1.
Finskans Turku kommer från fornöstslaviskans ord för torg. Jotack.

a.
Som barn hade jarlen av Åbo en gång fastnat i en grotta. Det hade varit mörkt, och kallt, och han kom inte loss. Där satt han, i timmar, och försökte slita sig lös. Han grät, först häftigt och upprört, sedan stilla och hopplöst. Hjälp lyckades inte ens komma fram till honom: han var liten och smal och fullvuxna män och kvinnor kunde inte ta sig fram till den del av grottan där han fastnat.

Han skydde trånga ytor resten av sitt liv. Ibland beordrade han att hus skulle rivas om gränderna blev för smala. Han var aldrig så lycklig som när han fick anlägga en ny öppen yta.

flygplan

Åbo flygplats.

2.
Det finns ett hotellrum för mig. Jag vet bara inte var. Hanna Hakkarainen har frågat om jag vill dela rum för kongressen, bokat och sedan inte meddelat var. Hon skall möta mig någonstans. Först vid flygplatsen. Andra förpliktelser drar ut på tiden. Kan jag möjligtvis ta mig in till stan? Visst. Utanför Åbo flygplats portar står en buss som en tjock springare som bara väntar på att få böra mig någonstans. Med svenska flygplatsmått mätt är den så gott som gratis. Jag skickar ett sms från min ståldroska och undrar om det finns närmare instruktioner än bara staden i allmänhet. ”Torg”, lyder det karga svaret. Jag tittar upp mot skärmen som visar de kommande busshållplatserna. Puutori. Kauppatori. Jaha.

3.
Jag missar halva Finncon eftersom arbetet kallar: jag skall lite tveksamt till en konferens i Kapstaden och det tar tillräckligt lång tid att resan vill påbörjas redan tidigt på söndagen. I ett försök att kompensera för detta anländer jag redan på torsdag eftermiddag. Då är det förvisso ingen kongress.

På kvällen är det middag. Ett par av Finnconkommitténs centralgestalter, som Pasi Karppanen. Hedersgästerna Merja Polvinen, Maria Turtschaninoff, och Lauren Beukes. Hedersgästernas ledsagare i det land som är Åbo: Susanna Paarma, Ben Roimola, Tero Ykspetäjä, Hanna. Och jag. Ett bihang med oklart syfte. Som en blindtarm.

Hanna och jag hämtar upp Merja, Maria och Lauren för att ta dem till Gustavo, skådeplats för kvällens excesser. De finländska gästerna möter upp oss på utsatt tid. Lauren, kulturellt handikappad i sammanhanget, dyker upp i vad som i större delen av världen utanför Nordeuropa betraktas som god tid. Senare under kongressen skall hon berätta om den sydafrikanska engelskans förhållande till ordet ”now” som finns i diverse olika kombinationer utan att i något läge kunna översättas till svenskans ”nu”.

Vi beställer in mat och ett försvarligt antal flaskor vin. I brist på vettigt vegetariskt får jag in någon form av fisk. Man har tagit ut större delen av inälvorna men inte så mycket annat. Den stirrar anklagande på mig. Maria och Lauren får storhetsvansinne och beställer in en meny med lite av allt. På något sätt leder dessa matorgier till att ämnet potatis och plötsligt måste jag förklara varför man sätter ögon på potatisar, fotograferar dem och skriver små berättelser om dem vilket är lite mer komplicerat än det borde vara givet att det i grund och botten handlar om att snatta andra människors pommes frites på GH:s pub i Uppsala för något årtionde sedan. Det finns långt orimligare hobbyer. Likväl förblir mitt förhållande till potatis kvällens stående skämt. Jag är fortfarande söt när jag rodnar, får jag veta.

Något sätt heter Hanna.

Göran, potatis

Tänk inte så mycket på döden, brukade de säga till Göran. Det hade varit en rimlig uppmaning, tyckte han, om döden inte hade tänkt så mycket på honom.

4.
Föregående kväll har Laurens förläggare tagit ut henne och hällt alkohol i henne. Hanna hävdar att det är hämnden för alla de gånger Finncon gjort samma sak med hans författare inför en tv-intervju eller annat viktigt uppträdande. Den stackars författaren som det ständiga bondeoffret.

Under morgondagen skall Marias familj dyka upp för att se henne hedras. En kväll är småbarnsmodern ännu fri. Bara en drink till, föreslår hon entusiastiskt på väg från restaurangen till hotellet. En liten. Lauren ser ut att desperat längta efter sin säng. Vi tar en drink till.

Lauren försöker få oss att läsa en text Lauren Penny har skrivit om Jordan B. Peterson. Den skall tydligen vara lysande. Jag känner mest att mitt liv tar ett litet steg närmare fulländning om jag aldrig behöver läsa en text om Jordan Peterson igen. Istället planerar vi morgondagens friluftseskapader. Någonting av Finland skall en tillrest sydafrikan få uppleva. Bortom det Finland som finns i flaskans botten.

b.
En sen kväll kom ortnamnsboksredaktören fram till Å. Han blängde på sina motsägelsefulla anteckningar. Det regnade. Han frös. Han var trött. Trött på dagen, trött på livet, mer än någonting annat trött på ortnamn. Åbo, skrev han, heter det för att det är en bosättning vid en å. Han lade ned pennan och tog en stor klunk brännvin. Så skapade han någonting: kanske inte ett pålitligt referensverk, men väl en ny sanning. Och vad är väl större än sanningen? Det var bättre så.

