Etikett: skräck

Kategorier
Recensioner

Evig fasa

Förra hösten skrev jag det här om Evig fasa, men postade det inte. Varför? Minns inte. Men det passar ju nu också.

Evig fasa är den senaste snygga antologin med skräcknoveller från förlaget Swedish Zombie, den här gången med temat ”kosmisk skräck”. Till den kosmiska skräcken hör att människan är en obetydlig liten lort i ett stort och obegripligt universum, där det finns krafter mycket mer underliga och farliga än vi kan begripa med våra små människohjärnor.

Som ofta med antologier finns novellerna på hela skalan mellan riktigt bra och okej-ish. Till mina favoriter hör ”Magna Johanssons nedstigning” av Karin Tidbeck och ”Det stora körverket” och Jenny Lundin. De har en gemensam nämnare i att skräcken finns i den svenska skogen, vilket säkert bidrog till att jag fastnade för dem, men de är ju också välskrivna och med en egen stämning.

Några andra som stack ut för mig var Johan Rings black metal-historia ”C60”, Frida Winfelheds ”Vidderna” för språket och atmosfären, och Johannes Pinters obehagliga skildring av att vara fast i en kropp som tappat många av sina förmågor.

(Det är tråkigt att ta upp korr, men: vissa noveller är felfria och vissa innehåller flera korrfel eller andra knasigheter, vilket känns lite tråkigt mot de författare vars texter trycktes utan att rättas till ordentligt. Korr är svårt och även de stora förlagen missar såklart grejer. Men oavsett så stör det läsningen.)

(Swedish Zombie, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Ruva

Ruva (Pahanhautoja) är en finsk skräckfilm från 2022 om Tinja, som har en egocentrisk influencer-mamma som filmar familjens ”underbara” liv. Men Tinja trivs inte, hon verkar ensam och hennes hårda gymnastikträning verkar vara mer för mammans skull än för hennes egen. En kväll hittar hon ett ägg som hon tar hem. Det växer och växer, tills en underlig varelse kläcks.

Monstret som symbol för undertryckta känslor är ett vanligt motiv, och det är inte jätteoväntat vad som händer sen. Men det gör inget. Det behöver inte vara originellt så länge det är bra! Det som är Ruvas grej är dess skeva ton och stämning, plötsliga utbrott av våld och äckel bland de blommiga tapeterna där resten av familjen mest är statister som ska placeras rätt av mamman med selfiepinnen, ömheten som Tinja visar varelsen. Klart sevärd, jag gillade den mycket.

Finns på Cineasterna.

Kategorier
Recensioner

The Night Guest

The Night Guest av isländska Hildur Knútsdóttir är en kortroman om Iðunn som vaknar trött varje morgon, trött i kroppen som om hon har gjort fysiskt jobbiga saker hela natten. Ibland har hon blåmärken. Hon går till läkaren, som inte hittar något fel. Så skaffar hon en stegräknare och upptäcker att hon rör sig långa sträckor varje natt. Vad gör hon?

Jag gillade verkligen idén i The Night Guest och den är smidigt berättad, creepy och svår att lägga ifrån sig.

Däremot tyckte jag att den var stilistiskt rätt tråkig. Om det beror på originalet eller översättningen vet jag inte. Språket är enkelt och direkt och liksom bara… är. Det är på nivån att när det äntligen kom någon stämningsfull beskrivning av månen ovanför bergen (eller vad det nu var) jublade jag lite inombords. Men jag tyckte också att stilen förändrades lite längre in i berättelsen, att det där så avskalade att det blev tråkigt mest var i början. Eller så blev jag kanske bara van.

Tre döda katter av fem.

Kategorier
Recensioner

Döda drömmars ö

Gotiskt mysrysigt boktips för unga, eller för vuxna som har kvar sin mysko 14-åring inombords: Döda drömmars ö av Helena Dahlgren.

Den handlar om Molly, som äntligen får åka på en skrivarkurs på en ö långt ute i skärgården. Den leds av en författare som är viktig för Molly. Men något är såklart skevt. Molly drömmer om att sjunka och gränsen mellan det verkliga och något annat blir allt tunnare.

Hade jag läst den som tonåring hade jag säkert önskat att få göra det som Molly gör, minus skräcken då. Döda drömmars ö är som ett koncentrat av att älska text och mörker och fantasier om något annat. Finfin ungdomsbok.

(Jävsdeklaration: Här tipsar jag om en kompis bok. Ni ska såklart lita på mitt tips ändå!)

(Bonnier Carlsen, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Dödsstugan

I kortromanen Dödsstugan av Nina Källmodin tar tre män en skotertur till en avlägsen stuga som en av dem har ärvt. De var barndomskompisar, nu är de vuxna och ska ha några trevliga dagar i skogen. Tror de. En snöstorm sänker både temperaturen och humöret och något tar sig in.

Bra olycksbådande känsla, bra skildringar av vänskap som inte är så vänskaplig längre – och kanske inte var det från början heller. (Men ibland blir jag lite osäker på vem av snubbarna som är vem. Caesar är nog alltid tydlig, men det tar ett tag innan jag lär mig skilja på Leo och Måns.)

Det är en snabbläst, effektiv skräckis. Inte så originell, men välskriven. Tre snöstormar av fem.

(Kraxa, 2025.)

Kategorier
Recensioner

The Deep

Jag läste The Deep av Alma Katsu och blev rätt besviken.

Det är en ganska långsam skräckroman som kretsar kring den unga Annie som jobbade som hyttvärdinna på Titanic och överlevde katastrofen. Några år senare jobbar hon på Britannic som används som sjukhusfartyg under första världskriget. Där ser hon en man hon känner igen, och minnen från Titanic rullas upp. Minnen av en resa där det – förutom isberget då – hände underliga saker och många hade en känsla av att något var fel ombord. Spöken? Andar? Folk är bara tokiga? Folk är tokiga OCH det finns spöken? Alla alternativ framstår som möjliga.

