Maria skrev nyligen om det här med böcker och ålder och vad barn är redo att hantera och förstå i olika åldrar. I den diskussionen hör man ofta folk tala om föräldrarnas ansvar, och att föräldrarna borde hålla koll på vad barnen läser. Jag tycker att det är lika aningslöst varje gång jag hör det. Har ni någon aning om hur mycket mer fritid en nioåring har än de flesta föräldrar? För att ta mig själv som exempel: när jag var nio år hade jag tid att läsa ungefär en bok om dagen. Mina föräldrar, å andra sidan, förvärvsarbetade båda två och skulle dessutom ta hand om mina fyra respektive åtta år yngre syskon. Även om de skulle ha offrat precis alla sina egna intressen, hur skulle de rimligtvis ha hunnit? Gått ned i arbetstid bara för att hinna läsa fler böcker (som de inte ens själva hade valt)? Sovit mindre?
Läsintresserade barn som får härja fritt kommer att läsa saker som inte är anpassade efter deras ålder.
Men de överlever förmodligen ändå.
Relaterat är också det här att när det gäller böcker som folk är överens om att de kanske inte är så himla lämpliga för barn så dyker det gärna upp argument i stil med att ”klart barn ska få läsa den där boken, det är ju bara att som vuxen se till att förklara den!”
Snacka om att leva i en fluffig bubbla där alla barn har vuxna som pratar böcker med dem.
Hela den här grejen gör mig väldigt frustrerad just nu. (Det är förmodligen en tillfällig jobbskada.) Jag brukar ju, precis som du, landa i att äsch, de överlever. Det är inte hela världen. Vilket det ju inte är heller. Men en del av det som frustrerar mig är att jag ändå känner ett behov av att kunna diskutera det här utan omedelbart hamna i ”Whatever, släng på ungarna Fjärilen från Tibet, typ” och sedan inte komma någon annanstans. Fast det är kanske något jag borde ta med mina kollegor och inte i bloggen. ;)
Mhm. Och borsett från att alla vuxna inte läser, eller saknar läsvana och därför är klar med boken tre veckor efter att barnet är det och hade velat diskutera den: barn vill inte alltid prata igenom sina känslomässiga upplevelser med vuxna. Skulle mitt nioåriga jag ha vänt sig till föräldrar eller andra vuxna för att diskutera en bok med våldsamma incestscener? Heh. Nej. Det hade varit så in i helvete pinsamt.
Och visst är det inte självklart alldeles jätteenkelt och jag vill inte hamna i ”när jag var liten gjorde det minsann ingenting att rostiga spikar stack ut överallt på lekplatsen och vi hade inte cykelhjälm, jag lever ändå och förresten gör det väl inte så mycket om man förlorar en arm”-fällan, men jag har aldrig sett någon presentera en bättre lösning på problemet.
//JJ
Nej, det är ju det också… Att man inte kommer fram till någon bättre lösning, alltså. Men åtminstone kanske man lyckas klargöra för sig själv varför man gör som man gör. Vilket är en bra sak.
Möjligen var det tur för mitt bräckliga barnpsyke att jag snabbt fastnade borta i fantasyhyllan, där väl precis ingenting varit uppseendeväckande någonsin.
Min mor gjorde ibland tappra försök att faktiskt hålla koll på vad jag läste. Den enda bok jag så i efterhand kan komma ihåg att hon plockat från mig var när jag gick i lågstadiet och hade lånat hem en hög böcker, bland annat första i Katherine Kerrs Deverry, och hon var djupt skeptisk till om incesttemat verkligen var lämpligt. Sedan föll ju så att säga långt värre genom maskorna, men, ja … som sagt, mina föräldrar hade inte hur många timmar som helst på dygnet.
//JJ
Jag vet inte… det finns en del böcker jag tycker är direkt olämpliga för småbarn, men som ni säger skulle ungen antagligen varken dö av det eller få djupare långvariga men om den bläddrar i boken och inte förstår, eller för den delen faktiskt förstår men inte vet hur den ska klara av den emotionella processen.
Sen är det att ställa jävligt höga krav på föräldrar att de alltid ska hinna med, alltid ska vara i kapp och alltid orka förklara. Men jag tycker att ett grundläggande intresse för VAD ens barn läser bör finnas även om föräldern själv inte hinner hålla jämna fotsteg. Att visa sitt barn att man har ett intresse för deras läsning öppnar ju åtminstone en väg för dialog, OM barnen skulle läsa något de inte förstår eller finner obehagligt. Det är lättare att vilja prata när man inte förstår, än när det bara känns pinsamt. Det är lätt att överleva genansen med åren. Jag själv har haft en del aviga boksamtal med mina föräldrar, främst pappa, oftast om litteratur jag av någon anledning inte kännt mig helt redo för men som han ansåg skulle var fantastiskt givande i yngre tonåren (även om han själv kanske läste dem som vuxen).
Visst, och det är inte det jag (eller Maria, förmodar jag, men hon kan förstås tala för sig själv) säger heller, att sådana böcker inte skulle finnas. Poängen är att det inte finns några rimliga sätt att vara säker på att de inte läser dem. Ställ dem i vuxenhyllan. Sätt dem inte i händerna på barnen. Jag är helt med dig. Men så snart man börjar tycka att det inte får vara så att de läser dem så gör man saker som, tycker jag, alltid får värre konsekvenser än vad läsandet hade fått.
//JJ
Den enda bok jag uttryckligen kan komma ihåg att min mamma sa ”jag tycker inte att du ska läsa den här nu, ta den om några år” var när jag höll på att plöja Anne på Grönkulla-böckerna och var på jakt efter Lilla Marilla. I övrigt fick jag härja fritt, och minns inte heller att jag läste något obehagligt som jag inte kände att jag kunde prata om.
Mina föräldrar är å andra sidan väldigt litteraturintresserade, och under långa perioder lånade jag böcker på deras lånekort (familjeutflykt till biblioteket yay!) så de hade nog viss koll på vad jag läste egentligen, åtminstone upp till tonåren. Det känns dock som att det är ett undantag.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här, men kanske att det inte går att kräva total kontroll av föräldrar. De kan låta bli att uppmuntra böcker som verkar uppenbart fel i ålder, men totalhindra är svårt och förmodligen inte önskvärt heller.
Om nu föräldrarna förväntas ha koll på vad ens barn bör och inte bör läsa så gäller det ju att barnet och föräldrarna har ungefär samma referensramar för vad som är skrämmande eller upprörande eller av vilken anledning något nu inte ska läsas av barn. Jag läste exempelvis massor av skräck när jag var 11, 12 år och det påverkade mig ganska negativt – sömnsvårigheter, mardrömmar, osv., men det sade mina föräldrar aldrig något om. När jag läste Grottbjörnens folk däremot så reagerade de och tyckte att det kanske var lite för mycket sex i den boken för en tolvåring, fastän det inte var något jag direkt reagerade på eller brydde mig om.
Ytterligare ett roligt exempel hur svårt det är för föräldrar att reglera sitt barns läsvanor om de inte har koll på vad barnet läser: Jean M. Auels böcker opassande på grund av för mycket sex, och mina föräldrar visste att det var mycket sex i dem eftersom de själva läst första boken, men när jag kom hem med 120 dagarna i Sodom av Marquis de Sade från biblioteket var det ingen som sade något.
Men frågan är väl också varför vuxna anser att vissa saker ska undanhållas barn. Är det för att barn, enligt dem, inte borde känna till saker som och om exempelvis sex, eller är det av rädslan att det ska påverka dem negativt?