Etikett: romaner

Kategorier
Enkäter m.m.

Fem frågor om boken jag läser just nu

201310_fangirl Frågor jag snodde från C.R.M. Nilsson.

Just nu läser jag Fangirl av Rainbow Rowell. Den handlar om Cath som börjar plugga på universitet och tycker att det är väldigt jobbigt med nya situationer och nya människor. Helst vill hon sitta hemma och skriva fanfic, för hon har tusentals läsare som väntar på nästa kapitel.

Hur många kapitel har du läst?
20 (av 38).

Vad var den första meningen i boken?
”There was a boy in her room.”

Vad var den sista meningen du läste i boken?
”Her dad and Wren came home on the same day.”

Hur tycker du att boken verkar?
Hittills tycker jag att den är söt och underhållande. Språket är inget särskilt, men det gör inte så mycket. Jag tycker om Cath och vill typ ta hand om henne.

Vilken händelse är din favorit hittills?
Jag vet inte om någon händelse är en favorit, däremot finns det några som har fastnat hårdare än andra. De flesta av dem är av det jobbigare slaget, för Rowell är bra att skriva obekväma situationer så att de känns, men det känns spoiligt att skriva om dem. En glad scen som har hängt sig kvar är när Cath har haft en jobbig dag och löser det med ett ”Emergency Dance Party”, dvs. skruvar upp hög musik och dansar som en idiot ensam på sitt rum. Hon brukade göra sånt med sin tvillingsyster, men de har glidit isär. Istället dyker en kompis upp och de fuldansar tillsammans. Väldigt gulligt.

Kategorier
Citat

Båtporr

Jag har ju sagt att jag gillar skildringar av havet och skepp och sånt, eller hur?

Hennes namn är Terra Nova och hon är vacker som en dag. Femtiosju meter lång med tre master, och hon ska överleva samtliga expeditionsmedlemmar med många, många år. Inför sin polarresa förstärks hon med ekträ men faktum är att hon redan plöjt fram i istäckta hav på både en och två räddningsexpeditioner. Åtskilliga polarforskare och valfiskare har trampat med sina smutsiga stövlar på hennes däck. Hon sträcker masten mot himlen, väntar.

Ur Antarktis av Josefin Holmström.

Kategorier
Recensioner

Besvärjelser och beskydd

friedner Cecilia är en ständigt festande bibliotekarie utan några större bekymmer. Det är lite jobbigt att de flesta av hennes kollegor ogillar henne, men man kan ju ha värre problem. Hon är oförskämt snygg och det dräller karlar omkring henne, men markens rycks undan under hennes Moschinoklädda fötter när hon ställs inför följande fakta: hennes mormor är en fe som har kidnappats av vättemaffian. Om Cecilia inte levererar ett barn till vättarna inom en viss tid kommer det att gå illa för stackars mormor.

Cecilia framstår som en rätt blasé person, som oftast glömmer att äta och mest verkar leva på vin och kaffe. (Cecilia själv verkar ju inte fatta det och det framställs som lite skojsigt dekadent, men jag tycker att hon verkar ha alkoholproblem.) När hon ställs inför den magiska verkligheten säger det sig självt att hon inte är så himla bra på att hantera det. Det är ganska roligt att följa hennes eskapader, men det är också en del grejer med henne som stör. Hon har inga vänner, bortsett från några älskare, och är märkligt reaktionslös i många situationer. När hennes lägenhet blir nerbränd är det liksom en liten sidohändelse som hon knappt tänker på i efterhand, trots att det för de flesta människor skulle vara en katastrof. Det får en förklaring mot slutet, men det känns som att det är för sent för att göra särskilt mycket skillnad. Det ändrar inte på att jag har följt en romanfigur i över 250 sidor utan att lära känna henne ett dugg. Jag bryr mig inte om henne.

Maria Friedner skriver enkelt och lite pladdrigt och håller bra tempo på sin mix av urban fantasy och chick lit. Jag gillar de olika figurerna som Cecilia får hjälp av – en bitter vätte som känner sig orättvist behandlad av de andra vättarna, en ständigt svärande älva och den alldeles vanlige nörden Movitz – och tycker att det är kul med det magiska samhället som lever inflätat i vårt eget, med nätforum och appar och allt. Men så mycket mer är det inte att säga. Besvärjelser och beskydd underhållande för stunden, men knappast en läsupplevelse som stannar kvar.

