Etikett: science fiction

”A Walk in the Sun” är framför allt en optimistisk novell. En novell om människans förmåga att överleva, att klara sig, att ta vad som finns i situationen och kombinera kunskap med uppfinningsrikedom och ren vilja för att lyckas ta sig ur den. Utopismen må vara död, men science fiction kan ibland ha en närmast obotlig optimism som jag tycker kan vara svår att hitta i andra litteraturformer. ”A Walk in the Sun” är ett bra exempel på hur uppfriskande det kan vara.

”The Cold Equations” (”Kalla ekvationer”) tillhör science fiction-genrens klassiker, en novell om obehagliga val som måste fattas eftersom alla alternativ är sämre. Kanske är intrigen bakom en smula ansträngd. Jag vet ärligt talat inte om det gör så mycket. Det är fortfarande en viktig novell om att allting inte alltid löser sig. Ibland kan man inte rädda människor. Ibland kan man inte ens försöka.

“You still haven’t told me,” she said. “I’m guilty, so what happens to me now? Do I pay a fine, or what?”

”The Cold Equations” går att läsa här.

Det är inte så att jag tycker att ”Captive Girl” är det bästa som någonsin har skrivits, vad vissa som än har hört mig prata om den skulle kunna tro. Men det är förmodligen den starkaste science fiction-novell jag någonsin har läst, science fiction som handlar om människor och deras val och beslut. Om moral och etik och vad som egentligen är rätt när alla alternativ är fel. Framför allt är det en novell om Alice och hennes önskan att bli älskad, vad villkoren än må vara.

Marika leans in and whispers, “I’ll be back as soon as I can.” She gives Alice’s shoulders a squeeze, and when she lets them go, the shock of absence makes Alice draw in a pained gasp through her chest tube.

And then she is alone, a woman behind a solid metal mask, with ears calibrated for the solar winds, and eyes that can only see the stars.

Jag läste den först i Ylva Spångbergs översättning (”Den fångna flickan”) i Nova science fiction 18/19, gick så snart jag läst ut den till datorn, hittade den på engelska på nätet, läste originalet, beställde Pellands novellsamling Unwelcome Bodies. Jag fick mina vänner att läsa den; Nahal mådde dåligt i flera dagar efteråt. Maria var dålig och läste den inte på över ett år. När hon hade gjort det skrev hon ett inlägg med titeln ”Bästa novellen på länge, länge”.

En vän, Johan Jönsson som driver Vetsaga, har tjatat om den i över ett år, så det var verkligen på tiden att jag läste den. Nu förstår jag tjatet. ”Captive Girl” är den hemskaste, mest obehagliga och bästa novell jag har läst på hur länge som helst. Faktiskt kommer jag just nu inte på någon annan text som har gett en så stark fysisk känsla av obehag och samtidigt varit så jäkla bra.

Så vad väntar du på? Läs den. Läs den!

Första gången jag läste ”Jägaren” var det som ett bidrag i en intern tävling på SKRIVA-listan, för mer än tio år sedan. Senare kom den att publiceras i första numret av Mitrania. Det kan vara min favorit bland alla svenska science fiction-noveller jag har läst. Idén är inte ny och jag kan inte peka på exakt vad det är som jag tycker gör den så bra, men den fungerar. Den fungerade för mig, första gången jag läste den, så mycket bättre än många andra noveller.

Men Krastia talade bara lite kyligt om för honom att skiftesgeneratorn var ur funktion. Och förresten, tillade hon med något som nästan liknade skadeglädje, hade det inte varit en meteorit som träffat dem, utan ett artificiellt vapen med en kärnladdning.

Tillägg: Björn påminner om att ”Jägaren” även finns att hämta inläst på Elektrubadur, för den som tycker om att lyssna på sina noveller.

Molly Gloss ”Lambing Season” är en första kontakten-novell om en kvinna som är ute med fåren och följer ett konstigt ljus. Det är en av mina favoriter i genren – kanske mest eftersom inte så mycket händer.

While the dogs worked on the lamb, she stood with both hands pressed to her tired back, looking out at the sheep, the mottled pattern of their whiteness almost opalescent across the black landscape, and the stars thick and bright above the faint outline of the rock ridges, stood there a moment before turning toward the trailer, toward bed, and afterward, she would think how the coyote and the sorrowing ewe and the dark of the July moon and the kink in her back, how all of that came together and was the reason that she was standing there watching the sky, was the reason that she saw the brief, brilliantly green flash in the southwest and then the sulfur yellow streak breaking across the night, southwest to due west on a descending arc onto Lame Man Bench. It was a broad bright ribbon, rainbow-wide, a cyanotic contrail. It was not a meteor, she had seen hundreds of meteors.

Den är stillsam novell där mötet inte har någon betydelse för någon annan än de som är med om det. Resten av världen lämnas utanför. Det kan den gott göra.