Tystnad

Läsning pågår

Kategori: Babbel (sida 1 av 30)

Vittfarnepriset: sista året

I oktober 2012 instiftade vi på Tystnad (i samarbete med Tony Elgenstierna) Vittfarnepriset, som mer eller mindre årligen har gått till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, våndats, petat sig i naveln ett par månader, läst igen, våndats, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela Vittfarnepriset för 2014 och 2015 till Arina Pingol.

Det har skrivits andra läsvärda texter om Confuse (2015 års Swecon), Steampunkfestivalen (2014 års Swecon) och Confetti (sf-kongress i Göteborg 2014) Utöver Arina Pingols kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Tomas Cronholm, som tydligt förmår berätta vad som händer i kongressens program, och Anna Vintersvärd, som personligt skildrat kongressen ur sitt perspektiv. Juryn har också uppskattat flera ambitiösa kongressrapporter skrivna på engelska, som dock ligger utanför vad Vittfarnepriset belönar.

Arina Pingol
Tomas Cronholm
Anna Vintersvärd

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Detta är sista året som Vittfarnepriset delas ut. Tidigare pristagare är Nahal Ghanbari och Olov Livendahl.

Thrillertitlar

Jag läste Vårens böcker och diverse nyhetsbrev och fnissade åt några thrillertitlar.

Projekt individ X av Gregg Hurwitz. Både Projekt x och Individ x skulle kännas som vanliga typiska och lite tråkiga thrillertitlar. Kombinationen känns som en parodi. Det tyckte kanske förlaget också, för letar man efter den nu finns den inte. Däremot ges Vem är Evan Smoak? av Gregg Hurwitz ut i veckan.

Carnal Innocence av Nora Roberts. Jag fattar att det inte är helt lätt att komma på boktitlar när en författare har skrivit ungefär en miljon böcker, men ändå. Min omedelbara association: kunde vara titeln på random b-thriller som sändes sent på TV3 när jag gick på högstadiet.

Bron av Stephen Booth. Inget konstigt med den, tills jag såg att originaltiteln är Corpse Bridge vilket låter som en dålig skräckfilm eller ett metalband och vips kändes det väldigt tråkigt med bara Bron.

Star Wars, kanon och den ogiltigförklarade läsningen

Nu i dagarna hade den senaste Star Wars-filmen premiär, den första sedan Disney skaffade sig rättigheterna till filmerna. Ett beslut som passerat tämligen obemärkt förbi utanför de flesta Star Wars- eller åtminstone science fiction- och spelkretsar är att ett av de beslut som fattades när mythoset hamnade under musens kontroll var att ingen av den bakgrund som getts i till exempel spel eller böcker längre gäller. Disney bestämde sig för att enbart ta hänsyn till filmerna och böckerna i Star Wars expanded universe är inte längre, som det heter, kanon.

Jag har inte läst några av böckerna – jag kommer förmodligen inte ens att se den senaste filmen – och känner mig inte personligen drabbad, men jag är lite fascinerad och närmast beklämd av några av de diskussioner om ämnet jag har snubblat över. En av skillnaderna mellan verklighet och fiktion är att fiktionen är så mycket mer bestämd och påtaglig. Mängden möjliga sanningar är färre. Vi vet på ett annat sätt vad som har hänt. I någon mån utmanas det här av alternativa förklaringsmodeller som fan fiction. I somliga populärkulturella kretsar är kanon därför ett centralt begrepp för att skilja den riktiga sanningen från fan fictionens spekulationer som sker kring vad som kunde ha varit. Men i det här fallet har Star Wars-böckerna hört till den obestridliga kärnan av sanning: de har legat innanför kanonbegreppet, inte utanför.

Nu har de flyttats. För många läsare innebär det mer än att Disney förklarar hur bolaget tänker förhålla sig till övriga berättelser när de skall gå vidare och göra fler filmer: det blir, i efterhand, ett ogiltigförklarande av läsningen. Några känner sig lurade, när upplevelser de har haft och tyckt om rycks från dem. Det är inte längre sant inom fiktionens ramar och förlorar därmed mycket av det värde det hade. En av poängerna var att man kunde lära sig mer om Star Wars. Plötsligt är böckerna bara påhitt.

