”Det finns obestridliga fördelar med att leva sitt liv i ickekronologisk ordning. Om man lyckas förneka att man en gång blivit född, så behöver man inte behandla det här med anknytningsteorin, till exempel.”
Det var mycket länge sedan jag läste en bok som lyckas bara både så rolig och så sorglig i samma stycke som Fara vill.
Hur långt räcker en bra historia? Arkan Asaad har definitivt en stark sådan i sin debutroman Stjärnlösa nätter, men utförandet lämnar en del övrigt att önska.
Den delvis självbiografiska Stjärnlösa nätter handlar om Amàr, 19 år och uppväxt i Sverige, som på en resa till Kurdistan blir bortgift med sin kusin Amina. Den berättar om en sida av bortgiften som inte nämns så ofta, nämligen den att det inte bara är kvinnor som tvingas in i äktenskap de inte vill ha.
Amàr vägrar länge att gå med på förslaget om giftermål, men släkten maler ner hans motstånd genom att behandla honom som lägre än luft. Släktens gemenskap är stark men villkorad: lyd och bli behandlad som en kung, eller protestera och upphör att existera. Han låter sig dras med, men flyr en liten bit varje gång han får chansen, och att Arkan Asaad inte bara skildrar Amàr som en utsatt och hjälplös kille utan handlingsutrymme utan också som en del i att sprida destruktiva mönster vidare är det som gör Stjärnlösa nätter riktigt intressant.
Asaad har inte mycket till berättarteknik utan kör bara på, mer skriva på näsan-tydligt än gestaltande. Hans bildspråk är ibland intressant och eget, men i övrigt är språket inget särskilt. Den här boken kan vara värd att läsa för historien den berättar, helt enkelt. Jag tycker om hur den skildrar allas handlingar som sammanflätade med varandra, hur familjens och släktens hårda press på Amàr sprider sig kring honom som onda ringar på vattnet. Amàrs desperata dans med ett steg lydnad och två steg flykt bygger på kedjan av lögn och känslomässigt våld och den som far mest illa är nog Amina, som år efter år väntar ensam i ett främmande land på en man som inte vill ha henne. Att läsa om hur hon bryts ner är hjärtskärande. Den kan kännas hopplös att följa, denna hårda kedja av tradition och heder, som att ingen någonsin kommer att kunna ta sig loss, men lite hopp finns det ändå.
(Norstedts, januari 2011)
”I begynnelsen ropade Gud: ’Varg!’ och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.”
Ett tips: läs inte Fara vill av Elin Ruth på offentlig plats, åtminstone inte om ni föredrar att undvika att omgivningen tittar snett på er för att ni sitter och fnissar. (Och om de visste att man satt och fnissade åt renars självmord skulle de antagligen titta ännu mer snett.)
”När en bil närmar sig i hög hastighet går de värdigt ut på körbanan och gör slut på eländet. Oftast är det en privat ceremoni utan andra renvittnen. Oftast är det en vit Volvo 245:a. Ögonblicket innan fordonet rammar deras bogar så tänker de att de borde sett Louvren.”
Sebastian springer ut, gömmer sig i en buske tills han hämtat andan och går två stationer längs tunnelbanan. Medan en rosa sidenrosett av fnitter knyts upp i hans solarplexus, flyger upp i skyn och försöker röra den tyngda förortshimlen.”
Ur Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén.
Maddy knew that her father had lots of money, because he was often away from home earning it. When she was small and her mother said the word ”earning”, Maddy hadn’t understood what she meant. She decided that Mama had meant to say ”ironing”. So for much of her childhood Maddy believed that her father’s job was to heat a great iron on a great stove and to press all the world’s paper money flat so it would sit tidily in pockets and in cash-register tills. Such a job would be hot and heavy work, which explained Papa’s gruffness as well as his importance.
Mitt första möte med australiska författaren Sonya Hartnett är The Ghost’s Child från 2007 och den lämnar mig kluven. Jag vill älska den här boken. Den är så fin på många sätt. Det glittrande språket, den underfundiga humorn och den magiska sammansmältningen av jordnära och allt-kan-hända kunde göra berättelsen om en lite udda flicka som träffar en väldigt udda pojke till något alldeles extra. Men. Det finns ett stort MEN.
