Tystnad

Läsning pågår

LunCon – en sen kongressrapport

En helg i oktober var jag på sf-kongressen LunCon i Lund. Det var ju ett tag sedan, men bättre sent än aldrig! Här är min rapport, som till viss del handlar om att inte vara på kongressen.

Fredag
Jag kom till Lund på fredagkvällen och lämnade min väska på lilla Hotell Oskar. Mitt rum låg mot gatan och jag oroade mig lite för att det skulle låta utifrån, men det var lugnt. Istället var det ytterdörren, som var precis bredvid mitt rum, som väckte mig upprepade gånger nästa morgon. (Johan Anglemark bad om ursäkt för att ha varit en av personerna som använde ytterdörren. Det var säkert han som smällde mest!)

Kongressen tjuvstartade avslappnat med pubhäng på fredagkvällen, där vi pratade tv-serier och annat viktigt. En kille vid bordet (förlåt, jag har glömt vad du heter) var också bibliotekarie, upplyste Fia. Vi high five:ade och pratade medieinköp, som bibliotekarier gör. Jag var inte kvar så sent, utan gick tillbaka till hotellet för att läsa As i Descended av Robin Talley (efter en pokenad, såklart – det var väldigt tätt med pokestops i centrala Lund!) och var vaken mycket längre än jag hade tänkt.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Lördag
På lördagmorgonen hasade jag hjärndimmig upp för att äta frukost. Hotell Oskars frukost serverades på ett närliggande fik och bortsett från att baconen smakade bränd död (nog för att bacon är bränd död, men det behöver ju inte smaka så) var den mums. Våfflor! Jag såg helgen som en minisemester, en paus från diverse jobbiga saker, och tänkte inte ha några måsten och inte ha bråttom till någonting. Därför gick jag helt enkelt tillbaka till mitt rum och sov en stund till. Det var såklart lite tråkigt att missa den första programpunkten, som var Torills föredrag om återskapandet av utdöda djur, för det är alltid kul att lyssna på Torill, men sömn trumfar trots allt utdöda djur.

Jag anlände till kongressen lagom till lunchpausen (bra grej med en paus inlagd i programmet, tyckte jag), hälsade på lite folk och gick iväg igen. På Facebook hade jag sett eventet för en antikvarisk bokmässa i närheten och gick dit för att spana. Årets tema var ”udda småtryck”. Jag rotade i några lådor med sådana och hittade lite roliga grejer i stil med ”hygienråd till kvinnan” från början av 1900-talet. Jag köpte dem inte. Jag ångrar det lite.

Däremot köpte jag några begagnade böcker: En gång skall vi alla… av Joanna Russ (”Är du från det där science fiction-evenemanget? Du får säga åt dina kompisar att också komma hit och handla.”), The Golden Bough av James George Frazer (”Läser du idéhistoria?”) och Två berättelser från havet av Tove Jansson (fick på köpet lite information om bokens bakgrund). Pratsamma försäljare! Jag tjuvlyssnade också på några av utställarnas samtal med varandra. De tyckte att det var bra genomströmning – många människor som kom och tittade och petade på böckerna – men sämre med försäljningen. Förra året sålde de bättre, tydligen.

Klockan tre lyssnade jag på min första programpunkt, som handlade om historisk fantasy. Jag är ändå lite imponerad över att jag, som vanligtvis är en programlyssnare tills hjärnan grötar ihop och öronen trillar av, hade hållit mig borta så länge. Men då blev det istället tre i rad: fantasyn följdes av ”Vad skräms du för?” som följdes av fanfic. Och jag har massor av anteckningar från de panelerna, som alla var bra, men om jag ska skriva om dem kommer den här rapporten aldrig bli klar. Därför tänker jag slänga ut några lösryckta grejer. Panelisterna får ursäkta bristen på sammanhang.

Jag tyckte att det var roligt med publikens dämpade fniss när Ingrid Thulin, som modererade panelen om historisk fantasy, sa att alla författarna i panelen skrev trilogier. Säg ”trilogi” till en hög fantastikläsare och häften tänker väl ”It’s going to be a trilogy …”

Elisabeth Östnäs sa att i början beskrev hon sina böcker (Sagan om Turid) som fantasy, där gudar finns och magi är en del av vardagen, för hon ville inte riktigt hävda att hon kunde jättemycket om vikingatiden. Men sedan har hon insett att de flesta andra kan mycket mindre och numera kallar hon dem främst historiska romaner.

