Kategori: Babbel

Björn Ranelid förnekar sig inte

Ibland är den litteratur man kan överblicka lite mindre än man tror.

Nu skriver jag på min trettiotredje bok och det är en roman med titeln Kärleken och de sista människorna på jorden.

Romanen är en apokalyps och en stor utmaning för mig som författare, ty det är mig veterligen första gången i den svenska litteraturen under de femtio år som jag kan överblicka att någon försöker sig på en sådan utmaning.

Det har skrivits en och annan apokalyptisk roman på svenska de senaste femtio åren. Huruvida de lyckats eller inte är förstås en annan fråga, men försökt sig på utmaningen, det är det många som har gjort.

(Citat från Ranelids Facebooksida.)

Av kl. 20:55 i Babbel

Män, kvinnor och sf-kongresser – igen

Karin Tidbeck slängde för ett tag sedan ihop en ”massiv feministisk länkdump”, där hon bland annat pratade om analyser jag och Maria skrivit angående män, kvinnor och deltagande i program på sf-kongresser. Eftersom jag faktiskt annorstädes gjort en enkel statistisk sammanställning över kongresser de senaste åren kunde det i sammanhanget kanske vara relevant att lägga upp den här också.

Det som räknas är antal framträdanden i programmet när det publicerats, alltså inte medräknat eventuella förhinder som gjort att saker inte kunnat genomföras, men det ligger också på ett annat sätt utom arrangörernas kongroll. Jag har inte räknat med signeringar. Har man varit med i programmet fem gånger räknas man fem gånger, och det är alltså inte antalet individer utan antalet framträdanden som räknats. Med reservation för att jag räknat för hand, men eventuella fel borde inte påverka i större utsträckning.

Kongress/stad/år/framträdanden män/framträdanden kvinnor/procent kvinnor:
Confuse (Linköping 2008): 66/14 (17,5 procent).
Kontext (Uppsala 2008): 75/18 (19 procent).
Imagicon 2 (Stockholm 2009): 101/48 (32 procent).
Alcocon (Göteborg 2010): 50/8 (14 procent).
Eurocon (Stockholm 2011): 207/93 (31 procent).
Kontrast (Uppsala 2012): 86/53 (38 procent).
Fantastika (Stockholm 2013): 118/78 (40 procent).

Av kl. 22:22 i Babbel | Taggar:

Google Translate möter en baksidestext

I kommunen där jag jobbar bor det många med finsk bakgrund och ibland får jag inköpsförslag på finska böcker. Jag köper ju det mesta som önskas, men vill såklart kolla upp lite vad det är innan jag slänger mig på beställningsknappen. Jag brukar köra baksidestexten från Adlibris i Google Translate och det brukar bli ungefär så här:

Den täta atmosfär med en ny biografi av Rysslands mest älskade poet i den sista duellen för dagen

Pushkin vaknar upp i sin ateljé, och kom ihåg: i dag har en hand för att vara stabil, eftersom han är planerad att träffa Dantes, att de franska dudes D’Anthes, som har öppet uppvaktat sin hustru Natalia Nikolajevnaa ett par år. Detta är inte en man av heder kan inte längre vara toppen ohittaa.Pushkin ha varit hans fru som en ängel, men är det en vit eller svart ängel? Under dagen börjar han prata om en annan med ängeln – oavsett om det är äkta eller en skyddsängel varning illusion kaksintaistelusta.Pushkin gå igenom de viktigaste punkterna i hans liv: de skolpojkar, frihet, kärlek (113 beundran), hustrun Natasha, en ändlös spiral av skuld, Tsar Nikolaj I och hovrätten.

”i dag har en hand för att vara stabil”. Ständig källa till underhållning.

Av kl. 18:00 i Babbel | Taggar: ,

Den larmande hopens dal

Den roman jag oftast har återvänt till de senaste åren är Erik Anderssons Den larmande hopens dal, som gavs ut 2008. Det hade inte behövt bli så. Jag var inte lika imponerad första gången jag läste den och vet inte vad som fick mig att plocka upp den igen något år senare. Förmodligen skulle jag bara kontrollera någon detalj, läsa en sida eller två, och fastnade. Först i omläsningen nådde humorn fram till mig, och plötsligt tyckte jag att det var en av de allra roligaste böcker jag någonsin har läst. En stackars författares ansträngningar räcker bara så långt. Tidpunkt, sinnesstämning, ljus – så mycket annat påverkar vår upplevelse.

