Etikett: serier

Kategorier
Recensioner

Snyggt tecknat skutt till månen

Talande katter som hoppar till månen? Svarta galärer som seglar genom rymden? Människooffer till lovecraftianska gudar? Check, check och check. Karl Johnssons Mara från Ulthar är ett fantasifullt serieäventyr som det är lätt att tycka om.

Det börjar med elvaåriga Maras pappa, som är slavhandlare i staden Ulthar. En natt kommer han inte hem, utan har förts bort av de demoniska varelser som seglar svarta skepp och alltid vill ha fler slavar. Mara blir bästa vän med en katt, Nardos, och snart är hon mer katt än flicka. Med katterna hoppar hon till månen, där de upptäcker att många människor hålls som slavar och bestämmer sig att för att försöka rädda dem.

Handlingen är rak och enkel och får sin magi från världen med dess fyrögda saturnkatter och hemska månbestar och från Johnssons snygga teckningar som har allt från effektfulla siluetter till himlavalv där stjärnorna verkar kräla omkring. Han tecknar med mycket stämning och med vad som känns som en egen stil. En del humor finns det också, som när några onda typer lagar soppa till Nyarlathotep, det krälande kaoset:

”Nyarlathotep kommer att älska vår soppa!”
”Vilka har lagat den? kommer han att undra!”

Vad som gör att Mara från Ulthar inte riktigt når ända fram är dels den enkla handlingen och dels dialogen som kan kännas stel. Men en läsvärd serie är det absolut och jag blir, som alltid, glad när det ges ut sådana här udda publikationer på svenska.

(Kolik förlag, 2010)

Kategorier
Recensioner

Seriesöndag: Katten och kimonon

Katten och kimonon (Le chat du kimono) är den första av den franska tecknaren Nancy Peñas serier som har översatts till svenska. Den startar som en japansk saga om en vävare som tillverkar en ovanligt vacker förtrollad kimono till kvinnan han är kär i. Kimonon är kattmönstrad och en av katterna rymmer, hamnar i Europa där den förvirrar sjömän och dyker upp i ett Sherlock Holmes-mysterium.

Peña smälter ihop en kriminalberättelse i viktorianska England och skildringen av ett olyckligt förhållande med surrealistisk saga och resultatet är alldeles underbart. Särskilt teckningarna av olika kimonor med katter och fåglar är magiska och tycks obunda av serierutorna, som om de skulle fortsätta flera meter utanför sidorna. Det är fint, att de fångar mig så att jag inte ens ser gränserna de befinner sig inom.

Kategorier
Recensioner

Seriesöndag: Den hemliga kroppen

Den hemliga kroppen är en serienovell av Sara Hansson och ingår i Koliks ”Grafiska novelletter”. Sara heter också flickan i novellen och hon går från att vara ett barn som inte tycker att något är pinsamt till en tonåring som har lärt sig att (kvinno)kroppen är hemlig. Den får inte finnas på något annat sätt än som en sminkad, rakad, friserad förpackning. Den får inte göra ljud eller läcka något kladdigt.

Sara Hansson skildrar enkelt och direkt den stora skillnaden mellan barnets obekymrade förhållningssätt till den egna kroppen och den unga kvinnan vars kropp ska kontrolleras, döljas på vissa sätt och visas upp på andra. Skammen föser en med vassa stick tillbaka till rätt sida om gränsen om man kliver snett. Just det tror jag att många, alldeles för många, tjejer och kvinnor känner igen sig i: skammen som är kopplad till minsta hårstrå på fel ställe, rädslan för att uppfattas som äcklig om man inte har putsat sin kropp till ett docklikt skal. För Sara kommer befrielsen i form av en ny vän som inte bryr sig om allt det där.

