Etikett: snusk

Kategorier
Babbel Bildigt Recensioner

Modehistoria, slisk och en ny bekantskap

För första gången på länge har jag en riktig läsdag: läst ut två påbörjade böcker och börjat med en ny.

Inte bara mode. Samhället som modeskapare av Tonie Lewenhaupt. Hon skriver med entusiasm och ett bildrikt språk om samspelet mellan samhällsutveckling och klädmode, på ett mer grundat sätt än de slentrianmässiga påståenden som ibland hörs om exempelvis lågkonjunktur och korta kjolar. Det är upplysningsidéer och livrock, bomullsindustri och konfektionsklädernas födelse, infrastruktur och resedräkter, sportiga hälsoideal och kvinnokläder som tillåter rörlighet. Det är trevlig läsning, om än något virrigt med teorier och samband som sprutar åt alla håll. Ibland tappas någon tråd bort, ibland känns någon annan alldeles för tunn, i synnerhet när hon kommer in på frigörelse och demokratisering. Illustrationerna, collage av tygbitar klippta till att forma bilder, är mycket vackra, men hjälper knappast en oinsatt att förstå hur kläderna Lewenhaupt skriver om egentligen såg ut. Och så var det den feta texten – se förra inlägget.

Mörkervarelser, som gavs ut i juni, är en samling som består av tre långa vampyrnoveller. Jag upptäckte inte förrän jag hade lånat hem att den är utgiven av Harlequin, vilket kanske var en aning trögtänkt av mig med tanke på den slemmige mannen med uppknäppt skjorta på framsidan. Nåja. Vad som fick mig att plocka upp den från början är att den inleds med en novell av Charlaine Harris, vars Sookie Stackhouse/True Blood-böcker jag gillar. Harris novell var rätt ok, men sedan gick det bara utför. Den andra var tråkig, småpinsam, könsrollskramande standard-Harlequin och den tredje kan vara den värsta sliskfest jag någonsin har läst. Det känns som att någon har kladdat gelehjärtan i ansiktet på mig. Undvik.

Den alldeles nyss påbörjade är Gunnar Blås Övervakningen. Jag har nog läst en och annan novell av Gunnar Blå, men det här är första gången jag ger mig på en roman. Det lär jag inte ångra, jag är redan snärjd i herr Blås språkkonster och flyttade mig bara till datorn för att citera:

”Han såg sig som en reptil i en skuggvärld av klibbigt informationsslem, där enstaka trådar inte bar hans tyngd, där vissa allt för stora klumpar kunde bli hans död.”

Kategorier
Gnäll Spaning

Vad gör Nattens begär bland Pocketförlagets ungdomsböcker?

Pocketförlaget satsar just nu på ungdomsböcker och släpper idag åtta ungdomsromaner i pocket. Projektet kallas IRL och på dess sida på Facebook kan man få en av böckerna gratis om man fotograferar sig själv tillsammans med någon annan av böckerna.

Finfint. Men så är det Nattens begär av Sherrilyn Kenynon. Jag läste den när den gavs ut av Schibsted förra året och jag förstår inte hur den hör dit. Kanske har det ökade antalet ungdomsböcker som innehåller kombinationen övernaturligt + romantik fått någon att tro att den är ytterligare en Twilight-klon, för jag har svårt att tro att någon som hade god koll på vad den egentligen innehåller skulle tycka att den hör hemma i en satsning på ungdomsböcker.

Huvudpersonen är 26 år gammal och när det gäller handling, ton och sexinnehåll är Nattens begär som en övernaturlig och halvporrig Harlequin-roman. Redan på första sidan serveras man rader som ”Han var en man som levde för stunden och för den vilda tillfredsställelsen av sina sensuella behov. […] Det fåtal kvinnor som hade fått uppleva en extatisk natt i hans armar såg sig som förmer än de som bara kunde drömma om att få vidröra hans utsökta kropp. För han var passionen. Lusten. Allt som var sensuellt och hett.” Det är en vuxenbok.

Många ungdomar läser vuxenböcker och det är inget fel med det, men att ta med en bok som Nattens begär i en uttalad satsning på just ungdomslitteratur är väldigt konstigt.

(Sedan är boken i fråga inte bra heller och dessutom dåligt översatt, men det är en annan diskussion…)

Senare tillägg: Efter en del snokande har jag läst på några ställen att med ”ungdomar” menar Pocketförlaget åldrarna 13-30 år. Det gör visserligen inkluderingen av Nattens begär mer begriplig, men själva satsningen konstigt spretig. Är en 30-åring en ung läsare?

Kategorier
Babbel Spaning

Två priser: SvD:s litteraturpris och Bad Sex Award

Jag läser att finlandssvenska Johanna Holmström har fått Svenska dagbladets litteraturpris för sin senaste novellsamling Camera obscura. Kul! Just Camera obscura har jag inte läst, men däremot hennes tidigare novellsamlingar Inlåst och Tvåsamhet och dem gillade jag starkt. Kul också att priset går till en novellsamling. Noveller får generellt inte tillräckligt med uppmärksamhet tycker jag.

Jag läser också att Literary Review har delat ut sitt årliga Bad Sex in Fiction Award. Denna gång gick det till Jonathan Littell för en sexskildring ur The Kindly Ones (De välvilliga) och den kan man såklart läsa i länken ovan. Om man roas av pinsamt skrivet sex kan man också spana in de övriga nomineringarna samt tidigare års ”vinnare”, eller varför inte inläggen hos Boktoka och Vandonovan (del 1, del 2) för fler exempel.

Det är svårt att skriva om sex utan att det blir konstigt eller pinsamt, visst, jag fattar det. Vad jag däremot inte fattar är hur man tänker när man släpper iväg sånt här med sitt namn på det… Ibland hade det varit bättre att sluta skriva vid sovrumsdörren och bara låta läsaren föreställa sig resten. Något jag har särskilt svårt för är när författare liksom byter stil och går helt bananas med omskrivningarna bara för att det är en sexskildring. Skriv om det i ungefär samma stil som allt annat i boken så att det passar in, eller skriv det inte alls om det inte funkar.

Kategorier
Recensioner

Nattens begär av Sherrilyn Kenyon

nattensbegar.jpg I början av sommaren klagade jag på översättningen av Nattens begär i inlägget Konsten av tantifiera.Nu har jag recenserat boken på Catahya. Sammanfattningsvis tycker jag att den var rätt underhållande och att den verkar vara en bra bok för dem som gillar genren, men de borde på läsa den på engelska i så fall, och själv kommer jag knappast plocka upp något av Kenyon igen.Jag kommenterade inte omslaget i recensionen, men nu gör jag det här istället: men guuuud.

Kategorier
Babbel

Konsten att tantifiera

Paranormal romance är en genre som jag inte har intresserat mig för på något annat sätt än att jag ibland har fnissat åt SF-bokhandelns beskrivningar av diverse böcker, men jag erkänner att jag har varit lite nyfiken eftersom genren verkar ha en stor publik. Är det ungefär som Harlequin, fast med diverse övernaturligheter? När nu förlaget Schibsted har börjat översätta en av de större paranormal romance-författarna, Sherrilyn Kenyon, till svenska och jag fick ett recensionsexemplar av Nattens begär tänkte jag att jag skulle undersöka saken.Tyvärr skulle jag nog behöva läsa på originalspråk för att komma med någon ordentlig åsikt, för översättningen verkar ha en annan ton än originalet. Jag fick en skum känsla, redan från första sidan, av att det var något med språket som inte gick ihop med innehållet. Unga människor pratade med varandra, men det kändes som om det var skrivet av någon som inte alls vet hur folk uttrycker sig idag. Jag kunde känna originaltexten som en skugga bakom de tantiga orden och misstänkte att den inte såg likadan ut. Så jag letade upp ett utdrag ur Night Pleasures, som den heter på engelska, och fick det bekräftat.

Still, with Tabitha there was always a first time for just about anything. And extreme blind-dating was very vintage T.

Å andra sidan kunde man aldrig så noga veta med Tabitha. Hon provade gärna på det mesta. Våldsamma blindträffar kunde mycket väl passa in i hennes beteendemönster.

Inte alls samma känsla. Och när Amanda i originaltexten spanar in Kyrian och tänker ett uppskattande ”Oh, my my” har det i den svenska versionen översatts till ”Åh, du milde tid.”Eh! Hur många nutida 26-åringar tänker ”du milde tid”, eller ”milde himmel”, i en upphetsande situation? Nej, precis.Nattens begär hade knappast blivit en favoritbok på originalspråk heller, men den hade antagligen varit roligare än den där konstiga översättningen. Det som gör språket i Nattens begär störande är inte bara att det är som det är, utan att det så tydligt lyser igenom att det inte borde vara så.

Kategorier
Babbel

Några länkar

I brist på egna saker att säga ger jag några länkar istället.
Snyggt: Book Cover Archive
Vackert: En kyrka? Fel…
Läskigt: Very purple
Helknäppt: Censur av det fria ordet i svensk bokhandel?

Kategorier
Babbel

Översättning och anpassning

Som sagt var förra veckans facklitteratur intressant. Särskilt fastnade jag för en artikel* om romantikförlaget Harlequin. Det är en internationell jätteindustri som i Norden ger ut runt 800 böcker om året och just industribiten tycker jag är spännande. Alla böcker som säljs är såklart varor, men med Harlequin-böcker finns det saker som gör att fokus på böckerna som massproducerade varor och inte som skönlitterära verk i egen rätt är starkare än i många andra sammanhang. Alla Harlequin-böcker på svenska är översatta från engelska (tror jag), och i översättningsprocessen händer det saker.Vanligtvis anses det att en bra översättning ligger så nära originalet som möjligt. Men hos Harlequin, och säkerligen hos andra förlag som funkar på samma sätt, har inte ett originalverk den typen av status. Istället gäller det att anpassa översättningen till den lokala marknaden. Även om de vill att känslan i boken ska följa med, så kan språket och handlingen tydligen fixas till lite hur som helst. Dels handlar det om att Harlequins olika serier har fastslagna format och därför kortas översättningarna ofta ner för att få rätt antal sidor och dels handlar det om ändringar – ibland ganska omfattande, verkar det som – i texten för att passa just den svenska Harlequin-marknaden när det gäller värderingar och förväntningar hos förlaget och läsarna.Ett steg i anpassningen är att ta bort sådant som är obekant för läsarna, som uttryck, skämt eller vanor som inte är begripliga i en svensk kontext. Lättläst är ledordet. Inget ska komma i vägen för det viktiga, nämligen kärlekshistorien. Ett annat är att dämpa och ändra inslag som kan vara rasistiska eller sexistiska. Harlequin må leva på romantiserade könsstereotyper, men är kvinnan exempelvis för mesig och mannen för dominant så kan sådana otrevliga inslag ändras i översättningen/omarbetningen. Även explicita sexscener skrivs om för att bli mer abstrakta och romantiska. Visst sker ett visst mått av anpassning i många olika typer av översättningar – jag tänker omedelbart på riddaren Berit i David Eddings böcker som fick heta Beril på svenska – men att vissa scener eller delar av handlingen helt enkelt skrivs om för att bättre passa vad förlaget vill ge ut är på en annan nivå. Jag undrar hur ofta det förekommer i andra sammanhang. * = ”They seek it here, they seek it there, they seek it everywhere. Looking for the ’global’ book” av Eva Hemmungs Wirtén. Den är från 1998, men jag tror nog att det som står i den till stor del fortfarande gäller. Det som står i artikeln lär också finnas i Hemmungs Wirténs avhandling Global Infatuation: Explorations in Transnational Publishing and Texts. The Case of Harlequin Enterprises and Sweden.

Kategorier
Babbel Recensioner

Är det en sabel du har i fickan eller är du bara glad att se mig?

Förra veckan var det chick lit och romantik på populärlitteraturkursen. Facklitteraturen var väldigt intressant. Skönlitteraturen var, eh, intressant att prata om. Harlequin-diskussionerna orsakade sådant bubbel att Jerry Määttä, som hade haft våra fantasy/skräck/sf-seminarier och fick hoppa in då den egentliga läraren var sjuk, ansåg det lämpligt att påpeka att ”vi är inte här på kursen för att skratta åt dålig litteratur”.Veckans skönlitteratur var Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i förra inlägget, och valfri Harlequin-bok. Jag hade valt Förbjudna kyssar av Rogenna Brewer. Eftersom jag läste några Harlequin-böcker på gymnasiet trodde jag att jag visste vad som väntade, men det var visst ännu värre än jag mindes. Och då läste jag ändå en av de mindre mossiga böckerna, om jag ska jämföra med hur de andra beskrev sina…Så. Kvinnan i Förbjudna kyssar är löjtnant Tabitha Chapel, som ska genomföra en undersökning för att se om det är möjligt för kvinnor att genomgå marinkårens SEAL-utbildning. Mannen är kapten Marc Miller, som absolut inte vill ha någon jäkla kvinna i sin fina specialstyrka. Men gissa vad? De blir jättekåta på varandra! Eller förlåt, jag menar naturligtvis förälskade. Jag hade rätt kul åt boken ett tag, men sedan blev jag mest trött. För även om den som sagt inte är så mossig som många av de andras böcker (Tabby får både jobbet och mannen vars fördomar hon har stampat sönder, istället för att få mannen och en framtid som hemmafru) så är den såklart otroligt fixerad vid manlighet och kvinnlighet. Ungefär det första man får veta om Marc är att hans röst är ”maskulin” och romanen är fylld av fina stycken som:

– Du vill helt enkelt vara en av grabbarna, förklarade han och tog upp sin kö. Men låt mig få tala om sanningen för dig: Du är till hundra procent kvinna.

Gluuuähhhbluähblurg.

Kategorier
Citat Skrivande

Att tolka

Det brukar sägas att det finns lika många varianter av en dikt som det finns läsare av den. […] Själv skrev jag en gång en dikt som jag tyckte handlade helt och hållet om sex – och fick reaktioner från en läsare som entusiastiskt påstod att det var ”en helt fantastisk dikt om Gud”.

– Maria Gummesson i Att skriva börjar här.

Kategorier
Recensioner

Alicia Erian

(Det här skrevs egentligen 21 maj förra året i min dagbok, men jag tycker att Alicia Erian förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.)

För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.

070521_Erian.jpg

Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.

Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. “Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.

Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.

Läs!

Andra bloggar om: