Det är trevligt med bokcirkla, men att man vanligtvis måste läsa en viss bok till ett visst datum brukar alltid ställa till det för några som vill vara med och snacka litteratur. Någon hinner inte läsa, någon annan har problem att få tag i boken osv osv. Så för ett tag sedan kläckte Vetsaga-Johan idén att hålla bokprat kring vissa teman istället för vissa böcker. På så vis behöver man inte stressläsa eller jaga böcker för att vara med – även om det såklart är bra att tidigare ha läst några böcker som passar temat.
Igår var vi tolv personer, de flesta från Upsalafandom och Catahya, som samlades för att diskutera dystopier. Några frågor som kom upp var varför många dystopier är tråkigt skrivna, vad som är skillnaden mellan dystopiska och postapokalyptiska berättelser och vad som gör att alla dystra framtidsskildringar inte bör kallas dystopier. (Ni som var där får rätta mig om jag minns något fel i redogörelsen nedan.)
När det gäller dystopi och postapokalyps är den första uppenbara skillnaden katastrofen. Samhället i en dystopiberättelse behöver inte ha hamnat där det är på grund av någon stor omvälvande händelse, utan kan ha glidit långsamt neråt. En viktig skillnad är också att det dystopiska samhället är orsakat av människan själv och inte av någon yttre faktor, vilket kan vara fallet när det gäller postapokalyps. Vi kom också in på betydelsen av politik vs. estetik, i både dystopier och postapokalyptiska berättelser. I en del böcker (eller filmer) används det framtida förfallna samhället främst för att det ger möjligheten till häftiga, mörka miljöer och roliga prylar, och inte för att göra politiska kommentarer. Om samhällsförfallet bara är yta är det ingen riktig dystopi och Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij togs upp som exempel på ”postapokalypsonani”, som någon uttrycke det.
Att tydligt skilja ut dystopierna ur dystra framtidsskildringar i allmänhet visade sig vara klurigt, men vi verkade åtminstone vara överens om att för att det ska vara en dystopi bör skildringen av samhället vara en central del av berättelsen.
Angående tråkigt skrivna dystopier nämndes lyckligtvis också några författare av dystopier som är stilistiskt bra, bland andra Karin Boye (Kallocain), Margaret Atwood (Tjänarinnans berättelse, Oryx & Crake) och Ray Bradbury (Fahrenheit 451).