Killen vars lägenhet Markus har hyrt har en del kul grejer i bokhyllan, bland annat Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis. I svartvita serierutor skildrar hon sin uppväxt i Iran under och efter revolutionen och kriget mellan Iran och Irak.
Jag läste båda delarna nästan i ett sträck. Ibland stannade jag upp och undrade vad det var som var så bra egentligen, det verkar liksom så … enkelt? Men kanske är det just det. Att Persepolis, med sina rena bilder, raka berättande och ibland nästan frustrerande enkla text, är en så stark historia att extra pynt är helt onödigt.
Äh, jag formulerar mig inte särskilt bra idag. Jag föreslår att ni spanar in några sidor själva här istället.