Tystnad

Läsning pågår

Kategori: Babbel (sida 1 av 31)

Utrensning

I går pratade jag om Sofi Oksanens Utrensning med ett par kollegor jag övertalat att läsa en serie böcker ur den samtida nordiska litteraturen, vilket tydligen är en traumatiserande upplevelse för den som inte är van vid den nordiska uppfattningen att riktig kultur behöver en smula svärta. Det visade sig, en stund in i samtalet, att ingen av dem hade förstått en av romanens allra viktigaste nycklar: vem agent Kärbes är. Därmed faller mycket av förklaringen till bekvelsegrund och psykologi som Oksanen vill måla upp. Kanske var det något otydligare i engelsk översättning, jag vet inte. Kanske tappade de bara fokus mot slutet av läsningen. Jag kommer ändå att tänka på vad Klara Johanson skrev en gång, att det hon var verkligt bra på här i världen var att läsa.

Det är en underskattad färdighet.

Paris och plats

Little boys in black overalls whose hands, sticky with play, are like the newly furled leaves on the horse-chestnuts ride round and round on wooden horses till their heads turn.

Pigeons perch on statues
And are turned to stone.

ellerströms har gett ut Hope Mirrlees Paris: A Poem, hennes mest betydande diktverk och om än i det mesta lästa – det är rimligtvis Lud-in-the-Mist – så kanske hennes litteraturhistoriskt mest betydelsefulla text. Ylva Gislén har försett Paris. Ett poem med sina egna anteckningar, som hjälp att tränga in i verket. Det kan behövas. Det är inte så mycket en geografisk skildring som en psykologisk, med referenser till allt möjligt som så nittioåtta år senare riskerar gå den nutida läsaren förbi och egentligen säkert även Mirrlees samtida för den delen.

Det är nog ett bättre Paris så.

Paris is a home-sick peasant,
He carries a thousand villages in his heart.

Mirrlees har en känsla för plats man inte kan greppa. Man ser det i Paris: A Poem, man ser det i Lud-in-the-Mist. Att man inte riktigt förstår vare sig hennes Paris eller ännu mer fiktiva Lud-in-the-Mist. Att det kanske inte är viktigt. Att hon alltid serverar det som är viktigt istället.

Ensamheten sisådär

Läser Siri Johanssons dagboksanteckningar, Ensamheten värst. Anteckningar ur vardagen. Väder, mat, kanske om någon kommit på besök, en kort bön. Väntar på att sidorna skall sammanfalla till en helhet som är större än delarna. Att kommentarerna skall leda till en förhöjd verklighet. Det händer inte.

På något sätt kommer jag att tänka på Martina Lowdens Allt. Allt var fin i sina beståndsdelar. Fascinerande de första sidorna. Tjugo, femtio, sjutto, innan ledan satte in. Repetetionen blev repetetiv. Ensamheten värst kommer aldrig dit från första början. Den har sin charm, förstås. Men det är inte nog. Blir för mycket hare krishna över det.

Lärdomen som så ofta: läs aldrig nya böcker.

”När jag nästa dag frågade efter mina barn, såg jag på allas ansikten att något var på tok.”

I Natten språk av Rut Hillarp finns en text där jaget får barn, fyra stycken, i olika storlekar. ”Det första var av normal storlek, och aldrig har ett nyfött barn varit vackrare. Det såg faktiskt ut att vara ett par år gammalt. De andra avtog i storlek, så att det sist födda bara var som ett finger. De var alla röda och fula.” Nästa dag frågar hon efter sina barn, men de har dött. De fick ju ingen mat. Det största visar sig vara en docka. Sista meningen: ”Men det var ju inte så konstigt egentligen, för jag har ju aldrig varit tillsammans med någon man.”

Och jag fick en så underlig känsla av igenkänning och kastades in i landet mellan sömn och vakenhet. Texten har något av drömmens surrealism, där det händer konstiga saker som ändå känns helt självklara, och den påminde mig om mina egna drömmar om att få barn. Det är inte något jag drömmer om särskilt ofta, men när det väl händer är det alltid något skumt. (Kanske för att drömmar generellt är skumma. Kanske för att jag själv har noll intresse av att ha egna barn.)

Jag kan drömma att jag blir gravid utan att ha legat med någon. Jag kan drömma att jag blir gravid, men glömmer bort att jag är det. Jag drömmer att jag får barn, men glömmer bort att ta hand om dem eller glömmer bort att de över huvud taget existerar. Jag minns en dröm där folk frågade mig var mitt barn är och jag vaknade med den där panikslagna känslan i magen som man får när man inser att man har glömt något viktigt.

Nobelpriset och Bob Dylan

Problemet med att lyfta fram Bob Dylan i den cirkus som är årets största mediala strålkastare på en enskild skriftställare är inte att musiktexter inte kan vara litteratur. De kan naturligtvis läsas som all annan lyrik. Problemet är att den som sätter sig ned och läser Dylans texter utan musikens förlåtande ljus lätt kommer fram till slutsatsen att de betraktade som poesi är tämligen mediokra.

”Förlåt, kan vi prata om sexy Gandalf?”

romancepodden

Senaste tiden har jag lyssnat mycket på Romancepodden, en otroligt underhållande podd där Julia Skott, Amanda Idberg, Melody Lovelin, Nikoo Jorjani och Elin Jonsson vänder och vrider på den bespottade genren romance (som jag själv har massor av fördomar om, får jag erkänna). Det är en sån där podd som är lite farlig att lyssna på på offentliga platser, dels för att den är så jävla rolig och dels för att de pratar ganska mycket snusk och kroppsdelar. Varje gång jag lyssnar på tåget får jag tvångstankar om att resten av vagnen kan höra allt som sägs.

Mitt favoritavsnitt är Adelskalendrar for days, som reder ut en massa olika adelstitlar. Jag lyssnade på det under en bilresa med sambon och när vi stannade för att äta återberättade jag entusiastiskt allt jag hade lärt mig om brittisk adel. Även de som är helt ointresserade av att lyssna på snack om romance borde lyssna på det. Ni ser ju själva:

Som en folkbildande gärning försöker vi reda ut det här med adelssystem. Vilka är titlarna, vem är finast, vem får sitta på en pall nära drottningen, vad gör alla superadliga människor hela dagarna? Och framför allt: Hur mycket tid har de egentligen att ligga?

Vittfarnepriset: sista året

I oktober 2012 instiftade vi på Tystnad (i samarbete med Tony Elgenstierna) Vittfarnepriset, som mer eller mindre årligen har gått till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, våndats, petat sig i naveln ett par månader, läst igen, våndats, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela Vittfarnepriset för 2014 och 2015 till Arina Pingol.

Det har skrivits andra läsvärda texter om Confuse (2015 års Swecon), Steampunkfestivalen (2014 års Swecon) och Confetti (sf-kongress i Göteborg 2014) Utöver Arina Pingols kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Tomas Cronholm, som tydligt förmår berätta vad som händer i kongressens program, och Anna Vintersvärd, som personligt skildrat kongressen ur sitt perspektiv. Juryn har också uppskattat flera ambitiösa kongressrapporter skrivna på engelska, som dock ligger utanför vad Vittfarnepriset belönar.

Arina Pingol
Tomas Cronholm
Anna Vintersvärd

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Detta är sista året som Vittfarnepriset delas ut. Tidigare pristagare är Nahal Ghanbari och Olov Livendahl.

Thrillertitlar

Jag läste Vårens böcker och diverse nyhetsbrev och fnissade åt några thrillertitlar.

Projekt individ X av Gregg Hurwitz. Både Projekt x och Individ x skulle kännas som vanliga typiska och lite tråkiga thrillertitlar. Kombinationen känns som en parodi. Det tyckte kanske förlaget också, för letar man efter den nu finns den inte. Däremot ges Vem är Evan Smoak? av Gregg Hurwitz ut i veckan.