Jag är glad att jag gav den en andra chans.

Den larmande hopens dal är en skildring av ett alternativt Västergötland där allt utanför landskapet är väldigt långt bort och gemene man debatterar ortnamnsforskning och potatis i lokaltidningen. Den fantastiska dialogen och skildringen av tidningen som delat upp sitt arbeta efter den gamla västgötska boindelningen som höll på att falla på modet redan i våra tidigaste bevarade källor. Säkert är det ett bättre Västergötland, även om det i Anderssons version förstås ekar somt av det landskap som faktiskt existerar.

Det är en underbar bok.

Av kl. 21:05 i Babbel | Taggar:

Sara Stridsberg

Jag läser Sara Stridsbergs dramatik (Medealand, Dissekering av ett snöfall, Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika). Den är bra, ibland mycket bra. Jag skulle ha älskat att sätta upp Dissekering av ett snöfall på den tid då jag sysslade med sådant. Dramatiken är också det sämsta jag har läst av henne.

Sara Stridsberg är förmodligen en av vår samtids mest uppmärksammade svenska författare. Det är ändå svårt att låta bli att tycka att det talas för lite om Stridsberg. Om hennes språk. Hennes flyt. Hennes närvaro i texterna. Om det där svårdefinierade som griper tag i en och berättar för en att man vill vända sida efter sida tills det tar slut och mer likväl. Inte för att på något sätt få följa en handling eftersom handlingen närmast är sekundär, utan bara för att få förlora sig i verket. Drömfakulteten förtjänar väl de utmärkelser den fått och är ändå, kan jag tycka, den av hennes tre romaner som fångar mig minst. Jag skulle vilja prata om det sug som finns i Happy Sally, om hur skickligt hon väver samman romanens nutid och dåtid och båda livsöden, om hur havet är så närvarande på sidorna att man undrar hur de håller sig torra.

Men varför läsa mina ord när man kan läsa Stridsberg istället? Läs Happy Sally. Läs Darling River.

Av kl. 1:03 i Babbel

Min förlorade relation till boklådorna

Det var länge sedan jag gick in i en bokhandel bara för att gå in i en bokhandel.

Jag har aldrig varit någon stor biblioteksbesökare. Som barn läste jag mig igenom mina föräldrars och morföräldrars bibliotek; som äldre har jag i stor utsträckning köpt mina böcker. Jag är tillräckligt skeptisk till böcker som andra människor har suttit och snorat i för att tillämpa apartheid i sorteringen: mina antikvariskt inhandlade böcker står inte i samma hyllor som de andra böckerna. I de flesta bostäder jag har haft, inklusive den nuvarande, har de faktiskt inte ens stått i samma rum. Bokhandeln och dess förlagsnya böcker har alltid varit mitt tillhåll. Jag har lärt mig att navigera i främmande städer utifrån deras boklådor. Jag har gått in, strosat, funderat, nosat och slutligen köpt med mig en bok eller två eller tio eller ingen alls. Jag har aldrig fnyst åt människor som anger shopping som ett av sina främsta intressen, för har inte jag också kunnat förlora mig i timmar med funderingar kring vilka små skönheter som skall få följa med mig hem i dag?

Men raderna av okända böcker intresserar mig inte längre. Jag vet inte varför.

Kanske beror det delvis på att jag läser färre och färre nya böcker. Jag insåg för ett tag sedan att de allra flesta böcker jag blev besviken på, mediokra böcker jag läste utan att veta att de skulle vara mediokra, var nyligen utgivna. Det är svårt att ha överblick över sin samtid. Urvalet blir enklare om man ger det lite tid. Alltså har jag infört någon form av moratorium, där de flesta böcker inte läses (eller blir inköpta) förrän något årtionde efter att de först gavs ut. Jag gör förstås undantag – det är en sorteringsmekanism, inte ett etiskt ställningstagande – men i mångt och mycket har jag i skönlitterära termer fallit utanför min samtid. Jag hänger inte med. Det är mycket befriande och böckerna jag läser, de som levt kvar i det allmänna medvetandet, är bättre. Men bokhandeln, som ofta mest säljer sådant som givits ut på fel sida tioårsstrecket, har mindre att ge mig.

Kanske har jag mindre tålamod. Kanske är min mentala lista över böcker jag vill läsa redan för lång och boklådorna för långt bort. Jag är för det mesta beredd att betala de fysiska boklådornas högre pris för att få en bok direkt i handen; jag är allt mindre beredd att faktiskt promenera dit och tillbaka istället för att hämta ut ett paket på närmaste utlämningsställe. Bokhandelns främsta tillgång är för mig omedelbarheten och dess största problem att den är geografiskt begränsad till en särskild plats, som sällan är den plats där jag befinner mig. Mitt Malmö är en by. En normal vecka rör jag mig aldrig så långt som en kilometer från bostaden.

Visst händer det fortfarande att jag går in i en bokhandel. För att säga hej till Nene eller Karin. För att jag skall ge bort en bok och behöver den nu. För att någon vän kommer att råka vara där. Det finns många anledningar.

Men jag brukade inte behöva en anledning.

Av kl. 0:41 i Babbel

Bokrea

201402_bokrea

Jag hade knappt ägnat bokrean en tanke, tills någon jävel nämnde att Drottningsgatans bokhandel hade 30% på allt. Detta hände.

Av kl. 19:02 i Babbel, Bildigt

Jag vill ha Frostskymning! Nu!

Jag peppar sällan inför kommande böcker på samma sätt som jag ibland fnattar ur inför kommande filmer eller tv-serier, eller ser fram emot vissa böcker så mycket att jag slänger mig på dem så fort de ges ut. Inte ens när det gäller författare som jag räknar som favoriter blir det särskilt mycket OMG GE MIG. Det är mer ”Ja, det var ju trevligt. Den ska jag läsa någon gång.” Liksom, jag har fortfarande inte läst Karens Russells novellsamling Vampires in the Lemon Grove som släpptes för ett år sedan. Jag vet inte riktigt vad bristen på fnatt beror på, men skit samma.

Det här året finns det faktiskt en bok som jag längtar väldigt mycket efter och det är Frostskymning av Anders Björkelid. Frostskymning är fjärde och sista delen i fantasysviten Berättelsen om Blodet. Jag tyckte om del ett och två, och älskade den tredje:

201401_bjorkelid

I mars släpps fjärde. Woho!

Av kl. 18:21 i Babbel | Taggar:

Sorg

Världen är en sämre plats, Vänersborg en tråkigare stad. Antikvariat X, antikvariatens antikvariat, har gått i graven. Skyltarna är nedtagna, lokalen mörk, bokhyllorna tomma. Jag hade hört ryktena men var tvungen att se det med egna ögon. Hoppet är, trots allt, det sista som lämnar människan. De kunde ha haft fel.

Vi som brukade titta förbi har förlorat mycket, ni som aldrig varit där ännu mer. Fattigare är vi alla.

Läs:
Antikvariatet i Vänersborg
Att hitta till Antikvariat X: ett resereportage i bilder

Av kl. 20:26 i Babbel

NeNoReMo

NaNoWriMo pågår ju för fullt, men för oss som inte hinner/orkar/vill skriva som galningar i november finns alternativet Neglected Novel Reading Month, då man läser en bok som har väntat på ens läslista eller i ens läshög i åtminstone fem år.

Jag har valt Boktjuven av Markus Zusak. Den är en typisk sån där bok som jag tänker ”den måste jag läsa snart!” om varje gång jag ser den på jobbet och det är ju ganska ofta.

Av kl. 13:18 i Babbel | Taggar:

SVT och sexualmoralspaniken

Den bästa sortens skämt är ofta de där man inte riktigt vet om personen menar allvar eller inte. Som i fallet med Västnytts rapportering om Alingsås bibliotek, som nu möjliggjort för sina låntagare att komma åt böckerna utanför bibliotekets öppettider förutsatt att de har ett lånekort och har fyllt sexton år. Västnytts reporter Jesper Henke reagerar på den i hans ögon lågt tilltagna åldersgränsen och går i intervjun till angrepp mot bibliotekschefen, som antingen har vansinnigt svårt att hålla masken eller också sitter och pinsamhetsfnissar, den där lite ofrivilliga reaktionen som drabbar människor när någon sitter och säger någonting så idiotiskt att de inte vet hur de skall reagera.

