ny bok av Oksanen, Baby Jane, och jag kommer absolut att läsa den.I mars läste jag också The PowerBook av Jeanette Winterson, som nästan är en novellsamling men inte riktigt. Den gav upphov till det i efterhand ofta länkade inlägget Tulpanporr och har allt det jag tycker om med Winterson: lekfullheten, språkmagin, den alltid närvarande glädjen eller besattheten med att berätta historier. Den totala självsäkerheten.Våren och sommarens höjdpunkt var John Ajvide Lindqvists Människohamn, som var nästan allt jag hade hoppats att den skulle vara och det är inte lite. En annan bok värd att nämna från sommarens läsning är Magic for Beginners av Kelly Link, en fantasynovellsamling som är minst sagt udda och oförutsägbar. Den följer inte direkt de vanliga regler för hur berättelser ska läggas upp, vilket ibland är bra och ibland förvirrande och lämnar en känsla av ofullständighet. Men klart är i alla fall att jag inte har läst något liknande. Man kan läsa samlingen här och jag rekommenderar att ni spanar in den.Höstens höjdpunkt var antagligen Joyce Carol Oates Foxfire, om ett tjejgäng som försöker skapa sig en egen plats i tillvaron, oberoende av föräldrar, killar och andra som begränsar dem.
Etikett: romaner
Kategorier
Opassande titel och tröttsam jämförelse
En boktoks tankar kommenterar roligt Twilight-böckernas svenska titlar, varav den senaste, Breaking Dawn, kommer heta Så länge vi båda andas: ”Väldigt opassande faktiskt om man tänker på att Edward inte har andats under de senaste 90 åren. Vampyrer behöver ingen luft.” Dagens fniss för mig.Förresten petade jag på Night Watch av Sergei Lukyanenko i en butik nyligen och blev lite irriterad på ett av recensionscitaten på omslaget. ”Rowling russian style” eller något liknande stod det. Kom igen. Jag kan såklart ha fel, för jag har inte läst boken, men efter vad jag har hört om den och efter hur filmatiseringen var så gissar jag att den huvudsakliga grunden för att bunta ihop Night Watch med Harry Potter är ”öh, båda är fantasy”. Tröttsamt, ungefär som när en kritiker i DN buntade ihop Twilight och Harry Potter. Som jag skrev då: Att sätta in ett verk i ett sammanhang när man recenserar det är ofta en bra sak, men om man inte har tillräcklig koll på sammanhanget för att göra det bra kan man lika gärna låta bli.
Jag skrev någon gång förut att jag tänkte samla på mig eller läsa alla böckerna i Canongates mytprojekt. Det har blivit si och så med det, men nyligen läste jag ryske Victor Pelevins bidrag till projektet. Myten han valde att inspireras av var den om minotauren i labyrinten och boken heter The Helmet of Horror.The Helmet of Horror har ett udda upplägg. Några personer vaknar upp i varsitt rum, som är placerade i labyrintliknande omgivningar. De vet inte hur de har hamnat där, men de har varsin dator så att de kan kommunicera med varandra. All text i romanen består av vad de skriver till varandra i ett chattrum. De försöker reda ut vad som har hänt och så smått lära känna varandra, men någon censurerar delar av det de skriver. De kan inte ens vara säkra på att de andra de talar med faktiskt är i samma situation och inte samarbetar med moderatorerna. Vad är labyrinten? Hur kommer man ut? I sitt sökandet efter svaren tas läsaren med på en snårig stig där de till en början ganska konkreta frågorna glider iväg till att handla om medvetande och verklighet och hur dessa skapar varandra.Jag känner lite att jag egentligen borde läsa The Helmet of Horror igen innan jag skriver om den, för jag tror att en hel del av den gick mig förbi. Det är en smart och krävande roman, fylld av filosofiska resonemang och rik på symboler, där jag fick läsa flera stycken flera gånger för att vara någorlunda säker på att hänga med. Jag behöver däremot inte läsa om den för att vara säker på hur rolig den är på ett lågmält och ironiskt vis och vilken fascinerande väv Pelevin har skapat. Jag rekommenderar den.Förresten beställde jag nyligen Girl Meets Boy av Ali Smith och The Fire Gospel av Michel Faber, som också ingår i projektet. Ska bli kul att läsa.
Kategorier
Modellsommar av Paulina Porizkova
Jag plockade upp Modellsommar för 19 kr ur en realåda och förväntade mig lite slaskläsning, lagom för de stunder då man är så seg och okoncentrerad att det skulle vara slöseri att läsa något bättre.* Men den var faktiskt bättre än jag hade väntat mig.
Modellsommar är en roman, men inspirerad av författarinnan Paulina Porizkovas eget liv. Den handlar om 15-åriga Jirinas första kaosiga steg mot en modellkarriär. Hon reser ensam till Paris och blir behandlad som skit men lyckas ändå ta sig framåt utan att bli alldeles förstörd på vägen. Som i stort sett alla böcker om unga tjejer som slängs in i modellindustrin innehåller den det mesta ur formeln supa-knarka-ha-ätstörningar-bli-sexuellt-utnyttjad, men till skillnad från de flesta andra liknande skildringar som möjligtvis får mig att förfasas lite på avstånd så bryr jag mig om Jirina. Modellsommar är engagerande och sträckläsningsvänlig och det finns något naivt i tonen, som om det verkligen är tonårstjejen som berättar och inte den vuxna kvinnan som reflekterar i efterhand.