-bo i Åbo följer egentligen ett annat mönster. Gävlebo, hemmansbo. Det syftar på den som bosatt sig. De som kravlade sig upp ur Aura ås leriga vatten, simhud mellan fingrar och tår och ögon lite större än de borde vara. Det var länge sedan nu. Urbaniseringen har gjort sitt. Få är deras ättlingar. De inflyttade många fler. Ändå kan den som verkligen skärskådar sina medpassagerare på bussen ibland ana ett avlägset arv.

5.
Jag har anmält mig frivillig att vara sällskap åt Tero och Lauren nästa förmiddag när de skall till Flowpark i stadens utkanter och klättra i repbanor högt ovanför marken. Det låter förvisso roligt, säger Hanna, Laurens tilldelade följeslagare, men muttrar någonting om att de kanske inte släpper upp den som går med käpp bland repen. Den som har anledning att gå med käpp kanske inte borde vara uppe i repen, lägger jag försiktigt till. I volunteer as tribute. Således skickas jag i Hannas ställe. Det är nästan samma sak.

Vi jagar äventyrskläder åt Lauren – själv bär jag gymnastikskor, kostymbyxor och en Wikimedia Foundation-luvtröja och är således redo för precis vad som helst – och vandrar med nedlagt byte mot repbanorna. Väl där inser vår något höjdrädda hedersgäst precis hur mycket över marken alla banor är och undrar försiktigt om det fortfarande finns tid att ändra dagens planer. Absolut, försäkrar vi, som är där för att visa henne någonting trevligt och förmodligen hade nekat ganska lite som inte riskerade liv eller lagbrott. Det är också mycket rimligt. ”Vi hade ju planerat för det här” är en dålig anledning att i en timme eller två lida sig genom någonting man redan på marken insett att man inte vill göra. Det är öven utmärkt att ta sig någonstans bara för att kunna pricka av det på listan. På så sätt behöver man inte sitta och sucka på sitt hotellrum och undra om inte Flowpark hade varit dötrist och långtråkigt och alldeles underbart.

Istället paddlar vi kajak. Det är mycket närmare marken.

kajak

Kajak i å.
Foto: Tero Ykspetäjä.

Jag vet förstås ingenting om att paddla kajak. Eller paddla över huvud taget; jag har aldrig heller suttit i en kanot. Men hur svårt kan det vara? Jag kan segla, tänker jag, och intalar mig att det på något sätt skulle ha med saken att göra. Fysiken verkar simpel. Kajaken väger mindre än det vatten den genom att sjunka skulle tränga undan. Alltså flyter den. Heureka. Newtons andra och tredje lag försäkrar mig om att paddlingen kommer att ta mig framåt. Den kraft den utsätter vattnet för kommer vattnet som motreaktion utsätta mig och därmed min kajak för. Det kommer också att finnas ett vridmoment när paddeln drar genom vattnet vilket förslagsvis balanseras genom att, tja, jag genast upprepar ungefär samma sak på andra sidan. Det fungerar … okej. Jag tar mig framåt. Jag förstår mig inte riktigt på den exakta tekniken bakom hur jag skall svänga på det sätt jag vill – svänga i allmänhet går alldeles utmärkt, om man inte några starka åsikter om i vilken utsträckning – men tänker att om jag paddlar entusiastiskt på ena sidan om kajaken så kommer den förr eller senare att röra sig åt andra hållet.

Det är en fantastiskt vacker dag vid Aura å. Tero glider fram över vattnet och ser ut att njuta av naturen. Lauren upptäcker Finland. Jag ägnar mig huvudsakligen åt att korrigera kurs. När jag inte korrigerar kurs roar jag mig med att låta muskelkraft kompensera för bristande kajakkunnande och att sitta mycket rakt för att inte kapsejsa. För varje paddeltag droppar lite åsmutsigt vatten ned på min byxor.

Det är en lärorik timme.

6.
Tero har berättat om några fornlämningar i närheten. Vi ger oss ut att söka dem. Det består mest av att parkera en bil, gå några hundra meter i en skog och sedan säga ”nej, nu borde vi nog ha sett den om det var här” och vända tillbaka igen. På så sätt får man se en finländsk skog. Barren ger mjukt efter under sulan. Tallen sätter sig i näsan. Det är inte det sämsta. Även om den förstås ser ut precis som en svensk skog. Finland är världens minst exotiska land. Till slut ger vi upp och bestämmer oss för att titta på mindre skogsbelägna lämningar istället.

Lauren och Tero

Lauren och Tero genom fält.

En månad har hunnit gå mellan kongress och kongressrapport. Sedan Finncon har tiotusentals hektar svensk skog brunnit upp. Italienska flygplan och polska brandmän kallats in. Men det är i framtiden. Nu oroar vi oss för torka, misslyckade skördar, vattenbrist, nödslaktade boskapsbesättningar där foderbristen redan i juni gjort sitt. När vi vandrar genom ett fält stannar jag till, stryker med handen längs vetet. För att få känna någonting grönt och friskt.

offersten

Offersten.

Vi tittar på ett gammalt gravfält, platsen för Finlands första kända kyrka och vandrar sedan vidare till en offersten långt äldre än så. Har vi en bit mat? frågar Lauren. Någonting? Vad som helst som vi kunde offra när vi är här? Jag gräver i fickorna och får upp en liten sprejburk ColdZyme. Så får makterna kanske ingenting att äta men åtminstone en dos förkylningsmedicin. Läkemedel med viss brist på oberoende studier kring dess effektivitet, men likväl.

