Tystnad

Läsning pågår

Kategori: Babbel (sida 1 av 30)

Transmetropolitan

transmetropolitan Jag vet förstås ingenting om serier. Jag växte inte upp med dem på det sätt som många andra verkar ha gjort. Mina upplevelser som barn inskränkte sig till Bamse, Tintin, Valhall och några enstaka annat verk, en rännil bredvid den ständigt närvarande floden av böcker. Jag var ett mycket oförlåtande barn: serier var ointressanta eftersom antalet ord per sida var för litet för att motivera tiden man lade på att läsa dem. Det var först upp mot vuxen ålder jag lite motvilligt började inse att det kanske inte var en helt rimlig inställning. Ett av de första verk jag läste efter barndomen, runt artonårsåldern, var Warren Ellis och Darick Robertsons Transmetropolitan, en orgie i våld, bisarra framtidsfenomen, skatologi och journalistik. Jag tyckte om den. Den finns en puls i Transmetropolitan, en rytm som får en att se förbi skavankerna, en befriande fantasirikedom i detaljerna. Jag misstänker ändå att jag hade tyckt ännu bättre om den om jag hade läst den när jag var femton eller sexton istället.

Jag läste om den nyligen. Åren har inte varit snäll mot den. Det är inte mest det faktum att en serie som avslutades 2002 och är tänkt att utspela sig ett par hundra år in i framtiden på flera centrala sätt redan har hunnit springas om av den tekniska utvecklingen – eller åtminstone den tekniska utvecklingens effekter på oss som sociala, politiska och retoriska varelser – utan snarare att den lämpar sig ännu sämre för tjugoåttaåringar än för artonåringar. De enstaka försöken att nyansera protagonisten förtydligar bara hur endimensionella de flesta runt honom är. Den har fortfarande sin rytm, sin puls, sin detaljrikedom. Jag tycker fortfarande om den.

Jag kan bara inte låta bli att önska att någon hade skrivit en Transmetropolitan för vuxna läsare. Våld, sex och skatologi hör, trots allt, barndomen till.

Ovärdigt

bokcirkels

Detalj från bokomslag.

Första tanken: Det står åtminstone genast klart vilken typ av lite bredare målgrupp förlaget tänker sig.

Andra tanken: Men det här är ju fan direkt ovärdigt. Så såg inte omslaget ut när jag beställde boken. Då hade jag aldrig köpt den. Boken jag precis har köpt har inte bara stämplat mig som en bokcirkelmänniska, utan också bestämt sig för att jag vill prata om litteratur men inte riktigt vet hur man gör.

Tredje tanken: Borde jag göra mig av med den här boken? Slänga den? Ge bort den efter att ha klippt bort en bit av omslaget?

Kort om e-böcker och bibliotek

”Regeringen vill också att biblioteken satsar mer på utlåning av e-böcker”, skrev SVT igår kväll. Det är en kort text och jag vet ju inte riktigt vad det hela egentligen innebär, men jag twittrade följande reaktion:

Nja. Alltså. Jag tycker såklart att bibliotek ska ha e-böcker och skulle gärna jobba mer med dem.

MEN e-böcker kostar redan för mycket, både i rena pengar och i arbetstid, i förhållande till hur mycket de lånas.

E-boksutlåningen är fortfarande LITEN i jämförelse med övriga utlån = mycket jobb för en rätt liten låntagargrupp.

Dessutom har ju e-böckerna problemet att de kräver en relativt dyr pryl – smartphone, platta, dator – för att läsas.

Ska biblioteken ”satsa” mer på sådant, på medier som inte kan användas av dem som inte har råd med verktygen?

Men en samlad strategi för folkbibliotekens hantering av e-böcker skulle ju vara najs.

Ledsna valpar, Hugopriset och politiken: Sad Puppies-kampanjen

I går släpptes nomineringarna till årets Hugopris, den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens viktigaste pris. Nämnda värld har reagerat tämligen upprört. Jag försöker förklara varför.

Edit: det här inlägget slängdes ihop väldigt snabbt på resande fot, eftersom folk ställde frågor och ville ha en bakgrund till debatten. Som det har påpekats i kommentarerna blev distinktionen mellan Sad Puppies- och Rabid Puppies-kampanjen lite väl otydlig, så läs gärna där också. Mea culpa.

Vad är Hugopriset?