Porizkova har fått en del skäll för bristen på kritisk reflektion, men jag håller inte med om att det skulle vara dåligt att sådan fattas. Före detta modeller som talar om hur hemskt det var finns det gott om, och ur skönlitterär synvinkel är det mycket mer intressant med en bok som bara berättar utan att döma – att mycket är sjukt framgår tydligt ändå – och där den unga huvudpersonen resonerar på ett helt annat sätt angående vad som är lämpligt än vuxna kritiker vid sina skrivbord.
Språket är ok också, men för fluffigt och pyntat.
(* = Riktigt bra böcker ska läsas när man är i skick för att uppskatta dem så som de förtjänar att uppskattas.)
Kategorier
Årets 20 mest sålda böcker
Hos Adlibris är det dessa. Jaha. Av dem har jag inte läst någon, men jag har köpt Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Jag har också funderat på att läsa Bitterfittan av Maria Sveland. Mamma har den. Hon berättade att den hade diskuterats en del på hennes jobb, och jag hade roligt åt att den som startade diskussionen tyckte att titeln var pinsam/olämplig att uttala.
Ungefär: Jag har köpt den där boken, ehm… *viskar* Bitterfittan.
Kategorier
Senaste recensionerna
Gammal skräck och ny urban fantasy:
The Castle of Otranto av Horace Walpole (1/5)
Dracula av Bram Stoker (4/5)
Skuggan över Innsmouth av H P Lovecraft (4/5)
Moon Called av Patricia Briggs (3/5)
Kategorier
The Castle of Otranto
Jag har just läst The Castle of Otranto av Horace Walpole, boken som formade 1700- och 1800-talens gotiska romaner och därmed är en viktig föregångare till våra dagars skräcklitteratur. Som litteraturhistoriskt fenomen är den och dess inflytande jätteintressant. Som enskilt litterärt verk är den skit. Den är verkligen hur tråkig som helst. Så här skrev jag i en recension som dyker upp på Catahya om någon vecka:
The Castle of Otranto börjar med att en enorm hjälm faller ner från himlen och gör mos av en ung man som just ska gifta sig. Mannens far, prins Manfred, får då iden att själv gifta sig med den blivande bruden eftersom hans egen fru inte verkar kunna få flera barn. Så börjar rännande i mörka källare och allmänt konspirerande, det dyker upp folk som inte alls är vad de verkar vara och det spökar då och då.The Castle of Otranto är ett exempel på att böcker inte alls behöver vara bra för att ha stor litteraturhistorisk betydelse. Handlingen är klumpigt tillyxad, språket är trögt i mina nutida ögon och karaktärerna rätt ointressanta med sina hysteriska beteenden och svamliga dialoger. Skulle jag sammanfatta boken med ett enda ord så är det tråkig. Den är helt enkelt jättetråkig, trist och livlös. Tur att den är kort, för inte ens de fåniga övernaturliga inslagen lyckas liva upp den, utan de känns bara konstiga. (Som sagt, det dök upp en jättelik hjälm ur ingenstans…) Så läs för all del The Castle of Otranto för att den är historiskt intressant och viktig, men inte för dess skönlitterära värde för sådant har den inte mycket av.
Nu ska jag för övrigt vara barnslig och avslöja att det jag tyckte var roligast under läsningen var hur bekanta ord användes på lite andra sätt…
Bianca shrieked, and cried, ”Help! help! the princess is dead!” Manfred started at this ejaculation, and demanded what was the matter?
Andra bloggar om: gotik, skräck, horace walpole
Kategorier
Senaste recensionerna
Kategorier
Written on the Body
Berättaren blir förälskad i Louise. Louise lämnar sin man. Mannen avslöjar att Louise är döende, men att han kanske kan rädda henne. Berättaren vill göra ”det rätta” och lämnar Louise. Berättaren mår dåligt och ångrar sig.
Ser man bara på handlingen så är Written on the Body verkligen inte en bok jag skulle läsa i vanliga fall. Men Jeanette Winterson skriver ju som, ja, som hon skriver.
Odd to think that the piece of you I know best is already dead. The cells on the surface of your skin are thin and flat without blood vessels or nerve endings. Dead cells, thickest on the palms of your hands and the soles of your feet. Your sepulchral body, offered to me in the past tense, protects your soft centre from the intrusions of the outside world. I am one such intrusion, stroking you with necrophiliac obsession, loving the shell laid out before me.
The Stone Gods och Sexing the Cherry fick också följa med hem från biblioteket senast.
Kategorier
Hey Dolly
Hey Dolly av Amanda Svensson blev ganska uppmärksammad i våras och den har varit nästan konstant utlånad på mitt närmaste bibliotek sedan dess, men jag lyckades hugga den nyligen.
I korta avsnitt irriterar sig Dolly på sin tråkiga pojkvän och sina instabila tjejpolare och visar sig vara rätt instabil själv, särskilt när det gäller verklighetsuppfattningen. Hon är en sån där obstinat jag-är-så-speciell unge som kan vara kul i fiktiv form, men som man i verkligheten skulle vilja örfila och skrika ”skärp dig!” åt. Det är pladdrigt, rastlöst och rätt förvirrat, men så språkligt säkert och sprudlande att jag förlåter allt annat. Amanda Svenssons lek med orden har den där totala motståndslösheten som gör att det känns som att blicken rinner, nästan halkar, över sidorna när man läser.
Hey Dolly går snabbt att läsa och nästan lika snabbt att glömma. Nu, någon vecka senare, minns jag knappt vad den handlade om, bara att jag gillade språket.