Västnyttbild

”Jag kan inte låta bli att tänka på all dekadent litteratur som nu blir tillgänglig för minderåriga utan vuxen övervakning”, säger Henke, och lägger fram James Joyces Ulysses, Lady Chatterleys älskare av D.H. Lawrence och Madame Bovary Gustave Flaubert. ”Det finns ju väldigt mycket olämplig litteratur som absolut borde ha artonårsgräns”, säger han till bibliotekschefen, i ett land där snittåldern för sexualdebut ligger i närheten av sextonårsstrecket och där den sjuttonåring som så önskar inte direkt brukar förnekas att låna skönlitteratur med intimt innehåll även när lånet så att säga övervakas.

I de flesta sammanhang hade det förstås framstått som överdrivet parodiskt, men det känns likväl som ett något udda grepp i lokalnyhetsrapporteringen. Jag tänker nog ändå förutsätta att Västnytt tycker att det ingår i deras uppdrag att ironisera över malplacerad moralpanik.

Alternativet är att de på fullt allvar tror att personer i sexuellt aktiv ålder, människor som under övervakning får framföra bil på allmän väg och driva eget företag, tar skada av att läsa litterära sexskildringar. Eller att kåta sextonåringar med tillgång till all världens nakenhet på teh internetz kommer att kasta sig över James Joyce och Ulysses. Det verkar ju, om vi säger så, en smula osannolikt.

Madame Bovary ingick i undervisningen när jag var sexton, sjutton och gick i gymnasiet.

Vi tyckte att den var rätt tråkig.

Av kl. 8:37 i Babbel

Senaste Karavan

karavanomslagSenaste numret av Karavan damp ned i min brevlåda i dag, med dagens kinesiska litteratur som tema. Göran Sommardal konstaterar att i ett land där det ges ut 370 000 titlar på ett år är det ogörligt att peka på trender och förutspå tendenser. På samma sätt, kanske, kan man inte på Karavans dryga etthundra sidor på egen hand teckna ett bild av Kinas nutida litteraturlandskap. Det blir några streck på en annars tom karta, en skylt som visar ”du är här” men inte omgivningen runt. Å andra sidan är mer än så förmodligen varken rimligt eller redaktionens ambition.

Anna Gustafsson Chen ger en ytlig introduktion av science fiction-litteraturen i Kina från förra sekelskiftet och framåt ackompanjerad av ett exempel i form av Chen Quifans novell ”Fiskarna i Lijiang”. Gustafsson Chen introducerar också genren 官场小说 (”byråkratiromaner” eller ”tjänstemannaromaner”), som typiskt handlar om maktkamp och korruption i förvaltningar och myndigheter på provins- eller stadsnivå, med runt ett hundratal titlar om året som i snitt säljer i etthundratusen exemplar. Bra är även den text där Kerstin Johansson skriver om Mo Yans författarskap, med en liten utflykt i debatten efter att han fick Nobelpriset, som åtminstone i Sverige mer än någonting annat präglades av kulturskribenter som uppenbarligen måste ha en åsikt utan att ha någon som helst jävla aning vad de talade om, varpå det mest kom att handla om kommunistpartiet snarare än litteraturen. Inte så att det per definition är fel att diskutera politik i samband med skönlitteratur, men om man över huvud taget inte har någon nämnvärd insikt i författarskapet är det ett utmärkt sätt att göra sig till offentligt åtlöje. Litteratur kan inte på något sätt enbart diskuteras utifrån hur mycket dissident man är, som fallet lätt blir när svensk kulturjournalistik skall behandla kinesiska författarskap.

Johansson visar att hon kan bättre, förstås.

Det finns mer. Om kinesisk deckarlitteratur, om att översätta Harry Martinsons Aniara till kinesiska och det mottagande den fick när den gavs ut i Kina förra året. Om så skilda författare som Han Han, Can Xue, Abei’er och Yuan Yuan. Översatta romanutdrag, dikter och intervjuer. Det är ett bra nummer. Läs det.

Av kl. 0:01 i Babbel, Spaning | Taggar: , , , ,

Om översättning & en översättare

Men på sista tiden, låt oss säga de senaste tjugo åren, har översättarna, på sidan av alla liknelser, fått uppleva en viss befordran inom det litterära yrkeslivet. Det har att göra med språkvetenskapernas senare utveckling – med semiotiken, den postmoderna dekonstruktionen, den feministiska språkanalysen, och annat teckentyderi. Det finns alltså numera en översättarforskning och en teoriapparat. Om dem har jag i stort sätt varit lyckligt okunnig.

