Kontrast, del 3: söndag

Det är en månad sedan Kontrast och jag har äntligen fått till sista delen av min rapport.

På söndagen var jag feberfri och klart piggare, så jag och Markus var där från 10 för att lyssna på paneldiskussionen Science fiction and the scientist.

Johan hette tillfälligt Mikael Jolkkonen.

Flera intressanta saker sades, men jag ska inte försöka sammanfatta för flera andra bloggare har gjort det bättre. Men jag tror att det som fastnade mest i minnet från den panelen var Peter Watts klentrogna min när Åka berättade om en novell med en häftig idé av David Brin, och Watts utbrast att han jobbar på en bok med just den idén och att han inte en aning om att den novellen fanns. Stor munterhet från publiken. Johan J, som var moderator, uppmanade publiken att bjuda honom på öl efteråt.

Jag slängde ett öga på Twitter under panelen och hade roligt åt att Fia fangirlade över Torill:

Metta gillade att det inte var ett gäng gubbar som snackade vetenskap:

På tal om kön och sånt, så gillade jag Drömmarnas berg-Karls tweet tidigare på kongressen:

Markus fällde också någon kommentar om grönhåriga unga tjejer och gamla farbröder på samma tillställning och jag blir så glad av att se den mixen av människor. (Men det måste sägas att ”mixen” är väldigt vit.) Det är sex år sedan jag var på min första sf-kongress och det har definitivt hänt saker med både könsfördelning och åldersspridning om man jämför den med Kontrast eller med förra årets Swecon i Stockholm. Jag letade upp några bilder jag tog på publiken under en programpunkt på Imagicon 2006 och jag ser, slarvigt räknat, någonstans kring 50 män och typ 8 kvinnor. I shit you not.

Kontext i Uppsala 2008 började med att släppa in personer under 26 gratis, för att få in mer nytt blod i sf-fandom, men den största faktorn i förändringen måste vara nätet. Öh, internet fanns år 2006 också… Ja, men det användes uppenbarligen inte lika effektivt för att nå personer utanför sf-fandom. Kanske kunde man inte använda det lika effektivt som idag, för det var ju innan man exempelvis kunde skicka en Fb-inbjudan till nästan varenda jävel man känner.

Jag minns ett kommittémöte, antagligen i somras, då vi pratade om antalet föranmälda och någon nämnde att det var ovanligt många kvinnor och Johan A sade skämtsamt ”Är det bloggmaffian eller?” Ja, det är boksbloggmaffian och twittrarna och fantastikintresserade som inte kände till sf-fandom förut men som fick en inbjudan till ett Facebookevent som verkade kul. Jag tänker på vissa av Upsalafandoms pubmöten de senaste åren då det har ramlat in hur mycket folk som helst, varav flera inte har haft någon kontakt med fandom förut men har råkat se något om pubmötet på Facebook. (Jag tänker t.ex. på gänget med GWU-are som började komma på pubmötena – vilket är extra internetigt eftersom många där har lärt känna varandra via, ja, en Facebookgrupp.) Jag tänker på gänget med bokbloggare, varav de flesta var på sin första eller andra kongress, som ordnade ett eget bokbloggsmingel under Kontrasts första timme för att hänga med de där roliga typerna de tidigare mest har haft kontakt med över nätet. Jag älskar att se sånt, älskar att se människor med gemensamma intressen hitta varandra och bubbla över av entusiasm för att de befinner sig i ett sammanhang där folk fattar ens referenser.

Nu får jag nästan torka en tår här. Vidare.

På söndagen hann jag stanna upp och faktiskt prata ordentligt med folk, till skillnad från att bara tjoa ”Hej hej!” när jag sprang förbi dem i korridoren.

På söndagen handlade jag böcker:

På söndagen försökte jag kompensera för att jag knappt hade tagit några bilder under helgen.

Hans Olsson och Elin Holmerin fick bli mina första offer. Jag blev lite nyfiken på Hans novellsamling, men glömde köpa den.

Herr ordförande fanboyar när Karin Tidbeck signerar en bok åt honom.

Catahyaner i korridor.

Delirium och Death.

Mycket folk (och väldigt varmt) när översättaren Ylva Spångberg intervjuade Joe Abercrombie, som var underhållande som vanligt. Jag lyssnade några korta stunder, bland annat när han pratade om de kvinnliga karaktärerna i sina böcker som ju mest handlar om ”manly men” som gör saker tillsammans. Han skojade om att han tidigare hade tyckt ungefär att ”jag är en modern och progressiv man, självklart kommer mina kvinnoporträtt att vara asbra” men sedan hade han fått inse att det inte riktigt var så enkelt.

Och tydligen hade Anna inte kunnat hålla sig från att ta upp kvinnogrejen med honom i en paneldiskussion på fredagen:

Haha. Heja heja!

