Läsning pågår

Författare: Johan (Sida 1 av 20)

Läsantecknignar

Tankar om gårdagskvällens läsning.

Jag läste Fredrik Kullbergs Krig mot skönheten : Ett reportage om förfulningen av Sverige. Som någon som framför allt vill göra världen lite vackrare, som tycker att vi tar alldeles för få estetiska hänsyn, vill jag så gärna hålla med Kullberg. Ibland skaver läsningen ändå, när jag tycker att boken bli lite väl enkelspårig, när konsekvenserna av att bygga hanteras men diskussionen av att inte göra det uteblir. Den estetiska vindkraftsestetiken känns svajig när det aldrig tas upp vad man skall göra istället – bränna olja? Satsa allt på ett helt gäng kärnkraftverk som skall stå klara så snart som möjligt, och så kan Kullberg istället förfäras över vad uranbrytning gör med naturen, så som han skriver om gruvor i en annan del?

Det är ändå en bok värd att läsa, trots att jag tycker att den är bitvis tendentiös. Om hur de svenska dammutrivningarna drivits fram av hårdare implementation av EU-direktiv än vad som hade varit strängt nödvändigt – någonting som Kullberg hanterar ur en kulturhistorisk vinkel, men som också har påverkat många mindre svenska vattenkraftverk som har fått lägga ned samtidigt som vi desperat försöker elektrifiera världen. Om hur Trafikverket har rivit många gamla byggnader eftersom de inte har som uppdrag att bevara järnvägsmiljön. Riktigt intressant blir boken när den först diskuterar hur järnvägsstationerna en gång i tiden omgavs av parkmiljöer, som skulle ha inte bara estetiska utan också folkbildande syften, och anställda på Trafikverket påpekar att järnvägen nu för tiden är så hårt belastad att arbete runt den är oerhört mycket svårare än det brukade vara.

Det här är en av få böcker jag har köpt på grund av omslaget: byggnaden som rivs på bild är Strömsborg i Vänersborg. Det fick jag förstås ingenting för: Strömmarn dyker aldrig upp i boken. Jag kanske skall vara lika glad för det, eftersom jag slipper en förenklad förklaring av vad jag är plågsamt medveten om var ett komplicerat förlopp. Det närmaste vi får är en diskussion om värdet av miljön runt Öxnereds station, en av järnvägsstationerna i Vänersborg. Det livar också upp.

Jag fastnar för ett citat, där Trafikverkets chefsarkitekt Johan Folkesson resonerar kring skönhet eller avsaknad därav i deras moderna byggen. ”Trafikverkets anläggningar är liksom inte Operan. Det är vardagsmiljöer. Vi har ett stort ansvar där, att vi gör miljöer som man mår bra av att vistas i. Och det tror jag att vi gör genom miljöer som är enkla att förvalta.” Men de flesta vistas sällan i operamiljö. De åker oftare tåg. Trafikverket har så goda möjligheter att skapa en vackrare vardag, det man trött skall möta på väg hem från resan eller till jobbet. Det är miljöer som borde få bära skönheten.

Jag tyckte mycket om Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar (från 1928). ”Det är som att hitta ett konstverk som har vuxit in i naturen. Överallt på alla sidor hör denna bok hemma i traditionen. […] En så rik ton av modernistisk poesi!” skriver Tatjana Brandt i förordet.

Människorna är mekaniska leksaker.
Ibland går de sönder,
ibland skriker de
när man minst väntar.

Kerstin Söderholm

Svenska litteratursällskapet i Finland har gett ut Söderholms dagböcker, oförkortat, som e-bok. Jag bläddrar i dem, läser några anteckningar från när hon är tolv, tretton år och sörjer att jag aldrig kommer att ta mig för att läsa dem på skärmen. Jag vill så gärna, men inte tillräckligt gärna för att ta mig an dem om de inte finns på papper.

Datorns e-boksläsare anger att den epub-fil jag ändå laddar ned är 1143 sidor lång i min standardtextstorlek.

Läsanteckningar

Korta tankar om gårdagskvällens läsning.

i. Jag läste Marcus Larssons och Åsa Plesners De gränslösa : En bok om politikers skolaffärer. Den handlar om varför det är så förtvivlat svårt att få till ändringar i ett system som det svenska folket tycker hjärtligt illa om. Det här är inte en höger-vänsterfråga, som viss friskolelobbyism ibland har försökt få det till. Hade borgerliga och sverigedemokratiska väljare ensamt fått avgöra hade det fortfarande avskaffats. I ett försök att förstå varför det har varit så svårt att ändra på har Larsson och Plesner – främst Larsson, men Plesner skriver ett par fördjupande kapitel om forskning kring lobbyism – tittat på kontakterna mellan politiker och skolvärlden, där den senare i mycket stor utsträckning har ägts, drivits eller företrätts av före detta politiker. I många fall har de först varit med och fattat besluten, sedan tjänat stora summor på de beslut de har varit med att fatta. Inte heller detta är en höger–vänsterfråga, förstås: förvisso var det den borgerliga regeringen under Carl Bildt som lanserade det nuvarande systemet, men att friskoleersättningen höjdes till samma nivå som de kommunala skolorna var ett beslut av en socialdemokratisk regering, och bland Sveriges lobbyister finns gott om S- och MP-politiker – inte minst Göran Persson har bidragit till att göra det rumsrent att bli lobbyist efter att den politiska karriären är över. Bara för ett par dagar sedan följde Stefan Löfven i hans fotspår.

Det är en bok om kontakterna mellan skolvärlden och politiken, om de starka vänskapsbanden. Den är värd att läsa.

ii. Jag tyckte mycket om Anna Hallbergs ordbokspoesi i Friktion, hennes debut från 2001. Läs den. Själen skall ha sitt.

Läsanteckningar

i. Jag tyckte mycket om Kritikens främlingsskap av Sofia Lilly Jönsson. Personligt om kulturens värde och kritikens villkor och syfte. Läsvärt.

ii. Lina Arvidssons ”Min morfar hade en butik” lyckas med att berätta det som läsaren, men inte berättarjaget, förstår, utan att det känns konstlat. En bra novell.

iii. Jag har aldrig varit bra på att läsa böcker skrivna för barn, inte sedan jag själv var ett och knappt då heller. Oskar Källners och Karl Johnssons Bortförda är en kul berättelse, men jag saknar barn i rätt ålder att läsa den för. Jag kan föreställa mig själv uppskatta den som högläsningsbok för någon annan. Den känns bortkastad på min tysta, vuxna läsning.

Läsanteckningar, 20 april

Nina Bouraouis Kärlekens geografi är ett etthundra sidor långt stycke, en besatthet som aldrig låter läsaren vila. Som att ta ett andetag och sedan inte få släppa det förrän man har kommit till sista sidan. En vägg av text som drar med en genom sidorna: bra litterär besatthet smittar läsaren.

Ian McEwans debutbok The Cement Garden lever som berättelse mycket på att den är skriven av McEwan, och bärs framåt av hans röst. Kanske lite trevande i sina beskrivningar, men det finns en självklarhet i hur han skriver som lyfter den. Jag fick frågan, när jag hade läst den, om jag rekommenderade den. Nja. Nog finns det annat han har skrivit man hellre bör läsa. Men jag är glad att ha läst den.

Karin Tidbeck är en stark kandidat till den bästa levande svenska idéförfattaren. Inte på det där Ted Chiang-sättet, där man tar en idé och vänder och vrider på den tills den är utforskad i detalj, eller Charlie Stross-metoden att slänga ned så många kul koncept som möjligt i en hushållsberedare och se vad som händer, utan genom att ta en tanke och hitta en egen vinkel. Det gör ingenting om andra har utforskat den förr: hen har alltid ett eget sätt att närma sig det. ”Sjung ingen psalm när jag är död” är väl värd minuterna den tar att läsa.

Det finns fler språk än engelska

I går läste jag Hynes Pallas Camera Futura. När filmen föreställde sig framtiden, en essä om science fiction-litteraturen publicerad i Timbro förlags essäserie. Det är en intressant om än ytlig genomgång – ingen film berörs mer än i förbigående, i en ständig ringdans där titel efter titel behandlas i något eller några stycken, men kommentarer om betydelse och tidsanda – men halvvägs igenom fastnade jag för en detalj som inte ville lämna mig, när Pallas talar om Stanisław Lems bok Obłok Magellana, som han benämner The Magellanic Cloud.

Sant är förvisso att Lems roman – mig veterligen – inte är översatt till svenska. Sant är att nästan alla Pallas läsare talar engelska, och sannolikt mycket få polska. Men i en svensk text finns rimligtvis två relevanta titlar: originaltiteln och den svenska titeln. Saknas en översättning borde den rimliga lösningen vara att använda sig av den polska, kanske med en svensk förklaring.

Att filmatiseringen av Cixin Lius 流浪地球 (Liulang diqiu) får dras med den engelska titeln The Wandering Earth, bland andra liknande fall, kan man kanske inte lasta Pallas för. Att kinesiska filmer i Sverige skall omtalas på engelska snarare än svenska eller kinesiska är en dumplatt internationalisering där engelskan får stå för det internationella istället för det enda sanna internationella språket: översättningen. Men Lems roman har inte lanserats på svenska under något språk.

Man kan tycka att bekvämligheten i en översättning alla förstår har ett värde. Men föreställ er att vi talar om en ukrainsk roman som varken finns översatt till svenska eller engelska, däremot till danska. Att helt okommenterat använda den danska titeln – utan att ens precisera att det inte är det svenska namnet – hade aldrig gått hem. Även om alla hade förstått den.

Men Pallas val är åtminstone inte lika illa som kollegan Nicholas Wennö, som i ett par Dagens Nyheter-artiklar om film nyligen (”Här är veckans bästa strömningstips”, 25 maj 2023, respektive ””Game of thrones”-producenten om nya miljöthrillern: ”Det är vi människor som är monstret””, 24 maj 2025) envisades med att prata om ”Frank Schätzings tyska bästsäljare ”The swarm” från 2004”.

Det är inte bara det att Schätzings roman förstås heter Der Schwarm, eftersom den är tysk. Den finns också översatt till svenska som Svärmen.

Delta Science Fiction : Historik och bibliografi

Jörgen Jörälvs Delta Science Fiction : Historik och bibliografi är en pärla.

Boken är en genomgång av Sam J. Lundwalls verksamhet och utgivning som författare och förläggare, en beskrivning mot alla odds eftersom Lundwall har förstört sina arkiv och inte vill ge intervjuer. Jörälv har pratat med människor runt Lundwall, grävt i arkiv och läst otaliga mängder gamla fansin.

Halva boken är en bibliografi, men de första tvåhundra sidorna behandlar förlaget Deltas historia och Lundwalls liv, två helt centrala delar för den som vill förstå den svenska science fiction-historien. Den är rikt illustrerad, med bilder, omslag och annat material.

Finns det någonting att anmärka på hade boken vunnit på ytterligare en korrekturläsning. Det finns ett par stycken som saknar indrag, någon referens i en fotnot som inte är listad bland källorna och tidskriften Mitrania skrivs utan h. Men det är smådetaljer, och boken är behaglig att läsa och hantera inte bara som text utan också som produkt: som grafiker vet Jörälv hur man gör en bok som tillåter läsning.

Funnes det någon rättvisa i världen skulle hans pusslande uppmärksammas som den litteraturhistoriska bragd det är. En läsvärd genomgång, av intresse – tror jag – även för den som tidigare saknar kunskaper om ämnet men som bättre vill förstå en bit svensk litteratur.

Luncon 2022 – kongressrapport

a. I Lund sitter bildningen i väggarna och lärdomen vilar i luften. Det har länge varit ett problem. Bildning kan vara svår att få bort vid en flytt och det är inte ovanligt att hyresvärden får ringa en saneringsfirma. Vetandet sliter på luftfilter, som har nio procents kortare livslängd jämfört med snittet i landet, och det finns studier som pekar på att det förmodligen finns en koppling till att Lund har bland rikets högsta förekomst av lungcancer. Sådant är kunskapens pris.

i. Fredagen innan kongressen tar fart vankas det umgänge i olika former. Några skall gå på filmvisning, andra sitter och spelar brädspel. Det är förstås gemytligt, om man är en sådan människa. Själv dyker jag upp, hälsar på folk och går runt och stoppar i mig clementiner som kommittén lagt ut för allmän utfodring och kanske framför allt för morgondagen. Pratar med Lena Karlin som jag senast såg på bokmässan några veckor tidigare och Tobias Jarl som jag inte träffat sedan förpandemisk tid och eventuellt inte sett sedan jag för ett litet gäng år sedan först på plats insåg att han spelade i bandet jag skulle se i någon gammal industrilokal utanför Landskrona. Ian Sales dyker upp på sin första svenskspråkiga kongress och vi prövar att prata lite svenska. Det går hyfsat bra, men något bättre för mig än för honom. Skall han gå på några programpunkter i det nästan helt svenskspråkiga programmet, frågar jag? Det har han inte tänkt. Snart anländer Sidsel Pedersen från Århus. Hon har inte heller några dylika programplaner. Vi är värda att besöka ändå.

Fia Karlsson har fått ett getingstick i ansiktet. Det skall vara så, någon liten olycka hon måste dras med. Det är tradition.

ii. Fredrik Hyltén-Cavallius, som till vardags delar en butik i Lund, är på plats och driver antikvariat. Det medsläpade utbudet är mycket mindre än vad Fantikvariatet brukar ha, och priserna – när poängen delvis är att någon skall kunna sätta mat på bordet, och inte mest att det är trevligt med böcker på kongress – högre. Men utbudet för äldre svensk science fiction och science fiction-kritik är bättre. Det är en sirensång som är svår att motstå, och det är oklart om man verkligen vill surra sig vid masten och vägra ge efter. Säkerligen skulle böckerna trivas bättre hos mig. Jag plockar på mig diverse gula ryggar jag saknar därhemma: Börje Cronas Kosmisk musik och Något gott i 2080, Carl Johan Holzhausens Och hoppets färg är grön, Sam J. Lundwalls antologi Science fiction på svenska.

Så du samlar på Delta, halvt frågar han. Gudars nej, förklarar jag glatt, undantaget någonting av bröderna Strugatskij har jag inte läst en enda översatt Deltabok i hela mitt liv. Om något formades jag av B. Wahlströms fantasyutgivning, och Jörgen Peterzéns arbete på Natur och Kultur. Alla har vi kravlat upp ur gyttjan.

Snart har Fredrik också plockat fram Otto Witts Jordens inre och lagt fram. Jag kastar mig förtjust över den. ”Den är ganska gammal va?” frågar han. Från 1912, svarar jag, men det är inte åldern i sig som är poängen. Witt var kanske den första på något sätt tongivande svenska science fiction-författaren: produktiv som romanskribent och redaktör för Hugin, som ibland kallas för den första svenska science fiction-tidskriften. Som en mycket sämre Jules Verne, försöker jag beskriva honom, samtidigt som jag glatt betalar för min bok. Jag har läst den förr, som en – tillsammans med Den underbara spegeln – av de få Witt-titlar jag har tagit mig an. Jag kommer aldrig att läsa om den. Sällan har jag med sådan entusiasm lagt pengar på någonting så dåligt som jag redan har tagit mig igenom.

iii. Allt eftersom kvällen lider trillar de långvägt beresta in. Johan Anglemark från Uppsala, Katarina Kaj, Rasmus Kaj och Martin Björnebro från Stockholm. Resandet är sin egen börda, och snart söker de näring i fast och flytande form. Jag slår sällskap med dem några hundra meter och pekar dem i riktning mot Herbivore för mat och Inferno för dryck.

Själv sätter jag mig på tåget mot Malmö. Klockan är åtta. Sängen hägrar.

b. Det skulle vara under Lunds universitets värdighet att på något sätt erkänna sin ställning i regionen hotad av Malmö universitet. De vet, förstås, att den malmöitiska högskolan har fått sin universitetsstämpel mest som en tröstmedalj. Det är väl fint att lite sämre människor också får känna att de bedriver forskning, och att folk som inte passar vid ett riktigt universitet kan få låtsas att de har högre utbildning. Men någonting skaver ändå, och i hemlighet kan de inte riktigt släppa det. Lantbruksuniversitetet kunde man stå ut med: vill skattebetalarna betala bönders lön för att de skall sitta och peta i jorden och skriva illa formulerade rapporter är det en sak. Men att de arbetslösa hamnarbetarna i sydväst skulle skolas om till akademiker? Någonstans måste man dra en gräns. Och så för Universitas Regia Lundensis en tyst kamp mot uppstickaren. Sågar inkomna artiklar i referentgranskning när de kommer åt. Sprider rykten. Uppmuntrar hopplösa studenter att påbörja ett nytt liv i grannstaden. Tänder eld på någon lokal. Något litet lönnmord.

Det är ett hårt arbete, men det måste göras.

iv. Det blir lördag och på lördagen tar man en väska böcker till kongressen och dukar upp på ett halvt bord man har fått tilldelat. På listan över försäljare står ”Johan Jönsson” och jag minns inte i vilken egenskap jag skall sälja böcker, så jag tar lite av det ena och lite av det andra. Packar ett gäng av Anna Bark Perssons Annorstädes för Vendels förlag och tar sedan med någonting av det mesta annat vi har gett ut också. Det är huvudsakligen tunna diktsamlingar. De tar inte upp mycket plats. Packar för första gången på några år med Kongressrapporter för varför inte, och tar med Wikipedia inifrån när jag ändå håller på. Det är åtminstone alldeles orimligt många förklaringar med science fiction-litteratur som exempel – Lundwalls lysande bluff med tidskriften Stella, Steve Sem-Sandbergs ovilja att låtsas om sina tidiga sf-romaner, hur man beskriver sf-litteraturens historia – för att vara en bok om ett uppslagsverk. Bredvid lådan med de få kongressrapportsböcker som finns kvar ligger Ovipress svenska utgåva av Octavia Butlers Liknelsen om sådden som jag har tagit hem just för att kunna sälja i sådana här sammanhang, som Vendels förlag är mycket bättre på att åka på än vad Lina Johansson är. Jag skriver ut några papper med betalningsalternativ – swisha, hitta oss och ge oss pengar, bara ta en bok eller sju och mejla och berätta det – och plockar med skyltramarna.

Vendels förlags utgivning, eller i alla fall en del därav.

Jag hade förstås kunnat ta med allt det här på fredagen, istället för att hetsa i väg på lördagsmorgonen för att se till att få en hyfsad bordsplats. Men någon måste vara den som intelligenta och välförberedda människor kan jämföra sig med.

v. Thomas Årnfelt har dykt upp på kongressen i hopp om att hitta lite inspiration. Något vaksam är han ändå, gentemot människorna som samlas runt oss. Ingen av oss har sovit särskilt bra, och han sitter nedsjunken i den stora och mycket låga fåtöljen vid registreringsdisken. Snart börjar programpunkterna, och de verkar förstås roliga och spännande så vi uppmuntrar alla andra att gå på dem och sitter sedan kvar ute i hallen.

Jag försöker tränga ihop de titlar jag har haft med – mina två, en Octavia Butler, ett tiotal från Vendels förlag – på borde tillsammans med skyltarna utan att det därför skall ta upp alldeles för mycket av den plats jag inte har blivit tilldelad. Vi kan dela bord, erbjuder Thomas generöst. Han står uppskriven som försäljare men har inga böcker med sig.

c. Det sägs ibland att Lund är en by med ett universitet och tiotusentals studenter. Någonstans finns ett annat och mycket mindre Lund, svårt att finna, dolt bland allt annat. Det här uppfattas ibland som ett angrepp på Lunds karaktär. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Det är nådens år 2022 och hela Skåne befinner sig i ockupationsmaktens våld. Hela Skåne? Nej. En liten by har i tre och ett halvt århundrade hållit sig gömd och skött sina egna affärer, i skuggan av domkyrkan, universitetsbiblioteket och allt annat som sträcker sig mot himlen och drar uppmärksamheten till sig. Någonstans mellan Själbodgatan och Vildgåsvägen ligger den, mycket nöjd med att ännu inte ha hittats. Än lever motståndet, om än passivt.

vi. Stefan Högberg vandrar runt i lokalerna, föredömligt formellt klädd. Sedan något år tillbaka driver han Fantasykanalen, en Youtubekanal inriktad på fantasy, som kanske inte har så värst många besökare men känns som ett av de få ställen som har ambition att över tid behandla litteraturen. Jag ville prata med honom om det lilla kritikprojekt jag sitter och ruvar på, och se om det fanns någonting man kunde göra för varandra. Vi kommer inte fram till någonting. Men det är fint med den goda viljan åt alla håll, i alla fall. Man kan inte konkurrera med människor som vill ta litteraturen på allvar och diskutera och lyfta den. De gör bara sin del av det gemensamma arbetet.

vii. Ett hörn sitter en grupp och pratar om att läsa poesi och att det kanske inte är dit de främst dras. Jag smyger mig in mellan Kristina Hård och Thomas, och säger mycket noga ingenting om att jag driver ett förlag som mest publicerar poesi. När samtalet splittras i olika delar hamnar jag i en diskussion med Kristina, som nyligen har startat ett förlag, om manus och att läsa dem. Vi får väl in ungefär vad vi kan ge ut på ett år per dag på poesisidan, säger jag, och hon undrar – inte utan anledning – varför vi egentligen fortsätter att ta emot manus. Vi har nu för tiden praktikanter varje termin, säger jag. Manushögen växer, och sedan kommer någon och sitter med den mer eller mindre på heltid och får lära sig arbetet som lektör, och så krymper den. Världen rör sig i en cirkel. Efter värmen kommer kylan. Persefone vandrar mellan Hades och Demeter. Manushögen sväller okontrollerat, manushögen hanteras. Livet rör sig som en pendel. Eller kanske en berusad ung cyklist på väg från nationspub hem till Delphi, från sida till sida.

Det finns, säger jag, förmodligen fler som skriver poesi i Sverige än som läser den. Det är ibland ett problem.

viii. Vendels förlags skylt säger att man kan leta upp mig, Maria Nygård eller Petter Malmberg om man har några ärenden med förlaget, som att köpa böcker och ge oss pengar. Eller ta över världen eller utmana oss på duell, men det står inte utskrivet explicit. Det känns bäst att meddela de andra detta när de dyker upp, ity så inte har skett i förväg. Det är bra att veta, svarar Petter, men jag hade inte behövt oroa mig. Som princip tar han alltid emot pengar som folk försöker ge honom, förklarar han.

ix. Hela Lund ligger för våra fötter. Men det är lite oklart vad man skulle göra med det, så vi håller oss nära kongresslokalen. Jag och Jörgen Jörälv hamnar på lunch vägg i vägg, där det ligger en för dagen alldeles övergiven indisk restaurang jag alltid har tyckt serverar fullt habil mat utan att det kräver att man faktiskt utforskar staden. Vi pratar om tiden och våld, och Jörgen om hur han tyckte att det var mycket mer närvarande förr i tiden. Det var det för all del för mig personligen också, men jag tror ändå att våldets närvaro är tydligare i Malmö: Jag har suttit hemma och ätit middag, hört en smäll, vi har tittat på varandra och sagt ”det var en handgranat va?” och fortsatt äta, för sådant kan hända runt hörnet och det får man leva med. Jag har fått ändra lunchplaner för att någon skjutits utanför falafelstället jag tänkt äta på. Men det är avlägset, någonting som hör till någon annans värld som jag ibland råkar passera ett fönster mot, som en hob som på avstånd anar nazgûlerna rida förbi genom Fylke men i grund och botten inte behöver bry sig särskilt mycket.

Sist vi sågs, på bokmässan i september, pratade han om sin bok om Delta, Jules Verne-Magasinet och Sam J. Lundwall, och sitt arbete med att alls finansiera den – så många färgillustrationer som den kommer att innehålla är dyrt att trycka. Jag hade lovat att skriva någonting om den, och tänkte att han kunde få två, tre förhandsbeställningar till. Tydligen hade det ramlat in trettio, fyrtio stycken. Det är den förstås förtjänt av.

Jörgen bjuder på lunchen. Det hade jag tydligen gjort mig förtjänt av.

x. Tillbaka på kongressen skall Johan Anglemark hedersgästintervjua Elisabeth Östnäs. Hon pratar om sin uppväxt och hur den präglade hennes läsning och skrivandet, om ensamheten i att vara sjuk hemma med böcker som främsta sällskap. En charmig mellanstadielärare sade till henne att hon skulle bli författare, så i tio år kämpade hon mot det. En senare lärare som läst hennes texter sade till henne att om hon skulle fortsätta skriva sådant skulle hon få sänkt betyg. Skolan kan vara så mycket.

(Den kan vara nedbrytande, skolan, säger hon, i det att man skall nå målen men inte mer. En plats för att lära sig men inte för mycket. Jag har, förstås, som så många andra som ägnade stor del av barndomen åt att läsa text och därför blev mycket bra på att ta in och hantera information ägnat oerhört mycket tid att att titta ut genom fönstret efter att ha löst uppgifterna och stött på den mur som är förväntningarnas slut. Jag inser de problem samhället skulle få utan den, men det finns dagar när jag känner mig fientligt inställd till skolan som koncept.

I en intervju två dagar efter kongressen skall den svenska skolministern säga att de elever som blir behöriga till gymnasiet behöver vi ”generellt sett faktiskt inte bry oss så mycket om. De klarar sig bra”.)

Elisabeth skrev sin debutbok Feberflickan främst för att bearbeta sin upplevelser, men tyckte att den blev ganska bra. Hon hade skrivit böcker tidigare, och förvisso känt att förlagen gav ut saker som var sämre, men att det hon hade skrivit ändå inte var bra nog. Tidigare har jag pratat med Kristina om att författare, ryktet till trots, inte är tillräckligt självkritiska. Alldeles för lite Jante. Elisabeth är en utmärkt förebild här. Släng din bok eller lås åtminstone in den i byrålådan. Stör ingen annan med den.

För mitt eget skrivande har jag förstås principen att allt jag skriver säkert kan få ett bra hem någonstans, och lämnar refuserandet åt mottagaren istället för att hantera det själv. Man kan leva som man lär, men ibland är det bäst att låta bli.

Genom Sagan om Turid har Elisabeth skrivit mycket om fornnordisk mytologi, och vissa läsare har stört sig något väldigt på att hennes beskrivning inte bekräftar deras bild av vikingatidens villkor och tidens tro. Kvinnor var mer underordnade än vi gärna tror, säger hon, och största handelsvaran var trälar. Att hon läst religionsvetenskap med särskilt intresse för eran och att den romantiserade vikingabilden är en artonhundratalsprodukt är smärre detaljer i sammanhanget.

Snart har samtalet glidit in på förlagens roll. Bonnier Carlsen hade mycket starkare åsikter om sakers tillstånd och vad som går att sälja, och därför var Asynja påtagligare riktad mot barn – en klar och tydlig målgrupp att marknadsföra sig mot. Berghs förlag som gav ut Sagan om Turid var mindre och hade färre åsikter. Förlag vill så mycket ibland. Wikipedia inifrån, till exempel, hade varit en annan bok utan dem. Mindre rak och fokuserad på sitt ämne. Fler utflykter om etymologi och annat anekdotiskt vetande som strängt taget inte har med uppslagsverket att göra. Mer sarkasm, många fler lustigheter som allra minst någon skulle ha tagit på allvar och missuppfattat. En tråkigare bok för en liten grupp som annars hade uppskattat Wikipedia inifrån mer än nu, argumenterade min redaktör, men en bättre bok för den skara som faktiskt köper den för att de vill veta någonting om uppslagsverket. Själv hade jag egentligen föredragit det förstnämnda, men vill man skriva en kultfackbok för en smal skara får man kanske ge ut den på egen hand, och om någon annan skall stå för kostnaden får man acceptera att de vill ha en rimlig chans att tjäna in de pengar de lägger på den. Berghs redigerade inte så mycket för att de var små, säger Elisabeth, och jag kan inte låta bli att tänka på hur Vendels förlag lägger så oerhört mycket tid på redigering för att vi är ännu mindre. Hur Liv Gingnell biter sig fast i ett manus som en grävling och vägrar släppa förrän det är så bra som hon tycker att det har potential att bli. Men det är förstås för att vi gör det på vår fritid. Det hade aldrig gått att lägga så mycket kärlek på en liten diktsamling om försäljningen också skulle bära någons lön.

De pratar om förlagens makt och att nå ut, att det inte finns så mycket utrymme för det udda. Man kan alltid självpublicera, säger Anglemark, men det kanske är svårare för barn? Vill man bli tagen på allvar, tänker jag, är det svårt nog för vuxna. Men nog blir det än knepigare här. Elisabeth pratar om att barn inte väljer själva och att föräldrar gärna köper sådant de känner till – kanske helst vad de själva läste som barn – snarare än någonting nytt och oprövat. Jag tror att distributionsaspekten är svårare också, med ett snävt nät som är svårare att ta sig in i. Mindre utrymme, färre recensioner, en helt annan utmaning.

Kommer hon att skriva om tio år, frågar Anglemark. Hon tvekar. Elisabeth är den människa jag känner som är allra argast på villkoren för svenska författare. Å ena sidan tycker hon att branschen är oerhört dyster, och att den ibland inte är värd det. Å andra sidan skulle hon behöva göra någonting annat. Det är ännu värre.

xi. I väskan har jag nyckeln till en lägenhet tio minuter från kongressen. Jag övernattar inte där – det är jobbigare att packa kläder och tandborste än att åka fram och tillbaka till Malmö – men sängen kan locka ändå. Jag släntrar till Bokbindargatan, vattnar blommorna som inte fått någon kärlek på ett tag, kollapsar på sängen och sover en halvtimme för att göra mig redo för resten av eftermiddagen.

d. Lund ligger egentligen på bekvämt cykelavstånd från inte bara Lomma, Staffanstorp och Kävlinge, utan även Malmö och Eslöv. Genom åren har staden ansträngt sig för att dölja detta. Man har sett till att cykelbanorna tar små omvägar. Byggt några backar, eftersom sådana naturliga hinder annars saknas på den skånska slätten. Delat ut gratiskartor där avstånden förvrängts. Studenter som tar sig runt på små rangliga åbäken som ser ut att falla sönder när som helst kan man stå ut med, sådant ger färg och karaktär, men från Malmö kan det komma hurtiga människor i träningskläder som dryper av svett. Någonstans måste man dra en gräns för vilket sorts slödder som vistas på gatorna.

xii. Jag skall moderera en panel om första kontakten-berättelser med Kristina, Sara Läthén, Tommy Persson och John-Henri Holmberg. Sara gör sin första panel. John-Henri någonstans runt sin tretusenfyrahundrasjuttiofemte. Kristina och Tommy någonstans däremellan. Det går bra, tror jag. Tråkigare samtal har jag modererat.

John-Henri pratar om de olika inställningarna till mötet med det okända, om optimism och pessimism i litteraturen, och om mötets historia, och om Murray Leinsters långnovell ”First Contact” som gav namn åt hela traditionen, där de civilisationer som mött varandra inte riktigt vågade lita på varandra men bytte skepp för att kunna lära sig av varandra och sedan åkte åt var sitt håll, nog med att inte leda den andre tillbaka hem. Den fick en rad efterföljare. Han håller en utläggning om Ivan Jefremov, som med novellen ”Ormens hjärta” kritiserade Leinsters tolkning ity den civilisation som nått ut i rymden på detta resurskrävande rimligtvis måste ha nått fred genom kommunismen först och kan vägleda den splittrade mänskligheten. Detta uppskattades ändå inte på hemmafronten, hävdar John-Henri, eftersom det gick emot sovjetisk doktrin att någon annan på en annan planet kunde ha kommit på marxist-leninismen före Marx och Lenin.

Sara diskuterar vad vetenskapen tror om första kontakten och risken för den, och det här med att man tror att om det skulle vara så att det finns en risk eller chans att bli upptäckt så är det främst när civilisationen vaknat tillräckligt mycket till liv för att börja kommunicera över avstånd, som med radiovågor. Det där vi har ägnat ett århundrade åt att vilt kasta kring oss. Det är förstås inte främmande för sf-genren, där till exempel mänskligheten i Carl Sagans Contact får ett meddelande som visar sig delvis bestå av sändningarna från OS i Berlin 1936, återskickade – de första sändningar kraftiga nog att fly ut i världsrymden. Det kräver förstås att radiovågor är någonting som någonting annat i universum förutom vi känner igen som en kommunikationsteknik, och att normen i ett eventuellt befolkat universum inte vore att man hör av sig med hjälp av gravitation eller någonting annat, säger Sara, och att forskningen tittar på alla diverse dylika alternativ. Själv tar hon upp Ted Chiangs utmärkta novell ”Story of Your Life” som en bra första kontakten-berättelse.

Kristina muttrar att hon är trött på att prata om troll, och att det är kul att få diskutera någonting annat, men att skillnaderna mellan berättelserna kanske inte skall överdrivas ändå, i att samma rädsla och hopp inför den andre finns även där. Tommy pratar om, och återvänder till, Peter Watts roman Blindsight, som också är en mycket läsvärd text. Jag tycker att det är intressanta val, för både hos Watts och Chiang uppfattar jag textens novum och idémässiga fokus som någonting annat. Hos Chiang är det ett tankeexperiment om hur världen skulle kunna fungera om den starka Sapir–Whorf-hypotesen hade varit sann, draget till sin spets, där mötet med en annan civilisations språk är ett sätt att introducera det. I Blindsight är fokus kanske inte så mycket på mötet med utomjordingarna som i diskussionen om självmedvetande – någonting som Watts upprepade gånger har pekat på som ett evolutionärt misstag.

Sara och främst John-Henri diskuterar den idémässiga utvecklingen över tid: hur man i första kontakten-litteraturens barndom hade konflikten eller samverkan i blickfånget, och med tiden sedan blivit allt mer pessimistisk gällande möjligheterna att alls förstå varandra. Att det vore svårt, eller kanske inte ens möjligt. Samtidigt, kommenterar John-Henri, har han nyligen översatt Andy Weirs Project Hail Mary, där människan lär sig kommunicera med det ickemänskliga på alldeles oerhört kort tid. Än lever hoppet.

Efter panelen kommer Thomas fram och säger att det var ett intressant samtal, men att han saknade ett större fokus på litteraturens begränsningar. Visst säger det någonting om människan och vår syn på världen om en berättelse om ett möte snart hamnar i en konflikt. Men ibland säger det mer om att konflikt på ett eller annat sätt är nödvändigt i en roman som någon skall vilja läsa.

Ebba Svegelius Gunnarsson berömmer modererandet, tålamodet och tempot däri. Det kanske man inte får återkoppling på så ofta, säger hon. Oftare än man kunde tro, svarar jag, åtminstone när folk tycker att man har gjort en bra insats. Har man varit en dålig moderator är det väl ingen som marscherar upp och slänger det i ansiktet på en. Man får tolka avsaknaden av lovord. Frukta tystnaden.

xiii. Med Fredrik och Ebba hamnar jag i en diskussion om omslag. Fredrik har hittat ett par Raymond E. Feist- och David Eddings-romaner som återanvänt samma omslagsbild, bara spegelvänt. Ebba drar fram några bilder på science fiction-böcker som har fått samma behandling. Feist och Eddings känns rimligt: det är svenska titlar av engelska original som av förlagen har delats upp i två. Vad skall man göra? På något sätt behöver även andra delen illustreras. Beställa ett nytt verk av en annan konstnär? När man kan få en annan bild nästan gratis? För några år sedan skrev Anders N. Nilsson en artikel i DAST Magazine som hette ”Bildkonstens anonymisering och namnlöshet satt i system”, bland annat hur svenska förlag som gav ut westernpocketböcker inte var främmande för den typen av återanvändning trots att deras läsare rimligtvis riskerade att ha sett omslaget förut. Tidigare under kongressen har John-Henri berättat om hur det på tiden när han sysslade med förlagsverksamhet gick att få italienska konstnärer att göra billiga kopior. Man skickade dem ett foto på vad man ville ha, ungefär, och sedan ändrade de någon detalj – kanske försköt händelseförloppet en halvminut, så att ett rymdskepp hade rört sig lite längre bort eller några personer kommit närmare. Så var det ett nytt verk, och inte en kopia. Åtminstone juridiskt.

