I Victorian Psycho kommer Winifred till Ensor House för att jobba som guvernant till familjens två barn. Kapitelnamnen berättar vad hon tycker om sina arbetsgivare:
”in which I meet my employers and am not terribly impressed.”
Det är också snabbt tydligt att Winifred är lite mer mordiskt lagd än de flesta guvernanter (om man inte gissade det av bokens titel). Hon växlar mellan att göra störda grejer och anstränga sig för att bete sig normalt – hon vill inte att det ska gå som på hennes förra arbetsplats. Inte för fort i alla fall.
Virginia Feito har skrivit en blodig lek med berättelser om 1800-talets överklass och människorna som jobbade åt dem. Jag tror att hon hade väldigt roligt när hon skrev den och jag hade hemskt roligt när jag läste den. Det är en snabbläst, udda, äcklig historia om hämnd, med en urflippad berättare. Även om jag vet vart den är på väg, blir jag ändå förvånad (och förtjust) över hur det går till och hur långt den går.
Det är 1960-tal i Nederländerna. Isabel lever ett ensamt och inrutat liv. Efter att hennes bröder flyttat ut och hennes mamma dött är hon själv kvar i familjens hus. När hennes brors nya flickvän flyttar in tillfälligt blir det kaos inom Isabel. Inte bara stör Eva hennes vanliga rutiner, hon och Eva dras till varandra på ett sätt som både river upp och befriar.
Jag slukade The Safekeep. Det är en skarp, laddad roman och jag gillar hur Yael van der Wouden målar upp det lite giftiga samspelet mellan syskonen och andra personer, och hur bra hon är på att skildra hur obekvämt och obehagligt Isabel tycker att ca allt är.
Den tar också några oväntade vägar. Vad som börjar som en intim historia om några få personer vidgar perspektivet till vad som hände med nederländska judar efter andra världskriget.
En negativ grej: Jag tror inte att jag gillade slutet.
Vad läser du just nu? The Moonday Letters av Emmi Itäranta, en science fiction-roman som består av brev från helaren Lumi till hennes partner Sol, skrivna medan hon reser runt i solsystemet och letar efter Sol som verkar ha försvunnit på en jobbresa.
Den börjar fint och är så behaglig att läsa, som att flyta i svalt vatten. Men efter att ha läst en fjärdedel känner jag också att den kanske behöver trampa lite på gaspedalen snart.
(På fredag blir det bokcirkel hos mig om den. Emmi Itäranta kommer vara hedersgäst på sf-kongressen Archipelacon i sommar och att styra upp en bokcirkel är ett sätt för mig att se till att jag läser hedersgästerna innan kongressen.)
Vad tittar du på just nu? Jag tittar på sjukhusserien The Pitt, som utspelar sig på ett akutsjukhus under ett arbetspass. 15 avsnitt, varje avsnitt följer en timme på akuten. Den är så himla bra, jag känner mig lite besatt.
Vad lyssnar du på just nu? Jag började just om med den inte särskilt läskiga skräckpodden The Magnus Archives. Efter att ha lyssnat klart den (200 avsnitt) kände jag mig lite vilsen och visste jag inte vad jag skulle ha för sovpodd, så nu kör jag den igen.
Bella produces a stiff woolen dress from her office closet. It’s one of those respectable, pocketless affairs that obliges ladies to carry stupid little handbags, so Juniper can’t take so much as a melted candle-stub or a single snake tooth with her. Bella informs her that this is the precise reason why women’s dresses no longer have pockets, to show they bear no witch-ways or ill intentions, and Juniper responds that she has both, thank you very damn much.
Eftersom idag är dagen då vissa åker till Blåkulla tipsar jag om en häxig bok jag läste för några år sedan: The Once and Future Witches av Alix E. Harrow.
Den utspelar sig i slutet av 1800-talet i en version av vår värld där magi och häxor har funnits, men nästan blivit utrotade. Tre systrar med magiska förmågor träffar varandra igen efter att ha varit isär länge och saker börjar hända, både med magin och med suffragettrörelsen som de engagerar sig i. Och något jagar dem.
Jag minns att jag tyckte att den var himla fin. Och mysig, även om mysig kanske egentligen är fel ord för en bok som också innehåller en hel del brutalitet och kvinnohat. Men det är ju mysigt med häxor och jag gillade sättet deras trollformler är uppbyggda: A word, a will and a way. Man behöver rätt ord, stark vilja och rätt pryl.
Det är familjen, en plats där man får mat och tak över huvudet i utbyte mot att vara fången med andra levande och ytterligare några döda. Alla familjer har sina döda under sängen, det är bara att vi kan se våra, det brukade min mamma säga.
Carcoma av Layla Martínez: underbar spansk gotik om flera generationer av kvinnor och de döda de bor med. Ofta handlar berättelser om hemsökta hus om nya personer som flyttar in, men i Martinez korta roman bor de redan där, föds där, kan inte komma därifrån.
De föds in i förbannelsen, liksom de föds in i ett patriarkalt klassamhälle. Men med förbannelsen kommer också möjligheten att hämnas på de som utnyttjat dem.
Jag älskar språket, älskar den skumma stämningen. Älskar att den kändes så oväntad.
Läser jag:Creation Lake av Rachel Kushner och Föräldrarnas födelse av Maja Larsson. Den första är en roman om spionen Sadie som infiltrerar en grupp miljöaktivister på den franska landsbygden för att sätta dit dem för sabotage. Sadies cyniska blick på det mesta blandas med filosofiska utläggningar om neandertalare och annat kul. Klart läsvärd!
(Men säger man spion eller hemlig agent tänker man thriller och det är den inte, åtminstone inte de två tredjedelarna jag har läst hittills.)
Den andra handlar om synen på föräldraskap i Sverige från 1700-talet och framåt, eller som undertiteln kallar det: 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i. Den tar avstamp i en tid då hälften av alla barn som föddes dog innan vuxen ålder och kommer sedan röra sig framåt till idag. Jag är i början av boken, då samhället skulle uppfostra fattiga föräldrar att ta hand om sina barn bättre (men inte nödvändigtvis förbättra deras materiella villkor). Verkar himla intressant!
Tittar jag på: Den senaste tv-serien jag såg färdigt var Greven av Monte Cristo (bra) och senaste jag började på var mormondeckaren Under the Banner of Heaven. Kanske bra? Vi får se.
Lyssnar jag på: Podden A-kursen.
Njuter jag av: att spana efter små saker som växer i trädgården.
Längtar jag efter: att vara vara snorfri. (Var hemskt förkyld i fredags, det blev bättre sen men fortfarande lite irriterande.)
Lindsay Ellis är en (före detta) videoessäist; en youtuber som analyserar internetkultur och samtidsfenomen i videoformat. Hon tillhör den löst sammansatta falang som kallas LeftTube eller ibland BreadTube, vilka utgör en slags motpol mot den alternativhögerdominans som präglat YouTube de senaste åren. LeftTube omfattar ett stort antal youtubers och ämnen, och Ellis har främst fokuserat på att analysera populärkultur ur ett feministiskt perspektiv, men också att diskutera subkulturella fenomen av olika slag, som den uppmärksammade och fascinerande så kallade ”Omegaverse Lawsuit” (titta på videon om ni vill veta mer).
Ellis är också sf-författare och 2020 publicerade hon sin första roman, Axiom’s End, den första delen i en serie om fem. Året därpå kom uppföljaren, The Truth of the Divine. Böckerna är på många vis exakt vad man hade kunnat vänta sig av en ung samtida författare som under en lång period försörjt sig på att göra feministiska videor om Disney och Transformers i alternativhögerns internettidevarv – på gott och ont.
Böckerna utspelar sig under 2007, under Bush-administrationen i USA, där mänskligheten precis blivit varse att en första kontakt med aliens upprättats fyrtio år tidigare på amerikansk mark och sedan dess hemlighållits för befolkningen och världen. Visselblåsaren är Nils Ortega, en Julian Assange-liknande karaktär, som lever undangömd utanför USA för att inte hamna i fängelse. Första bokens berättare utgörs av Nils dotter, Cora, som precis hoppat av sin universitetsutbildning och flyttat hem. Hon har ett deppigt, dåligt betalt vikariat och hennes mamma sliter hårt för att försörja Cora och hennes två småsyskon sedan Nils stuckit, mer investerad i sitt kall än sin familj.