Den hemliga kroppen griper tag i mig för att jag känner igen mig (både i den där obekväma känslan av ens kropp är fel och måste fixas till och i lättnaden när man slutar bry sig så mycket) och för att den gör mig förbannad, men som kort serienovell har den samma problem som vanliga noveller: det är väldigt svårt att få en så kort berättelse att kännas tillräcklig. Jag önskar mig något längre, något mer.

Kategorier
Spaning

Ny tidning för episka serier

Jag läste just på serieförlaget Koliks hemsida att de ska starta en ny tidning, Utopi, för vad de kallar ”episka serier”.

”De senaste decennierna har seriekonsten dominerats av realistiska och självbiografiska serier. Nu slår pendeln plötsligt tillbaka och en hel generation serietecknare skapar berättelser i genrer som skräck, mystik, fantasy och äventyr. De har en aptit för vackra, dramatiska och uttrycksfulla bilder, men samtidigt en större känsla för det personliga uttrycket än i kommersiella underhållningsserier.”

Det låter väldigt trevligt. Eller nej, det låter fantastiskt med tanke på listan av tecknare som kommer att medverka. Inget fel på självbiografiska serier, men de får mig inte att vilja studsa runt och hojta ”Ge mig! Ge mig!” vilket var den första impulsen när jag läste om Utopi. Synd att jag måste vänta till i vår med att läsa första numret.

Kategorier
Recensioner Spaning

Urhunden till Frances och Husfrid

I torsdags meddelade Seriefrämjandet årets vinnare av Urhunden, som i år delas ut för 24:e gången. Frances av Joanna Hellström utsågs till bästa originalsvenska seriealbum och bästa översatta seriealbum blev Husfrid (Fun Home) av Alison Bechdel.

Frances har jag inte läst, men Husfrid är väldigt nära lysande. Husfrid är en självbiografi i serieform där Alison Bechdel skildrar dels sin uppväxt i ett stort gammalt hus, där en pedantisk och känslomässigt frånvarande pappa ständigt inreder och renoverar, och dels hur hon under universitetsstudierna inser att hon är lesbisk. Strax efteråt dör fadern och Alison får reda på att han har haft ett flertal affärer med män, vilket får henne att tänka annorlunda om en del händelser och personer under hennes uppväxt.

Bechdels berättande följer ingen rak linje. Det är associativt och viker ofta av på nya spår för att sedan återvända till tidigare händelser, och det är så skickligt gjort att det är en njutning att följa med i de mjuka berättarspiralerna. Ofta har något lagts till så att de tidigare händelserna kan ses i ett nytt ljus när man återvänder till dem. Att albumet är snyggt tecknat och fullsmockat av litteraturnördiga referenser gör såklart inte saken sämre. Läs!

Kategorier
Recensioner

Whatever ”love” means

Vad är kärlek och vad gör alla idéer om kärlek med oss och våra relationer? Det är ämnet för Liv Strömquists senaste seriealbum Prins Charles känsla. Titeln syftar på en gammal intervju där prins Charles fick frågan om han var kär i Diana och svarade ”Whatever love means.”

Strömquist undersöker den nutida bilden av kärlek och tvåsamhet, äktenskapets och den sexuella äganderättens historia och de olika roller som kvinnor och män skolas in i när det gäller hur man knyter an till andra människor. Varför finns det så många tv-serier om män som tycker att kvinnor är asjobbiga, men ändå fortsätter att vara tillsammans med dem? Vad är grejen med alla kvinnor som vårdar män? Hur gick det till när ofta flyktiga känslor som förälskelse och attraktion blev det som ska styra hur vi organiserar praktiska saker som boende och ekonomi? Och varför är det så självklart att alla förväntas veta var gränsen går för vad man får och inte får göra med andra personer när man är i ett förhållande?

Prins Charles känsla består av ett antal längre serier som tillsammans bildar en smart, vass och underhållande helhet. Att läsa den är som att lyssna på en kunnig förläsare som både ifrågasätter och drar bitska skämt – helt enkelt den bästa sortens lektion om kärleken som en social ritual. Strömquist har en förmåga att på ett enkelt sätt säga sådant som jag egentligen redan vet men inte riktigt har kunnat formulera. Det beundrar jag, även om det enkla i tilltalet ibland gör att det blir väl plakattydligt.

Antalet skratt en bok orsakar är inte nödvändigtvis världens bästa mått på hur bra den är, men det är sällan jag skrattar rätt ut flera gånger när jag läser, särskilt om jag är ensam hemma och inte har någon att dela det roliga med. Prins Charles känsla skrattade jag mycket åt. (Liksom jag skrattar åt Strömquists repliker i intervjuer, som när hon för några dagar sedan uttryckte en önskan om att döpa om vår kulturminister till ”Blubby”.)

Liv Strömquist kan som sagt vara lite övertydlig och i Prins Charles känsla blir det dessutom ibland plottrigt med alla referenser till olika teoretiker som ska klämmas in i serierutorna, men annars har jag inget att klaga på. Jag vill köra Prins Charles känsla i ansiktet på alla som intresserar sig för kärleken som kulturellt fenomen, eller kanske ännu hellre på dem som tror att de inte gör det.

Kategorier
Babbel Bildigt

Peter O’Donnell har avlidit

Jag läser hos Snowflake att Peter O’Donnell, skaparen av Modesty Blaise, har avlidit vid 90 års ålder.

De flesta Modesty-fans möter nog henne första gången via serierna (vars första strippar publicerades i början av 60-talet), men för min del var det romanerna. För ungefär nio år sedan hittade jag Den omöjliga jungfrun på farmors vind och blev förälskad. Jag har en svaghet för kvinnliga actionhjältar överlag men Modesty sticker ut.

Det är lite lustigt att jag hade tänkt skriva ett inlägg om Peter O’Donnell men jag märker att jag inte kan. Jag har inte mycket att säga om O’Donnell egentligen. Många författare läser jag för att jag gillar vad de skriver. Såklart. Peter O’Donnell läser jag inte för hans skull, jag läser honom för att jag gillar Modesty Blaise, och när jag har problem med något i serierna eller böckerna (som viss sunkighet när det gäller kön eller etnicitet, fåniga skurkar, träigt språk eller något annat) så är det ändå värt det för att hon är så jäkla bra. Det är alltid hon. Willie Garvin också, hennes fenomenale sidekick, men mest hon.

Modestys historia är i korthet att hon var ett föräldralöst flyktingbarn som fick lära sig att överleva den hårda vägen och senare ledde en kriminell organisation. Med några år kvar till 30 och massor av pengar löste hon upp organisationen och ”pensionerade” sig. Det är efter det här som de flesta berättelserna utspelar sig, då Modesty och Willie inte är kriminella längre utan ibland utför uppdrag åt brittiska secret service eller bara råkar dras in i något äventyr. Jag tycker att Modesty och Willie är underbara karaktärer. Som hjältar brukar vara är de såklart lite för bra på allt, men det gör inget. Jag är glad att de har så mycket styrka, intelligens, integritet, empati och stenhård lojalitet. Jag älskar att det alltid känns som att spelplanen är deras, även när de sitter riktigt i klistret. Och som CJ Håkansson skrev för ett tag sedan om Modesty: ”Hennes pulpiga, snaskiga och våldsamma äventyr går aldrig över gränsen till att förvandla henne till ett objekt. Inte ens när hon är ett offer, eller en skoningslös hämnare, tappar hon sin värdighet, utan fortsätter vara människa och en trovärdig karaktär.”

Nu ska jag sätta mig i soffan och läsa förra numret av Agent X9, som innehåller äventyret ”The Black Pearl”.

Kategorier
Recensioner

Hetero i Hägersten

Hetero i Hägersten (2010) av Sofia Olsson är en samling seriestrippar- och noveller om ett par runt 30. De flyttar, degar i soffan, åker på semester och tittar på tråkiga sevärdheter, tjafsar om tesilar och försöker navigera ”normalspeciellt” bland könsroller och fin- och fulkultur. Humorn är inte dramatisk eller tillskruvad, utan stillsamt underfundig och bygger mycket på igenkänning i vardagsgrejer. En av stripparna, där killen blir galen för att tjejen packar opraktiskt, var så välbekant att jag var tvungen att visa den för min sambo som skrattade, skakade uppgivet på huvudet och sade ”Men du är ju verkligen helt värdelös på att packa!” Hmf. Bara för att han inte förstår mitt system…

Allt är inte på samma nivå, ibland blir det lite stillastående, men Hetero i Hägersten är ändå smart och hemskt rolig med spretcharmiga teckningar.

Kategorier
Babbel Evenemang

”Det här är bokens sista sida”

Jag och sambon var en sväng på UppCon, ett stort konvent inriktat på östasiatisk populärkultur, idag eftersom det inte kostade något att ströva omkring på Vaksalatorg och titta på Japan-nördar i roliga kläder och rota i högar av översöta mjukisdjur. Nej, det tar jag tillbaka. Får man för sig att köpa någon av de översöta mjukisarna så kostar det ju och vi kom hem med en liten ljusblå sak ur den underbara filmen Min granne Totoro.

Litteratur är långt ifrån huvudgrejen på UppCon, men det såldes såklart en hel del läsbart ändå. Jag plockade med mig skräckmangan Uzumaki som har getts ut på svenska av serieförlaget Galago och som det har skrivits gott om i en del andra bokbloggar.

Jag har läst väldigt lite manga och känner mig alltid lika fånig när jag plockar upp en bok och vänder förvirrat på den några gånger innan jag minns att just det, den ska ju läsas från höger till vänster. Att ställa om till att läsa ”baklänges” går lätt, men det kräver ju att man lyckas börja från rätt håll först…

Kategorier
Recensioner

Ett svin och hans kvinnor

I Åsa Grennvalls senaste serieroman är det mycket som är bekant från hennes tidigare böcker: de konstnärliga människorna, de psykiska problemen, de destruktiva förhållandena. Nytt är upplägget med flera separata relationer som vävs in i varandra.

Svinet handlar om fyra kvinnor och deras relation till skithögen Dan. Dan är ett riktigt jävla praktas: elak, manipulativ och våldsam. Men som Grennvall själv förklarade i UNT nyligen är det ingen förenklad bild av förövare och oskyldigt offer:

– Många tror ju att den här boken ska handla om ett svin men kvinnorna är ju lika sviniga de, både mot varandra och sig själva. Det hoppas jag att folk ska se. Många kanske tänker att ”Jaha, nu har Åsa gjort en bok om hur hemska män är”. Men vem är det som är svinet egentligen?

Det är en bra nyansering, men också något som gör Svinet frusterande att läsa. Det finns ingen att tycka om i den här boken. Jag stör mig på alla.

Kvinnorna i Svinet är fyra flickvänner och en mor. Det är författaren Mia som har dumpat Dan men som fortfarande måste dras med honom, Mias vän Gisela, heltrasiga Ginger (Berny Pålsson-vibbar, någon?) som Dan träffar på psyket och slutligen Bea som anmäler honom för misshandel. Det mest intressanta porträttet tecknar Grennvall av Dans mamma. Hon växlar mellan att försvara eller släta över sonens gräsliga beteende och att vara förtvivlad eller förbannad över det. Mot Bea exploderar hon och säger att flickvännerna kan i alla fall göra slut och sticka, men hon, mamman, kan inte göra slut med monstret för monstret är hennes son.

Som vanligt är Grennvall skicklig på att skriva dialog och gestalta fula känslor. Svinet är nog hennes starkaste verk hittills, men jag är inte helt nöjd. Det känns inte helt färdigt. Det finns säkert en poäng med att lämna slutet öpppet, men jag saknar något sorts svar på alla frågor som ställs.