Ur Thomas Warburtons Efter 30 000 sidor. Warburton har översatt James Joyce, William Faulkner, T.S. Eliot, Tennesee Williams, C.S. Lewis, H.G. Wells, Arthur Conan Doyle, e.e. cummings, George Orwell, Dorothy Sayers, Dylan Thomas, Wole Soyinka, George Bernard Shaw, Stom Stoppard, William Shakespeare, Thomas Paine. Mika Waltari, Eino Leino, Volter Kilip, Aleksis Kivi, Leena Krohn, Paavo Haavikko. Han har klätt flera av Tove Janssons Muminböcker i engelsk språkdräkt. Egentligen, kan man tycka, borde det finnas mer att säga om hans liv och gärning och den litteratur han tillgängliggjort på svenska än vad boken visar. Inte för att det är en dålig bok, underhållande som den ofta är.

Och ett par år tidigare hade Gripenberg själv gett ut sin halvt parodiska diktsamling »Den hemliga glöden«, som han tänkte skulle bli en drift med modernismen men sedan inte blev så dålig i alla fall.

Kanske saknar den en smula struktur, någonstans halvvägs genom ett sammanhängande berättande och kapitel som nästan, men inte riktigt, fungerar som fristående essäer, vinglar från vad som mest känns som en uppräkning av titlar som passerat genom Warburtons liv till en för en rikssvensk läsare fascinerande insyn i den finländska litteratur och finlandssvenska översättarvillkor. Eller så lider den mest av att ambitionerna inte riktigt lever upp till titeln: ”Om denna resonerande katalog har någon mission att fylla, så vore det kanske främst att den kunde locka, förmå eller lura någon att läsa böckerna i den”, som Warburton själv skriver. Nog tycker jag att den visar prov på en förmåga att göra mycket mer än så, om den bara hade önskat.

Eller egentligen är kraven tre. Dels ska resultatet vara korrekt, på så sätt att varje ord i källspråket har fått sin motsvarighet, av något slag, i målspråket. En bra ordbok ger ju hjälp på vägen – men ofta inte det avgörande rådet. Dels ska språket flyta utan stelhet och texten låta idiomatiskt naturlig; »som om författaren skrivit på svenska« är det högsta beröm somliga läsare kan ge. Det fordrar en stilistisk uttrycksförmåga av subjektiv art. Och dels ska texten också förmedla en bild av hur man uttrycker sig, ja, tänker i en främmande kultur eller hur en främmande författare rent individuellt behandlar, eventuellt misshandlar, sitt eget språk. Då passar inte alltid grammatiken, utan vad som gäller är bakgrundskunskaper och inlevelse. Det är inga obetydliga krav. Att översätta är, på så sätt taget, som bekant omöjligt.

Av kl. 8:00 i Babbel | Taggar:

Försenade gratulationer till oss

Det slog mig nyss att Tystnad har hunnit fylla två år. Det var några veckor sedan, men då var jag bortrest så det var inte så konstigt att jag inte tänkte på det.

Hurra!

Av kl. 15:38 i Babbel | Taggar:

Bekväm läsning

The Magicians av Lev Grossman fick äran att vara den enda tjocka pappersboken som fick följa med på resan. Tunna Yarden av Kristian Lundberg kom också med, men annars var det bara läsplattan. Jag betraktade The Magicians som semesterns ”huvudbok” och trodde att jag skulle läsa ut den första veckan, men istället kom jag inte igång med den ordentligt förrän på planet hem. Visst, läsplaner håller sällan, men mest tror jag att det berodde på att den helt enkelt inte fanns på läsplattan. När jag har läst ut en roman eller novell vill jag inte lägga plattan ifrån mig utan klickar jag bara vidare till en annan text.

Jag älskar min läsplatta! Visst kan den vara lite frustrerande att hantera på vissa sätt (bristfällig sortering av böckerna, exempelvis) men när det gäller själva läsningen är den så himla bekväm. Kära pappersböcker, ni är fina, men ni är irriterande att hålla i och irriterande att lägga ifrån sig eftersom ni då rör till vilken sida man är på. Känn er ägda.

(Men till ert försvar måste sägas att ni i alla fall inte behöver laddas.)

Av kl. 12:52 i Babbel, Bildigt | Taggar: