Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson var tydligen den mest sålda svenska boken 2005, och den säljer fortfarande bra. Vi läste den på kursen förra veckan och jag förstår inte. Förstår inte varför den är så framgångsrik. Den är ju tråkig och platt.Nu skulle det vara lätt att dra till med något snobbigt ”men det som säljer mycket brukar ju inte vara bra” eller liknande, men det är inte det jag är ute efter. Även när jag personligen inte gillar en väldigt populär bok/film/whatever så brukar jag ändå kunna se och förstå vad det är som andra finner tilltalande med den. Men inte i det här fallet.Små citroner gula handlar om Agnes, som jobbar på en fin restaurang med ett as till chef och bor med ett annat as till pojkvän. Boken börjar med att hon får sparken och blir dumpad. Sedan handlar det om att hon försöker få sitt liv på rätt köl igen, samtidigt som problemen fortsätter att hopa sig. De som gillar den verkar göra det för att de tycker att den är underhållande och lätt att identifiera sig med. What? Jag tycker inte att den är rolig alls (och det här kommer från en lättroad person som försvarar en rätt stor del av sin kulturkonsumtion med ”alltså det är inte bra egentligen men det är underhållande”) och Agnes är, för att citera en kurskamrat, ”så jävla beige”. Det är väl meningen att man ska känna någon sorts sympati för henne men jag vill helst bara slå henne och det finns ungefär ett ställe i hela boken då jag faktiskt hejar på henne. Visst finns det väldigt många händelser och tillstånd i boken som många känner igen – ett destruktivt förhållande, arbetslöshet eller dåliga arbetsvillkor, brist på självförtroende – men som helhet är den mest bara … ja, beige. Och språket är enkelt på gränsen till barnsligt.Jag har inte läst mycket chick lit, men det jag har läst tidigare har varit fan så mycket roligare än Små citroner gula.
Upptäck mer från Tystnad
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
6 svar på ”Små citroner gula”
Jag tror det handlar om att okomplicerad litteratur går hem hos folk. De kan rafsa med sig boken i stället i kön på Ica, liksom. Tuggmotståndet är inte värre än så.
Jag har nu inte läst boken ifråga men har liksom du skriver, förstått att den är synnerligen välsåld, samtidigt som många tycker att den inte är så bra.Kan man förstå detta utifrån andra perspektiv än kvalitetsjämförelser med nutida chicklit? Kan förklaringen ligga i att det var en av de första svenska chickliten? Vilket den ju förvisso inte var. Den kom ju 2004 och Denise Rudberg kom ju med Väninnan redan 2000. Hm… oförklarligt alltså.Skulle vara intressant om någon som gillade den kunde berätta vad som är så bra. Så kanske jag läser den sen.
L – Ja… Fast okomplicerat behöver ju inte vara tråkigt. Okomplicerat och lättsmält kan vara trevligt, fast det här var mest tråkigt. Jag tänker att när en bok säljer så himla bra så måste det vara en massa människor som har tyckt om den tillräckligt mycket för att säga till sin omgiving att ”läs den här”. Men why oh why säger de så?! xDBoktoka – Svensk chick lit har jag ingen koll på alls. :) Jag har läst lite Marian Keyes och Helen Fielding, typ.
Nej det är klart det inte måste vara tråkigt. Fast för min del tror jag det bllir trist per automatik om en bok blir tillräckligt upphaussad.
Någon har sagt om Små citroner gula att det folk gillar är att huvudpersonen är så vanlig (beige?), går runt och är mjäkig och låter sig bli illa behandlad, och ändå får hon belöningen på slutet. Att det skulle ge nån sorts hopp åt alla beiga mjäkiga kvinnor som låter sig hunsas att Drömmen finns om hörnet och den kommer till dig utan att du behöver göra något.Tyvärr har jag inte läst den, så jag vet inte, men jag läste Den ryske vännen som inte alls var så tokig. Fast det var en spionhistoria, inte chick lit.
[…] Små citroner gula är skriven av Kajsa Ingemarsson. Den var väldigt uppskriven och populär när den kom. Och nog kan jag hålla med om att boken är bra och läsvärd, men jag håller också med om kritiken. På baksidan står ett citat från Mama att man skall dra ur telefonjacket när man läser boken eftersom man inte vill bli störd. Jag håller kanske inte med om det. Boken är bra, lätt språk och en okomplicerad story ur läsarens synvinkel men inte för huvudpersonen eftersom hennes liv ställs på ända. Vi får följa goa och rara Agnes som tror alla om gott, men som blir dumpad av sin sambo som utnyttjar och bedrar henne och hon får sparken av sin chef efter att ha närapå blivit våldtagen i restaurangens vinkällare. Agnes är precis så mainstream som de flesta av oss är så hon gör ingen affär av “nästan våldtäckten” utan går snällt hem till lägenheten och deppar över förlorad inkomst. Men vi får följa Agnes och vi får lära känna hennes vänner, och Agnes växer med hjälp av sina vänner och sin familj under de månader bokens handling spänner över. Och jag måste erkänna att jag sträckläser boken, ändå känns det lite tomt när jag läst färdigt. Jag frågar mig varför. Det är en typisk chick-litt bok (som jag gillar) det är en trevlig story och…det fattas något. På något sätt fattas boken DET, dvs den känslan som får mig att sträckläsa en bok med ett fånigt leende på läpparna. Och jag vet inte varför boken fattas DET, men det gör den. Men en alldeles utmärkt “på-stranden-bok” är det, så glöm inte små citroner gula när du packar strandväskan. […]