Tystnad

Läsning pågår

Författare: Johan (sida 1 av 18)

Icecon

1.

Havet under mig varar en evighet. Men som Lewis Carroll lär oss: ibland är en evighet kortare än annars. Särskilt är man flyger. Det skulle kunna vara för att det mänskliga sinnet flyr tanken på att tillbringa längre tid än nödvändigt i ett passagerarflygplan. Det är en av ingenjörskonstens mest slående bedrifter att vi har lyckats få det att bli en tråkig upplevelse att fara fram i niohundra kilometer i timmen i en tunn metallbehållare elvatusen meter ovanför havsytan. Det är obekvämt men på ett påfallande vardagligt och ospektakulärt vis – inte för att vi spottar gravitationen i ansiktet och skriker ut vårt trots, utan för att man kanske kan få in ytterligare en stolsrad om man kapar benutrymmet i ekonomiklass med två centimeter till. Lyckligtvis skall jag bara till Reykjavík. Den resan är tillräckligt kort för att man inte skall hinna ångra sig på vägen.

Havet under mig varar en evighet. Men det är ett fluffigt hav: Det är inte förrän vi dyker genom nimbostratusmolnen, nästan vid den isländska kusten, som vi ser vattnet. Färden är en påminnelse om hur det ser ut på andra sidan täcket. I en månad har Berlin fått upptäcktsresande att spekulera i om man äntligen funnit oktobers källa.

Havet under mig varar en evighet. Men en evighet som geografiskt mått varierar på hur man färdas. Jag tänker på Sara Stridsbergs Happy Sally. På vågorna. På hennes beskrivning av hur havet kan vara en vän man för en kamp med. Alltid där, alltid lockande, alltid förrädiskt, alltid lite för långt. Det är en strålande bok. Förstås. Det är Stridsberg som har skrivit den.

Det finns inget motstånd hos Stridsberg. Man ramlar genom sidorna. Faller handlöst genom texten, utan någon aning om vad som finns på nästa blad, utan att veta vad som finns på botten. Kanske är det inte heller viktigt. Allt slutet betyder är att det är slut. Att fallet är över. Hennes böcker är liv som växer fram, utan ordning, utan mål. Aldrig riktigt hela när sista sidan möter pärmen.

Hon är det bästa vi har.

Man vill säga någonting om hennes personteckningar. Men det är sådana ord man använder om Alice Munro eller Lucia Berlin, lysande novellförfattare med blick för vardagens detaljer. Vardagen är frånvarande hos Stridsberg. Det finns ingen plats för den i hennes böcker. Hon är ingenting av vad de är.

Lucia Berlin har också skrivit om havet. Även i ”Toda Luna, Todo Año” lockar det. Men hos Berlin är allt så påtagligt. Hon skriver om vad människor gör och därmed vilka de är. Att läsa hennes noveller är att drunkna i tusen utsökt valda detaljer. Stridsberg skriver om vilka människor är och vad det får dem att göra.

Havet under mig varar en evighet. Men när det tar slut är vi på Island.
Fortsätt läsa

Nobelpriset och Bob Dylan

Problemet med att lyfta fram Bob Dylan i den cirkus som är årets största mediala strålkastare på en enskild skriftställare är inte att musiktexter inte kan vara litteratur. De kan naturligtvis läsas som all annan lyrik. Problemet är att den som sätter sig ned och läser Dylans texter utan musikens förlåtande ljus lätt kommer fram till slutsatsen att de betraktade som poesi är tämligen mediokra.

Finncon 2016: Tornet i Tammerfors

i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.

Sedan badar de bastu.

1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.

På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.

Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.

ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.

Fortsätt läsa

Fantastika 2016

Jag packar mig en resväska för tio dagar. För Stockholm och Fantastika. För Esino Lario i norra Italien och prata Wikipedia i fem dagar. Det är den mindre av väskorna. Den större fylls med kongressrapporter. Två kollin. Ett par andra nedstuckna här och där i det utrymme som blir över. När jag anländer till Sickla är jag så trött på att släppa på dem att jag börjar tycka att det här med att trycka upp böcker är en fantastiskt dålig idé.

I Sickla är halva världen under konstruktion. Ny tvärbana river upp marken. Skyltar försöker lite tveksamt att leda oss rätt. Samlas lyckas vi göra ändå. Vid ett vägskäl möter jag Tobias Jarl. Strax därefter går Henrick Pålsson förbi mot hotellet. Stammen är på plats. Jag tar med mig en låda kongressrapporter och beger mig mot Dieselverkstaden där jag skall sälja böcker för Alvarantikvariatet innan det är dags att ta sig samman och vara seriös.

fantasticonfansin

När man ändå inte kan sova kan man sätta samman kongressrapportfansin.

Folk köper begagnade böcker som stöd för Alvarfonden och därmed knasiga projekt inom svensk sf-fandom. Egentligen köper de kanske mest begagnade böcker för att det finns så många och så billiga, men den goda gärningen behöver inte förtas av detta. I ett rum borta på övervåningen sitter småförläggare och egenutgivare och försöker prångla lite läsning. De riktiga framgångarna infinner sig aldrig. Lite för att rummet inte ligger så tydligt. Å andra sidan hade de det bästa rummet på Kontrast i Uppsala utan att det spelade så hemskt stor roll. Lite mer för att de som så ofta på kongress konkurrerar med ett antikvariat för begagnad science fiction och fantasy som säljer såväl utmärkt som fascinerande usel litteratur för femte- eller tiondel av vad böcker kostar hos de övriga försäljarna, sedan Johan Kristenssons donation efter flytt till Luxemburg ofta i oläst nyskick. Hanna Hakkarainen sticker in huvudet och undrar om jag inte är klar någon gång och kan bidra med mitt förtjusande sällskap. Jag meddelar henne att jag har precis en timme: sedan skall jag se på program. Hon undrar om jag är säker på att jag är jag och inte någon annan.

Fortsätt läsa

Åcon: En berättelse i tretton delar

1.

Det börjar med en buss som inte är där.

Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.

I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.

lennart_ben

Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.

På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.

Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.

2.

Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.

Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.

Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.

Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.

3.

Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.

Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.

Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.

(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
   – Hanna)

Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.

4.

I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.

intervju_shimo

Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.

Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.

(”Could you imagine yourself not writing?”

”Yes, very easily.”
   – Sari Polvinen och Zen Cho)

Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.

Fortsätt läsa

Vittfarnepriset: sista året

I oktober 2012 instiftade vi på Tystnad (i samarbete med Tony Elgenstierna) Vittfarnepriset, som mer eller mindre årligen har gått till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, våndats, petat sig i naveln ett par månader, läst igen, våndats, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela Vittfarnepriset för 2014 och 2015 till Arina Pingol.

Det har skrivits andra läsvärda texter om Confuse (2015 års Swecon), Steampunkfestivalen (2014 års Swecon) och Confetti (sf-kongress i Göteborg 2014) Utöver Arina Pingols kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Tomas Cronholm, som tydligt förmår berätta vad som händer i kongressens program, och Anna Vintersvärd, som personligt skildrat kongressen ur sitt perspektiv. Juryn har också uppskattat flera ambitiösa kongressrapporter skrivna på engelska, som dock ligger utanför vad Vittfarnepriset belönar.

Arina Pingol
Tomas Cronholm
Anna Vintersvärd

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Detta är sista året som Vittfarnepriset delas ut. Tidigare pristagare är Nahal Ghanbari och Olov Livendahl.

Star Wars, kanon och den ogiltigförklarade läsningen

Nu i dagarna hade den senaste Star Wars-filmen premiär, den första sedan Disney skaffade sig rättigheterna till filmerna. Ett beslut som passerat tämligen obemärkt förbi utanför de flesta Star Wars- eller åtminstone science fiction- och spelkretsar är att ett av de beslut som fattades när mythoset hamnade under musens kontroll var att ingen av den bakgrund som getts i till exempel spel eller böcker längre gäller. Disney bestämde sig för att enbart ta hänsyn till filmerna och böckerna i Star Wars expanded universe är inte längre, som det heter, kanon.

Jag har inte läst några av böckerna – jag kommer förmodligen inte ens att se den senaste filmen – och känner mig inte personligen drabbad, men jag är lite fascinerad och närmast beklämd av några av de diskussioner om ämnet jag har snubblat över. En av skillnaderna mellan verklighet och fiktion är att fiktionen är så mycket mer bestämd och påtaglig. Mängden möjliga sanningar är färre. Vi vet på ett annat sätt vad som har hänt. I någon mån utmanas det här av alternativa förklaringsmodeller som fan fiction. I somliga populärkulturella kretsar är kanon därför ett centralt begrepp för att skilja den riktiga sanningen från fan fictionens spekulationer som sker kring vad som kunde ha varit. Men i det här fallet har Star Wars-böckerna hört till den obestridliga kärnan av sanning: de har legat innanför kanonbegreppet, inte utanför.

Nu har de flyttats. För många läsare innebär det mer än att Disney förklarar hur bolaget tänker förhålla sig till övriga berättelser när de skall gå vidare och göra fler filmer: det blir, i efterhand, ett ogiltigförklarande av läsningen. Några känner sig lurade, när upplevelser de har haft och tyckt om rycks från dem. Det är inte längre sant inom fiktionens ramar och förlorar därmed mycket av det värde det hade. En av poängerna var att man kunde lära sig mer om Star Wars. Plötsligt är böckerna bara påhitt.

Mest fascinerande är kanske att det inte ens en fråga om kultur och om skaparens tolkning. Det är en fråga om ekonomi och juridik där upphovsrätt är någonting som går att köpa och sälja. Likväl rättar sig många av läsarna, till och med i upplevelsen av sin egen läsning.

Artonhundratalets magiker

Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker.

En av september månads mer uppmärksammade böcker i mitt hörn av internet är Zen Chos Sorceror to the Crown, som handlar om magiker i artonhundratalets engelska klassamhälle och således oundvikligen har fått alla att dra paralleller till Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norrell, en lysande bok som bara lider av att vara åtskilliga hundra sidor längre än vad innehållet riktigt motiverar. Det är krig med Frankrike. Magin måste återföras till England. Magikerna måste förhålla sig till det brittiska styret. Klart att Clarkes namn nämns.

Problemet är att Zen Cho – vars noveller jag har uppskattat – inte är någon Susanna Clarke. Sorceror to the Crown är inte oslipad diamant bland boklådornas kolklumpar. Skall vi tala engelskt artonhundratal går tankarna snarare till Naomi Noviks Temeraire: habilt författad underhållning med ambitioner att diskutera samhällsstrukturer och fullkomligt förglömligt.

En medelmåttig bok i en flod medelmåttiga böcker.

Vittfarne: läget

Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, delar ut Vittfarnepriset, som skall uppmuntra till välskrivna kongressrapporter från svenska sf-kongresser. Av administrativa skäl delades inte någon sådan ut på årets Swecon. Det betyder inte att kongressrapporterna är bortglömda: kongressrapporter från 2014 kommer, tillsammans med de som har tillkommit i år, att tas i beaktande när juryn sätter sig ned för att titta på dem 1 oktober.

Det lär bli sista Vittfarnepriset, om inte annat så för att medlen från Alvarfonden som finansierat priset sedan är slut.

Archipelaconfragment: ett arrangörsperspektiv

Det börjar med att jag tar mitt ansvar som arrangör och åker med fel färja. Gruppresan som kongressen ordnat med Silja Line går alldeles vansinnigt tidigt och på fel tunnelbanelinje från Agnes Ambrosiani där jag tillbringat natten i Stockholm. Eckerölinjens buss till Grisslehamn låter sömnunderskottet bli åtminstone någon timme mindre. Och någon, tänker jag osjälviskt, måste hålla koll på flocken från Uppsala. Vem vet vilka vansinniga idéer de skulle kunna få för sig annars.

Vi är inte ensamma om omtanken om gruppen från den eviga ungdomens stad, eller om det nu är en timmes extra sömn som lockar mina medpassagerare. Redan i kön för att stiga på bussen från Stockholm hittar vi Andreas Ekeroot. Så kan Archipelacon börja redan på Eckerölinjens buss och omintetgöra alla planer på att få sig en tupplur på vägen till kongressen. Vi diskuterar fandoms struktur, anarkofeodalism och huruvida Bellis, som att döma av en rad desperata mail till Fanaclistan inte riktigt kan hantera det här med båttrafik, likt Agamemnon kommer att anlända till Åland ett decennium för sent.

På Eckerölinjen finns goda möjligheter att hitta någonstans med sittplatser, ordentliga bord och tillräckligt mycket utrymme för att samla ett större sällskap. Det finns också möjlighet att undvika färjans livemusik. Det är däremot svårt att välja mer än ett av dessa alternativ. Således hamnar vi, nu med sällskap av Anna Bark Persson, Arina Pingol, Maria Nygård, Markus Ålind, Veronica Hellstrand och Nahal Ghanbari. Där jag försöker illustrera riskakefeodalismens princip genom att köpa mig vasaller, med den matsäck jag köpt till mig och Anges utifall vi inte skulle hitta någon vettig lunch på färgan. Jag köpte mig sällskap för kakor, för mig var ej annat att få, sjung vackert I skorrande färjetrubadurer, sjung vackert om vänskap ändå.

Agnes får gå och köpa annan mat.

På bussen från Eckerö till Mariehamn får Jessica Elgenstierna ett samtal från en uppländsk lokaljournalist som behöver någon att prata science fiction-film med apropå senaste Terminator-filmen. Hon förklarar att alla i Uppsala som kan någonting om science fiction naturligtvis är på Åland nu. Likväl är det ingen på bussen som känner att de kan, eller vill, prata om Terminatorfilmerna. ”Den är väl om en sådan där robot”, fyller Tony Elgenstierna hjälpsamt i. Jag försöker få Nahal, som inte bara är välformulerad utan också kan en hel del om amerikanska actionåbäken, att ställa upp. Hon tittar på mig som jag föreslagit att vi skall ut och vanhelga gravar och spotta små barn i ansiktet. Slutligen tar Jessica på sig uppgiften med planen att föra över samtalet på idébetonade filmer med lägre budget och visa hur många sådana man kunde ha gjort istället.

En av mina sämre vanor är att jag varje gång jag arbetar med programmet för en ambitiös kongress byter jobb någonstans runt sämsta tänkbara läge. Förra gången bestämde jag mig för att en riktig överlämning av programansvaret skulle ta lika lång tid som att bara göra det själv och lade programspår i huvudet på tågresor utan tillgång till mina anteckningar utan fick komma ihåg vem som satt i vad och när de skulle anlända och avresa. Det gick bra ändå – Nahal är vänlig nog att under Archipelacon kommentera att hon blivit bortskämd av det faktum att hennes första kongress var Kontrast, och att ingen sedan dess lever upp till den standarden – men resten av kommittén höll på att få en hjärtattack på vägen. Den här gången hade jag både tid att lämna över och avsaknad av huvudansvar, men jag blir ändå lite sorgsen över att aldrig riktigt få göra det jag vill med programmet. Alltid är det några saker jag hade önskat att jag hade tiden att genomföra bättre, någonting som inte blir av. Jag vill se fler dialoger, något fler föredrag, fler workshoppar – men alltid är det enklare att sätta upp en panel istället, när tiden inte riktigt räcker till. Det betyder inte att Archipelaconprogrammet nödvändigtvis hade varit bättre om jag inte hade varit så upptagen, men det hade varit mer mitt.

Johan Anglemark kommer aldrig att vara dum nog att vara ordförande för en kongress där jag har någon form av programansvar igen.

Fördelen med att ha samlat ihop en veckas kompledighet under de två och en halv första veckorna på Wikimedia Foundation är att jag inte behöver ta ut någon semester runt Archipelacon. Nackdelen är att jag ligger ett par tusen mejl efter i kongressplanerandet och efter att ha arbetat med kongressen i närmare ett år har alla praktiska beslut ändå fattats de sista veckorna före kongressen. Mitt fina orange arrangörsband drar till sig betydligt fler frågor än jag kan besvara. Jag ägnar mycket av kongressen åt att springa runt och leda folk till rätt person istället, sätta ihop press, bloggare och podcastare med folk de borde intervjua, lösa problem i programrummen och, när jag lite förvirrat inte vet vart jag skall göra nytta härnäst, faktiskt se en och annan programpunkt och prata med folk. Det gör kongressen mycket trevligare.

nordicweird

Konstiga nordiska saker.

Jag ser Johanna Sinisalo och Karin Tidbeck samtala om begreppet Nordic Weird under ledning av Jukka Halme. Båda erkänner sig obekväma med etiketterna ”science fiction” eller ”fantasy” och för all del, marknadskategorier har en på många sätt destruktiv funktion. Deras främsta funktion är att få läsare att hålla sig till vad de redan läser. Gillar du rymdskepp? Läs mer om rymdskepp. Läs inte någonting som avviker för mycket från vad du tidigare har tyckt om, läs det här. Tror du att du inte gillar rymdskepp? Läs inte någonting som avviker för mycket från det du tidigare har tyckt om, läs inte det här. Så bygger man murar. Ligger man då i genrens utkant blir effekten, som Johanna påpekar, att många läsare som söker sig till boken på grund av etiketten blir besvikna och många som kunde ha uppskattat den låter bli på grund av fördomsfulla uppfattningar om vad den förmodligen kommer att innehålla. Själv kan jag inte låta bli att undra om det är de specifika etiketterna som skaver eller etiketter per definition. Om Nordic Weird passar bättre är det nog i inte så liten utsträckning för att termen är ny, luddig och lite vilsen. Den blir en decimeterhög gärdsgård snarare än en mur. Det är svårare att bli bortskrämd av en etikett man inte har någon aning om vad den egentligen innebär.

Jag hinner lyssna till en halv konsert. Den spelar filmmusik. Jag känner igen Sonnenaufgang, inledningen till Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra, ett av mina favoritverk från det senare artonhundratalet. Resten är trevligt men en smula alienerande, för mig personligen, i den uppenbarliga förväntningen att det här skall vara vår kultur. Jag vet ingenting om science fiction-film.

bandinvigning

Band. Här under invigningsceremonin.

Det är egentligen ganska oartigt att ständigt genomgå en hårmässig metamorfos när man rör sig så mycket i sammanhang där man träffar människor en, två, tre gånger om året. Emilia Uusitalo påpekar att hon aldrig har sett mig två gånger med samma längd på hår och skägg. ”Du har ju inget hår”, utbrister Sara Bergmark Elfgren och ursäktar sig genast för att ha påpekat någonting jag säkert har hört tjugo gånger tidigare under dagen. Irma Hirsjärvi tycker i fyra dagar att det är tråkigt att jag inte är på kongressen där innan hon hamnar i samtal med mig under döda hund-festen och inser vem det är hon pratar med. Jag förmodar att jag skall vara tacksam att traditionen påbjuder namnbricka.

Edward James, Linnéa Anglemark, Ian Sales och jag diskuterar bokansamlande. Jag är, till skillnad från till exempel Ian, inte en samlare. Jag bryr mig inte om signerade böcker, förstaupplagor, pekuniärt värde. Jag är en hamstrare: jag vill ha närhet till texterna och skapar känslomässiga band till just de specifika exemplar jag läst och vuxit upp eller blivit äldre med. Med tiden glider samtalet över till mer allvarliga ting, som den bisarra väg identitetsfrågan tagit i Shakespearediskussionen. Alla som har ägnat någon rimlig tid åt att studera forskningsläget vet förstås att det sannolikt inte var Oxford, Bacon eller Marlowe som var Shakespeare, utan Shakespeare själv. Vad som är mindre känt är att Shakespeare även var drottning Elizabeth I. Hans samtid anade det förstås, vilket märks av att de gav honom benämningen the ”the Queen Man” och inte minst i titel till Edmund Spensers diktverk om drottningen, ”The Faerie Queene”. Senare århundradens puristiska drag har raderat ut detta faktum ur historien och skrivit om benämningen till ”the Queen’s Men”.

Jag anar en vetenskaplig artikel eller två här.

På kvällarna samlas vi vid poolbaren på Arkipelag, hotellet bredvid kongressen. Det är ett av få områden i Mariehamn som saknar liveband. Mats Strandberg funderar på om det är så att Åland är den plats där färjemusiker kliver av och fastnar. Säkert, spekulerar jag med Sara, Mats Strandberg, Johan Bergman och Sten Thaning, är det tvärtom. På Åland finns det musikinstitut varifrån trubadurerna i allmänhet hämtas. Vid fyra års ålder tas barnen från sina föräldrar. De sätts i sovsalar, trettio sängar i varje grått, kalt rum, och ges en banjo eller ukelele. Den som inte kan ta sig igenom ”Hotel California” får gå till sängs hungrig och gråta sig till sömns. Så lär de sig.

Flera gånger får jag frågan om livemusikerna på Alandicas terass är någonting kongressen har hyrt in. Det skulle aldrig ha fallit oss in: det är helt och hållet Alandicas eget initiativ. Det finns en bar. De serverar mat och dryck. Jag tror, förklarar jag, att de helt enkelt bistår oss med allt de i detta fall anser nödvändigt. Bord. Stolar. Tallrikar. Musiker. Bestick. Glas.

Jag lyssnar på när John-Henri Holmberg och Jerry Määttä diskuterar Häpna! vid poolbaren och bibliografier och hamnar sedan i en diskussion om Nova science fiction och kostnaderna för att ge ut ambitiösa papperstidskrifter i Sverige. Alla skall vi ha en hobby; vissa är dyrare och svårare att finansiera än andra. Några badar, de flesta sveper sig istället allt eftersom timmarna går in sig i hotellets rosa filtar eller kurar ihop under infravärmen. När poolområdet stänger någon timme efter midnatt tvingas vi röra oss in mot hotellets nattklubb, Ålands ungdoms köttmarknad och vattenhål. Vi anar en viss kulturkrock. Toni Jerrman konstaterar att blickarna de kastar på honom – över femtio, långt, svart hår, läderjacka, målade svarta naglar – antyder att lokalbefolkningen möjligtvis anser att han inte riktigt hör hemma där. De flesta av oss har det trevligt ändå, i de små sociala öar vi skapar.

I samband med Finncon ordnas varje år ett seminarium för science fiction- och fantasyforskning, Finfar. Det brukar ligga lite avsides. I avsaknad av Finncon i år får de istället hålla till godo med Archipelacon, vilket är utmärkt för kongressen. Undantaget det som sker på färjan från det finländska fastlandet till Mariehamn sker hela seminariet som ett akademiskt spår i Archipelaconprogrammet, öppet för alla medlemmar i kongressen. Det innebär att de som uppskattar att ha en chans att lyssna på akademiska presentationer men kanske inte hade sökt sig till en separat litteraturvetenskaplig konferens för konferensens skull får en chans att göra det, och att vi hobbyakademiker inte behöver åka till Florida eller någonting annat dumt för att kunna göra det. Mycket av den programtid jag lyckas stjäla spenderar jag i Ramsö, kongressens akademiska sal. Jag missar allt utom de sista minuterna av Farah Mendlesohns presentation men får se Jerrys och Mia Åkerfelts föredömligt välillustrerade och pedagogiska genomgångar av ruinens funktion i postapokalyptisk science fiction respektive den utomjordiska arkitekturens historia i science fiction-film. Stefan Ekman visar i ett metodpaper hur mycket som kan utläsas av att noggrant – mycket noggrant – studera kartan i en fantasybok. Jag kan inte låta bli att undra om den roman han undersökt är representativ. Jag tänker mig att det inte kan vara helt ovanligt att författaren inte styr tecknandet i minsta lilla detalj, och att information inte bara kan utelämnas utan även att sådant som inte hör till texten kan infogas som ren estetisk utsmyckning. Men det återstår, förmodar jag, att se.

anderssandberg

Anders Sandberg, entusiastisk.

Alla borde någon gång i livet få höra Merja Polvinen presentera någonting. Hon lyckas kombinera att med någorlunda avancerad teoretisk utgångspunkt på tjugo minuter våga försöka säga någonting med en tydlig pedagogisk insats som bjuder in till möjligheten att följa med även när ämnet ligger ganska långt utanför ens eget område. När Anders Sandberg talar om intelligensökande metoder i science fiction sitter ett dussin personer på golvet i den lilla salen; när Cheryl Morgon presenterar ett paper om transreaktioner på Wanda i Neil Gaimans Sandman fortfarande fyra, fem. Det är vackert.

På fredagen är det någon form av släpp för Surupukki, Osuuskummas antologi med svenska noveller översatta till finska som jag skrivit efterordet till. Det missar jag, förstås, upptagen som arrangör någonstans. Saara Henriksson letar upp mig i efterhand och ger mig en blomma som tack för min medverkan. Jag, Karin och Kristina Hård går sedan omkring och viftar med våra växter, lite osäkra på vad man egentligen gör med sådana. Vi beslutar oss för att ta med dem till poolpartyt, för att göra det lite extra festligt. Jag sticker ned den i någon form av kruka för en mindre buske. Hoppas att den trivs.

antologi

Antologi, med det vansinnigt intressanta efterordet ”Ruotsalainen spefinovellistiikka uudeella vuosituhannella”.

Jag ser Karin besvara fråga efter fråga i den engelska hedersgästintervjun. Om uppväxt, rollspel, skrivande, säkert någonting om svamp också. Det är alltid någonting med svamp. Jag tappar räkningen på antalet. Trettio? Femtio? Jag känner mig lättad: själv skall jag hålla söndagens hedersgästintervju med henne och har förberett fem frågor. Den kommer, tänker jag, uppenbarligen bli helt annorlunda.

karinochjohan

Hedersgästintervju. Publikens intensiva blickar håller oss vakna. Eller i alla fall deras närvaro.

Vi hinner egentligen bara täcka fyra av de fem teman jag tänkte prata om, eftersom vi snöar in i detaljerna kring litteraturen som verktyg för att förändra världen. Karin pratar om både hennes önskan att genom litteraturen skapa en förståelse för och samhörighet med världen och naturen och om vikten av att normalisera psykisk sjukdom och hur det är ett tema som löper genom flera av hennes verk. Vi lyckas båda glömma den egentliga titeln på en av hennes noveller – ”Jag har lagt min sjukdom på dig”, inte det bättre namnet ”Sorgebocken” – och jag får henne att råka försäga sig och i förbifarten kalla Amatka för en dystopi innan hon snabbt tar tillbaka det och hävdar att det är en antiutopi istället. På det stora hela en av de bättre hedersgästintervjuer jag har hållit. Eftersom vi räknar med att de flesta vid det laget är ytligt bekanta med Karin som person och författare får vi tid att utforska våra ämnen på det tillbakalutade sätt som uppstår när en kongressarrangör och en hedersgäst en söndagförmiddag så fjärde dagen på en fyradagskongress skall sitta och samtala i fyrtiofem minuter. Karin är trots tröttheten rolig och intelligent, som vanligt. Publiken skrattar åt mina skämt, vilket tyder på att den antingen är road eller artig. Båda alternativen är utmärkta. Alla vill ha en artig publik.

Och artiga medlemmar. Under Archipelacons sista dagar kommer folk hela tiden fram till mig och uttrycker vilken bra kongress de tycker att det är eller har varit, kanske fler då än sammanlagt under alla andra kongresser jag någonsin har arrangerat. Kanske är det att Mariehamn känns som lagom främmande mark för de allra flesta. Kanske är det vädret. Kanske är det våra ansträngningar. Jag vet inte, men det är trevligt oavsett.

Flera gånger under helgen pratar Johan Bergman om könsrocken som den folkliga kulturens sista utpost, den som aldrig kommer att approprieras och få finstämpeln satt på sig, och kommer på så sätt in på att Johnny Bode under sin tid i Åbo, efter att ha åkt till Finland som frivillig i kriget men naturligtvis ratats hur desperat situationen än var, skall ha skrivit en science fiction-pjäs eller -musikal som skall finnas någonstans i ett arkiv där. Jag vill så gärna att detta skall vara sant och att någon skall lyckas gräva fram den.

gary

Gary K. Wolfe pratar. Kongressen blir bättre så.

Jag ser Gary K. Wolfe hålla ett intressant föredrag om hur science fiction förhåller sig till verkligheten och till litteraturen. Jag är inte säker på att jag tror att han har rätt, men det innebär inte att det inte är mycket värt att lyssna på. Lyssningsvärt är också det samtal han för med Niall Harrison om recensionens värde och syfte, även om jag inte kan hitta någonting på kongressen jag håller med mindre om än att alla borde skriva recensioner om så bara för sin egen skull. Ingenting i mitt liv har varit så destruktivt för min läsning som vanan jag skaffade mig i tonåren att recensera åtminstone delar av det jag tog mig an. Istället för att koncentrera mig på verket började jag skapa recensioner i huvudet under läsningen: lägga märke till sådant jag skulle återvända till, slipa på mina egna formuleringar. Att vara recensent är för människor med bättre självdisciplin. Jag får hålla mig till essäer jag bestämt mig för att skriva långt efter läsningen. Det blir bäst så.

Jag äter en sista middag med Niall, Nic Clarke och Liz Batty. Vi vandrar runt nere vid vattnet och hittar båtar som potentiellt hade kunnat servera mat om de varit öppna. Thaibåten är nu för tiden italiensk, men man anar fortfarande svagt bokstäverna THAI som ett eko från en lyckligare tid. Till slut hamnar vi på något pizzaställe där jag avslöjar vad jag sysslar med till vardags och sedan får besvara en rad frågor om Wikipedia, vilket hade varit tråkigare om man inte hade som ett av sina korståg i livet att upplysa omgivningen om hur Wikipedia egentligen fungerar. Det är sällan jag inte uppskattar en chans att plocka på mig rustningen och dra mitt svärd mot okunskapen. På väg tillbaka till den döda hunden råkar jag upplysa Niall om hur det egentligen gick till när en fullt acceptabel text jag skrev för Strange Horizons utvecklades till en av de mest mediokra essäer jag någonsin producerat. Han verkar glad att det var före hans tid som redaktör.

avslutning

Johan Anglemark håller ett känslosamt tal under kongressens avslutningsceremoni. I bakgrunden står andra delar av kommittén på scenen och samtalar om någonting helt annat.

Den stackars kvinnan i döda hund-festens bar hade några vaga planer på att stänga och ge sig hem vid tiotiden. Istället är klockan närmare två när hon ger upp och vi uppmanas att ta oss in till nattklubben, där några enstaka lokalbor fortfarande roar sig så framåt vilodagens slut. ”Å nej, de kommer hitåt” utbrister en av dem halvdiskret när vi väller in likt ett khaganat för att plundra baren på allt den har. Allt eftersom timmarna går beslutar sig allt fler för att det förmodligen är en dag i morgon också, vilket verkar vara ett onödigt försiktigt tillvägagångssätt när man ändå vet att det är en natt här och nu, och till slut sitter jag som enda svensk i en större grupp finnar och debatterar finländsk sexualpolitik och får användning för min närmast encyklopediska kunskap om byxmyndighetsålder i olika länder, vilket har en bakgrund som har mer att göra med research för science fiction-noveller och mindre med att ligga med tonåringar, men ändå är ett fantastiskt obekvämt partytrick och således oemotståndligt. De slänger inte ut oss förrän närmare fyra, vilket får anses vara imponerande för en nattklubb i en stad av Mariehamns storlek så natten mot en måndag.

Det slutar inte där, förstås. Agnes har övertygat mig om att vi borde åka färjan till Stockholm på tillbakavägen. Så drar vi ut på avskedet. Gary och Stacie Hanes envisas med att bjuda oss på lunch. Jag försöker påpeka att det är en dålig vana att låta hedersgästerna bjuda kongressarrangörerna istället för tvärtom. Gary viftar bort invändningen med att kongressen faktiskt är över. De vet nu mer om svensk blockpolitik och decemberöverrenskommelsen än de flesta svenskar. Resten av tiden ägnar jag åt att cirkla kring färjan: jag pratar flygplatser, barnuppfostran, kongressarrangerande, principer för beskattning av företagsförmåner och tysk nittonhundratalslitteratur.

Sedan skringras vi. Tills vi ses igen.

Alla bilder förutom antologiomslaget är tagna av Henry Söderlund och publicerade under en Creative Commons CC-BY 4.0-licens.

Transmetropolitan

transmetropolitan Jag vet förstås ingenting om serier. Jag växte inte upp med dem på det sätt som många andra verkar ha gjort. Mina upplevelser som barn inskränkte sig till Bamse, Tintin, Valhall och några enstaka annat verk, en rännil bredvid den ständigt närvarande floden av böcker. Jag var ett mycket oförlåtande barn: serier var ointressanta eftersom antalet ord per sida var för litet för att motivera tiden man lade på att läsa dem. Det var först upp mot vuxen ålder jag lite motvilligt började inse att det kanske inte var en helt rimlig inställning. Ett av de första verk jag läste efter barndomen, runt artonårsåldern, var Warren Ellis och Darick Robertsons Transmetropolitan, en orgie i våld, bisarra framtidsfenomen, skatologi och journalistik. Jag tyckte om den. Den finns en puls i Transmetropolitan, en rytm som får en att se förbi skavankerna, en befriande fantasirikedom i detaljerna. Jag misstänker ändå att jag hade tyckt ännu bättre om den om jag hade läst den när jag var femton eller sexton istället.

Jag läste om den nyligen. Åren har inte varit snäll mot den. Det är inte mest det faktum att en serie som avslutades 2002 och är tänkt att utspela sig ett par hundra år in i framtiden på flera centrala sätt redan har hunnit springas om av den tekniska utvecklingen – eller åtminstone den tekniska utvecklingens effekter på oss som sociala, politiska och retoriska varelser – utan snarare att den lämpar sig ännu sämre för tjugoåttaåringar än för artonåringar. De enstaka försöken att nyansera protagonisten förtydligar bara hur endimensionella de flesta runt honom är. Den har fortfarande sin rytm, sin puls, sin detaljrikedom. Jag tycker fortfarande om den.

Jag kan bara inte låta bli att önska att någon hade skrivit en Transmetropolitan för vuxna läsare. Våld, sex och skatologi hör, trots allt, barndomen till.

Ovärdigt

bokcirkels

Detalj från bokomslag.

Första tanken: Det står åtminstone genast klart vilken typ av lite bredare målgrupp förlaget tänker sig.

Andra tanken: Men det här är ju fan direkt ovärdigt. Så såg inte omslaget ut när jag beställde boken. Då hade jag aldrig köpt den. Boken jag precis har köpt har inte bara stämplat mig som en bokcirkelmänniska, utan också bestämt sig för att jag vill prata om litteratur men inte riktigt vet hur man gör.

Tredje tanken: Borde jag göra mig av med den här boken? Slänga den? Ge bort den efter att ha klippt bort en bit av omslaget?

Ledsna valpar, Hugopriset och politiken: Sad Puppies-kampanjen

I går släpptes nomineringarna till årets Hugopris, den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens viktigaste pris. Nämnda värld har reagerat tämligen upprört. Jag försöker förklara varför.

Edit: det här inlägget slängdes ihop väldigt snabbt på resande fot, eftersom folk ställde frågor och ville ha en bakgrund till debatten. Som det har påpekats i kommentarerna blev distinktionen mellan Sad Puppies- och Rabid Puppies-kampanjen lite väl otydlig, så läs gärna där också. Mea culpa.

Vad är Hugopriset?

Hugopriset är tillsammans med Nebulapriset den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens mest prestigefyllda pris, och enligt folk i branschen det enda som i nämnvärd utsträckning påverkar försäljningssiffrorna. Det röstas fram av medlemmarna i science fiction-kongressen Worldcon och delas ut i en prisceremoni på kongressen. Hugopriset var ursprungligen mycket mer av ett renodlat science fiction-pris, men har med tiden kommit att omfamna även fantasy. Först sker ett nomineringsförfarande bland Worldcons medlemmar, där de fem mest populära verken hamnar på en lista och sedan går att rösta på.

Vad är Sad Puppies-kampanjen?

Sad Puppies-kampanjen är en kampanj som drivits sedan 2013 av författaren Larry Correia. Correia, och hans allierade, anser att Hugopriset tagits över av ett gäng politiskt korrekta feminister och (med amerikanska termer) vänstermänniskor som är mer intresserade av att lyfta fram sin socialpolitiska agenda än än god, hederlig science fiction med underhållningsvärde. Dessa människor är de ledsna valparna. En vanlig förolämpning att slänga åt meningsmotståndare är ”social justice warrior”. Många inom fältet uppfattar det som en konservativ politisk kampanj, medan de själva anser sig stå för en avpolitisering av ett politiserat pris. De anser också att Worldconmedlemmarna inte representerar sf-läsarna eller sf-fandom, som de ofta har en bredare definition av, överlag. 2014 hade de viss framgång, när flera av deras förslag faktiskt dök upp bland de nominerade till priset. I år dominerar de många av kategorierna.

Framför allt har kampanjen lyft fram författare som publiceras av förlaget Castalia House (nio nomineringar utspridda över fyra kategorier, varav sex för John C. Wright), ett projekt som författaren och bloggaren Theodore Beale står bakom. Beale, som skriver under pseudonymen Vox Day, är en av den amerikanska science fiction-rörelsens mer kontroversiella delar genom hela dess historia, inte minst på grund av hans uttalat rasistiska, homofoba och misogyna ställningstaganden, där han bland annat tar ställning mot kvinnlig rösträtt, anser att det inte går att våldta inom äktenskapet, att homosexualitet är en genetisk defekt, att kvinnors utbildning har haft kraftigt negativ effekt på samhället och så vidare. Beale har också drivit en parallell och delvis överlappande kampanj, Rabid Puppies. Beale har också nominerats i båda redaktörskategorierna. Som File 770 har visat, så finns det ett begränsat antal verk bland de nominerade i år som inte har fått stöd av någon av listorna.

Årets mycket större framgångar kan förmodligen tillskrivas eller delvis tillskrivas det faktum att Sad Puppy-projektet i år fått stöd av delar av #gamergate-rörelsen.

Kommer Sad Puppies-verken att vinna?

Bra fråga. Det blir mycket svårare för dem.

För att få nominera till och rösta om Hugopriset måste man som sagt vara medlem i Worldcon. Däremot behöver man inte vara fullständig medlem, med rätt att närvara, utan bara stödjande medlem, vilket bara kostar några hundralappar. Eftersom Hugopriset bär viss prestige (och i romankategorin ett visst ekonomiskt värde) har alla eller de flesta verk de senaste åren inkluderats i ett elektroniskt Hugo Voter Packet, eftersom förläggare och författare inte velat minska sina chanser att vinna för att folk helt enkelt inte läst deras verk. Det har alltså varit tämligen enkelt att sälja in ett stödjande medlemskap även till folk som inte riktigt har koll på vad det handlar om: ”visst, du betalar det här, men det är för en bra sak och du får ett helt gäng e-böcker på köpet”.

Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att många har nominerat enligt listan utan över huvud taget ha läst verken. Många som inte har nominerat enligt Sad Puppies-listan (eller Rabid Puppies, för den delen) har däremot spritt ut sina nomineringar på diverse verk. Det kommer inte fungera på samma sätt i röstningen. Om tio personer nominerar A, tre B, fyra C, sju D, två E och fyra F, så kommer A att ha fått flest nomineringar, även om de tjugo som nominerade B, C, D, E och F tycker distinkt illa om verk A. Hugoomröstningen är dessutom ett preferensröstningssystem: man rangordnar de verk man anser är förtjänta av priset, från ett till (om man tycker att alla fem skulle kunna förtjäna det) fem. Den som har fått färst röster stryks, och de röster som gått till det verket går till deras andraalternativ, tills något verk har fler än femtio procent av rösterna. Detta gör det mycket svårare för djupt impopulära förslag att vinna, och en tämligen vild spridning i nomineringsförfarandet kommer nu koncentreras på de få verk många kommer tycka är värda att rösta på.

Som det har konstaterats: i år är ett år då alternativet ”no award” har god chans att hamna mycket högt upp i flera kategorier.

Vad innebär det för Hugopriset?

Bra fråga, igen. Personligen har jag mycket svårt att ta priset på allvar. Det har alltid haft starka inslag av popularitetstävling. Folk som är omtyckta har haft enklare att få sina böcker nominerade. Ett verk skrivet av Neil Gaiman har mycket enklare att vinna än precis samma verk skulle ha haft om det stått någon annans namn på omslaget. Det går ofta till verk utan imponerande litterära värden. Likväl finns det inget pris som har riktigt samma funktion eller status. Det har börjat muttras om eventuella regelförändringar för att mota bort sådana här försök. Vi får se om det lyckas. Skulle det fortsätta på samma sätt ett par år till, eller om kampanjen skulle lyckas få priset till ett av sina förslag i romankategorin, skulle det nog kunna ha långvarig negativ effekt på Hugoprisets betydelse.

Kostymen sys i det tysta

Tomas Tranströmer skrev inga enorma mängder poesi under sitt liv. Ofta sparsmakad, både i uttryck och produktion. Kanske är det vad som gjord honom så älskad: han skrev tillräckligt lite för att man inte skall behöva sila fram guldet ur mediokert slam. Det glittrar öppet. Det var också tydligt, häromdagen, hur mycket han hade skrivit om döden: åtminstone mina sociala medier-flöden exploderade i Tranströmerlyrik som aldrig kan ha varit mer lämpad än denna dag.

Vi har alldeles för få dagar vi ägnar åt att citera poesi för varandra.

Guillou och hans framtid

Den respekt Jan Guillou förtjänar har han nog huvudsakligen arbetat sig till i egenskap av grävande journalist, snarare än som medioker skönlitterär författare eller politisk kommentator. Två saker roade mig ändå när jag häromdagen bläddrade lite i I hennes majestäts tjänst från 1994.

Det hade det goda med sig att hotet att behandla den minoritet som var nästan halva befolkningen, nämligen den ryska, som andra klassens medborgare tillfälligt minskade. Det var bra, eftersom den ryska minoritetens ställning i de baltiska staterna skulle bli den avgörande frågan för att motivera eller inte motivera en framtida post-jeltsinsk rysk invasion.

Vi labororer med två krigsfall av större sannolikhetsgrad, det ena olika ryska inbördeskrig eller krig mellan Ryssland och Ukraina

Även om det där och då inte var revolutionerande tankegångar och delvis var fel, med sitt fokus på Baltikum som klarat sig undan samtidigt som ryska styrkor varit inblandade i krigen i Transnistrien, Georgien och Ukraina.

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