Etikett: serier

Kategorier
Recensioner

Love Hurts av Kim W Andersson

När hade en fest i höstas och några serier av svenska tecknare låg på soffbordet var det någon som kommenterade att svenska serier är så fula. ”Borde det inte vara ett krav att de som gör serier faktiskt kan rita?” tyckte några.

Jag läste och bläddrade i en del svenska serier förra året och, tja, jag kan ju förstå det uttalandet. Samtidigt tycker jag verkligen inte att serier måste vara typiskt snyggt tecknade för att ha existensberättigande. Vad som är viktigare är att illustrationerna uttrycker något, att de ger något utöver texten. En av mina favoriter är Åsa Grennvall och hon tecknar ju inte direkt ”fint” men hennes bilder känns och de passar till de historier hon berättar. Men jag har också läst serier där själva användningen av seriemediet verkar meningslös, där bilderna är så intetsägande att jag tänker ”men vad fan, skriv en krönika istället.”

Hur som helst, de som påstår att svenska serietecknare ritar fult har uppenbarligen inte upptäckt Kim W. Andersson. Hans Love Hurts har tydligen gått i serietidningen Nemi, men finns också samlade i ett förbannat snyggt album som jag läste i lördags. Love Hurts är kärleksberättelser där väldigt få slutar lyckigt och de som gör det har en makaber twist. Monster, cowboys, jättar, odöda, mjukisdjur och en del ganska vanliga människor möts, älskar, hatar, sliter ur hjärtan och skär upp halsar. Ibland är vändningen given och ibland helt oväntad, men det är alltid tragiskt eller roligt eller ironiskt eller allt på en gång. Jag är så förtjust i det här fyrverkeriet av bra idéer och snygga teckningar att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Nästa bok nu, snälla?

Smakprov ur Love Hurts
Om kommande serieromanen Puppy Love
Läs Love Hurts 1-3 på Nyheter24

Kategorier
Babbel

Fulheten av Nanna Johansson

När jag jobbade på bibblan i lördags kunde jag som vanligt inte låta bli att ta hem lite småplocka att läsa på kvällen och lämna tillbaka nästa dag. Två seriealbum blev det: Fulheten av Nanna Johansson och Love Hurts av Kim W. Andersson.

Nanna Johanssons stil kan man se på Fulheten.com och i hennes blogg Fem bilder. Bloggen brukar jag titta in i då och då och roas av, men Fulheten var inte riktigt vad jag hoppades. Det är en blandning av kortare serier och enrutingar, ofta argt med omvända könsroller och då är det som roligast, men annars är det rätt ojämnt. Ofta känner jag mest ”jaha” men det vägs upp av att jag många gånger skrattar rakt ut.

Kategorier
Babbel

Läs- och bloggtorka och Maus

Usch, nu är jag en tråkig bloggare och det beror till viss del på att jag är en tråkig läsare. De senaste två veckorna har det varit rätt dött på läsfronten. Två minnesvärda saker har jag dock läst och det är dels Maus av Art Spiegelman och Inlåst och andra noveller av Johanna Holmström, som jag lånade i väntan på att folk ska sluta låna hennes senaste Camera Obscura så att jag kan ta den istället.

Maus, del ett och två, kom i en svensk nyutgåva förra året. Det är ett seriealbum där Art Spiegelman berättar om sin far Vladek, en polsk jude som överlevde förintelsen. Maus utspelar sig på flera nivåer. Dels i förintelsens tid, dels många år senare i New York då Vladek berättar sin historia för Art, som skriver och tecknar ner den. Att kommentera Vladeks historia är såklart lika svårt som det alltid är att kommentera en skildring av ett riktigt jävligt livsöde. Vad kan man säga? Inget låter tillräckligt.

Men Maus är mer än så. Vad som gör den så bra är spänningen mellan de olika lagren i berättelsen och relationen mellan Art och hans far. Samtidigt som Art driver på Vladek att berätta mer brottas han med hur med hur han framställer sin far, som i sin egen berättelse om förintelsen var en driftig överlevare, men i Arts nutid på många sätt är väldigt svår att ha att göra med. Och här skulle jag skriva något smart om Arts komplexa porträtt av sin far men jag är så seg i huvudet att det känns som gröt. Jag nöjer mig med att avsluta med att Maus är jävligt bra och att ni borde läsa den.

Kategorier
Läsrapporter Recensioner

Serienatt

Jag jobbade igår och man kan väl säga att det inte ser så bra ut för det där nyårslöftet att läsa egna böcker istället för biblioteksböcker. Men jag lånade nästan bara serier och har redan läst ut de flesta så det gör inget, säger vi.

Först läste jag Åsa Grennvalls Det är inte värst sådär i början som innehåller serienoveller om omöjliga kärlekar och Ett familjealbum som skildrar en uppväxt och ett familjedrama ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv. Åsa Grennvall tecknar inte ”snyggt”, men hon tecknar så att det känns. Hennes bilder både skriker och värmer. Det gäller förresten för helheten också. Det är mycket mörkt och trasigt och ångestfyllt i hennes serier, men värme och humor finns också där.

Sedan läste jag Broderier av Marajane Satrapi, där nio kvinnor i Iran dricker te och berättar historier för varandra om sina pågående eller avslutade förhållanden. Om att bli bortgift som trettonåring, fördelarna med att vara älskarinna, fejkad oskuld, otrogna män och plastikoperationer. Satrapis avskalade stil i tillsammans med hennes ironi och dråpliga berättelser är en oemotståndlig kombination. Det ser så enkelt ut på ytan, men är så rikt under den. Rekommenderas, precis som Persepolis.

Jag passade även på att läsa ut Death: The Time of Your Life av Neil Gaiman. Det är en spinoff till Sandman-serien, som jag har läst pinsamt lite av. Döden är en gothtjej som gillar människor. De som träffar henne här är artisten Foxglove och hennes flickvän Hazel. Foxglove är borta på turné och förhållandet med Hazel vittrar sönder. En natt dör Hazels lille son och i desperation gör hon en överenskommelse med Döden. Jag gillade den. Ska köpa första delen av Absolute Sandman någon gång när jag känner för att lägga ut sådär 700 kr på ett seriealbum.

Kategorier
Babbel Läsrapporter

Kort läsrapport

Under en lugn stund på barnavdelningen på bibblan där jag jobbar stod jag och bläddrade i bilderboken När Åkes mamma glömde bort av Pija Lindenbaum. Det är en knasigt rolig bok om en liten pojke vars mamma vaknar upp en dag och är en drake. Drakmamman kommer inte ihåg hur man diskar, vill inte gå till jobbet (jag gillar inte när det piper, säger hon och stampar sönder sin mobiltelefon) och när de besöker en djurpark tror en av djurskötarna att mamman är en krokodil och vill behålla henne. Men saker och ting ordnar sig till slut.

Mindre kul är Mara Lees Ladies som jag började läsa igår. Vad jag minns fick den positiva recensioner när den kom för två år sedan, men efter ungefär 20 sidor överväger jag redan att strunta i den. Det är ovanligt. Jag brukar vanligtvis inte lägga ifrån mig böcker så, för jag föredrar att läsa ut det jag har påbörjat (även om det ibland tar väldigt lång tid från början till slut då jag petar in andra böcker emellan). Man ska kanske inte döma ut en bok efter så få sidor, men hittills är den bara stentråkig. Kanske blir det bättre när det börjar handla om fler personer än den överjordiskt vackra Lea, för alla utläggningar om hennes otroliga skönhet är tröttsamma och ointressanta

Igår läste jag också Jens Lapidus och Peter Bergtings grafiska roman Gängkrig 145 om våldsamma uppgörelser i Stockholm. Den var riktigt bra. Spännande och otroligt snyggt tecknad.

Kategorier
Recensioner

Bästa Zelda

Jag har läst en del svenska serier den senaste tiden och favoriten av dem är helt klart Lina Neidestams album Zelda som gavs ut tidigare i höst.

Zelda är en feministisk 80-talisttjej som ena sekunden svär över patriarkatet för att i nästa kasta bort tankeverksamheten inför någon snygg karl. Hon är aggressiv, egoistisk och förbannat rolig. Giftigt rapp i sin ilska mot hur världen ser ut, men samtidigt långt ifrån perfekt själv. Framför allt gillar jag hur Lina Neidestam med Zelda visar och driver med skillnaden mellan ideologi och praktik: det är lätt att ha åsikter om hur världen borde vara, men en helt annan sak att leva upp till dem själv.

