Jag tyckte mycket om Claire Castillons första novellsamling Insekt, så det kändes som en självklarhet att också läsa hennes andra, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. ”Författaren med änglaansiktet och djävulspennan” kallar det svenska förlaget henne, men i det här fallet är det snarare den irriterande pennan…Nej, det är orättvist. Man kan inte hindra… är inte en dålig bok. Den är bra. Det är bara det att i jämförelse med Insekt så blir den mos. Insekt var en skruvad, obehaglig och skarp samling noveller om mödrar och döttrar. Det är väl meningen att Man kan inte hindra… ska vara samma sak med parförhållanden, men den är några steg under när det gäller läsnjutning.Castillons språk är fortfarande snyggt och precist och hon skriver fortfarande brutalt om vridna människor som gör vidriga saker, men i många av novellerna så är berättaren helt enkelt så himla irriterande med sitt tjat eller sin egocentrism eller sin osäkerhet att jag helst vill bitchslappa boken. Om syftet är att gestalta hur asigt folk kan bete sig i förhållanden så är det bara att gratulera till ett väl utfört arbete, men hon missade visst någon av de ingredienser som gör att det ändå kan vara trevligt att läsa om otrevliga saker. Ett annat minus är de långa dialoger där jag tappar bort vem som säger vad.Den novell ur Insekt som har fastnat mest i mitt minne var den som jag tyckte var mest obehaglig. Den novell som jag kommer bära med mig ur Man kan inte hindra… är den som var mest poetisk och vacker. Den som kändes verkligt sorgsen istället för tillskruvad. Det är också en skillnad. I Insekt kändes det skruvade sällan ansträngt.
Kategori: Recensioner
Kategorier
80 romaner för dig som har bråttom
I 80 romaner för dig som har bråttom har Henrik Lange sammanfattat kända romaner på några få serierutor. Jag hade nog fel förväntningar när jag började läsa, för jag trodde att det skulle vara en mer uppenbar humorbok, men istället är sammanfattningarna väldigt rakt på sak. Visst, ibland blir det riktigt roligt ändå, men det är mest när Lange går ifrån det bokstavliga sammanfattandet och exempelvis beskriver Mina drömmars stad som ”Elände elände elände elände elände elände” eller i något fall inte använder text alls utan låter bilderna tala.Den mest komiska effekten av 80 romaner för dig som har bråttom är egentligen hur små och ynkliga många av litteraturhistoriens stora verk blir i Langes version av dem. Han gjorde det och det, sedan dog han, illustrerat med några enkla svartvita bilder. Fast vem är boken till för, egentligen? Trots titeln så lär det vara personer som redan har läst romanerna i fråga som får ut mest av den. Den känns som en typisk present, en sån där halvrolig grej man ger bort för att man inte kom på något bättre.Andra bloggar om 80 romaner för dig som har bråttom
Kategorier
Känn pulsen slå av Berny Pålsson
Känn pulsen slå är Berny Pålssons andra självbiografiska bok om att leva med svår psykisk sjukdom och missbruk. Berny är schizofren, självdestruktiv och har vid tjugo års ålder hunnit missbruka så mycket droger att hon har fått fel på hjärtat.Känn pulsen slå handlar mycket om hur psykvården fungerar och om hur Berny faller mellan stolarna. Psykvården vill inte ha henne för att hon missbrukar och missbruksvården vill inte ha henne för att hon är psykiskt sjuk. Hon skyfflas runt, skrivs ut snabbt igen och kommer hem till en lägenhet där hon knarkar ner sig ännu mer. Hon intalar sig själv att hon behöver drogerna för att hålla schizofrenins demoner på avstånd, men egentligen gör de såklart allt värre. När hon äntligen blir lovad ordentlig behandling för missbruket vill överläkaren skriva ut henne från avgiftningen efter bara någon vecka, trots att överläkaren själv anser att Berny egentligen behöver vara där två månader. Känn pulsen slå slutar ändå positivt: i efterordet skriver hon att hon har varit utan droger i ett år.För de som läste Berny Pålssons första bok, Vingklippt ängel, är det säkert bekant att Berny inte har velat gå med på att hennes ”demoner”, rösterna som talar till henne och driver henne att skada sig själv, är sjukdomssymptom. Hon har hävdat att de är verkliga och att vanliga människor bara inte kan se hennes verklighet. I Känn pulsen slå erkänner hon äntligen för sig själv att hennes demoner är sjukdomen som talar. De finns inte utanför hennes eget huvud, och det var rätt häftigt att läsa efter att i nästan två hela böcker fått hennes mardrömsvärld beskriven som verklig.Jag tycker att det är klurigt att recensera självbiografiska böcker. I en helt fiktiv roman kan man exempelvis kritisera handlingen, men jag kan inte recensera någon liv. Dessutom känns det som att det inte finns så himla mycket att säga om självbiografier med sånt här innehåll, för det överskuggar alla andra intryck. Ja, det är jävligt hemskt. Och där tar det slut.Däremot kan jag säga något om språket. När jag läste Vingklippt ängel för flera år sedan tyckte jag att språket var vackert. Idag skulle jag antagligen inte vara lika förtjust, för även om det värsta skimrandet och glittrandet har tämjts i Känn pulsen slå så är det fortfarande lite för mycket av allting. Ibland vräks det på med så mycket metaforer och bilder att det slutar betyda något alls och blir bara fluff. Det skulle verkligen vinna på att skalas av mer. Dessutom känns dialogerna alldeles för konstruerade, då de fluffar nästan lika mycket som resten av texten och de flesta personer talar med samma röst. Det är Berny som talar ur de andras munnar. Och jag kan säga något om strukturen, som är lite hur som helst. Det finns ingen riktig rörelse åt något håll i texten.Under läsningen funderade jag också på hur man förhåller sig till ”sanningen” när man läser en självbiografi. Om inget tyder mot motsatsen så brukar jag anta att det mesta som står är hyfsat sant, vilket är naivt som fan men det är väl så de flesta funkar. Men när jag läste Känn pulsen slå hade jag med mig en del bagage som fick mig att undra. I boken beskrivs Bernys dåvarande pojkvän som hennes största stöd och hon skriver att han gav henne den vackraste gåvan, nämligen att tro på att hon kunde bli frisk. Men läste man i hennes blogg förra året så såg man att det då tog slut mellan dem och att hon hade anmält honom för misshandel och anklagade honom för att ha tagit av hennes mediciner och drivit henne in i missbruk igen, och så finns det motkommentarer om hur mycket hon ljuger. I inlägg där hon skriver att hon har det bra kommenterar andra att det är bullshit och att hon har gått ner sig värre än någonsin. Det är en jävla röra, och egentligen bryr jag väl mig inte särskilt mycket om vad som är sant och inte i fallet Berny. Sorgligt är det i alla fall, oavsett vad som stämmer och inte. Andra bloggar om Känn pulsen slå
Just nu är den här bloggen inte alls vad jag vill att den ska vara. Inläggen består av småpladder och jag skriver i stort sett ingenting om det jag faktiskt läser. För att kompensera lite för småpladdret slänger jag in en text jag skrev på kursen i barn- och ungdomslitteratur på littvet C. Den är tre år gammal, men just nu tänker jag ”bättre än inget”.För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning är Maria Ulfgards avhandling från 2002 om tonårsflickors läsning av skönlitteratur. Syftet är att undersöka vad flickorna läser på sin fritid – om de läser – och hur de ser på sin läsning. Syftet är också att undersöka om och hur flickornas läsvanor hänger ihop med deras sociala och kulturella bakgrunder och svenskundervisningen i deras skolor, samt hur genus konstrueras i flickornas litteratur, under deras läsning och i deras liv.Ulfgard har under två år följt tjugo 