Kategorier
Recensioner

Övergrepp, mord och jävligt mycket svamp

Orken att skriva långt och genomtänkt finns inte riktigt, men jag vill ändå nämna de många bra grejer jag har läst de senaste månaderna. Det får bli några inlägg med kortare rekommendationer istället. Här är det första.

Elin under havet av Sofia Malmberg

När årets Augustprisnomineringar avslöjades kunde jag konstatera att jag bara hade läst en av de nominerade böckerna: Sofia Malmbergs fina serie Elin under havet. Elin är ensam men hittar någon på nätet som säger de rätta sakerna för att få henne att känna sig sedd. Hon chattar med en kampsportare som erbjuder att lära henne det han kan, men när hon väl träffar honom utsätter han henne för ett sexuellt övergrepp. Efteråt försvinner hon in i en skrämmande fantasivärld under havet och försöker kämpa sig ut.

Det här är en mörk och smärtsam historia, fåordigt berättad men väldigt uttrycksfull. Sofia Malmberg behöver bara enstaka bildrutor för att få en att förstå Elins relation till sina föräldrar eller vad som händer med chattkillen.

Fantasivärldarna är vältecknade och läskiga på ett nästan gulligt sätt, fast det inte är något som helst gulligt med Elins upplevelser. Stilen är ovanlig i svenska serier och de får mig att tänka lite på animerad film eller datorspel.

Elin under havet passar enligt förlaget från 11 år, men kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna, och jag skulle inte rekommendera att man sätter den i händerna på en elvaåring utan att se till att diskutera innehållet med läsaren.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är en av årets positiva överraskningar för mig. En tunn, blodfläckad debutbok från ett litet förlag jag aldrig hade hört talas om, kunde det vara något? Oh ja.

Feberflickan är Luna, som vandrar omkring i huset där hennes far och en kvinna, ”hon”, ligger döda. Samtidigt som läkare och polis undersöker fallet undersöker Elisabeth Östnäs ett trasigt psyke. Luna är inte en pålitlig berättare och man förstår snart att hennes version av verkligheten inte är den enda. Feberflickan är full av motsättningar mellan det som sägs och tänks, det som händer och det som uppfattas. I småbitar rullas familjens historia upp och den är inte vacker.

Berättelsen är vag och sparsmakad, samtidigt som miljön beskrivs i detalj, full av härsket kött, slitna möbler och blodigt tyg, allt skildrat med ett språk som har en sorts solkig, äcklig skönhet. Dessutom påminner stämningen och systerrelationen mig om Shirley Jacksons We have always lived in the castle, vilket ju bara är en bra sak. När jag precis hade läst ut reagerade jag så här:

(Columbi Publishing, 2012)

Amatka av Karin Tidbeck

Människorna lever i en värld som inte är stabil och de har strikta rutiner för att hålla ihop samhället. Att förändra rutinerna, till och med så små saker som att säga fel ord, kan få hemska konsekvenser.

Vanja reser från en större stad till det lilla samhället Amatka för att göra en undersökning under några veckors tid, men blir kvar och kan inte låta bli att börja gräva i Amatkas mysterier.

Jag blev fullkomligt uppslukad av Amatkas väg bort från ordningen. Det finns mycket som är bekant från andra dystopier – det extrema kontrollsamhället, angiveriet, hemlighetsmakeriet, mixtrandet med språket – men samtidigt känns den som något helt eget. Den har den där känslan av att verkligheten glider iväg som även finns i Tidbecks noveller, den förvridna, otydliga skuggan i ögonvrån.

Amatka är välskiven på ett avskalat, sakligt sätt och Tidbeck avslöjar tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vaket samtidigt som hon inte säger för mycket. Plus också för äckliga detaljer som att det mesta de äter verkar vara gjort av svamp. Svampgröt, hörni! Ew.

(Mix, 2012)

Kategorier
Babbel Evenemang

Häxor och plot and everything

I torsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Jeanette Winterson. Det handlade, som väntat, mest om den självbiografiska Why Be Happy When You Could Be Normal? men hon pratade också lite om sin senaste roman The Daylight Gate, som tydligen är en historisk skräckroman om häxor. Jag undrade hur jag hade lyckats missa dess existens, för den har varit ute i några veckor nu, men beställde den såklart så fort jag kom hem.

Hon berättade att ”It’s a horror story” och fortsatte med ett roat ”It has plot and everything!” – varpå jag slet fram min biljett för att den var det enda jag hade att anteckna på (förutom mobilen, men det går för långsamt). Malin bredvid mig var smart nog att ha med sig ett litet block. Jag hade till och med glömt kameran.

Winterson brukar ju inte skriva linjära berättelser och hade tydligen bett en författarkollega om råd om hur man skriver så att folk tycker att det är spännande och vill fortsätta läsa. Jo, det är bra om det händer något i slutet av varje kapitel som gör att man måste läsa vidare. Aha. ”Det hade jag nog kunnat läsa mig till på internet också.”

Hon sa att arbetet med The Daylight Gate var ”great fun, but exhausting.” Varför? För att det händer så mycket! ”No one lives their life like that!”

Kategorier
Babbel Bildigt

Nattens ögonbryn

Den här hetingen till bok gallrade jag idag, men var såklart tvungen att bevara dess omslag för eftervärlden. Det första jag fastnade för var den rosa ögonskuggan och ljuset i ögonen. Haha, hjälp?! Det andra var de tydliga hårstråna mellan hennes ögonbryn och jag tänkte något i stil med ”kul med snygg kvinna som inte är perfekt noppad”. Sedan tänkte jag på hur otänkbart ett motsvarande omslag skulle vara idag och då blev jag trött.

(Egentligen hade jag tänkt skriva något om måndagkvällen på PUNKTmedis eller Caitlin Moran på Kulturhuset igår, men, eh, trött. Då blir det sånt här istället.)

Kategorier
Citat

Forna tiders visdomar: vad Hans Arnold duger till

Skräcknoveller hör nog till det svåraste som finns att illustrera. Ordets makt är därvidlag större än bildens, om inte den senare har en suggestivitet av märkliga mått. Man får det tydligt demonstrerat i Hans Arnolds illustrationer till Mannen i svart (Rabén & Sjögren/Vi, 19:50). Arnold begagnar alla tänkbara medel, förvridna anletsdrag och kroppsdelar, ruiner, nattsvart mörker, hår som växer vilt och tovigt, vidriga djur med stirrande ögon och dreglande käftar, men effekter på åskådarna uteblir och kan knappast jämföras med den krypande rysning, som åtminstone i en del fall kunde framkallas hos åhöraren, när dessa noveller läses i radio med utstuderade tonfall och beledsagande suggestiva ljudeffekter. I andra och mindre krävande sammanhang kan nog Hans Arnold tänkas göra en god insats.

Ur Bokvännen 5/1956.

Kategorier
Recensioner

När man kan höra sig själv blinka: Evig natt av Michelle Paver

Den arktiska världen är en bra plats för skräck, tänkte jag när jag såg vampyrskräckisen 30 Days of Night. Den är bäst i början, när det långa mörkret närmar sig och det lilla samhället i Alaska blir helt isolerat från omvärlden. Den där känslan av utsatthet var klart läskigare än några fåniga vampyrer.

Michelle Paver, som är mest känd för stenåldersfantasyn i Vargbröder-böckerna, har också placerat sin nya spökhistoria i den mörka och kalla tystnaden. Evig natt (Dark Matter) följer Jack, en medlem i en arktisk forskningsexpedition som råkar bosätta sig i en vik som är hemsökt. I Gruhuken, inte långt från Spetsbergen, väntar något annat än väderobservationer, övergivna gruvor och snö.

Evig natt biter inte till en början. Den puttrar på om expeditionens rutiner, om hur dess medlemmar beundrar naturen och går varandra på nerverna. Antydningarna om kommande läskigheter är på sin höjd lite mysrysiga. Jag uppskattar den sparsmakat skickligt skildrade dynamiken mellan Jack, Gus och Algie, och blir såklart förtjust i landskapet, men är inte nöjd. Blir det inte mer snart?

Men sedan, när de två andra expeditionsmedlemmarna måste ge sig av på grund av sjukdom och Jack stannar ensam kvar i den lilla stugan mitt ute i den eviga natten. Sedan. Åh, rädslan sitter som en istapp i ryggraden. Det är inte spökerierna som skrämmer mig, även om de har en nog så obehaglig bakgrundhistoria, utan hur bra Paver gestaltar Jacks reaktioner på att vara ensam i ett landskap som är tomt, mörkt och tyst, där allt som hörs är ens egna andetag och knarret av ens fotsteg i snön verkar eka bakom en. Hur tiden flyter ihop när det inte finns något dagsljus och hur han ömsom pratar med sig själv, ömsom försöker att föra så lite oväsen som möjligt för att inte höras – av vadå? Jag kan inte låta bli att försöka föreställa mig hur jag själv skulle reagera, hur rädd jag skulle vara, hur jag – precis som Jack – skulle se en gestalt där den bara är en stolpe och skulle avsky stunden då man går in i sin mörka stuga med den öppna natten bakom ryggen, hur knasig man måste bli av bristen på mänsklig kontakt och hur stor betydelse små detaljer får. Skyddslösheten. Och alla som ibland är irrationellt mörkrädda kan nog känna igen sig i stycken som det här:

Klockan är åtta på kvällen när jag skriver det här. Jag sitter vid bordet med en whisky och tre klart lysande lampor. Om någon stod på trädäcket och tittade in skulle jag synas klart och tydligt. Men det finns förstås ingen som tittar in. Jag tycker ändå inte om känslan. Och jag tycker inte om att se de där svarta fönsterrutorna när jag tittar upp. Jag önskar att jag kunde täcka för dem och hindra natten från att kika in.

Jag känner väl till den känslan, eller åtminstone det hyfsat tätbefolkade samhällets lightversion av den, och hon beskriver på den pricken, så att jag känner den göra ryggmusklerna stela. Evig natt är en elegant och riktigt kuslig roman kommer att sitta kvar i kroppen ett bra tag.

Några andra som också har läst den: Bokmalen, Bokpärlan, Drömmarnas berg, Olika sidor, Dark Places

Kategorier
Citat Länktips

Länksvep

Vad har Harry Potter, Twilight och Bibeln gemensamt? Åtminstone utklädda, köende entusiaster när nya delar, eller översättningar, släpps.

Det var kø foran inngangen til en av Oslos kristne bokhandlere da den nye Bibelen endelig var tilgjengelig for leserne klokken 8 onsdag. De mest ivrige hadde ligget i kø hele natten.

Teologistudent Anders Hove fra Vik i Sogn og Fjordane, for anledningen utkledd som Jesus, hadde møtt fram klokken 1 for å sikre seg en av de første biblene.

– Vi har vært her i hele natt, sier han til NTB. Glad for endelig å ha den nye utgaven mellom hendene.

Anna på In Another Library skriver om Tiptree och pessimismen. ”Love is the Plan, the Plan is Death” är, som konstateras, en helt fantastisk novell. Läs den. Läs fler. Läs Tiptree.

Tionde december är det sf-dag på Tekniska museet. Läs mer på Fanspan.

Senaste numret av Granta är ett skräcknummer. Jag kan inte låta bli att misstänka att det förmodligen är mindre intressant än Granta brukar vara.

Maxim Billers artikel ”Ichzeit” i Frankfurter Allgemeine för ett tag sedan saknar inte sådant jag vill invända mot. Men:

Fast jedes der bedeutenden deutschen Bücher der vergangenen Jahre kommt in der ersten Person Singular daher – oder zumindest ist der Protagonist dem Autor zum Verwechseln ähnlich. Das ist kein Zufall. Nur ein kräftiger Erzähler-Ich kann die faszinierende, den Leser mitreißende Illusion erzeugen, dass der Erzählende und der Schreibende ein und dieselbe Person sind.

För få författare skriver i första person.

Kategorier
Babbel Bildigt

Cthulhu vaknar och har tappat ett u

Saker man kan hitta i magasinet. Jag vet inte vad som är roligast, det fulsöta monstret eller den förvirrade stavningen. Jag gillar också att det finns kommentarer om det i WorldCat: bok 1 och bok 2.

Kategorier
Recensioner

Blekt var ordet

Jag ville så gärna tycka om Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Hennes första roman Styggelsen var hemskt obehaglig och dess smutsiga stämning satte sig verkligen i minnet, men den andra lämnade bara ett blekt avtryck.

Styggelsen handlade dels om en flicka på 40-talet som blev otroligt illa behandlad och utnyttjad och dels om en nutida tjej, Maja Grå, som fick kontakt med flickans spöke. I Döden på en blek häst får vi möta Maja igen. Hon flyttar till Oxford för att studera vid konstakademin, men det nya livet blir inte som hon vill. Hennes mor, försvunnen sedan tio år, hittas mördad. Hennes förmåga att se det andra inte ser gör studentbostaden till ett spökhus och dessutom känner hon sig underlägsen bland kurskamraterna.

Som universitetsroman tycker jag att Döden på en blek häst är väldigt trevlig. Stämningsfullt tecknade miljöer och Majas försiktiga navigerande bland nya vänner, fumlig attraktion och konstnärlig osäkerhet gör att det är det vardagliga studentlivet jag gillar mest. Maja är rätt mesig, men jag hejar på henne och blir glad när hon gör framsteg. Hellberg har dessutom ett behagligt språk, lättare att bara ramla igenom här än i Styggelsen som var språkligt mer komplex.

Men så var det det där andra. Nu är det flera månader sedan jag läste boken och jag minns knappt vad som var grejen med deckargåtan. Det kan tyckas en aning orättvist att skriva något recensionsaktigt när jag har glömt så mycket, men samtidigt visar det vad som grep mig tillräckligt hårt för fastna. Spökerierna var mysrysiga och ganska tama, men jag borde inte heller väntat mig att de skulle få mig att sova med lampan tänd. När jag tänker tillbaka var det ju inte spökandet som var det mest skrämmande i Styggelsen, utan människors vidriga beteende i kombination med den sjaskiga miljön.

Döden på en blek häst är inte dålig, men Hellberg kan bättre.

(Forum, 2011)

Förresten skrev halva bokbloggsmaffian om den i vintras. Vill ni läsa mer kan ni fortsätta hit: Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug, Eli läser och skriver, Boktoka, Bokhora, Breakfast Book Club, Fiktiviteter, A fraction of the web, Snowflake, Ett hem utan böcker, Calliope, Bokbabbel, Bokomaten.

Kategorier
Bildigt Evenemang

Eurocon: Några författarbilder


Karin Tidbeck (Vem är Arvid Pekon?) och Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln).


Nene Ormes (Udda verklighet), till höger, intervjuar hedersgästen Elizabeth Bear.


Lotta Olivecrona (Vren-trilogin) pratar om barn- och ungdomslitteratur, omgiven av Sara Bergmark Elfgren och Peter Bergting (Legenden om Morwhayle).

Kategorier
Spaning

Alastor Press ynglar av sig

För några dagar sedan kom ett nyhetsbrev med trevligt innehåll. Förlaget Alastor Press gör som Kabusa när de startade Styxx och Ersatz när de startade Coltso: skapar en underavdelning (eller imprint eller vad man nu vill kalla det) för sin utgivning av fantastik. I det här fallet heter det nya lilla förlaget Hastur förlag och alla som känner igen namnet Hastur förstår vartåt det barkar.

”vi började känna att Alastor tappade fokus: det blev för rörigt i utgivningen, böcker blev försenade eller kom inte ut, för många titlar och för lite pengar, för mycket vi ville ge ut på kort tid och för splittrad utgivning: vi sprang liksom in i väggen och dunkade våra arma skallar mot omadrasserad cement. Men vad Alastor beträffar går vi alltså nu tillbaka till våra rötter, nämligen att förvalta den häpnadsväckande skrivkonstens poesi och prosa: Huysmans, Rimbaud, Yeats, De Quincey och co som var själva anledningen till att Alastor alls grundades.

Hastur förlag kommer stå för det mer fantastiska inslaget i litteraturen, och i första hand ge ut skräck, fantasy och klassiska ockulta detektivromaner och noveller i begränsade upplagor. Här kommer ni få stifta bekantskap med namn som Hanns Heinz Ewers, Robert W. Chambers, Arthur Machen, Ambrose Bierce, H. P. Lovecraft, Algernon Blackwood och lord Dunsany för att nämna några.”

Jag som har en svag punkt för gammal skräck tycker att det är finfina nyheter.