Läsning pågår

Kategori: Babbel (Sida 1 av 32)

Det tidsenliga och otidsenliga

I Mira Grants Newsflesh-serie (2010–2016) har de döda börjat återuppstå i jakt på människokött efter att en virussjukdom spridit sig världen över. Närvaron av zombier har i denna futuristiska värld framförallt inneburit två stora skillnader: 1) världen är försatt i mer eller mindre permanent pandemiberedskap för att minska zombievirusets spridning så mycket det bara går och 2) bloggare står för en stor del av världens nyhetsbevakning. Medan majoriteten av åtminstone de västerländska samhällenas invånare stannar hemma, arbetar på distans och får livsmedel hemlevererade, bistår bloggarna med nyheter, underhållning och content från världen utanför hemmets trygga vrå. ”Newsies” bidrar med konventionell nyhetsrapportering och granskande reportage, ”Irwins” med häftiga videoklipp där de slåss med zombier, ”Fictionals” med berättelser, dikter och fanfic. Newsflesh-serien handlar om en bloggsajt som börjar nysta i vad som utvecklar sig till en gigantisk konspiration hos den amerikanska smittskyddsmyndigheten och deras kamp för att få fram sanningen om virushanteringen.

När jag läste första boken, Feed, på en jobbresa i Reykjavik 2019 tyckte jag skildringen av ett samhälle där att vara ute bland folk är förenat med fara och samtliga medborgare utsätts för konstant provtagning för att hålla viruset i schack kändes exotisk och intressant. Det är ovanligt med en zombiebok som inte innefattar en total civilisationskollaps, men framförallt var Grants zombiedrabbade värld radikalt annorlunda mot den värld jag levde i just då.

När jag nu tre år senare läser resterande delar i serien, är det snarare idén om sociala medier som ett trovärdighetens och objektivitetens altare i en världsomspännande konspirationshärva som känns exotisk. Medan Grants skildring av ett virusdrabbat samhälle får serien att framstå som förutseende och tidsenlig, bidrar bloggarna med det motsatta. Det blir plötsligt väldigt tydligt att Feed publicerades 2010, då bloggar för det första var en grej och sociala medier för det andra fortfarande förknippades mer med demokrati och folkligt deltagande än desinformationskampanjer, polarisering och näthat.

___

Hej! Undrar du vem denna nya person som plötsligt börjat blogga här är? Mitt namn är Anna Bark Persson och jag är här för att skriva längre saker om fantastiklitteratur än vad Twitter tillåter men kortare och med mindre referenser än vad jag måste göra i mitt jobb. Jag gissar att de flesta av bloggens läsare redan vet vem jag är, men för de som inte gör det så skrev jag tidigare på bokbloggen In Another Library, är engagerad i sf-fandom precis som Maria och Johan och läser fantastiklitteratur i alla dess former, men framförallt science fiction och episk fantasy. Till vardags är jag doktorand i genusvetenskap och skriver på en avhandling om vikingar, fantasylitteratur och maskulinitet. Du hittar mig också på @annabarkpersson.

Mitt facklitterära minne

i. Vi har utlokaliserat delar av våra minnesfunktioner. Lagt dem i anteckningar, i texter, i bokmärken. Det tillåter oss att ta till oss så mycket mer. Vi behöver inte tänka och vrida och vända på sidorna för att internalisera ett mindre antal verk, när minnet bor i bläcket lika gärna som i huvudet. Hur vid är vår definition av vårt jag? Något av oss själva finns i dessa bokstäver.

ii. Det kunde vara obehagligt att så mycket av detaljerna i det jag tar till mig när jag läser forskning och facklitteratur bor utanför mig själv, att jag sprider mig för tunt. Men det kunde ha varit värre: det kunde ha funnits blott inom mig, skröpliga människa med människans brister.

iii. Jag har ägnat delar av dagen åt att samla in spridda noteringar från när rätt anteckningsbok inte varit med, och få in dem på rätt plats. Det finns en särskild känsla i att föra in anteckningar om läsandets och skrivandets historia från papperslappar in i rätt anteckningsbok, så särskilt påmind om de fel som alltid följt på kopierade handskrifter till och med när bättre lämpade människor än jag sysslat med det.

Litteraturens biografier

Wikipedia står för biografierna om folk i halvoffentligheten i dag. Det är rimligt: svårt att konkurrera med uppslagsverket, så varför skulle man försöka? Men Wikipedia får så förtvivlat få källor att bygga biografier på. Projekt som Vem är Vem? har betytt mycket för Wikipedias svenska artiklar. Vi tycker om publikationer som Svenskt biografiskt lexikon eller Svenskt kvinnobiografiskt lexikon som gör våra liv enklare, men eftersom de skriver om avlidna personer blir det alltid viss eftersläpning där.

