För ett tag sedan läste jag Dimman av Stephen King. Den var bra, med en kuslig stämning som fick det att sticka i huden som om någon stod bakom mig. Men en sak störde otroligt mycket och det var den icke-existerande korrekturläsningen. Förutom en del stavfel var boken så smockfull av citationstecken på villovägar att jag efter ett tag blev förvånad varje gång jag läste en hel dialog som inte innehöll några fel. Något så slarvigt har jag aldrig sett från ett stort förlag förut. Pinsamt. Fick de bråttom på grund av filmatiseringen? Antagligen, men det är ju ingen ursäkt.
Etikett: romaner
Ord, hade Liten funnit, kan förstora verkligheten. De är inte verkligheten, utan dess följeslagare och skugga. Eller är det kanske i orden som verkligheten bor?
– Ur Drottningens chirurg av Agneta Pleijel
Saker jag inte gillar, del II
I båda böckerna jag läser just nu, Drawing Blood av Poppy Z. Brite och Nekromantikerns födelse av Nick Perumov, stör jag mig oväntat på liknande saker. Brite och Perumov är väldigt olika författare, men de har en sak gemensamt och det är att det är för många ord i deras böcker.
Snälla Brite. Jag bryr mig inte om att Zach pissade innan han lämnade hotellrummet, jag bryr mig inte om varenda jävla grönsak som säljs på marknaden i New Orleans och det är slöseri av min tid och mitt intresse att ägna typ tio rader åt att beskriva hur Eddy sätter in pengar på sitt konto.
Gah! (Men annars är det en bra bok.)
Perumov pladdrar. Om han ska beskriva något kan han inte nöja sig med en liknelse, utan fläskar på med tre. Om någon av hans romanfigurer undrar något så kan de inte nöja sig med att undra ett enkelt ”varför”, utan de undrar hur, när, vad, var, varför och ”i vilket syfte”. Det är tröttsamt. Tur för honom att han lyckas vara medryckande trots babblet.
Ständigt denne Edward
Senaste veckorna har jag sett ett antal bokbloggare typ tala i tungor och fullkomligt dregla inför släppet av Stephenie Meyers Breaking Dawn, den fjärde boken om kärlekshistorian mellan klumpiga, bräckliga människan Bella och allmänt perfekta (eh) vampyren Edward. Bokhora-Helena frågade sig ”Vad ÄR det med Stephenie Meyers böcker som förvandlar i vanliga fall fullkomligt resonabla, vuxna, stadgade kvinnor till dyrkande hysterikor?”
Jag undrar också. Nyfiken på vad all uppståndelsen berodde på köpte jag Twilight (Om jag kunde drömma heter den på svenska), den första boken i serien. De första hundra sidorna var jag inte alls imponerad. Är folk hysteriska över det här, denna halvtaskigt skrivna och trögstartade berättelse? Men sedan… Det tar emot att erkänna det, men jag trillade dit också. Någonstans smög sig en fjortiskryddad besatthet på och jag fick hindra mig själv från att köpa nästa bok. Inte pengar på sånt just nu.
Meyers språk är inte särskilt bra. Bland annat lider hon av adjektivsjukan, i synnerhet i dialogerna. Allvarligt, nästa gång jag får läsa att Edward ”chuckled darkly” vet jag inte vem jag kommer slå.
Jag gillar inte Edward. Han är irriterande. Det är fånigt att han beskrivs som så himla perfekt. Visserligen är det genom Bellas ögon man får se honom, och hon är ju totalbesatt, men det känns ändå jävligt töntigt. Att han är överbeskyddande skulle väl kunna få passera, men att han är så bossig mot Bella är otroligt störande. Och det blir ju inte bättre av att Bella inte har något att sätta emot, protesterar hon kan han tvinga henne rent fysiskt eller bara se henne i ögonen tills hon tappar bort sig själv. Öeeehhhhglööööhh.
Böckerna har fått en del skit för den sneda maktbalansen – hjälplös tjej, stark och mäktig kille som kan allt. Inte så fräscht, nej. Visst kan man se det som att det inte handlar om kön utan snarare om människa/vampyr, men det funkar inte för mig. Det är för svårt att bortse från när det finns så många andra berättelser som romantiserar den makten och framställer överdriven svartsjuka, överbeskyddande och allmänt maktutövande som uttryck för kärlek.
Så vad är det jag gillar? Tja, när Twilight väl kommer igång är den spännande. Men mest tror jag att det är känslan av besatthet som smittar av sig. Jag gillar att Bella är besatt. Hennes kärlek och attraktion till Edward är inte skildrad som särskilt fin eller romantisk, utan snarare så att hon okontrollerat slänger sig på honom trots att det är farligt.
I våras tittade jag en hel del på tv-serien Roswell och funderade på vad det egentligen var jag gillade med den. Jag kom fram till att den är jävligt bra på att skildra en viss känsla så att jag känner den också. Ni vet, känslan när man är nära någon man vill ha, inte så nära att man rör vid varandra men ändå så nära att det ilar och klittlar i huden. Den känslan. Den finns tonvis av den i Twilight också och den är beroendeframkallande.
Andra bloggar: stephenie meyer, twilight, edward cullen, bella swan, vampyrer, kärlek
The Courage Consort
Det är inte så ofta jag läser en bok och efteråt inser att det inte finns någonting mer jag skulle vill ha av den. Att inget saknas eller är onödigt eller på fel plats, att jag inte har minsta lilla grej att gnälla på. Att den faktiskt är helt komplett.
The Courage Consort av Michel Faber är en kort roman om en a cappella-kör på fem personer som bor några veckor i ett belgiskt slott för att öva in sitt kommande nummer. Isolering och excentriska personligheter får frustrationen att spraka mellan väggarna, samtidigt som körens självmordsbenägna sopran börjar komma ut ur sin grå dimma. Faber har ett precist och sparsmakat språk och perfekt känsla för att få fram komplext socialt samspel med små medel. Rolig är han också.
Jag är sjukt imponerad. Det är inte så att The Courage Consort är något av det bästa jag har läst eller tyckt mest om, men hantverket är så otroligt kompetent. (Och jag undrar lite vad det säger om litteraturen jag läser i vanliga fall att jag så sällan tänker ”gud vilken kompetent författare” när en bok är avslutad. Det brukar vara annat som har fångat min uppmärksamhet, vilket kan vara både bra och dåligt.)
Andra bloggar om: Michel Faber, författare
Bok vs. film (och lite vampyrer)
Det brukar sägas att man ska läsa boken innan man ser filmen som är baserad på boken i fråga. Men varför det, egentligen? Så att man kan sitta där och sura över skillnaderna? Hade man inte läst boken innan, så hade man kunnat bedöma filmen som den är istället för hur man tycker att den borde vara. Läser man boken först lär man störa sig på saker i filmen. Ser man filmen först lär man störa sig på saker i boken. Hm. Det måste vara bokmänniskor som har skapat denna onödiga norm, eftersom den ser till att det vanligvis är filmen man stör sig på och inte boken… ;)
I höst börjar en ny tv-serie, True Blood, som är baserad på Sookie Stackhouse-böckerna av Charlaine Harris. Första avsnittet dök upp för ett tag sedan och en vän till mig som gillar böckerna tyckte att avsnittet sög hårt. Jag, som inte har läst, tyckte att det var helt ok och ville se mer. Kanske hade våra reaktioner inget alls att göra med om vi hade läst böckerna eller inte, men jag tror att de hade det med tanke på att vi vanligvis har samma smak när det gäller tv-serier.
Jag har förresten följt tv-serien Blood Ties som är baserade på Tanya Huffs romaner om privatdeckaren Vicki och vampyren Henry. När jag var på Swecon och rotade igenom mängderna av begagnad fantastiklitteratur hittade jag just de böckerna och köpte alla fem. Hittills har jag läst tre och är väldigt förtjust. Några litterära mästerverk kan de knappast kallas, men de är underhållande och trevligt uppkäftiga. Hur funkar förhållandet mellan böcker och tv-serie? Rätt bra, tycker jag. Det enda jag hakar upp mig på är att personerna – såklart – inte ser likadana ut i böckerna och i tv-serien. (Och efter tre böcker ser karaktärerna i mitt huvud fortfarande ut som i tv-serien.) Men det är väl inte så viktigt. Desto viktigare är kemin mellan dem, och den sprakar på både i texten och på skärmen.