Jag gillade The Deep mer som historisk roman än som skräckroman. En The Gilded Age till sjöss som följer både personal och överklass under resan, visst, det läser jag gärna. Men skräckelementen funkade inte för mig. Jag sjunker (haha) aldrig riktigt in i dem och börjar tro på dem, istället känns det som att jag står lite utanför och tittar på folk som beter sig knasigt och bara: men kan ni sluta hålla på.

Jag gillade verkligen Alma Katsus Hunger, också den en historisk skräckroman inspirerad av verkliga händelser, så det var lite tråkigt att den här inte levde upp till förväntningarna. Den var inte dålig, jag läste hela under en helg utan att tycka att det var bortslösad tid. Men den var inte vad jag hade hoppats på.

(2020.)

Kategorier
Recensioner

Victorian Psycho

I Victorian Psycho kommer Winifred till Ensor House för att jobba som guvernant till familjens två barn. Kapitelnamnen berättar vad hon tycker om sina arbetsgivare:

”in which I meet my employers and am not terribly impressed.”

Det är också snabbt tydligt att Winifred är lite mer mordiskt lagd än de flesta guvernanter (om man inte gissade det av bokens titel). Hon växlar mellan att göra störda grejer och anstränga sig för att bete sig normalt – hon vill inte att det ska gå som på hennes förra arbetsplats. Inte för fort i alla fall.

Virginia Feito har skrivit en blodig lek med berättelser om 1800-talets överklass och människorna som jobbade åt dem. Jag tror att hon hade väldigt roligt när hon skrev den och jag hade hemskt roligt när jag läste den. Det är en snabbläst, udda, äcklig historia om hämnd, med en urflippad berättare. Även om jag vet vart den är på väg, blir jag ändå förvånad (och förtjust) över hur det går till och hur långt den går.

(2025.)

Kategorier
Recensioner

Makaber #1

Jag har läst första numret av Makaber, en ny svensk tidskrift med skräcknoveller. Den är väldigt snygg och det är hemskt kul att de gör en sådan satsning på svensk skräck.

Däremot tycker jag inte att texterna riktigt lever upp till ambitionerna – än. De flesta är ok men inte direkt minnesvärda. (Vissa har kul idéer men är språkligt inte så spännande, andra är välskrivna men storyn lyfter kanske inte. Få får ihop båda delarna.) Två som däremot fastnade i skallen var den riktigt obehagliga Dockmamma av Saga Stigsdotter och den skeva Passagen av Erik Edsbagge Engström, för dess känsla av att det är något fel på verkligheten.

Men det är som sagt första numret. Jag kommer absolut fortsätta läsa den och ser fram emot att se hur den utvecklas. Andra numret ligger på köksbordet och väntar.

Kategorier
Recensioner

Carcoma

Det är familjen, en plats där man får mat och tak över huvudet i utbyte mot att vara fången med andra levande och ytterligare några döda. Alla familjer har sina döda under sängen, det är bara att vi kan se våra, det brukade min mamma säga.

Carcoma av Layla Martínez: underbar spansk gotik om flera generationer av kvinnor och de döda de bor med. Ofta handlar berättelser om hemsökta hus om nya personer som flyttar in, men i Martinez korta roman bor de redan där, föds där, kan inte komma därifrån.

De föds in i förbannelsen, liksom de föds in i ett patriarkalt klassamhälle. Men med förbannelsen kommer också möjligheten att hämnas på de som utnyttjat dem.

Jag älskar språket, älskar den skumma stämningen. Älskar att den kändes så oväntad.

(Rámus, 2024.)

Kategorier
Debatt

Skräck och representation

Den 1 augusti skrev Rasmus Landström i Aftonbladet om hur svensk skräck blivit ”rysligt bra”. I sin diskussion lyfter han nästa uteslutande fram manliga skräckförfattare, vilket han rimligen fått kritik för. Bland annat har skräckförfattaren Madeleine Bäck kommit med en replik; i Fempers bidrar hon med såväl de namn på kvinnliga författare som lyser med sin frånvaro i Landströms text som ett historiskt perspektiv på genren.

Hon skriver: ”Att inte fler av våra framgångsrika skräckförfattande kvinnor får ta plats i en kulturtext av detta sammanfattande slag, är inget annat än ett tjänstefel för en kulturjournalist”, vilket är svårt att invända mot.

Men därefter skriver hon att representation är viktigt och kulturjournalistiken har ett ansvar för att unga flickor som är intresserade av att skriva skräck ska veta att ”skräckförfattare” inte är lika med att vara man. Det är inte fel, men är det verkligen den främsta anledningen till att en exposé över den svenska skräcken bör ta med kvinnliga författare? För att inspirera de unga flickor som antagligen är mer upptagna med att läsa sig igenom det lokala bibliotekets skräckhylla än Aftonbladets kulturdel? Rimligtvis borde anledningen till att inkludera kvinnliga författare i en diskussion om skräckens plats i samtida svensk litteratur vara deras verk och det dessa bidraget med till genren.

Problemet med att utelämna de många kvinnliga författare Bäck nämner i sin replik är ju inte i första hand för att unga kvinnor då saknar någon att inspireras av. Snarare är problemet att varje sammanfattning eller historik över den svenska skräcken som inte tar med kvinnliga författare ofrånkomligen är inkomplett och missvisande.

Läs också: Per Klingberg – ”Skräcken i vår vardag” om den svenska skräckgenrens uppsving