Tystnad

Läsning pågår

Tagg: noveller (sida 1 av 6)

Saker jag läste i januari

läst i januari

Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,

skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström

Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.

Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.

Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.

En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.

Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.

Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.

The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.

Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.

Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!

Månadens fakta

Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.

Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.

Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?

Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.

En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.

Hennes mörka små lampor till ögon i mörkret

”Jag är bara så rädd för att någon ska ta henne.”
”Men det är ju bara vi som vill ha henne. Hon är en pytteliten överviktig och självupptagen typ som spyr ner sin omgivning så fort hon får chansen och som väcker dig mitt i natten för att hon är sugen på att äta. Tänk om jag väckte dig varannan timme och bad dig gå upp och göra en macka till mig.”
”Men jag älskar när hon vaknar på natten. Hennes mörka små lampor till ögon i mörkret. Det rinner ett alldeles rent ljus ur de där ögonen.”

Ur ”American Hotel” av Sara Stridsberg. Rekommenderas.

Noveller x 3: Häxor, gym och bokmässan

20150923_novell3 20150923_novell2 20150923_novell1

Jag har läst några noveller:

The Practical Witch’s Guide to Acquiring Real Estate av A.C. Wise. Precis vad titeln säger: En handledning för häxor som vill skaffa hus, olika sätt att göra det (bygga, ockupera, tämja osv) och vilka potentiella problem som följer med varje metod. Det är en himla charmig och rolig novell, som vi försökte ha novellcirkel om på Catahya, men vi märkte snabbt att det inte fanns så mycket att diskutera. Men läsvärd är den.

Run, eat, repeat av Therese Widenfjord handlar om en kvinna på ett nattöppet gym. Hon trivs med sin förändrade kropp, med att ha blivit stark och snabb, men allt står inte rätt till. Försöker hon springa ifrån minnena av personer som har gjort henne illa?

Det är inte så svårt att ana vart novellen är på väg, men det bygger mycket på att känna till dess sammanhang. Om jag inte hade känt till förlaget eller om den exempelvis inte hade blurbats som rysare hade jag säkert gjort andra antaganden om vad som skulle hända. Den är hur som helst välskriven med en olycksbådande stämning.

Bonniers hemlighet av Anders Fager. Imorgon drar Bokmässan igång och Mix förlag skickar ut mininoveller via sms, som alla utspelar sig under Bokmässan. I den roliga munsbiten Bonniers hemlighet (11 sms lång) är berättaren övertygad om att ett flertal författare är robotar som laddas via en sladd i ryggen. Det förklarar bland annat varför vissa av dem beter sig konstigt. ”Mjukvarufel!” Så om någon sliter skjortan av någon stackars författare under mässan för att kolla efter kontakten kan vi skylla det på Anders Fager.

Nu väntar jag på att hela Montermonster ska droppa in. Tänker inte läsa en fjuttdel i taget.

Gratis e-noveller från Tor.com

201403_torstories Jag såg på Tor.com att man för tillfället kan skaffa de Nebulanominerade kortromanerna Burning Girls and Wakulla Springs gratis som e-böcker.

Jag loggade in på Feedbooks för att plocka hem dem och såg till min glädje att bland gratis e-böcker från Tor finns även novellantologierna Some of the Best from Tor.com från 2011, 2012 och 2013. Det är säkert en hel del överlapp mellan dem och jätteantologin The Stories: Five Years of Original Fiction on Tor.com som jag redan har, men allt är ju inte samma, så: yay! Och för er som inte laddade ner The Stories när den fanns tillgänglig förra året så är det ju ett bra tillfälle. Tor publicerar rätt mycket fantastiknoveller på sin webbplats, men orka läsa där. Det här är ett trevligare format.

Låtsasblod

There are times when any amount of being within the world is like rubbing bare skin against sandpaper, when any form of motion is a kind of abrasion leaving you raw and pink and vulnerable to the next thing.

In another library-Anna fick idén att åtgärda sitt bristfälliga novelläsande med att läsa en novell i veckan. Jag tyckte att det lät som en bra idé och hakade på. Jag kommer knappast att blogga om det varje vecka (ni vet ju hur det brukar gå med mina planer), men kanske skriva sammanfattningar ibland.

Den första novellen jag läste var ”Fake Blood” av Alexandra Kleeman. Den finns i nr 15:3 av tidskriften Zoetrope: All-Story, som jag köpte för något år sedan för att det innehåller en novell av Karen Russell och som har legat oläst på ett bord sedan dess.

Temat för det numret är skräck och ”Fake Blood” är den inledande novellen. Den börjar med att berättaren kommer till en fest och upptäcker att hon har alldeles fel utstyrsel. Hon har en kort sjuksköterskeklänning som är nerkletad med fejkblod medan alla andra har vanliga festkläder. Efter ett tag får hon reda på att i underhållningen ingår en mordgåta som gästerna kan försöka knäcka, men snart börjar folk dö på riktigt.

”Fake Blood” har en lite surrealistisk stämning. Det framgår inte varför berättaren är felklädd på en fest där hon inte känner någon, eller varför hon stannar kvar i det jobbiga läget. Det är något drömlikt över det, som att hon plötsligt är i en konstig situation och bara accepterar det. Det fortsätter att hända konstiga grejer bara sådär. De som dör har blivit huggna i ryggen av yxor som verkar dyka upp ur tomma intet. Det fick mig faktiskt att tänka på den där hjälmen som helt random ramlar ner från himlen i The Castle of Otranto av Horace Walpole och det är sällan en bra sak att associera till.

Kleemans språk är snyggt, men i övrigt är ”Fake Blood” ett meh. Jag vet inte om den ska vara läskig eller rolig eller inget av det. (Jag tycker inte att den var något av det.) Jag vet inte om jag missade något som man ska förstå för att gilla den eller om det här var allt den var, dvs. inte tillräckligt. Ingen vidare bra början på novellprojektet.

Karavan

Om jag fortfarande hade sysselsatt mig med veckans novell hade ”De andras kalas” av Liliana Heker i senaste numret av Karavan varit om än inte självskriven så åtminstone en god kandidat, en utsökt berättad liten text om klassgränser och barnets önskan att passa in. Fin och lite, lite hjärtskärande.

Det finns inte så värst många novelltidskrifter på svenska. Egentligen kan man väl inte beskriva Karavan som en sådan heller: för många intervjuer, dikter, essäer, artiklar, romanutdrag. I många fall lyckas den åtminstone fylla sina nummer med litteratur snarare än författare, som så många andra tidskrifter lätt gör, vilket är tråkigt eftersom de författare som är mer intressanta än sin produktion sällan är särskilt bra på att skriva. Men främst är det en tidskrift som faktiskt översätter texter från stora kulturspråk vi sällan ser särskilt mycket av i Sverige. Arabiska, kinesiska, spanska. Som försöker berätta om hur den litterära världen ser ut i Asien, Afrika och Sydamerika. Som sätter fokus på det som ligger bortom språkbarriärerna för många, ofta inklusive de stora förlagen.

Det är bra. Läs den.

Skördebrev

Skördebrev är fin, inuti och utanpå:

Jag borde verkligen läsa mer av Helena Granström.

E-bokshopping

När det gäller e-böcker har jag hittills läst gratisgrejer, antingen bibliotekslånade e-böcker eller noveller som finns tillgängliga gratis på nätet. Men för några dagar sedan fick jag ett ryck och inhandlade en massa e-noveller från Mix. Mest skräck och mest för att jag tycker att det här med att stycksälja noveller är en trevlig sak som jag vill ge mina pengar till. (Förhoppningsvis är de värda att läsa också, heh.)

Sedan gjorde finska sf-fandom en grej av att handla e-böcker från Wizard’s Tower Books, jag blev nyfiken, tittade runt och drog lite i min e-boksläsande karl för att se om han också ville köpa lite sf, men när vi bläddrade igenom utbudet stod det ganska klart att det här var mer min typ av butik.

Köpfnatt:

The Tel Aviv Dossier – Lavie Tidhar & Nir Yaniv
The Vampire Tapestry – Suzy McKee Charnas
Dorothea Dreams – Suzy McKee Charnas
A Brood of Foxes – Kristin Livdahl
Somewhere Beneath Those Waves – Sarah Monette
Secret Lives – Jeff VanderMeer
Disturbed by Her Song – Tanith Lee
With Her Body – Nicola Griffith
Silently and Very Fast – Catherynne M. Valente
Shoggoths in Bloom – Elizabeth Bear

Glädjeskutt: Ursula K. Le Guin om Karin Tidbecks noveller

Karin Tidbeck skriver skeva noveller som har fått mig och exempelvis Sara BE att tänka på Kelly Link. Jag gillade hennes novellsamling Vem är Arvid Pekon?, trots några invändningar, och blev väldigt nyfiken på vad som skulle komma från henne i framtiden.

Gårdagens glädjeskutt (inombords, det var folk i närheten) kom när flera personer skrev på Facebook om att Ursula K Le Guin har kommenterat hennes kommande novellsamling Jagannath på följande sätt:

I have never read anything like Jagannath. Karin Tidbeck’s imagination is recognisably Nordic, but otherwise unclassifiable–quietly, intelligently, unutterably strange. And various. And ominous. And funny. And mysteriously tender. These are wonderful stories.

Hur häftigt?! Om ni blir nyfikna och inte får tag i Vem är Arvid Pekon? rekommenderar jag att ni spanar in e-novellerna från MIX förlag, som man antingen kan köpa eller låna.

Karin Tidbeck är förresten en av våra gäster på Kontrast i höst. Efter Åcon vet jag att hon är en awesome paneldeltagare, så kom och lyssna! Nämnda Kelly Link har vi också lyckats haffa. Det kommer att bli så bra.

Veckans noveller

Den här veckan får ni istället hålla tillgodo med en lista på femton riktigt bra science fiction-noveller jag skrev för Kontrastbloggen.

Veckans novell: ”Medicin”, Lu Xun

–Jag vet, fortsatte hon, de mördade dig. Men uppgörelsens dag skall komma, det skall Himlen se till. Slut dina ögon i frid … Om det är sant att du är här och kan höra mig, låt då den där kråkan flyga till din grav som ett tecken.

Brisen hade för längesen upphört och det torra gräset stod styvt och rakt som koppartråd. Ett svagt, vibrerande ljud uppfyllde luften, avtog och dog bort. Allt var dödsstilla. De stod i det torra gräset och tittade upp mot kråkan, och kråkan, på den stela trädgrenen, satt med indraget huvud, orörlig som järn.

”Medicin” (药) är en av Lu Xuns tidiga berättelser, och kanske svår att uppskatta utan åtminstone grundläggande kunskaper om det tidiga 1900-talets Kina – och vad Lu ville göra. Den saknar den fina ironin i ”Den sanna berättelsen om Ah Q” och har inte samma energi som ”En dåres dagbok”, men här mer än i något annat jag har läst hos honom tycker jag att människorna träder fram, att vi känner deras hopp och sorg. Den hade varit värd att läsa bara för scenen på kyrkogården.

Catahya söker noveller till sin nya antologi

Det är dags igen för en ny novellantologi från Catahya! Denna gång är temat ”Magi och teknik”, och Catahyas antologiråd tar emot bidrag för bedömning fram till 31 augusti 2012.

Maximal längd på bidragen ska vara 35 000 tecken, vilket motsvarar strax under tjugo sidor i en pocketbok. I första hand söker man nyskrivna noveller.

Läs mer på Catahyas forum.

Veckans novell: ”Dance of the Happy Shades”, Alice Munro

We are accustomed to notice performances, at Miss Marsalles’ parties, but it cannot be said that anyone has ever expected music.

Alice Munro är en författare jag alltid har känt att jag borde uppskatta mer än jag gör. Välskrivna noveller som skildrar scener ur människors vardagsliv: det här skall vara min grej. Jag har aldrig lyckats sätta fingret på varför det inte är det i någon stor utsträckning. En novell som ändå bitit sig fast i minnet, vilket är ett så gott kriterium som något för vad som är värt att ta upp, är ”Dance of the Happy Shades”. Det är stämningen, skildringen av ett ängsligt sammanhang där människor samlas inte för att de vill utan för att de borde.

For the moment she is finished it is plain that she is just the same as before, a girl from Greenhill School. Yet the music was not imaginary. The facts are not to be reconciled. And so after a few minutes the performance begins to seem, in spite of its innocence, like a trick – a very successful and diverting one, of course, but perhaps – how can it be said? – perhaps not altogether in good taste.

Deras känsla av att på något sätt ha blivit svikna, ett pianospelande där det sociala är vad som spelar – borde spela – roll, inte musiken. Det är absurt, åtminstone för mig tämligen främmande, och blir genom Munro helt självklart, när hon enkelt etablerar en social verklighet som får mig som läsare att utan att tveka acceptera hennes, eller snarare novellens, premisser. Här ligger en skicklighet som få författare delar. Den är värd att betrakta och beundra.

Veckans novell: ”Chivalry”, Neil Gaiman

Neil Gaiman är en tämligen ojämn författare. En del han har gjort – Stardust, Neverwhere, Sandman – är någonting som alla fantasyläsare bör ta del av. Mycket annat kan man lika gärna hoppa över. Samma saker gäller för hans novellsamlingar, men såväl Smoke and Mirrors som Fragile Things innehåller tillräckligt många diamanter för att vara värda att läsa. ”Chivalry” är hämtat ur den förstnämnda, en berättelse som visar på en av de saker som Gaiman gör så bra: att föra in det osannolika i vardagen och få det att kännas som någonting självklart. Om det nu råkar vara så att man har köpt den heliga graal och Galaad kommer hem till en sin jakt på den? Då bjuder man honom på te och talar om att man faktiskt trivs med den där den står.

Veckans novell: ”A Walk in the Sun”, Geoffrey A. Landis

”A Walk in the Sun” är framför allt en optimistisk novell. En novell om människans förmåga att överleva, att klara sig, att ta vad som finns i situationen och kombinera kunskap med uppfinningsrikedom och ren vilja för att lyckas ta sig ur den. Utopismen må vara död, men science fiction kan ibland ha en närmast obotlig optimism som jag tycker kan vara svår att hitta i andra litteraturformer. ”A Walk in the Sun” är ett bra exempel på hur uppfriskande det kan vara.

« Äldre inlägg

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