Jag läste nyligen ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch. I den förekommer flera diskussioner mellan högstadietjejer om orättvisa sexuella normer. Ni vet: killar får strula runt men tjejer som gör samma sak är slampor och horor. Same old, same old. Fan, tänkte jag trött, det var ju mer än tio år sedan jag gick i högstadiet. Hur länge ska det där hänga kvar?
Det låg nära till hands att tänka på den när jag läste nästa bok. I söndags när jag skulle beskriva Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag med tre ord valde jag ”Tonår, dumpad, sex”. Nu när jag har läst ut den tänker jag att ”Tonår, dumpad, frigörelse” skulle passa bättre. (Jag höjer också betyget på den från 3 till 4.)
Jag är tyvärr död… handlar om 17-åriga Olivia som blir dumpad av sin några år äldre pojkvän John. De har varit tillsammans sedan hon var 14, men nu tycker han att det inte fungerar längre. ”Du är så ung”, säger han.
Olivia blir helt förstörd och hennes vän Emma börjar smida planer (med det fina kodnamnet ”operation fågelbajs”) för att reparera förhållandet, men ingen av dem hade väntat sig den röra som uppstår när Olivia upptäcker vem hon är utan den perfekta pojkvännen vid sin sida.
Olivia är berättaren och hon framställer gärna deras förhållande som perfekt, men läsaren ser att det inte riktigt stämmer. John har visserligen många bra sidor, men verkar också placera Olivia på en fina flickan-piedestal där handlingsutrymmet är rätt begränsat. Flickvänner ska inte ha kort kjol. Flickvänner ska inte vara sexgalna eller göra vissa saker i sängen. ”Nej, inte så. Du är ju min flickvän.”
Sara Ohlsson skriver så skickligt om förvirringen och skammen när Olivia försöker hitta sin egen väg. Hur hon längtar efter hudkontakt och ser till att få den, men efteråt äcklas av sig själv. Hur hon vill röra, men nästan bara vågar när hon är full och då går det så lätt snett. Både hennes ex och ryktesspridarna omkring henne upprätthåller ju normen att kåt är man bara när man är kär, annars är man en slampa.
Danijel, som Olivia både dras till och äcklas av på samma gång, tycker att man inte ska krångla till det utan helt enkelt skratta när man är glad, skrika när man är arg och knulla när man är kåt. Kan hon göra det? När hon lever efter det blir det rörigt och många trasiga känslor, men i allt det jobbiga är det en frigörelse.
Jag är tyvärr död… är välskriven, gripande och underhållande, men allra mest tycker jag om den för att den handlar om att göra det som känns bra även när omgivningen vill begränsa en med rykten och blickar.
(Gilla böcker, mars 2011)
I egenskap av en som var tonåring för inte så längesen kan jag vittna om att killarnas ”cool player”-kultur antagligen urholkats en aning. Det snackades ganska ofta skit om killar som låg runt, och slampa och hora var vanliga skällsord riktade mot dem också.
Det är lite synd att det verkar börja från det hållet; att killarna ska förtryckas i sin sexualitet på samma sätt som tjejer… Men förändringar måste trots allt börja på något sätt. Kan fördömandet av killar ta ned dem på samma nivå som tjejer, ja, då kanske vi når punkten där vi kan börja uppmuntra varandras sexliv igen?
Tack för rapporten från samtiden där Nike :) Till och med under min uppväxt i en sexuellt repressiv sekt så störde jag mig på att tjejer och killar behandlades olika.