7.
Lunch äter vi på Åbo stadsbibliotek. Lagom till att vi satt oss ned på uteserveringen öppnar sig himlen och en mindre sjö vräker ned. Alla flyr in. Jag står kvar i dörröppningen. Det är inte ett regn som smattrar mot asfalten: det forsar ned. Allt luktar vått. Det är fantastiskt.

regn

Regn.

c.
På tvenne sidor ån låg universiteten, ett på var sitt språk. De förstod varandra åtminstone hjälpligt, ofta tämligen väl. Det var ändå någonting med de andra. Finnarna har uppenbarligen svartkonst, muttrade de svenskspråkiga, mer avundsjukt än illvilligt. Svenskan är ett mer trolskt språk, sade de finskspråkiga till varandra. Det är så med det främmande. Med tiden lämnade båda universitetens magiker latinet åt klassiker och filologer. Utan att riktigt ha pratat med varandra började de svenskspråkiga muttra sina besvärjelser på finska och vice versa.

Det fungerade lika bra som latin, förstås. Det var ändå förödande. I några år fortsatte de att bjuda in varandra till symposier och samkväm. Men de kunde inte längre ta varandra på allvar. Det lät bara så fånigt.

8.
Hanna och jag kör Lauren till universitetet, kongresslokalen. Det är fredag och således dags för den traditionsenliga hedersgästpanelen om skrivande, som del av det författarmöte som anordnas i samband med Finncon. Shimo Suntila skall leda Lauren, Maria och Merja genom någon timmes diskussion om att få ord att bilda meningar, meningar att bilda stycken, stycken att bilda manus, manus att bilda böcker, böcker att bilda litteratur.

Det är tre utmärkta panelister. Det är också ett ämne som inte intresserar mig så mycket, men nu sitter jag ändå här. Långt bak i lokalen. Jag tar upp datorn. Jobbar en smula medan jag lyssnar med ett öra på diskussionen. Det fungerar inte så, förstås – i realiteten arbetar man och missar vad som sägs eller lyssnar på vad som sägs och får inget arbete gjort. Gott nog. Ibland smyger sig små bitar in. Det är enklare när man har en redaktör som väntar på någonting, säger panelen. Jag blir påmind om att jag har lovat en novell till en redaktör och inte riktigt skrivit den. Ingenting blir enklare av det. Det känns bara dåligt. Jag bestämmer mig för att arbeta mer och lyssna mindre.

Fotografi är föda för fantasin, säger Maria. Så är det ju: bilden är detaljrikt frusen i tiden. Den skriker efter ett sammanhang. Allt som vill ha en förklaring. Och vi förklarar världen genom berättelser.

Lauren tycker att författande i stor utsträckning handlar om att inte ge upp. Att alla känner skickligare skribenter som inte har kommit någonstans. Det ligger förstås mycket i det. Men jag driver ett förlag. Jag ser väldigt många manus. Läser en del följebrev. Ibland kan jag tycka att fler borde ge upp, att de slösar bort sin enda tid på denna jord. Det mesta är en värdig sysselsättning om man gör det för sin egen skull. Om man tycker om att skriva och är nöjd med att visa upp det för ett halvdussin vänner. Men de andra? De mediokra som hamrar vidare på tangentbordet i drömmen om den stora romanen, för vilka det finns mål och mening i färden och vägen i sig aldrig kommer att vara mödan värd? De drömmer om en yttre belöning de aldrig kommer att få. Ibland vill jag skriva att de nog borde göra någonting annat.

Men det kan man inte göra.

skrivpanel

Shimo Suntila, Lauren Beukes, Maria Turtschaninoff, Merja Polvinen.

9.
Lauren skall träffa sin finländska översättare, Tytti Viinikainen. Vi kör henne dit. Står kvar och väntar medan hon uppsöker toaletten. Tytti dyker upp. Vi hälsar. Hanna frågar om vi skall åka och låta dem ses i fred. Tytti ser skräckslaget på oss. Vi stannar. Som förkläden. Eller socialt vaselin.

Tytti ligger på egen hand bakom att Lauren alls är utgiven i Finland. Efter att i en läsutmaning ha försökt hitta böcker från fler länder – vad kan man läsa från Sydafrika? – hade hon tagit sig an Zoo City, läst och tyckt att den borde finnas på finska. Hört av sig till Lauren och frågat om det var okej att hon försökte få ut den. Översatte utan att vara översättare. Hittade ett förlag. Blev prisbelönt. Det är det mest fantastiska i världen, tycker Lauren, som har beställt in en flaska champagne för oss att dela för att fira detta.


Fast lite mindre ovanligt än man skulle kunna tro. Själv sitter jag mitt i en process för att förhoppningsvis ge ut en marockansk poet där en översättare på fritiden fört över diktverket till svenska och skickat in det till oss. Att på trasig franska – ett språk jag inte talar – höra av sig till en poet och förklara att man är intresserad och, uh, redan har en svensk översättning hör till mitt livs mer bisarra affärskonversationer. En gång i tiden hjälpte jag till att granska översättningen av Wolfgang Borchert i urval, efter att min vän Bodil Zalesky på fritiden hade klätt dem i svensk språkdräkt. De kom ut på Perenn efter att förläggaren Per Nilsson hade snubblat över några av Bodils översättningar på hennes blogg.

Snart lämnar vi litteraturen och glider in på ämnen som HBT-rättigheter i Sydafrika – förhållandevis bra på pappret, lite sämre i praktiken – och Finland och språk och språkundervisning. Det blir lätt så, med översättning och när halva gruppen är Hanna och jag. Lauren beklagar sig över hur sydafrikansk språkundervisning så snart trettio år efter apartheidpolitikens fall prioriterar afrikaans över zulu eller xhosa. Jag säger artigt någonting entusiastiskt om bantuspråkens struktur och grammatik. Baserat på den lilla swahili jag kan, förstås. Jag vet ingenting om zulu.

