Inlägg skrivna av Johan

Några saker jag har läst: korta noteringar

Jag läste om Stig Dagermans Tysk höst och Hans Magnus Enzensbergers ”Schwedischer Herbst” i Ach Europa!. Två på var sitt sätt lysande verk: Dagerman skriver om livet i västra Tysklands ruinlandskap snart efter krigets slut. Om svälten, hopplösheten, den förtvivlade misären som bara blir värre av folkströmmarna från östra Tyskland, där lidandet är än värre. Han illustrerar umbäranden som i hans samtid inte var populära att illustrera, i en tid när man inte skulle tycka synd om tyskar, när många i ett krigstrött och skakat Europa hade svårt att samtidigt acceptera Nazitysklands brott och det faktum att den tyska civilbefolkningen fortfarande var lika mycket människor som alla andra, svårt att orka med allt lidande utan att förminska åtminstone någons.

Det har inte funnits många skribenter som Stig Dagerman, människor med hans förmåga att kunna kombinera skärpa, medmänsklighet och en lysande stilistik. Tysk höst är en bok att återvända till, en påminnnelse om en bit europeisk historia för inte så länge sedan, inte så långt härifrån.

Den enda uppenbara kopplingen ”Schwedischer Herbst” har till Tysk höst, utöver titeln (”Svensk höst”), är att den vänder på vem som skildrar vad: Hans Magnus Enzensberger skriver om åttiotalets Sverige. Det är en skildring präglad av ömsint förundran: samhället som vill så väl, så respekterat i många europeiska vänsterläger, som gör så många konstiga saker. Om den svenska socialdemokratins något udda självbild och förhållande till makten, sett ur ett tyskt frihetligt vänsterperspektiv. Jag läste den första gången när jag som nybliven student läste tyska på universitetet och blev smått förälskad i Enzensbergers texter, som är både kunniga och uppfriskande. Ach Europa!, som samlar ett gäng texter om olika europeiska länder, finns i svenks översättning som Ack Europa!.

Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???

Jag kom ungefär tvåhundra sidor in i den. Det är mycket mer än den förtjänar.

Av kl. 6:11 i Babbel | Taggar: , ,

Iain Banks döende

Iain (M.) Banks är döende, skriver han i ett inlägg som bland annat går att läsa hos hans förlag. Annars kan man gå till The Guardian, om man läser det snart efter att det här inlägget publicerats och servern råkar vara överbelastad.

Hans senast färdigskrivna bok förmodas även vara hans sista.

Av kl. 13:13 i Spaning | Taggar:

Emil i Lönneberga firar femtio

Emil i Lönneberga fyller gubbe, skriver Karin Ullberg och meddelar att han förmodligen var den av Astrid Lindgrens gestalter som stod författaren närmast. Hennes ”mest älskade busfrö”, kallas han. Som så många andra barn som vuxit upp i Sverige stötte jag förstås också på Emil i Lönneberga, förmodligen någon gång runt femårsåldern.

Vad jag avskydde det lilla aset.

Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har tyckt så illa om en litterär figur som jag tyckte om Emil. Sannolikt beror det mer på att jag var fem år än att han egentligen förtjänade det, men jag har aldrig helt lyckats skaka av mig det och inse vad som gjort honom så populär. Mitt mycket yngre jag tålde honom helt enkelt inte. Mest, tror jag, irriterade jag mig på att han så uppenbart saknade konsekvenstänkande. Visst, han kanske ville väl, men vad hjälper väl det om man över huvud taget inte tänker sig för och därför om och om igen ställer till det för sin omgivning? Och han lärde sig ju aldrig. Den idioten.

Mitt femåriga jag var kanske inte fullt så förlåtande som man skulle ha kunnat önska.

Av kl. 18:36 i Babbel | Taggar:

Kina med tio ord

Se aldrig fram emot böcker. Det är aldrig bra. Dessutom har jag mer och mer kommit tycka att det är väldigt skönt att inte läsa nya böcker. Låta dem vänta några år, mest läsa sådant som är åtminstone något decennium gammalt. Varför kasta sig över det som är nytt? Att låta tid gå är en utmärkt sorteringsmekanism: så mycket som egentligen kanske inte hade varit värt att läsa blir aldrig läst och istället så läser man sådant som har hängt med därför att det är bra.

Men, ja.

Yu Huas Kina med tio ord ges ut på svenska om ett par veckor.

Så att ni vet.

Av kl. 6:16 i Babbel | Taggar: ,

Karavan

Om jag fortfarande hade sysselsatt mig med veckans novell hade ”De andras kalas” av Liliana Heker i senaste numret av Karavan varit om än inte självskriven så åtminstone en god kandidat, en utsökt berättad liten text om klassgränser och barnets önskan att passa in. Fin och lite, lite hjärtskärande.