Mest fascinerande är kanske att det inte ens en fråga om kultur och om skaparens tolkning. Det är en fråga om ekonomi och juridik där upphovsrätt är någonting som går att köpa och sälja. Likväl rättar sig många av läsarna, till och med i upplevelsen av sin egen läsning.

Note to self

Härmar Johans inledning här: Jag ska inte läsa Nevada Barr. Jag ska inte läsa Nevada Barr. Jag ska inte läsa Nevada Barr.

Jag kommer att bli frestad nästa gång ytterligare en thriller om den brottsbekämpande rangern Anna Pigeon dimper ner på jobbet, men jag ska inte läsa den.

Jag skrev ju om hennes Vargavinter tidigare i våras, och har sedan dess läst två böcker till. Min läsning av Stum rädsla följde väldigt mycket samma mönster som Vargavinter: Jag gillade naturskildringarna och Annas ensamma vandringar i nationalparkerna och tyckte att den var en snyggt uppbyggd thriller som var svår att lägga ifrån sig eftersom den var så himla spännande. Jag störde mig på vissa saker i översättningen och på korrekturfelen. Jag blev också allt mer arg ju mer av mysteriet som nystades upp, eftersom jag egentligen inte borde läsa om mänskliga vidrigheter i nutid. Övernaturliga monster, halshuggningar för 500 år sedan – fine. Drogade våldtäktsoffer, hjärntvättade unga flickor – jag orkar inte.

Jag läste också Pumaspår, som är den första boken i Anna Pigeon-serien. Den var inte lika obehaglig som de andra – ”vanliga” mord utan extra creep-faktor, om ni fattar hur jag menar – men tyvärr inte heller lika spännande, utan ganska trögstartad. Barr har blivit betydligt bättre på att bygga upp spänningen sedan hon skrev den, men det innebär inte att jag borde läsa mer.

Noveller x 3: Häxor, gym och bokmässan

20150923_novell3 20150923_novell2 20150923_novell1

Jag har läst några noveller:

The Practical Witch’s Guide to Acquiring Real Estate av A.C. Wise. Precis vad titeln säger: En handledning för häxor som vill skaffa hus, olika sätt att göra det (bygga, ockupera, tämja osv) och vilka potentiella problem som följer med varje metod. Det är en himla charmig och rolig novell, som vi försökte ha novellcirkel om på Catahya, men vi märkte snabbt att det inte fanns så mycket att diskutera. Men läsvärd är den.

Run, eat, repeat av Therese Widenfjord handlar om en kvinna på ett nattöppet gym. Hon trivs med sin förändrade kropp, med att ha blivit stark och snabb, men allt står inte rätt till. Försöker hon springa ifrån minnena av personer som har gjort henne illa?

Det är inte så svårt att ana vart novellen är på väg, men det bygger mycket på att känna till dess sammanhang. Om jag inte hade känt till förlaget eller om den exempelvis inte hade blurbats som rysare hade jag säkert gjort andra antaganden om vad som skulle hända. Den är hur som helst välskriven med en olycksbådande stämning.

Bonniers hemlighet av Anders Fager. Imorgon drar Bokmässan igång och Mix förlag skickar ut mininoveller via sms, som alla utspelar sig under Bokmässan. I den roliga munsbiten Bonniers hemlighet (11 sms lång) är berättaren övertygad om att ett flertal författare är robotar som laddas via en sladd i ryggen. Det förklarar bland annat varför vissa av dem beter sig konstigt. ”Mjukvarufel!” Så om någon sliter skjortan av någon stackars författare under mässan för att kolla efter kontakten kan vi skylla det på Anders Fager.

Nu väntar jag på att hela Montermonster ska droppa in. Tänker inte läsa en fjuttdel i taget.