10.
På väg till kvällsfesten ber Lauren mig att ta en bild på henne och Tytti. Jag och min lilla kompaktkamera ber dem ställa sig framför en vägg, förkastar den på grund av rörig bakgrund, får dem att sätta sig på en bänk framför biblioteket, tvingar dem att ställa sig mot ytterligare en vägg i hopp om bättre ljus. ”Never ask anyone with a vision”, kommenterar Hanna torrt.

När vi kommer fram möter vi Henry Söderlund. Då kan han ta bilder istället. Då behövs inte jag.

Lauren och Tytti

Lauren Beukes och Tytti Viinikainen.

11.
Det är kvällen före Finncon. Vi samlas på Cosmic Comic Cafe. Detta är ett misstag. Det är lågt i tak, lokalen är full med människor och det är outhärdligt varmt. Kläderna klistrar mot kroppen, luften är tung att andas. I små klasar lämnar människor lokalen för att gå hem eller bara någon annanstans. Själv hänger jag alldeles vid dörröppningen. Här är marginellt mer uthärdligt, inte minst eftersom vi har tillgång till det närmaste baren kommer luftkonditionering: en bordsfläkt står på golvet och kämpar tappert mot övermakten.

Tommy Persson kommer förbi och beklagar sig. Det gör han rätt i. Karl-Johan Norén berättar om sin turné i Finland som noffare där han rest runt och försökt träffa finländska sf-fans inför kongressen. Det är mer ambitiöst än vad svenska fanfondsresor brukar vara. Själv åkte jag, när det begav sig för elva år sedan, lite förvirrat till Köpenhamn, gick på en kongress och pratade mest med svenskar men med betydligt fler från Finland än Danmark. Det är förvisso också från Norden.

Toni Jerrman förhör sig om hur det står till med de svenska science fiction-översättningarna. Tja. Det är ju lite dystert, säger jag. Han ger sig in i en utläggning av behovet av de moderna romanerna. Fint att folk översätter klassiker, men vad säger det om var science fiction är nu? Det blir en snedvriden bild och vandöd genre. Jag konstaterar att för den som läser på svenska finns de stackars titlar som översätts böcker i ett vakuum. Det finns ingen marknad för sf-översättningar från engelskan och eftersom ingen marknad finns odlar man ingen marknad. För en litteraturform som i så stor utsträckning är ett samtal blir det ett problem.

Vad det lider har kvällen sänkt sig över lokalen och än fler lämnat den. Snart kan man rentav våga sig lite längre in. Där sitter Jyrki Korpua och Jani Ylönen i resterna av kvällens ölintag och diskuterar halvintellektuella spörsmål. (”We’re all Germans underneath – the problem is when they realised it.”) Snart återkommer Johan Anglemark. Johan Bergman och Julia Nyman sällar sig till oss. Hans Henriksson och Sonja Virta får göra oss sällskap på nåder trots uppenbart sämre namn. Vi döper om Hans till Jans. Det är inte värdigt – mycket lite holländskt är värdigt – men sådant är nu livet. Sonja får åtminstone någonting ut av sin namnmässiga jisolation: Johan Anglemark lovar att låna henne upplagor hon behöver för sin Tolkienillustrationsforskning.

d.
De tretton öarnas skräck, kallades hon. Mest framför spegeln när ingen hörde men det var en början. Det finns fler öar i skärgårdshavet än tretton – många tusen fler – men hon ville inte förhäva sig. Dessutom var det nu inte som om ens ett mindre öar levde i skräck. Förbluffad irritation, kanske. Hennes sjörövarflotta hade aldrig haft hjärta att mörda, våldta, bränna ned eller ens plundra riktigt grundligt. De tog lite växel som låg framme när ingen såg. Ryckte åt sig en fin cykel. De kunde länsa ett jordgubbsland om det var säsong. Visst hände det att någon ringde länsman eller kustbevakningen, men ordningsmakten hade i regel andra saker för sig.

Det var byråkratin som fällde henne till slut: obetald fordonsskatt. En dag bogserade de in hennes flotta till hamn. Tunga kedjor drogs om skutorna för att hålla dem på plats. Det var snopet, förstås. Men hon var i gott sällskap. ”Det var så de fick Al Capone”, viskade hon för sig själv. ”Det är så alla de stora faller.”

12.
Genom Åbo flyter Aura å. Lokalborna hanterar detta faktum med alkohol.

Längs kajen ligger en rad fartyg. De verkar ha tveksam transportdignitet, relegerade till pontoner. Åbåtarna, lär Hans, Julia och Johan Bergman mig och Sonja, är ett av de stora kulturfenomen Åbo har att erbjuda. Man har inte varit i Åbo förrän man har suttit på en åbåt. Och vem vill väl inte ha varit i Åbo? Lagom till att lokalen blivit uthärdlig lämnar vi den och beger oss ut i natten för att dricka öl på en båt i bojor. Medan Sommaråbo firar fredag runt oss diskuterar vi klimat och växthuseffekt och vad man egentligen kan göra åt den. I stort är vi som samhälle nog fortfarande mer oroade över det faktum att folk med fel tro och pigmentering vill bo här, men i min bubbla är detta min generations politiska radikalisering.

13.
Det är inte så mycket att Hanna väcker mig som att hon går upp och att man därför vaknar. Frukost undrar hon? Nej. Det är för tidigt. Du missar Merjas hedersgästkeynote? Om det är priset. Hon fnyser åt mig, går upp och gör ordentliga saker för kongressen. Jag slumrar vidare en timme till. Äter frukost. Duschar. Går till kongressen. Kommer fram och sätter mig just som Merja skall börja. Det är en konst att vara i tid.

merja

Merja Polvinen.
Foto: Henry Söderlund. CC BY 4.0.

Det akademiska programmet ligger ett par trappor ned i en sidobyggnad. Det är inte svårt att hitta om man letar, men nog skall man leta i alla fall. Där är mest akademiker och de de vanliga bihangen. Hon ser ut över församlingen och konstaterar att hon nog kan hoppa över lite förklarande bakgrund. Föredraget handlar om behovet av vetenskaplig korspollinering – att det finns ett behov av en egen plattform för den finländska fantastikplattformen men att man måste våga kliva över gärdsgården och ta del av vad som försiggår på andra sidan, för att berika sitt eget fält och försäkra sig om att den omkringliggande litteratur- och kulturvetenskapen kan ta del av ens forskning. En smal fantastikforskningsekokammare har ett något mer begränsat akademiskt värde. Det är förstås enklare för henne att säga givet att hon sysslar med saker som kognitiv narratologi och således i kan se in i den finländska sf- och fantasyforskningen med någon form av utifrånperspektiv.

Hon säger kanske ingenting revolutionerade. Det är sällan huvudanförandets syfte. Det är likväl trevligt och värt att lyssna på. Förstås: det är ju Merja Polvinen. Jag har ännu aldrig sett henne hålla ett föredrag som inte varit värt att ta sig till.

14.
Kenneth Lindholm, Tommy och jag skall tipsa om böcker. Det är en panel som inte ändrar någons liv och som väl ingen minns några månader senare. När kongressrapporten skrivs har jag glömt bort de flesta titlar Kenneth och Tommy nämner. Men vi får sitta i fyrtiofem minuter och prata om bra böcker. Det är mycket gemytligt. Vi sitter i ett litet rum, så som rimligt är när det svenska programmet är aktuellt. Publiken engagerar sig. Särskilt den del av publiken som heter Carolina Gómez Lagerlöf eller Johan Anglemark. Sorkande Johan Bergman blir snart uppkallad att skriva namn och titlar på tavlan. Vita kritanteckningar med litteratur att läsa fyller väggen bakom oss, bland med små korrigeringar. Alla borde regelbundet inför publik få skriva namn de inte känner igen kastade på dem på ett språk som inte är deras modersmål. Det är danande för själen.

Jag har tänkt igenom några namn. Det blir inte så mycket att jag för dem på tal. I ett försök att hålla ett samtal snarare än att i tur och ordning sammanhangslöst slänga titlar på publiken följer jag istället upp på vad Tommy eller Kenneth sagt och spinner vidare på det. På mig faller att ta upp sf-litteraturens moderna klassiker: Alice B. Sheldon, Julie Phillips biografi om Alice B. Sheldon, Ted Chiang. Så att ingen missar dem. Jennifer Pellands ”Captive Girl” eftersom man skall vara förutsägbar. Diskuterar Tom Godwins ”The Cold Equations” inte så mycket för att den är så hemskt bra som för att man borde läsa den om man är intresserad av hur etik i science fiction har hanterats genom åren. När samtalet förs in på hantering av sexualitet får jag försöka få folk att läsa Laurie Marks Fire Logic. Inte för att den är stor litteratur (”Problemet är inte att Laurie J. Marks är en osedvanligt dålig författare – hennes hantverk är väl på en nivå som de flesta andras som ger ut böcker. Problemet är att den genomsnittsliga författaren fan inte kan skriva. Texten blir tung, dialogen styltig” – ur inlägg på Tystnad, 2012) men för att det är ett sällsynt exempel av litteratur där varierande sexuell läggning känns självklar. Det är en lisa i sig. ”Jag trodde inte du läste sådant”, kommenterar Tommy efteråt. Han har aldrig sett mina bokhyllor.

15.
Några veckor tidigare har Pasi fångat mig i hallen på Fantastika i Stockholm och frågat hur mycket Lauren Beukes jag har läst. Mja, ja, har jag fått erkänna, ungefär precis det som de flesta andra har läst: Zoo City. Gott nog, verkar han tycka, och frågar om jag möjligtvis skulle kunna tänka mig att moderera en frågestund. Inte en intervju, betonar han. Jovars. Jag beställer hem Broken Monsters och The Shining Girls och försöker få tag på Moxyland i vettig tid. Som ebok om ingenting annat erbjuds. ”This item can’t be purchased in Sweden”, meddelar sidan mig, vilket får mig att trött ge upp av ren princip. Skulle den finnas tillgänglig från någon annan IP-adress hade det förstås gått att ordna – mitt arbets-VPN smiter igenom maskorna i de flesta nät som kastas ut för att identifiera tunneltjänster – men någonstans får man dra en gräns för hur fånigt någonting får vara när man lägger pengar på det.

Moxyland, obeställbar

Suck.

Jag sätter upp en mejladress så att folk kan förse mig med frågor i förväg. Det blir enklare så. Någonting att börja med medan publiken hinner värma upp. Någonting att växla med. Väntar. Översten får inga brev. På torsdagen inför kongressen frågar Pasi hur det har gått med att få inte frågor. Jag meddelar att tinan är tom. Han lovar sparka lite på saker. Nästa dag trillar frågorna in. Jag kan inte låta bli att sortera dem tematiskt. Skrivprocess. Sydafrika. Egen läsning. Varia. Det låter mig följa upp på ett sätt som trots frågestundsformatet bildar ett samtal och sammanhang. Mindre häftiga ryck och bättre flyt.

