Etikett: till havs

Kategorier
Enkäter m.m.

Last, now, next

Last: Årets första utlästa bok blev Piranesi av Susanna Clarke, en fin och ganska mysko fantasyroman om en man i en enorm byggnad som är hela hans värld.

Now: Just nu läser jag We love you, Bunny av Mona Awad, en uppföljare till hennes urflippade skrivkurssatir Bunny. Eller mer en parallellbok än en uppföljare, eftersom den till stor del utspelar sig samtidigt som Bunny men berättad ur andra karaktärerers perspektiv. Jag har läst lite mer än halva och den är hittills väldigt underhållande, men jag är lite tveksam till om konceptet kommer att hålla i 500 sidor. Vi får se!

Next: Sedan tror jag att nästa bok ska bli Wager: en berättelse om skeppsbrott, myteri och mord av David Grann. Ur baksidestexten:

”Den 28 januari 1742 spolas en skranglig farkost ihopbyggd av trä och tyg upp på Brasiliens kust. Inuti den finns trettio utmärglade, närmast livlösa män med en fantastisk historia att berätta. De är överlevande från The Wager, ett brittiskt fartyg som lämnade England 1740 (…) Men sex månader senare dyker ytterligare en, än mer förfallen farkost upp, denna gång på Chiles kust. Denna rymmer bara tre skeppsbrutna män, med en helt annan historia att berätta. Det visar sig att Wagers besättning, medan de var skeppsbrutna, förfallit till anarki och stridande fraktioner.”

Låter kul, va? Historisk faktabok, inte en roman

Kategorier
Recensioner

Den vita döden

Natten äter upp dagen. Först i små nafs, sedan i allt större tuggor.
Till slut är ljuset uppätet. Det känns som om skeppet svalts av en väldig val.

Sven bor i Buenos Aires. När han blir föräldralös försöker han resa till släktingar i Sverige, men hamnar på ett skepp på väg till Sydpolen. Det är upptäckaren Ernest Shackletons expedition, den 1914 som fick avbrytas för att skeppet frös fast i isen.

Jag tänkte på Dan Simmons The Terror ca hundra gånger när jag läste Den vita döden av Mia Öström. (The Terror handlar om Franklinexpeditionen 1845 som frös fast i isen norr om Kanada och alla dog.) En The Terror för mellanstadiebarn, utan monstret och där alla överlever. Men det är ändå en skrämmande bok, för döden är alltid nära: kylan, svälten, havet. Och mannen i besättningen som mobbar Sven.

Det är en jättefin bok och jag gillade den massor, både för de poetiska skildringarna av isen och mörkret och för värmen i relationerna till de vuxna som tar hand om Sven.

(Lilla Piratförlaget, 2025.)

Kategorier
Recensioner

The Deep

Jag läste The Deep av Alma Katsu och blev rätt besviken.

Det är en ganska långsam skräckroman som kretsar kring den unga Annie som jobbade som hyttvärdinna på Titanic och överlevde katastrofen. Några år senare jobbar hon på Britannic som används som sjukhusfartyg under första världskriget. Där ser hon en man hon känner igen, och minnen från Titanic rullas upp. Minnen av en resa där det – förutom isberget då – hände underliga saker och många hade en känsla av att något var fel ombord. Spöken? Andar? Folk är bara tokiga? Folk är tokiga OCH det finns spöken? Alla alternativ framstår som möjliga.

Jag gillade The Deep mer som historisk roman än som skräckroman. En The Gilded Age till sjöss som följer både personal och överklass under resan, visst, det läser jag gärna. Men skräckelementen funkade inte för mig. Jag sjunker (haha) aldrig riktigt in i dem och börjar tro på dem, istället känns det som att jag står lite utanför och tittar på folk som beter sig knasigt och bara: men kan ni sluta hålla på.

Jag gillade verkligen Alma Katsus Hunger, också den en historisk skräckroman inspirerad av verkliga händelser, så det var lite tråkigt att den här inte levde upp till förväntningarna. Den var inte dålig, jag läste hela under en helg utan att tycka att det var bortslösad tid. Men den var inte vad jag hade hoppats på.

(2020.)

Kategorier
Recensioner

The Girl from Everywhere

girlfromTidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

Kategorier
Citat

Båtporr

Jag har ju sagt att jag gillar skildringar av havet och skepp och sånt, eller hur?

Hennes namn är Terra Nova och hon är vacker som en dag. Femtiosju meter lång med tre master, och hon ska överleva samtliga expeditionsmedlemmar med många, många år. Inför sin polarresa förstärks hon med ekträ men faktum är att hon redan plöjt fram i istäckta hav på både en och två räddningsexpeditioner. Åtskilliga polarforskare och valfiskare har trampat med sina smutsiga stövlar på hennes däck. Hon sträcker masten mot himlen, väntar.

Ur Antarktis av Josefin Holmström.

Kategorier
Recensioner

Klaustrofobisk seglats

201308_gale De sista 30 sidorna läste jag som i en annan värld. Det fanns inget annat, verkligen inget annat, än segelbåten Venja och den plågsamt spända stämningen mellan dess besättningsmedlemmar.

Gale av Karl Eder är en kort roman om en seglats som inte går som det var tänkt. Ett gift par, Gale och Devan, ska segla över Atlanten och behöver några extra personer på båten. Det blir Daniel, som är berättaren, och Matthias. De känner inte varandra sedan tidigare och snart kommer de önska att de fyra aldrig hade klivit på samma båt.

Det börjar med storm som de klarar med nöd och näppe och sedan många dagar av stiltje. Eder skriver sparsmakat och snyggt och jag blir inte ett dugg uttråkad av de många beskrivningarna av vatten och väder. Kanske är det min förtjusning för berättelser som utspelar sig på havet som visar sig. Men bäst är det starka obehaget som Eder manar fram, den klibbiga klaustrofobin som uppstår ur enformigheten, hettan som rinner ner i lungorna, den stilla vattenytan, tystnaden och blickarna bland människor som har tagit sig an något de inte riktigt kan hantera. Gale är en liten ask av laddad stämning och jag blir nästan irriterad av tillbakablickarna som visar fragment ur Daniels liv, för att de bryter den.

Vi var fortfarande fastnitade mot havsytan som en fluga mot ett flugpapper, men lugnet och stiltjen började spinna samman till en enhet. Tystnaden tjocknade och samlade sig i tunga stråk som flöt fram över Venjas däck.

Slutet var något av en besvikelse, då stämningen som byggts upp genom hela boken på ett snopet vis höggs av till ingenting. Men ändå: rekommenderas!

(Natur & Kultur, 2013)

Några andra som har bloggat om Gale: Dagens bok, Hyllan, Bernur, Kulturbloggen, Bibliophilia, Breakfast Book Club, Bokstaden.

Kategorier
Recensioner

Från tigerns käftar till havets gap: Jamrach’s Menagerie

Det är andra halvan av 1800-talet i London och Jaffy växer upp lika lerig och stinkande som staden han lever i. En dag stöter han på en tiger som har rymt, och efter det tar hans liv en helt annan väg. (Det är förresten ett fantastiskt stycke, mötet med tigern. Jag citerade ur det här.) Tigerns ägare Jamrach, som handlar med exotiska djur, blir alldeles till sig över det som har hänt och Jaffy börjar jobba hos honom. Det visar sig att han har god hand med djur och när han blir äldre följer han med på en expedition som ska fånga en ”drake” åt en rik kund.

Jamrach’s Menagerie börjar som ett uppsnyggat pojkboksäventyr och dyker sedan ner i kolmörker. Jaffys första resa kommer att förfölja honom för alltid. Jag tror att den kommer att förfölja mig ett tag också. Carol Birchs språk är drömlikt och bildrikt, så fullt av färger, lukter och smuts. Det där glidande drömska skiftar nyans ju längre resan går, får en sjuklig ton, men finns alltid där.

And on and on in that dream – seven dark days and nights that had begun to feel eternal. The superstition of sailors is no more than the lone howling of millions of miles between you and dry land and home, making you know you are a thing that can die. Superstition, dark, spiky, high-stepping, stalked with cloven foot upon our decks.

Holly Hock skrev att det inte finns någon skurk i Jamrach’s Menagerie och det stämmer. Visst hamnar Jaffy i konflikt med andra, men det uppstår ingen direkt fiendskap. Kraftmätningen står snarare mellan människan och naturen. Å ena sidan de instängda, plågade djuren, å andra sidan de sårbara människorna i den vilda naturens grepp, människorna som när deras bräckliga trygghet har tagits ifrån dem inte är mer än djur själva.

Jag tyckte om Jaffys år som djurskötare hos Jamrach. Vänskapen och maktspelen som uppstår mellan honom, pojken Tim och Tims syster Ishbel är skickligt skildrade, både det fina och det fula i deras band till varandra. Hur mycket jag än uppskattar det saltstänkta äventyret (som Johan påpekade för ett tag sedan blir en bra bok ännu bättre av att utspela sig till havs) och hur mycket mörkret i bokens andra halva än höll mig smärtsamt fast, saknar jag de lyhörda detaljerna när Birch skriver om vänskap, kärlek och manipulation. Det försvinner bland galenskap och lidande och kanske är det bara rimligt att det uppstår en större distans då. Det är Jaffy som berättar. Hur skulle han i efterhand kunna detaljanalysera den galna tid då han själv knappt visste vad som var verkligt?

Jag tackar för resan, Carol Birch.

(Canongate, 2011)

(Jamrach’s Menagerie var förresten nominerad till Bookerpriset, men fick smisk av Julians Barnes The Sense of an Ending. Jag ska inte gorma om att den borde vunnit eller så, dels eftersom jag inte har läst de andra kandidaterna och dels eftersom litterära priser inte engagerar mig särskilt mycket, men jag tyckte mer om den här än om vinnaren. Barnes bok gillade jag mycket fram till slutet, som gjorde mig jävligt irriterad. Men det kanske jag skriver om någon annan gång.)