15–16-åriga flickors fritidsläsning. Flickorna ingår i tre grupper, som inte bara skiljs åt av geografiska avstånd utan också av kulturella, religiösa och andra sociala faktorer. Den ena gruppen bor i ett villaområde på landsbygden i södra Sverige, den andra i en multinationell förort till en stor stad och den tredje i glesbygden i de norra delarna av landet. Grupperna valdes medvetet till att ha olika sociala bakgrunder för att en jämförelse skulle kunna göras mellan deras läsvanor. Även inom grupperna har olikhet gällande exempelvis etnisk bakgrund eftersträvats.Studiens empiriska material består av främst av flickornas åsikter och reflektioner kring sitt läsande, i form av intervjuer, frågeformulär och läsdagböcker, samt vad de berättat om sina liv. Särskilt fokus ligger på flickornas reception av tre specifika romaner: Wild hearts – Ny i stan av Cherie Bennett, Mannen som kunde tala med hästar av Nicholas Evans och Lilla Marie av Mats Wahl. Dessa valdes genom att varje grupp fick välja en roman som alla grupperna skulle läsa. Ulfgard har också själv analyserat de tre romanerna.Ulfgards utgångspunkt är dels receptionsteoretisk, dels genusteoretisk. Teorikapitlet börjar med receptionsteori, med särskilt fokus på att relationen mellan läsare och verk är en sorts transaktion och att det är i denna transaktion som mening skapas, att läsning är situerad samt den subjektiva relevansens betydelse för receptionen. Textanalys samt teorier om genus, kultur, etnicitet och religions redovisas också.Vad Ulfgard kommer fram till i sin undersökning är att receptionen är starkt individrelaterad: individuella faktorer är avgörande för en enskild flickas reception. Det finns dock några samband mellan reception och grupp. Ett exempel är att Ytterstadsflickorna var mycket förtjusta i Wild Hearts – Ny i stan medan de andra två grupperna tog avstånd från den. Vissa typer av synpunkter på litteraturen, exempelvis om miljö- och karaktärsskildringar, som uppkom i en grupp men inte i de andra kan relateras till gruppernas olika svenskundervisning. Ulfgard skriver att det inte finns något att redovisa om den geografiska faktorns betydelse, men mer om den kulturella. Familjestrukturen har betydelse för receptionen. De flesta flickorna i Ytterstadsskolan, som lever i familjer där kvinnans huvudsakliga plats är i hemmet, visar vad Ulfgard kallar en ”modersorienterad läsart” i och med att de i sin reception betonar moderns omvårdande roll och fäller hårda domar över de mödrar i litteraturen som inte klarar sina uppgifter.Ulfgard visar att de läskulturer flickorna ingår till största delen har skapats av strukturella faktorer. Skolan, kulturen, sociala normer, religion, tillgång till böcker och annat spelar in. Gruppen i storstadsförorten har exempelvis ett sorts litterärt nätverk där de lånar och diskuterar böcker av och med varandra i skolan. Skolan är den plats där flickorna umgås med varandra, för deras rörelsefrihet på fritiden är ofta begränsad. Gruppen i norra Sverige lånar ofta böcker av sina mammor och andra kvinnliga släktingar. Läsning är där inte något som män sysslar med, utan en kvinnligt genuskodad aktivitet, varför flickorna med sitt läsande kan sägas ingå i en kvinnokultur. Flickorna i villaområdet ser i läsningen möjligheter till kunskap om vuxenlivet och de strävar också efter god smak i sitt val av böcker.För att bli kvinna – och av lust bekräftar flera saker om tonårsflickors läsning som visats i tidigare studier. Flickorna – alla utom en läser romaner på fritiden – läser främst av lust till läsningen, men också av nyttoskäl. Några nämner läsandet som ett sätt att bli bättre på svenska. Flickorna tilltalas av romaner som behandlar frågor de känner igen från sina egna liv och de uppskattar starka förebilder i böckerna, men flera tycker också om skräck och mer actionbetonad litteratur.Något som verkar vara i stort sett nytt inom forskningen är den religiösa aspekten. En av de laestadianska flickorna har en ”modersidentifierad läsart”, vilket kommer av att hennes erfarenheter av att ta hand om sina yngre syskon och den stora vikt som laestadianerna lägger vid moderskapet. En av de laestadianska flickorna läser också tjejtidningar i smyg, för att hon egentligen inte är tillåten att läsa dem. Flera av de praktiserande muslimerna och kristna uttryckte upprördhet över skildringar av t.ex. otrohet och homosexualitet.Överlag är avhandlingen mycket väl sammanhållen och går sällan utanför sitt syfte. Ulfgard redogör noga för materialets brister och för sin egen roll i undersökningen. Hon tar upp sina misstag och risken att hon själv har påverkat det empiriska materialet genom att ställa ledande frågor till flickorna eller att hon genom sin blotta närvaro påverkat flickorna att ge de svar de tror att hon vill ha.Ibland förkommer dock spekulationer som jag tycker är onödiga. ”Det är möjligt att det kan upplevas påträngande för läsarna med allt flödande blod” skriver Ulfgard om detaljerade kroppsliga beskrivningar i Mannen som kunde tala med hästar, men presenterar inte några exempel på vad läsare faktiskt tycker i just den frågan.Vid några få tillfällen tycker jag också att Ulfgard verkar göra övertolkningar. Ett är då hon spekulerar om en möjlig orsak till självständiga och ambitiösa Elenas förtjusning över kärleksromaner och lyckliga slut: ”det kan vara skönt för en prestationsinriktad och målmedveten flicka att för en stund inom fiktionens ram få sjunka in i en passiv kvinnokaraktär där ’allt ordnar sig’ och slutet blir lyckligt.” I mina ögon är det ganska långt steg mellan att tycka om trygghet och lyckliga slut och att själv vilja sjunka in i en passiv kvinnoroll. Utan andra indikationer på att Elena skulle vara obekväm i sin egen genuskonstruktion som aktiv tjej känns resonemanget inte komplett för mig.Som synes rör inte mina invändningar några stora saker. Lite värre är det när Ulfgard kan verka trampa lite i forskarfällan att försöka vara på samma nivå som sina forskningsobjekt, samtidigt som man ofrånkomligt har ett ovanifrånperspektiv. ”I min analys väljer jag ibland att ligga nära de läsande flickornas perspektiv […] Därför lyfts motiv och teman fram som är relevanta för flickorna.” Det innebär en risk för trovärdigheten att över huvud taget påstå sig kunna ligga nära de unga flickornas perspektiv när man själv är en forskare som studerar dem och jag tycker inte att Ulfgard inte tillräckligt tydligt har understrukit att kunskapen om vad som är ”relevant” för flickorna kommer från deras egna utsagor. Och angående berättartekniken i Lilla Marie skriver hon att ”man kan fråga sig hur läsarvänlig den är utifrån den unga läsarens perspektiv”, som om ”den unga läsaren” var en symbol för en homogen grupp där läsförmågan ligger på en jämn nivå.I det sista kapitlet, ”Didaktiska slutsatser”, verkar Ulfgard förutom själva forskningen också har ett utbildningspolitiskt syfte med sin avhandling. Undersökningens resultat jämförs med skolans och svenskämnets läro- och kursplan och Ulfgard diskuterar kritiskt litteraturundervisningen och hur undersökningens resultat skulle kunna motivera vissa förändringar av undervisningen. Detta ser jag inget fel med i sig, men det hade kanske varit önskvärt med en tydligare beskrivning av detta kapitel redan i inledningen, så att man som läsare vet vad det är man har att vänta sig.Avslutningsvis är För att bli kvinna – och av lust en intressant och läsvärd studie. Några brister finns men de är inte stora och påverkar inte nämnvärt helheten, som håller sig till sitt syfte. Dock saknar jag mer av flickornas egna ord. Eftersom de är grunden för undersökningen, skulle jag vilja ha mer av dem.