Carnal Innocence av Nora Roberts. Jag fattar att det inte är helt lätt att komma på boktitlar när en författare har skrivit ungefär en miljon böcker, men ändå. Min omedelbara association: kunde vara titeln på random b-thriller som sändes sent på TV3 när jag gick på högstadiet.

Bron av Stephen Booth. Inget konstigt med den, tills jag såg att originaltiteln är Corpse Bridge vilket låter som en dålig skräckfilm eller ett metalband och vips kändes det väldigt tråkigt med bara Bron.

Star Wars, kanon och den ogiltigförklarade läsningen

Nu i dagarna hade den senaste Star Wars-filmen premiär, den första sedan Disney skaffade sig rättigheterna till filmerna. Ett beslut som passerat tämligen obemärkt förbi utanför de flesta Star Wars- eller åtminstone science fiction- och spelkretsar är att ett av de beslut som fattades när mythoset hamnade under musens kontroll var att ingen av den bakgrund som getts i till exempel spel eller böcker längre gäller. Disney bestämde sig för att enbart ta hänsyn till filmerna och böckerna i Star Wars expanded universe är inte längre, som det heter, kanon.

Jag har inte läst några av böckerna – jag kommer förmodligen inte ens att se den senaste filmen – och känner mig inte personligen drabbad, men jag är lite fascinerad och närmast beklämd av några av de diskussioner om ämnet jag har snubblat över. En av skillnaderna mellan verklighet och fiktion är att fiktionen är så mycket mer bestämd och påtaglig. Mängden möjliga sanningar är färre. Vi vet på ett annat sätt vad som har hänt. I någon mån utmanas det här av alternativa förklaringsmodeller som fan fiction. I somliga populärkulturella kretsar är kanon därför ett centralt begrepp för att skilja den riktiga sanningen från fan fictionens spekulationer som sker kring vad som kunde ha varit. Men i det här fallet har Star Wars-böckerna hört till den obestridliga kärnan av sanning: de har legat innanför kanonbegreppet, inte utanför.

Nu har de flyttats. För många läsare innebär det mer än att Disney förklarar hur bolaget tänker förhålla sig till övriga berättelser när de skall gå vidare och göra fler filmer: det blir, i efterhand, ett ogiltigförklarande av läsningen. Några känner sig lurade, när upplevelser de har haft och tyckt om rycks från dem. Det är inte längre sant inom fiktionens ramar och förlorar därmed mycket av det värde det hade. En av poängerna var att man kunde lära sig mer om Star Wars. Plötsligt är böckerna bara påhitt.

Mest fascinerande är kanske att det inte ens en fråga om kultur och om skaparens tolkning. Det är en fråga om ekonomi och juridik där upphovsrätt är någonting som går att köpa och sälja. Likväl rättar sig många av läsarna, till och med i upplevelsen av sin egen läsning.

Note to self

Härmar Johans inledning här: Jag ska inte läsa Nevada Barr. Jag ska inte läsa Nevada Barr. Jag ska inte läsa Nevada Barr.

Jag kommer att bli frestad nästa gång ytterligare en thriller om den brottsbekämpande rangern Anna Pigeon dimper ner på jobbet, men jag ska inte läsa den.

Jag skrev ju om hennes Vargavinter tidigare i våras, och har sedan dess läst två böcker till. Min läsning av Stum rädsla följde väldigt mycket samma mönster som Vargavinter: Jag gillade naturskildringarna och Annas ensamma vandringar i nationalparkerna och tyckte att den var en snyggt uppbyggd thriller som var svår att lägga ifrån sig eftersom den var så himla spännande. Jag störde mig på vissa saker i översättningen och på korrekturfelen. Jag blev också allt mer arg ju mer av mysteriet som nystades upp, eftersom jag egentligen inte borde läsa om mänskliga vidrigheter i nutid. Övernaturliga monster, halshuggningar för 500 år sedan – fine. Drogade våldtäktsoffer, hjärntvättade unga flickor – jag orkar inte.

Jag läste också Pumaspår, som är den första boken i Anna Pigeon-serien. Den var inte lika obehaglig som de andra – ”vanliga” mord utan extra creep-faktor, om ni fattar hur jag menar – men tyvärr inte heller lika spännande, utan ganska trögstartad. Barr har blivit betydligt bättre på att bygga upp spänningen sedan hon skrev den, men det innebär inte att jag borde läsa mer.

Noveller x 3: Häxor, gym och bokmässan

20150923_novell3 20150923_novell2 20150923_novell1

Jag har läst några noveller:

The Practical Witch’s Guide to Acquiring Real Estate av A.C. Wise. Precis vad titeln säger: En handledning för häxor som vill skaffa hus, olika sätt att göra det (bygga, ockupera, tämja osv) och vilka potentiella problem som följer med varje metod. Det är en himla charmig och rolig novell, som vi försökte ha novellcirkel om på Catahya, men vi märkte snabbt att det inte fanns så mycket att diskutera. Men läsvärd är den.

Run, eat, repeat av Therese Widenfjord handlar om en kvinna på ett nattöppet gym. Hon trivs med sin förändrade kropp, med att ha blivit stark och snabb, men allt står inte rätt till. Försöker hon springa ifrån minnena av personer som har gjort henne illa?

Det är inte så svårt att ana vart novellen är på väg, men det bygger mycket på att känna till dess sammanhang. Om jag inte hade känt till förlaget eller om den exempelvis inte hade blurbats som rysare hade jag säkert gjort andra antaganden om vad som skulle hända. Den är hur som helst välskriven med en olycksbådande stämning.

Bonniers hemlighet av Anders Fager. Imorgon drar Bokmässan igång och Mix förlag skickar ut mininoveller via sms, som alla utspelar sig under Bokmässan. I den roliga munsbiten Bonniers hemlighet (11 sms lång) är berättaren övertygad om att ett flertal författare är robotar som laddas via en sladd i ryggen. Det förklarar bland annat varför vissa av dem beter sig konstigt. ”Mjukvarufel!” Så om någon sliter skjortan av någon stackars författare under mässan för att kolla efter kontakten kan vi skylla det på Anders Fager.

Nu väntar jag på att hela Montermonster ska droppa in. Tänker inte läsa en fjuttdel i taget.

Vittfarne: läget

Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, delar ut Vittfarnepriset, som skall uppmuntra till välskrivna kongressrapporter från svenska sf-kongresser. Av administrativa skäl delades inte någon sådan ut på årets Swecon. Det betyder inte att kongressrapporterna är bortglömda: kongressrapporter från 2014 kommer, tillsammans med de som har tillkommit i år, att tas i beaktande när juryn sätter sig ned för att titta på dem 1 oktober.

Det lär bli sista Vittfarnepriset, om inte annat så för att medlen från Alvarfonden som finansierat priset sedan är slut.

Var ska den jäkla boken stå?

Jag läste en artikel om YA i Höstens böcker och funderade på den här biten:

201508_kat

Även om jag tänker anta att det tråkiga och enögda beteende som beskrivs inte är representativt för biblioteksfolk i allmänhet (inte alla bibliotekarier, hoho), så förstår jag ju ändå varifrån det kan komma. Ibland blir jag lite trött på det kategoriska sätt att se på litteratur som till viss del är en praktisk nödvändighet på jobbet. Jag skulle knappast ha blivit bibliotekarie om jag hade något emot att sortera saker (heh), men det ständiga kategoriserandet blir som sagt ibland tröttsamt. Barn eller vuxen, fack eller skön, här eller där, hit eller dit, bu eller bä. Herregud, kan vi inte bara lägga dem i en stor hög istället? Som bibliotekspersonal (och bokhandelspersonal) är man ju begränsad av det fysiska rummet man arbetar i och det leder lätt till att titta lite snett på sånt som inte är lättplacerat. Inte för att man nödvändigtvis vill att böcker ska passa i tydliga fack, utan för att de rent praktiskt måste placeras någonstans.