Jag förstår förstås att det inte går att skriva och publicera biografier bara för att Wikipedia skall ha någonting att referera till. Eller åtminstone förstår jag att ingen kommer att göra det. Lekte ändå kort med tanken på en liten samling biografier över personer i svenskt litteraturliv, framför allt inom poesi, science fiction och fantasy. Trettio exemplar till biblioteken, några till vänner som vill se delar av bekantskapskretsen omskriven, men mest bara för att direkt kunna lyfta in det i uppslagsverket. För att bättre skildra den svenska samtida litteraturscenen.

Det kommer jag förstås inte att göra. Jag har nu bara ett liv att leva. Men nog hade det gjort uppslagsverket gott.

Tryckstilarnas klassklyfta

Min favorit bland klassklyftor är den som gick tvärs genom det svenska boktryckeriet på sjutton- och artonhundratalet, där böcker i regel använde olika tryckstilar beroende på vilka de riktade sig till. Religiös litteratur och annat som huvudsakligen skulle läsas av pöbeln använde ofta frakturstil. Vetenskaplig litteratur annat som förväntades läsas av societeten trycktes på antikva.

När Pro Fide et Christianismo 1780 gav ut Kronprinsens Barnabok, en svensk lärobok, hade den ett brett anslag: här skulle pojke som flicka, rik som fattig, lära sig såväl läsning som moral. Kortare, enklare texter trycktes i frakturstil. Dessa betonade lydnad, förlåtelse, medkänsla och givmildhet. Längre och något mer avancerade texter som utspelade sig i mer burgna sammanhang trycktes i antikva. Dessa betonade i något större utsträckning värden som logik, dygd och flit.

Men man vill ju inte att de fattiga skall lämna sina flottiga fingeravtryck på ens fina bokstäver.

Essä

Bäst ur gårdagens postskörd: Senaste numret ur tidskriften Essä, med det svenska tidskriftslandskapets bästa koncept: ett dokument av något slag och fyra essäer om det. Den här gången utdrag ur Carl Butlers kokbok. Recept och illustrationer som andas sjuttiotal i varje liten smula tryckfärg. Tycker särskilt om Jenny Dambergs text om bilder på mat.

Tycker så mycket om den här publikationen.

Engelskan som vetenskapens språk

Det finns många saker att beklaga med svenskans reträtt från de vetenskapliga sammanhangen, men det mest akuta kan vara att läsa svenska forskare som skriver om svenska förhållanden på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom.

Om att läsa nytt och välbekant

Jag cyklade till Lund för ett par veckor sedan. Ja, egentligen till Hjärup men Hjärup är inte en plats där man vänder, det är någonstans man passerar så jag fortsatte. Sedan satt jag i Stadsparken någon timme och pratade böcker med min vän Daniel medan en sista skärva vinter klamrade sig fast bland leran och vattenpölarna. Om hur jag sällan läser skönlitteratur som inte har något årtionde på nacken nu för tiden. Hur han sällan läser fler än tre böcker av samma författare för till slut är orden och tankarna inte nya även om man aldrig har läst dem förut.

Jag åkte hem och läste Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis – redan tre år efter att den kommit ut – och det är en mycket bra roman, som oftast när man läser Stridsberg, och jag tänkte på hur varje bok jag läser av henne blir lite mindre sin egen och lite mer ytterligare ett verk i raden av Stridsberg-böcker jag har läst.

Sedan läste jag Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, som Maria skickade mig för ett par månader sedan. De var också mycket bra. Och orden var alldeles nya.

Studiet av ljudboken

Min nya sysselsättning är att skriva till folk som har gjort jämförande studier på att läsa och att lyssna på text och ställa uppföljande frågor utifrån senare artiklar, för att konsekvent få svaret ”alltså, jag skrev bara den här artikeln, jag har inte hängt med i litteraturen sedan dess”. Börjar kännas som att den stackars ljudboken är under belägring av drive by-forskare.

Stöd i livet

Man känner sig sällan så uppmuntrad i sin nattliga läsning som när man läser en avhandling som bland annat går igenom attityden till människor som satt uppe och läste hela nätterna under sen kinesisk imperietid.

Sedd och bekräftad.

Nordisk representation

I Malmö stadsbiblioteks lilla norska dramatikhylla står fyra titlar. Där finns Ibsen, förstås, och Ibsen, men dessutom Ibsen och för den som vill ha någonting annat även Ibsen.

Men varför kontaminera hyllan med sämre norsk dramatik? Det finns uppenbart en lägstanivå här, och den lägstanivån är Ibsen.

De danska böckerna är mest sådana som skrivits av danskar. Men några översättningar finns också, kanske för den som visserligen flyttat över sundet men ändå vill ha sin litteratur i en hemtam och läsvänlig ortografi. Här vilar Horace Engdahls Den sidste gris. Den känns som en bok som borde ha skrivits på danska redan från början.

Man kan alltid arbeta mot stereotyperna. Men det är så mycket mer bekvämt att flyta medströms.

Pigs I Have Known

Det här grisbondememoaren från femtiotalet var inte den allra bästa boken alla kategorier jag läste 2020, men kanske den jag är gladast varje gång jag ser i bokhyllan. Välskriven, underhållande, vitter, vacker. Nog bästa läsingen jag någonsin fått efter att ha köpt en bok bara på grund av titeln.

Behovet av en nationalpoet

I den ständigt pågående diskussionen om det offentligas roll och vad det skall sköta finns en fråga som alldeles för sällan lyfts: behovet av en nationalpoet.

Inte en poet som sitter och skriver sina texter och man kunde få för sig att särskilt lyfta fram, eller den amerikanska modellen med ett stipendium till någon som förväntas tala vid högtidliga tillfällen och kanske sköta något litterärt program på ett bibliotek. Nationalpoeten är förstås en funktion i statsapparaten. Åtta till fem på ett kontor med själsdödande lysrör, en sorgsen krukväxt, linoleumgolv, kollektivavtal och tjänstepension.

Nationen behöver någon som skriver nå’t när den estländska utrikesministern kommer på besök, som åker och håller en smäktande hyllning till en myndighet vid öppnandet av de nya lokalerna i Eskilstuna och deklamerar ett heroiskt epos när flottan sjösätter sin nya korvett. Som kan rycka ut vid riksdagens öppnande, när LKAB vill fira ett särskilt framgångsrikt år eller när världsmästerskapet i bandy skall invigas i Edsbyn.

Det skulle göra staten gott.

Antal böcker, antal läsare

Det kan vara litteraturhistoriskt knepigt att försöka bedöma hur många som har läst en bok. Flera hundra år efter den moderna europeiska tryckkonsten blivit norm för att producera böcker kunde de pengar man fick lägga för en roman mätta en familj i ett par veckor. Vi kanske vet hur många exemplar som trycktes, men hur många läste den? Tio gånger fler?

Precis som i dag: Vi kanske vet hur många exemplar som har sålts, men hur många läste den istället för att ställa den i bokhyllan med ambitionen att ta sig an den någon gång i en framtid som aldrig blev? En tredjedel?

Älskade, usla Drömskärvor

Låt oss tala om en riktigt dålig och ganska älskad bok.

I slutet av 2002 lanserades en webbplats – ett community – som hette Catahya. Den hade fokus på fantasy i olika former, vilket med tiden kom att utvidgas till fantasy, science fiction och skräck men ärligt talat mest fantasy och de där olika formerna var huvudsakligen litteratur. 2003 bildade vi en förening eftersom grundarna hade fått för sig att man då kunde håva in pengar från Sverok. På så sätt kom de snart att förlora kontrollen över sin skapelse samtidigt som den svenska staten investerade tiotusentals kronor i att utbilda en kader tonåringar i organisationsutveckling och demokratiskt styre, men det är en annan historia. Från 2003 och några år framåt var – innan sociala medier dödade forum- och communitykulturen – var Catahya den dominerande svenska webbplatsen för fantasylitteratur, och förmodligen för angränsande genrer också.

Själv var jag skribent, moderator, ett tag ansvarig för forumsverksamheten, språkgranskare, drog igång ett novellpris som levde några år, ordförande för föreningen 2004–2005 och i styrelsen någon annan vända senare, och en lång rad andra saker. Vi var unga, vi var duktiga, vi var drivna och vi hade hur mycket tid som helst. Men även om folk nu femton år senare är publicerade, disputerade, anställda, allmänt kompetenta eller vart livet än har fört dem så, tja, kunde vi inte så mycket om hur man gjorde saker. Det blir så när man inte har någon erfarenhet. Detta hindrade oss inte från att få för oss att vi skulle ge ut en novellantologi.

(Slår man upp första sidan och läser kallar Drömskärvor sig själv en novellsamling, vilket är det ord som används om en samling noveller med en eller ett par författare. Det är svårt med terminologin ibland.)

Så vi tillsatte en redaktionsgrupp, gick ut med att det gick att skicka in noveller och gjorde ett urval. Det sistnämnda märks inte nödvändigtvis så i efterhand. Några av författarna var ett par år äldre, och lite mer slipade, men det fanns inte så hemskt mycket till redaktionell process och de flesta av oss, ja, unga. Jag var sjutton när vi publicerade boken, femton respektive sexton när jag skrev novellerna vi bidrog med. Jag var inte yngst.

