Etikett: romaner

Det är lustigt, eller sorgligt, vilka fack vi placerar varandra i. Det känns som att i åtminstone varannan text om Josefine Sundströms debutroman Vinteräpplen jag har läst uttrycker skribenten förvåning om vilken sorts bok det är. I en intervju med hennes förläggare erkände även han att när hon kom med sitt manus hade han väntat sig chick lit och inte arbetarlitteratur. Ja, blond och snygg programledare skriver bok, klart att det måste vara fluff…

Sundström har inspirerats av sin egen mammas liv när hon skildrar tre generationer av kvinnor på en ö utanför det lilla samhället Kaskö i Österbotten. Det är Tova, som efter flera års helvete äntligen bryter upp från sin alkoholiserade och misshandlande man. Det är Tovas mor Mari, som fick arbeta hårdast av alla syskon under uppväxten, som fick sluta skolan för att hon ansågs korkad och som blev gravid efter en våldtäkt i tonåren. Och det är mormor Susanna, vars karl sällan var hemma och sedan stack permanent efter sjunde barnet och lämnade henne med allt ansvar.

Kvinnorna i Vinteräpplen är omgivna av svin, vilket bland annat fick en av SvD:s läsare att skriva en sur kommentar om att det är ännu en bok om onda män och kvinnor man ska tycka synd om. (Jag tror åtminstone att det var i SvD:s nätupplaga, men jag lyckas inte hitta den sidan nu.) Den personen hade uppenbarligen inte läst boken, för även om männen är skitstövlar så är kvinnorna inte några perfekta änglar. Tova stannar hos sin man trots att han plågar deras barn. Mari låter sig köras över av alla. Susanna är hård och elak, kanske av rädsla för att förlora den lilla makt hon ändå har. Det är styrkan i Vinteräpplen. Tova och de andra är inte svartvita, de kan vara frusterande och svåra att förstå, men är väldigt mänskliga med alla fel det innebär. Jag tycker också om detaljerna i vardagslivet, inslagen av österbottnisk dialekt i dialogerna och skildringen av kriget, som inte når fram till deras ö men ändå påverkar livet på alla plan – männen som försvinner för alltid eller kommer tillbaka förstörda, klassgränserna som för en stund suddas ut när stadsborna söker skydd på ön.

Språket haltar ibland, när försöken till fina liknelser inte träffar rätt, och berättartekniskt finns det en del brister. Bitar ur Tovas och Maris berättelser avlöser varandra i en jämn ström av elände, utan någon ordentlig dramaturgisk uppbyggnad. Men en stark historia serverad på ett lättläst sätt räcker ändå rätt långt: jag ville inte lägga den ifrån mig.

Mäktig Tussilago var det, ja. En kort, fragmentariskt berättad historia om en man som får ett psykiskt sammanbrott. Oscar Riktelius är en jämställd hemmapappa med höga ideal – så höga att sambon inte orkar med mer linsgryta – och en misslyckad avhandling i antropologi bakom sig. Oscars sambo har just tagit ungarna med sig och dragit och Oscar får ensam vara värd för kvällens middagsbjudning, vilket han inte klarar av – klarar inte att hålla samtalen lättsamma och borta från de ämnen som orsakar gräl. När han har flippat ur försöker en psykiater, Mister Hur-har-vi-det-här-då, nysta ut vad det var som knuffade Oscar över kanten. Oscar är motsträvig, men mer och mer av kvällen kommer ändå fram.

Mäktig Tussilago består till stor del av vad som sägs av middagsgästerna den kvällen. Sällan är det några längre samtal, mest små bitar ur vad som kanske är en dialog eller kanske bara ett gäng personer som gapar åsikter hit och dit om att bomba Afghanistan, att problematisera problematiseringen av svenskhet och att våldtäkt är en konstruktion och därmed ett skenproblem, för att ta några exempel. Det är ingen snäll bild som ges av dessa kulturvänsterkarikatyrer vars munnar måste bli ömma av alla dumheter som Lundgren låter komma ur deras munnar. Blanda det med fragment ur Oscars familjs historia, inskjutna dikter och högvis med referenser och symboler och det blir en egensinnig roman som jag ärligt talat i början uppfattade mest som svammel. Det hänger ihop bättre sedan, men klart och ordnat blir det aldrig.

Maja Lundgren har en absurd humor som gör boken rolig att läsa även när jag inte kommer överens med den i övrigt – och det är verkligen något här som jag inte kommer överens med. Om hennes första roman Pompeji skrev jag att ”Det är något hämningslöst med Pompeji, som att det inte finns några gränser för vad som får sägas eller vad som kan hända eller hur språket kan behandlas.” Det ohämmade tillsammans med en total språkkontroll finns också här. Jag tycker om det. Det är något av det jag uppskattar mest. Men medan det i Pompeji fanns en stabil grund under tokigheterna, något att ta stöd åt medan man kastas omkring bland yrande språkfragment, får jag inget grepp om Mäktig Tussilago.

”Mäktig Tussilago säger för mycket – och för litet”, skrev Sara Danius i DN i våras. Jag kan bara hålla med. Mäktig Tussilago innehåller så mycket och samtidigt inte tillräckligt. Det är frusterande. Vad är grejen?