Oförhappandes träffar Cora på en nyanländ alien, som får namnet Ampersand, och blir dennes tolk, till de amerikanska myndigheternas förtret. Ampersand kommer från en långt mer teknologiskt avancerad civilisation som trots det ser mänsklighetens snabba utveckling som ett hot mot deras egen polariserade värld, och Cora försöker desperat förstå Ampersand och hans värld och samtidigt motverka att den amerikanska militären eller underrättelsetjänsten gör något som bekräftar utomjordingarnas skeptiska syn på mänskligheten. Bland den amerikanska befolkningen sprider sig ilskan över myndigheternas hemlighållande och rädslan för utomjordingarna. ”Truth is a human right”, skanderar vissa, medan andra samlar vapen och mobiliserar paramilitära trupper för att bli av med det galaktiska hotet. Ytterligare andra organiserar sig för att neka utomjordingarna mänskliga rättigheter, och motsätts av de som är rädda för att det också kommer användas som svepskäl för att inskränka rättigheter för de grupper av människor som redan uppfattas som ”aliens” i USA.
Idén om en första kontakt som döljs av myndigheterna är knappast ny, men Ellis gör det väldigt bra. Det är utan tvekan den starkaste och mest intressanta biten i serien. Sanningen är här långt ifrån svartvit, ett enkelt avslöjande där utomjordingarna helt plötsligt finns bland oss, utan är något mycket mer komplext och svårhanterligt, som används och utnyttjas av en lång rad olika aktörer. På många vis är utomjordingarna sekundära i den här delen av berättelsen, som mer handlar om kontraktet mellan stat och medborgare, vad transparens egentligen är, och hur lätt det som är sant omtolkas och omformas för olika ändamål. Det må vara sant att utomjordingar finns på jorden och de amerikanska myndigheterna hemlighållit detta faktum, men denna sanning, likt en en spegelbild i lustiga huset, förvrids snart i otaliga versioner. I slutändan är majoriteten av de grupper, myndigheter och statshuvuden som engagerar sig i frågan mindre intresserade av en första kontakt med utomjordingar än dess politiska betydelse, hur detta kan kapitaliseras på, eller hur det behöver hanteras. Till och med visselblåsaren Nils, med sina fina ideal om sanningen som en mänsklig rättighet, använder den i slutändan främst som ett medel för att bygga sin egen personkult. Det är svårt att inte läsa Nils som en parafras på Assange, och det är ingen smickrande jämförelse.
Den enda som verkar intresserade av utomjordingarna för deras egen skull är Cora. Hon inleder en nära relation med Ampersand och historien mynnar till slut ut i en slags platonisk romance-berättelse. Detta är synd, för relationen mellan Cora och Ampersand och Coras nyfikenhet på utomjordingarnas värld är också berättelsens mest tråkiga och klichéartade del. Utomjordingarna är av ganska klassiskt snitt: så tekniskt avancerade att de lika gärna hade kunnat ha magiska krafter, med en underlig hierarkisk struktur som aldrig känns vare sig rimlig eller trovärdig och konflikter mellan olika fraktioner som är svåra och bry sig om eftersom de bara återberättas av Ampersand. Lika stereotyp är relationen mellan Cora och Ampersand. Så klart är Cora ekonomiskt utsatt, oälskad och vilsen. Och såklart är Ampersand stor, stark och omåttligt mäktig – om en snäll och mysig innerst inne – och binder sig och Cora samman via något slags telepatiskt band. I The Truth of the Divine träffar dessutom Cora en äldre manlig, rik journalist och inleder en liknande (om än sexuell) relation med honom också. Cora har vid det här laget precis (återigen) förlorat sin inkomst, och lever istället på Kavehs generositet och uppmuntras också av honom att söka in till college igen.
Har man tittat på Lindsays videor är det kanske ingen överraskning att hon gillar romance, men någon som har som jobb att analysera media borde kunna göra något roligare av det. Och kanske tror hon att hon gör det; hon försöker uppenbarligen visa på hur destruktiv en relation med såväl en supermäktig utomjording som en rik, äldre, mer etablerad man skulle kunna vara, men i slutändan verkar alla problem uppstå på grund av Coras PTSD – som både Ampersand och Kaveh engagerar sig för att hjälpa henne med (Ampersand med hjälp av utomjordisk superteknik, Kaveh genom att betala för hennes terapi). I slutändan känns det mindre som en dekonstruktion av romance-romansen, än en ny iteration. Istället för att förföra hjältinnan med sina muskler eller rikedomar är det hjälp med psykisk ohälsa som Ellis romancehjälte erbjuder. Serien må utspela sig för femton år sedan, men dess teman är onekligen samtida.
1617 svepte en plötslig storm över ön Vardøya i Nordnorge. Många män från byn Vardø var ute och fiskade och alla drunknade. Några år senare skedde den första häxprocessen i norra Norge i just Vardø, där tio kvinnor brändes. De följande decennierna fortsatte jakten på häxeri och allt annat okristet och både norska kvinnor och samiska män avrättades.
Romanen The Mercies av Kiran Millwood Hargrave är inspirerad av de händelserna. Den börjar med stormen och slutar med den första häxprocessen. En tid efter stormen kommer en ny präst, eftersom den förra drunknade. Långt borta fantiserar kungen om att få bättre kontroll över de vilda delarna av sitt land och utrota allt som inte är tillräckligt kristet. Det kommer en ny länsman och en ny ”commissioner” – jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men han ska hålla ordning och reda och jaga häxor. De ser med ogillande på denna ogudaktiga plats där det mest finns kvinnor och en och annan same. Läget behöver styras upp!
The Mercies berättar historien ur två kvinnors perspektiv. Den ena är Maren, som förlorade både fästman, pappa och bror i stormen. Nu bor hon med sin mamma och sin samiska svägerska och i sorgen nöter de på varandra, kommer allt längre ifrån varandra. Den andra är Ursula, häxjägarens fru. Hon har växt upp med gott om pengar och har ingen aning om hur man sköter ett hushåll vid kanten av ingenstans. Hon anlitar Maren för att hjälpa henne och mellan dem växer vänskap och kärlek.
Det är ett intressant val av berättarperspektiv, eftersom varken Maren eller Ursula står i processernas centrum. De står vid sidan av, rädda och förtvivlade, men de blir varken torterade eller håller i verktygen. Mycket av intrigerandet och de dramatiska händelserna syns aldrig, eftersom de sker när ingen av dem är med. Istället blir det något av en berättelse om livet som bara pågår samtidigt som gräsliga saker händer, sådär som livet gör, och om att se något fruktansvärt sättas i rullning utan att kunna stoppa det. Mycket av bokens styrka ligger i det krypande obehaget i att se klyftorna mellan kvinnorna i byn vidgas – ”kyrkkvinnorna” som duktigt tyr sig till maktens män, och de andra som inte inordnar sig tillräckligt mycket. När den nya makten blandas med gamla konflikter blir det som tidigare mest bara var tjafs livsfarligt.
Förutom känslan av impending doom tycker jag väldigt mycket om hur Millwood Hargrave skildrar människor. De är så levande och tydliga mot sin bakgrund av kargt landskap och uselt väder. Och de är alla, ärligt talat, rätt frustrerande på olika sätt och det är så mänskligt och fint. Jag älskar Kirsten, som bestämt gör precis som hon vill. Jag är nyfiken på den taggiga Diinna och den ensamhet hon måste känna. Mitt hjärta går sönder när jag läser om Marens mamma som blir sämre och sämre på att sköta sina sysslor och ta hand om sig själv.
Men trots det och att jag slukläste delar av den var det något som störde mig lite. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det är. Det lite hackiga tempot? Något med språket? Ibland får jag en känsla av fel och av att bli utkastad ur tiden, fast jag kan alldeles för lite om platsen och perioden för att avgöra något om historisk korrekthet. Jag vet inte, något är det som inte är hundra. Men klart läsvärd var den ändå.
När Miika, som bor i Göteborg, får reda på att hans familj äger en stuga i Finland tar hans författardrömmar extra fart. Där ska han få skrivro! Bara skogen och texten, en chans att fokusera. Hans mamma blir vansinnigt upprörd och vill inte att han åker dit, men vägrar förklara varför. Så han åker, och vandrar rätt in i sin släkts våldsamma förflutna som fortfarande spökar kring stugan.
Barrfiolernas rike är Joni Huttunens debutroman och det är så kul att läsa en debut som får mig att känna att den här personen vill jag läsa mer av. (Tur att jag har köpt hans andra roman Elddjur också!) Det är en drömsk och välskriven spökhistoria full av fina skogsskildringar. Jag gillar ju träd. Det står poetiska saker om barr. Klart att jag gillar boken.
Ju längre Miika befinner sig i stugan, ju mer tappar han greppet om verkligheten. Han lever på kaffe och sprit och skriver som besatt, rör sig mellan dröm och hallucination och gräver i sin släkts historia. En klassisk form av spökhistoria som flyter fint. Inte så läskig, men stämningsfull.
Men samtidigt som jag uppskattar den som spökhistoria får jag inte riktigt den verkliga världen att gå ihop. Ett exempel är att olika beskrivningarna av byn Sinio skär sig mot varandra. Ena stunden verkar den vara hyfsat välmående – det finns ju både mataffär, pub, skola, välskötta hus – och i nästa stycke döende avfolkningsbygd med ruttna byggnader som är ”flera hundra år” gamla. På bussresan till byn skymtar Miika björnar i skogen och ser åkrar där det står ”bönder i horder” som har ”svarta tänder”. På 00-talet? När jag tänker åker tänker jag att den är tom eller kanske har en ensam jordbrukare i traktor. (Har aldrig sett några ”horder” av bönder i mitt liv, förutom kanske på sommarmarknaden i närheten av mina föräldrars hemby, haha, men det är ju en annan del av Finland så vad vet jag!) Kanske läser jag den fel, kanske är denna skevhet en del av stämningsbygget, men för mig får det effekten att jag stannar upp och ifrågasätter.
Jag tror att en del av krockarna jag upplever har att göra med att jag inte riktigt vet när boken utspelar sig, och att en del grejer inte stämmer överens med bilden jag har gjort mig av tiden. Den borde utspela sig någon gång efter 2005. En tidning från 1965 nämns och att det har gått ”över fyrtio år” sedan dess. Ändå har Miika med sig en skrivmaskin att skriva på. Det kan ju vara så att han inte väntade sig fungerande el i stugan, och hur som helst inte har råd med en laptop. Eller så är han bara pretto. Men ändå: saker som mobiltelefon eller internet nämns inte med ett ord i hela boken, tror jag.
Och nu har jag lagt fler tecken på att klaga än på att berömma och det blev ju bakvänt när jag tyckte om den. Barrfiolernas rike är en läsvärd liten bok. Mycket stämning i kort format.
För en månad sedan hade vi sf- och fantasykongress i Uppsala. Elizabeth Hand var hedersgäst. Här är en text jag skrev till programboken om hennes roman Hard Light (Skarpt ljus på svenska) och varför man borde läsa Cass Neary-böckerna.
I’m the ghost of punk, haunting the twenty-first century in disintegrating black-and-white; one of those living fossils you read about who usually show up, dead, in a place you’ve never heard of.
Cass Neary är inte den typiska huvudpersonen i en kriminalroman. Visst har hon problem med både alkohol och relationer, men hon är inte polis – tvärt om håller hon sig så långt borta från sådana som möjligt. Hon är en övervintrad punkare som för sådär 30 år sedan var en uppmärksammad fotograf. Hon är ständigt på kollisionskurs med allt, inklusive sig själv, och när hon nystar i brott är det knappast i samhällets tjänst, utan för att hon drivs av en farlig nyfikenhet eller av att rädda sig själv.
I Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.
Det finns gott om ockulta och mytiska inslag i böckerna om Cass – Cassandra – men det händer egentligen inget övernaturligt. (Eller? Det går nog att läsa dem på båda sätten.) Ändå känns hinnan kring verkligheten tunn, som att den skulle kunna spricka och släppa igenom något annat. Lite har det kanske att göra med att berättaren Cass är ständigt full eller hög. Men mest är det Elizabeth Hands lysande förmåga att skilda platser och miljöer så att de höjer sig över de man kan se och ta på, både smutsigare och vackrare på samma gång. Med hennes ord laddas ett snöslaskigt London med en känsla av begynnande apokalyps. Med hennes blick blir en gammal gård på landsbygden i Cornwall en gotisk labyrint av förefallen rikedom och gamla gravar. Blandat med Cass ständigt närvarande kärlek till fotografi och mörk, skum konst gör det Hard Light till oemotståndlig läsning.
I Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.