Läsning pågår

Författare: Johan (Sida 1 av 20)

Mitt facklitterära minne

i. Vi har utlokaliserat delar av våra minnesfunktioner. Lagt dem i anteckningar, i texter, i bokmärken. Det tillåter oss att ta till oss så mycket mer. Vi behöver inte tänka och vrida och vända på sidorna för att internalisera ett mindre antal verk, när minnet bor i bläcket lika gärna som i huvudet. Hur vid är vår definition av vårt jag? Något av oss själva finns i dessa bokstäver.

ii. Det kunde vara obehagligt att så mycket av detaljerna i det jag tar till mig när jag läser forskning och facklitteratur bor utanför mig själv, att jag sprider mig för tunt. Men det kunde ha varit värre: det kunde ha funnits blott inom mig, skröpliga människa med människans brister.

iii. Jag har ägnat delar av dagen åt att samla in spridda noteringar från när rätt anteckningsbok inte varit med, och få in dem på rätt plats. Det finns en särskild känsla i att föra in anteckningar om läsandets och skrivandets historia från papperslappar in i rätt anteckningsbok, så särskilt påmind om de fel som alltid följt på kopierade handskrifter till och med när bättre lämpade människor än jag sysslat med det.

Litteraturens biografier

Wikipedia står för biografierna om folk i halvoffentligheten i dag. Det är rimligt: svårt att konkurrera med uppslagsverket, så varför skulle man försöka? Men Wikipedia får så förtvivlat få källor att bygga biografier på. Projekt som Vem är Vem? har betytt mycket för Wikipedias svenska artiklar. Vi tycker om publikationer som Svenskt biografiskt lexikon eller Svenskt kvinnobiografiskt lexikon som gör våra liv enklare, men eftersom de skriver om avlidna personer blir det alltid viss eftersläpning där.

Jag förstår förstås att det inte går att skriva och publicera biografier bara för att Wikipedia skall ha någonting att referera till. Eller åtminstone förstår jag att ingen kommer att göra det. Lekte ändå kort med tanken på en liten samling biografier över personer i svenskt litteraturliv, framför allt inom poesi, science fiction och fantasy. Trettio exemplar till biblioteken, några till vänner som vill se delar av bekantskapskretsen omskriven, men mest bara för att direkt kunna lyfta in det i uppslagsverket. För att bättre skildra den svenska samtida litteraturscenen.

Det kommer jag förstås inte att göra. Jag har nu bara ett liv att leva. Men nog hade det gjort uppslagsverket gott.

Tryckstilarnas klassklyfta

Min favorit bland klassklyftor är den som gick tvärs genom det svenska boktryckeriet på sjutton- och artonhundratalet, där böcker i regel använde olika tryckstilar beroende på vilka de riktade sig till. Religiös litteratur och annat som huvudsakligen skulle läsas av pöbeln använde ofta frakturstil. Vetenskaplig litteratur annat som förväntades läsas av societeten trycktes på antikva.

När Pro Fide et Christianismo 1780 gav ut Kronprinsens Barnabok, en svensk lärobok, hade den ett brett anslag: här skulle pojke som flicka, rik som fattig, lära sig såväl läsning som moral. Kortare, enklare texter trycktes i frakturstil. Dessa betonade lydnad, förlåtelse, medkänsla och givmildhet. Längre och något mer avancerade texter som utspelade sig i mer burgna sammanhang trycktes i antikva. Dessa betonade i något större utsträckning värden som logik, dygd och flit.

Men man vill ju inte att de fattiga skall lämna sina flottiga fingeravtryck på ens fina bokstäver.

Essä

Bäst ur gårdagens postskörd: Senaste numret ur tidskriften Essä, med det svenska tidskriftslandskapets bästa koncept: ett dokument av något slag och fyra essäer om det. Den här gången utdrag ur Carl Butlers kokbok. Recept och illustrationer som andas sjuttiotal i varje liten smula tryckfärg. Tycker särskilt om Jenny Dambergs text om bilder på mat.

Tycker så mycket om den här publikationen.

Engelskan som vetenskapens språk

Det finns många saker att beklaga med svenskans reträtt från de vetenskapliga sammanhangen, men det mest akuta kan vara att läsa svenska forskare som skriver om svenska förhållanden på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom.

Om att läsa nytt och välbekant

Jag cyklade till Lund för ett par veckor sedan. Ja, egentligen till Hjärup men Hjärup är inte en plats där man vänder, det är någonstans man passerar så jag fortsatte. Sedan satt jag i Stadsparken någon timme och pratade böcker med min vän Daniel medan en sista skärva vinter klamrade sig fast bland leran och vattenpölarna. Om hur jag sällan läser skönlitteratur som inte har något årtionde på nacken nu för tiden. Hur han sällan läser fler än tre böcker av samma författare för till slut är orden och tankarna inte nya även om man aldrig har läst dem förut.

Jag åkte hem och läste Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis – redan tre år efter att den kommit ut – och det är en mycket bra roman, som oftast när man läser Stridsberg, och jag tänkte på hur varje bok jag läser av henne blir lite mindre sin egen och lite mer ytterligare ett verk i raden av Stridsberg-böcker jag har läst.

Sedan läste jag Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, som Maria skickade mig för ett par månader sedan. De var också mycket bra. Och orden var alldeles nya.

Studiet av ljudboken

Min nya sysselsättning är att skriva till folk som har gjort jämförande studier på att läsa och att lyssna på text och ställa uppföljande frågor utifrån senare artiklar, för att konsekvent få svaret ”alltså, jag skrev bara den här artikeln, jag har inte hängt med i litteraturen sedan dess”. Börjar kännas som att den stackars ljudboken är under belägring av drive by-forskare.

Stöd i livet

Man känner sig sällan så uppmuntrad i sin nattliga läsning som när man läser en avhandling som bland annat går igenom attityden till människor som satt uppe och läste hela nätterna under sen kinesisk imperietid.

Sedd och bekräftad.

Nordisk representation

I Malmö stadsbiblioteks lilla norska dramatikhylla står fyra titlar. Där finns Ibsen, förstås, och Ibsen, men dessutom Ibsen och för den som vill ha någonting annat även Ibsen.

Men varför kontaminera hyllan med sämre norsk dramatik? Det finns uppenbart en lägstanivå här, och den lägstanivån är Ibsen.

De danska böckerna är mest sådana som skrivits av danskar. Men några översättningar finns också, kanske för den som visserligen flyttat över sundet men ändå vill ha sin litteratur i en hemtam och läsvänlig ortografi. Här vilar Horace Engdahls Den sidste gris. Den känns som en bok som borde ha skrivits på danska redan från början.

Man kan alltid arbeta mot stereotyperna. Men det är så mycket mer bekvämt att flyta medströms.

Nytt från Vendels förlag: Norn och Tävlingsdräkten

I dag publicerade Vendels förlag som jag och Maria är med och driver vår senaste bok, Charlotta Jonassons diktsamling Norn. Det är en en berättelse om att tillfriskna från långvarig psykisk ohälsa, en väg som går genom kamp och återfall in i det okända, skildrad med vävning och vävnad, trådar och träd, ben och bark. Den tar vid där hennes första diktsamling, Dans makaber, slutade. Dans makaber kom 2018 och behandlade sjukdomen i en bildvärld av ben, skog och vatten. Nu får Norn komma ut i världen och se sig om på riktigt. Hoppas att den blir omtyckt: det har förstås inte funnits tid att bedöma det än, men den har ändå hunnit få en fin recension från Bibliotekstjänst.

Tävlingsdräkten

För tre veckor sedan kom Jonas Grens sonettkrans Tävlingsdräkten, om skidåkning och döden. Jonas Gren tar sig an detta det kanske strängaste av versmått och placerar det i dess naturliga hem: vallaboden. Med efterskrift av historikern och skidåkaren Sverker Sörlin. Den har fått ett ganska fint mottagande för att vara en liten diktsamling på ett mindre förlag: bra recensioner i Aftonbladet och Norrländska Socialdemokraten, uppmärksammad i P1 Kultur, Upsala Nya Tidning, Falu-Kuriren, Gefle Dagblad, Östersunds-Posten, Mora Tidning, Nerikes Allehanda och så vidare. Det är fint när folk tycker om det man har arbetat med.

Pigs I Have Known

Det här grisbondememoaren från femtiotalet var inte den allra bästa boken alla kategorier jag läste 2020, men kanske den jag är gladast varje gång jag ser i bokhyllan. Välskriven, underhållande, vitter, vacker. Nog bästa läsingen jag någonsin fått efter att ha köpt en bok bara på grund av titeln.

Behovet av en nationalpoet

I den ständigt pågående diskussionen om det offentligas roll och vad det skall sköta finns en fråga som alldeles för sällan lyfts: behovet av en nationalpoet.

Inte en poet som sitter och skriver sina texter och man kunde få för sig att särskilt lyfta fram, eller den amerikanska modellen med ett stipendium till någon som förväntas tala vid högtidliga tillfällen och kanske sköta något litterärt program på ett bibliotek. Nationalpoeten är förstås en funktion i statsapparaten. Åtta till fem på ett kontor med själsdödande lysrör, en sorgsen krukväxt, linoleumgolv, kollektivavtal och tjänstepension.

Nationen behöver någon som skriver nå’t när den estländska utrikesministern kommer på besök, som åker och håller en smäktande hyllning till en myndighet vid öppnandet av de nya lokalerna i Eskilstuna och deklamerar ett heroiskt epos när flottan sjösätter sin nya korvett. Som kan rycka ut vid riksdagens öppnande, när LKAB vill fira ett särskilt framgångsrikt år eller när världsmästerskapet i bandy skall invigas i Edsbyn.

Det skulle göra staten gott.

Antal böcker, antal läsare

Det kan vara litteraturhistoriskt knepigt att försöka bedöma hur många som har läst en bok. Flera hundra år efter den moderna europeiska tryckkonsten blivit norm för att producera böcker kunde de pengar man fick lägga för en roman mätta en familj i ett par veckor. Vi kanske vet hur många exemplar som trycktes, men hur många läste den? Tio gånger fler?

Precis som i dag: Vi kanske vet hur många exemplar som har sålts, men hur många läste den istället för att ställa den i bokhyllan med ambitionen att ta sig an den någon gång i en framtid som aldrig blev? En tredjedel?

Läsningen och arbetsmoralen

När romanläsningen slog igenom i delar av västvärlden i slutet av 1700-talet och tog verklig fart under 1800-talet förfasades folk. Här gick människor runt och levde sig in i fiktiva världar, alltid med näsan i en bok. Det var ett beteende på kant med arbetsmoralen. Läsningen förknippades med beteenden hos aristokratin och hovet som den allt mer dominerande medelklassen vände sig mot, lyx och sysslolöshet. Den som läste romaner förslappades till kropp och själ, ägnade sig inte åt någonting nyttigt och uppbyggligt. Här satt kvinnor och läste fiktion istället för att ta hand om hem och familj. Lite som debatten om datorspel i dag: de ägnar för mycket tid framför skärmen, rör inte på sig som de borde om de tog sitt ansvar för folkhälsan, missköter förmodligen sina läxor och lär sig inte att läsa ordentligt. En generation halvanalfabeter med dålig hållning bristande social förmåga och så vidare.

I jämförelsen mellan boken och datorspelet är det lätt att konstatera att det som är gammalt har status och det som är nytt och förknippat med ungdomen alltid betraktas med viss misstänksamhet, men att sätta punkt där blir en väldigt grund analys. Det finns en anledning till att folk oroar sig mer över att ungdomen läser så lite än att den inte går på opera: vi lever i ett samhälle där så mycket i livet och så många arbetsuppgifter kräver att vi hanterar stora mängder information, inte minst i text. Att läsa bok efter bok tränar mycket tydligt en färdighet vi vet att samhället behöver. Det är fortfarande arbetsmoralen som pekar med hela handen. Dess behov har ändrats, inte dess närvaro. Sedan kanske vi i framtiden kommer tycka samma sak om datorspelande, men än så länge är det inte fullt lika stor acceptans för argumenten om World of Warcraft-gillenas mellanchefsförberedande roll.

Läs poesi, barn. Arbetslinjen kräver det.

Självsyn och litteratursyn

Det är svårt att skriva om det som komma skall. Hånfullt knycklar eftervärlden ihop ens profetior och väljer en helt annan väg. När Armando Petrucci i ”Lire pour lire”, det avslutande kapitlet i Histoire de la lecture dans le monde occidental (översatt till engelska som A History of Reading in the West, så att även vi okultiverade barbarer med skakig franska kan ta del av texten), i slutet av nittiotalet skall skriva om läsningens framtid och samtid nöjer han sig klokt med att konstatera att folk i framtiden också kommer att ha nytta av text i någon form. Föredömligt försiktigt. Sedan går han över till en välbekant genre: att beklaga sig över samtidens förfall. Bokklubbar, skriver han, envisas med att läsa vad man skulle kunna klassa som skräplitteratur: deckare, science fiction och dylikt. Till och med akademiker, om än – någon ordning får det vara – inte från de humanistiska vetenskaperna. Den rena underhållningslitteraturen.

Och jag kan inte låta bli att roas vid tanken på stackars Hugo Gernsback med hans didaktiska ambitioner för den litteraturform han döpte, och alla de mycket allvarligt syftande unga män och – något färre – övriga som under 1900-talet försökte sprida sf-litteraturens evangelium eftersom den skulle förändra och förbättra världen, och hur idén att den skulle läsas bara för underhållning kanske hade sårat vissa av dem mer än antydningarna om bristande kvalitet. Hur science fiction-litteraturens självsyn på sätt och vis accepterade att det inte var den mest välskrivna prosan, eftersom den var idéspekulation med ett högre syfte, och hur sällan någon utanför velat dela den synen.

« Äldre inlägg

© 2021 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