Vittfarne: läget

Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, delar ut Vittfarnepriset, som skall uppmuntra till välskrivna kongressrapporter från svenska sf-kongresser. Av administrativa skäl delades inte någon sådan ut på årets Swecon. Det betyder inte att kongressrapporterna är bortglömda: kongressrapporter från 2014 kommer, tillsammans med de som har tillkommit i år, att tas i beaktande när juryn sätter sig ned för att titta på dem 1 oktober.

Det lär bli sista Vittfarnepriset, om inte annat så för att medlen från Alvarfonden som finansierat priset sedan är slut.

Var ska den jäkla boken stå?

Jag läste en artikel om YA i Höstens böcker och funderade på den här biten:

201508_kat

Även om jag tänker anta att det tråkiga och enögda beteende som beskrivs inte är representativt för biblioteksfolk i allmänhet (inte alla bibliotekarier, hoho), så förstår jag ju ändå varifrån det kan komma. Ibland blir jag lite trött på det kategoriska sätt att se på litteratur som till viss del är en praktisk nödvändighet på jobbet. Jag skulle knappast ha blivit bibliotekarie om jag hade något emot att sortera saker (heh), men det ständiga kategoriserandet blir som sagt ibland tröttsamt. Barn eller vuxen, fack eller skön, här eller där, hit eller dit, bu eller bä. Herregud, kan vi inte bara lägga dem i en stor hög istället? Som bibliotekspersonal (och bokhandelspersonal) är man ju begränsad av det fysiska rummet man arbetar i och det leder lätt till att titta lite snett på sånt som inte är lättplacerat. Inte för att man nödvändigtvis vill att böcker ska passa i tydliga fack, utan för att de rent praktiskt måste placeras någonstans.

När jag läser bryr jag mig inte om det är en ungdomsbok eller en vuxenbok eller om den svävar någonstans i mitten eller flyter åt alla håll. Men när jag står på jobbet med boken i handen måste jag välja. Vilken avdelning? Vilken hylla? En enskild bok kan inte befinna sig i flera hyllor samtidigt, hur gränsöverskridande dess innehåll än är. Så välj. Välj, välj och välj igen.

Det är nog därför bibliotekarier kan bli lite fnattiga när det gäller böcker som inte passar i tydliga fack. Det är därför jag, som egentligen tycker att det är kul med genreblandning och flytande gränser, kan komma på mig själv med att titta på en bok med luddig genre- eller målgruppstillhörighet och bara ”argh, jobbig bok”. Inte för att jag vill att all litteratur ska passa in i fack – det vill jag absolut inte – utan för att någonstans måste de jäkla böckerna stå. Helst på den plats där de har störst chans att hitta sina läsare, och vilken plats det är kan man slita sitt hår över hur många gånger som helst.

Transmetropolitan

transmetropolitan Jag vet förstås ingenting om serier. Jag växte inte upp med dem på det sätt som många andra verkar ha gjort. Mina upplevelser som barn inskränkte sig till Bamse, Tintin, Valhall och några enstaka annat verk, en rännil bredvid den ständigt närvarande floden av böcker. Jag var ett mycket oförlåtande barn: serier var ointressanta eftersom antalet ord per sida var för litet för att motivera tiden man lade på att läsa dem. Det var först upp mot vuxen ålder jag lite motvilligt började inse att det kanske inte var en helt rimlig inställning. Ett av de första verk jag läste efter barndomen, runt artonårsåldern, var Warren Ellis och Darick Robertsons Transmetropolitan, en orgie i våld, bisarra framtidsfenomen, skatologi och journalistik. Jag tyckte om den. Den finns en puls i Transmetropolitan, en rytm som får en att se förbi skavankerna, en befriande fantasirikedom i detaljerna. Jag misstänker ändå att jag hade tyckt ännu bättre om den om jag hade läst den när jag var femton eller sexton istället.

Jag läste om den nyligen. Åren har inte varit snäll mot den. Det är inte mest det faktum att en serie som avslutades 2002 och är tänkt att utspela sig ett par hundra år in i framtiden på flera centrala sätt redan har hunnit springas om av den tekniska utvecklingen – eller åtminstone den tekniska utvecklingens effekter på oss som sociala, politiska och retoriska varelser – utan snarare att den lämpar sig ännu sämre för tjugoåttaåringar än för artonåringar. De enstaka försöken att nyansera protagonisten förtydligar bara hur endimensionella de flesta runt honom är. Den har fortfarande sin rytm, sin puls, sin detaljrikedom. Jag tycker fortfarande om den.

Jag kan bara inte låta bli att önska att någon hade skrivit en Transmetropolitan för vuxna läsare. Våld, sex och skatologi hör, trots allt, barndomen till.

Ovärdigt

bokcirkels

Detalj från bokomslag.

Första tanken: Det står åtminstone genast klart vilken typ av lite bredare målgrupp förlaget tänker sig.

Andra tanken: Men det här är ju fan direkt ovärdigt. Så såg inte omslaget ut när jag beställde boken. Då hade jag aldrig köpt den. Boken jag precis har köpt har inte bara stämplat mig som en bokcirkelmänniska, utan också bestämt sig för att jag vill prata om litteratur men inte riktigt vet hur man gör.

Tredje tanken: Borde jag göra mig av med den här boken? Slänga den? Ge bort den efter att ha klippt bort en bit av omslaget?

Kort om e-böcker och bibliotek

”Regeringen vill också att biblioteken satsar mer på utlåning av e-böcker”, skrev SVT igår kväll. Det är en kort text och jag vet ju inte riktigt vad det hela egentligen innebär, men jag twittrade följande reaktion:

Nja. Alltså. Jag tycker såklart att bibliotek ska ha e-böcker och skulle gärna jobba mer med dem.

MEN e-böcker kostar redan för mycket, både i rena pengar och i arbetstid, i förhållande till hur mycket de lånas.

E-boksutlåningen är fortfarande LITEN i jämförelse med övriga utlån = mycket jobb för en rätt liten låntagargrupp.

Dessutom har ju e-böckerna problemet att de kräver en relativt dyr pryl – smartphone, platta, dator – för att läsas.

Ska biblioteken ”satsa” mer på sådant, på medier som inte kan användas av dem som inte har råd med verktygen?

Men en samlad strategi för folkbibliotekens hantering av e-böcker skulle ju vara najs.

Ledsna valpar, Hugopriset och politiken: Sad Puppies-kampanjen

I går släpptes nomineringarna till årets Hugopris, den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens viktigaste pris. Nämnda värld har reagerat tämligen upprört. Jag försöker förklara varför.

Edit: det här inlägget slängdes ihop väldigt snabbt på resande fot, eftersom folk ställde frågor och ville ha en bakgrund till debatten. Som det har påpekats i kommentarerna blev distinktionen mellan Sad Puppies- och Rabid Puppies-kampanjen lite väl otydlig, så läs gärna där också. Mea culpa.

Vad är Hugopriset?

Hugopriset är tillsammans med Nebulapriset den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens mest prestigefyllda pris, och enligt folk i branschen det enda som i nämnvärd utsträckning påverkar försäljningssiffrorna. Det röstas fram av medlemmarna i science fiction-kongressen Worldcon och delas ut i en prisceremoni på kongressen. Hugopriset var ursprungligen mycket mer av ett renodlat science fiction-pris, men har med tiden kommit att omfamna även fantasy. Först sker ett nomineringsförfarande bland Worldcons medlemmar, där de fem mest populära verken hamnar på en lista och sedan går att rösta på.

Vad är Sad Puppies-kampanjen?

Sad Puppies-kampanjen är en kampanj som drivits sedan 2013 av författaren Larry Correia. Correia, och hans allierade, anser att Hugopriset tagits över av ett gäng politiskt korrekta feminister och (med amerikanska termer) vänstermänniskor som är mer intresserade av att lyfta fram sin socialpolitiska agenda än än god, hederlig science fiction med underhållningsvärde. Dessa människor är de ledsna valparna. En vanlig förolämpning att slänga åt meningsmotståndare är ”social justice warrior”. Många inom fältet uppfattar det som en konservativ politisk kampanj, medan de själva anser sig stå för en avpolitisering av ett politiserat pris. De anser också att Worldconmedlemmarna inte representerar sf-läsarna eller sf-fandom, som de ofta har en bredare definition av, överlag. 2014 hade de viss framgång, när flera av deras förslag faktiskt dök upp bland de nominerade till priset. I år dominerar de många av kategorierna.

Framför allt har kampanjen lyft fram författare som publiceras av förlaget Castalia House (nio nomineringar utspridda över fyra kategorier, varav sex för John C. Wright), ett projekt som författaren och bloggaren Theodore Beale står bakom. Beale, som skriver under pseudonymen Vox Day, är en av den amerikanska science fiction-rörelsens mer kontroversiella delar genom hela dess historia, inte minst på grund av hans uttalat rasistiska, homofoba och misogyna ställningstaganden, där han bland annat tar ställning mot kvinnlig rösträtt, anser att det inte går att våldta inom äktenskapet, att homosexualitet är en genetisk defekt, att kvinnors utbildning har haft kraftigt negativ effekt på samhället och så vidare. Beale har också drivit en parallell och delvis överlappande kampanj, Rabid Puppies. Beale har också nominerats i båda redaktörskategorierna. Som File 770 har visat, så finns det ett begränsat antal verk bland de nominerade i år som inte har fått stöd av någon av listorna.

Årets mycket större framgångar kan förmodligen tillskrivas eller delvis tillskrivas det faktum att Sad Puppy-projektet i år fått stöd av delar av #gamergate-rörelsen.

Kommer Sad Puppies-verken att vinna?

Bra fråga. Det blir mycket svårare för dem.

För att få nominera till och rösta om Hugopriset måste man som sagt vara medlem i Worldcon. Däremot behöver man inte vara fullständig medlem, med rätt att närvara, utan bara stödjande medlem, vilket bara kostar några hundralappar. Eftersom Hugopriset bär viss prestige (och i romankategorin ett visst ekonomiskt värde) har alla eller de flesta verk de senaste åren inkluderats i ett elektroniskt Hugo Voter Packet, eftersom förläggare och författare inte velat minska sina chanser att vinna för att folk helt enkelt inte läst deras verk. Det har alltså varit tämligen enkelt att sälja in ett stödjande medlemskap även till folk som inte riktigt har koll på vad det handlar om: ”visst, du betalar det här, men det är för en bra sak och du får ett helt gäng e-böcker på köpet”.

Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att många har nominerat enligt listan utan över huvud taget ha läst verken. Många som inte har nominerat enligt Sad Puppies-listan (eller Rabid Puppies, för den delen) har däremot spritt ut sina nomineringar på diverse verk. Det kommer inte fungera på samma sätt i röstningen. Om tio personer nominerar A, tre B, fyra C, sju D, två E och fyra F, så kommer A att ha fått flest nomineringar, även om de tjugo som nominerade B, C, D, E och F tycker distinkt illa om verk A. Hugoomröstningen är dessutom ett preferensröstningssystem: man rangordnar de verk man anser är förtjänta av priset, från ett till (om man tycker att alla fem skulle kunna förtjäna det) fem. Den som har fått färst röster stryks, och de röster som gått till det verket går till deras andraalternativ, tills något verk har fler än femtio procent av rösterna. Detta gör det mycket svårare för djupt impopulära förslag att vinna, och en tämligen vild spridning i nomineringsförfarandet kommer nu koncentreras på de få verk många kommer tycka är värda att rösta på.

Som det har konstaterats: i år är ett år då alternativet ”no award” har god chans att hamna mycket högt upp i flera kategorier.

Vad innebär det för Hugopriset?