I Neidestams blogg kan man hitta flera Zelda-strippar, som den här om bloggande.

Kategorier
Babbel

Skräcktips

Inför Halloween skrivs det om skräck lite här och där. Dagens UNT har en artikel om Dracula, hos Bokfreak tipsar ett gäng författare om skräcklitteratur och Högsbo och Hisingens biblioteks blogg har hela veckan intervjuat författare och serietecknare om litteratur, film och annat med skräcktema.

Själv tänker jag tipsa om några nya svenska skräckförfattare. Det har ibland talats om en svensk skräckvåg de senaste åren, men när det gäller hur uppmärksamheten fördelas kan man nästan tro att John Ajvide Lindqvist utgör hela vågen själv. Inget emot honom, jag tycker att han är hur bra som helst, men nu vill jag uppmärksamma några andra.

CJ Håkansson. Hans Fjärilen från Tibet kom 2007 och är en ursinnig, splatteräcklig och mycket mycket bra roman om när helvetet släpps lös i Sverige. Han har också skrivit flera noveller i tidskriften Eskapix.

Amanda Hellberg. I den ”svenska skräckvågen” brukar mest män nämnas (John Ajvide Lindqvist, Andreas Roman, Andreas Marklund…), men Amanda Hellbergs stämningsfulla och obehagliga debutroman Styggelsen är också värd att läsa. Den handlar om en flicka som utnyttjas för sina övernaturliga krafter och sedan dröjer kvar och spökar i vår tid.

Lars Krantz. Jag läser inte så mycket serieromaner som jag skulle önska (jag har helt enkelt dålig koll) men för några månader sedan läste jag Lars Krantz Dödvatten, en snyggt tecknad berättelse om en mans färd in i vansinne, och blev faktiskt lite skrämd. Skräck i textform gör mig sällan titta-bakom-dörren-rädd länge, men bilder kan tydligen fortfarande vara läskiga.

Kategorier
Recensioner

Dödvatten av Lars Krantz

dodvatten.jpgJag har skrivit om serieromanen Dödvatten av Lars Krantz på Catahya. Sammanfattningsvis bra, snyggt och läskigt tecknad, men jag tyckte att slutet inte gav särskilt mycket.Betyg: 4/5  

Kategorier
Recensioner

80 romaner för dig som har bråttom

80romaner.gif I 80 romaner för dig som har bråttom har Henrik Lange sammanfattat kända romaner på några få serierutor. Jag hade nog fel förväntningar när jag började läsa, för jag trodde att det skulle vara en mer uppenbar humorbok, men istället är sammanfattningarna väldigt rakt på sak. Visst, ibland blir det riktigt roligt ändå, men det är mest när Lange går ifrån det bokstavliga sammanfattandet och exempelvis beskriver Mina drömmars stad som ”Elände elände elände elände elände elände” eller i något fall inte använder text alls utan låter bilderna tala.Den mest komiska effekten av 80 romaner för dig som har bråttom är egentligen hur små och ynkliga många av litteraturhistoriens stora verk blir i Langes version av dem. Han gjorde det och det, sedan dog han, illustrerat med några enkla svartvita bilder. Fast vem är boken till för, egentligen? Trots titeln så lär det vara personer som redan har läst romanerna i fråga som får ut mest av den. Den känns som en typisk present, en sån där halvrolig grej man ger bort för att man inte kom på något bättre.Andra bloggar om 80 romaner för dig som har bråttom

Kategorier
Babbel

Remember, remember

Igår fick jag syn på en liten seriebutik som jag tydligen har gått förbi massor av gånger utan att upptäcka. Igår gick jag i alla fall in och kom ut 470 kr fattigare. Ajdå. Då blir det inget mer bokreahandlande än det jag redan har gjort.serier.jpgBuffy-albumet är första delen av säsong åtta, dvs. fortsättningen på tv-serien. Jag håller på att se om Buffy för tillfället och är nu i mitten av säsong fyra. Alltså kommer jag inte läsa det där förrän jag har tittat på alla avsnitt.