Hugopriset är tillsammans med Nebulapriset den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens mest prestigefyllda pris, och enligt folk i branschen det enda som i nämnvärd utsträckning påverkar försäljningssiffrorna. Det röstas fram av medlemmarna i science fiction-kongressen Worldcon och delas ut i en prisceremoni på kongressen. Hugopriset var ursprungligen mycket mer av ett renodlat science fiction-pris, men har med tiden kommit att omfamna även fantasy. Först sker ett nomineringsförfarande bland Worldcons medlemmar, där de fem mest populära verken hamnar på en lista och sedan går att rösta på.

Vad är Sad Puppies-kampanjen?

Sad Puppies-kampanjen är en kampanj som drivits sedan 2013 av författaren Larry Correia. Correia, och hans allierade, anser att Hugopriset tagits över av ett gäng politiskt korrekta feminister och (med amerikanska termer) vänstermänniskor som är mer intresserade av att lyfta fram sin socialpolitiska agenda än än god, hederlig science fiction med underhållningsvärde. Dessa människor är de ledsna valparna. En vanlig förolämpning att slänga åt meningsmotståndare är ”social justice warrior”. Många inom fältet uppfattar det som en konservativ politisk kampanj, medan de själva anser sig stå för en avpolitisering av ett politiserat pris. De anser också att Worldconmedlemmarna inte representerar sf-läsarna eller sf-fandom, som de ofta har en bredare definition av, överlag. 2014 hade de viss framgång, när flera av deras förslag faktiskt dök upp bland de nominerade till priset. I år dominerar de många av kategorierna.

Framför allt har kampanjen lyft fram författare som publiceras av förlaget Castalia House (nio nomineringar utspridda över fyra kategorier, varav sex för John C. Wright), ett projekt som författaren och bloggaren Theodore Beale står bakom. Beale, som skriver under pseudonymen Vox Day, är en av den amerikanska science fiction-rörelsens mer kontroversiella delar genom hela dess historia, inte minst på grund av hans uttalat rasistiska, homofoba och misogyna ställningstaganden, där han bland annat tar ställning mot kvinnlig rösträtt, anser att det inte går att våldta inom äktenskapet, att homosexualitet är en genetisk defekt, att kvinnors utbildning har haft kraftigt negativ effekt på samhället och så vidare. Beale har också drivit en parallell och delvis överlappande kampanj, Rabid Puppies. Beale har också nominerats i båda redaktörskategorierna. Som File 770 har visat, så finns det ett begränsat antal verk bland de nominerade i år som inte har fått stöd av någon av listorna.

Årets mycket större framgångar kan förmodligen tillskrivas eller delvis tillskrivas det faktum att Sad Puppy-projektet i år fått stöd av delar av #gamergate-rörelsen.

Kommer Sad Puppies-verken att vinna?

Bra fråga. Det blir mycket svårare för dem.

För att få nominera till och rösta om Hugopriset måste man som sagt vara medlem i Worldcon. Däremot behöver man inte vara fullständig medlem, med rätt att närvara, utan bara stödjande medlem, vilket bara kostar några hundralappar. Eftersom Hugopriset bär viss prestige (och i romankategorin ett visst ekonomiskt värde) har alla eller de flesta verk de senaste åren inkluderats i ett elektroniskt Hugo Voter Packet, eftersom förläggare och författare inte velat minska sina chanser att vinna för att folk helt enkelt inte läst deras verk. Det har alltså varit tämligen enkelt att sälja in ett stödjande medlemskap även till folk som inte riktigt har koll på vad det handlar om: ”visst, du betalar det här, men det är för en bra sak och du får ett helt gäng e-böcker på köpet”.

Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att många har nominerat enligt listan utan över huvud taget ha läst verken. Många som inte har nominerat enligt Sad Puppies-listan (eller Rabid Puppies, för den delen) har däremot spritt ut sina nomineringar på diverse verk. Det kommer inte fungera på samma sätt i röstningen. Om tio personer nominerar A, tre B, fyra C, sju D, två E och fyra F, så kommer A att ha fått flest nomineringar, även om de tjugo som nominerade B, C, D, E och F tycker distinkt illa om verk A. Hugoomröstningen är dessutom ett preferensröstningssystem: man rangordnar de verk man anser är förtjänta av priset, från ett till (om man tycker att alla fem skulle kunna förtjäna det) fem. Den som har fått färst röster stryks, och de röster som gått till det verket går till deras andraalternativ, tills något verk har fler än femtio procent av rösterna. Detta gör det mycket svårare för djupt impopulära förslag att vinna, och en tämligen vild spridning i nomineringsförfarandet kommer nu koncentreras på de få verk många kommer tycka är värda att rösta på.

Som det har konstaterats: i år är ett år då alternativet ”no award” har god chans att hamna mycket högt upp i flera kategorier.

