Etikett: romaner

Kategorier
Recensioner

Blekt var ordet

Jag ville så gärna tycka om Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Hennes första roman Styggelsen var hemskt obehaglig och dess smutsiga stämning satte sig verkligen i minnet, men den andra lämnade bara ett blekt avtryck.

Styggelsen handlade dels om en flicka på 40-talet som blev otroligt illa behandlad och utnyttjad och dels om en nutida tjej, Maja Grå, som fick kontakt med flickans spöke. I Döden på en blek häst får vi möta Maja igen. Hon flyttar till Oxford för att studera vid konstakademin, men det nya livet blir inte som hon vill. Hennes mor, försvunnen sedan tio år, hittas mördad. Hennes förmåga att se det andra inte ser gör studentbostaden till ett spökhus och dessutom känner hon sig underlägsen bland kurskamraterna.

Som universitetsroman tycker jag att Döden på en blek häst är väldigt trevlig. Stämningsfullt tecknade miljöer och Majas försiktiga navigerande bland nya vänner, fumlig attraktion och konstnärlig osäkerhet gör att det är det vardagliga studentlivet jag gillar mest. Maja är rätt mesig, men jag hejar på henne och blir glad när hon gör framsteg. Hellberg har dessutom ett behagligt språk, lättare att bara ramla igenom här än i Styggelsen som var språkligt mer komplex.

Men så var det det där andra. Nu är det flera månader sedan jag läste boken och jag minns knappt vad som var grejen med deckargåtan. Det kan tyckas en aning orättvist att skriva något recensionsaktigt när jag har glömt så mycket, men samtidigt visar det vad som grep mig tillräckligt hårt för fastna. Spökerierna var mysrysiga och ganska tama, men jag borde inte heller väntat mig att de skulle få mig att sova med lampan tänd. När jag tänker tillbaka var det ju inte spökandet som var det mest skrämmande i Styggelsen, utan människors vidriga beteende i kombination med den sjaskiga miljön.

Döden på en blek häst är inte dålig, men Hellberg kan bättre.

(Forum, 2011)

Förresten skrev halva bokbloggsmaffian om den i vintras. Vill ni läsa mer kan ni fortsätta hit: Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug, Eli läser och skriver, Boktoka, Bokhora, Breakfast Book Club, Fiktiviteter, A fraction of the web, Snowflake, Ett hem utan böcker, Calliope, Bokbabbel, Bokomaten.

Kategorier
Bildigt Evenemang Recensioner

Drakhornet

Jag brukar vara väldigt försiktig med att ta emot recensionsexemplar av egenutgivna böcker. De kan vara precis hur som helst och att såga någons egenutgivna stackars bok känns hundra gånger jobbigare än att skriva negativt om en bok som har blivit utgiven av ett etablerat förlag, så det är en situation jag vill undvika, både för min egen skull och för författarens. Hur som helst blev jag tillräckligt nyfiken på Drakhornet av Oskar Källner för att tacka ja, och trevligt nog för oss båda har jag positiva saker att säga om den.

Drakhornet börjar som vilken ungdomsfantasy som helst. En till synes vanlig pojke eller ung man, denna gång en stallpojke vid namn Erik, rycks ur sitt enkla liv med våld och död. Han får börja ett nytt liv, upptäcka att han har magiska krafter och, som till synes vanliga fantasypojkar brukar, slåss mot sitt ursprung som visst inte var så enkelt ändå.

Vad som gör Drakhornet annorlunda är att den utspelar sig i 1800-talets Sverige istället för i en påhittad värld och förankras i historien genom att bitar av både krig och en kungs död vävs in i berättelsen. Med kriget mot Ryssland som mörka moln vid horisonten leder Källner ut läsaren på den svenska landsbygden, där Erik möter troll, älvor och dryader, varav alla inte är vänligt sinnade. Det är både ett våldsamt äventyr och en ganska jordnära skildring av hårt arbetande bybor – jag gillade faktiskt det senare bättre, trots att inslag av folktrons varelser i fantasy alltid ger en extra stjärna i kanten från mig.

Drakhornet är skriven med driv och gott humör och jag tyckte om att läsa den. Tyvärr lider den av något som är vanligt bland böcker som antingen är egenutgivna eller från väldigt små förlag, och det är att den är oputsad. Böcker från etablerade förlag är naturligtvis inte alltid bra, men de brukar för det mesta kännas färdiga. Drakhornet skulle däremot behöva en omgång korrläsning till och en duktig redaktör som går loss med rödpennan på anglicismer och en del konstiga formuleringar. Källner kan berätta en historia och det är synd att den hackar lite på grund av att språket inte har bearbetats tillräckligt. Mest störande är att romanfigurerna ibland pratar en aning styltigt och ålderdomligt och ibland alldeles modernt, vilket ger ett osammanhängande intryck i en annars trevlig och underhållande dialog.

Jag skrev att jag, lite oväntat, gillade bylivet mer än äventyren och trollen. Det beror till stor del på att det Källner har lyckats bäst med är skildringen av Hanna, en byflicka med en alkoholiserad och våldsam far som försöker gifta bort henne med en äldre man. Hanna är något ovanligt i den här typen av fantasy: en helt vanlig tjej som får ta stor plats i berättelsen och inte bara för att hjälten har spanat in henne. Att vara vanlig och ändå få vara med och leka är annars förbehållet bondpojkarna, åtminstone tills de har upptäckt sitt ARV och ÖDE. Brudarna som får ta stor plats i fantasy av standardmallen brukar däremot sticka ut redan från början. Ni vet, svärd i hand, munnen full av svordomar och det eldröda håret på ända. Hanna är vanlig, men på inget sätt tråkig, eftersom hon framstår som en riktig människa och inte någon tuff brud-schablon. Både Erik och Hanna griper förtvivlat efter en möjlighet att styra sina egna liv, men i Hannas berättelse blir den kampen snäppet mer intressant, mer om kön och ekonomisk makt och en trasig familj än om genetiskt arv, soldater och hjältens vanliga ”varför jag?”-klagan. Jag vill läsa nästa bok för att få reda på vad som händer med henne – om hon nu kommer att vara med där. Erik bryr jag mig ärligt talat inte mycket om, men Hanna vill jag möta igen.

Förresten träffade jag på Oskar Källner på Eurocon för två veckor sedan och passade på att knäppa en bild, där han står mellan arrangören Sten Thaning och Marmeladkungen:

(Fafner förlag, april 2011)

Kategorier
Babbel Citat Gnäll

Dagens underdrift

Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet ”zombie” har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.

Det är en brutal bok, där den lilla trygghet som finns är mycket bräcklig, där tolv-trettonåringar har ansvaret för att se till att de yngre barnen överlever och där nämnda småbarn dör då och då. Mitt i detta beskrivs barnens känslor inför det som händer ibland på ett otroligt svagt, oengagerande och absurt nedtonat sätt. Inte hela tiden, lyckligtvis, men här och där kommer ett riktigt stolpskott till mening. Jag vet inte om det är översättningen eller om det helt enkelt ska vara så, men underligt är det.

Vid ett tillfälle har en unge blivit tagen av de vuxna och ligger i en äcklig säck:

”Han hade svimmat och när han vaknade skumpade han omkring på en av de vuxnas axlar. Den vuxna stank, men säcken luktade ännu värre. Fett och ruttet kött och bajs. Sam tyckte inte att det var trevligt i säcken. Han såg ingenting och han hade kissat på sig.”

Han tyckte inte att det var TREVLIGT i säcken. Nej. Okej.

Eller ett tag senare, när ungen har lyckats fly efter några dramatiska händelsern:

”Sam hade känt sig osäker föregående kväll, men cykeln gav honom nytt mod. Det enda han behövde göra var att följa skyltarna mot Holloway Road, så skulle det ordna sig.”

Osäker? Haha, va? Det var dödsskräck, inte lite osäkerhet.

Har någon av er läst den på engelska? Är det likadant där?

Kategorier
Länktips

Zombiesöndag: några länkar

Swedish Zombie. Bloggen som ”Recenserar apokalypsen och betygsätter de levande döda.”

Zombier och virus-kategorin hos Feuerzeug.

Bokhora recenserade De vassa tändernas skog idag.

Novellen The Hortlak av Kelly Link.

Kategorier
Recensioner

Zombiesöndag: Tjärven

I ett förord till zombieserien The Walking Dead skriver dess skapare Robert Kirkman att han inte gillar zombiefilmer som bara är splatter och gore. Han föredrar de zombiehistorier som under våldet och äcklet är tankeväckande och innehåller någon form av samhällskritik. “Bra zombiefilmer visar hur körda vi är”.

John Ajvide Lindqvists senaste skräckroman Tjärven, endast utgiven om e-bok och ljudbok, känns nästan mer som en film än som en bok, som om den bara råkar bestå av text istället för rörliga bilder. Särskilt början, då ett gäng före detta klasskompisar introduceras på väg till ett midsommarfirande på en avlägsen ö, är så mycket skräckfilm i bokform som det kan bli. Enda skillnaden är att JAL:s persongalleri består av 40-åringar istället för 20-åringar (men som de beter sig är skillnaden inte så stor).

Tjärven är en kort roman i jämförelse med Ajvide Lindqvists tidigare och han har sagt att han ville skriva en enkel monsterhistoria, utan någon djup bakgrund eller förklaring, och eftersom det är en enkel zombiehistoria vet jag redan innan jag börjar läsa vad som kommer att hända. Festgänget kommer att bege sig till ön och hinna ha lite kul och lite konflikter innan något går åt helvete, zombierna dyker upp och en efter en kommer midsommarfirarna att få sina hjärnor uppkäkade.

Robert Kirkman skriver i The Walking Dead att han är intresserad av hur människor reagerar i extrema situationer och att ett syfte med hans serie är att långsiktigt undersöka hur människor förändras av de händelserna. Tjärven utspelar sig under en dag, men även där är det intressanta hur de olika personerna agerar ställda inför döden som hasar upp ur havet. Man vet inte hur man kommer att reagera i en livsfarlig (och i zombiefallet jävligt konstig) situation innan man hamnar i den och John Ajvide Lindqvist är rätt författare för att ta reda på det.

Goda karaktärsskildringar är såklart alltid viktiga, men i en sån här enkel monsterhistoria är de helt centrala för att boken alls ska vara något att ha. Det finns en ö, några människor och ett hav fullt av drunknade. För att det ska bli något mer än en slaskig splatterfest måste människorna kännas äkta och läsaren måste kunna bry sig om åtminstone någon av dem. Jag är full av beundran inför hur skicklig Ajvide Lindqvist är på att snabbt skissa karaktärsporträtt. Jag vet inte i förväg hur hans stackars zombieoffer kommer att reagera (även om jag kan gissa ibland), men när de väl gör det känns det naturligt.

Tjärven är splattrig, äcklig och läskig – när jag läste den vände jag mig om flera gånger för att se att inget hasade lik stod bakom mig – men allra bäst är skildringen av hur olika människor beter sig i en så galen situation.

(Rigmondo, maj 2011)

Kategorier
Recensioner

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Jag läste nyligen ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch. I den förekommer flera diskussioner mellan högstadietjejer om orättvisa sexuella normer. Ni vet: killar får strula runt men tjejer som gör samma sak är slampor och horor. Same old, same old. Fan, tänkte jag trött, det var ju mer än tio år sedan jag gick i högstadiet. Hur länge ska det där hänga kvar?

Det låg nära till hands att tänka på den när jag läste nästa bok. I söndags när jag skulle beskriva Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag med tre ord valde jag ”Tonår, dumpad, sex”. Nu när jag har läst ut den tänker jag att ”Tonår, dumpad, frigörelse” skulle passa bättre. (Jag höjer också betyget på den från 3 till 4.)

