Tystnad

Läsning pågår

Författare: Johan (sida 1 av 18)

Finncon 2018

1.
Finskans Turku kommer från fornöstslaviskans ord för torg. Jotack.

a.
Som barn hade jarlen av Åbo en gång fastnat i en grotta. Det hade varit mörkt, och kallt, och han kom inte loss. Där satt han, i timmar, och försökte slita sig lös. Han grät, först häftigt och upprört, sedan stilla och hopplöst. Hjälp lyckades inte ens komma fram till honom: han var liten och smal och fullvuxna män och kvinnor kunde inte ta sig fram till den del av grottan där han fastnat.

Han skydde trånga ytor resten av sitt liv. Ibland beordrade han att hus skulle rivas om gränderna blev för smala. Han var aldrig så lycklig som när han fick anlägga en ny öppen yta.

flygplan

Åbo flygplats.

2.
Det finns ett hotellrum för mig. Jag vet bara inte var. Hanna Hakkarainen har frågat om jag vill dela rum för kongressen, bokat och sedan inte meddelat var. Hon skall möta mig någonstans. Först vid flygplatsen. Andra förpliktelser drar ut på tiden. Kan jag möjligtvis ta mig in till stan? Visst. Utanför Åbo flygplats portar står en buss som en tjock springare som bara väntar på att få böra mig någonstans. Med svenska flygplatsmått mätt är den så gott som gratis. Jag skickar ett sms från min ståldroska och undrar om det finns närmare instruktioner än bara staden i allmänhet. ”Torg”, lyder det karga svaret. Jag tittar upp mot skärmen som visar de kommande busshållplatserna. Puutori. Kauppatori. Jaha.
Fortsätt läsa

Fantastika 2018

Det var kväll och det blev mor­gon. Det blev den förs­ta da­gen.

Jag vaknar i en beskedlig röra efter föregående dags försiktiga tidskriftsfirande och tar mig mot tåget. Julias ugglor har satt samman ett litet fansin. Det har allt en tidskrift skall ha. Reportage, insändare, annonser, dikter. Således värt att ta över min lägenhet för att fira i vänners lag. Men allt roligt har ett slut och sedan måste man norrut.

Juni är den grymmaste månaden. Den driver människor ur den djupa dvalan, blandar brådska med byråkrati, kittlar stela samveten med dödlinjer. Åtminstone för den stackare som arbetar i en organisation med verksamhetsår som inleds i juli och där pappersväldet nu kräver sin tribut: Allt dumt man under året har sagt att man skall göra skall nu stå klart. Lika oväntat och plötsligt som alla andra år. Som snö på järnvägen. Det ligger ingen förväntan i luften. Det finns ingen glädje över vänners kommande återseende. Inget skärskådande av programmet. Bara datorns stressade sirensång. Man stirrar in i skärmen, hamrar lågmält på tangentbordet och alldeles för snart har man rest från Malmö till Stockholm.

Efter kongressen skall det spekuleras i att rivandet av Slussen skall ha kunnat bidra till att hålla medlemsantalet lägre än det annars kunde ha varit. Det låter rimligt. Det tar säkert fyra minuter längre tid för mig att ta mig till Sickla än tidigare år när det vankats kongress i Dieselverkstaden. Sådant spelar roll. Det får man ha förståelse för.

Quality Hotel Nacka tornar upp sig som en oformlig tegelhög. Ful, men inte ful nog att ha charm. Men det erbjuder sängplats och sällskap så det får vara det förlåtet. Redan i receptionen möter jag Jessica Elgenstierna. De har sett mig från fönstret, meddelar hon, och tänkt öppna det och ropa för att vägleda mig. Saga hade hindrat Tony. Sådan är döttrars börda. Jag tackar för omtanken, tar hissen, möter familjen Elgenstiernas övriga kongressdelegater. ”Du hittade hit ändå?” säger Tony, och berättar att han tänkt hjälpa mig på vägen. Jag tackar och meddelar att jag har hört ryktet. ”Men herregud” muttrar Saga. Tung är döttrars börda.

elgenstierna

Närvarande delar av familjen Elgenstierna.

Kongressen är en kongress. Det har den varit i några timmar när jag kommer fram. Man vandrar runt. Säger hej. Blir definierad som människa. ”Du är ju inte särskilt ny här längre”, säger Wolf von Witting, i betydelsen att min fandomtid nu börjar nosa på myndighetsåldern. I en annan diskussion placerar Hans Persson mig i Cory Doctorows Eastern Standard Tribe, vilket stämmer någorlunda så länge jag är i Europa men egentligen är en lögn. Så tidigt går jag aldrig upp när jag faktiskt är i USA.

Nacka brinner. Vinden ligger på åt rätt håll, så vi märker inte mycket av det. Det blir aldrig något Spokane av Sickla. Allt som skvallrar om skogsbrand är de från Italien inlånade Bombardier 415 som stryker lågt över kongresslokalen på sina rundor för att dumpa sin börda och dränka branden efter bästa förmåga. Med Maria Nygård, Linn Liljemo och Sara Stridh följer jag dem gå varv efter varv efter varv. Sedan går vi in och tänker inte mer på det.

Mingelyta

Kongress.

Ian Watson håller ett föredrag. Det handlar mest om Mary Shelleys Frankenstein. Om vad det egentligen hade gjort med språket om vi inte hade haft Frankenstein att referera till när vi skall få världen att förstå vad någonting har lett till eller kommer att leda till. En Jekyll? Kanske. Men det är inte riktigt samma sak. Om monstrets utseende: Boken anger att Victor Frankenstein fått delar av sitt råmaterial från slakthus. I slakthus hittar man inte likdelar efter människor. Frankensteins monster är delvis nötboskap. Eller häst. Inte konstigt att omgivningen höjde en smula på ögonbrynen inför utseendet. Om Karl Marx som Mary Shelley-inspirerad men måhända inte särskilt skicklig romantisk poet. Det är omväxlande intressant och roligt, ibland både och samtidigt. Sedan drar han in publiken i sina spekulationer och visst, det är fortfarande rätt kul när han antecknar allt viktigt som sägs inför framtiden. ”Gay monster?” skriver han samtidigt som han med bärande stämma låter publiken följa med. Men det är inte riktigt lika roligt som när han följde sin egna tilltrasslade röda tråd. Särskilt inte när första raden mikrofonlöst börjar föra konversation med honom i kongressens största sal.
Fortsätt läsa

Med uppenbar status

Överst på Adlibris topplista just nu ligger Lisa Jonssons Ni vann aldrig: Så tog jag mig levande genom högstadiet. Om ni inte heller visste vem Jonsson var är hon en bloggare och youtubare som gjort sig känd huvudsakligen genom sminkvideor, men också skrivit och youtubat om sin vardag. Fram tills att jag åtgärdade det alldeles nyss hade hon hundratusentals följare på nätet men ingen artikel i Wikipedia, eftersom den upprepade gånger raderats. Att lägga till någonting om boken var svårare: det verkar inte ha funnits någon god andrahandskälla som har skrivit om den. Detta är mycket ovanligt för böcker som toppar försäljningslistor. Även när det är flera månader kvar tills de skall ges ut och bara är tillgängliga för förhandsbeställning.

Bokus topplista ser helt annorlunda ut. Där är det youtubarna Joakim Lundell respektive Jonna Lundell som ligger överst med var sin bok. I alla tre fallen är böckerna skrivna av någon annan, med Jonssons, Lundells och Lundells medverkan.

Den som oroar sig för att ungdomen bara hänger framför Youtube och aldrig läser en bok skall alltså åtminstone glädja sig över att det uppenbarligen är status att ha skrivit en bok. Det vill alla ha gjort, även om de till vardags primärt rör sig i andra format.

Åcon IX

A står för anfang,
begynnelsens dräkt.

Åcon är den avlägsnaste av kongresser. Inte som ugglan flyger, men kronotopiskt. Åland är en polder. Gränsen mellan verkligheten och Mariehamn är svårforcerad. Utvilad vill den vara som skall korsa ett hav. Lika bra att påbörja resan dagen före. Då kan man övernatta i Stockholm på vägen och ägna en kväll åt att diskutera litteratur och framtidens teknopolitiska utveckling med Mattias på någon vinbar med hemskt trevligt vin. Det har också fördelen att man inte alls vill dricka någon alkohol resten av helgen. Det finns mycket som är bra med älskade Adlon. Den smakmässiga kvaliteten hör inte alltid dit.

B står för blött,
vattens väta.

Vid Grisslehamns stränder väntar Maria Nygård och Markus Ålind. Egentligen är det väl jag som kommer fram först. Men vem vill vara den som väntar? Möjligtvis våren. Där Malmö och Stockholm nästan tagits i sommarens grepp verkar knopparna göra mer ont än annars vid färjelägret. Sist i kön vandrar vi på färjan som skall ta oss mot vårt Lórien. Jag får känna mig erfaren och förberedd: Vi baxar in våra väskor och börjar rota i packningen efter guld att beveka packningens beskyddare med. I veckor har jag försiktigt samlat ihop en tia där och en tia här för att ha någonting att offra på säkerhetens altare. Förmodligen står det för majoriteten av mina Åconförberedelser.

Fyra salar har M/S Eckerö. Buffén. Restaurangen. Kaféet. Baren. De är en riddar Blåskäggs borg i Balázs och Bartóks tappning: Man vandrar in samtidigt som en liten del av ens samvete enträget ber en att bespara sig själv från synerna däri. Vi som inte skall äta hamnar oftast i den sistnämnda i fruktlöst hopp om att det skall vara fel tidpunkt för musikunderhållning. Det är det inte. Det är sällan det. Musiken hade, konstaterar vi, kanske till och med imponerat om någon på en fest hittat ett piano och satt sig att spela spontant. På scen gör den ett annat intryck. Någon vill ändå dansa. Det finns modiga människor i världen: Det är inte alla som får för sig en eftermiddagsbugg samtidigt som musikern recenserar dansandet i mikrofon. ”Skall du inte snurra henne också?”

På bussen mellan Eckerö och Mariehamn sitter jag med datorn i knät och uppdaterar Vendels förlags webbplats. Åland ser jag ingenting av.

C står för cykliskt,
det som varit och likväl komma skall.

Vi kommer fram, lämnar vår packning, går igen. Med Anna Bark Persson och Karin Holmström tar vi oss mot Dinos. Hemtamt är tryggt, maten fullt acceptabel, serveringen pålitligt långsam. Karin lär oss att Forsmark åtminstone nyligen – kanske fortfarande – försökte skriva sin kod på svenska, så som anstår någonting som nästan är en svensk myndighet. Det är vackert. Vägen dit och hem är en promenad i sakta mak. Jag har lånat en kamera av Wikimedia Sverige och försöker fåfängt fånga Mariehamns själ däri. Maria, Anna och Karin jagar pokemoner. Markus får bara stå ut.

Det finns också program. Det handlar om att entusiastiskt tycka om saker och att titta på tv, så det lämnas därhän. Det hade kunnat handla om Ursula K. Le Guin men då måste man gå upp tidigt på morgonen och ta en färja ingen rimlig människa väljer att åka med. Det finns gränser för vad man är beredd att utstå. Även för Le Guin.
Fortsätt läsa

Utrensning

I går pratade jag om Sofi Oksanens Utrensning med ett par kollegor jag övertalat att läsa en serie böcker ur den samtida nordiska litteraturen, vilket tydligen är en traumatiserande upplevelse för den som inte är van vid den nordiska uppfattningen att riktig kultur behöver en smula svärta. Det visade sig, en stund in i samtalet, att ingen av dem hade förstått en av romanens allra viktigaste nycklar: vem agent Kärbes är. Därmed faller mycket av förklaringen till bekvelsegrund och psykologi som Oksanen vill måla upp. Kanske var det något otydligare i engelsk översättning, jag vet inte. Kanske tappade de bara fokus mot slutet av läsningen. Jag kommer ändå att tänka på vad Klara Johanson skrev en gång, att det hon var verkligt bra på här i världen var att läsa.

Det är en underskattad färdighet.

Paris och plats

Little boys in black overalls whose hands, sticky with play, are like the newly furled leaves on the horse-chestnuts ride round and round on wooden horses till their heads turn.

Pigeons perch on statues
And are turned to stone.

ellerströms har gett ut Hope Mirrlees Paris: A Poem, hennes mest betydande diktverk och om än i det mesta lästa – det är rimligtvis Lud-in-the-Mist – så kanske hennes litteraturhistoriskt mest betydelsefulla text. Ylva Gislén har försett Paris. Ett poem med sina egna anteckningar, som hjälp att tränga in i verket. Det kan behövas. Det är inte så mycket en geografisk skildring som en psykologisk, med referenser till allt möjligt som så nittioåtta år senare riskerar gå den nutida läsaren förbi och egentligen säkert även Mirrlees samtida för den delen.

Det är nog ett bättre Paris så.

Paris is a home-sick peasant,
He carries a thousand villages in his heart.

Mirrlees har en känsla för plats man inte kan greppa. Man ser det i Paris: A Poem, man ser det i Lud-in-the-Mist. Att man inte riktigt förstår vare sig hennes Paris eller ännu mer fiktiva Lud-in-the-Mist. Att det kanske inte är viktigt. Att hon alltid serverar det som är viktigt istället.

Ensamheten sisådär

Läser Siri Johanssons dagboksanteckningar, Ensamheten värst. Anteckningar ur vardagen. Väder, mat, kanske om någon kommit på besök, en kort bön. Väntar på att sidorna skall sammanfalla till en helhet som är större än delarna. Att kommentarerna skall leda till en förhöjd verklighet. Det händer inte.

På något sätt kommer jag att tänka på Martina Lowdens Allt. Allt var fin i sina beståndsdelar. Fascinerande de första sidorna. Tjugo, femtio, sjutto, innan ledan satte in. Repetetionen blev repetetiv. Ensamheten värst kommer aldrig dit från första början. Den har sin charm, förstås. Men det är inte nog. Blir för mycket hare krishna över det.

Lärdomen som så ofta: läs aldrig nya böcker.

Enzensberger

Läste under morgonen Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas. Att läsa Hans Magnus Enzensberger är att alltid bli underhållen och alltid ställa sig lite frågande till hur upplyst man blir. Enzensberger är något lågmält bitsk på ett ofta hemskt roligt sätt i det att han inte gör misstaget att ställa sig argsint fientlig till det han skriver om, utan hellre något uppgivet förbluffad. Allra bäst – inte minst ur ett svenskt perspektiv – blir detta kanske när han i Schwedischer Herbst ur ett kontinentalt perspektiv försöka förstå sig på åttiotalets svenska socialdemokrati. Sanftes Monster Brüssel uppnår aldrig samma komiska höjder. Kanske är Bryssel – här metonym för EU-apparaten, inte någonting belgiskt – för diffust och väldigt för att tackla i det korta formatet. Det glider undan, blir svårt att få grepp om, man anar inte mer än detaljerna.

Sanftes Monster Brüssel är från 2011; än finns inte Brexit på agendan. Från en tid före unionens eventuella sammanrbott påminner Enzensberger om att Storbritanniens planerade utträde inte bara ställer till med skada i att unionen blir svagare, utan också att motreaktionen fått rimlig kritik mot byråkrati, demokratiskt underskott och ständig ansvarsexpansion att hamna i skymundan.

(På svenska finns Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas som Det mjuka monstret Bryssel eller Europas omyndigförklaring. Schwedischer Herbst, Svensk höst, finns i Ack Europa! tillsammans med texter om en rad andra europeiska länder.)

Vendels förlag

vendels

Mitt och Marias senaste projekt. Vi publicerar poesi, dramatik och essäer. Våra första böcker kommer ut under 2018. Under tiden läser vi hemskt gärna fler manus. Se vendelsforlag.se för mer information.

Vi finns också på Twitter och Instagram.

Kongresskonturer: Swecon 2017

i.

Den eviga ungdomens stad, skrev Johan Nyblom nästan om Uppsala. Uttrycket bet sig fast. Någon gång på åttiotalet tyckte en ambitiös tjänsteman att staden borde leva upp till sitt rykte. I tysthet började kommunen göra en utvärdering av alla som fyllde tjugofem. Uppvisar man godtagbar ungdomlighet får man stanna. Övriga får en sen kväll diskret besök som vänligt men bestämt uppmanar dem att flytta någon annanstans. För de ord som andra har sagt får man bittert böta.

Men även vi avvisade får komma tillbaka på besök.

a.

James Tiptree, jr. föddes mellan hyllorna i en amerikansk matvarubutik 1967. Han döptes efter en burk marmelad. Innan han fyllt sju skulle han komma att bli en av sin samtids mest hyllade och respekterade science fiction-författare. Sådant sker i möjligheternas land.

1.

Jag vaknar i ett hotellrum i Uppsala och kan inte somna om. Det händer den som inte planerar sitt liv. Då äter man frukost. Där hittar man Henrick Pålsson som sitter vid ett bord och försöker skapa en illusion av att det är fullt normalt att röra sig ute i världen medan morgonmål fortfarande serveras. Han försöker få mig att förklara vad man bör se som besökare i staden. Mitt Uppsala är Engelska parken, Flogsta, Eriksberg, Västgöta nation, mina löprundor i Hågadalen. Jag misstänker att han inte är primärt ute efter att bli student, bofast eller maratonlöpare och muttrar någonting om att det finns en domkyrka och att kvarteren runt omkring den är rätt fina om man nu föredrar fint framför nittonhundratal. Det vet han. Han har varit här förut. Men jag har aldrig sett Uppsala. Jag har bara bott där. Tunn är den vägledning med vilken han ger sig ut på sin vandring.


Själv går jag och lägger mig igen.

akademikvarnen

Uppsala så som vi gärna visar upp det. Inte det Uppsala vi lever våra liv i.

ii.

Uppsalas studenter har ett något oförtjänt konservativt rykte. Visst kommer man därifrån med en uppfattning om att det till bords är stort att skåla fritt men att skåla rätt är större. Visst är Uppsalas studenter mer kända för Bollhusmötet än någon kårockupation. Men i sprickorna lever revolutionen. I november varje år väljer Västgöta nation ny förste kurator. Varje år försöker nationsammankomsten slå sig fri genom att slänga sin nyvalda ledare i den kalla Fyrisån. Det är alltid en lika stor besvikelse när de överlever fram till installationen.

2.

Jag vaknar till en kongress som börjar picka sig ut ur sitt skal. Mellan mitt hotellrum och lobbyn finns en reception och högar med namnskyltar. Till dessa kan man klippa sig ett stycke brunt snöre för att hänga dem runt halsen. Det är en estetiskt undermålig lösning, men vad gör man inte för litteraturen? Jag har tagit fel datorväska på min resa. Den som i ett fack alltid har ett svart nyckelband för just sådana här situationer ligger kvar i Malmö. Jag klipper mig lite missmodigt en snara, tar min bricka och flyr undan försöken att rekrytera mig till arbete: Jag har ett kort träningspass att genomföra i hotellets sorgliga gym och arbete som väntar.

b.

Det var Alice Sheldons öde att skriva. Kanske mer att bli skriven om. Som barn blev hon först bekant för någon form av allmänhet huvudperson i moderns böcker om deras resor i Afrika. I dag läser väl fler Julie Phillips biografi om Sheldon än Sheldons egna noveller. Någonstans däremellan fick Tiptree några goda år.

3.

Det visar sig finnas gränser för vad man gör för litteraturen. När jag återvänder till kongressen har jag köpt ett nytt nyckelband. Mer än en tjuga på Clas Ohlson har människan offrat för fåfängans skull. Så ock jag: Anna Bark Persson meddelar att hon inte tror att vi kan vara vänner längre. Men det har hon sagt förr.

Flocken samlas. Jag springer på Britt-Louise Viklund och Tommy Persson redan under min bandinförskaffningsutflykt. Luke Smith dyker upp och hälsar på en svenska som blir lite mindre knagglig för varje gång. Felicia Wassberg och Thor Forsell dyker upp i receptionen; en för att representera Sverok och en för att gå någon annanstans istället för att hänga med oss.

Tillsammans med Jessica Elgenstierna sitter jag i Alvarantikvariatet och prånglar böcker. En gång om året får vi ånyo lära oss hur Johan Anglemarks iZettle fungerar. Lagom långt mellan gångerna för att man skall ha hunnit glömma alla nödvändiga detaljer. Lite skamset får jag också ge Jessica det exemplar av kongressrapportsboken som hon och Tony skulle ha fått förra åren men som skickades med Maria Nygård eftersom det skulle gå snabbare så. Sedan har den legat hos Maria. Den kanske trivdes där.

Thomas Recktenwald hittar Donald H. Tucks The Encyclopedia of Science Fiction and Fantasy från 1974 i två band. »Å», säger jag, kanske lite väl uppskattande. Det är ett uppslagsverk. Jag tycker om uppslagsverk. »Om jag bara hade sett det.» Han bestämmer sig för att jag är mer entusiastisk än han är och att det uppenbarligen är jag som skall köpa det. Det var kanske inte riktigt vad jag menade. Jag skall vara på resande fot i två veckor och mest till fots eller medelst kollektivtrafik släpa min väska mellan nio olika sängar innan jag åter är i trygga Skåne. Köpa uppslagsverk slår mig under omständigheterna som en sällsynt dålig idé.

Jag köper uppslagsverk.

Alvarantikvariatet

Alvarböcker. Foto: Tero Ykspetäjä.

4.

Fredagen kastar två programpunkter på mig.

John-Henri Holmberg och jag diskuterar James Tiptree, jr. – Alice B. Sheldon, som hon egentligen hette – under Anna Bark Perssons ledning, så trettio år efter hennes död. John-Henri läste henne medan hon levde och hennes pesudonym ännu dolde människan bakom. När hon först sköt sin make och sedan själv var jag fullt upptagen med att få mina första tänder. Anna skulle inte se världens ljus än på ett halvdussin år. Skall vi göra minnespanel får vi kämpa med våra minnen. Men vi har hennes texter.

Tre svenskar har blivit ombedda att hålla programpunkten på engelska. Senare, i Storvreta, skall Johan Anglemark kommentera att kongressen för en gångs skull fick kämpa för att ha tillräckligt många programpunkter på utrikiska. Nog klarar vi utmärkt av att prata engelska alla tre. Nog blir det sämre. I stort sätt blir det samma panel som vi skulle ha haft på svenska, men udden och precisionen faller bort. Vi pratar om hennes liv. Hennes övergripande teman. Hennes texter. Vi får rekommendera noveller. Det är alltid bra att rekommendera noveller. Vi hade kunnat prata minst tre gånger så länge.

Efter panelen försöker Hanna Hakkarainen få med mig för att dricka en öl. Jag erbjuder mig att hålla sällskap men nekar rusdrycksintagandet. Jag har programplikter jag måste ta på största allvar.

För några år sedan startade Larry Correia en kampanj i protest mot vad han såg som överdrivet litterär och vänstervriden litteratur bland de Hugobelönade och -nominerade verken. Den inleddes väl till stor del som ett försök att irritera vad han betraktade som en politiskt korrekt klick, men kom sedan i stor utsträckning att försöka ersätta de verk som traditionellt nominerats med sådana Sad Puppies-anhängarna tyckte var mer förtjänta av äran. Mer konservativa, kanske lite mer rymdäventyr. Även en mindre skara kan påverka ett nomineringsförfarande, särskilt i kategorier där färre nominerar. Om det publiceras femhundra noveller och alla som kan nominera väljer fritt kommer det att vara en tämligen utspridd skara. Den grupp som presenterar en lista på de fem verk man skall nominera i varje kategori och sedan uppmanar alla att nominera just dessa fem verk kommer dock att koncentrera uppmärksamheten på sina favoriter. 2015 – året efter att Rachel Swirskys nominerade men ej prisbelönta ”If You Were a Dinosaur, My Love” irriterat en och annan och tredje person med åsikter om Hugopriset – lanserade Theodor Beale en överlappande kampanj, Rabid Puppies, för dem som tyckte att det där med mer konservatism i sf-världen är tråkigt när man istället kan, tja, få någonting mer åt nazisthållet. Samtliga nominerade i novellkategorin kom från de olika valparnas kampanjer. Vann gjorde ”ingen pristagare”, som i omröstningen placerades ovan alla fem noveller. Reaktionen på detta var något av den brända jordens taktik: Om inte vi kan ha ert pris skall ni inte heller få ha det. Bland 2016 års nominerade noveller fanns alltså titlar som ”If You Were an Award, My Love” och porrnovellförfattaren Chuck Tingles ”Space Raptor Butt Invasion”. Tingle uppskattade inte att få sitt verk kidnappat för dylika syften. Därmed fann större delen av sf-fandom en allierad de snart – tack vare hans fullständigt vansinniga men tilltalande beteende på sociala medier – kom att uppskatta.

För vissa är det här blott ytterligare ett kapitel i boken om 2000-talets kulturkamp. För andra finns praktiska konsekvenser. De finner sig stående framför en fullsatt programsal, rymddinosauriebögporr på mobilen. Jag föreställer mig att det kan hända vem som helst.

Jag har inte läst ”Space Raptor Butt Invasion” i förväg. Jag vill att publiken skall få upptäcka den tillsammans med mig. Det visar sig vara ett mycket vågat beslut. Tingle tror inte riktigt på det här med korrekturläsning. Deep? Keep? Typ samma sak. Han tror inte på att hålla sig till hur skiljetecken traditionellt används.

»”It’s gonna be a long year for you up here.” My fellow astronaut, Officer Pike, says. ”You think you’re ready for it?”
   ”Ready as I’ll ever be.” I tell him with a slight smile.»

Men vem ger sig in i att läsa rymddinosauriebögpornografi med tanken att det skall vara enkelt? Enkelt är för folk som vill läsa Lapidus eller Läckberg. Det är färre dinosaurier då.

De spelar en förbluffande mängd pingis innan de har sex med varandra.

Jag har fått folk jag känner väl att sätta sig i främsta raden. Det är säkrast så. »”Get down on your knees.” The raptor suddenly commands» läser jag och går ned på knä framför Emil Hernvall. »”Fuck me harder!” I scream. ”Use that tight ass with your big raptor dick!”» läser jag och sätter mig i Henrik Emléns knä och ser honom djupt i ögonen. Han ser något obekväm ut.

Som sexskildring betraktad är den konventionell. Säkert är det därför den inte fick priset. Efteråt kommenterar flera personer oberoende av varandra att den är orealistisk eftersom en velociraptor – av Jurassic Park-typ, tänker vi oss – rimligtvis har för korta armar för de beskrivna sexscenerna. Läsningen verkar uppskattad trots denna tydliga brist.

dinosaurieporrhögläsning

I väntan på högläsning. Foto: Hanna Svensson.

5.

Två gånger har det anordnas sf-kongress på Gillet i Uppsala. Första gången tackade jag – då programansvarig – de sista veckorna före kongressen nej till jobb för ungefär sextontusen kronor för att vara säker på att hinna fixa allt som fixas skulle. Den här gången har programmet blott kostat mig de fyra dollar jag har lagt ut för att på kongressens begäran köpa dinosaurieporr. Jag väljer att se det som ett steg i rätt riktning.

c.

Alice B. Sheldon föddes 1915. Hon reste med sina föräldrar till platser amerikanska barn inte reste till. Hon illustrerade, målade, studerade konst. Gifte sig, ångrade sig. Blev konstkritiker, tog värvning i armén under andra världskriget och analyserade flygbilder. Gifte sig igen. Arbetade för det då nybildade CIA. Hoppade av. Doktorerade i experimentell psykologi och skrev en avhandling om hur djur – mest råttor – reagerar på nya intryck i olika miljöer. Skrev under pseudonym några av sin tids mest uppmärksammade science fiction-noveller. Var i flera år en av den amerikanska sf-världens stora gåtor: Vem är Tiptree? Fick efter närmare ett decennium sin identitet avslöjad. Fortsatte skriva, men det blev aldrig riktigt samma sak igen. Var väl sällan särskilt lycklig.
Fortsätt läsa

Icecon

1.

Havet under mig varar en evighet. Men som Lewis Carroll lär oss: ibland är en evighet kortare än annars. Särskilt är man flyger. Det skulle kunna vara för att det mänskliga sinnet flyr tanken på att tillbringa längre tid än nödvändigt i ett passagerarflygplan. Det är en av ingenjörskonstens mest slående bedrifter att vi har lyckats få det att bli en tråkig upplevelse att fara fram i niohundra kilometer i timmen i en tunn metallbehållare elvatusen meter ovanför havsytan. Det är obekvämt men på ett påfallande vardagligt och ospektakulärt vis – inte för att vi spottar gravitationen i ansiktet och skriker ut vårt trots, utan för att man kanske kan få in ytterligare en stolsrad om man kapar benutrymmet i ekonomiklass med två centimeter till. Lyckligtvis skall jag bara till Reykjavík. Den resan är tillräckligt kort för att man inte skall hinna ångra sig på vägen.

Havet under mig varar en evighet. Men det är ett fluffigt hav: Det är inte förrän vi dyker genom nimbostratusmolnen, nästan vid den isländska kusten, som vi ser vattnet. Färden är en påminnelse om hur det ser ut på andra sidan täcket. I en månad har Berlin fått upptäcktsresande att spekulera i om man äntligen funnit oktobers källa.

Havet under mig varar en evighet. Men en evighet som geografiskt mått varierar på hur man färdas. Jag tänker på Sara Stridsbergs Happy Sally. På vågorna. På hennes beskrivning av hur havet kan vara en vän man för en kamp med. Alltid där, alltid lockande, alltid förrädiskt, alltid lite för långt. Det är en strålande bok. Förstås. Det är Stridsberg som har skrivit den.

Det finns inget motstånd hos Stridsberg. Man ramlar genom sidorna. Faller handlöst genom texten, utan någon aning om vad som finns på nästa blad, utan att veta vad som finns på botten. Kanske är det inte heller viktigt. Allt slutet betyder är att det är slut. Att fallet är över. Hennes böcker är liv som växer fram, utan ordning, utan mål. Aldrig riktigt hela när sista sidan möter pärmen.

Hon är det bästa vi har.

Man vill säga någonting om hennes personteckningar. Men det är sådana ord man använder om Alice Munro eller Lucia Berlin, lysande novellförfattare med blick för vardagens detaljer. Vardagen är frånvarande hos Stridsberg. Det finns ingen plats för den i hennes böcker. Hon är ingenting av vad de är.

Lucia Berlin har också skrivit om havet. Även i ”Toda Luna, Todo Año” lockar det. Men hos Berlin är allt så påtagligt. Hon skriver om vad människor gör och därmed vilka de är. Att läsa hennes noveller är att drunkna i tusen utsökt valda detaljer. Stridsberg skriver om vilka människor är och vad det får dem att göra.

Havet under mig varar en evighet. Men när det tar slut är vi på Island.
Fortsätt läsa

Nobelpriset och Bob Dylan

Problemet med att lyfta fram Bob Dylan i den cirkus som är årets största mediala strålkastare på en enskild skriftställare är inte att musiktexter inte kan vara litteratur. De kan naturligtvis läsas som all annan lyrik. Problemet är att den som sätter sig ned och läser Dylans texter utan musikens förlåtande ljus lätt kommer fram till slutsatsen att de betraktade som poesi är tämligen mediokra.

Finncon 2016: Tornet i Tammerfors

i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.

Sedan badar de bastu.

1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.

På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.

Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.

ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.

Fortsätt läsa

Fantastika 2016

Jag packar mig en resväska för tio dagar. För Stockholm och Fantastika. För Esino Lario i norra Italien och prata Wikipedia i fem dagar. Det är den mindre av väskorna. Den större fylls med kongressrapporter. Två kollin. Ett par andra nedstuckna här och där i det utrymme som blir över. När jag anländer till Sickla är jag så trött på att släppa på dem att jag börjar tycka att det här med att trycka upp böcker är en fantastiskt dålig idé.

I Sickla är halva världen under konstruktion. Ny tvärbana river upp marken. Skyltar försöker lite tveksamt att leda oss rätt. Samlas lyckas vi göra ändå. Vid ett vägskäl möter jag Tobias Jarl. Strax därefter går Henrick Pålsson förbi mot hotellet. Stammen är på plats. Jag tar med mig en låda kongressrapporter och beger mig mot Dieselverkstaden där jag skall sälja böcker för Alvarantikvariatet innan det är dags att ta sig samman och vara seriös.

fantasticonfansin

När man ändå inte kan sova kan man sätta samman kongressrapportfansin.

Folk köper begagnade böcker som stöd för Alvarfonden och därmed knasiga projekt inom svensk sf-fandom. Egentligen köper de kanske mest begagnade böcker för att det finns så många och så billiga, men den goda gärningen behöver inte förtas av detta. I ett rum borta på övervåningen sitter småförläggare och egenutgivare och försöker prångla lite läsning. De riktiga framgångarna infinner sig aldrig. Lite för att rummet inte ligger så tydligt. Å andra sidan hade de det bästa rummet på Kontrast i Uppsala utan att det spelade så hemskt stor roll. Lite mer för att de som så ofta på kongress konkurrerar med ett antikvariat för begagnad science fiction och fantasy som säljer såväl utmärkt som fascinerande usel litteratur för femte- eller tiondel av vad böcker kostar hos de övriga försäljarna, sedan Johan Kristenssons donation efter flytt till Luxemburg ofta i oläst nyskick. Hanna Hakkarainen sticker in huvudet och undrar om jag inte är klar någon gång och kan bidra med mitt förtjusande sällskap. Jag meddelar henne att jag har precis en timme: sedan skall jag se på program. Hon undrar om jag är säker på att jag är jag och inte någon annan.

Fortsätt läsa

Åcon: En berättelse i tretton delar

1.

Det börjar med en buss som inte är där.

Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.

I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.

lennart_ben

Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.

På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.

Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.

2.

Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.

Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.

Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.

Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.

3.

Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.

Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.

Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.

(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
   – Hanna)

Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.

4.

I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.

intervju_shimo

Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.

Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.

(”Could you imagine yourself not writing?”

”Yes, very easily.”
   – Sari Polvinen och Zen Cho)

Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.

Fortsätt läsa

Äldre inlägg

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