Vad innebär det för Hugopriset?

Bra fråga, igen. Personligen har jag mycket svårt att ta priset på allvar. Det har alltid haft starka inslag av popularitetstävling. Folk som är omtyckta har haft enklare att få sina böcker nominerade. Ett verk skrivet av Neil Gaiman har mycket enklare att vinna än precis samma verk skulle ha haft om det stått någon annans namn på omslaget. Det går ofta till verk utan imponerande litterära värden. Likväl finns det inget pris som har riktigt samma funktion eller status. Det har börjat muttras om eventuella regelförändringar för att mota bort sådana här försök. Vi får se om det lyckas. Skulle det fortsätta på samma sätt ett par år till, eller om kampanjen skulle lyckas få priset till ett av sina förslag i romankategorin, skulle det nog kunna ha långvarig negativ effekt på Hugoprisets betydelse.

Kostymen sys i det tysta

Tomas Tranströmer skrev inga enorma mängder poesi under sitt liv. Ofta sparsmakad, både i uttryck och produktion. Kanske är det vad som gjord honom så älskad: han skrev tillräckligt lite för att man inte skall behöva sila fram guldet ur mediokert slam. Det glittrar öppet. Det var också tydligt, häromdagen, hur mycket han hade skrivit om döden: åtminstone mina sociala medier-flöden exploderade i Tranströmerlyrik som aldrig kan ha varit mer lämpad än denna dag.

Vi har alldeles för få dagar vi ägnar åt att citera poesi för varandra.

Guillou och hans framtid

Den respekt Jan Guillou förtjänar har han nog huvudsakligen arbetat sig till i egenskap av grävande journalist, snarare än som medioker skönlitterär författare eller politisk kommentator. Två saker roade mig ändå när jag häromdagen bläddrade lite i I hennes majestäts tjänst från 1994.

Det hade det goda med sig att hotet att behandla den minoritet som var nästan halva befolkningen, nämligen den ryska, som andra klassens medborgare tillfälligt minskade. Det var bra, eftersom den ryska minoritetens ställning i de baltiska staterna skulle bli den avgörande frågan för att motivera eller inte motivera en framtida post-jeltsinsk rysk invasion.

Vi labororer med två krigsfall av större sannolikhetsgrad, det ena olika ryska inbördeskrig eller krig mellan Ryssland och Ukraina

Även om det där och då inte var revolutionerande tankegångar och delvis var fel, med sitt fokus på Baltikum som klarat sig undan samtidigt som ryska styrkor varit inblandade i krigen i Transnistrien, Georgien och Ukraina.

Massolit Book Blog Awards

massolit-logo

Tystnad har blivit nominerad i kategorin ”Årets bokblogg” på Massolit Book Blog Awards. Kul! Jag blev förvånad, för det här är ju varken en stor eller särskilt aktiv blogg, men såklart glad.

Här kan ni rösta på oss, eller på någon av de andra utmärkta bloggarna som är nominerande.

LibraryThing

201502_thing

För några månader sedan skaffade jag mig ett konto på LibraryThing och började registrera mina böcker där. Dels för att jag ibland gör puckade saker som att köpa böcker jag redan har, men mest för att det ju är kul med listor.

Jag hade någon vag idé om att låna hem en blipp från jobbet (alltså en handscanner) för att läsa in alla streckkoder, men sen kom jag på att jag har en smartphone. Duh. Jag använder appen Barcode Scanner för att läsa av streckkoderna. Sedan sparar jag historiken som csv och importerar den på LibraryThing. Importfunktionen där är rätt bra. Även om man importerar en fil med annat crap i så plockar den ut ISBN-numren.

(Jag har även testat någon app som både kan läsa streckkoder och sedan lägga in dem på LT, men den var omständlig och klarade bara en bok i taget, så det gick långsammare än att skriva in ISBN-numren för hand.)

Hittills har jag lagt in 684 böcker och skulle gissa att det är kring 150-200 kvar. Använder ni LibraryThing? Vad heter ni där?

Utopins röster

Kanske är det Svetlana Aleksijevitjs ambition att närmast framstå som en diktafon som lyfter henne så högt. Den som håller upp en spegel framför världen väljer spegelns vinkel, men en sak kvarstår: avsaknaden av ett stort jag som breder ut sig och skymmer det man berättar om. Måhända är jagets frånvaro bara en illusion, men även som illusion är det en lisa.

Alla borde läsa Tiden second hand.

Lär dig svenska med Otto Witt

Otto Witt är en av den svenska science fiction-litteraturens föregångare, verksam under 1900-talets första decennier. Han skulle kunna beskrivas som någonstans mellan Jules Verne och Hugo Gernsback, fast utan Vernes antydan till berättarförmåga eller Gernsbacks framgång med att nå ut till och forma ett litterärt fält. Han skrev en rad spekulativa science fiction-romaner och drev under några år tidskriften Hugin, ”för naturvetande i roande form”. Jag har läst ett par av romanerna, Jordens inre och Den underbara spegeln (båda finns att ladda ned på Project Gutenberg), och kan varmt rekommendera att alla som saknar ett större intresse för science fiction-litteraturhistoria låter bli. Han skrev dessutom en del annan skönlitteratur, bland annat en rad deckare, men får allt som oftast vila i välförtjänt glömska och är nog mest ihågkommen inom science fiction-sfären. Trodde jag.

Otto Witts Den blåa diamanten

Min vän Pierre är i Ryssland. Han hittade boken ovan, en av Otto Witts deckare, från 1914. Den ryska baksidetexten presenterar honom som ”en av Sveriges främsta skönlitterära skriftställare”, men boken är på svenska – publicerad 2014 för ryssar som vill lära sig språket.

Ord och utryck som ”veckrick”, ”blindtarmsstump”, ”armstake”, och ”tömma en välgörenhetsbägare för någon” översätts i fotnötter för den läsare som till äventyrs inte känner till dem.

Däremot förutsätts att ord som ”baltoalett”, ”spotskt”, och ”tandpastetub” är kända.
  – Pierre

Otto Witt dog förvisso för tillräckligt länge sedan för att boken med god marginal skall befinna sig i domaine public så man inte behöver oroa sig för arvoden till eventuella levande släktingar. Men det gäller ju till exempel Karin Boye och Hjalmar Söderberg också.

Det kan vara ett av de mest bisarra pedagogiska val jag någonsin har stött på. Arma ryssar.

Män som inte älskar kvinnor

Den spanska översättningen av Stieg Larssons titel Män som hatar kvinnor är så vansinnigt tam: Los hombres que no amaban a las mujeres. Jag kan inte låta bli att känna att lite kraft kanske gick förlorad där.

Det är inte bara spanskan heller, utan verkar vara ett generellt drag hos språken kopplade till Iberiska halvön. Enligt samma mönster heter den på katalanska Els homes que no estimaven les dones. I Portugal gavs den förvisso ut under den mer bokstavliga översättningen Os homens que odeiam as mulheres, men i Brasilien heter den ändå Os momens que não amavam as mulheres.

Hanna Fahl om sf-läsare och kön: en halv sanning

Hann Fahl skriver i Dagens Nyheter om science fiction-litteratur som experimenterar med kön och läsarreaktioner, kanske mest om Ann Leckies Ancillary Justice. Hon har inte specifikt fel: det hon säger är sant. Men en halv sanning är en ganska sned bild. Till exempel skulle man också kunna nämna att just Ancillary Justice med god marginal röstades fram, av läsare, som vinnare av Hugopriset, den engelskaspråkiga science fiction-världens mest pretigefyllda pris. Att det finns science fiction-litteratur som lyfts fram just på grund av dylika experiment.

Det finns en diskussion, debatt och ibland närmast kamp inom delar science fiction-rörelsen om huruvida det innebär bra eller dåliga saker för sf-litteraturen, vilket väl kanske inte är så konstigt när den domineras av personer från ett med svenska mått mätt så konservativt land som USA. Det är väl värt att ta upp.

Men det blir inte så intressant om man inte vill måla upp mer än den halva sanningen.

Beautiful Disaster

201410_disaster För några dagar sedan drabbades jag av litterär sinnesförvirring och lånade hem Jaime McGuires Beautiful Disaster, för att jag ville läsa något lättsmält. Det borde ha varit uppenbart av texten på omslaget att det var helt fel sorts lättsmält för mig, men jag tog den ändå. Det ledde till en arg lässtund och följande dialog:

Sambon: ”Vad läser du?”
Jag: ”En sjukt irriterande bok, jag hatar den.”
Sambon: ”Men varför slutar du inte läsa den då?”
Jag: *mummel mummel veta vad som händer, hur kasst kan det bli? mummel mummel*
Sambon: ”Sluta läsa. Googla slutet.”

Jag slutade läsa efter sådär 50 sidor. Jag har inte googlat slutet, men vem som helst med en halv hjärncell kan väl ändå räkna ut hur det går.

Så vad är Beautiful Disaster? En otroligt klyschig historia om en städad tjej (möjligtvis med stök i sitt förflutna, men jag kom inte så långt att jag fick reda på vad) som möter en skitsnygg och farlig kille. Gnistor flyger. Abby och Travis tjafsar ständigt, men umgås ändå. Alla tjejer slänger sig som galna över Travis – utom Abby, såklart. Och självklart gör hennes ointresse att han hänger upp sig som fan på henne. Ni hör ju. I stort sett allt jag hatar med klyschiga kärlekshistorier.

Den är tråkigt skriven och alla karaktärer är irriterande och för att göra det hela ännu värre beskrivs nästan alla kvinnor, utom Abby och hennes bästis, som puckade bimbos. Det är faktiskt ännu mer störande än den aggressive och revirpissande bad-boy-som-kanske-kan-tämjas-fantasin Travis. Jag klarar inte av ”Alla kvinnor är dumma och ytliga utom jag”-attityd. Grattis Abby, du är patriarkatets lilla bitch.

Till er som tycker att Nobelpristagarna i litteratur är för obskyra

Nämn på rak arm fem levande, aktiva författare som skriver på arabiska. Gör det på kinesiska, ryska, japanska, koreanska, turkiska.

Rätt snart nu delas Nobelpriset i litteratur ut och skapar därmed en av kulturvärldens mest bisarra cirkusar. Ett populärt klagomål är att Nobelpriset bara går till författare ingen har hört talas om. Det är fullständigt grundlöst. Nobelpriset går nästan undantagslöst till lästa och spridda författare, översatta till en rad språk, uppskattade och älskade.

Men det är ett internationellt pris. Det är tänkt att kunna gå till författare i hela världen. Saknar man koll på den iranska litteraturen är det förstås så att det kan gå till en av Irans allra främsta författare utan att man för den sakens skull har hört talas om texterna. Det säger mer om en själv än om författaren. Det är helt okej. Svenska Akademien är för det första ett helt gäng personer, har för det andra en rätt avancerad nomineringsapparat som skall uppmärksamma dem på värdefulla författarskap och har för det tredje historiskt likväl haft ett ganska tungt fokus på de kultursfärer som ligger oss närmast.

Medelsvensson är inte så vansinnigt mycket bättre rustad att kommentera litteraturpriset än kemipriset.

Astrid Lindgren, negerkungen och censuren

Omslag Pippi Långstrump 1945SVT har klippt bort ordet negerkung ur Pippi Långstrump-filmatiseringarna. Upprördhet har uppstått.

Tystnad har visserligen ett begränsat intresse av att diskutera film, men efter samtalet är så starkt kopplat till den litterära förlagan finns det ändå anledning att säga ett par ord om saken. Jag har inte särskilt svårt att förstå vissa av reaktionerna. Kulturen behöver inte vara bekväm, den behöver inte vara snäll, den behöver inte vara alla till lags, vi bör inte sudda ut vår historia. Likväl.

Ordet neger betyder inte samma sak nu som det gjorde 1945. Det har gått från att vara en beskrivning av människor med ett visst utseende till att i sig laddas med negativa konnotationer. Inte så att människor var mer fördomsfria förr, men att använda den specifika termen signalerade ingenting särskilt. Det gör det i dag. Det är ett ord som har försvunnit i det städade offentliga samtalet, som oftare används som invektiv än någonting annat och som får människor att med god anledning ta illa upp.

Det här händer förstås mest hela tiden. Ord förändras, värderingar förändras, skriften består. Det är värt att minnas att det litteraturens fasta form är en förhållandevis ny och lite udda företeelse i hur människor behandlar berättelser. Vi brukar förändra, redigera, putsa på de berättelser vi tar med oss. Folksagor har alltid muterat. Många av Shakespeares pjäser är helt enkelt omarbetningar av andras dramatik. Samtidigt som världen har förändrats har goda berättelser förändrats med den, för att fortsätta vara relevanta för nya generationer. Det är inte direkt någonting som uppstått med den moderna personen.

Visst bör vi inte blunda för historien, radera ut allt det som inte är modernt och fint. Vi bör kunna uppskatta kultur även när tiden har sprungit ifrån den, medvetna om på vilka sätt den har gjort så. Men Pippi Långstrump är kultur för barn. Barn har inte det perspektivet. Barn upplever kultur här och nu, inte i dess historiska kontext.

Allt det här var Astrid Lindgren förstås medveten om, när hon redan 1970 konstaterade att om hon hade skrivit boken då hade Efraim Långstrump inte varit negerkung. Jag har svårt att tro att hon själv skulle ha varit särskilt upprörd.

Äldre inlägg

© 2015 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