Tidigare under kongressen har Thomas berömt Vendels förlag stilrena omslag, som alla håller sig i samma stil med små variationer. Det finns fler fördelar med det: de gör sig bra tillsammans, det blir någon form av varumärkesbyggande där den som har sett tre, fyra tidigare omslag lätt känner igen det femte och de signalerar någonting om vad för litteratur det är vi ger ut.

Men mest handlar det förstås om att vi inte har råd att fram ett nytt professionellt omslag för varje bok, och därför måste ha någonting – skapat av en grafiker, från början – där jag själv kan göra större delen av jobbet med varje ny bok utan att det därför ser amatörmässigt ut. Det är bäst att göra det lätt för sig.

Senare skall jag stå och prata med Elisabeth, Anglemark och Anders Hedenlund kommer jag senare att stå i en korridor och prata om förlagens och bildens makt. Elisabeths Sparven sålde aldrig särskilt bra, och hon funderar på om omslaget inte sänder fel signaler – att den ser ut som en feelgoodbok, vilket den inte alls är, och att läsarna därför får fel förväntningar och blir besvikna. Utsidan måste representera insidan. Så som i inlagan, så ock på omslaget. Själv tänker jag, som jag så ofta gör, på att jag har ganska svårt för den estetik många svenska egenutgivna fantasyböcker har lagt till sig med, men, ja, de kanske skall se ut så? Så att deras läsare kan hitta dem.

xiv. Med Thomas, Kristina och Anglemark står jag i korridoren och pratar om vårt sönderfallande stoft. Kristina som fortfarande lider av att ha brutit benet, Thomas muttrar om en nackskada som aldrig blir riktigt bra igen och Anglemark som vid närmare sextio för första gången i livet har fått börja träna. Själv stod jag i zenit vid runt tjugotre. Sedan dess har det bara gått utför. Man döljer det väl genom sitt dagliga träningspass i Pildammsparken, men det finns två alternativ att välja mellan: man går sönder för att man tränar eller så går man sönder för att man inte tränar.

e. Lunds universitet är en halvgammal institution, vid grundandet det femte svenska universitet efter Uppsala, Dörpt, Åbo och Greifswald. Många av dess traditioner förvaltas av lärosätets studentnationer. De brukar förvara dem någonstans bakom en back billig lager i en fuktig källare i ett nittonhundratalshus. Någon gång om året plockar de fram traditionerna, dammar av dem, och visar upp dem. Sedan kan de återgå till att arbeta på sin funktionella alkoholism.

xv. Det skall bli någon form av kongressmiddag. Den är jag förstås inte anmäld till. Det hade jag nog inte varit oavsett, men nu – bestämmer jag mig – är det lika bra att åka hem och få en smula sömn. Det hade fungerat ännu bättre om någon i grannhuset inte hade haft fest till tretiden med tung basgång, men livet har sina små motgångar. Jag vaknar, kanske inte fullt så utvilad som jag borde vara, och inser först senare att vi har vunnit en timme på tidsomställningen och att klockan, denna eviga fiende, är kvart i sju. Så jag får ligga kvar på soffan en timme och prata bildningsideal och estetiken – eller frånvaron därav – i rökning.

Jag hinner precis med tåget som står på perrongen i Triangeln, med en liten löptur de sista femtio meterna. Någonting för att få upp pulsen på morgonen. Det finns en fråga om estetik i det också, vad som är minst förnedrande: att behöva springa eller att behöva vänta.

xvi. På kongressen hamnar jag och Tobias i ett samtal om Stanley Kubrick och Lovecraft och människor som har betett sig illa, på olika vis, och hur man förhåller sig till deras verk. Är det rimligt att koppla bort hur Kubrick behandlade Shelley Duvall när man ser The Shining? Påverkar produktionsvillkorens etik om det är en bra film eller inte? Några dagar tidigare har jag skrivit brev till min vän Nina som hade läst om lite av barndomens David Eddings och gjort misstaget att ögna igenom biografi på Wikipedia, med inslag som går bortom att bara vara en otrevlig människa – hur paret dömts till fängelse för barnmisshandel 1970 och förlorat vårdnaden om sina två adopterade barn, där uppslagsverket ändå inte gått in i detalj på de något mer anmärkningsvärda detaljerna om hur barnen spärrats in i bur i källaren. Men bläddrar jag i en Eddingsbok är det mest litteraturens inneboende svagheter som stör läsningen. Jag bär ingen önskan att försöka förmildra Lovecrafts sämre sidor; det påverkar inte min syn på litteraturen. Kubrick förblir en av de få regissörer vars filmer jag faktiskt tar mig tid att se på.

Någonstans finns förstås en gräns. Några veckor efter kongressen skall herrarnas fotbolls-VM i Qatar invigas, det första jag inte kommer att följa sedan jag som sjuåring började titta på internationella turneringar 1994; arenorna vilar på nästan rättslösa gästarbetares spillda blod. Å ena sidan: en död författare har ingenting att vinna eller förlora på att jag läser en bok eller inte. Å andra sidan: fä dör, fränder dö, själv dör du likaledes. Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man. Livet är kort, en låga som tänds, fladdrar till och genast slocknar. Ekot vi – kanske – lämnar efter oss varar – kanske – längre, och på många sätt rimligare att bry sig om än någon krona hit eller dit medan man lever.

Men jag kan inte slita mig från tanken att det är en fälla. Den som bara kan ta till sig verk av moraliskt acceptabla skapare vill så gärna att verken de tycker om skall vara tillgängliga. Så börjar man försvara det oförsvarliga. Jag vill inte lockas att ursäkta människor bara för att jag tycker att de har skrivit någonting fint.

xvii. I hallen står en liten fotoutställning med bilder från lokala kongresser 1956–1987. Det är ett väldigt fint inslag. Här finns människor jag aldrig hann träffa men vet vilka de var, som Bertil Mårtensson, eller gamla bilder på vänner som fortfarande vandrar runt i lokalerna, som John-Henri och Bellis. Några namn finns utsatta, andra står anonyma. Först står jag och tittar på den med Anders och Tomas Cronholm, där vi nöjer oss med att peka ut de förment namnlösa och ibland plita dit några bokstäver under en bild. Sedan kommer John-Henri, betraktar bilderna och berättar – som John-Henri gör – historier och levnadsöden om Bertil Mårtensson, Peder Carlsson eller Kristina Hallind. Det blir bättre så. Visst är det lite kul med en bild på en hemmabyggd robot på en kongress. Det blir bättre om John-Henri konstaterar att Dénis Lindbohm hade byggt den för en film som aldrig blev av, och att den sedan stod i hans hall i åtminstone fyrtio, fyrtiofem år. Här finns levnadsöden bland bilder och namnteckningar: de som drack ihjäl sig, de som försökte göra någonting med livet men aldrig riktigt nådde fram. Det är också en på många fina sätt en lokal utställning, där en bildkommentar lyder ”Kristina Hallind med vän”, där Kristina deltar även i Luncon 2022 som ett skånskt ankare som fäster oss i den tid som var: naturligtvis är hon det centrala i den lundensiska utställningen. Det är ändå roligt att någon har fått stryka över ”med vän” och ersätta med ”Lars-Olov Strandberg”, i ett halvt århundrade den bärande balk som på olika sätt hållit upp svensk science fiction-fandom.

Jag kan inte låta bli att fundera på vilka bilder vi kommer ha i framtiden. Några månader tidigare, på Ökon, har jag stått och pratat med Anglemark, Bellis och Roger Sjölander om hur brittiska kongresser blivit allt svårare att fotografera, på grund av de begränsningar som byggts in i hur man förväntas göra det. Engelskspråkig fandom har så många konstiga saker för sig. Även Luncon har följt trenden: ordningsreglerna konstaterar att man inte bör fotografera någon som inte har explicit tillfrågats, om de inte sitter i en programpunkt då man rimligtvis inte kan avbryta utan får fråga efteråt om att offentliggöra bilden.

Jag vet inte om det är för att man tycker att det finns ett stort problem man vill åtgärda – att man upplever att de bilder som vi tar är någonting man vill få bort, eftersom de gör deltagarna obekväma – eller om man föreställer sig att man kommer att få ungefär samma bilder som tidigare men med lite större hänsyn. Det sistnämnda tror jag vore en felberäkning. Det första jag gjorde efter att ha läst ordningsreglerna var att stryka mig själv från listan där jag hade tingat den halvprofessionella fotoutrustning jag ofta brukar släpa med mig på kongresser för helgen. Utanför programsalen begränsas man till att ta stela porträtt av folk som självmedvetet stirrar in i kameran. Bra kamerautrustning är tung och otymplig: trots att jag styrketränar dagligen brukar jag ha lite ont i vänstra axeln framåt kvällen, bara för att gravitationen drar i objektivet. Om en stor kategori fotografier faller bort samtidigt som jag måste ägna stora delar av kongressen åt att avbryta folk med ett ”är det okej att jag tar en bild?” och sedan sitta och pussla ihop vem jag skall mejla och be om tillstånd att publicera programbilder efter kongressen blir priset för högt. Endera begränsningen, var för sig, ökar det inneboende motståndet som redan finns när man måste släpa runt på tung och ömtålig utrustning till den gräns där det inte längre är värt det.

Efter kongressen sitter jag och tittar på bilder som andra har tagit på mig på sf-kongresser, för att känna hur det är att vara fotograferad snarare än att vara fotograf. Där jag sitter och viftar på någon död hund-tillställning, pratar engagerat i ett samtal vid en vägg, sitter i en programpunkt och lyssnar på en medpanelist. De flesta är ögonblicksbilder som inte hade varit möjliga att ta. Jag tycker att det är lite synd. De få mobilbilder på mig jag ser flyta förbi från Luncon är uteslutande sådana där fotograferna har glömt, struntat i eller varit lyckligt omedvetna om ordningsreglerna. Själv kommer jag hem med två foton på böcker jag har lagt upp till försäljning och ingenting annat.

I grund och botten tycker jag att man får förvänta sig att bli beskriven när man rör sig bland folk och främlingar, oavsett om det är i ord eller i bild – på många sätt är kongressrapporten egentligen ett större integritetsingrepp, där resonemang i små trevliga diskussioner plötsligt offentliggörs för världen. Sätter man sig på en scen kan man inte räkna med att det inte finns foton därifrån – att ställa sig inför publik på ett arrangemang som vem som helst kan delta i, har man blott betalat sin medlemsavgift, är ett offentligt sammanhang. Att på olika sätt få skildra sin omgivning är viktigt i sig.

Naturligtvis är det inte så enkelt som att rätten att fotografera alltid är det enda viktiga i alla sammanhang. Skulle jag hänga på SLM-fest, klädd eller oklädd så som förväntas i sammanhanget, tycker jag att det är rimligt och önskvärt att arrangörerna gör sitt för att deltagarna inte skall dyka upp blottade på nätet dagen efter. Jag har ingen större önskan att vandra runt på kongress och göra mig till besvär. Bellis vill inte bli fotograferad utan solglasögon, så jag anstränger mig för att inte fotografera Bellis utan solglasögon. Jag känner människor för vilka bilder kan trigga deras kroppsdysfori eller ätstörning; jag smyger inte runt och fotar dem. Tycker man att det här är ett viktigt problem att åtgärda tycker jag att det finns långt bättre lösningar, som att kongressen har ett par olika färger på banden till namnskyltarna och den som inte vill ha närbilder – det finns inga bra sätt att fota en folkmassa om en person kan lägga in ett veto, även om man kan försöka undvika dem så långt det är rimligt – spridda på internet bara för att man sprang runt på sf-kongress kan välja någonting som signalerar det.

Bilderna är en del av vårt kulturarv. Vi har alltid uppskattat de som finns från äldre kongresser. Det vore synd att tydligt försvåra att kongresserna skildras för framtiden.

f. Lite kunskap är en farlig sak, sägs det. En bibliotekarie i Lund har stängt in det lilla hon vet i en tillförsluten glaskupa. Där odlar hon den den som ett bonsaiträd. Klipper till den och håller kunskapen snygg. Ingenting är farligt, resonerar hon, om man bara ser till att spärra in det. Kunskapen vill vara fri. Men kunskapen vill så mycket. Det är bäst att hålla pli på den.

xviii. Tobias och Martin Wikner står och pratar om panelen om att skriva för spel, som Martin medverkat i och Tobias modererat. Man borde alltid, säger Martin, säga någonting om hur man tar sig in i branschen. Dräper de drakar som vaktar grinden. Det som alla vill veta. Det är så svårt att kortfattat prata om, bara. Han har säkert rätt i att det är en uppskattad fråga, men alla kan nog vara att ta i. Jag har skickats till spelförfattarspåret på Game Developers Conference i San Francisco och suttit i flera dagar och varit intresserad och underhållen och glad att vara där och fortfarande inte haft någon ambition att skriva för spel.

xix. Maria, Anglemark och jag gör ett tappert försök att äta lunch. Vi prövar ett thaiställe alldeles i närheten av kongressen, som jag vagt minns som fullständigt förglömligt och därför åtminstone oförargligt. Köket har inte öppnat än. Istället vandrar vi runt i centrala Lund, tittar in i mörka och stängda restauranglokaler eller går in, frågar om det finns plats för oss bara för att mötas av nekande svar. Till slut har vi promenerat tillräckligt länge för att indiern bredvid kongressen skall ha öppnat. De tålmodiga skola ärva jorden, eller åtminstone maten. Vi pratar om klimatkris och hur folk hanterar eller inte hanterar den. Nyligen har människor varit upprörda över att aktivister limmat fast sig på en väg, hindrat trafiken och belönats med ett rykte om att en ambulans hindrats som sedan visade sig vara falskt. Jag har, givet omständigheterna, oerhört svårt att förstå den harm man känner inför detta, men så är jag också förbluffad över att människor inte regelbundet dör i klimatrelaterad terrorism.

Sedan går vi och lyssnar på Jesper Stage som skall hålla föredrag om resurshantering och resursbrist i science fiction. Jesper är nationalekonom, så inledningsvis får vi en liten idéhistorisk föreläsning om hur man ha sett på framtidens olja, kol, vatten och mat. De som uttalade sig, poängterar han, pratade om kärnan i de ämnen de var framstående experter inom. Men de pratade om hur samhället skulle använda resurserna och var inte samhällsvetare. Det ledde dem fel.

Det blir lätt så. Den som roas av framtidens idéhistoria vet att de sakkunniga som sätter sig ned och spekulerar om hur framtiden kommer att se ut verkar ha rätt i ungefär samma omfattning som sf-litteraturen, som ärligt talat inte ens försöker spegla det som komma skall så mycket som den handlar om sin nutid.

Jesper pratar om råvarumarknader, hur priser har rört sig och vilka faktorer som ligger bakom. Han nämner peak oil och hur det inte alls var ett rimligt antagande, för omständigheterna möjliggjorde – tyvärr – utvinning som tidigare inte varit rimlig. Matpriser har förvisso gått upp, men matproduktionen per capita har ökat – födointaget har bara ökat ännu mer. Två miljarder människor färre är hungriga än för några årtionden sedan. Men skall man skriva science fiction är det mycket mer spännande att säga att maten håller på att ta slut och alla kommer att svälta.

Ökad knapphet, påpekar Jesper, kan leda till hamstring som leder till högre pris och att vi antingen minskar vår förbrukning eller byter till ett sämre alternativ. Men ökad knapphet leder också till dyrare produktion som leder till högre pris. Med högre pris blir det mer lönsamt att bättre utvinna befintliga fyndigheter, mer lönsamt att hitta nya, mer lönsamt att förbättra befintliga alternativ, mer lönsamt att investera i nya alternativ som kan leda till ny teknik. Och här, tycker han, får sf-berättelserna problem. Skall man skriva en trovärdig historia om resursbrist behöver man ta bort de processer som driver lönsamhet. Han pratar om Paolo Bacigalupis ”Pump Six”, där utvecklingen stannat av eftersom miljöutvecklingen har slitit på mänsklighetens kognitiva förmåga. Eller så kommer man till en framtid så avlägsen att inget av detta är möjligt: all olja kan förstås utvinnas, men så sker i så fall om hundratals år och inte om tjugo. Då är världen nog annorlunda på många andra sätt. Han pratar om Michael Moorcocks Dancers at the End of Time, där alla naturresurser håller på att ta slut men mänskligheten är tillräckligt avancerad för att det inte skall upplevas som ett lika akut problem som för oss. Man kan ta bort kapitalismen och vinstmotivet, resonerar han, men fördelarna för de samhällen som kan lösa problemen gör att man får ungefär samma processer och drivkrafter ändå. Det är bra, tycker nationalekonomen, att ha tänkt på de här faktorerna om man skall diskutera brist på naturresurser.

Det finns tidiga exempel, som William Hodgsons The Night Land från 1912 där solen har slocknat. Den säger, konstaterar han torrt, någonting om den mänskliga naturen: människorna har överlevt solens utslocknande och oroar sig ändå över energibrist. Han pekar på Laurance Mannings ”The Man Who Awoke” från 1933 som ett tidigt exempel på världen efter olja och kol, där en man vaknar efter femtusen år och ser fossila bränslen ersatta av vattenkraft och bioenergi. Vägen dit skildras inte riktigt, men det framkommer att det var en plågsam process – inte för tekniken, utan för att kol- och oljebolagen och alla andra med ekonomiska intressen i det existerande systemet strävade emot. Framsynt. Jag kommer att tänka på Karel Čapeks Salamanderkriget från 1936, en utmärkt metafor för klimatutvecklingen. Mänskligheten har mer eller mindre förlorat kampen mot salamandrarna, som bit för bit fortsätter att knapra på den värld människan kan leva på och förvandla den till territorium som passar dem.

Jag skall säga dig en sak: vet du vem som till och med nu, när en femtedel av Europa är sänkt, levererar sprängämnen och torpeder och borrar till salamandrarna? Vet du vem som febrilt arbetar natt och dag i laboratorierna för att uppfinna ännu mera effektiva maskiner och ämnen avsedda att slå världen i spillror? Vet du vem som lånar salamandrarna pengar, vet du vem som finansierar världens undergång, hela den nya syndafloden?

Jag vet. Alla fabriker. Alla banker. Alla stater.

Karel Čapek, SALAManderkriget

Liksom Ayn Rands Anthem, där staten är det som står i vägen, är de här verken alla mycket optimistiska när det gäller själva tekniken, men pessimistiska till att teknikutveckling i sig är nog. Vi kommer att kunna hitta lösningar, men samhället runt kan hindra oss från att implementera dem. Det känns bekant.

Sextio- och sjuttiotalets science fiction sammanföll med råvaruboomen när priserna gick upp, det som vi mest minns på grund av oljekrisen. Jesper tar Harry Harrisons Make Room! Make Room! som exempel, där samhället mer eller mindre har fallit sönder på grund av överbefolkning – med en befolkning motsvarande den vi har i dag. Liksom i andra böcker från samma tid, som The Sheep Look Up eller Sam J. Lundwalls 2018 eller King Kong Blues, blir allt sämre men ingen försöker på allvar att göra någonting åt det. Företagen är orimligt tafatta: det finns goda chanser att göra enorma vinster men ingen hittar lösningar de kunde tjäna pengar på. Det är attraktivt med nya energislag om energin tar slut, med mat om maten tar slut, med ren luft om rent luft saknas.

På åttio- och nittiotalet, fortsätter man, tappar sf-litteraturen intresset för resursknapphet eftersom råvarupriserna gått ned, och i den mån litteraturen fortsätter hantera ämnet är det samhällets kollaps som är problemet – en social snarare än fysisk knapphet, där det dysfunktionella samhället misslyckas med att ta tillvara på de resurser som finns i ett efter katastrofen-scenario, som i flera av Octavia Butlers romaner. I det nya årtusendet har mat, energi och mineraler åter blivit dyrare, och troget återvänder science fiction-berättelserna till ämnet. Jesper pratar om en rad moderna exempel – Suzanne Collins The Hunger Games,  Paolo Bacigalupis The Windup Girl eller Ship Breaker med efterföljare, Robert Charles Wilsons Julian: A Christmas Story och Julian Comstock: A Story of 22nd-Century America – och hur de alla har ett större fokus på samhällets oförmåga att hantera och fördela resurserna snarare än att de skulle ta slut. Ett rimligare och mycket mer trovärdigt scenario, resonerar han.

Han pratar om vattenbrist. Om författaren Tobias Buckell, som delvis växte upp i en vattenlös dystopi: Saint Thomas, som bortsett från alldeles otillräckligt regnvatten saknar naturliga sötvattenskällor. Man kan avsalta havsvatten – och det finns mycket hav i världen – men det är dyrt och energikrävande och vattnet kostade femtio gånger så mycket som på fastlandet. Det som händer då, har Buckle påpekat, är inte att folk dödar varandra i kamp om resurserna utan duschar mindre och undviker växter som behöver vattnas i trädgården. Jesper fortsätter att prata om Kapstaden, sommaren 2018, och att problemet var att man hade skickat så mycket av vattnet till jordbruket långt efter att statsledningen vädjat till provinsen att begränsa användandet, och när krisen var ett faktum införde man istället hård ransonering om femtio liter per dag – vilket ändå är mer än folk i slummen använder i normala fall. Jag var å yrkets vägnar i Kapstaden under krisen, snart innan vattnet skulle ta slut och kort innan regnet drog in och räddade staden. Det var ganska odramatiskt. Små skyltar om att inte duscha oftare och längre än alls nödvändigt. Påminnelser om att använda så lite som möjligt när man borstade tänderna eller tvättade händerna. Närvarande men inte undergångsstämning.

Jesper återvänder till Bacigalupis verk: ”The Tamarisk Hunters”, The Water Knife, ”A Hot Day’s Night”. Vattenbrist, påpekar, på grund av dålig vattenlagstiftning som har prioriterat jordbruket. Samtida med Mad Max – Fury Road, som han också beskriver som ett primärt dysfunktionellt politiskt system. En god illustration av det tydliga skiftet över tid i hur science fiction har hanterat knappa naturresurser.

Det är ett bra föredrag.

xx. Jag tycker om programpunkterna som pekar på hur science fiction är ett samtal, en idélitteratur som går i dialog med sig själv. Hur den diskuterar saker som första kontakten-berättelser eller resurshantering och över tid ändrar åsikt, som litteraturform, om vad som är rimliga scenarier och lösningar.

xxi. ”Du har skrivit många sådana där va?” säger Fredrik och nickar mot Kongressrapporter där den ligger mellan Wikipedia inifrån och Octavia Butlers Liknelsen om sådden, hedrande sällskap för dem båda. Lite för många, svarar jag, egentligen allra minst en bok till sedan rapportsamlingen kom ut 2016.

Kongressrapporter, Liknelsen om sådden och på bordet bredvid böcker jag inte tar ansvar för.

xxii. Både Michael Pargman och BLV tar spontant upp någonting jag funderade på redan på Ökon, några månader tidigare. Den stackars student eller annan fattig människa som vill gå på kongress men inte känner någon i staden får inte längre vägledning i hur man undviker hotellens och vandrarhemmens klor. Ingen tar ansvar för att försöka hitta en sovplats hemma hos någon åt dem. Det är förstås rimligare i ett sammanhang som inte längre är en lika sluten krets som när jag som medellös artonåring på min första kongress sov på Glenn Petersens soffa samtidigt som Jonas Wissting snarkade på en madrass i samma rum, nästippen avbiten av hans tax. Men det gör också kongresserna otillgängliga.

xxiii. Framåt slutet av kongressen står Tobias och Calle Werner och funderar på vilka bragder Malmö–Lund-fandom kan tänkas uträtta i framtiden. Kanske känner de sig redo för någonting större. En Swecon, till exempel, kunde vara ett lämpligt stordåd. Det känns rimligt. Luncon var en utmärkt anordnad kongress. Ingenting tydligt som har gått fel. Gediget arbete från kommittén. De kan rimligtvis hantera ett lite mer omfattande arrangemang alldeles utmärkt.

xxiv. Jag har satt mig på en stol utanför programsalen medan avslutningen pågår, datorn uppslagen i knät. Jag har sett lite fler avslutningsceremonier än man strikt behöver under en livstid, men det är fint att hålla ett öga på den och kunna applådera kommitténs hårda arbete när så passar. John-Henri kommer förbi där jag sitter och skriver och kommenterar att jag är det närmaste vi har en Robert Silverberg eller Harlan Ellison, som under själva kongressen kunde sätta sig och skriva en novell eller ett oneshotfansin.

Jag har egentligen fastnat i att besvara en amerikansk kollegas fråga om svenska disktrasor. Men det behöver man ju inte avslöja.

xxv. Vet jag hur boken säljer, frågar Bellis, och syftar på Wikipedia inifrån. Själv har han nyligen släppt en samling noveller som han kommer få siffror rapporterade för 2024. Det är inte en snabb bransch. Jag har ingen aning, svarar jag glatt, mycket lättad att för en gångs skull slippa bry mig om en boks ekonomi. Det är bättre att vara författare än förläggare. Färre kalkylark. Men den har fått uppmärksamhet, fortsätter jag: intervju som täckte ett uppslag i Svenska Dagbladet, intervju i TV4 Nyhetsmorgon, litet inslag i Kulturnyheterna på SVT, en understreckare i Svenska Dagbladet bara ett par dagar tidigare, någon text i Arbetet, centralt insådd till Akademibokhandeln och på så sätt tillgänglig i butik lite överallt i landet. Det är inte alla böcker förunnat. Förvisso säkert mest på grund av ämnet snarare än boken i sig, men det vore dumt att klaga.

g. Vildvinet växer ymnigt på Lunds universitetsbibliotek, vackra rankor som går väl med teglet. Det är en ståtlig byggnad, inte minst eftersom den har klätt sig så vackert. Varje år blir det höst. Då måste bladen försiktigt målas i nya färger, för att passa till träden runt. I tre omgångar penslas de i gult och rött, innan man plockar ned bladen för vintern. För att inte bryta illusionen och ge staden dåligt rykte sker det om natten, när ett hundratal personer ser till att ge växtligheten rätt nyans innan gryningen bryter in och stör.

Det är en utmärkt arbetsmarknadsåtgärd för arbetslösa akademiker. Akademin är en hård bransch.

xxvi. Med BLV diskuterar jag droger och lagstiftning, en erfaren åklagares bittra upplevelser mot en uppgivenhet inför det vidgade gapet mellan lagstiftningen och den allmänna rättsuppfattningen och en ideologisk ovilja att berätta för folk vad de kan och inte kan stoppa i sin kroppar. Själv har jag lite svårt att förstå mig på lockelsen – jag dricker försiktigt lite grönt te eller oolong vissa morgnar om jag har sovit dåligt, och begränsade mängder alkohol – men jag inbillar mig att vad jag förstår och inte förstår är en dålig grund för lagstiftning.

Henry Ford sade förmodligen aldrig att om han hade frågat folk vad de ville ha skulle de ha sagt att de ville ha en snabbare häst. Poängen är fortfarande värd att hålla i minnet.

Vid grannbordet sitter Tomas och Bellis och beklagar sig över att forumet på fandom.se inte bara är övergivet utan också försvunnet. Det skulle till och med kunna vara hjälpsamt för svensk sf-utgivning, muttrar Bellis, om man kunde komma åt gamla inlägg på det. Kan inte jag lösa det, undrar Tomas, jag kan ju sådant där tekniskt. Efter viss förvirring framkommer att de ville minnas att jag skulle ha varit administratör för forumet tillsammans med Anglemark, vilket jag inte varit – däremot Hans Persson – samt att detta skulle innebära att jag skulle ha tillgång till databasen, vilket inte nödvändigtvis skulle ha varit fallet. Det är klart att det skulle gå att spotta upp det igen, men det skulle innebära visst arbete. Gärna för någon som inte är mig.

Först ett par dagar senare, när jag satt mig ned för att skriva kongressrapporten och tänker tillbaka på samtalet, kommer jag att inse att jag – trots ett yrkesliv som delvis har gått ut på att översätta vad människor vill ha till faktiska lösningar på deras problem för Wikipedias räkning – har lyssnat på fel sak. Bellis behöver inte att forumet skall återuppstå. Han behöver Internet Archives Wayback Machine.

Då är problemet löst på tre minuter.

xxvii. Först var vi en fansinkultur. Sedan tog e-postlistorna över. En kort tid härskade forumet. Nu skriver vi mest i Facebookgruppen Svenska sf- och fantasyfans. Tomas och framför allt Bellis beklagar sig över att innehåll i Facebookgruppen så snart har försvunnit bortom horisonten, utom synhåll för att aldrig skådas igen. Olika sammanhang fungerar på olika sätt över tid. Många Wikipediaartiklar jag har skrivit har en eller två läsare om dagen – men dag efter dag, år efter år. Inlägg i Facebookgruppen ses av hundratals, ibland ett par tusen, personer över några dagar eller veckor och är sedan mycket svåra att snubbla över igen. Jag tänker på en diskussion med Anglemark och Anna Bark Persson några år tidigare, i samband med att Anna satte samman Kontakt, sitt nätfansin eller textkongress 2020. Vi tre hade haft en mejlkonversation om vad som händer med fandom utan sf-kongresser och hur våra sammanhang på internet ser ut. När vi fortsatte prata om hur våra samtal ser ut konstaterade vi att vi kanske inte tog hänsyn till Facebooks styrkor och svagheter. Det rimliga är att skriva långa texter någon annanstans, där man har dem samlade, tillgängliga och lättfunna. Ett arkiv. Någon form av publikationer. Sedan kan lyfta in dem i en Facebookgrupp – kanske hela texten; med länkar tappar man alltid folk på vägen – där de faktiskt hittar läsare, tankar och åsikter.

Sedan tog vi, förstås, inte tag i saken.

Det är så lätt att inte ta tag i saker.

h. Lundensarna var mycket nöjda när järnvägen kom till staden. Nu skulle det bli enklare att ta sig till Lund från Eslöv och Hässleholm, från Ystad och rentav Laholm. Det förtjänade de, stackarna. Så kunde de också få lite ljus och värme i sina eländiga liv. Först senare insåg de att spåren inte bara ledde till, utan även bort från, staden. Det förvirrade dem. De förstod inte riktigt syftet. Det verkade så meningslöst.

xxviii. Vagnen är nästan tom när tåget rullar söderut mot lugnet och tystnaden.

Boken denna sällsamma vara

En boksamling avslöjar mycket om sin ägare. Den ger en tämligen god bild av hans kynne och hans intressen. Ett hem utan böcker är något fruktansvärt. Tomheten lyser emot besökaren inte blott från väggarna utan också från människorna själva. Till sitt försvar – det de känner ofta, att de behöver försvara sig – anför de gärna, att de ej haft råd att skaffa sig böcker, deras budget har ej räckt till för böcker. Jag är övertygad om att det i sådana hem skulle saknas böcker, hur stora budgetens inkomstsiffror än vore.

Oscar Setterblad, Boken denna sällsamma vara (1960)

Wikipedia inifrån

Wikipedia inifrån, bok om Wikipedia

Jag skrev förresten en bok, Wikipedia inifrån. Om hur uppslagsverket fungerar bakom kulisserna. Hur kommer kunskapen till, den som alla läser för att förstå världen? Om människorna bakom encyklopedin, ideologin och hur besluten fattas, hur uppslagsverket ser på sig själv. Om dess historia och utmaningar, vad det är bra och dåligt på. Hur man hanterar alla uttråkade skolelever som skriver könsord i artiklarna och hur Wikipedia bemöter försök till politisk påverkan.

Läs gärna.

Åter till Åcon

Jag borde sluta arrangera kongresser, för alla andra inblandades skull.

Sist jag försökte vara till nytta för en svensk kongress var 2012. Jag var programansvarig för Kontrast, det årets Swecon i Uppsala. Plötsligt fick jag jobb i Malmö, åkte runt dit och till Varberg, skaffade bostad och annat när det skulle läggas program. När kongressen väl ägde rum fanns det människor där som satt i paneler och höll föredrag och blev intervjuade enligt schema efter konstens alla regler – men resten av kommittén höll lite på att få en hjärtattack på köpet. Själv stressblödde jag näsblod två gånger under söndagen. 2015 skulle jag hålla i det svenskspråkiga programmet på Archipelacon. Lagom till att det var dags att göra det mest intensiva arbetet började jag arbeta för Wikimedia Foundation, hängde i San Francisco och Mexiko City och var upptagen med att försöka hantera olika aspekter av att vi skulle övergå till tvingat krypterad trafik. Jag lärde mig, tänkte jag, och höll mig borta från kongressanordnandet.

Men en liten Åcon räknas knappt.

Så 2020 skulle jag vara kommittéordförande för Åcon. Det blev en liten virtuell kongress, i väntan på den riktiga, som på grund av den härjande pesten sköts till 2021. Den blev en ännu enklare distanssammankomst, sådär när folk börjat bli riktigt trötta på att umgås via skärm. Flyttades till 2022. Förlorade sin hedersgäst på vägen, när hon inte längre kunde hänga med i alla nya planer. Det var inte alls vad jag hade tänkt.

Våren 2022 hade jag en bok, Wikipedia inifrån, att redigera, som straff för att ha skrivit den. Sedan vara förlaget behjälpligt vid utgivningen. Jag råkade skaffa mig personal- och budgetansvar för en liten skärva av Wikimedia Foundation och lade tid och energi på att vara ansvarsfull genom att se till att jag skulle kunna betala personalens löner. Vendels förlag skulle ge ut två böcker, att skickas till tryck dagen innan min egen bok, där omslag, sättning, marknadsföring, tryckerikontakter och allmän logistik som vanligt föll på mitt bord. Arbetsdagar som aldrig ville ta slut, sju dagar i veckan, vecka efter vecka efter vecka.

Wikipedia inifrån. Medskyldig.

Det är tur att Åcon klarar sig bra ändå. Arrangeras av en grupp människor som var och en om de var så illa tvungna skulle kunna göra det på egen hand. Bra folk.

Världen är en stor plats som mest består av sådant man tar sig förbi, men mellan Malmö och Mariehamn ligger Stockholm och där kan jag tillbringa några dagar när jag ändå är i närheten. Sover hos Agnes och Ylva och hänger i deras sällskap, fikar med tidigare och blivande praktikanter på Vendels förlag, för det är fint att ha fått träffa människor man arbetar med, tittar förbi Wikimedia Sveriges kontor och äter lunch med Jennie och hämtar upp åtminstone en del vad jag glömt hos henne och Martin senast jag var i staden. På vägen skickar Ylva en bild på min tandkräm, som jag istället lämnat hos henne och Agnes. Man skall dela med sig av vad man har till sina vänner.

Det är en vacker väg till Mariehamn. Buss genom Roslagen till Grisslehamn. Färja över Östersjön. Buss från Ekerö till vårt mål. Fint vatten, fina landskap. Det är tur att jag har åkt här förut, så att jag inte förblir omedveten om skönheten som omger mig, för nu ser jag ingenting av den. Jag sitter lutad över min skärm och hanterar förlagsbekymmer. Handleder praktikant. Läser manus och bokför. Skickar fakturor och refuseringsbrev. Det är fint med litteratur, och bakom den ligger ett evigt administrerande.

Jag anländer inte senare till Åcon än jag brukar. Men jag brukar inte heller vara ordförande för kongresskommittén. Gång på gång berättas det muntert för mig att Jukka Halme gett ett öppningsanförande i mitt namn. Jag har hållit ett utmärkt litet tal, får jag veta, och ingen delger mig spontant fler detaljer än så. Kanske bäst på det viset.

Stolta Adlon, Åcons hem.

Jag har köpt skor. De har obehagligt tunn sula, sitter lite halvdåligt och kostade mer än någonting annat jag någonsin har satt på fötterna. Översidan består mest av ett tunt nät och jag kan inte springa i dem utan att få ont. Men de går att trycka ned i packningen utan att äta alldeles orimligt mycket plats, och jag är mycket nöjd med mitt köp. Som alla civiliserade platser har Mariehamn ett antal utegym. Då kan man traska dit och mätta sitt lilla beroende. Några små mag- och ryggövningar någon dag. Lite räckhäv, barrpress och armhävningar någon annan. FIAWOL, sägs det. Då måste resten av livet rimligtvis följa med in på kongressen.

Fandom är visserligen bara en förbaskad hobby. Men likväl.

Jag har skrivit någon form av enklare pressmeddelande till åländsk media. Delar av fredagen ägnar jag sedan åt att ta konsekvenserna av detta. Jag traskar in mot staden, kikar in på ena bokhandeln – Mariehamn, tiotusen invånare, har två stycken fullt rimliga sådana, en fullständigt ofattbar kulturell rikedom ur ett svenskt perspektiv – och stöter på Frida Otterhag, Jani Ylönen och Sanna Bo Claumarch. De går, som man gör, omkring och petar på böckerna och kommenterar och köper kanske en smula. Själv vandrar jag därifrån med ett vykort och ett frimärke, ett enkelt sätt att göra sin mormor glad medan hon ännu finns att glädja. Hon ställer sig alltid lite frågande till mina meddelanden – ”Fint väder. Jag har ägnat hela resan åt att sitta i ett konferensrum och prata med människor. Kunde lika gärna ha varit i Grästorp” – men det finns gränser för hur mycket man kan hålla sig till vykortsgenren utan att det blir ren fiktion om man så sällan gör vykortslämpliga resor.

På vägen ringer en journalist från Nya Åland och vill prata lite om Åcon, science fiction, fantasy och Wikipedia. Det sistnämnda är jag något oförberedd på. Nog för att jag alltid är redo för att prata uppslagsverk, men jag har nu inte nämnt det i pressmeddelandet. Journalisten visar sig vara tidigare kollega med hon som gjorde en intervju med mig i Svenska Dagbladet någon vecka tidigare. Gradvis under samtalet inser jag att intervjuns vinkel riskerar bli en helt annan: saker Johan gör, som Wikipedia och Åcon. Jag missköter min roll som organisatör, glider in och riktar strålkastarljuset mot mig själv och sedan handlar artikeln till hälften om ett annat av mina projekt. Stackars Åcon.

Radion ringer och undrar om Katarina Norrgård och jag möjligtvis kan komma till studion vid tre. Det kan vi väl, svarar jag med mycket måttlig entusiasm: det är när Saara Henriksson, Lucy Huntzinger, Edmund Schluessel och Jani skall prata om djur i science fiction. Det har jag visserligen hört Jani hålla föredrag om förr, på Fantastika i Stockholm 2018. Men det var ju bra då. Det var säkert bra nu.

Vi kastar oss in, parkerade vid vägen där man alls inte skall stå vilket nog mest är mitt fel. Sedan får vi några frågor om vad science fiction är och vilken funktion litteraturen har och hur den förhåller sig till fantasyn och lite om Åcon. Det vanliga, alltså, fast istället för ett hårt klippt radioinslag på några minuter får vi sitta i studion och breda ut oss i en kvart. Det är bättre så. Att intervjuas när en reporter skall skriva en artikel eller sätta samman ett radioinslag innebär ett val mellan två strategier: antingen ger man bara upp och så blir det som det blir, eller så ägnar man halva sina kognitiva kapacitet åt att försäkra sig om att man håller sig till korta resonemang som inte går att korta av så att poängen går förlorad. I direktsändning är man mest utsatt för sina egna fel och brister. Det är mycket avslappnande. Att höra sina resonemang halvt redigeras bort av någon annan är långt värre. Så vi talar om Ted Chiang – vetenskapen behöver inte fungera för att det skall vara science fiction, förklarar jag, man kan till och med göra en medveten poäng av att resonera utifrån en nu förkastad uppfattning om hur världen fungerar och fundera på hur saker kunde ha sett om det hade varit så – och Suzanne Collins och varför vi egentligen sysslar med det här och hur man gör bäst för att själv ta del.

I intervjun med Nyan har jag fått frågan hur jag personligen ställer mig till begreppet nörd. Det finns bara en räddning där: säga att man inte har någon stark åsikt och hoppas att journalisten går vidare till någonting annat. Så snabbtänkt jag har inte varit. Istället har jag – mot bättre vetande – gett mig in i ett resonemang om vad jag högst personligen tycker skaver lite med det, att det blir ett helt paket: förväntningarna på att om du tycker om A så skall du också vara intresserad av B och C. Resonera aldrig med en journalist. Det finns ändå inte plats i tidningen för någonting sådant.

Jag skrattar glatt när jag efter kongressen ser vad rubriksättaren gjort av det material jag så vänligt serverat tidningen: ”Science fiction-fans inte nördar”. Det kan inte finnas en enda läsare som tar någonting jag säger i artikeln på allvar efter det.

Vi har ett förlag, vi tappra som inte vet bättre. Maria Nygård skall ta med sig ett gäng Annorstädes, Anna Bark Perssons samling essäer om science fiction- och fantasylitteratur. Hon kommer med bil och har alla möjliga logistiska fördelar, så varför inte släpa med sig andra delar av hennes lilla Uppsalalager? Och så finns där inte bara Annas texter, utan en hel liten samling av förlagets titlar på ett bord längst bak i programmet. Där ligger en handskriven lapp som uppmanar hugade köpare att hitta oss och slänga kontanter på oss, eller swisha, om man råkar syssla med sådant, eller mejla och be om en faktura.

Det är så alla professionella förlag arbetar.

Jag möter Lena Jonsson i trappan upp mot hotellrummet. Hon har norpat åt sig ett par Annorstädes. En vecka tidigare hade hennes dotter snubblat över boken och pratat om den, och Lena sorterat undan den som ett intressant verk hon förmodligen aldrig skulle springa på igen. På litet bord i Mariehamn har den legat på lur och bara väntat på henne.

Böcker att köpa, om man vill. Och det vill man ju.

Vi säljer oväntat bra. Kanske för att det inte finns så hemskt många andra böcker att köpa. Vi gör oss inte bara av med Annas essäer, som ändå är kongressrelevanta, utan också vår klassikerutgivning med Olof Lagercrantz understreckare i urval eller allt vi har kunnat hitta av Eva Neanders poesi. Något av Lisa Gidlöfs Flickan – som skulle kunna läsas som en nya vågen-science fiction-roman, som Petter Malmberg en gång påpekade – eller Jonas Grens Tävlingsdräkten. Vi säljer lite mer poesi på Åcon, där de flesta inte nöjesläser på svenska, än på Poesimässan i Stockholm. Man kan lita på sf-fandom.

Med Johan Bergman, Martin Bergman, Outi Sippo-Purma, Katarina, Sanna, och Frida är jag på väg mot någon middag. Bröderna Bergman har bestämt att vi skall till Mariebar, och plötsligt är det ett vi som omfattar mig. Det blir så lätt så på pronomenfattiga språk som inte kan skilja på inkluderande och exkluderande vi, 咱们 och 我们, yumi och mifala.

Vi beställer med visst velande och när vi får vad vi till slut har begärt, efter alla diverse strykningar och ändringar, är det mer än vi förtjänar. Sanna och Johan diskuterar Tolkien. Johan har precis tagit sig an Silmarillion och som den folkloristiken han är har han förstås uppskattat den men nog skall det väl kanske erkännas att den är lite tråkig. Kommer han, frågar, jag fortsätta att ta sig an Ardas historia och mytologi? The History of Middle-Earth och allt det där? Nåjo, tycker han, det kan han nog göra. Med tillräckligt mycket annan läsning mellan gångerna. Tolkien, säger han, är som en lonkero på kvällen efter sju öl. Trevlig att bryta av med. Kanske inte vad man vill basera hela sin läsning på.

När vi har ätit upp har det slutat regna på oss och när de andra tar bilen vandrar jag tillbaka till Adlon med Johan och Martin. Vi pratar om inkludering och vad det innebär. Att inte vara grindvakt, och göra att folk känner sig välkomna. Det är svårt, för det är inte självklart vad det är man vill uppnå. På Åland, berättar Johan, vill de vara öppna för alla som har någotsånär relaterade intressen. Science fiction-läsare, rollspelare, cosplayare, folk som bara är väldigt entusiastiska inför Marvelfilmer? Alla skall vara välkomna. Det är väldigt rimligt. Åland är för litet för någonting annat. Man kan inte ha ett renodlat Star Trek-sammanhang när det skulle dra fyra personer.

Samtidigt måste man dra en gräns någonstans för att det skall finnas en poäng: en intressesammanslutning bygger på gemenskap och att det finns någonting som folk kan enas runt. Jag spelar inte rollspel, lajvar inte, har sett oerhört lite Star Trek, ser knappt på sf- eller fantasyfilm, tog mig förvisso an Game of Thrones men skiljer mig där inte så mycket från befolkningen i övrigt, även om jag har tillbringat så mycket tid i lajvande och rollspelande vänners sällskap att jag har tagit till mig kulturen genom osmos. Jag är inte en allmän science fiction- och fantasyfan som stoppar i mig böcker, utan en läsare som råkar tycka väldigt mycket om science fiction- och fantasylitteratur. Det är förstås inte en bättre sysselsättning, den är bara min. Jag kan tycka att det är fint med en välsydd dräkt, men när folk inte också läser böcker känner jag mig alltid lite som om det fanns en del av kongressen som riktar sig till folk som är väldigt entusiastiska vad det gäller cricket: kul, men vi samlas inte längre runt ett gemensamt intresse. För mig måste litteraturen vara kärnan i arrangemanget av den enkla anledningen att jag annars tappar det där sociala klistret där någonting för oss samman.

Själv vill jag riva andra murar, när det är mitt ansvar att göra så. Få folk att känna att litteraturen är lättillgänglig, att de är välkomna i samtalet, att de inte behöver ha läst alla klassiker eller ha koll på det nya och heta eller känna någon annan. Att det räcker med att tycka om böckerna – åtminstone några av dem – och vilja diskutera dem med andra. Men det finns inte ett sätt att hitta den rimligaste nivån för gemenskap och gemensamma nämnare. Det som kan vara rimligt i Malmö är det inte nödvändigtvis i Mariehamn. Ju fler man kan samla, desto större möjlighet att bli mer specifik, öka chansen att de som dyker upp har gemensamma intressen. På en mindre ort får man ta ett steg bakåt, bli allmän och generell, bli glad när folk dyker upp.

Ålänningarna har bjudit in åländsk fandom och vem helst som annars vill delta till pubträff. Egentligen någon annanstans, dubbelbokade och nedprioriterad och har de nu nesligt fått nöja sig med att trängas med oss plebejer på Adlon. Där sitter nu några lätt förvirrade kongressmedlemmar, som hamnat i en åländsk pubträff. Själv har jag dragit mig dit för att se Erik Granström, som vi jag inte har sett i köttrymden sedan förpandemisk tid. Med sig har han Bitte Bamberg, äkta ålänning, och själv bor han nu för tiden i Lemland på halvtid. Uppenbart rimliga inslag i aktiviteten Ålandspub, nog för att kamouflera att vi andra runt bordet – jag, Johan Anglemark, Ylva Spångberg, Magnus Westerlund, Jesper Rugård, snart även Tobias Bodlund – mest är svenskar. Johan är, påpekar han noga, betalande medlem i Fandomsällskapet Ålanden och kan säkert räknas han också.

Erik frågar om det var inte var så att jag precis har publicerat en bok och råkar jag inte möjligtvis släpa runt på några exemplar? Det är en rimlig fråga och ändå inte tillräckligt precis för någon vars fritid så monomant läggs på att producera och hantera text och snart har Anglemark sprungit och hämtat några av Vendels förlags titlar och sålt på Erik och Bitte lite poesi å våra vägnar. Wikipediaboken, den du skrev, förtydligar han, och den har jag förstås med mig: jag har fått tillräckligt många vaga beställningar som tyckte att det kunde vara trevligt om jag kunde ta med den för att slänga med ett litet gäng.

Det är roligare att göra saker i grupp. Det blir så när man är ett ystert flockdjur. Kommer en bok fram vill fler förstås ha. Böcker är åtråvärda ting.

Vi pratar om vackra böcker och att göra dem vackrare. Jag muttrar någonting om att jag har funderat på att binda in några av mina hos någon som kan sådant, med den lilla nackdelen att det kostar sisådär fem-, tiotusen kronor per bok. Man skall verkligen tycka om sina böcker för att det skall kännas rimligt. Men det kanske finns lösningar: barnarbete, spekulerar vi, en svältlönefabrik någonstans. Det har fått kläder att bli så billiga att vi som folk köper dem, tittar lite på dem, lägger dem i garderoben och sedan slänger dem utan att ha burit dem, utan att det kostar mer än en lunch, klimatet och några förspillda människoliv på bomullsfälten och framför symaskinerna. Det kunde säkert göra bokbindning folkligt också, med flinka små händer i lädret. Det finns nackdelar, förstås – barn har berömt ingen känsla för kvalitet.

På åttio- och nittiotalet var Erik och Johan bland människorna som formade den svenska rollspelsscenen. Nu pratar de om människorna som växte upp med deras arbete och nu är vuxna, ansvarstagande medborgare – äldre än mig – som aldrig riktigt skakat av sig den respekt och beundran de som tonåringar kände för personerna i tjugo-, trettioårsåldern som då på olika sätt var med och skapade de världar de kastade sig in i. För Erik verkar det vara en enklare roll att leva in i sig: han är och förblir författaren till Konfluxsviten. Johans börda är tyngre att bära – som dåtida anställd på Äventyrsspel är hans fotspår lite mer otydliga och svårgripbara, och han kan stöta på folk som entusiastiskt förväntar sig att han skall kunna så mycket om rollspel i allmänhet, så som han verkade göra när de var tretton år.

Programsalen är fylld för fredagens kvällsunderhållning för människor som, under Jukka Halmes ledning, tycker om att ha roligt. Det kan väl vara dem förunnat. Själv sitter jag i fåtöljerna i lobbyn utanför och pratar med Karolina Fedyk om Ukraina och klimatet och hur Europa kommer att hantera den flyktingkris som gradvis kommer att trappas upp allt eftersom klimatförändringarna slår mot delar av världen och leder till vattenbrist, torka och outhärdliga värmeböljor. Några måste väga upp de muntra skratten inifrån programmet. Syrien hade tjugoen miljoner invånare 2010. Indiens befolkning närmar sig stadigt en och en halv miljard. I radion har Katarina och jag pratat med programledarna om dystopi och utopi, om varför världen så ofta blir så mörk och jag har påpekat att det speglar litterära konventioner snarare än samhällssyn: det är mycket enklare att skriva läsvärd litteratur om det finns inneboende konflikter i världsbygget. Men nog finns det en och annan sak att oroa sig för i framtiden ändå.

Bakom oss står Johan Bergman, Simon Widman och Mikko Seppänen och för ett lätt påstruket samtal om hur oerhört mycket valhänt skriven forskning, och facklitteratur i allmänhet, det finns. Man kan behöva stärka sig innan man kastar sig in i de riktigt tunga diskussionerna. Det är förstås enklare när man riktar sig till allmänheten. Även om alldeles för få skriver med Maurice Maeterlinck som stilideal nu för tiden finns det plats för underbart febriga skildringar som Bea Uusmas. Det hindrar förstås inte att vem som helst kan självpublicera sin oerhört illa skrivna fackbok och få den i hyllan någonstans för att den är om ett i övrigt outforskat ämne, som Johan håller en lång utläggning om.

Forskningen känns däremot hopplöst förlorad. Inte minst när även svenska humanister allt oftare verkar vittna om ett standardiserat tryck att publicera sig i internationella tidskrifter med bättre påverkansfaktor så att det ser bra ut i institutionens rapporter och i de egna ansökningspappren när man söker akademiska tjänster, med texter om svenska förhållanden skrivna på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom som följd. För att verkligen lyckas sålla bort all eventuell nöjesläsning av aktuell forskning, och se till att ingen som inte måste läsa texten tar sig hela vägen genom den.

Jag har fått ett av Adlons bästa rum. Förmodligen det sista de gav bort till oss, utifall att någon skulle utebli och de kunde hitta någon bättre för det. Översta våningen, hörnrum, stora fönster i flera riktningar, utsikt över vattnet och solnedgången. Det är förstås fullständigt bortkastat på mig. Inte bara i betydelsen att jag tillbringar väldigt lite vaken tid på rummet, utan också eftersom jag trivs utmärkt i små fönsterlösa hotellrum där man får krypa ihop i sängen med datorn i knät. Här blir det mest fler fönster som jag inte kan öppna för att få ned temperaturen och som sämre än väggarna håller ljudet på andra sidan när Ålands sysslolösa ungdom kör förbi med musiken på högsta volym framåt småtimmarna.

Ett rum med utsikt.

Baren har stängt, och sorlet i korridorerna lovar att någon någonstans i hotellet har öppnat sitt hotellrum för fest. Ofta har det varit jag; har det varit någon annan har jag alltid varit där. Jag tvivlar på att någon annan har varit sist i säng på Åcon lika ofta som jag, om så bara för att jag går upp senare till vardags. Men våren har tärt på mig och jag skall direkt från kongressen till långa dagar med mina kollegor – se några människor jag arbetar med i köttrymden, så för första gången på ett par år – då jag skall upp på morgonen eller åtminstone tidig förmiddag. Jag drar mig tillbaka vid midnatt varje kväll, och lämnar det glada umgänget åt andra.

Det är en annan Åcon när jag lägger mig tidigare än jag gör en vanlig arbetsdag.

Under Saris ledning skall Rinna Saramäki och Sidsel Pedersen diskutera aspekter av världsbygge, eller vad i världsbygget de tycker att man gärna bortser från. Två historiker och en kläddesigner med intresse för modehistoria. Panelen hanterar främst två frågor: ”vad innebär det egentligen om man har socker i en värld?” och ”det här med kläder, det är ju en mycket mer arbete än folk förstår?”. Alla har vi våra områden som stör oss när vi läser om våra fiktiva världar. Socker, lär vi oss, är en oerhört krävande process. Har man socker men inte slavar bör man vara tydlig med att förklara hur det egentligen fungerar. Kläder, påminns vi om, är en oerhört krävande process. Allt är så mycket svårare än man vill tro. Litteraturen lär ta hänsyn till detta en bit efter att den har lärt sig att hantera mitt eget främsta irritationsområde, hur enspråkiga amerikanska författare hanterar språkutveckling och språkinlärning. Där finns åtminstone en tradition i genren – som de flesta som inte är filologer tyvärr haft lite svårt att förvalta.

Ursäkta, frågar Sanna från publikplats, som sannolikt tänker lite mindre på sockerindustrin och linspinning än panelen, men varför är det här egentligen viktigt? För att det skall hänga ihop, svarar Sidsel, men det är inte en orimlig fråga. Ett bra världsbygge är inte nödvändigtvis följsamhet med hur världen fungerar förutom i noga utvalda och förklarade aspekter, utan lite slarvigt påmålad färg som täcker de allra största skavankerna, tillräckligt för att vi skall kunna bortse från det som fortfarande sticker fram. Att läsa fantasy är ibland som att se på teater: vi vet att det är kulisser, och det kräver lite god vilja från läsaren att bortse från det.

Men det är alltid enklare att tycka när det inte rör ens egna käpphästar.

Sedan skall Cheryl Morgan, Markku Soikkeli och Jukka diskutera juryutdelade litteraturpriser. Det är tillfredsställande smalt. Priser har jag sett diskuteras förut. Det specifika perspektivet ”hur är det att sitta in en jury och dela ut ett pris?”, däremot, det känns nytt och fräscht att lyssna på på sf-kongress. Under Markkus ledning diskuterar Cheryl och Jukka det mycket praktiska: Hur gör man egentligen sitt urval? Helst genom att sprida ut det på ett större antal personer. Finns det ett värde i att ha offentligt nominerade, och borde man då nämna fler? Litterära priser är ett verktyg. Så formar vi vår litteraturförståelse, så som vi vill att den skall se ut. Kan man använda dem för att ge uppmärksamhet åt bra böcker utan att vattna ur uppmärksamheten gör man gärna det.

Finns det ett värde i alla våra priser? Behövs det fler? Ja och nej, svarar Jukka, och sedan tappar jag bort panelen ett litet tag för jag lutar mig fram mot Johan Anglemark och muttrar att ett pris för svensk science fiction eller fantasy kunde det faktiskt finnas ett värde i, och sedan ägnar vi lite av panelen åt att viskande diskutera det. Vad som hade varit en rimlig ambitionsnivå, hur man skulle kunna fördela arbetet och vad för problem som ligger i vägen för oss nu. Man borde prata vidare om saken, konstaterar vi, utan att göra någon plan för hur eller när det i så fall skulle ske.

Själv har jag varit med om att knuffa två litterära priser in i världen. Catahyapriset för bästa svenskspråkiga science fiction-, fantasy eller skräcknovell, som delades ut några år medan Catahya var aktivt och uteslutande gick till skräcknoveller för den svenska skräcken är den enda som konsekvent håller en rimligt hög nivå. Och så Vittfarnepriset, för ett pris som verkligen fyllde en egen nisch – en belöning till bästa kongressrapport som vi delade ut några år tills prispengarna vi fått från Alvarfonden tog slut.

Panelen har gått vidare till att diskutera hur man egentligen kommer fram till den vinnande boken. Man kan prata sig fram till konsensus, man kan dela ut poäng, man kan bit för bit rösta bort de sämsta verken. Man kan också, påpekar Cheryl, ha någon som med kraft och pondus helt enkelt kör över resten av juryn genom att bestämma sig för vilken bok som borde tilldelas priset och sedan argumentera för det tills de andra ger upp. Det är också en metod.

Från publiken frågar Marianna Leikomaa – som väl också hade kunnat sitta i panelen om hon hade haft lust – om hur man egentligen gör när aspekter bortom verkets kvalitet kommer in i bilden. Om man i ett smalt fält redan har gett sitt pris till samma författare två år i rad, hur mycket sträcker man sig efter ett annat namn? Och vad gör man egentligen när en av de bästa böckerna skrivits av en vän? Det är åtminstone enklare, påpekar diskussionen, att hantera än om man hamnar i situationen där man skall recensera någon man känner lite för väl som har skrivit någonting av måttlig kvalitet, och inte kan gömma sig bakom någonting annat: antingen riskerar man vänskapen eller så sviker man uppdraget som recensent. Här kan man alltid lyfta fram ett annat verk, snarare än påpeka sina vänners skrifters brister. Så är det förstås, men jag är inte säker på att det är ett fullständigt svar på frågan eftersom det förutsätter att juryn förhåller sig kallt objektiv till verken, och bara kan påverkas av om det finns ett tydligt socialt pris att betala. Det är kanske inte alltid fallet.

Åcon har arrangerats på Åland sedan 2007. Det har sällan varit en åländsk sak. De första åren kom några ålänningar, sedan var det mest Katarina, sedan kom Johan Bergman och Katja Gilljam och några fler och nu finns det någon form av åländsk sammanhang att dra folk från. Men Åcon är en kongress för folk som åker på andra kongresser. Ett program med mycket luft, för att det inte skall bli så hetsigt. Betoning på umgänget. Många lättsamma programpunkter mest för underhållningens skull. Det är inte en lätt kongress för den som inte känner så många, som kanske är lite osäker på sammanhanget och gärna hade sluppit att det plötsligt blir en halvtimme när man inte vet vad man skall göra.

Johan Bergman pratar om vad man kunde göra. Några av ålänningarna har funderat på om man inte kunde ha sin egen grej, vilket förstås är en strålande idé. Någon annanstans ungefär samtidigt som kongressen, vilket låter mycket sämre. Johan spekulerar istället om det kunde finnas någonting att bygga på Åcon med. Fler cirkeldiskussioner på förmiddagen när de tillresta är ute och ser Åland. Någon liten workshop om man inte vill ha två timmars uppehåll för middag. Det låter genomförbart, tycker jag, och fullt möjligt att göra utan att döda Åcons själ.

Men jag kanske är positiv mest för att hela konceptet ”slappna av” alltid har varit lite främmande för mig.

Tre dagar i rad har jag någon gång under kongressen börjat vandra in mot centrum för en snabb kvällsmat eller lunch och snart kommit fram till att jag inte är tillräckligt intresserad av mat för att orka med processen att interagera med människor i en restaurang, och har därför köpt bröd och hummus på Mathishallen och slängt i mig på några minuter. Det är ovärdigt att vara utlämnad åt kroppens ständiga behov av föda.

Men jag är en pinne som flyter med strömmen i en å, och när Markus Ålind och Maria har bokat bord på Nautical följer jag med. Jag har ingenting emot god mat; den är bara inte värd att anstränga sig för. Och varför försitta chansen att gå på Ålands bästa fiskrestaurang och beställa någonting veganskt? Det är viktigt med traditioner.

I en oskyldig diskussion med Johan Bergman och Rasmus Hägglund hamnar vi snart i social kvicksand. Rasmus får erkänna att han är en person som drar sig för att läsa science fiction och fantasy på svenska, vilket vi andra förstås glatt framhåller som en klar personlighetsbrist. Modersmålstalare, bliv vid ditt språk. Jag måste å andra sidan erkänna att Liu Cixins verk inte känns riktigt tillgängliga för mig, eftersom min kinesiska är alldeles för dålig för att jag skall orka ta mig igenom dem oöversatta och jag inte vill läsa skönlitterära översättningar till andra språk än svenska. Det gör mig lätt begränsad, i det att jag bara nöjesläser skönlitteratur på germanska språk och översättningen till svenska kan brista. Det finns några äldre exempel, inte sällan översatta via tyskan eller engelskan. Ersatz har gjort en god insats från ryskan. Chin Lit har gett ut både Han Song och Hao Jingfang, och Wanzhi har gett ut Chen Qiufans Råttans år på svenska. Någonting litet här, någonting litet där. Ingen bokflod.

Jag glider in i en konversation med Josefine Hägglund om hur finländska bibliotek egentligen håller koll på svensk litteratur, eller åtminstone hur man gör i Pargas. Läser man Svensk Bokhandel? Nja, det kanske man inte gör. Men så är den bok som kommer från Sverige förstås inte fullt lika intressant som den som kommer från Svenskfinland. Man kan kosta på sig att inte vara fullt lika systematisk för den lite sämre litteraturen på andra sidan Östersjön.

Men de har i alla fall köpt in Wikipedia inifrån, försäkrar hon mig.

Facebook glömmer aldrig våra synder, och en gång om året påminner sidan oss om dem. Karoliina Leikomaa blir alltså regelbundet påmind att det var någonting med en cider en kongress men det var så länge sedan nu. Minns jag? Vagt, säger jag, en Finncon och någonting om att mäta i tid. Men kongressrapporterna vet. Tur att man har fäst vårt minne i evigheten.

Karoliina Leikomaa har tillsammans med syster och svåger övergett det officiella dead dog-partyt och tagit sig förbi Koulo en stund. ”When did you get here?” frågar jag henne. ”O, a cider ago”, säger hon. Vi börjar diskutera cidern som tidsbegrepp. Tommy Persson föreslår fyratusen cider till nästa Finncon, och vi börjar räkna på hur många hon – eftersom det uppenbarligen är Karo som är standardmåttet – kommer behöva dricka per dag.

Jag är övertygad om att hon kommer att ta sitt ansvar. Jag kan ändå inte låta bli att oroa mig för hennes hälsa.

Finnconfragment, kongressrapport från Finncon 2011

På söndagen skall jag vakna i Mariehamn och lägga mig i Paris, ett liv som vacklar från litteraturens behov till arbetets krav. Då kan jag stanna uppe hela natten och snubbla till morgonfärjan utan att ens behöva gå och lägga mig, föreslår folk glatt, och jag nickar och håller med om att så kan man göra och smiter sedan upp och lägger mig. När jag drar upp rullgardinen ligger lite i sju ligger hon redan där utanför, den gamla partyprinsessan M/S Cinderella. I hotellobbyn möter jag Bonnie Bertram, Sidsel, Sanna och Frida som med tunga väskor vandrar mot terminalen samtidigt. Den är tom och öde – färjorna stannar inte i Mariehamn för att det finns passagerare här, utan för att kunna säga att de har lämnat Europeiska unionen, åtminstone i fråga om att behöva ha skatt på såld alkohol. De hittar andra ett bord någonstans bland de folktomma korridorerna medan jag letar mig mot min hytt för att försöka få lite sömn till.

Lagom till att jag lyckats somna börjar högtalarna utanför hytten skråla forna årtiondens populärmusik. Sovande människor köper inga rusdrycker, spelar inte bort sina pengar, äter in i restaurangerna. Så kan man inte ha det. Istället får man vandra runt på färjan och titta på vad den lokala faunan har för sig. Konferensutrymmet alldeles i närheten är bokat av Swebbtv, en aggressivt vildvuxen buske i den svenska desinformationens trädgård. Här vandrar kavajbehängda pensionärer och människor i övre medelåldern runt med Katerina Janouch-böcker i famnen. Vid spelautomaterna hänger barn och unga män, och i butiken handlar resenärerna sprit och annat de kan behöva för att hålla modet uppe.

Man kan behöva lite mod, så när man vaknar i ett flytande Gomorra och måste konfronteras med sina val i livet.

Swecon 2021, Fantastika

i.

Bättre börda
bär ingen man
än mycket mänskovett

Vi har lagt så många av våra minnen och tankar utanför oss. I anteckningar, i texter, i bokmärken. De bor bra där. Det tillåter oss att ta till oss så mycket mer. Vi behöver inte tänka och vrida och vända på sidorna för att internalisera ett mindre antal verk, när minnet bor i bläcket lika gärna som i huvudet. Hur vid är vår definition av vårt jag? Något av oss själva finns i dessa bokstäver. Utan dem vore vi mindre.

Och det vore kanske inte det värsta, tänker jag, medan jag släpar en stor väska full med Anna Bark Persson över hela Södermalm. Jag har anlänt till Stockholm blott en smula sent. Världen vet att se till att inte göra någonting halvdant och gröna linjen ligger nere över ön: har man väl börjat lägga minuter till restiden är det lika bra att fortsätta. Å ena sidan vill man inte släpa ett helt litet boklager för hand längs Götgatans backar. Å andra sidan vill man inte slåss i den djungel som uppstår när för många människor kommer att tränga sig på för få ersättningsbussar.

Det är trångt nog i lämmeltåget söderut på gatorna.

Rullväska och ryggsäck bär jag till Hammarby kaj, svettig och trött. Men världen har lärt mig att inte göra någonting halvdant. Hos Wikimedia Sverige hämtar jag en väska till. Ett öga mot tillvaron, för att frysa den i tiden. Kamera, ett par objektiv, lite kringutrustning. Nog finns det annat att tänka på, men mycket vill ha mer och Wikimedia Commons skall ha sitt. Och någon måste ta sitt ansvar och dokumentera oss som rörelse. Fästa oss i evigheten eller åtminstone låta fragment vila i tiden ett litet tag. I bild och i kongressrapport.

Skåne vallfärdar norrut. På tunnelbanan, innan den snöpligt släppt av oss redan vid Slussen, har jag stött på Torill Kornfeldt. På tvärbanan mot Sickla väntar Simon Lundin. Kanske inte sådär alldeles passivt bara i hopp om att jag skall dyka upp, hans strapats genom Stockholm sker i sällskap med schäfern Diva och det är sjå nog att hålla koll på henne, men likväl. Då kan jag leda honom rätt, tycker han, och visst har jag en roll att spela här: vem skall han annars invända mot när jag säger att jag tror att vi borde gå hitåt? Det är tur att han har mig.

ii. 

Vatten behöver
en långväga gäst,
handduk och välkomstord

Tiden är en flod som spolar bort det landskap som var och ersätter det med ett annat. Nu finns ett hotell en halv minuts promenad från Dieselverkstaden. Den som skall släpa böcker och kamera och allt möjligt är mycket tacksam över att inte behöva göra så från Scandic, flera hundra meter bort. Världen 2021 är uppenbarligen en bättre plats än 2018.

Jag kom till Stockholm med en plan, som man bör om man bär mitt namn. Jag skulle ta mitt hotellrum i besittning, lägga mig att sova en stund och sedan bege mig till kongressen som en frisk och utvilad människa, hurtig och talför. Nu har jag försökt åka kollektivtrafik. Då blir det inte så. Jag får komma som mig själv istället. Men det har jag gjort förr.

Tiden är en sjö vars stilla svall outtröttligt slickar samma stränder. På kongressen känns det mesta som vanligt. Jag släntrar fram för att registrera mig vilket är en enkel process: man närmar sig receptionen och Anders Reuterswärd slänger fram ens namnbricka. Hälsar på folk, berömmer Jukka Halme för hans nya hårsvall – nygammalt, rättar han mig, och visst har jag sett det på bild, men vi har bara känt varandra i sexton år, påminner jag honom, det var före min tid – och hälsar på vänner jag inte har sett på flera år. Sedan tar plikterna åter vid. Johan Anglemark har lämnat över ansvaret för antikvariatet till Magnus Redin. Mest märks detta kanske genom att det nu finns mer plats i garaget i Storvreta och något färre böcker har tagit sig till Stockholm. Än är det Anglemark som ser till att butiken befolkas, att någon sitter bakom bordet och tar emot kontanter eller Swishbetalningar eller skriver upp namn på listan ”finländare på krita” ity dessa inte nödvändigtvis har varken kronor eller svenskt bank-ID. Här skall jag hålla ställningarna en timme, mest för att lite symboliskt känna att jag har gjort mitt. Det är tidig fredagskväll och än har de flesta inte dykt upp. Men vi har sex påsar böcker som faktiskt är värda någon form av pengar, snarare än de tio kronor per pocket eller trettio kronor per inbunden bok vi annars tar. Från något ovanligare svenska böcker för en knapp hundralapp till George R. R. Martin-förhandstryck eller Steven Erikson-förstautgåvor för tusentals kronor. Helst skall de sättas upp på något tilltalande vis där man kan stå och beundra dem. I första hand skall de få plats i, på och runt den lilla bokhyllan vid kassan som står till mitt förfogande. Några får vända ryggen åt världen, andra visa upp alla sina behag med framsidan utåt. Möjligtvis hade en annan människa ägnat lite mindre av det begränsade skyltningsutrymmet åt äldre svensk science fiction-kritik, men det är för att de inte har någon känsla för vad som viktigt och vackert.

I längden vet jag inte om det får någon annan effekt än att jag lurar mig själv att köpa hem Sam J. Lundwalls Utopia – Dystopia: Nedslag i framtidens politiska historia, som ännu saknades i biblioteket. Men det är väl också ett gott resultat.

Antikvariatet.

Det är en gammal sanning – nå, åtminstone brukar jag säga det, och det är väl nästan samma sak – att om det finns ett ensamt programspår är det svårare att välja bort det. Att inte gå och lyssna är att välja bort programmet. Men finns det som på årets Swecon tre spår blir det mycket enklare att ignorera dem allihop. Man har redan valt bort de flesta programpunkter ändå. Skillnaden mellan att missa tre programpunkter istället för två är mycket mindre än att missa den enda. Viss hjälp på vägen fås förstås av att fler programspår korrelerar med fler kongressmedlemmar så att man alltid har sällskap. Men nu skall Johan Anglemark hedersgästintervjua Peadar Ó Guilín och jag har släpat mig dit. Peadar har varit hedersgäst för Fantastika länge nu, medan kongressen flyttats gång på gång. Sedan han tillfrågades har han underhållit sig med att lära sig svenska på Duolingo. Det blev ett något längre åtagande än han hade tänkt sig: nu har han under ugglans hotfulla överinseende gått igenom de kurser som finns där. Kongressen igenom småpratar han med folk på svenska. Det duger inte för en längre eller mer intellektuell konversation, men kan vara det största engagemang i sitt hedersgästskap jag någonsin har sett någon göra.

Peadar.

Som många andra har han fått sin böcker klassificerade som ungdomsböcker, eller åtminstone som young adult. Det betyder inte nödvändigtvis att de är skrivna för en yngre publik. Han har bara, som så oerhört många före honom, haft en ung protagonist, men mest för att han vuxit upp med litteratur om unga män för de vet mindre om världen. Läsaren kan lära sig med dem. För vissa är det ett litterärt grepp. Andra ett snedsteg som låser dem i marknadskategoriernas järnhårda grepp.

iii. 

Enslig fura
på kalt fjäll
skyls ej av bark eller barr

Ute i den stora hallen står Bellis, John-Henri Holmberg och Ylva Spångberg. Bellis delar ut påsar med böcker. Det är generöst av honom. Förvisso är det böcker de har lånat ut till honom tidigare, men vid det här laget känns det säkert som nya. Runt ett par årtionden har gått sedan John-Henri hade sina i eget förvar. Ylvas lån är av nyare datum – från en tid då jag redan var myndig, om än med mycket mindre marginal än nu. Det är bra med människor som håller koll på sina lånade verk.

”Jörgen gav mig sin senaste bok”, säger John-Henri, och håller fram Jörgen Jörälvs alster. ”Åh, är det den om Delta?” frågar Bellis, plockar upp den och titta på den. Alla dör säger titeln i stora, tydliga versaler. På omslaget faller en person mot marken, fallskärmen en tappad, outlöst ryggsäck i bakgrunden. Det är en ABC-bok för vuxna om brutal bortgång. ”Ja, det verkade som ett lite väl hårt omdöme”, säger Bellis, när vi påpekat det osannolika i att det är en förlagsskildring.

Torill.

I stora programsalen skall Torill och Tobias Abrahamsson prata om Framtidsland, ett Formasfinansierat projekt för att fundera på hur världen kan komma att se ut utifrån de förutsättningar vi har. De går igenom tre scenarier. Megastad Nord, där människan har samlats i enorma städer för att stora delar av marken skall kunna återförvildas. Vi mumsar alger och odlat kött. Många lever missnöjda på medborgarlön, andra klassens människor i ett samhälle som inte längre har användning för dem. Städer är, påpekar de, miljövänliga platser: koncentrerade, många människor på liten yta så att man slipper slakta naturen för vår skull, lätt ha fler saker på gångavstånd eller kunna nyttja kollektivtrafik. Åtminstone om man bygger dem mer som Malmö och mindre som Houston.

Nästa är Ekogenetisk trädgård, där man lever i trädbeklädda städer, fyllda av genmodifierade växter som hjälper till att behärska mikroklimatet, genetiskt förädlade grödor som föda, måhända genmodifierat viltkött ovanpå. Ett desperat försök att fylla tomrum efter arter som dött ut under nitton- och tvåtusentalet. Sälgrove – en korsning mellan mangrove och sälg – har inte räddat Sydsveriges stränder från de stigande havsnivåerna men står ändå som ett bålverk mot erosionen. All den orörda naturen är borta. Ja, inte för att vi har så mycket orörd natur i dag heller, Sverige har åttiofemtusen hektar urskog. Det är tre procent av skogen, resten är mest virkesåker. 

Tobias.

Sist är Djupgröna vågen, en vision av vad som kan hända om det globala handelssystemet faller samman, där de importberoende städerna plötsligt blev ohållbara. Småskaligt jordbruk i bykollektiv. Kolchoser, tänker jag först, men kibbutzen är förmodligen en rimligare parallell, innan jag kommer på mig själv med att fastna i det förgångnas fällor för att förstå framtiden: det här är ett scenario som förstås är sitt eget. Nästan all mark används för matproduktion. Mindre byar de små samhällenas starka sociala kontroll på steroider när man inte bara bor nära varandra utan också är beroende av andra för sin överlevnad. Arbetslösheten finns inte. Det är fint på sätt och vis: alla har en plats, alla har ett syfte. Man kan också se det som en påminnelse om att småskalig självförsörjning är ett helvete och att vi skall vara oerhört tacksamma över att få leva i en tid med storskaligt halvautomatiserat jordbruk.

Ungefär halvvägs in i föredraget har de hunnit presentera sina tre visioner och skall gå vidare till någonting annat. Vad är lite oklart för som den så ofta gör ropar plikten mitt namn och kräver min närvaro annorstädes.

iv.

Lycka till den som kvad,
lycka till den som kan,
lycka till den som lärt,
lycka till alla som lyssnar

Anna Bark Persson har skrivit en samling essäer om science fiction- och fantasylitteratur. Mars som dröm och mardröm. Familj och föräldraskap hos Ted Chiang och Joe Abercrombie. Ursula K. Le Guin, Nicola Griffith och Ada Palmer. Om framtiden som feministiskt drömlaboratorium. Generationsskepp och att hantera när åren sträcker sig genom romanen. Portalfantasy. Om Seth Dickinson och Foucault. Vad science fiction är i dag. Till de talande rymdbläckfiskarnas försvar. Sådant man går omkring och funderar på och kanske plitar ned i skrift. Detta skall Vendels förlag publicera. Därför har jag redan burit mitt logistiska straff. Nu skall vi bara bli av med de högar Annorstädes som står till vårt förfogande och fira Anna i all enkelhet.

Vi har fått en programsal till vårt förfogande, Maria Nygård, Daniel Albertsson, Liv Gingnell och jag. Maria har tagit med lite cider – väldigt mycket cider, faktiskt – och vi har byggt ett snyggt och kanske inte alldeles stabilt boktorn, ett luntornas Turning Torso. Vi har påpekat att det gärna får stå i programmet lite för sent för att faktiskt få in det i programböckerna men i tid för att kunna få vara med på i nätet. Ett par dagar senare har jag slängt ihop en snabb affisch att sätta upp för att påminna folk och sedan känt sanden i mitt livs timglas rinna mot botten medan de andra funderat på om man inte flytta ned raderna en smula och bett om en ny version för att man måste lägga till en punkt på en lapp som skall sitta uppe ett par timmar och berätta att vi finns. Förlaget vet att inte göra någonting halvdant. Tyvärr.

Skåda författaren. Och hennes förläggare.
Foto: Maria Nygård.

Man måste göra någonting när man har ett släpp. Visa upp författaren för beskådan: ecce scriptrix. Alltså gör jag och Anna en kort intervju mest för den goda sakens skull. Kan du kort presentera dig, för dem som inte känner dig? Hon tittar ut över de personer vi har tryckt in i rummet, på stolar och längs väggar, och konstaterar att folk här nog vet vem hon är men spelar vänligt med. Jag ställer de vanliga frågorna: varför, vad vill du uppnå, vad hoppas att du att läsaren kan ta med sig från din bok? Det hör till. En ritual. Vi pratar tio minuter, kanske en kvart, tills jag känner att vi har dansat vår ceremoniella dans. Publiken applåderar och bjuder fram dem att köpa bok och prata med Anna. Vi fångas i det ögonblicks osäkerhet som ligger i landet mellan den trygga rollen som passiv lyssnare och att behöva agera. Men det varar inte länge innan Bellis är sig själv från sin allra bästa sida. Med berömvärd entusiasm konstaterar han att han minsann skall ha en bok, kastar sig fram mot bokbordet, rycker tag i en och hela tornet rasar till allmän förnöjelse i marken. All is bruten, kastad åt sidan, söndermalen.

Boksläppspublik.
Foto: Maria Nygård.

Vendels förlag är en sidoverksamhet med professionella pretentioner. Inte för att vi hoppas eller ens önskar få pekuniär belöning för vår svett – vi driver i praktiken förlaget som ett ideellt aktiebolag som varken betalar ut vinst eller lön, och saknar sådana ambitioner – utan i betydelsen att vi vill vara bra på det vi gör. Kvalitet i varje steg i processen. Möjligtvis fallerar det när vi väl kommer till biten där vi skall sälja böcker. Vi har snygga skyltar med vårt Swishnummer uppställda och kan ta kontanter. Vi har också QR-koder. De vilar i tryggt förvar i mitt hotellrum. Vi har skrapat ihop växel: två tjugolappar. Kvällens mest värdefulla papper är alltså det ark jag rycker åt mig där folk mycket tydligt får texta sin mejladress för att vi skall kunna skicka en faktura. Andra väljer andra vägar: Bellis skall betala sina etthundrasextio kronor. Vi får etthundrasjuttio och har inte riktigt växel. Där vi står och funderar på hur vi skall lösa detta slänger han på en tjugolapp till, för den goda sakens skull. John-Henri betalar helt enkelt en generös femhundralapp. Han vet vad tankar om science fiction är värda. Mohammed Abdi Firdhiye säger att han skall köpa senare. Jag erbjuder honom att ta sin bok och betala senare istället för varje försäljning som kan göras är en försäljning som bör göras innan tillfället glider en ur händerna. Han tar två, skriver ned en mejladress på pappret. Den är på somaliska, ursäktar han sig, som om somaliskan inte skulle ha haft den latinska skriftens bästa ortografi och det är en ynnest att få denna skönhet på sitt lilla ark. Anna står och småpratar och signerar böcker. Förmodligen är hon mest obekväm av oss alla: hon vill bara skriva lite om litteratur och så får hon en författarroll pådyvlad på sig.

Lyssnande människor.
Foto: Maria Nygård.

Ett boksläpp är förstås en glamorös tillställning. Det syns kanske inte så noga, där vi står i en programsal och häller upp alkoholfri cider i pappmuggar, men tillfället får ha sin inneboende elegans. Vi har det i alla fall trevligt. Folk köper böcker. Sitter i små klungor och pratar. Inte ens Anna verkar alldeles för plågad. Åtminstone döljer hon det väl. Vad det lider signalerar kommittén att det kanske kunde vara dags att låta dem låsa och gå hem. De har en kongress i morgon också. Vi andra med, förvisso, men vi bär lättare bördor.

Elin Holmerin tycker att det borde synas mer svensk science fiction, fantasy och skräck på svenska kongresser. Förstås. Hon är förläggare och har egenintresse i frågan. Hennes Undrentide vill sälja sina böcker. Men hon bär bördan för oss andra också för den goda sakens skull: ser till att det finns ett rum där de svenska förlagen – och egenutgivna författarna – kan ställa upp sina verk till försäljning. Arrangerar, säljer, ber bara om lite ombyte bakom kassan. Här finns prydliga bokhögar och ett signeringsbord där okända författare kan sätta sig på utsatt tid och tålmodigt titta på de som vandrar förbi. En insats för kongressen. ”Så ni sätter väl böckerna som blir över där?” frågar Mårten Svantesson och tanken har ärligt talat inte slagit mig men det är väldigt rimlig. Så han låser upp rummet åt oss, jag tar ett tomt bord i besittning, sätter upp en liten skylt med Swishinstruktioner. Halva poängen med rummet är att det sitter någon där som kan ta betalt, men nu har vi en fin skylt. Vi kan inte bara överge den. Jag skickar ett meddelande till Elin med den glada nyheten att vi har invaderat hennes rike. Det får vi förstås, svarar hon snällt, det är dess syfte. Jag försöker ge Anna några böcker att bära med sig, utifall att någon skulle stöta in i henne och vara intresserad av att köpa en. Hennes plågade min visar att där, precis där går gränsen.

Annorstädes. Till salu, som sig bör.

Sedan vandrar vi mot hotellet. Jag och Liv fastnar i lobbyn och prata Stephen King med John-Henri, vilket är en smula obalanserad konversation efter John-Henri har översatt ett helt gäng King-romaner medan jag har läst några stycken och bygger min bild minst lika mycket på att ha lyssnat på min vän Jonna genom åren som på egen erfarenhet. Snart blir det sent, åtminstone för den trötta ungdomen, och Liv och jag drar oss tillbaka.

v. 

En man skall vara
en vän för sin vän
och även för dennes vänner

Vi har bokat in lunch med förlagets senast antagna poet, Alexandra Politidis Palm, som råkar bo alldeles i närheten. Först för att hon skall få träffa Liv och mig, de närvarande delarna av poesiredaktionen. Sedan Daniel och Maria också, för varför inte? Men Markus Ålind är också på kongressen. Vi kan inte lämna honom ensam och övergiven. Han får ju regelbundet ställa upp för förlagets skull, så som alla medberoende drabbas, och han får säkert också plats. Och så inser Anna och Torill att vi är på väg att gå och äta lunch och sådan skall de också ha. Torill är formellt lika mycket en del av förlaget som vi andra även om hon inte har tid och energi att göra så mycket och Anna är trots allt en av våra författare.

Vi blir en större skara än tänkt. En munter hord som invaderar Libanesen, knappa femtio meter från Dieselverkstadens portar. Ett äventyr i lagom storlek. Man skall inte vandra för länge genom Mordor. De ger oss sitt stora bord, som har plats för alla och ett träd i mitten så att man inte skall vara överdrivet social. En chans att lära känna varandra, förklara förlagsverksamheten, författarrollen så som den ter sig för en genomsnittlig svensk poet, få frågor. Det sistnämnda kan vara en smula obekvämt, när Alexandra undrar hur det kom sig att vi blev med förlag för vad som är en bra anekdot i vanliga fall kan lätt te sig något lättsinnigt när man skall förklara det för någon som precis har lagt sin poesi i förlagets helst kompetenta händer: att det var lite av misstag, ett skämt som togs tre steg för långt. Det är tur att vi vid det här laget har tillräckligt många titlar och tillräckligt mycket – utifrån förväntningar och förutsättningar – framgång bakom oss för att komma undan med det.

vi.

Oklok man
tror sig veta allt
hemma i eget hus.
Men inte vet han
vad han skall svara
på frågor ute bland folk

I antikvariatet sitter Nahal Ghanbari och säljer böcker. Det är en hedervärd sysselsättning som förtjänar att uppmuntras, åtminstone genom att gå omkring och peta i lådorna och hålla henne sällskap. Färre kartonger gör att mängden böcker man faktiskt vill läsa är mindre, men det finns fortfarande gott om till synes riktigt usel litteratur att förfäras över. Johan Bergman hittar en Tolkienfrågesportsbok. Jag bläddrar lite i den. Vi obildade människor som inte ens kan läsa tengwar är uppenbarligen inte målgruppen, eftersom det finns ett helt litet texttydningskapitel. Jag har läst The Lord of the Rings, The Hobbit, The Silmarillion och åtminstone delar av The Book of Lost Tales, Tolkiens brev i urval och något enstaka verk som inte har med Arda att göra, som Farmer Giles of Ham, i svensk översättning min introduktion till Tolkiens författarskap. Hyfsat beläst bland andra saknar särskilt intresse för Tolkiens Midgård, men en illiterat barbar bredvid de riktiga entusiasterna. Jag bläddrar igenom några sidor och ser inte en enda fråga jag kommer på svaret på. Även Anglemark, tolkienist, verkar kämpa en smula när hans kunskaper sätts på prov. Han förstår åtminstone frågorna och deras sammanhang.

Johan Bergman sätter Johan Anglemark på prov.

Nahal börjar prata om min och hennes vänskap. Vi har känt varandra i knappa tjugo år nu – längre än jag har känt någon annan människa i lokalen. Jag har träffat flera av hennes familjemedlemmar, hört så många berättelser om de andra, sovit över i åtminstone tre av hennes hem. Umgåtts med henne på så många olika platser. Jag tycker om Nahal. Räknar henne som en god vän. Jag tror att hon tycker om mig också, kanske bara något mindre. Hon har åtminstone slutat referera till mig som ”en bekant”, som hon gjorde de första tio åren av vår vänskap. Jag tycker förvisso om nästan alla människor jag träffar, vilket hon tar lite som en personlig förolämpning: vad betyder det då att jag tycker om henne? En efter en samlas människorna bakom oss, tills vi har en egen liten programpunkt för en publik om ett tiotal personer. Det viktiga, brukar jag säga till folk som är nya på kongress, är vilka som sitter i programpunkten och inte vad de skall prata om. Det är kanske inte riktigt det här jag menar.

När jag är ute och reser bär jag, som så många andra, runt på en liten spårningssändare i fickan så att man kan hålla koll på mig och se till att jag inte ställer till med ofog. Ibland kan man använda den för att kommunicera med omvärlden och se till att det finns mer material att avlyssna. Plötsligt meddelar den mig att Malin Hedström och Göran Hallmarken står utanför och sneglar för att se om de ser några de känner, besökare på en djurpark som mest vill se samma gamla elefanter som sist. Allt kongressengagemang är någon form av engagemang, även om det bara är att ta en kvarts promenad hemifrån och se vad som dyker upp i fönstren. Hotellet bjuder sina gäster på frukost, middagsbuffé och enkelt eftermiddagsfika, och vem är jag att försmå deras håvor? Nog finns det manna till Malin och Göran också. Så kan man ta en liten paus från kongressen och prata om helt andra saker, som svenska fantasyförfattare och Science Fiction-Bokhandeln i Malmö.

De flesta människor jag känner har jag träffat i olika text- och litteraturrelaterade sammanhang. Ibland märks det. Ibland vill jag bara föreställa mig att min umgängeskrets är hur världen ser ut.

vii.

Lycklig den man
som lovord och pris
vinner sig varje dag

I bokbordsrummet möter jag Mats Linder. Liksom i antikvariatet finns här böcker av varierande kvalitet, sådant man vill läsa och sådant man kan förfäras över. Bland bokborden får man hålla sin förskräckelse inom sig. Någonting annat hade varit alldeles utomordentligt oartigt. Vi tittar på Annorstädes, som förstås är värd mer läslängtan än löje, och hamnar framför Oskar Källners Imperiets arvingar. Den är säkert också bra. Ingen av oss har läst den – gör det, säger Daniel senare, även om du inte tror dig vara målgruppen, det är den värd – men det är roligt att det går bra för den. De senaste åren – det senaste årtiondet nu, sedan Eurocon i Stockholm 2011 – har det funnits en grupp svenska författare på kongresserna på ett sätt som inte varit fallet tidigare. Först kom de för att det fanns en målgrupp de ville sälja böcker till. Det gick kanske sisådär, i konkurrensen med hedersgäster och antikvariatet och bland människor som har sett de flesta idéer trettiofyra gånger förr och som tycker att det är roligt med science fiction- och fantasylitteratur men inte känner någon enorm brist på sådan att läsa. Kongressen är inte en mässa. Det är roligt att det finns böcker att köpa, men i fokus står samtalet. Umgänget och utbytet. Men de hittade varandra och ett tillfälle att mötas några dagar, knyta kontakter, berätta om sina vedermödor. Dricka öl. De har blivit en liten grupp på sin egen kant, som en underkategori till det allmänna sällskapandet. Det är fint och välkommet att kongressen kan fylla den uppgiften också.

Böcker på bokbord i ett bokbordsrum.

Inte så att samtliga håller sig till sin bubbla. Kongressens hedersgäst Eva Holmquist, eller till exempel Tomas Årnfelt, visar inga sådana begränsningar. Eller Oskar. Han är en av oss. Och därför gläds vi när det går bra för honom. Och köper kanske hans böcker i större utsträckning än vi annars hade gjort. Nu är han jämte Jörgen nominerad till Alvarpriset. Värdiga nominerade. Gör utmärkta saker.

Det vankas Sweconomröstning och Alvarutdelning. För första gången sedan kongressetiketten Swecon skapades 1998 finns det inte något bud att sätta den på. Det har alltid funnits en, två, tre kongresser som kunnat tänka sig att också vara Swecon. Det muttras i korridorerna om att det finns en grupp som överväger att ställa upp men klockan sex på lördagskvällen har de åtminstone inte fattat några tappra beslut om att lägga en hyfsad bit av ett års fritid på altaret för den goda sakens skull. Kanske är vi pandemiskt rostiga: det var så länge sedan. Kanske är det mest så att vi har bundit ett antal av våra kongressarrangörer i 2023 års Eurocon i Uppsala. Lite förvirring uppstår: vad gör vi nu? Nahal får presentera Eurocon 2023 och vi bestämmer oss för att det är det årets Swecon, utifall att det inte skulle finnas någon kongress 2022 att fatta dylika beslut på. Sedan faller skaran in i en mer eller mindre byråkratisk diskussion om det mörka moln som är nästa år. Precis skall bilan, dörren stängas och 2022 förbli Sweconlöst när Karl-Johan Norén kastar fram att om det nu tisslas och tasslas om ett potentiellt bud så är det dumt att göra oss Sweconberövade och kan vi inte bara bestämma att Tomas Cronholm och Carolina Gómez Lagerlöf, som står framme vid scenen och håller i programpunkten, kan anförtros att hantera Swecontiteln för 2022 om tillfälle att generöst dela med sig av den skulle ges? Jag som har stått vid dörren och tyst tänkt tankar som ”men snälla människor vi kan ju ordna det här om vi bara vill” kastar entusiastiskt fram mitt stöd. En bra lösning.

Calle Werner, Alvarpristagare.

Sedan är det Alvarprisutdelning. Först till Calle Werner och Marika Lövström, förra årets delade pristagare, som ännu inte fått sina statyetter. Sedan kallas Jörgen fram. Det har han förtjänat, med sitt arbete om Jules Verne-Magasinet och Sam J. Lundwalls liv och gärning. En storslagen insats i den svenska historieskrivningen värd Alvarn och mer därtill. Jag passar på att smyga fram till Oskar och tacka också för hans insats. För ganska länge sedan började vi, inte minst med Jonas Wisstings hjälp, spela in programpunkter på svenska sf-kongresser. Där låg det i ett ljudarkiv, för eftervärlden och evigheten. Det är bra. Oskars Sweconpoddar är ett intiativ för att tillvarata materialet och faktiskt tillgängliggöra det. Det är bättre. Folkbildning och ett sätt att dokumentera oss som rörelse. Det som inte sprids riskerar att tappas bort. Sweconpoddar bevarar en skärva kongress och kunskap. Berättar om hur det var och vad vi hade att säga.

Åskådare och Oskar.

viii.

Så gott för män
som män säger
det är ölet inte

Anna Davour hedersgästintervjuar Adrian Tchaikovsky. Det är fint när en litteraturdiskussion får handla om vad som är så bra med spindlar. Han pratar om sina försök att bli en etablerad och erkänd författare: novellerna han skrev och fick publicerade och hur det inte ledde honom till nästa steg på den litterära karriärstrappan. Hur han hade lovat sig själv att om han inte hade lyckats när han fyllde trettiofem, efter försök på försök, så skulle han sluta och ägna sig åt någonting annat i livet och hur han sålde Empire in Black and Gold precis i tid och därför slapp ta reda på om han verkligen var redo att kapitulera.

Åka, intervjuare.

Det är en svår avvägning: hemligheten är att aldrig ge upp, säger de som lyckas. Kämpa bara vidare. Men det finns ett oerhört skevt urval här: de man hör är de som till slut fick sina manus antagna, och inte de som kämpade på med roman efter roman för att få refusering efter refusering eller kanske självpublicerade dem och sålde fyrtio exemplar. Det finns för många intervjuer med människor som slog igenom och för få med åttiotreåringar som aldrig gav upp men inte heller lyckades. Jag läser så ofta manus där man så gärna vill säga åt den stackars människan bakom att det inte är någon idé. Att de borde skriva för sin egen skull om det roar dem, men inte om belöningen de suktar efter är publicering och ett något bredare erkännande. Det måste vara värt det även om byrålådan är den enda läsaren. Det skriver vi förstås inte. Man kan inte säga så till människor. En snäll refusering, några uppmuntrande ord om vad de kunde försöka bli bättre på. Men så ofta känner man att avståndet upp till någonting publicerbart är en avgrund. Att de kunde bespara sig så mycket tid och möda.

Adrian, intervjuad.

Därefter är det auktion. På sedvanligt vis skall skicka någon till en nordisk kongress som intet ont gjort för att förtjäna detta. För detta behöver vi skramla samman pengar. Alltså bjuder vi på saker vi ibland vill ha och ibland bara förbarmar oss över. Något spel, någon film, någon tröja. Mest böcker och tidskrifter. Bellis och Ylva håller i auktionen. Bellis är yvig, högröstad, inriktad på show och underhållning. Ylva visar upp och kommenterar ibland böckerna med någon form av expertis, som när hon själv har översatt dem. Jag bjuder på tidskrifter jag redan har och äldre engelskspråkig science fiction översatt till danska. Mest roar jag mig med att trissa upp priserna, inte minst så att Jörgen skall kunna generöst återbetala den prissumma han precis tilldelats för sitt Alvarpris. Det är för en god sak. Några gånger vinner jag budgivningarna. Åtminstone en gång var det till och med målet.

”Om trettio år är det du och jag”, säger Nahal till mig, där vi står och lyssnar. ”Samma energi.” Hon låter skärrad. Jag frågar inte vem av oss hon ser som vem.

Ylva. Tycker att du skall köpa böcker.

Det är fint med Noffauktion. Generöst har vi skänkt våra saker att delas ut. Kanske lite för generöst. Högarna på bordet är så stora. Det är roligt i en halvtimme. Rimligt i en timme. Sedan falnar energin. Kanske mer bland de som står och lyssnar än hos Bellis och Ylva, men bit för bit tunnas skaran ut. Vi drar oss mot baren, Maria, Markus, Daniel, Torill och jag, till ett hörnbord i säkert sällskap, trygga bland människor vi känner tills baren stänger och tvingar oss mot hotellet till. Där finns andra, förstås, och vi hamnar med Britt-Louise Viklund, Carolina och Anna och diskuterar julkalendrar. Tydligen är escape room-kalendrar en sak som finns. Säkert någonting rimligt och enkelt, men vi väljer att förstå det som att man stänger in en människa som kommer ut tjugofyra dagar senare, ett vrak efter att ha löst ett rum om dagen. Advent är trots allt väntans tider. Så mycket man hade uppskattat julafton sedan. Man borde göra en poesikalender, pratar vi om. Det finns säkert redan men det publicerades poesi innan vi startade ett poesiförlag också och inte lät vi det hindra oss. Folket skriker efter dikter. Om än tyst och försiktigt.

Auktionsdeltagare.

Vi lägger oss i mycket rimlig tid. Vi är trettionågonting, de flesta av oss, trötta och slitna av livet och dess krav, lite för många i skaran på utbrändhetens rand. Vi lämnar det glada festandet åt de som har mer ork – mest åt femtio-, sextioåringarna. Åt mina rumsgrannar, som har det alldeles för trevligt i sitt samkväm i ett par timmar efter att jag dragit mig tillbaka till sängen. Det är, påminner jag mig själv där jag ligger och hålls vaken, nog inte mer än jag förtjänar.

viii.

Måttligt klok
skall en man vara,
inte alltför vis

Det finns så många programpunkter man skulle ha lyssnat på. Ahrvid Engholm om vad för sf-relaterat som göms i Kungliga bibliotekets valv. Stefan Högberg om gränsöverskridande kvinnor i fantastiken och historien. Noora Puolamäki om finskspråkig spekulativ poesi, hade den bara inte legat samtidigt som Torills och Tobias presentation. Jag sitter och pratar med med Saara Henriksson, en del i samma panel, om vad de har att säga men poesin är inte hennes avdelning. Lyssna på Noora, säger hon åt mig. Själva diskuterar vi säkrare ämnen som Malmö och förläggande. Borde ha varit på panelen om att modifiera människan för att resa i rymden. Hedersgästintervjun med Maria Nilsson, eller hennes föreläsning, hade hon inte varit sjuk och tagit dem hemifrån. Det är för många skärmsamtal i livet som det är. Martin Rundkvist om Nils Mattsson Kiöping och hans reseskildring från Asien. Reseskildringar – till vilka kongressrapporten på sätt och vis hör – är en underskattad genre. Hit hör en del av den största svenska litteraturen, som Adolph Törneros resebrev. Panelen om enkönade världar. John-Henri om John W. Campbell. Men man måste också känna att man har missat någonting. Löftet om allt man inte har fått höra gör alltid kongressen lite större. Upplevelsen bättre. And when Alexander saw the breadth of his domain, he wept, for there were no more worlds left to conquer, som filosofen Hans Gruber berömt sade.

Själv skall jag moderera en panel om våld i science fiction och fantasy, med Marija Fischer Odén, Frida Hallberg och Peadar. Två tilltänkta panelister har fått lämna återbud, en har tillkommit. Jag har skickat ut frågor i förväg. Vi möts upp i det gröna rummet, så strax före panelen, Marija, Frida och jag. Presenterar oss för varandra. De påpekar försiktigt att det här med science fiction kanske inte är deras starka sida. Nåväl. Svårare anpassningar har väl fått göras. Fokusera någon fråga på Peadar, lyfta fram fantasyn i de andra.

Peadar väntar på oss i stora salen. Småpratar med oss på svenska medan han häller upp vatten åt oss, för varför försitta ett tillfälle att artigt använda de språkkunskaper man mödosamt skaffat sig? Panelens största frågeproblem är snarare att min diskussion inte riktigt matchar panelisterna, inser jag snart. Jag har funderat ut frågor mest utifrån ett kritiker- eller läsarperspektiv. Tänkt en diskussion utifrån varierande exempel i litteraturen. Men hela panelen består av författare, och särskilt Marija och Frida vill närma sig ämnet utifrån ett skrivarperspektiv. Hur man funderar på våld i fantasylitteraturen. Hur man kan tänka kring fredsrörelsen när man skriver. Vad som saknas snarare än vad som finns och vad de försöker göra. Ett djupare fokus på de egna tankarna än på läsningen av andras. Hastigt försöker jag anpassa mig till detta, slänga den mesta av min egen förberedelse åt sidan, acceptera panelens riktning och låta den styra mig snarare än att försöka bända diskussionen åt ett håll som jag föreställt mig. Det märks nog inte för mycket. Hoppas jag.

Karl Johnsson och Oskar skall prata om att illustrera sf för unga. Jag smiter in mest för att ta ett par bilder och blir kvar eftersom det är roligt och intressant. Jag tycker sällan om att lyssna på författare som pratar om sin egen process. Man har hört ungefär samma sak så många gånger förr. Men illustrationer? Jag vet väldigt lite om att illustrera saker. Här finns någonting nytt. De är glada och entusiastiska och Kalle bidrar med diverse insikter som säkert är uppenbara för alla som vet någonting om ämnet men inte för mig, som hur svenska barnboksillustrationer har börjat få en helt ny stil eftersom man får mycket mer pengar för dem än för serier så stor del av Seriesverige delvis migrerat in i barnböckerna.

Kalle Johnsson.

Sällan blir jag entusiastisk inför författarsamarbeten. Good Omens lyfter fram de sämsta delarna hos Terry Pratchett och Neil Gaiman, som båda är roligare var för sig än när det pratchettska och det gaimanska skall skära sig mot varandra på samma sidor. En serie som Daughter of the Empire räddas mest av Raymond E. Feist inte kan skriva från början. Janny Wurts kan inte göra det värre. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg är så fina tillsammans som människor och jag är hemskt glad att Cirkeln blev en sådan framgång men ärligt talat tycker jag att de är bäst när de skriver böcker var för sig. I sällsynta fall tycker jag att det fungerar hyfsat, som i Daniel Abrahams och Ty Francks The Expanse där prosan aldrig är mer än ett torrt avskalat verktyg för idé- och världsbygget. Men det är roligt att få se två personer prata om sin bokserie där de gör så markant olika saker.

Möjligtvis skulle man kunna tänka sig att någon som har lagt betydande delar av sitt liv på Wikipedia inte borde ha den åsikten. Möjligtvis kunde man också tänka sig att lite för många timmars Wikipediaförfattande har lärt en någonting om hopplösheten det gemensamma skrivandets kvävande stilistiska krav.

ix.

Om kvällen skall dag prisas,
kvinnan när hon är bränd,
svärdet när det svingats,
brud när hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl när man druckit ur

Vad Annorstädes som blir över får bli Markus och Marias problem. De har en bil och jag har trettio lådor böcker staplade i arbetsrummet. Allt gods som inte behöver forslats till södern är en god sak. All källarförvaring som drabbar någon annan är en källa till glädje.

Det blir avslutning. Hedersgästerna avtackas, åtminstone de två som inte redan fraktats till flygplatsen eller sitter hemma i sjuksäng. Vi applåderar artigt åt kommittén. Nahal presenterar den nästa Swecon vi vet blir av. Sedan går hon likväl därifrån utan dess ande: den tar Tomas hand om utifall att det blir en kongress nästa år ändå. Därefter drar horderna hemåt och pubåt, tar Dieselverkstans bistro i besittning.

Swecons ande i pestens tid.

Jag hänger med Ramsus, Frida och Josefin Häggblom. Vi diskuterar att vara ny och gammal i fandom. Alla har de förvisso varit på kongress förr, men Rasmus pratar om att han fortfarande känner sig som om han lite kikar in på någonting där han ännu inte själv blivit en etablerad del. Nu, nu kanske han känner att han hör hemma. Vi träffas bara på sf-kongress och har känt varandra i fem år nu, påpekar jag. Han har för länge sedan hunnit med att dra in sin fru och yngre syster i kongressandet. Då har man varit en av oss ett tag. Han kan ändå inte riktigt kan slita sig från att se de som varit med längre än honom som om de alltid är en mer självklar del av rörelsen, trots att de från mitt perspektiv kom in nästan precis samtidigt. ”Hur många kongresser har du varit på nu?” frågar han och jag vet inte. ”Fyrtio? Femtio?” svarar jag lite svävande. Det är, inser jag i efterhand, en hyfsat ordentlig underdrift. Jag har sammanlagt tillbringat åtskilliga månader av mitt liv på sf-kongress. Någonting skall man ju göra med det, livet.

Död hund-fest.

Men det finns en värld utanför kongressen också. Vårberg väntar på mig, eller åtminstone vänner däri. Jag tar min packning och vandrar ut i novembern. Den är blöt och mörk och rå. Kongresslöshetens kyla omsluter mig.

Men bara tills jag kommer fram.

Mitt facklitterära minne

i. Vi har utlokaliserat delar av våra minnesfunktioner. Lagt dem i anteckningar, i texter, i bokmärken. Det tillåter oss att ta till oss så mycket mer. Vi behöver inte tänka och vrida och vända på sidorna för att internalisera ett mindre antal verk, när minnet bor i bläcket lika gärna som i huvudet. Hur vid är vår definition av vårt jag? Något av oss själva finns i dessa bokstäver.

ii. Det kunde vara obehagligt att så mycket av detaljerna i det jag tar till mig när jag läser forskning och facklitteratur bor utanför mig själv, att jag sprider mig för tunt. Men det kunde ha varit värre: det kunde ha funnits blott inom mig, skröpliga människa med människans brister.

iii. Jag har ägnat delar av dagen åt att samla in spridda noteringar från när rätt anteckningsbok inte varit med, och få in dem på rätt plats. Det finns en särskild känsla i att föra in anteckningar om läsandets och skrivandets historia från papperslappar in i rätt anteckningsbok, så särskilt påmind om de fel som alltid följt på kopierade handskrifter till och med när bättre lämpade människor än jag sysslat med det.

Litteraturens biografier

Wikipedia står för biografierna om folk i halvoffentligheten i dag. Det är rimligt: svårt att konkurrera med uppslagsverket, så varför skulle man försöka? Men Wikipedia får så förtvivlat få källor att bygga biografier på. Projekt som Vem är Vem? har betytt mycket för Wikipedias svenska artiklar. Vi tycker om publikationer som Svenskt biografiskt lexikon eller Svenskt kvinnobiografiskt lexikon som gör våra liv enklare, men eftersom de skriver om avlidna personer blir det alltid viss eftersläpning där.

Jag förstår förstås att det inte går att skriva och publicera biografier bara för att Wikipedia skall ha någonting att referera till. Eller åtminstone förstår jag att ingen kommer att göra det. Lekte ändå kort med tanken på en liten samling biografier över personer i svenskt litteraturliv, framför allt inom poesi, science fiction och fantasy. Trettio exemplar till biblioteken, några till vänner som vill se delar av bekantskapskretsen omskriven, men mest bara för att direkt kunna lyfta in det i uppslagsverket. För att bättre skildra den svenska samtida litteraturscenen.

Det kommer jag förstås inte att göra. Jag har nu bara ett liv att leva. Men nog hade det gjort uppslagsverket gott.

Tryckstilarnas klassklyfta

Min favorit bland klassklyftor är den som gick tvärs genom det svenska boktryckeriet på sjutton- och artonhundratalet, där böcker i regel använde olika tryckstilar beroende på vilka de riktade sig till. Religiös litteratur och annat som huvudsakligen skulle läsas av pöbeln använde ofta frakturstil. Vetenskaplig litteratur annat som förväntades läsas av societeten trycktes på antikva.

När Pro Fide et Christianismo 1780 gav ut Kronprinsens Barnabok, en svensk lärobok, hade den ett brett anslag: här skulle pojke som flicka, rik som fattig, lära sig såväl läsning som moral. Kortare, enklare texter trycktes i frakturstil. Dessa betonade lydnad, förlåtelse, medkänsla och givmildhet. Längre och något mer avancerade texter som utspelade sig i mer burgna sammanhang trycktes i antikva. Dessa betonade i något större utsträckning värden som logik, dygd och flit.

Men man vill ju inte att de fattiga skall lämna sina flottiga fingeravtryck på ens fina bokstäver.

Essä

Bäst ur gårdagens postskörd: Senaste numret ur tidskriften Essä, med det svenska tidskriftslandskapets bästa koncept: ett dokument av något slag och fyra essäer om det. Den här gången utdrag ur Carl Butlers kokbok. Recept och illustrationer som andas sjuttiotal i varje liten smula tryckfärg. Tycker särskilt om Jenny Dambergs text om bilder på mat.

Tycker så mycket om den här publikationen.

« Äldre inlägg

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