När jag läser bryr jag mig inte om det är en ungdomsbok eller en vuxenbok eller om den svävar någonstans i mitten eller flyter åt alla håll. Men när jag står på jobbet med boken i handen måste jag välja. Vilken avdelning? Vilken hylla? En enskild bok kan inte befinna sig i flera hyllor samtidigt, hur gränsöverskridande dess innehåll än är. Så välj. Välj, välj och välj igen.

Det är nog därför bibliotekarier kan bli lite fnattiga när det gäller böcker som inte passar i tydliga fack. Det är därför jag, som egentligen tycker att det är kul med genreblandning och flytande gränser, kan komma på mig själv med att titta på en bok med luddig genre- eller målgruppstillhörighet och bara ”argh, jobbig bok”. Inte för att jag vill att all litteratur ska passa in i fack – det vill jag absolut inte – utan för att någonstans måste de jäkla böckerna stå. Helst på den plats där de har störst chans att hitta sina läsare, och vilken plats det är kan man slita sitt hår över hur många gånger som helst.

Transmetropolitan

transmetropolitan Jag vet förstås ingenting om serier. Jag växte inte upp med dem på det sätt som många andra verkar ha gjort. Mina upplevelser som barn inskränkte sig till Bamse, Tintin, Valhall och några enstaka annat verk, en rännil bredvid den ständigt närvarande floden av böcker. Jag var ett mycket oförlåtande barn: serier var ointressanta eftersom antalet ord per sida var för litet för att motivera tiden man lade på att läsa dem. Det var först upp mot vuxen ålder jag lite motvilligt började inse att det kanske inte var en helt rimlig inställning. Ett av de första verk jag läste efter barndomen, runt artonårsåldern, var Warren Ellis och Darick Robertsons Transmetropolitan, en orgie i våld, bisarra framtidsfenomen, skatologi och journalistik. Jag tyckte om den. Den finns en puls i Transmetropolitan, en rytm som får en att se förbi skavankerna, en befriande fantasirikedom i detaljerna. Jag misstänker ändå att jag hade tyckt ännu bättre om den om jag hade läst den när jag var femton eller sexton istället.

Jag läste om den nyligen. Åren har inte varit snäll mot den. Det är inte mest det faktum att en serie som avslutades 2002 och är tänkt att utspela sig ett par hundra år in i framtiden på flera centrala sätt redan har hunnit springas om av den tekniska utvecklingen – eller åtminstone den tekniska utvecklingens effekter på oss som sociala, politiska och retoriska varelser – utan snarare att den lämpar sig ännu sämre för tjugoåttaåringar än för artonåringar. De enstaka försöken att nyansera protagonisten förtydligar bara hur endimensionella de flesta runt honom är. Den har fortfarande sin rytm, sin puls, sin detaljrikedom. Jag tycker fortfarande om den.

Jag kan bara inte låta bli att önska att någon hade skrivit en Transmetropolitan för vuxna läsare. Våld, sex och skatologi hör, trots allt, barndomen till.

Ovärdigt

bokcirkels

Detalj från bokomslag.

Första tanken: Det står åtminstone genast klart vilken typ av lite bredare målgrupp förlaget tänker sig.

Andra tanken: Men det här är ju fan direkt ovärdigt. Så såg inte omslaget ut när jag beställde boken. Då hade jag aldrig köpt den. Boken jag precis har köpt har inte bara stämplat mig som en bokcirkelmänniska, utan också bestämt sig för att jag vill prata om litteratur men inte riktigt vet hur man gör.

Tredje tanken: Borde jag göra mig av med den här boken? Slänga den? Ge bort den efter att ha klippt bort en bit av omslaget?

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