Det finns visserligen inget som säger att man nödvändigtvis måste uppleva båda versionerna. Men om man vill det, så ser jag ingen vettig anledning till att det ska vara så självklart att läsa först. Det finns fördelar och nackdelar med båda sätten. En roman kan innehålla så otroligt mycket mer än en film eller ett avsnitt ur en tv-serie. När man flyttar romanen till tv-rutan måste det skäras bort och flyttas om och allmänt röras till. Även när det görs bra, så brukar folk sakna saker från boken. Om man gör tvärt om, dvs. tittar först och läser sedan, finns det såklart ändå saker man kan störa sig på men det blir inte samma enorma bortfall. Seriöst, jag tror att den där ”läs boken först”-idén är rätt bakvänd.
Alicia Erian
(Det här skrevs egentligen 21 maj förra året i min dagbok, men jag tycker att Alicia Erian förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.)
För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.
Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.
Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. “Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.
Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.
Läs!
Andra bloggar om: alicia erian
Lyckade och mindre lyckade omslag
Vänster: Ungdomsfantasyn Cry of the Icemark av Stuart Hill
Höger: Uppföljaren Blade of Fire
Ser det ut som att del ett och två hör ihop överhuvudtaget? Nej. När jag ser omslaget till Blade of Fire tänker jag mig nutida tonåringar som fifflar med lite magi och demoner, vilket inte är vad böckerna handlar om. Inte så lyckat. Hur sjutton tänkte förlaget egentligen? Sånt här är ju begripligt när olika utgåvor av en bok ges ut av olika förlag, men båda är pocket från Scholastic.
(Det svenska omslaget är förresten snyggast. Min recension av översättningen finns här.)
Inspirerad av Helena läser jag Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo, som nyligen fick Runebergpriset. Gillar.
Kanske du ser den röda linjen från ögonbrynet ned till de tunna läpparna. Det är mitt brev till dig, om du kan läsa det.
Kanske det bästa jag någonsin kommer att skriva.
Med från biblioteket följde också Stalins kossor av Sofi Oksanen, som jag har varit nyfiken på ett tag. Gräsligt snyggt omslag har den också.
Nyligen läst om varulvar
Broken av Kelley Armstrong är den sjätte fristående delen av Women of the Otherworld. Elena, världens enda varulvshona, är gravid. Hela flocken nojar över det, eftersom det är så ovanligt att de inte vet hur det kommer funka. De tar ändå uppdraget att stjäla ett brev som ska ha skrivits av Jack the Ripper och hoppsan, där öppnades en portal från 1800-talet och några zombier trillade igenom.
Det finns vissa saker som stör mig med romanerna om Elena och flocken, men på det stora hela är de underhållande, kaxiga och spännande och jag släpade med mig Broken överallt för att kunna läsa en snutt när som helst.
Nattvakt av Kit Whitfield utspelar sig i en variant av vår värld där det normala är att vara lykant (varulv) och människor som vi är i minoritet. Whitfield har skapat en i minsta detalj trovärdig bild av ett samhälle som är organiserat kring det faktum att större delen av befolkningen får päls och går bananas en natt i månaden. Barbackorna – de som inte inte förvandlas – jobbar åt ARLA, en myndighet som ska hålla varulvsaktiviteten under kontroll. Det behöver kanske inte sägas att lykanter och barbackor inte är särskilt förtjusta i varandra.
Nattvakt följer Lola Galley, en ARLA-advokat som utreder mordet på en av sina kollegor, och som deckare är den kanske inte så spännande eller klurig. Samhällsbygget är desto bättre och skildringarna av månnätterna när Lola och hennes kollegor är ute och fångar måndårar kan vara riktigt obehagliga.