Bra fråga, igen. Personligen har jag mycket svårt att ta priset på allvar. Det har alltid haft starka inslag av popularitetstävling. Folk som är omtyckta har haft enklare att få sina böcker nominerade. Ett verk skrivet av Neil Gaiman har mycket enklare att vinna än precis samma verk skulle ha haft om det stått någon annans namn på omslaget. Det går ofta till verk utan imponerande litterära värden. Likväl finns det inget pris som har riktigt samma funktion eller status. Det har börjat muttras om eventuella regelförändringar för att mota bort sådana här försök. Vi får se om det lyckas. Skulle det fortsätta på samma sätt ett par år till, eller om kampanjen skulle lyckas få priset till ett av sina förslag i romankategorin, skulle det nog kunna ha långvarig negativ effekt på Hugoprisets betydelse.

Kostymen sys i det tysta

Tomas Tranströmer skrev inga enorma mängder poesi under sitt liv. Ofta sparsmakad, både i uttryck och produktion. Kanske är det vad som gjord honom så älskad: han skrev tillräckligt lite för att man inte skall behöva sila fram guldet ur mediokert slam. Det glittrar öppet. Det var också tydligt, häromdagen, hur mycket han hade skrivit om döden: åtminstone mina sociala medier-flöden exploderade i Tranströmerlyrik som aldrig kan ha varit mer lämpad än denna dag.

Vi har alldeles för få dagar vi ägnar åt att citera poesi för varandra.

Guillou och hans framtid

Den respekt Jan Guillou förtjänar har han nog huvudsakligen arbetat sig till i egenskap av grävande journalist, snarare än som medioker skönlitterär författare eller politisk kommentator. Två saker roade mig ändå när jag häromdagen bläddrade lite i I hennes majestäts tjänst från 1994.

Det hade det goda med sig att hotet att behandla den minoritet som var nästan halva befolkningen, nämligen den ryska, som andra klassens medborgare tillfälligt minskade. Det var bra, eftersom den ryska minoritetens ställning i de baltiska staterna skulle bli den avgörande frågan för att motivera eller inte motivera en framtida post-jeltsinsk rysk invasion.

Vi labororer med två krigsfall av större sannolikhetsgrad, det ena olika ryska inbördeskrig eller krig mellan Ryssland och Ukraina

Även om det där och då inte var revolutionerande tankegångar och delvis var fel, med sitt fokus på Baltikum som klarat sig undan samtidigt som ryska styrkor varit inblandade i krigen i Transnistrien, Georgien och Ukraina.

Massolit Book Blog Awards

massolit-logo

Tystnad har blivit nominerad i kategorin ”Årets bokblogg” på Massolit Book Blog Awards. Kul! Jag blev förvånad, för det här är ju varken en stor eller särskilt aktiv blogg, men såklart glad.

Här kan ni rösta på oss, eller på någon av de andra utmärkta bloggarna som är nominerande.

LibraryThing

201502_thing

För några månader sedan skaffade jag mig ett konto på LibraryThing och började registrera mina böcker där. Dels för att jag ibland gör puckade saker som att köpa böcker jag redan har, men mest för att det ju är kul med listor.

Jag hade någon vag idé om att låna hem en blipp från jobbet (alltså en handscanner) för att läsa in alla streckkoder, men sen kom jag på att jag har en smartphone. Duh. Jag använder appen Barcode Scanner för att läsa av streckkoderna. Sedan sparar jag historiken som csv och importerar den på LibraryThing. Importfunktionen där är rätt bra. Även om man importerar en fil med annat crap i så plockar den ut ISBN-numren.

(Jag har även testat någon app som både kan läsa streckkoder och sedan lägga in dem på LT, men den var omständlig och klarade bara en bok i taget, så det gick långsammare än att skriva in ISBN-numren för hand.)

Hittills har jag lagt in 684 böcker och skulle gissa att det är kring 150-200 kvar. Använder ni LibraryThing? Vad heter ni där?

Äldre inlägg

© 2016 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