Mina senaste recensioner:
Styggelsen av Amanda Hellberg
Anteckningsbok av H.P. Lovecraft
Förra veckan var det chick lit och romantik på populärlitteraturkursen. Facklitteraturen var väldigt intressant. Skönlitteraturen var, eh, intressant att prata om. Harlequin-diskussionerna orsakade sådant bubbel att Jerry Määttä, som hade haft våra fantasy/skräck/sf-seminarier och fick hoppa in då den egentliga läraren var sjuk, ansåg det lämpligt att påpeka att ”vi är inte här på kursen för att skratta åt dålig litteratur”.Veckans skönlitteratur var Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i förra inlägget, och valfri Harlequin-bok. Jag hade valt Förbjudna kyssar av Rogenna Brewer. Eftersom jag läste några Harlequin-böcker på gymnasiet trodde jag att jag visste vad som väntade, men det var visst ännu värre än jag mindes. Och då läste jag ändå en av de mindre mossiga böckerna, om jag ska jämföra med hur de andra beskrev sina…Så. Kvinnan i Förbjudna kyssar är löjtnant Tabitha Chapel, som ska genomföra en undersökning för att se om det är möjligt för kvinnor att genomgå marinkårens SEAL-utbildning. Mannen är kapten Marc Miller, som absolut inte vill ha någon jäkla kvinna i sin fina specialstyrka. Men gissa vad? De blir jättekåta på varandra! Eller förlåt, jag menar naturligtvis förälskade. Jag hade rätt kul åt boken ett tag, men sedan blev jag mest trött. För även om den som sagt inte är så mossig som många av de andras böcker (Tabby får både jobbet och mannen vars fördomar hon har stampat sönder, istället för att få mannen och en framtid som hemmafru) så är den såklart otroligt fixerad vid manlighet och kvinnlighet. Ungefär det första man får veta om Marc är att hans röst är ”maskulin” och romanen är fylld av fina stycken som:
– Du vill helt enkelt vara en av grabbarna, förklarade han och tog upp sin kö. Men låt mig få tala om sanningen för dig: Du är till hundra procent kvinna.
Gluuuähhhbluähblurg.
Kategorier
Små citroner gula
Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson var tydligen den mest sålda svenska boken 2005, och den säljer fortfarande bra. Vi läste den på kursen förra veckan och jag förstår inte. Förstår inte varför den är så framgångsrik. Den är ju tråkig och platt.Nu skulle det vara lätt att dra till med något snobbigt ”men det som säljer mycket brukar ju inte vara bra” eller liknande, men det är inte det jag är ute efter. Även när jag personligen inte gillar en väldigt populär bok/film/whatever så brukar jag ändå kunna se och förstå vad det är som andra finner tilltalande med den. Men inte i det här fallet.Små citroner gula handlar om Agnes, som jobbar på en fin restaurang med ett as till chef och bor med ett annat as till pojkvän. Boken börjar med att hon får sparken och blir dumpad. Sedan handlar det om att hon försöker få sitt liv på rätt köl igen, samtidigt som problemen fortsätter att hopa sig. De som gillar den verkar göra det för att de tycker att den är underhållande och lätt att identifiera sig med. What? Jag tycker inte att den är rolig alls (och det här kommer från en lättroad person som försvarar en rätt stor del av sin kulturkonsumtion med ”alltså det är inte bra egentligen men det är underhållande”) och Agnes är, för att citera en kurskamrat, ”så jävla beige”. Det är väl meningen att man ska känna någon sorts sympati för henne men jag vill helst bara slå henne och det finns ungefär ett ställe i hela boken då jag faktiskt hejar på henne. Visst finns det väldigt många händelser och tillstånd i boken som många känner igen – ett destruktivt förhållande, arbetslöshet eller dåliga arbetsvillkor, brist på självförtroende – men som helhet är den mest bara … ja, beige. Och språket är enkelt på gränsen till barnsligt.Jag har inte läst mycket chick lit, men det jag har läst tidigare har varit fan så mycket roligare än Små citroner gula.
Kategorier
Harr!
Jag har läst den mycket trevliga novellantologin Fast Ships, Black Sails som innehåller fantasy- och sf-noveller med pirattema. Recension finns hos Catahya.En av de noveller som jag tyckte mest om, ”Boojum” av Elizabeth Bear och Sarah Monette, kan man läsa här.
Jag skrev någon gång förut att jag tänkte samla på mig eller läsa alla böckerna i Canongates mytprojekt. Det har blivit si och så med det, men nyligen läste jag ryske Victor Pelevins bidrag till projektet. Myten han valde att inspireras av var den om minotauren i labyrinten och boken heter The Helmet of Horror.The Helmet of Horror har ett udda upplägg. Några personer vaknar upp i varsitt rum, som är placerade i labyrintliknande omgivningar. De vet inte hur de har hamnat där, men de har varsin dator så att de kan kommunicera med varandra. All text i romanen består av vad de skriver till varandra i ett chattrum. De försöker reda ut vad som har hänt och så smått lära känna varandra, men någon censurerar delar av det de skriver. De kan inte ens vara säkra på att de andra de talar med faktiskt är i samma situation och inte samarbetar med moderatorerna. Vad är labyrinten? Hur kommer man ut? I sitt sökandet efter svaren tas läsaren med på en snårig stig där de till en början ganska konkreta frågorna glider iväg till att handla om medvetande och verklighet och hur dessa skapar varandra.Jag känner lite att jag egentligen borde läsa The Helmet of Horror igen innan jag skriver om den, för jag tror att en hel del av den gick mig förbi. Det är en smart och krävande roman, fylld av filosofiska resonemang och rik på symboler, där jag fick läsa flera stycken flera gånger för att vara någorlunda säker på att hänga med. Jag behöver däremot inte läsa om den för att vara säker på hur rolig den är på ett lågmält och ironiskt vis och vilken fascinerande väv Pelevin har skapat. Jag rekommenderar den.Förresten beställde jag nyligen Girl Meets Boy av Ali Smith och The Fire Gospel av Michel Faber, som också ingår i projektet. Ska bli kul att läsa.
Kategorier
Modellsommar av Paulina Porizkova
Jag plockade upp Modellsommar för 19 kr ur en realåda och förväntade mig lite slaskläsning, lagom för de stunder då man är så seg och okoncentrerad att det skulle vara slöseri att läsa något bättre.* Men den var faktiskt bättre än jag hade väntat mig.
Modellsommar är en roman, men inspirerad av författarinnan Paulina Porizkovas eget liv. Den handlar om 15-åriga Jirinas första kaosiga steg mot en modellkarriär. Hon reser ensam till Paris och blir behandlad som skit men lyckas ändå ta sig framåt utan att bli alldeles förstörd på vägen. Som i stort sett alla böcker om unga tjejer som slängs in i modellindustrin innehåller den det mesta ur formeln supa-knarka-ha-ätstörningar-bli-sexuellt-utnyttjad, men till skillnad från de flesta andra liknande skildringar som möjligtvis får mig att förfasas lite på avstånd så bryr jag mig om Jirina. Modellsommar är engagerande och sträckläsningsvänlig och det finns något naivt i tonen, som om det verkligen är tonårstjejen som berättar och inte den vuxna kvinnan som reflekterar i efterhand.
Porizkova har fått en del skäll för bristen på kritisk reflektion, men jag håller inte med om att det skulle vara dåligt att sådan fattas. Före detta modeller som talar om hur hemskt det var finns det gott om, och ur skönlitterär synvinkel är det mycket mer intressant med en bok som bara berättar utan att döma – att mycket är sjukt framgår tydligt ändå – och där den unga huvudpersonen resonerar på ett helt annat sätt angående vad som är lämpligt än vuxna kritiker vid sina skrivbord.
Språket är ok också, men för fluffigt och pyntat.
(* = Riktigt bra böcker ska läsas när man är i skick för att uppskatta dem så som de förtjänar att uppskattas.)