Eller jo, en sak till. När man tittar på omslaget kan man få för sig att Besvärjelser och beskydd är en lite snuskig bok, särskilt om man känner igen Lina Neidestams tecknarstil och associerar till hennes porrserie Maran. Så är inte fallet. Cecilia har en hel del sex med olika personer, men det är mest något nämns, inte något som skildras. Det finns kanske en eller två sexscener, som inte är av den detaljerade varianten. Jag minns inte riktigt, jag satt mest och störde mig på killen i fråga. Om man går igång på klichén ”skitsnygg mörkhårig demon som får hjältinnan att tappa all sans” kanske man har något att hämta på det området, men jag tycker att den manstypen är klart överanvänd i genren. Några gånger fick jag känslan av att hans existens i den här boken kanske skulle vara en drift med den klichén, men jag vet inte riktigt.

(Mix, 2013)

Några andra som också tycker saker: The owl and the pussycat, Bokhora, Monicas bokläsardagbok, Bibliophilia, IHeartFantasy, Glasögonorm.

Kategorier
Recensioner

Klaustrofobisk seglats

201308_gale De sista 30 sidorna läste jag som i en annan värld. Det fanns inget annat, verkligen inget annat, än segelbåten Venja och den plågsamt spända stämningen mellan dess besättningsmedlemmar.

Gale av Karl Eder är en kort roman om en seglats som inte går som det var tänkt. Ett gift par, Gale och Devan, ska segla över Atlanten och behöver några extra personer på båten. Det blir Daniel, som är berättaren, och Matthias. De känner inte varandra sedan tidigare och snart kommer de önska att de fyra aldrig hade klivit på samma båt.

Det börjar med storm som de klarar med nöd och näppe och sedan många dagar av stiltje. Eder skriver sparsmakat och snyggt och jag blir inte ett dugg uttråkad av de många beskrivningarna av vatten och väder. Kanske är det min förtjusning för berättelser som utspelar sig på havet som visar sig. Men bäst är det starka obehaget som Eder manar fram, den klibbiga klaustrofobin som uppstår ur enformigheten, hettan som rinner ner i lungorna, den stilla vattenytan, tystnaden och blickarna bland människor som har tagit sig an något de inte riktigt kan hantera. Gale är en liten ask av laddad stämning och jag blir nästan irriterad av tillbakablickarna som visar fragment ur Daniels liv, för att de bryter den.

Vi var fortfarande fastnitade mot havsytan som en fluga mot ett flugpapper, men lugnet och stiltjen började spinna samman till en enhet. Tystnaden tjocknade och samlade sig i tunga stråk som flöt fram över Venjas däck.

Slutet var något av en besvikelse, då stämningen som byggts upp genom hela boken på ett snopet vis höggs av till ingenting. Men ändå: rekommenderas!

(Natur & Kultur, 2013)

Några andra som har bloggat om Gale: Dagens bok, Hyllan, Bernur, Kulturbloggen, Bibliophilia, Breakfast Book Club, Bokstaden.

Kategorier
Gnäll Recensioner

Plats

plats Efter sådär tre-fyra sidor tänkte jag att det här går inte. Jag klarar inte av det här språket. Jag står ut med ”dom”, även om jag inte är så förtjust i det. ”Mej” och ”sej” är värre, men går väl också. Men ”säjer”, där någonstans går min gräns. Det känns, som jag gnällde om på Instagram, som att texten tjoar HÄJ HÄJ, fast det inte alls är en tjoig bok.

Jag fortsatte ändå envist att läsa och det komiska är att ju längre man kommer, desto mindre irriterande blir språket, helt enkelt för att huvudpersonen har mindre och mindre kontakt med omvärlden och då blir det inga ”säjer” eftersom hon knappt pratar med någon.

Plats är barnboksförfattaren Pija Lindenbaums första bok för vuxna, en kort roman om en kvinna som tappar greppet. Hon sticker utan förklaring ifrån man och son, isolerar sig i en andrahandslägenhet och umgås bara med en stackars hund som hon nyss har skaffat. Mellan dem uppstår en sorts maktkamp, åtminstone i kvinnans huvud.

Plats är en avskalad skildring inifrån en person som inte klarar av sitt vanliga liv längre, som går sönder och drar. Den är obehaglig, men jag tar den inte till mig. Jag uppskattar känslan av overklighet och hur små detaljer blir som enorma hinder, och bortsett mej/sej/säjer är det verkligen inget fel på språket, men som helhet faller den ändå ganska platt för mig, i synnerhet mot slutet då den blir allt mer fragmentarisk. Det känns som att jag har läst ungefär den här boken ett antal gånger förut, men då var den bättre.

(Norstedts, 2013)

Kategorier
Recensioner

Ge mig arsenik

201308_arsenik UNT-text från i våras.

Elisabeth Jansson snattar en anteckningsbok och med de första orden hon skriver i den blir hon Elsa. “Det är jag som är Elsa Jansson. Det är jag som är ett geni.”

Exakt när Elisabeth blir Elsa skrivs inte ut, men tidsmarkörerna signalerar tidigt 00-tal med kickers i skolkorridorerna, Håkan Hellström på cd och en berättare utan mobil. Tristessen och frustrationen är däremot tidlös, liksom ensamheten. Klara Krantz, som har gått skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola och läser litteraturvetenskap i Uppsala, debuterar med en vackert skriven ungdomsroman om att hantera svek och känslor man helst vill mota bort.

När Andreas Palmaer recenserade David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål i Dagens nyheter nyligen skrev han att många av dagens ungdomsböcker har rört sig bort från de stora problemen och att det har blivit viktigare med tonträffen i dialoger och socialt spel. Han menar att Wiberg “gör konst av ältandet” genom ett språk fyllt av roliga bilder och ordvändningar.

Ge mig arsenik passar också in där. Elsa ältar inte i riktigt samma detalj som Wibergs Linnea och är inte heller lika drastisk i sina ordlekar, men även i hennes berättelse ligger styrkan i tonträffen och i Elsas egna röst. Det finns en skilsmässa och ett svek mellan vänner, men inget som går utöver ett alldeles vanligt tonårsliv. Det räcker utmärkt, för Klara Krantz skildrar det alldeles hjärtskärande genom att ge Elsa ett pansar som sedan spricker.

Elsa bär sitt geniskap som en sköld. “Och kanske är jag ensammast i världen men det är inte en sorglig tanke för det är så det är att vara geni.” När hon skriver i den nya anteckningsboken blir det två parallella berättelser, om en smart flickas uppväxt och om Superhjälten E. Det som egentligen gnager vill smyga sig in, men Elsa håller det borta så länge hon kan med ramsan författare-geni-superhjälte.

Jag läser nog mer ny ungdomslitteratur nu än när jag faktiskt tillhörde målgruppen, och jag blir gång på gång golvad av dess stilistiskt livliga sätt att ta sig an allvaret i vardagens skitsaker. Ibland undrar jag om det är för att jag är närmare i ålder med flera av författarna. Betyder “perfekt tonträff” egentligen att våra minnen matchar? Jag var 15 när den fiktiva Elsa var 15. Man ska inte bortse från den faktorn, men främst är det så att mycket av ungdomslitteraturen från de senaste åren är förbannat bra.

(Alfabeta, 2013)

Kategorier
Recensioner

Mississippi av Hillary Jordan

Det börjar med en grav i lera och regn och det slutar med samma grav. Det är uppenbart från början att berättelsen kommer att återvända till den, men även utan en början som denna hade man förstått att det är på väg åt helvete, och att varje jobbig händelse lär att följas av ytterligare en. Det ligger något olycksbådande över hela romanen, en stämning av annalkande katastrof som tornar upp sig likt oväder vid horisonten.

Mississippi (Mudbound på engelska) utspelar sig till största delen i den amerikanska södern på 1940-talet. Den berättas ur flera perspektiv, men jag uppfattar Laura som huvudpersonen.

Laura är fortfarande ogift vid 30 års ålder (the horror!) och antar att man och familj helt enkelt är något hon kommer att få leva utan. Så träffar hon Henry och blir väl inte kär, men tacksam över att någon vill ha henne. Deras liv är ganska trivsamt ett tag, tills Henry gör slag i sin dröm om att äga en gård och bruka jorden. Finnes ej: elektricitet, rinnande vatten eller täta väggar. Finnes: lera och Henrys skitstövel till pappa. Laura vantrivs, men biter ihop.

När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. […] Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.

Andra som gör sina röster hörda är Henry och Henrys yngre bror Jamie, som är en typisk charmig strulputte med inre mörker. Hap, som är en av de svarta arrendatorerna på Henrys mark, och hans fru Florence, som fungerar som barnmorska på landsbygden, står för ett annat perspektiv: det från dem som sliter på fälten utan att själva äga marken de arbetar på eller huset de bor i.

Det perspektiv som är mest centralt vid sidan av Lauras är Ronsels. Ronsel är Haps och Florences äldste son och soldat i andra världskriget. Tiden i kriget är såklart gräslig, men i Europa får han samtidigt uppleva något som han inte kommit i närheten av hemma: känslan av att bli sedd först och främst som en man, istället för en en svart man.

Mississippi handlar mycket om rasism och jag-formen gör att den kommer nära på ett ganska magstarkt vis. Istället för att “Henry tyckte si och så” får man höra de olika berättarna vädra sina sunkiga åsikter direkt. Även de som antagligen själva tycker att de behandlar de svarta på ett bra sätt och är vänligt inställda till dem är rasistiska som fan, eftersom de ser svarta som av naturen mindre civilicerade än vita och maktobalansen mellan dem som självklar.

Det är tur att Henrys vidrige far Pappi inte har en egen berättarröst, för då hade jag kanske slängt boken ifrån mig. Och det hade ju varit synd, eftersom den är läsvärd. Det finns en tilltalande lätthet i hur Jordan väver sitt nät och drar åt det så att det känns som att det inte hade kunnat gå på något annat sätt.

Jag är också väldigt förtjust i den stadiga Florence, med hennes blandning av pragmatism och mysticism:

Henry McAllan var lika marksjuk som andra karlar jag sett, och tro mig, jag har sett många, både färgade och vita. Det syns i ögona på dom, dom ser på marken som på en kvinna som dom har begär efter.. […] Vita eller svarta, ingen av dom har vett nog att förstå att det är marken som äger dom. Den tar deras svett och blod och deras hustrurs och barns svett och blod och när den har tagit allt så tar den deras kroppar med, tuggar och tuggar i sig tills dom har blivit till ett och detsamma, marken och dom.

I en intervju i slutet av boken säger Hillary Jordan att det svåraste var att fånga de svarta romanpersonernas sydstatsdialekt. Om hon lyckades bra med det eller inte märker man inget av när man läser översättningen, eftersom en sådan sak är omöjlig att överföra till svenska. Här pratar Ronsels föräldrar på ett vis som mest känns vagt “obildad lantis”, utan tillhörighet på något särskilt ställe, och det är ju lite synd. Så vill man att det ska höras på personerna var de befinner sig får man läsa den på engelska istället.

(Historiska Media, 2012)

Kategorier
Citat

”I’m trying not to be”

”I hate you.”
My sister said it different than she said it to my dad. She meant it with me. She really did.
”I love you,” was all I could say in return.
”You’re a freak, you know that? You’ve always been a freak. Everyone says so. They always have.”
”I’m trying not to be.”
Then, I turned around and walked to my room and closed my door and put my head under my pillow and let the quiet put things where they are supposed to be.

Jag läser äntligen The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky och den är så fin, så fin, och jag har en känsla av att den kommer att orsaka något sånt här.

Kategorier
Babbel

A Storm of Swords

A Storm of Swords var min tjocka julledighetsbok, en sån där bok som jag medvetet har sparat till ett tillfälle då jag kan läsaläsaläsa. Några korta kommentarer:

* Bäst hittills i ASOIAF. Tyvärr har jag förstått på de som har läst vidare att det inte fortsätter så.

* Folk dör. Jag visste ju innan att flera centrala figurer skulle stryka med i den här boken (men jag hade faktiskt lyckats undvika att få reda på vilka) men det blev många ”Whoa, vad fan händer?” ändå. Jag uppskattar att en författare vågar göra så, trots att det faktiskt gjorde ganska ont, och det ska bli intressant att se vilka som blir mer viktiga istället. Nu ser jag fram mot reaktionerna när mängder av personer som inte har läst böckerna ser den tredje säsongen av tv-serien i vår. Moahaha.

* Danys kapitel är så himla tråkiga att jag bara skummade de flesta av dem. Martin, det är inte ok att göra tjejen med drakarna till den segaste delen av berättelsen.

Kategorier
Recensioner

Övergrepp, mord och jävligt mycket svamp

Orken att skriva långt och genomtänkt finns inte riktigt, men jag vill ändå nämna de många bra grejer jag har läst de senaste månaderna. Det får bli några inlägg med kortare rekommendationer istället. Här är det första.

Elin under havet av Sofia Malmberg

När årets Augustprisnomineringar avslöjades kunde jag konstatera att jag bara hade läst en av de nominerade böckerna: Sofia Malmbergs fina serie Elin under havet. Elin är ensam men hittar någon på nätet som säger de rätta sakerna för att få henne att känna sig sedd. Hon chattar med en kampsportare som erbjuder att lära henne det han kan, men när hon väl träffar honom utsätter han henne för ett sexuellt övergrepp. Efteråt försvinner hon in i en skrämmande fantasivärld under havet och försöker kämpa sig ut.

Det här är en mörk och smärtsam historia, fåordigt berättad men väldigt uttrycksfull. Sofia Malmberg behöver bara enstaka bildrutor för att få en att förstå Elins relation till sina föräldrar eller vad som händer med chattkillen.

Fantasivärldarna är vältecknade och läskiga på ett nästan gulligt sätt, fast det inte är något som helst gulligt med Elins upplevelser. Stilen är ovanlig i svenska serier och de får mig att tänka lite på animerad film eller datorspel.

Elin under havet passar enligt förlaget från 11 år, men kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna, och jag skulle inte rekommendera att man sätter den i händerna på en elvaåring utan att se till att diskutera innehållet med läsaren.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är en av årets positiva överraskningar för mig. En tunn, blodfläckad debutbok från ett litet förlag jag aldrig hade hört talas om, kunde det vara något? Oh ja.

Feberflickan är Luna, som vandrar omkring i huset där hennes far och en kvinna, ”hon”, ligger döda. Samtidigt som läkare och polis undersöker fallet undersöker Elisabeth Östnäs ett trasigt psyke. Luna är inte en pålitlig berättare och man förstår snart att hennes version av verkligheten inte är den enda. Feberflickan är full av motsättningar mellan det som sägs och tänks, det som händer och det som uppfattas. I småbitar rullas familjens historia upp och den är inte vacker.

Berättelsen är vag och sparsmakad, samtidigt som miljön beskrivs i detalj, full av härsket kött, slitna möbler och blodigt tyg, allt skildrat med ett språk som har en sorts solkig, äcklig skönhet. Dessutom påminner stämningen och systerrelationen mig om Shirley Jacksons We have always lived in the castle, vilket ju bara är en bra sak. När jag precis hade läst ut reagerade jag så här:

(Columbi Publishing, 2012)

Amatka av Karin Tidbeck

Människorna lever i en värld som inte är stabil och de har strikta rutiner för att hålla ihop samhället. Att förändra rutinerna, till och med så små saker som att säga fel ord, kan få hemska konsekvenser.

Vanja reser från en större stad till det lilla samhället Amatka för att göra en undersökning under några veckors tid, men blir kvar och kan inte låta bli att börja gräva i Amatkas mysterier.

Jag blev fullkomligt uppslukad av Amatkas väg bort från ordningen. Det finns mycket som är bekant från andra dystopier – det extrema kontrollsamhället, angiveriet, hemlighetsmakeriet, mixtrandet med språket – men samtidigt känns den som något helt eget. Den har den där känslan av att verkligheten glider iväg som även finns i Tidbecks noveller, den förvridna, otydliga skuggan i ögonvrån.

Amatka är välskiven på ett avskalat, sakligt sätt och Tidbeck avslöjar tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vaket samtidigt som hon inte säger för mycket. Plus också för äckliga detaljer som att det mesta de äter verkar vara gjort av svamp. Svampgröt, hörni! Ew.

(Mix, 2012)