Det finns inte så värst många novelltidskrifter på svenska. Egentligen kan man väl inte beskriva Karavan som en sådan heller: för många intervjuer, dikter, essäer, artiklar, romanutdrag. I många fall lyckas den åtminstone fylla sina nummer med litteratur snarare än författare, som så många andra tidskrifter lätt gör, vilket är tråkigt eftersom de författare som är mer intressanta än sin produktion sällan är särskilt bra på att skriva. Men främst är det en tidskrift som faktiskt översätter texter från stora kulturspråk vi sällan ser särskilt mycket av i Sverige. Arabiska, kinesiska, spanska. Som försöker berätta om hur den litterära världen ser ut i Asien, Afrika och Sydamerika. Som sätter fokus på det som ligger bortom språkbarriärerna för många, ofta inklusive de stora förlagen.

Det är bra. Läs den.

Av kl. 8:56 i Babbel | Taggar: ,

Rid i natt!

Jag har inte läst särskilt många böcker av Vilhelm Moberg. De har alltid slagit mig som välskrivna romaner med goda psykologiska porträtt och så hemskt tråkiga. Kanske är det ett exempel på den ihållande aversion skolans tvångsläsning kan åstadkomma. Det var högstadiets läsning av ”Att döda ett barn” som fick mig att upptäcka och älska Stig Dagerman (och novellen som format!). Det var i gymnasiets undervisning i tyska jag insåg hur underbara Franz Kafkas noveller är. Det var skolan som satte Anna Maria Lenngren framför mig. Måhända bör vi, för att inte döda läsglädjen, aldrig tvångsmata någon med för långa verk: man kan ha tålamod att läsa några noveller eller dikter. Skall man ta sig igenom Utvandrarsviten måste annan läsning man hade sett fram emot skjutas upp flera dagar, vilket naturligtvis är fullständigt oförlåtligt.

Rid i natt! är inte tråkig. Den är ojämn, vacklar mellan partier man helst bara vill läsa förbi och partier man känner är något av det bästa man har läst på länge, men engagerande på ett sätt som jag sällan funnit Moberg. För eftervärlden har den blivit bäst ihågkommen som en upprorsroman mot Nazityskland, ofta nämnd i samma andetag som Karl Gerhards Den ökända hästen från Troja, och visst är den delvis det. Svenskspråkiga Wikipedias artikeln beskriver den som en ”roman i historisk förklädnad”. Jag vet inte om jag tycker att det är ett riktigt rättvist ordval. Den historiska bakgrunden är inte en förklädnad: som Moberg påpekar i sitt förord hade han länge tänkt skriva en bok om den svenska stormaktstiden. Det råkade bara falla sig så att den dessutom kunde dra en mycket tydlig parallell till hans samtida Tyskland, åren 1940 och 1941.

Det är nästan det jag uppskattar mest, den för Moberg så uppenbara kopplingen mellan den svenska stormaktstidens förtryck och Nazitysklands förbrytelser. Fortfarande när jag gick i skolan, för inte så många år sedan, berörde historieundervisningen den här epoken med en känsla av stolthet. Någonting vi skulle vara glada över. Väldigt lite sades om hur allmogen led och om alla män som tvingades ut i kriget. Om allt det lidande de inte bara själva utsattes för, utan utsatte andra för där de som de svenska invasionshärarna drog fram. Om problemen för dem som lämnades kvar där hemma. Som historisk lektion är det nog en på sätt och vis viktigare påminnelse än Nazitysklands brott, som de flesta av oss ändå känner till. Och budskapet, det är uttalat tidlöst.

Så går en budkavle genom nätter och dagar, genom år och århundraden, löpande i sitt angelägna ärende, frambärande från tid till tid det brådskande budet, det yppersta och främsta. Budkavle går! Rid i natt, i natt!

Av kl. 17:43 i Babbel | Taggar: , ,

Om ordboken som symbol

Anna Gustafsson Chen har skrivit ett långt inlägg om ordboken som symbol i (huvudsakligen) kinesisk litteratur som utspelar sig under kulturrevolutionen. Dylikt ambitiösa och intressanta inlägg förtjänar lite uppmärksamhet och kärlek, så varför klickar ni er inte dit och läser?

Av kl. 17:36 i Länktips | Taggar:

Läsplattor och att bläddra

Mer apropå det här med läsplatteläsande: Anna har nyligen blivit med läsplatta. ”Sidövergångarna är inte så smidiga – det blinkas till och sedan blinkas nästa sida fram; inte riktigt den nära på omärkliga övergång jag är van vid från min telefon”, skriver hon, vilket även är vad jag har irriterat mig mest på när jag har provat. Är det här ett generellt drag för läsplattor, en begränsning de alla lider av? Eller finns det läsplattor som bläddrar smidigare?

Av kl. 21:53 i Babbel

Vittfarnepriset 2012

I början av oktober instiftade vi på Tystnad Vittfarnepriset, som är tänkt att årligen gå till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela årets Vittfarnepris till Olov Livendahl, för hans ambitiösa anslag, humor och förmåga att skildra kongressens olika beståndsdelar.

Det har skrivits många läsvärda texter om Kontrast, årets Swecon, och vilken som skulle tilldelas Vittfarnepriset var inget självklart val. Utöver Olov Livendahls kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Nahal Ghanbari, för att ha visat hur lång en riktig kongressrapport kan och framför allt bör vara, Anna Davour för att välformulerat och med ett grepp som får rapporten att kännas som en sammanhängande helhet istället för att rada upp händelser ha givit läsaren en inblick i arbetet bakom kulisserna, samt bloggaren Feuerzeug, för att för att underhållande och nyskapande ha vävt in sina ögonblicksbilder i ett större sammanhang.

Olov Livendahl
Nahal Ghanbari (även i SF-Forum 120)
Anna Davour (kräver att man går med i Fanaclistan)
Feuerzeug

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Av kl. 9:48 i Evenemang | Taggar: ,

Länkar tre

Agnes har startat litteraturblogg.

The Encyclopedia of Fantasy ligger nu fritt tillgänglig på nätet.

Knut Ahnlund är död.

Av kl. 13:08 i Länktips

”Föräldrarna borde ha koll”

Maria skrev nyligen om det här med böcker och ålder och vad barn är redo att hantera och förstå i olika åldrar. I den diskussionen hör man ofta folk tala om föräldrarnas ansvar, och att föräldrarna borde hålla koll på vad barnen läser. Jag tycker att det är lika aningslöst varje gång jag hör det. Har ni någon aning om hur mycket mer fritid en nioåring har än de flesta föräldrar? För att ta mig själv som exempel: när jag var nio år hade jag tid att läsa ungefär en bok om dagen. Mina föräldrar, å andra sidan, förvärvsarbetade båda två och skulle dessutom ta hand om mina fyra respektive åtta år yngre syskon. Även om de skulle ha offrat precis alla sina egna intressen, hur skulle de rimligtvis ha hunnit? Gått ned i arbetstid bara för att hinna läsa fler böcker (som de inte ens själva hade valt)? Sovit mindre?

Läsintresserade barn som får härja fritt kommer att läsa saker som inte är anpassade efter deras ålder.

Men de överlever förmodligen ändå.

Av kl. 23:13 i Babbel

Hur läsning styrs

Mitt bibliotek bor i Uppsala. Jag bor i Malmö. Det är dåligt.

En konsekvens av det är att jag läser väldigt mycket på den Ipad (vilket jag egentligen verkligen inte rekommenderar) mitt jobb har satt i handen på mig, eftersom den tydligen var ett nödvändigt arbetsverktyg. Efter att ha fyllt på den med sisådär ett hundratal titlar känner jag att jag har så att det räcker för några månader framöver. Men det styr också min läsning. Jag är fortfarande så ovan vid att läsa litteratur (annat än noveller) på skärmen att det tar emot att betala för en ebok, på ett sätt det aldrig någonsin har gjort för pappersböcker. Jag har aldrig lånat skönlitteratur på bibliotek i nämnvärd utsträckning. Jag har lagt betydligt mer pengar på böcker än de flesta gör under hela sitt liv.

Men nu? Särskilt när distributionen är så billig att böcker där upphovsrätten inte längre skyddar från (eller hindrar, beroende på hur man vill se det) fri spridning är gratis? Alltså övergår läsande, som de senaste månaderna dominerats av svenskspråkigt nittonhundratal med dragning mot fyrtio-, femtio- och sextiotalet till äldre utländska verk. Visst finns några verk av August Strindberg där, liksom Otto Witt, Anne Charlotte Leffler, Hjalmar Söderberg, Viktor Rydberg, Verner von Heidenstam. Men mest? Benjamin Franklin. Henry David Thoreau. Ben Jonson. Alexander Pope. John Dryden. William Blake. Christopher Marlowe. Henry Adams. Väldigt manligt, väldigt vitt, väldigt dött. Väldigt engelskt, eftersom det finns så många fler som lägger upp böcker som är enkla att få tag på i smidiga format.

Efter att ha läst igenom lite väl mycket Oscar Wilde-dramatik de senaste dagarna är jag nästan rädd att jag snart kommer att börja prata som hans rollfigurer.

Av kl. 22:32 i Babbel

Genrer, kategorisering och sådant

Jag kan inte låta bli att känna att The Great Gatsby inte riktigt passar in i sällskapet.

(Jag har för övrigt svårt att bestämma mig för om jag tycker att A White Cougar Christmas är en lite rolig titel, eller bara fruktansvärd.)

Av kl. 22:01 i Bildigt

Kvällens fundering

Någon borde verkligen skriva en bok med titlen Envar sin egen autodidakt.

Av kl. 0:12 i Babbel

När självdisciplinen sätts på prov

Jag heter Johan Jönsson. Jag skriver noveller, ofta men inte alltid inom science fiction- eller fantasyfältet, som publiceras i diverse tidskrifter och antologier. Jag heter inte Johan Jönson och skriver inte diktsamlingar.

Av och till händer det att någon missar det här.

Ni skulle bara ana hur svårt det är för mig att låta bli att skriva ”ja för fan, det är klart jag kommer!” de gånger jag blir inbjuden till ett panelsamtal eller en litteraturfestival med konsonantdyskalkyli som egentligen ville ha tag på Johan Jönson.

Av kl. 1:50 i Babbel