Etikett: bokbransch

Daniel Åberg skrev för ett tag sedan om hårda och mjuka böcker och  traditioner kring utgivning i olika format.

För sex-sju år sedan skulle jag säkert sagt att jag föredrar inbundet. Snyggare i hyllan, bättre kvalitet, blah blah. Nå, det var innan jag hade flyttat fem gånger och boksamlingen var dessutom mycket mindre än den är idag. Tjocka böcker med hårdpärm tar plats, är tunga att släpa på och bekväma att hantera i ungefär en läsposition – och de kostar.

Svenska förlag tjänar, tyvärr får jag väl säga, väldigt lite pengar på mig. Jag köper i stort sett aldrig nya, inbundna böcker. När jag läser nyutkomna svenskspråkiga böcker är de oftast bibliotekslån eller recensionsexemplar. När jag köper är det böcker med mjuka pärmar, eller möjligtvis med hårda pärmar ur någon realåda. När jag alls köper helt nyutkomna böcker är det vanligtvis för att stödja något obskyrt mindre förlag och deras böcker har ofta mjuka pärmar.

Förr skulle jag antagligen hävdat de inbundna böckernas hållbarhet som ett skäl att välja dem framför pocket, men jag tror inte att jag bryr mig om det längre. De får väl bli slitna då, det är inte hela världen. (De flesta av mina böcker läser jag för övrigt bara en gång. De slits nog mer av att packas upp och ner i flyttlådor än av något annat.)

Nackdelen med att vägra inbundet är istället att jag får vänta om boken i fråga inte finns att låna i närheten. Jag vill exempelvis läsa nya The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss, men känner inte för att skaffa den inbundna klumpen och får därför snällt vänta. Men det är inte heller något större problem. Det är inte som att jag har någon brist på böcker att läsa.

Blurbar (citaten på en bok som talar om att den är asbra) är irriterande när de ges alldeles för stor plats på ett bokomslag, men så länge boken inte är fullkomligt nerklottrad av dem brukar jag inte bry sig så mycket. Men för ett tag sedan när jag ställde upp böcker på jobbet lade jag märke till vad som måste vara den mest meningslösa blurb jag någonsin sett. Det här står på baksidan av Stjärnfabriken från 2006 av Clare Naylor och Mimi Hare:

Ur Ebba von Sydows blogg (Expressen)

”Den är verkligen superkul”
svarar okänd bloggare

Okej, Ebba von Sydow gillar boken. Inget konstigt med att de tryckte det. Men att en ”okänd bloggare” tyckte att den var ”superkul”? För det första vet jag inte varför någon skulle bry sig ett dugg om vad denna person tycker och för det andra ser det rätt desperat ut. Det är som filmaffischer där det står ett ensamt ”häftiga effekter…” någonstans. Då vet man att det var det enda positiva omdömet de lyckades hitta.

Humorpoäng för att författarens namn är felstavat i blurben också.

Jag är i Sollentuna rätt ofta – har familj, kompisar och sporadiskt jobb där – och för ett tag sedan spanade jag in den nyöppnade Akademibokhandeln i Sollentuna centrum som den senaste tiden har byggts om och fått flera nya butiker.

Jag hade hört förut att det skulle bli en hyfsat stor butik i två plan och tänkte att det är kanske trevligt, även om jag tyckte att det var hemskt trist att Sollentuna centrums gamla bokhandel Perssons flyttade ut. Men nej. Nya Akademibokhandeln i Sollentuna är ingen lyckad butik.

När jag hade spanat runt lite på första våningen (mycket pocket, rätt mycket barn/ungdom och en del fack) och blivit nyfiken på vad som fanns där uppe upptäckte jag att det inte fanns någon väg upp. Det fanns en rulltrappa och den kom ner från övervåningen. Det fanns ingen trappa upp, varken rull eller vanlig. Öh, okej.

Strax utanför butiken fanns en rulltrappa så jag åkte upp med den istället, bara för att inse att övervåningen hade precis samma sortiment som den nedre våningen, fast lite mindre på grund av en något mindre yta. What?

Senast jag jobbade på bibblan nämnde jag det här, och någon sade att det konstiga upplägget berodde på att de hade planerat ett café inuti bokhandelns övre våning men tydligen ville ingen caféverksamhet vara där. Jag vet inte, men helkonstigt är det i alla fall.