Jag är tyvärr död… handlar om 17-åriga Olivia som blir dumpad av sin några år äldre pojkvän John. De har varit tillsammans sedan hon var 14, men nu tycker han att det inte fungerar längre. ”Du är så ung”, säger han.

Olivia blir helt förstörd och hennes vän Emma börjar smida planer (med det fina kodnamnet ”operation fågelbajs”) för att reparera förhållandet, men ingen av dem hade väntat sig den röra som uppstår när Olivia upptäcker vem hon är utan den perfekta pojkvännen vid sin sida.

Olivia är berättaren och hon framställer gärna deras förhållande som perfekt, men läsaren ser att det inte riktigt stämmer. John har visserligen många bra sidor, men verkar också placera Olivia på en fina flickan-piedestal där handlingsutrymmet är rätt begränsat. Flickvänner ska inte ha kort kjol. Flickvänner ska inte vara sexgalna eller göra vissa saker i sängen. ”Nej, inte så. Du är ju min flickvän.”

Sara Ohlsson skriver så skickligt om förvirringen och skammen när Olivia försöker hitta sin egen väg. Hur hon längtar efter hudkontakt och ser till att få den, men efteråt äcklas av sig själv. Hur hon vill röra, men nästan bara vågar när hon är full och då går det så lätt snett. Både hennes ex och ryktesspridarna omkring henne upprätthåller ju normen att kåt är man bara när man är kär, annars är man en slampa.

Danijel, som Olivia både dras till och äcklas av på samma gång, tycker att man inte ska krångla till det utan helt enkelt skratta när man är glad, skrika när man är arg och knulla när man är kåt. Kan hon göra det? När hon lever efter det blir det rörigt och många trasiga känslor, men i allt det jobbiga är det en frigörelse.

Jag är tyvärr död… är välskriven, gripande och underhållande, men allra mest tycker jag om den för att den handlar om att göra det som känns bra även när omgivningen vill begränsa en med rykten och blickar.

(Gilla böcker, mars 2011)

Kategorier
Citat

Längtan

”Att man måste gå och längta hela livet”, mumlar hon.
Jag tittar på henne.
”Vad längtar du efter mest i hela världen just nu?”
Hon kniper igen ögonen och tänker.
”Jag längtar efter dig.”
Jag skrattar.
”Jag är ju här.”
”Jag vet. Det är så jävla sorgligt.”

Älskar den söta högstadiepretentiösa dialogen i Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö.

Kategorier
Recensioner

Tråkig, tjafsig Revolt

Jag är besviken på sista delen av Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins. Visserligen var jag, efter att ha läst andras åsikter om den, beredd på att den inte riktigt skulle mäta sig med de två första delarna, men jag hade ändå hoppats på mer.

Trilogin utspelar sig i ett framtida land som heter Panem. Varje år anordnar Regimen ”Hungerspelen”, en våldsam dokusåpa som två personer från varje distrikt i landet tvingas att vara med i. Bara vinnaren överlever. Centralgestalten är tonårstjejen Katniss Everdeen från det fattiga och exploaterade tolfte distriktet, som efter att ha överlevt två spel och brutit en massa regler blir en symbol för rebellerna som gör uppror mot Regimen.

De två första böckerna var knappast perfekta, men de var så kan-inte-lägga-ifrån-mig-spännande och Katniss en så bra huvudperson, stark och nästan obehagligt pragmatisk men inte övermänsklig, att jag inte brydde mig om eventuella svagheter. Men Revolt har inte samma driv, vilket gör att jag hinner se och störas av lite allt möjligt. Jag irriterar mig på allt utseendeplock (grön hud hit och rosa hår med fjärilar dit), på det såpiga tjafsandet mellan Katniss och hennes vän Gale och på att kärlekshistorien mellan två ungdomar tillmäts så stor betydelse för den politiska situationen i Panem. Collins har gjort Panem till en skruvad version av ett mediasamhälle där dokusåpadeltagares tilltag kan orsaka krigsrubriker. Att göra sig bra i tv är viktigt för att överleva Hungerspelen och vinnarna kan få politisk betydelse.

Jag gillar vad Collins försöker göra, men problemet för mig är att Panems huvudstad är ett samhälle som är ytligt och fördummat till den grad att jag faktiskt har svårt att köpa det. Om hon hade dämpat det lite, lagt det en aning närmare vårt, hade det blivit mycket läskigare. Nu är det för lätt att vifta bort som ett gäng översminkade tokar med inopererade morrhår.

(Bonnier Carlsen, 2010)

Kategorier
Recensioner

Isak & Billy

Kristofer Folkhammar är, precis som Hanna Nordenhök som jag skrev om för ett tag sedan, en poet vars första roman har getts ut i år. Titelns Isak & Billy är ett par vars förhållande håller på att gå i bitar.

Billy är snygg och energisk, den som utåt ser ut som den starke. Isak är blekfet och ångestfylld, men inte så utan makt som man först kan tro. Det jag gillar med Isak & Billy är skildringen av maktkampen i förhållandet som känns allt mer instängt. Billy som vill ta hand om Isak och samtidigt studsar omkring som en vacker cirkushäst för att bli bekräftad, Isak som känner Billys behov, av både sex och av att känna sig behövd, och manipulerar honom med hjälp av dem. Det är en väldigt fysisk text, där kroppen är både njutning och maktmedel, något att mjukt vara nära och något att erövra.

Språket är enkelt och rappt med en viss poetisk klang, men bitvis har jag svårt för det, som när det blir nästan mässande.

”Bara Billy. Blinding beauty. Billy genom natten. Billy på en plats i solen. […] Billy glad. Billy kavat. Billy med några diktcitat.”

Desto mer gillar jag den svarta, ironiska humorn som fick mig att fnysa av återhållet skratt på tåget. Farligt det där, att läsa roliga böcker på offentlig plats.

(Natur & kultur, 2011)

Kategorier
Recensioner

En till en början irriterande promenad i Dalby Hage

Det stör mig ibland, det där fragmentariska sättet att skriva. (Jag säger det där för att jag antar att ni vet vad jag menar.) Finfint när det fungerar, men det är lätt hänt att det känns som ett fuskbygge. Som att texten säger ”Titta på mig, jag är så smart och har så mycket mellan raderna. Varsågod, lilla läsare, sätt igång och pussla.” men när pusslet är lagt är det snett och saknar bitar. Istället för att säga något intressant mellan raderna säger texten nästan ingenting alls, den ger bara illusionen av att göra det.

Jag blev rätt skeptisk till Promenaderna i Dalby Hage när jag började läsa den. Det kändes som att den skulle bli ett sånt där fragmentariskt hopkok som är mycket snyggt men ganska tomt. En rad korta stycken som hoppar i tid och rum, visserligen välformulerade men irriterande vaga och utan riktning.

Så blev det inte. Det tar lite för länge (att en roman på 130 sidor tar sådär 50 på sig att bli intressant är inte så lyckat) men efter ett tag står det klart att poeten Hanna Nordenhöks debutroman inte hör till de snygga och substanslösa. Den är snygg och stenhård.

I Promenaderna i Dalby Hage bläddrar en ung kvinna i pärmar som innehåller brev och vykort och andra papper som tecknar en bild av händelser i Lund på 50-talet. Mam, som blir sviken och sjunker. Marta, barnet som hetsar. Nordenhök lyckas genom några utsnitt i tiden berätta om en familj i flera generationer, deras hemligheter och försök att nå varandra, på ett så starkt sätt att jag nu, flera timmar efter att jag läste ut boken, har precis samma klump av obehag blandat med förundran i magen som när jag slog ihop pärmarna.

Det finns ett avsnitt där Marta ser två gestalter i sommarnatten, luddigt ljusa mot mörkret omkring dem. Den bilden tänker jag på när jag vill beskriva vad Promenaderna i Dalby Hage blir efter sin sega start. Mörk och strålande på samma gång.

(Norstedts, februari 2011)