Kategori: Babbel

E-böcker och bibliotek

Den senaste tiden har jag sett några artiklar om e-böcker och bibliotek cirkulera, bland annat DN: Dyrare e-böcker kan drabba bibliotek. Eftersom mitt bibliotek också är på gång med ett nytt avtal gällande e-böckerna, tänkte jag skriva lite om mina tankar.

Vad artiklarna handlar om är att tidigare har bibliotek som är anslutna till e-boksdistributören Elib betalat 18-20 kr per e-bokslån. Med den nya modellen, som några bibliotek redan har gått över till och som ännu fler är på väg till, blir prissättningen differentierad. Förlagen kan sätta olika pris på olika böcker och biblioteken får större möjligheter att detaljstyra vilket utbud av e-böcker de vill ha. Stort yay åt det sistnämnda, vilket jag återkommer till.

(I det nya systemet finns även en licensmodell där biblioteket köper en licens för ett visst antal utlån av en viss bok. Jag vet inte så mycket om hur det funkar, men spontant känns det svåradministrerat.)

Pengar
Varierande prissättning är i grunden en bra grej. Det gör att man kan sätta olika pris på t.ex. noveller och romaner, eller på gamla och nya böcker, vilket är helt rimligt.

I artikeln står det att ”i det nya avtalet vill de större förlagen ha ännu högre ersättning” vilket inte är hela bilden. En del e-böcker kommer att bli dyrare, ja. En del lär också bli billigare. Det finns ju förlag som resonerar så att klassiker och annat gammalt ur deras backlist kommer att vara väldigt billigt, enligt några intervjuer jag har läst tidigare.

Jag vill inte hamna i ett ”förlagen är onda och vill bara tjäna pengar!!!11″ för så enkelt är det inte och jag tror att både förlag och folkbibliotek generellt sett är rätt vilsna och osäkra angående hur fan vi ska hantera denna snabbväxande men fortfarande lilla marknad. Men när jag ser summor som 50-70 kr per utlån undrar jag om de förlag det gäller inte vill att deras nya böcker ska finnas tillgängliga som e-bokslån över huvud taget. Det känns som ett sätt att hålla böckerna i karantän, och samtidigt kunna hävda att de finns tillgängliga ändå. (Då känns det ärligare att hålla på böckerna helt i några månader, vilket några förlag redan gör, men det är en separat diskussion.)

Jag vet inte vad vi kommer att ha för prisgräns på mitt bibliotek, men jag kan ju i alla fall säga att vi inte kommer att låna ut några 75-kronorslån. Det är ju absurt.

En sprillans ny och biblioteksutrustad roman kostar kring 200 kr för oss att köpa in och i synnerhet populära böcker behöver ju då och då ersättas, eftersom de slits. Man vet såklart aldrig hur länge en bok håller. Ibland faller den i bitar efter 3 utlån (och då blir man som bibliotekspersonal sur och svär över kass limning och de som har jobbat länge muttrar om att kvaliten var bättre förr) och ibland håller den fortfarande ihop efter 50. Men säg, för resonemangets skull, att en ny och populär bok håller för sådär 15-20 lån innan någon välter ut sin kaffekopp på den. Jag vet att man inte rakt av kan jämföra e-böcker och pappersböcker, men ändå:

Ett e-bokslån som kostar 70 kr är den ekonomiska motsvarigheten till en pappersbok som går sönder efter 3 utlån.

Rimligt? Nej.

Jag skulle tro att de flesta folkbibliotek som tillhandahåller e-böcker har någon sorts spärr, för att kostnaderna inte ska sticka iväg hur som helst. Det kan vara att man får låna max 3 e-böcker i veckan och/eller att det totala antalet e-bokslån för biblioteket inte får gå över en viss gräns per månad eller kvartal eller hur man nu har valt att göra.

Jag har även sett att det finns bibliotek som kör med ett sorts poängsystem, där varje låntagare har ett antal poäng per månad att använda till e-böcker och en dyr e-bok äter såklart upp fler poäng än en billig. Den lösningen är jag personligen inte så förtjust i, eftersom det innebär att enskilda låntagare får ta smällen för puckad prissättning. Jaha, du ville låna de här nya och dyra böckerna? Sorry, då kan du inte låna fler e-böcker den här månaden. Men jag gissar att de har resonerat så att det är bättre än att inte tillhandahålla de böckerna alls, och det kan jag ju förstå, även om jag inte gillar det.

Pilska präster, någon?
En aspekt som inte har kommit fram i de korta artiklarna om den nya Elib-modellen är bibliotekets arbete med urval.