The Ghost’s Child handlar om kärlek och vad som gör livet värt att leva även efter att kärleken har rasat samman. Maddy, som till sin mors stora förtret har rest jorden runt med sin far istället för att le vackert och skaffa sig en rik karl, träffar den otämjde Feather på stranden. Hon blir störtförälskad, och han kommer att älska henne tillräckligt för att slå sig ner och försöka vara den hon vill att han ska vara tills det inte längre går. När han har försvunnit seglar Maddy över haven och pratar med havsdjur, vindar och spöken för att hitta honom, inte för att få honom tillbaka utan för att få svar på en fråga.
Det finns som sagt mycket att tycka om, men jag slog igen boken med en lite tom känsla. Varför? För att kärlekshistorien inte griper tag i mig. Allt funkar utom den, och den är tillräckligt viktig för att dämpa upplevelsen av allt det andra. Hartnett är fåordig i gestaltningen av deras kärlek, skriver mest ut den istället för att visa den. Jag ser inga gnistor. Det är som i sagor, där berättaren förväntar sig att det ska räcka med att säga att prinsen och prinsessan blev förälskade och levde lyckliga i alla sina dagar så tror vi på det. Men jag tror inte bara sådär och jag köper det inte här heller.
Jag bröt läsdöden försiktigt med en barnbok: nyutkomna Odd och frostjättarna av Neil Gaiman, ett snabbläst äventyr där vintern aldrig verkar ta slut. Den handlar om Odd, en tolvårig vikingapojke med skadat ben, som bor i en by där våren dröjer och folk börjar gå varandra ordentligt på nerverna. Han rymmer hemifrån och i skogen möter han ett gäng talande djur, som visar sig vara asagudarna Oden, Tor och Loke.
List är vapnet i Odd och frostjättarna. Den annars så lurige Loke blev själv lurad i en av de otaliga konflikterna mellan asar och jättar, vilket ledde till att en frostjätte tog över Asgård och de nämnda gudatrion förvandlades till djur och slängdes in i människornas värld. När Odd sedan ger sig på frostjätten är det med genomtänkta ord, liksom Oden listigt puttat Odd i rätt riktning utan att pojken riktigt märkte det.
Odd är en löst skissad filur, främst karakteriserad av ett irriterande leende. Varför gudarna så villigt följer honom i hans snabba beslut att hjälpa dem återerövra Asgård är lite svårt att greppa. Men det är sagan och mytens regler som gäller och enligt dem kan även – eller kanske i synnerhet – halta småpojkar utmanövrera mäktiga jättar. Gaiman tar ner gudarna på jorden lite extra genom att skildra deras situation som ganska sorglig. När ordningen är återställd festar de vidare som förut och det är som upplagt för nya dumheter. Gudinnan Freja kommenterar: ”Han lär sig inte. Det gör ingen av dem. Och de förändras inte heller. De kan inte.”
Ganska sorglig är också uppdelningen i härjande män och huvudskakande kvinnor. Gaiman är inte okritisk till den, inte alls, men bara att han använder den så genomgående är ganska tröttsamt. I människornas by ägnar sig karlarna åt att slåss, fjärta, sjunga och sova, medan kvinnorna skakar på huvudena och syr och lappar, liksom Freja får lappa ihop den klantiga gudatrion när de återvänder till Asgård. En strävan efter skönhet är en återkommande drivkraft bland flera av bokens figurer av hankön, och kvinnlighetens roll är främst att stå för skönheten som både män, jättar och gudar tappar alla hjärnceller för att komma åt.
När jag började skriva den här texten var jag inte säker på om jag egentligen hade något mer att säga om boken än att jag gillade den. Knappt en halvtimmes underhållande äventyr med trevlig användning av mytologi, men sedan då? Uppenbarligen hade jag något mer att säga, vilket får tala till bokens fördel, trots vissa invändningar. Den är så kort, lättläst och till synes enkel, men Gaiman har lyckats knöla in väldigt mycket mellan dess få rader.
Och Odd då? Har han lärt sig något, har han förändrats annat än på ytan? Jag vet inte riktigt. Jag får inte lära känna honom tillräckligt för att avgöra det, men åtminstone verkar han inte vilja bli en av männen i byn som fjärtar och slåss.
(Bonnier Carlsen, januari 2011)
När utbytesstudenten Klara snart ska åka hem från USA säger hon att det hon kommer att sakna mest är att åka bil. Bilen, Gracie, är friheten i den amerikanska småstad där hon har bott ett år och som de flesta i hennes ålder, som vännen Penelope, helst vill bort från.
Veronika Malmgrens debut är en finstämd liten bok om vänskap där det mesta av vikt sker mellan raderna. Det är korta gestaltningar av bilturer med öl i bakluckan, tonårsprat om att behöva något mer än det som ges, tornadovarning och tristess. Varje ord är noga valt. Hon ger inte mycket till läsaren rakt ut. Istället får man ur dialogerna utläsa nyanserna och maktskiftningarna i Klaras vänskap med Penelope, det outtalade trasiga i Penelopes hem och Klaras – kanske – nya identitet.
Gott så, men ibland önskar jag att Malmgren skulle lyfta lite mer på locket, ta i lite hårdare, och inte vara så sparsmakad. Jag vill ju veta mer, särskilt om den person som Klara var innan hon åkte, den som hon inte vill bli igen när hon kommer hem. Mest undrar jag över hur förändringen gick till. Blev hon verkligen annorlunda, eller var det snarare så att hennes nya omgivning genom att se på henne med andra ögon och tillät henne en annan roll? (Och är mitt ”eller” där ens relevant, det kanske inte är någon skillnad på de två alternativen.) Detta, som Gracie nuddar vid några gånger, är en av de skärvor som fastnar mest.
Flera skribenter har kommenterat filmkänslan i Gracie. Jag tänker också på amerikanska filmer och på hur Klara försöker förklara för en av sina kompisar hur det som för henne är som på film är vardag för för dem som bor i Manning, Kansas. Associationerna till roadmovie-scener eller gryniga bilder av uttråkade ungdomsgäng som hänger i gränsen mellan staden och det tomma landskapet utanför bryter dock inte den jordnära känslan av autenticitet i skildringen. Veronika Malmgren har själv varit utbytesstudent i en amerikansk håla, och även om Gracie är en fiktiv berättelse är den också ett fint exempel på hur bra det kan bli när man skriver om det man känner till i detalj.
(Brombergs, januari 2011)
Låt mig demonstrera hur man inte ska skildra att en person anländer med stor brådska, med ett stycke ur Nick Perumovs Alvklingan:
”…när de plötsligt hörde hastigt hovklapper bakom sig. Ögonblicket därpå dök en ryttare upp ur dimman i full galopp. Rogvold red åt sidan för att lämna plats.
Ryttaren närmade sig mycket fort. Han red med en extrahäst och bakom hans axlar fladdrade den välbekanta blåvita manteln. En gardist.
’Tänk om han kommer från Bri?’ tänkte Rodvold högt. ’En budbärare ser det ut som. Varför skulle han annars ha så bråttom? Det måste vara något brådskande.'”
Okej, snubben har bråttom! Jag har fattat det nu. Jag fattade första gången. Jag vet inte vad det är med Nick Perumov som gör att han måste säga allt tre-fyra gånger. Tror han att folk är trögfattade eller är han bara alldeles för förtjust i sina egna ord?
Det skulle vara mycket bekvämare om Perumov var en helt värdelös författare för då kunde jag bara strunta i hans böcker. Tyvärr är han inte det. Han kan berätta en historia på ett sätt som gör att jag vill läsa och därför råkar Alvklingan vara min femte Perumov-bok, trots att jag med jämna mellanrum får utbrott på hans jävla ordbajsande och fantiserar om att utöva våld mot den stackars boken eller kanske författaren själv. För några år sedan skrev jag om Diamantsvärdet och träsvärdet:
”Diamantsvärdet och träsvärdet är som bäst när den håller tempot uppe, när städer brinner och alla kämpar förtvivlat, för när Perumov saktar ner och vill förklara saker så vill jag bara slå boken i skallen på honom och tala om för honom att varken jag eller resten av hans läsare är så korkade. Allt måste inte sägas tre gånger.”
Jag önskar att han inte hade det där något som på något sätt får mig att tycka att böckerna är värda att läsa trots att det är självplågeri.
“Det finns bara slut”, står det på baksidan av Hannele Mikaela Taivassalos andra roman Åh, kom och se här. Den börjar med ett slut, att en kvinna har skjutits i huvudet, och återkommer flera gånger till detta slut och hur varje slut är början på något annat.
Bland början och slut, längtan, saknad och död, rör sig ett antal person varav några har namn och några inte. Det är den rödhåriga kvinnan i huset med tunna väggar, på en annan våning kvinnan med brunt vågigt hår vars skalle fortfarande är hel när hon bor hos sin bror Selim och Barnet, som faktiskt har ett namn men oftast kallas barnet. Det är Barnets mor Lilybeth som kommer och går och det är historikern som kallas Baronen som dansar med Selims syster. Det är färjor som går fram och tillbaka över vattnet. Och det är språket.
Jag minns knappt vad Taivassalos första roman Fem knivar hade Andrej Krapl handlade om. Jag minns bara språket. Jag misstänker att om några år kommer det vara samma sak med den här. Taivassalo har en egen röst och närvaro. Åh, kom och se här tar tid på sig och kräver tid, kräver långsam och försiktig läsning för att mjukt trassla ut ordföljderna utan att råka riva sönder dem. Kräver att man minns och pusslar, upprepar hårfärger och dofter och epitet. Ibland glider det undan ändå, fast jag försöker.
Men handling, vilken handling? Jag bryr mig inte om den, den har också halkat iväg. Det finns bara slut? Nej, det finns inga slut, bara berättelser som alltid fortsätter.
(Söderströms, 2010)
Det är bokmässa i Göteborg och mässgolvet är fullpackat. Plötsligt skriker någon och faller sedan ihop. Det är Jan Guillou. Någon har försökt mörda Jan Guillou! Oreda uppstår, men skvallerjournalisten Berit Hård har råkat fånga det hela på film. Som om inte det var nog för att hamna i en härva av bluffar och lögner, anlitar dessutom Leif GW Persson henne för att spionera på Unni Drougge och snoka reda på vad hon skriver om honom. Drougge å sin sida nystar i ett annat mysterium.
Det finns många trådar om makt och undangömda lögner i Unni Drougges senaste roman Bluffen, som är befolkad av ett antal kända författare. Den börjar underhållande, med Berits giftiga iakttagelser om bok- och mediabranchen. Drougge sparkar vilt, särskilt åt maktgubbar, trakasserier och dubbelmoral. I synnherhet Guillou och Persson går hon hårt åt. (Men det ska sägas att hon inte är särskilt snäll mot sin fiktiva variant av sig själv heller, när den skrivs in i berättelsen.)
Drougge skriver som vanligt rappt och roligt, med vissa snedsteg. När hon formulerar liknelser och metaforer verkar hon avlossa en skur av hagel: en del träffar och en del flyger åt helvete. Hennes skapelse Berit Hård är också en ovanlig figur i litteraturen. En smart, inte längre ung kvinna som dricker för mycket och raggar yngre män som hon slänger ut dagen eftersom hon hellre umgås med sin boaorm Lucifer. “Hur skulle i så fall en självständig, icke objektifierad kvinnlig rebell se ut? Visa mig en feg brud i trashförpackning!”, skrev Aase Berg i Expressen apropå Berit Hård. Självständig, vulgär, snabb i käften och med sin tjocka kropp inklämd i tacky kläder är hon befriande omöjlig att placera i något begränsat fack för kvinnliga protagonister.
Bluffen har således sina ljusa sidor, men som spänningsroman håller den inte hela vägen. Jag gillar upptakten, men mitten är ganska seg trots att den är händelserik. Jag tyckas aldrig riktigt intressera mig för alla trassliga brottshärvor, utan vill ha mer om förlags- och tidningsvärlden igen. Den tar sig mot slutet, samtidigt som jag har svårt att köpa de osannolika saker som händer. Att Berit själv ironiserar kring att det är just lika osannolikt som i en Hollywoodfilm hjälper inte.
“Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i historien”, står det på baksidan. Och för att skapa uppmärksamhet, kan man tänka. Klart att en roman där någon försöker döda Jan Guillou drar till sig fler blickar än om den hade handlat om en påhittad författare. Men realism-argumentet har sin poäng. Bluffen är en jävligt arg bok och kritiken mot makthierakierna i mediebranchen får mer udd när Drougge använder riktiga namn istället för något påhittat där personen bakom ändå syns igenom.
(Modernista, 2010)