Etikett: serier

Kategorier
Evenemang

Science fiction- och fantasydag i Uppsala i november

5 november kommer det att anordnas en science fiction- och fantasydag i Uppsala. Nästa års stor sf- och fantasyarrangemang, Swecon 2012 (med namnet Kontrast), kommer också att äga rum här – men det är ju inte förrän nästa år. En evighet. Så länge vill vi inte vänta. Alltså värmer vi upp med ett lite mindre arrangemang i höst: ingen medlemskapsavgift (om man inte vill), inget inträde. Det är bara att komma förbi.

Bild av Nicklas Andersson

Det finns ett Facebookevent också, om man är en sådan där person som behöver dem därför att de är det närmaste en kalender man kommer. Eller om man vill använda det för att påpeka för fler att de borde komma. Det är man förstås hemskt välkommen att göra.

Det här kommer att bli roligt.

Bild: Nicklas Andersson.

Kategorier
Babbel Bildigt

Ménage à trois

Girl Genius: "Who thought having two boyfriends was a good idea?"

En annan av de serier jag följer är Girl Genius, av Phil och Kaja Foglio. Den har de där episka ambitionerna jag saknar hos många nätserier, för att det är roligt att det finns sådana också. Ett något tröttsamt inslag är det någorlunda lågintensiva men ändå förekommande svartsjukedramat mellan Gilgamesh Wulfenbach och Tarvek Sturmvoraus. Min förhoppning är att huvudpersonen, Agatha, skall bestämma sig för att det är dumt att välja bort någon av dem och, om hon nu skall ha den ena eller den andra, ta båda.

Det skulle vara så uppfriskande.

Kategorier
Babbel

Lackadaisy Cats

Johan

Det finns så många nätserier, och så få som verkligen är värda att läsa – framför allt med fokus på ett berätta en längre historia. En av mina favoriter i den genren är Lackadaisy Cats, nätets kanske allra snyggaste. Dessutom är den en udda fågel bland sin typ av nätserier genom att inte vara science fiction eller fantasy, utan en mer mimetisk skildring av förbudstidens St. Louis. Ja, alla är förvisso katter. Men bortsett från det.

Det är förstås en enorm ansträngning som krävs för att skriva och rita en serie av det här slaget och lägga upp på nätet, om man inte sysslar med det på heltid. Det märks inte minst på uppdateringstakten: det kommer några nya sidor då och då. Inte så värst ofta. Förmodligen är det en bidragande orsak till att Lackadaisy Cats aldrig verkar ha fått fullt så många läsare som den förtjänar. Det blir så mycket svårare att samla läsare om man lägger upp fyra nya sidor efter ett par månader istället för flera gånger i veckan efter fast schema.

Kategorier
Recensioner

Vi håller på med en viktig grej

Redan omslaget fångade mig. Ett vanligt foto i taskigt ljus av några utklädda tjejer med blixtröda ögon. Det är en känsla av fotoalbum över det, ni vet, från den tiden då man inte visste hur bilderna hade blivit innan man hämtade dem i fotoaffären.

Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej är ett otroligt charmigt seriealbum om elvaåriga Sara som blir tokig i Spice Girls och får en ny kompis, Rebbe, som är lika besatt som hon.

Jag var aldrig något stort Spice Girls-fan, vad jag kan minnas, (även om jag hade deras två första skivor, så lyssnade på dem gjorde jag ju) men det behöver man inte heller ha varit för att känna igen sig. Skildringen av att vara i åldern någonstans mellan tio och tretton under 90-talets andra halva är så spot on att jag åker minnesbergochdalbana rätt ner i brytpunkten mellan att vara barn och tonåring. Kläderna, sakerna. Att bläddra i OKEJ, busringa i telefonkiosker och prova hårmascara. (Minns ni hur den luktade?)

Men egentligen är det varken Spice Girls eller barndomnostalgin som är grejen, utan Sara Hanssons varma och träffsäkra sätt att berätta om vänskap och om att försöka vara stor och bestämma över sig själv, samtidigt som man fortfarande behöver sina föräldrar väldigt mycket. Finfint.