Charlotte Cederlund om att nyligen ha besökt Kiruna, som hon har skrivit om i fler år: ”Om ni ska skriva något om en plats ni inte känner till: ÅK DIT! Lägg inte 300 000 timmar på Google Street View!”

Kristina Hård fyllde i att om platsen man skriver om ligger väldigt långt bort (eller inte finns) kan man åka till en plats som liknar den. Eller kolla på Youtube. Hon har åkt tåg längs inlandsbanan på Youtube.

I skräckpanelen sade författaren Markus Sköld att han har ”med de bästa intentioner” försökt skriva science fiction, men oavsett hur han försöker glider han iväg åt skräckhållet ändå. ”Jag tror inte att jag har något val.”

Filmvetaren Anna Arnman sade hur många intressanta saker som helst, men en jag fastnade särskilt för var offeridentifikationen. I korthet att skräck gärna ses som hemsk och omoralisk, men eftersom publiken identifierar sig med offret borde den vara mer moraliskt försvarbar än t.ex. actionfilm där man ska identifiera sig med hjälten medan offren är anonyma.

Emil Hannu tog upp skräckkonsumtion som en nyfikenhet på var ens egna eller andras gränser går. ”Vem är jag, varför skrämmer det här mig?” Det kan jag känna igen, eller kanske ännu hellre frågan ”varför skrämmer det här inte mig?” när jag har sett någon våldsam scen och mest reagerat med ”huh, snyggt”.

Mellan programpunkterna hamnade jag ofta vid receptionen. Den kändes som ett bättre hängställe än det ”lilla rummet” där ljudvolymen blev jättehög så fort flera personer pratade samtidigt. (Inser att jag låter som en gnälltant nu, men orka massa ljud.) Torill berättade glatt att hon höll på att läsa Tarzan-böckerna av Edgar Rice Burroughs och att de var ”fantastiska”. Jag kände mig något skeptisk till det påståendet, men vill ändå fortfarande läsa. Typiskt nog är magasinet på jobbet stängt på grund av vattenläcka så jag kunde inte låna hem några över julen som jag hade tänkt, men snart öppnar det igen. Återkommer för hoppningsvis med Tarzan-rapport senare i år! I någon av böckerna stöter Tarzan tydligen på dinosaurier, vilket ledde till att jag blev tvungen att meddela följande till Konturs två ordförande:

Som medlem i kommittén för Kontur (nästa års Swecon, ni måste komma dit!) fick jag också flera önskemål om framtida programpunkter slängda på mig, vilket är jättefint! Många var entusiastiska efter den fantastiskt roliga fanfic-panelen och ville ha mer fanfic-snack, då gärna med någon mer specifik inriktning än ”vad är fanfic?” Samma sorts önskemål fick jag efter skräckpanelen. Skräckfans och -författare på plats tyckte att det borde vara fler smala skräckpunkter på kongresser, och jag håller med. När det gäller fantasy och sf finns det ofta programpunkter som riktigt nördar in sig på ett visst tema, en undergenre eller till och med en författare, medan skräckpunkterna tenderar att vara bredare. Lite mer skräcknörderi behövs, helt enkelt!

(Däremot gjorde jag som kommittémedlem inte en så bra insats med att tjata på folk att komma till Uppsala i maj. Det gjorde däremot Fia väldigt bra, medan jag typ stod bredvid och nickade instämmande.)

Och på tal om att hänga vid receptionen: Där fanns också ett bord med mackor och fika. En asbra grej, som kanske är svår att apa efter på en större kongress, men här var det perfekt. Heja bagarna och mackfixarna!

På kvällen var det pubdags igen, denna gång på Glorias. Vi var många, det blev fullt, det var kul. Jag nöjer mig med ett lösryckt citat av Britt-Louise: ”Jag har köpt Johan Anglemark många gånger. En Johan Anglemark är alltid bra att ha.”

Efter puben gick jag omkring någon timme och fångade pokemons, tänkte tantiga tankar om fulla skrålande studenter och spanade lite på stadsparken som var fin och lite spooky i mörkret.

Söndag

På söndagsmorgonen var jag inte lika trött som dagen innan. Bra. Söndagens bacon smakade inte död. Också bra. Jag kom till kongressen mitt i programpunkten om fiktiva språk, lagom till att författarna Nene Ormes och Ola Wikander sade att de inte hittar på egna språk i sina fantasyböcker. Ola använder gärna gamla språk, t.ex. arameiska, och känner läsarna igen det så är det good for them och gör de inte det så gör det ingenting. Nene använder hellre äldre svenska ord än att hitta på fantasyord.

Som av en slump nämndes Edgar Rice Burroughs igen. Denna gång var det Yens Wahlgren som pratade om det fiktiva språket i hans Mars-böcker. Burroughs utvecklade inte ett helt språk, men hade ord för exempelvis titlar, måttenheter och annat. Fans utgick från orden i böckerna och utvecklade språket vidare, och det var denna utvecklade variant som sedan användes i filmatiseringen John Carter sådär hundra år senare.

Yens har för övrigt skrivit boken Liftarens parlör till galaxen : en berättelse om 101 språk som egentligen inte finns, som jag köpte på eftermiddagen genom att ta boken från bokbordet och swischa till numret som stod på en lapp. Teknikens under etc.

(En annan bra sak för en liten kongress: LunCon hade bokbord med försäljning under några timmar en av dagarna, istället för hela kongressen. Smart!)

Sedan lyssnade jag på panelen om nyskapande skräck (Jenny Milewski: ”Jag skiter fullständigt i om skräck är nyskapande.”) och blev påmind om att jag verkligen borde läsa Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, som inte är nyskapande alls men ”otroligt kompetent skriven”.

Socialistsimon slängde sig med den fantastiska förkortningen owis = only works if stupid och tyckte att skräck som bygger på viss rekvisita/prylar åldras snabbt. Bra skräck har en handling och stämning som funkar oavsett rekvisita, och som inte förstörs av t.ex. existensen av smartphones.

I mina anteckningar står det ”Fia är rädd, vill ha tips”. Jenny Milewski tyckte att hon skulle satsa på noveller – ett bra sätt att utforska vilka typer att skräck man gillar. Camilla Svedén höll med om noveller, då de är mer idébaserade och bjuder på lite andra saker än traditionella skräckromaner. Nene i publiken tipsade om Caitlin Kiernan, i synnerhet The Drowning Girl och The Red Tree. Själv frågade jag om poddar och blev tipsad om The Last Podcast on the Left (som jag fortfarande inte har lyssnat på, men jag ska!).

Sedan rymde jag igen för att leka kameraturist och köpa lunch. Vid domkyrkan såg jag Michael Pargman som också lekte kameraturist. Jag tog med min lunchsallad tillbaka till kongressen och satte mig i lilla rummet en stund, men ljudnivån gjorde att jag flydde in i programsalen och lyssnade på Jessica Abbotts föreläsning om artificiell intelligens. Den var säkert jätteintressant, men vid det laget hade hjärndöden satt in och det fick räcka med uppmärksamt lyssnande.

På söndagen såg jag också till att knäppa en del foton som inte bara var på paneler. Jag hade tagit med mig min systemkamera, för jag tycker att det är tråkigt att de flesta kongressbilder numera tas med mobilkameror. Jag fattar såklart varför – jag har själv sällan med mig ”riktig” kamera numera – men även om mobilkameror idag är imponerande på många sätt blir det lätt sådär i tråkigt inomhusljus. Mitt LunCongalleri finns på Facebook.

Och sedan var det slut! Ingen dead dog för oss som hade långt att åka och skulle jobba nästa dag. Mycket bra kongress, mysig och välorganiserad. Det gjorde ni fint, Malmöfandom.

På väg hem från en rolig helg på #luncon. Och slöa förmiddagar på hotellrummet och nattlig Pokemonjakt. Känns som att jag stängde av verkligheten ett tag, vilket verkligen behövdes.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

1 kommentar

  1. Då är frågan hur ni ska uppnå lämplig balans mellan dinosaurier och sodomi.

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