självbiografiskt – Sida 2

Fånge i hundpalatset

Jag var en ondskefull bibliotekarie och nappade åt mig några av de nya böckerna som levererades idag, bland annat Stephenie Meyers nya The short second life of Bree Tanner. Hey, jobbförmåner. Jag lånade också Martina Haags senaste krönikesamling Fånge i hundpalatset och ägnade en del av kvällen åt att fnissa åt vardagskladd, galna hundar och anabolaråttor i källaren.

Haag om sin gamla soffa: ”Nu, sexton år senare, är den fulare än någonsin och så nedgången och vissen att jag till och med har gett upp att ens köra soffklädseln i tvättmaskinen längre. Den är så nedspilld och chokladkladdad och välling-gojsad så om vi någon gång skulle bli inlåsta i vårt hus och inte kunna komma ut och maten skulle ta slut, så skulle vi kunna klara oss i månader, bara genom att koka soppa på kuddöverdragen.”

Det är kul, absolut, men att läsa hela samlingen rakt igenom var kanske inte världens bästa idé. Det blir lite för mycket tokigheter på en gång, lite för mycket av samma mönster i text efter text. Lite för många gånger då jag sitter och undrar hur mycket som är tillskruvat och överdrivet istället för att bara kunna uppskatta humorn. Kladdigt, ungefär som sofföverdraget.

Omläsning: Kårnulf was here

Igår lånade jag Josefine Adolfssons hyfsat nya Farlighetslagen, men glömde såklart att ta med den när jag åkte till Sollentuna för att jobba några dagar. Så istället lånade jag hennes första bok Kårnulf was here på jobbet idag och har just läst ut den.

Jag har läst den förut, för flera år sedan. Jag är inte helt säker på vad jag tyckte då. Jag hade fått för mig att jag inte var särskilt förtjust, men nu när jag läste den igen var det många formuleringar som jag kände igen och mindes hur mycket de slog då. ”Maktlöshet är att hitta sig själv med en knuten näve.” Även om jag inte minns vad jag tyckte om boken som helhet hade vissa bitar stannat kvar.

Kårnulf was here är en ”dokumentär roman” om Moa som redan som femtonåring ramlar omkring i Valiumdimma. Som vuxen lyckas Moa samla ihop sig någorlunda – hennes psykolog kallar henne den perfekta patienten – men för flera av hennes vänner går det bara neråt.

Av de många mer eller mindre verklighetsbaserade romaner i ”unga destruktiva tjejer”-facket jag har läst är Kårnulf was here definitivt en av de bättre. Den är omedelbar och lite hetsig, som om någon just hade sprejat upp texten på väggen framför en. Ögonblicksbilder här och där, en mer svepande överblick och sedan ett nålstick igen. Bäst är ömheten mitt i misären, hur Moa och hennes vän Anna famlar efter varandra och är varandras ljusa punkter, händerna att hålla, samtidigt som de vet att de nog drar ner varandra och oroar sig för att den andra ska gå för långt.

Något annat som fastnar är skildringen av Moas undvikande. Hon är bra på mycket, men så fort det kommer någon form av krav så går hon. Vill bara leka, inte tävla. Jag vet inte om jag ska se det som att hon är en rädd person som inte vågar försöka någonting, eller om det är en skev värld där allt man ger sig på måste följa en viss bana. Kanske både och.

”Hur vi blir inskolade i att mäta oss, hur märkligt vi tas emot om vi inte är intresserade. Hur man ses som sjuk eller hotfull, kanske både och, fast man egentligen bara helst av allt bara vill hitta något alldeles eget.”

Och jo, rolig är den också.