(Galago, 2011)

Kategorier
Babbel

Dykes to watch out for

Ibland börjar man läsa en bok och undrar efter någon sida varför i hela världen man inte har läst den tidigare. Idag var den boken The Essential Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel.

Jag fick upp ögonen för Bechdel för bara något år sedan, dels för att hennes fantastiska och litteraturnördiga självbiografi i den grafiska romanens form, Fun Home, gavs ut på svenska (Husfrid), och dels för att Bechdel-testet dök upp i ett flertal bloggar jag läser.

Dykes to Watch Out For är en serie i strippformat som Alison Bechdel tecknade mellan 1983 och 2008. The Essential… samlar en stor del av stripparna, som handlar om en löst sammanhållen grupp av lesbiska som bor i en medelstor stad i USA och på ett ofta humoristiskt sätt skildrar deras relationer och politiska engagemang.

Eftersom jag följde tv-serien L Word för några år sedan tänker jag ofta på den när det dyker upp gemensamma teman och trådar, men det är egentligen att jämföra åt ”fel håll” eftersom Bechdels berättelse skrevs mycket tidigare. DTWOF innehåller dessutom klart mindre glamour och mer politik – även om L Word inte var någon opolitisk serie.

Hittills har jag läst ungefär en fjärdedel och ville knappt lägga den ifrån mig för att skriva det här.

Nyfikna kan titta i stripparkivet här.

Kategorier
Evenemang

Nästa helg: Textmässan och Seriefestivalen

Nästa helg tänker jag lämna Uppsala för Stockholm ett tag, för där händer det roliga grejer: både Textmässan och seriefestivalen spx11 samtidigt. spx håller på torsdag till söndag, men jag tänkte klämma in båda på lördag.

Särskilt Textmässan, som främst utgörs av mindre förlag och tidskrifter, ser jag fram emot. Jag missade den förra året på grund av jobb.

Ska ni dit?

Kategorier
Recensioner

Magiska Ankomsten

För en tid sedan tilldelades illustratören Shaun Tan ALMA-priset och det påminde mig om alla gånger jag har tänkt att jag borde kolla upp honom närmare. Jag har sett en del av hans illustrationer tidigare, men inte ”läst” en hel bok.

Jag lånade Ankomsten, som är en bildberättelse helt utan text. Den skildrar en man som reser till ett främmande land där han måste försöka göra sig förstådd, hitta någonstans att bo och ett sätt att försörja sig. Han hittar vänliga människor som hjälper honom, samtidigt som de delar med sig av upplevelser av våld och förtryck.

Denna jordnära historia berättar Shaun Tan med de mest fantastiska bilder. Från detaljer som ett uttrycksfullt ansikte eller en söt, underlig varelse till de förunderliga stadslandskapen är de ren magi. Ankomsten berörde mig mer än någon annan bok på mycket länge. Den behövde inte några ord för att göra det.

Kategorier
Babbel

Nördarnas försvar i Utopi

En fördel med bloggar är att man inte måste begränsa sina texter till ett visst antal tecken. Jag skrev en recension till pappers-UNT om nya serietidningen Utopi, men allt jag funderade på fick inte plats – det gör det ju sällan. Därför pladdrar jag vidare här om en sak som jag inte tog med i den texten.

Förutom serier i genrer som fantasy, science fiction och skräck innehåller första numret av Utopi en ledare, lite nyhetsplock, utopisternas manifest (som också har publicerats i DN), krönikan ”En nörds bekännelser” och ett antal intervjuer där olika mer eller mindre kända personer berättar om sitt förhållande till eskapism och fantastik.

I gratistidningen Stockholm City skrev Agnes af Geijerstam: ”Den nya serietidningen Utopi har till och med ett manifest och flera texter som nästan rörande vill berätta att det är okej att gilla fantasy, det är okej att vara nörd.” Hon efterlyste bättre självförtroende och tyckte att ”Det är ju okej att gilla fantasy. Sluta med ursäkterna nu.”

Jag tyckte att det var intressant, eftersom jag reagerade på ett liknande sätt. Att en nystartad publikation vill motivera sin existens är inte så konstigt och de enskilda texterna i sig har jag väl inga problem med (exempelvis tyckte jag att Sara Bergmark Elfgrens krönika var charmig), men tillsammans ger de intrycket av ett lite förvirrat ”nördens försvar” och jag undrade flera gånger under läsningen vem detta egentligen riktade sig till. Vem talar utopisterna till?

Oss fantastiknördar? Men vi behöver knappast övertygas. De ”andra”, de som inte intresserar sig för fantastik? I så fall får de alldeles för stort utrymme i en tidning som inte vänder sig till dem. Överlag tyckte jag om Utopi, men det hattiga i tilltalet var en aning skumt.

Kategorier
Recensioner

Spretigt misslyckat självmord

Konstnären Linda Spåman har kallats debutant och i större förlagssammanhang stämmer det, men i serie- och fanzinvärlden är hon ingen nykomling utan har bland annat serieromanen Kötthuvudet bakom sig. Hur som helst, Misslyckat självmord i Mölndals bro är en fulspretig serieroman om Linda som försöker ta livet av sig och läggs in på psyket, där rumskompisen med besatthet följer Glamour på tv och dit vännen Hanna kommer på besök och kallar Linda patetisk som misslyckades trots tabletter, sprit och knivar. Hon borde använt en plastpåse också.

Bilderna är barnsliga med sneda, hackiga linjer och använder mycket yta. Det som kan vara tilltalande med Spåmans stil har inget med skönhet att göra och de som brukar klaga över att ”svenska serietecknare inte kan rita” bör således hålla sig borta. Ibland är bilderna mest en vild röra som borde haft sönder papperet, men de kan också vara mycket starka, som när monstruösa käftar slukar Linda eller när en flock svarta fånglar bryter sig ut ur hennes bröst. Särskilt i början sög de in mig i sin trasiga värld. Kombinationen av det naiva och det destruktiva gjorde det väldigt obehagligt att se den där barnsligt tecknade figuren med sina konstiga proportioner skyffla in tabletter med sex armar eller sluta alldeles för många fingrar kring ett knivskaft. Ett förvridet ansikte fullt av ögon gestaltar känslan av att vara alldeles omtöcknad och borta så bra att den nästan läcker ut från sidorna.

Allt är dock inte mörker. Spåman berättar med absurd humor om att vara inlagd och det är humorn som ger berättelsen om det misslyckade självmordet en välbehövlig dimension till utöver de uttrycksfulla bilderna. Utan humorn skulle det vara en alldeles för enkel berättelse och tyvärr rätt tråkig. Problematisk mammarelation, kraschad kärlek och en långvarig känsla av att inget kommer bli annorlunda. Den känslan, den lägger sig som ett lock över sidorna. Det bara är som det är och inget får mig att reagera starkt som bokens början. Spåman går inte tillräckligt djupt i den delvis självbiografiska Linda för att jag ska förstå eller ens engageras särskilt mycket av henne. Kvar dröjer sig några av teckningarna och intrycket av att bakom svärtan finns det en uppmaning att leva.

(Albert Bonniers, februari 2011.)

Kategorier
Recensioner

Någon ser dig när du petar näsan

Vad kan man egentligen säga om Berglins som inte redan har sagts? Vågar jag kalla dem träffsäkra utan att det blir pinsamt, det har ju redan sagts sjuhundrafemtio gånger? Deras stornästa seriefigurer kommenterar träffsäkert (argh!) valda delar av samtidssverige där de hasar runt bland vuvuzelor och snöslungor, diskuterar skolavslutningar utan kyrka, ger bort välgörenhet i julklapp, lagar hemlagad husmanskost som statusmat och funderar över om kärnkraft kan kallas ekologisk eftersom uran kommer från naturen.

Någon ser dig när du petar näsan är Jan och Maria Berglins femtonde seriealbum. När jag läste det i höstas var det som att återuppleva den föregående vinterns tågstrul och snögnäll. När jag bläddrar i den igen nu passar många av en- och fyrrutingarna lika bra för den här vintern, inte bara när det gäller vädret utan också politik och populärkultur. De svartvita rutorna både påminner om vad som hände då och gör det både roande och sorgligt tydligt hur många diskussioner som fortfarande låter precis likadant.

(Galago, 2010)