Boken är uselt korrekturläst – jag minns inte om vi ens hade mycket till korrekturläsningsprocess över huvud taget, men om vi hade det visste vi inte hur man gjorde – vilket inte ens är en av dess mer anmärkningsvärda brister. Eftersom vi inte hade några pengar lånade vi – själv var jag inte med, jag bodde i Vänersborg – skärmaskinen på Sverok Stockholms kansli. Vi hade gjort någon form av förberedelse, men inte så mycket att vi lyckades undvika att trycka mörkbrun text på svart bakgrund.

Det går att läsa i rätt ljus. I allt annat ljus blir det svårare.

Den har inget ISBN-nummer. Jag är tämligen övertygad om att varken Kungliga biblioteket eller Lunds universitetsbibliotek har ett exemplar. Det borde vi förmodligen försöka åtgärda. Sidorna är lite skeva ibland, precis tillräckligt mycket för att man skall höja på ögonbrynen eftersom det är sådant som inte händer i böcker som inte limmats ihop av glada tonåringar som utan erfarenhet av trycksaksproduktion fått tillgång till en skrivare och skärmaskin. När jag nyligen sov över hos en gammal vän som var med när det begav sig konstaterade hon att dess främsta värde förmodligen ligger i hur glada alla gamla catahyaner ser ut när man plockar fram den, för att det är roligt att det finns så dålig litteratur i världen och att vi är medskyldiga.

Den har sina dalar och sina toppar – men om topparna är Kinnekulle är dalarna djuphavsgravar. Men vi var unga, entusiastiska och hade åstadkommit litteratur. Den fick se ut som den ville. Så vi fortsatte. Nästa antologi var ett ganska stort steg framåt i produktionskvalitet. Det är fortfarande inte så att du kan köpa ett exemplar, eftersom vi nu för tiden inte har hjärta att ta betalt för den, men det går än så länge att skaffa sig den mot att du står för portokostnaden. Jag har ett par noveller i den också. De är inte plågsamt dåligt skrivna, bara fullständigt meningslösa små bagateller.

Vissa av oss har skrivit annorstädes. Maria Nygård och jag i en rad svenska tidskrifter och antologier genom åren. Andra Grave-Müller och Anna Högberg är böcker publicerade på små svenska specialförlag för science fiction-, skräck- och fantasylitteratur. Christina Brönnestam var redan då publicerad av Natur och Kultur. Men någon fantastisk bok är det inte. Däremot blev den bra mycket finare. Och lite bättre. Kanske är det därför den är mindre ihågkommen. Inte lika bra som de senare, men inte heller lika kärleksfullt usel som Drömskärvor. Så vi fortsatte. Catahya håller slutligen på att lägga ned all verksamhet, efter att huvudsakligen ha varit ett museum i åratal, men några av de här går fortfarande att köpa i nätbokhandeln om man vill, som ett minne av en del av Fantasysverige som hade sin tid. En del av novellerna i de senare antologierna är genuint bra.

Det är bland annat härifrån flera av oss som driver Vendels förlag kommer. Maria Nygård, Fredric Bauer och jag var inblandade mycket tidigt, Daniel Albertsson lite senare. Hela essäredaktionen har sin gamla hemvist på Catahya. Drömskärvor – med mörkbrunt tryck på svart omslag – var det första vi var inblandade i. Och jag inte låta bli att känna en ganska öm kärlek för den, inte bara för att vi kom att bli bättre med åren utan för att det är fint när folk som inte har någon aning om vad de gör och ganska små resurser kan få driva sådana här projekt.

I ett utslag av nostalgi rotade jag fram en av novellerna från Drömskärvor och lade upp den på nätet igen, om någon skulle roas: ”Staden som en gång var”. Man hade en annan uppfattning om stilistik och estetik när man var sexton, det skall villigt erkännas.

Utrensning

I går pratade jag om Sofi Oksanens Utrensning med ett par kollegor jag övertalat att läsa en serie böcker ur den samtida nordiska litteraturen, vilket tydligen är en traumatiserande upplevelse för den som inte är van vid den nordiska uppfattningen att riktig kultur behöver en smula svärta. Det visade sig, en stund in i samtalet, att ingen av dem hade förstått en av romanens allra viktigaste nycklar: vem agent Kärbes är. Därmed faller mycket av förklaringen till bekvelsegrund och psykologi som Oksanen vill måla upp. Kanske var det något otydligare i engelsk översättning, jag vet inte. Kanske tappade de bara fokus mot slutet av läsningen. Jag kommer ändå att tänka på vad Klara Johanson skrev en gång, att det hon var verkligt bra på här i världen var att läsa.

Det är en underskattad färdighet.

« Äldre inlägg

© 2021 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