I nuläget har mitt bibliotek en variant som innebär att vi automatiskt får tillgång till hela Elibs utbud. En gång i tiden fungerade detta ok och med ”en gång i tiden” menar jag innan fan och hans moster började ge ut e-böcker. (Jag vet, det finns egenutgivna grejer som är klart läsvärda, men majoriteten är ju inte det och ni skulle se mängden av skräp som bara väller in numera.) Tar man en titt på en lista över nyinkomna e-böcker på Elib idag känns det ofta som att den litteratur vi som bibliotek vill tillhandahålla är i minoritet, och resten av listan utgörs av typ felstavade porrnoveller, klassiker som är uppdelade i tio delar (ni ”förlag” som ägnar er åt detta för att tjäna flera lån på en bok, jag avskyr er med hela mitt hjärta), barnböcker som barn har ritat själva, svenska författare som kallar sig ”C. Bukowski”, skrifter från Svenskt näringsliv som även finns gratis på deras webbplats osv osv.

Att rensa i röran är tidskrävande och Elibs gamla gränssnitt för detta är väldigt underutvecklat. Antingen får man lägga tid på att rensa – tid som man hellre skulle lägga på andra arbetsuppgifter – eller så får man låtsas som att det regnar och i tysthet hata att vi har så mycket skit i vår katalog. (Kollar man på Elib så är det många bibliotek som tillhandahåller bajs i e-boksformat, fast de aldrig skulle köpa in motsvarade som pappersböcker.) Nya Elib ska tydligen ha fler och bättre valmöjligheter och även om jag ju inte vet hur bra det funkar i praktiken ännu så ser jag ser väldigt mycket fram emot möjligheterna att välja bort skräpet i förväg.

Vidare läsning
Digitala biblioteket: Tankar kring Elibs nya system för e-böcker.

Av kl. 21:06 i Babbel | Taggar: ,

Ungdomsböckerna och jag

Jag tycker inte om ungdomsböcker.

Det är inte så mycket ett ställningstagande som det är ett statistiskt faktum. Jag har förstås ingenting emot deras existens, jag har ingenting emot att andra människor läser dem. Men varje gång jag själv försöker går det snett. För det mesta tycker jag helt enkelt inte om dem, trots att människor med annars rimlig inställning till böcker har sagt bra saker. Ibland är det acceptabel läsning och jag kan se vad andra ser i dem, men inte min tekopp. I de sällsynta fall där jag faktiskt känner någon form av genuin uppskattning tycker handlar det om exceptionellt läsvärda författarskap – där jag närmast undantagslöst tycker att böckerna riktade mot vuxna läsare är bättre. Ta Tove Jansson, till exempel. Muminböckerna är delvis någonting av det bästa som har skrivits på svenska, men de blir inte riktigt lysande förrän någonstans omkring Det osynliga barnet eller Pappan och havet, när de allmänt anses ha gått över till att mest rikta sig till vuxna läsare. Sent i november gör sig oftast bättre lite senare i livet.

Jag har försökt att tycka om ungdomsböcker. Det går väldigt dåligt. Det finns enstaka undantag, förstås. Men det duger inte, och det är lika bra att inse att, nä. Jag borde helt enkelt inte läsa dem. De är inte för mig.

Av kl. 12:44 i Babbel

Wanzhi: nytt förlag för kinesisk litteratur på svenska

Wanzhi är ett nybildad förlag som skall ge ut kinesisk litteratur på svenska, grundat av Maiping Chen. Deras första utgivna roman är Lyckan av Jia Pingwa, i översättning av Anna Gustafsson Chen. Kul.

Av kl. 11:54 i Babbel

Swecon närmar sig!

Oj. Nu har jag inte bloggat här på över två månader. Katastrof. Om ni undrar vad jag sysslar med mest för tillfället så är det detta:

Swecon

Årets Swecon heter Steampunkfestivalen och hålls på Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle 27-29 juni. Det kommer att bli skitbra! Och även om man inte är så förtjust i just steampunk, så kommer det att finnas mycket program om annan sf och fantasy också. Det ser jag och Daniel till.

Nu sitter jag här och skriver en miljon mail och undrar lite hur det gick till. Jag började med att hjälpa till med webbsidan, sedan skulle jag bara ”hjälpa till lite med programmet”, men ramlade rätt ner i träsket. Så läget är ungefär så här:

Så nu förväntar jag mig att ni alla kommer dit och njuter av programmet som vi håller på att pussla ihop! ;)

Av kl. 12:33 i Babbel, Evenemang | Taggar:

Skrythyllor

Som så många andra som bor på lite mindre yta än de egentligen skulle ha föredragit står mina böcker där de får plats, snarare än på något ställe där jag specifikt skulle vilja ha dem. Ett par bokhyllor i mitt arbetsrum (facklitteraturen), ett par bokhyllor i hallen (de antikvariskt införskaffade böckerna för, ja, jag tillämpar apartheid) och resten i vardagsrummet. Facklitteraturen är grovt sorterad efter ämne, de antikvariska böckerna inte alls och den ickeantivariska skönlitteraturen kronologiskt, efter originalutgåvans utgivningsår.

Den allra mest fantastiska effekten av det här är att precis i ögonhöjd hamnar mest böcker från slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, sådant jag läste när jag växte upp. Där finns David Eddings. Robert Jordan. Terry Brooks. Margaret Weis och Tracy Hickman. Litteratur jag i många fall inte skulle rekommendera ens till människor som inte slår av sin dunkande musik när de parkerar bilen utanför vårt sovrumsfönster på natten, trots alla de plågor de förtjänar att genomlida. Det blir lite av en antiskrythylla, en samling böcker som vid en första anblick verkar mycket längre bort från vad som anses god smak än vad som egentligen är fallet för samlingen som sådan.

Jag tycker att det är lite fint.

Av kl. 18:02 i Babbel

Björn Ranelid förnekar sig inte

Ibland är den litteratur man kan överblicka lite mindre än man tror.

Nu skriver jag på min trettiotredje bok och det är en roman med titeln Kärleken och de sista människorna på jorden.

Romanen är en apokalyps och en stor utmaning för mig som författare, ty det är mig veterligen första gången i den svenska litteraturen under de femtio år som jag kan överblicka att någon försöker sig på en sådan utmaning.

Det har skrivits en och annan apokalyptisk roman på svenska de senaste femtio åren. Huruvida de lyckats eller inte är förstås en annan fråga, men försökt sig på utmaningen, det är det många som har gjort.

(Citat från Ranelids Facebooksida.)

Av kl. 20:55 i Babbel

Män, kvinnor och sf-kongresser – igen

Karin Tidbeck slängde för ett tag sedan ihop en ”massiv feministisk länkdump”, där hon bland annat pratade om analyser jag och Maria skrivit angående män, kvinnor och deltagande i program på sf-kongresser. Eftersom jag faktiskt annorstädes gjort en enkel statistisk sammanställning över kongresser de senaste åren kunde det i sammanhanget kanske vara relevant att lägga upp den här också.

Det som räknas är antal framträdanden i programmet när det publicerats, alltså inte medräknat eventuella förhinder som gjort att saker inte kunnat genomföras, men det ligger också på ett annat sätt utom arrangörernas kongroll. Jag har inte räknat med signeringar. Har man varit med i programmet fem gånger räknas man fem gånger, och det är alltså inte antalet individer utan antalet framträdanden som räknats. Med reservation för att jag räknat för hand, men eventuella fel borde inte påverka i större utsträckning.

Kongress/stad/år/framträdanden män/framträdanden kvinnor/procent kvinnor:
Confuse (Linköping 2008): 66/14 (17,5 procent).
Kontext (Uppsala 2008): 75/18 (19 procent).
Imagicon 2 (Stockholm 2009): 101/48 (32 procent).
Alcocon (Göteborg 2010): 50/8 (14 procent).
Eurocon (Stockholm 2011): 207/93 (31 procent).
Kontrast (Uppsala 2012): 86/53 (38 procent).
Fantastika (Stockholm 2013): 118/78 (40 procent).

Av kl. 22:22 i Babbel | Taggar:

Google Translate möter en baksidestext

I kommunen där jag jobbar bor det många med finsk bakgrund och ibland får jag inköpsförslag på finska böcker. Jag köper ju det mesta som önskas, men vill såklart kolla upp lite vad det är innan jag slänger mig på beställningsknappen. Jag brukar köra baksidestexten från Adlibris i Google Translate och det brukar bli ungefär så här:

Den täta atmosfär med en ny biografi av Rysslands mest älskade poet i den sista duellen för dagen

Pushkin vaknar upp i sin ateljé, och kom ihåg: i dag har en hand för att vara stabil, eftersom han är planerad att träffa Dantes, att de franska dudes D’Anthes, som har öppet uppvaktat sin hustru Natalia Nikolajevnaa ett par år. Detta är inte en man av heder kan inte längre vara toppen ohittaa.Pushkin ha varit hans fru som en ängel, men är det en vit eller svart ängel? Under dagen börjar han prata om en annan med ängeln – oavsett om det är äkta eller en skyddsängel varning illusion kaksintaistelusta.Pushkin gå igenom de viktigaste punkterna i hans liv: de skolpojkar, frihet, kärlek (113 beundran), hustrun Natasha, en ändlös spiral av skuld, Tsar Nikolaj I och hovrätten.

”i dag har en hand för att vara stabil”. Ständig källa till underhållning.

Av kl. 18:00 i Babbel | Taggar: ,

Den larmande hopens dal

Den roman jag oftast har återvänt till de senaste åren är Erik Anderssons Den larmande hopens dal, som gavs ut 2008. Det hade inte behövt bli så. Jag var inte lika imponerad första gången jag läste den och vet inte vad som fick mig att plocka upp den igen något år senare. Förmodligen skulle jag bara kontrollera någon detalj, läsa en sida eller två, och fastnade. Först i omläsningen nådde humorn fram till mig, och plötsligt tyckte jag att det var en av de allra roligaste böcker jag någonsin har läst. En stackars författares ansträngningar räcker bara så långt. Tidpunkt, sinnesstämning, ljus – så mycket annat påverkar vår upplevelse.

Jag är glad att jag gav den en andra chans.

Den larmande hopens dal är en skildring av ett alternativt Västergötland där allt utanför landskapet är väldigt långt bort och gemene man debatterar ortnamnsforskning och potatis i lokaltidningen. Den fantastiska dialogen och skildringen av tidningen som delat upp sitt arbeta efter den gamla västgötska boindelningen som höll på att falla på modet redan i våra tidigaste bevarade källor. Säkert är det ett bättre Västergötland, även om det i Anderssons version förstås ekar somt av det landskap som faktiskt existerar.

Det är en underbar bok.

Av kl. 21:05 i Babbel | Taggar:

Sara Stridsberg

Jag läser Sara Stridsbergs dramatik (Medealand, Dissekering av ett snöfall, Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika). Den är bra, ibland mycket bra. Jag skulle ha älskat att sätta upp Dissekering av ett snöfall på den tid då jag sysslade med sådant. Dramatiken är också det sämsta jag har läst av henne.

Sara Stridsberg är förmodligen en av vår samtids mest uppmärksammade svenska författare. Det är ändå svårt att låta bli att tycka att det talas för lite om Stridsberg. Om hennes språk. Hennes flyt. Hennes närvaro i texterna. Om det där svårdefinierade som griper tag i en och berättar för en att man vill vända sida efter sida tills det tar slut och mer likväl. Inte för att på något sätt få följa en handling eftersom handlingen närmast är sekundär, utan bara för att få förlora sig i verket. Drömfakulteten förtjänar väl de utmärkelser den fått och är ändå, kan jag tycka, den av hennes tre romaner som fångar mig minst. Jag skulle vilja prata om det sug som finns i Happy Sally, om hur skickligt hon väver samman romanens nutid och dåtid och båda livsöden, om hur havet är så närvarande på sidorna att man undrar hur de håller sig torra.

Men varför läsa mina ord när man kan läsa Stridsberg istället? Läs Happy Sally. Läs Darling River.

Av kl. 1:03 i Babbel

Min förlorade relation till boklådorna

Det var länge sedan jag gick in i en bokhandel bara för att gå in i en bokhandel.

Jag har aldrig varit någon stor biblioteksbesökare. Som barn läste jag mig igenom mina föräldrars och morföräldrars bibliotek; som äldre har jag i stor utsträckning köpt mina böcker. Jag är tillräckligt skeptisk till böcker som andra människor har suttit och snorat i för att tillämpa apartheid i sorteringen: mina antikvariskt inhandlade böcker står inte i samma hyllor som de andra böckerna. I de flesta bostäder jag har haft, inklusive den nuvarande, har de faktiskt inte ens stått i samma rum. Bokhandeln och dess förlagsnya böcker har alltid varit mitt tillhåll. Jag har lärt mig att navigera i främmande städer utifrån deras boklådor. Jag har gått in, strosat, funderat, nosat och slutligen köpt med mig en bok eller två eller tio eller ingen alls. Jag har aldrig fnyst åt människor som anger shopping som ett av sina främsta intressen, för har inte jag också kunnat förlora mig i timmar med funderingar kring vilka små skönheter som skall få följa med mig hem i dag?