Och här pajade autofokusen på mitt ena objektiv för 184:e gången. Jag lägger upp den här bilden ändå pga Ylvas dramatiskt flygande hår.

Efter det lyssnade jag på paneldiskussionen om fantastik i moderna svenska miljöer. Jag tyckte om den. Det var inte den sortens panel där folk kommer med djupa insikter som man klurar på länge efteråt, men den var väldigt underhållande och mysig och panelisterna fungerade bra tillsammans.

Mats och Sara pratade om klurigheterna med att skapa en fiktiv stad. Exempelvis aktade de sig för att ange hur lång tid det tar att ta sig mellan vissa punkter, för det skulle kunna ställa till problem senare. De berättade också att de båda hade råkat beskriva sina egna gymnasieskolor när de skrev Cirkeln, vilket gjorde att byggnaden blev väldigt konstig när de läste helheten. ”Hur många trapport har den här skolan egentligen?” De löste det genom att rita en karta över skolan. De nämnde också att många läsare ser sin egen gymnasieskola när de läser, vilket var lustigt, för det gör såklart jag också.

Nene hade andra problem att brottas med när det gäller Malmö. Hennes böcker utspelar sig under en kort tidsrymd, men tar såklart mycket längre tid att skriva och ge ut. Under de år som det kommer ta att skriva klart serien hinner staden förändras och vissa av förändringarna får komma med i böckerna ändå, trots att det bli anakronistiskt.

Ola Skogäng berättade om förlagsfolk som tyckte att en serie som hans inte kunde utspela sig i Stockholm. Serier ska ju ha skyskrapor! New York! Lyckligtvis hade de fel. Han pratade också om att han tycker om krocken mellan den vanliga och den magiska verkligheten, och föredrar sådana berättelser framför de med fiktiva världar där magin är en självklar del. Hellre Harry Potter än Sagan om ringen.

(Och jag älskade att ziplockpåsen kom upp till diskussion. Klart man måste ha boken i en påse när man simmar med den!)

Maria J höll ställningarna i receptionen.

Folkhäng, en liten stund innan avslutningen. En mindre bra sak med lokalen var att det inte fanns fler sittplatser vid baren. Men shit vad svårt det var att hitta en lokal som skulle funka. Gillet var det i särklass bästa alternativet av de ställen vi tittade på.

Sara och Mats. Observera Starship Troopers-tröjan!

En liten stund efter att jag knäppte den bilden kom lite seriefolk fram och pratade. Jag beklagade mig ju i lördagsrapporten över att jag missade i stort sett allt serierelaterad, men jag hann i alla fall hälsa på Ola Skogäng och Apart-Johan och tacka för att de kom.

Stor publik på avslutningen.

Nahal presenterade vinnaren i drapatävlingen. Det blev Bakgrundsljud av Karin Arnborg.

Efter avslutningsceremonin begav sig se överlevande till puben Pipes of Scotland:

Nahal och Joe Abercrombie.

Drömmarnas Berg-Olov och Hanna och vad den glade mannen i mitten heter har jag pinsamt nog glömt bort.

Verkligen Stefan och en till Johan!

En vänlig själ lånade ut batterier till min blixt. Då blev bilderna så här istället:

Peter Watts är lång och verkar förvånad över att Caitlin Sweet inte är det. Här med UEB-Malin.

Fortfarande lång.

Och Fia är glad.

Anna och Olov hänger med Joe.

Henrik tittar fascinerat på George.

Johan J, still alive.

Fler kommittémedlemmar, fortfarande vid liv. Daniel, Torill, Jesper och Åka.

Johan A, också vid liv.

”Å då sa jag …”

SocialistSimon och Arina.

Efter några timmar på Pipes tog jag min förkylning och min sambo och åkte hem, genomglad över att det trots vissa missöden blev så himla bra. De allra flesta som var där verkade nöjda och glada. Jag hade förväntat mig att vara helt slut på måndagen sedan, men jag kände mig riktigt pigg. Förmodligen gick jag på någon sorts lyckoenergi, för egentligen var jag så snuvig att jag inte borde ha varit på jobbet alls.

När krutet lade sig dök det såklart upp tankar på allt jag inte hade gjort och alla bloggare/twittrare/andra nätbekanta som jag inte hade hunnit identifiera och byta några ord med. Jag såg inte en enda minut av någon programpunkt med Kelly Link. WTF! Jag glömde helt min plan att dra in Markus i försäljningsrummet för att köpa ett zombieporträtt av oss av Apart som var där och ritade och jag glömde att fotografera den fina Cirkoli-cirkusen. Men så där kan man ju inte hålla på. Slutet gott, allting gott.

Vill jag arrangera stor sf-kongress igen? Ja. Om sådär 3 år känns lagom. ;)