Jag är en enkel moderator, förklarar jag för publiken. An echo in the wind. Har inga egna ord. Sedan använder jag några av de där orden som inte är mina till att påminna dem om att en fråga går att formulera kort – helst på några sekunder, definitivt aldrig någonsin längre än en halvminut – och inte är en utläggning som för syns skull avslutas med ”vad tror du om det?”. De är mycket duktiga. När vi något halvdussin frågor in i leken börjar öppna för händer i salen är frågorna föredömligt koncisa. Jag tar mikrofonen, springer runt i salen, ser till att frågorna kan ställas snabbt och effektivt. Det finns en sork. Men han har redan annat att hålla reda på: någon måste vara redo att vifta med skyltarna som meddelar hur långt det är kvar tills programpunkten är över. Vi kan inte begära för mycket.

Lauren har gjort det här förut. Hon har svarat på nästan allt tidigare, tills hon får frågan vad som är hennes favoritord. Hon tystnar. Märkbart något obekväm. Jag bekämpar lusten att försöka hantera situationen genom att berätta vilket fint och balanserat och fantastiskt ord engelskans vowel är. Jag är ett eko i vinden. Ingen är där för att lyssna på vad jag tycker.

16.
Engelskan har en stor brist på fina ord.

17.
En amerikansk eller brittisk författare representerar sig själv nästan vart hon än kommer. Utanför södra Afrika representerar en sydafrikansk författare inte nödvändigtvis bara sig själv utan hela regionen. Hon finner sig snällt i detta. Ger namn och tips när publiken vill ha namn och tips. Skriver upp dem på tavlan när jag försiktigt påpekar att sydafrikanska författarnamn från andra namntraditioner än engelska och afrikaans kan vara en smula knepiga att uppfatta för en finländsk publik. Driver sin agenda för ett bättre och mindre splittrat Sydafrika.

18.
På fredagen har vi vid ett tillfälle hamnat i samtal om signeringsköer. Jag driver ett litet förlag på ett mindre språk med mycket smal utgivning. För våra författare kan strategier för att håller läsare som av någon outgrundlig anledning inte tycker att det räcker att namnet står med klara tryckbokstäver lite här och där utan vill ha det nedskrivet lite oläsligare också engagerade en stund så att det inte ser ensamt och övergivet ut och andra vågar komma fram. Förutom att det är roligare än att sitta där och undra varför ingen är intresserad, förstås. Inte för att litteraturen är dålig eller ointressant, utan för att målgruppen kan vara liten nog att det är osannolikt att något större antal har samlats på samma yta. Jag har sett signeringsköer till författare som George R.R. Martin som motsvarar en hel upplaga av våra böcker. Lauren berättar om hur hon haft draghjälp av mer framgångsrika vänner – hur författare som Joe Hill intervjuat henne och sedan smitit runt hörnet för att låta henne möta publiken i fred. Dylika samtal ger lätt intryck av att hon skulle vara försäljningsmässigt mindre framgångsrik än hon faktiskt är. Hon har sålt väl.

19.
Det är en trevlig frågestund. Inte livsomvälvande den heller. Det är nog bra. Det är inte syftet med en frågestund. Vi är inte Angela Merkel hos Brigitte eller Günter Schabowski på presskonferens.

olle

Olle tyckte om att lura i skuggorna. Det kunde bli lite ensamt bara.
Då fanns det ju ingen att lura.

e.
Kristnandet av det som nu är Finland tog ett tag, förstås. Alla ville inte överge Ukko, Pekko och Mielikki. Med våld och tvång lyckades man till sist få budskapet om Kristi nåd och kärlek att sätta sig i landet. Men det finns alltid fickor av någonting. På fjortonhundratalet uppstod en liten sekt i Åbo som dyrkade Auri, en solgud med spår av tidigare myter blandade med nyare idéer. Det var förstås hädelse men de hade trevliga fester där de bjöd på mjöd och fisk och var trevliga och ingen förmådde riktigt bry sig. Tyst kom man överens om att de nog egentligen menade Gud och lät dem hållas. Så levde de i århundraden, aldrig talrika men alltid där. Sedan kom torkan. Ett år. Två. Tre.

Då slog man ihjäl dem. För säkerhets skull.

20.
Jag äter lunch. Det innebär att jag måste röra på mig. Helst i visst tempo. Helst inte begränsad till skuggan. Detta har konsekvenser. Hänfört strålar solen över Finncon. På väg tillbaka möter jag TJ Hämäläinen som skall till hotellet, duscha, byta kläder, slänga t-shirten mot väggen och låta den fastna där. Miikka Riikonen och Iina Penttinen värdigt svartklädda. Alla beklagar sig över den hetta som kommittén efter kongressen kommer konstatera varit det vanligast återkommande klagomålet. De har lovat bättring till nästa gång. Nuvarande klimattrend är inte på deras sida.

Åbo universitet

Universitet och sol.

21.
Jyrki skall presentera ”Encounters in J.R.R. Tolkien’s Legendarium”. Det låter intressant. Den missar jag förstås. Istället kommer jag in lagom till att han lämnar över podiet till Katariina Kärkelä som har gjort en parallelläsning av Gollum i grottan i Tolkiens The Hobbit med Platons grotta i Staten. Det är inte ointressant. Bara lite svårt att hänga med i. Det är mycket varmt. Något kvavt. En stor sal. Jag gör misstaget att sitta långt bak. Det finns ingen mikrofon. Katariina är inte engelsk modersmålstalare. Även om jag inte har några nämnvärda problem med att höra vad som sägs blir det helt enkelt svårt att lägga resonemanget på minnet eftersom all energi går åt till att uppfatta det som sägs just då. När Nicholas Wanberg tar över blir det enklare att hänga med inte nödvändigtvis eftersom argumentet är klarare och tydligare så mycket som att han har andra röstresurser att ta till.

Sist jag hörde honom presentera sin forskning pratade han om rasism i Harry Potter. Den här gången har han ett bredare fokus: han talar om stereotyper i allmänhet. Om jakten på dem. Hur Tolkiens dvärgar ibland tolkats som judiska karikatyrer, vad som då lästs in i bilden och vilka argument som framförts mot det. Det är viktigt hur man betraktar skägg, tydligen. Folk har sett Jar Jar Binks från Star Wars-filmerna från millenieskiftet som en jamaicansk stereotyp – men kanske mest baserat på varifrån skådespelaren kommer. Språkets uppbyggnad bär inga spår av jamaicansk engelska. Folk läser in så mycket. Det finns alltid en halvkass koppling. Och stereotyper är inte enhetliga. Kul om man vill ha infekterad debatt, sämre om man vill ha produktiv läsning. Istället vill Nicholas använda sig av Linnés systematik av människor för att hitta en mall för hur rasindelning kan fungera. Systematisera stereotypiseringen på det sätt man en gång försökte stereotypt systematisera människorna. Då skulle man kunna föra diskussionen utan bråk, tycker han. Optimistiskt.

Sedan måste han förstås få ha en liten utläggning om hur Voldemort et cohortes uttalat kan hänvisa till hierarkin mellan människa och husalv medan den andra sidan – Fenixorden et al – bekvämt själva kan låta husalverna upprätthålla den. Det får vara honom förunnat. Har man ett forskningsområde så har man.

22.
De kommande veckorna skall jag å yrkets vägnar flyga fler mil än vad som är klimatmässigt rimligt. Årets stora Wikipediakonferens är i Sydafrika. Kanske är det den sista utanför Europa jag har samvete att resa till. Då ser jag film. Det är bra för min förmåga att interagera med min omgivning.

”Majoriteten av de filmer jag ser nu för tiden ser jag inte för att se på film. I desperation försöker jag fördriva långflygresors taedium och bättra på min allmänbildning genom att se actionfilm i planets underhållningssystem. Jag tror att det är så jag har fått mig de flesta filmer till livs de senaste åren. Vissa talar om bio och hur mycket bättre film är där än i deras hemmabiosystem. Jag kan mest jämföra med hur mycket klarare allt är på en trettontums laptopskärm istället för på en liten skärm inbyggd i stolen framför mig, med otydlig dialog som dränks i flygplanets brus. Jag borde inte se film jag tror är bra, intalar jag mig själv, de kommer inte göras rättvisa. Alltså förpassar jag eventuellt bra filmer till högen jag aldrig kommer se och ser sådant jag tror är som bäst mediokert. Det är säkert rationellt på något plan.”
   – ”Vinterbetraktelser”, kongressrapport 15/3 2018

The Martian är en sådan där sympatisk sf-film av det allra bästa slaget om människans förmåga att tack vare sin envishet och sitt tekniska kunnande överleva usla odds. I grund och botten precis samma historia som i Geoffrey A. Landis novell ”A Walk in the Sun” fast på en större himlakropp och med längre väntan och format. Någonting med den här typen av science fiction påminner mig alltid om Heinlein. Jag vet inte om det är skäligt, eller bara för att jag är tillräckligt ung att ha vuxit upp huvudsakligen med en annan science fiction och Heinlein därför får stå symbol för vad som egentligen hörde till hans tid mer än till honom själv. Det är en optimism på det personliga planet – inte utopisk, men i sin tro på den enskilda människan. Star Wars: The Last Jedi är en film i en serie som borde ha sett sin sista del 1983. Jag ser den med essän ”Star Wars is not a Rebellion”, skriven av hackern och säkerhetsexperten the Grugq, ekande i huvudet. Upproret, hävdar han, är inte trovärdigt eftersom det saknar vision och kultur. Det finns ingenting som binder dem samman bortom övertygelsen att de ogillar impe riet. De kämpar mot, inte för. Det är inte sådant man ger sitt liv för. Varje uppror har sin berättelse som tillåter enskilda celler att i värsta fall fatta egna beslut, skriver han. Upproret har sin estetik. Sina texter, sin musik, sin konst. Det är en bra essä, oavsett om han har rätt eller inte. Bättre essä än The Last Jedi är en film. Madame Hyde är bara lite allmänt intetsägande. En skildring av tristess får aldrig vara bara okej – tristessen måste vara skarp och lysande för att inte läcka genom rutan.

Black Panther har samma avsaknad av någonting alls som gör den värd att se som alla andra superhjältefilmer. Ge antagonisten någonting halvrimligt att kämpa för, men se också till att göra honom genuint osympatisk så att man inte riskerar ställa sig på hans sida. Ett tamt försök att skapa en illusion av någonting mindre svartvitt utan att egentligen bryta mallen. Senare skall jag sitta en kväll i en bar i Katutura, Windhoeks stora township med ett namn som på herero betyder ”där folk inte vill bo”, och diskutera namibisk korruption med namibier. ”Have you seen Black Panther?” frågar en av dem som illustration och målbild: ett välfungerande afrikanskt samhälle, aldrig sönderslaget av den europeiska kolonialismen. Det finns värden bortom estetiken. För en gångs skull få bryta mot stereotypen i världens ögon. För en gångs skull få vara det som är bättre i världens ögon.

Det är fortfarande en tråkig film.

23.
Med Tero, Johan Anglemark, Eemeli Aro, Saija Kyllönen och Mårten Svantesson vandrar jag mot mat. Först skall vi vänta. Mycket är oss givet i livet. Så ej bord. Istället slår vi oss ned i puben tvär över gatan. Jag går med bestämda steg fram mot bardisken, ser mig inte åt sidan, beställer en alkoholfri öl, tar några steg mot uteserveringen och fastnar framför den stora tv:n som visar bronsmatchen i fotbolls-VM. Belgien skall slå England. Det har varit så roligt att se dem det här mästerskapet. De har spelat så fin fotboll. Inte bara Eden Hazard – herregud vilken spelare man mot man – eller Romelu Lukaku, resten också. Efter ett litet tag harklar sig Tero. ”They would want you to move out of the way”, säger han. Jag ser mig förvirrat om. Bakom mig sitter fyrtio personer och ser på matchen. Jag har ställt mig rakt i vägen. Bara i Finland kan man i en halvminut ställa sig framför en medaljmatch i ett fotbolls-VM utan att inse att man skymmer den för dussintals människor.

24.
Efter att ha tappat Saija och Mårten på vägen får vi slutligen mat. Eemeli diskuterar kongressplaner. Han vill ordna någonting i Estland. Det vore en bra idé, försöker han övertyga oss om.

Det är sådant han gör.

25.
Koulu står värd för kvällens fest. Vi har en egen våning en trappa upp. Där kan man inte vistas. Värmen driver oss annorstädes. Istället samlas vi på den stora trädgårdsserveringen. Där kan man andas. Leva.

Jag får en potatis. Hanna, Lauren, Merja och Maria har snubblat över ett halsband skapat av en finländsk hantverkare. Potato of Courage, heter det. Tydligen var det för bra för att inte köpa åt mig. Resten av kongressen bär jag en potatis runt halsen. Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mod. Särskilt inte i rotfruktsform.

Potato of Courage

Potato of Courage.

Den johanska treenigheten samlas. Anglemark är fadern. Bergman sonen. Jönsson den heliga anden. Merja, Tero, Anglemark och jag diskuterar vad ett kollektivt substantiv för Johan egentligen kan vara. Brimful of Johans? Joy of Johans? Nej, engelskans J korrelerar inte med svenskans. Det låter som en misslyckad allitteration, som att matcha två olika nyanser av blått med varandra. A yoke of Johans föreslår jag. Senare på kvällen skall vi bestämma att vi tre uppenbarligen behöver en panel. Oklart om vad. Det är förmodligen inte så viktigt.

26.
Jag slår mig ned med Hans, Johan Bergman, Rasmus Häggblom och andra svenskspråkiga. Vi halkar in på svårigheterna med att studera finska, att kasta av sig tvångsfinskan bara för att senare i livet komma fram till att det kanske var bra om man talade det där språket ändå. Just i mitt fall är det förvisso mindre akut. Just därför också en smula knepigare.

Hans har beställt mat. Han har väntat länge. Framför honom står en rosa bunke med bestick och ett nummer. Han sätter den på Rasmus huvud. Mumlar någonting om att den skall synas bättre så. Där får den sitta en halvminut innan en servitris kommer fram med maten och meddelar att hon har letat efter honom.

Anna-Lisa, potatis

Flera år senare hade Anna-Lisa insett att uttrycket rulla hatt inte var tänkt att tolkas bokstavligt. Vid det laget hade hon vant sig, och börjat tycka att det var ganska roligt. Hon fortsatte att rulla hattar vid festliga tillställningar, om än i smyg. Det hörde till.

27.
Allt eftersom kvällen drar mot natt blir övervåningen tommare. Kanske bidrar det i sig till att man kan vistas i den. Där sitter Karl-Johan och Linn Gröndahl. Vi diskuterar finskspråkigt program på svenska kongresser och att man kanske borde ha mer sådant. Jag gjorde ett försök på Kontrast 2012, med en symbolisk finsk programpunkt. Jag tror till och med att det kom en person som inte var tillrest från Finland och där för den goda sakens skull. Och det är väl där den stora skillnaden ligger: en Finncon har förstås inte svenskspråkiga programpunkter för rikssvenskars skull, utan för att det är modersmål för ett inte obetydligt antal av landets invånare. Man skall inte underskatta finskans ställning i Sverige, men nog vore det lite hopplöst att ha finska programpunkter utan finländare. Svårare att göra någonting vettigt då. Varför skulle de vilja åka till Sverige och ha flera programpunkter mest för sig själva?

28.
Jag och Tero bjuder varandra på öl och cider och diskuterar den träning kongressen håller oss från. Tero talar om fördelen med att bara kunna ge sig ut och genast vara i träningen. Jag får berätta om hur fantastiska PIldammsparkens utomhusgym är. Mitt dagliga Mecka. Att entusiastiskt berätta om sina löpspår är ett förhållandevis dåligt substitut för att faktiskt röra på sig.

29.
Åter har jag missat att se Vilgot Strömsholms teater. Detta år Lukianos Sann historia som ”tvåspråkig, bisarr teater”, lovar programmet. Alla som har varit där berättar lyriskt att det är programmets stora upplevelse och att den som inte har varit där har missat någonting utöver vad ytterligare en paneldiskussion har att erbjuda. Nåväl. Det är viktigt att gå miste om saker på kongress. Nästa gång.

30.
När Finncon söndagspiggt spritter i gång står jag på en busshållplats. Datorväska över axeln, läderjackan vikt över den, kabinväskan bredvid mig, buss i antågande. Några lätt men erfaret förfriskade personer sällar sig till oss. De tvistar engagerat. Den nyktraste i sällskapet ser generat mot mig och ber om ursäkt. Jag rycker på axlarna för att visa att sådan är civilisationen och det får man räkna med i kollektivtrafiken. Min finska håller inte för mycket mer än så.

Kongressen fortsätter förstås. Men det är inte längre min kongress.