Men raderna av okända böcker intresserar mig inte längre. Jag vet inte varför.

Kanske beror det delvis på att jag läser färre och färre nya böcker. Jag insåg för ett tag sedan att de allra flesta böcker jag blev besviken på, mediokra böcker jag läste utan att veta att de skulle vara mediokra, var nyligen utgivna. Det är svårt att ha överblick över sin samtid. Urvalet blir enklare om man ger det lite tid. Alltså har jag infört någon form av moratorium, där de flesta böcker inte läses (eller blir inköpta) förrän något årtionde efter att de först gavs ut. Jag gör förstås undantag – det är en sorteringsmekanism, inte ett etiskt ställningstagande – men i mångt och mycket har jag i skönlitterära termer fallit utanför min samtid. Jag hänger inte med. Det är mycket befriande och böckerna jag läser, de som levt kvar i det allmänna medvetandet, är bättre. Men bokhandeln, som ofta mest säljer sådant som givits ut på fel sida tioårsstrecket, har mindre att ge mig.

Kanske har jag mindre tålamod. Kanske är min mentala lista över böcker jag vill läsa redan för lång och boklådorna för långt bort. Jag är för det mesta beredd att betala de fysiska boklådornas högre pris för att få en bok direkt i handen; jag är allt mindre beredd att faktiskt promenera dit och tillbaka istället för att hämta ut ett paket på närmaste utlämningsställe. Bokhandelns främsta tillgång är för mig omedelbarheten och dess största problem att den är geografiskt begränsad till en särskild plats, som sällan är den plats där jag befinner mig. Mitt Malmö är en by. En normal vecka rör jag mig aldrig så långt som en kilometer från bostaden.

Visst händer det fortfarande att jag går in i en bokhandel. För att säga hej till Nene eller Karin. För att jag skall ge bort en bok och behöver den nu. För att någon vän kommer att råka vara där. Det finns många anledningar.

Men jag brukade inte behöva en anledning.

Av kl. 0:41 i Babbel

Bokrea

201402_bokrea

Jag hade knappt ägnat bokrean en tanke, tills någon jävel nämnde att Drottningsgatans bokhandel hade 30% på allt. Detta hände.

Av kl. 19:02 i Babbel, Bildigt

Jag vill ha Frostskymning! Nu!

Jag peppar sällan inför kommande böcker på samma sätt som jag ibland fnattar ur inför kommande filmer eller tv-serier, eller ser fram emot vissa böcker så mycket att jag slänger mig på dem så fort de ges ut. Inte ens när det gäller författare som jag räknar som favoriter blir det särskilt mycket OMG GE MIG. Det är mer ”Ja, det var ju trevligt. Den ska jag läsa någon gång.” Liksom, jag har fortfarande inte läst Karens Russells novellsamling Vampires in the Lemon Grove som släpptes för ett år sedan. Jag vet inte riktigt vad bristen på fnatt beror på, men skit samma.

Det här året finns det faktiskt en bok som jag längtar väldigt mycket efter och det är Frostskymning av Anders Björkelid. Frostskymning är fjärde och sista delen i fantasysviten Berättelsen om Blodet. Jag tyckte om del ett och två, och älskade den tredje:

201401_bjorkelid

I mars släpps fjärde. Woho!

Av kl. 18:21 i Babbel | Taggar:

Sorg

Världen är en sämre plats, Vänersborg en tråkigare stad. Antikvariat X, antikvariatens antikvariat, har gått i graven. Skyltarna är nedtagna, lokalen mörk, bokhyllorna tomma. Jag hade hört ryktena men var tvungen att se det med egna ögon. Hoppet är, trots allt, det sista som lämnar människan. De kunde ha haft fel.

Vi som brukade titta förbi har förlorat mycket, ni som aldrig varit där ännu mer. Fattigare är vi alla.

Läs:
Antikvariatet i Vänersborg
Att hitta till Antikvariat X: ett resereportage i bilder

Av kl. 20:26 i Babbel

NeNoReMo

NaNoWriMo pågår ju för fullt, men för oss som inte hinner/orkar/vill skriva som galningar i november finns alternativet Neglected Novel Reading Month, då man läser en bok som har väntat på ens läslista eller i ens läshög i åtminstone fem år.

Jag har valt Boktjuven av Markus Zusak. Den är en typisk sån där bok som jag tänker ”den måste jag läsa snart!” om varje gång jag ser den på jobbet och det är ju ganska ofta.

Av kl. 13:18 i Babbel | Taggar: