Läsning pågår

Kategori: Babbel (Sida 1 av 32)

Läsanteckningar

Korta tankar om gårdagskvällens läsning.

i. Jag läste Marcus Larssons och Åsa Plesners De gränslösa : En bok om politikers skolaffärer. Den handlar om varför det är så förtvivlat svårt att få till ändringar i ett system som det svenska folket tycker hjärtligt illa om. Det här är inte en höger-vänsterfråga, som viss friskolelobbyism ibland har försökt få det till. Hade borgerliga och sverigedemokratiska väljare ensamt fått avgöra hade det fortfarande avskaffats. I ett försök att förstå varför det har varit så svårt att ändra på har Larsson och Plesner – främst Larsson, men Plesner skriver ett par fördjupande kapitel om forskning kring lobbyism – tittat på kontakterna mellan politiker och skolvärlden, där den senare i mycket stor utsträckning har ägts, drivits eller företrätts av före detta politiker. I många fall har de först varit med och fattat besluten, sedan tjänat stora summor på de beslut de har varit med att fatta. Inte heller detta är en höger–vänsterfråga, förstås: förvisso var det den borgerliga regeringen under Carl Bildt som lanserade det nuvarande systemet, men att friskoleersättningen höjdes till samma nivå som de kommunala skolorna var ett beslut av en socialdemokratisk regering, och bland Sveriges lobbyister finns gott om S- och MP-politiker – inte minst Göran Persson har bidragit till att göra det rumsrent att bli lobbyist efter att den politiska karriären är över. Bara för ett par dagar sedan följde Stefan Löfven i hans fotspår.

Det är en bok om kontakterna mellan skolvärlden och politiken, om de starka vänskapsbanden. Den är värd att läsa.

ii. Jag tyckte mycket om Anna Hallbergs ordbokspoesi i Friktion, hennes debut från 2001. Läs den. Själen skall ha sitt.

Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession

Ander Monson har sett Predator (1987) 146 gånger. I Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession går han igenom hela filmen, nästan scen för scen, och djupdyker i dess tillkomst, tematik, detaljer och betydelse – i det amerikanska samhället i stort såväl som i hans egna liv. Han är besatt av filmen, av männen, monstret, vapnen, musklerna, djungeln, har skärskådat varje detalj – ner till de konstgjorda palmbladen, hur vapnen modifierats för att överhuvudtaget vara möjliga att bära runt på, ljussättningen – och läst samtliga manusversioner. Han läser filmen bredvid romanen som baserades på den och släpptes samtidigt, skriven av poeten och aktivisten Paul Monette som arbetade på boken samtidigt som hans partner dog i AIDS, och sitt egna liv som en amerikansk man, en tillvaro kantad av inte bara fiktiva vapen, utan av en stadigt ökande närvaro av vapen och dödsskjutningar. Han följer upp filmens alla spår, ända ner till ett avstick till skorpionen Mac spetsar med en kniv i en scen.

Framför allt är det en bok om maskulinitet, vit maskulinitet i USA på 80-talet och idag. Vad säger en film som Predator om det samhälle som inte bara producerade den, utan också gjort den till en massuccé? Vad gjorde den med den generation av amerikanska män som växte upp med den? Monson skriver om hur hans tonårsbesatthet av Predator i synnerhet och film i allmänhet ledde till ett jobb i kreativt skrivande; för en av hans närmaste barndomsvänner ledde samma tonår till en tjänstgöring i det militära. En annan sprängde nästan ihjäl sig av misstag med en hemmagjord bomb.

Monson älskar Predator. Männen, musklerna, monstret, vapnen, svetten, kropparna, blodet, våldet, vapenelden, explosionerna, soundtracket av Alan Silvestri som ekar marschmusik. Hans fitbit visar att hans puls ökar redan i filmens första scen, skriver han. Han skriver vidare att Arnold Schwarzenegger aldrig varit så snygg som i Predator. Monson beskriver sig själv som ”(mostly) straight” men är besatt också av filmens homoerotik. Mest de uppumpade manliga kropparna som kameran dröjer kvar vid, men också det faktum att ”Long Tall Sally”, som handlar om en man utklädd till kvinna som blir uppraggad av andra män, utgör den enda icke-orginella låten på soundtracket. (Ironiskt nog spelas den under helikopterscenen där Blain skämtsamt kallar sina medsoldater för ”a bunch of slack-jawed faggots”.) Och så uppehåller han sig vid Monettes tolkning av filmen, som han jämför med dagboksanteckningar och brev från samma tidpunkt, vilka han grävt fram ur arkiven. Vad tänkte Monette om Predator? undrar Monson. Hatade han den och den våldsamma, heterosexuella maskulinitet som utgör dess hjärta? Uppskattade han den av samma anledning? Relaterade han till berättelsen om att jagas av ett osynligt, dödligt monster som ingen tror på eller kan rå på, om att ensam och isolerad utan hjälp utifrån, medan han skrev romanen sittandes vid sin AIDS-sjuke partners sängkant?

Monson googlar vapnen som används i filmen, kommer in på Internet Movie Firearms Database och får upp annonser från vapenförsäljare. Ett helt kapitel tillägnas Blains ”ol’ painless”, en M134 Minigun (ett ironiskt namn, med tanke på dess storlek och det faktum att den egentligen inte går att bära, utan är gjord för att monteras på fordon – under inspelningen fick två ytterligare män gå bakom Jesse Ventura, som spelar Blain, och hjälpa till och lyfta för att det skulle funka). Predator är första gången den syns i film, men definitivt inte sista. Monson tittar på demonstrationsfilmer från tillverkaren, som ljudsatts med AC/DC:s ”Shoot to Thrill” och ligger under rubriken ”Shock and Awe” på hemsidan. M134:an gör honom lika delar förskräckt och förtjust:

Calling the gun ol’ painless is, of course, a joke, and it’s a joke of a gun. You can’t do anything but marvel at it. I clap my hands and squeal each time it comes on-screen: it’s that great. Reality can fuck itself if we can watch something like this.

Den största behållningen med Monsons bok är dels hur oerhört omsorgsfullt han placerar in Predator i sitt sammanhang och dels all kuriosa om filmen han delar med sig av, samt hans outsinliga kärlek för filmen och fenomenet Predator, kantad av mer aviga känslor kring dess uppenbara imperialism och de former av maskulinitet den skildrar och förhärligar. Monson läser Predator som en actionfilm som samtidigt ironiserar actionfilmen som form, men vad betyder det egentligen i en kontext där filmen har den status den har? Ja, scenen där hela förbandet tömmer sina vapnen in i djungeln, på absolut ingenting, försöker absolut säga något om hur verkningslös denna form av maskulinitet och vapendyrkan är, men den råkar också vara en av actiongenren mest ikoniska och älskade scener. Ja, det går att queera och dekonstruera filmen scen för scen, men vad betyder det när en icke-oansenlig del av dess heterosexuella manliga tittare närapå skulle kunna ta till våld för att försvara sin läsning av filmen som den enda legitima?

Monson grubblar mycket över manlighet och våld i relation till filmen. Jag trodde att det skulle utgöra bokens mest intressanta delar, och det är inte ointressant, men blir också då och då ganska navelskådande. Monson funderar kring sin egen maskulinitet och dumma grejer han sa eller gjorde i ungdomen, och inte sällan blir det ganska platt och defaitistiskt, som när han parafraserar Aliens och undrar om manlighet helt enkelt är något som måste utraderas: ”Maybe nuke it form orbit, honestly: that’s the only way to be sure.” En kul rad, visst, men diskussionen om Predator och dess relation till maskulinitet idag blir aldrig mycket mer än cynisk betraktelse över det problem vita män utgör idag och en stilla undran om huruvida de bidrar med något överhuvudtaget.

Framför allt är Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession ett kärleksbrev till Predator i synnerhet och actionfilm i allmänhet. Den rör sig hela tiden mellan förbehållslös entusiasm och kritisk, ibland nästan sjuklig, eftertänksamhet: varför är den otroligt bra? Vad innebär det att älska en sådan film? Hur kan man älska en sådan våldsam, maskulinistisk, imperalistisk film, fylld till brädden av våld, uppumpade steroidmuskler och stora explosioner? Hur kan man låta bli?

Wikipedia inifrån

Wikipedia inifrån, bok om Wikipedia

Jag skrev förresten en bok, Wikipedia inifrån. Om hur uppslagsverket fungerar bakom kulisserna. Hur kommer kunskapen till, den som alla läser för att förstå världen? Om människorna bakom encyklopedin, ideologin och hur besluten fattas, hur uppslagsverket ser på sig själv. Om dess historia och utmaningar, vad det är bra och dåligt på. Hur man hanterar alla uttråkade skolelever som skriver könsord i artiklarna och hur Wikipedia bemöter försök till politisk påverkan.

Läs gärna.

Axiom’s End

Lindsay Ellis är en (före detta) videoessäist; en youtuber som analyserar internetkultur och samtidsfenomen i videoformat. Hon tillhör den löst sammansatta falang som kallas LeftTube eller ibland BreadTube, vilka utgör en slags motpol mot den alternativhögerdominans som präglat YouTube de senaste åren. LeftTube omfattar ett stort antal youtubers och ämnen, och Ellis har främst fokuserat på att analysera populärkultur ur ett feministiskt perspektiv, men också att diskutera subkulturella fenomen av olika slag, som den uppmärksammade och fascinerande så kallade ”Omegaverse Lawsuit” (titta på videon om ni vill veta mer).

Ellis är också sf-författare och 2020 publicerade hon sin första roman, Axiom’s End, den första delen i en serie om fem. Året därpå kom uppföljaren, The Truth of the Divine. Böckerna är på många vis exakt vad man hade kunnat vänta sig av en ung samtida författare som under en lång period försörjt sig på att göra feministiska videor om Disney och Transformers i alternativhögerns internettidevarv – på gott och ont.

Böckerna utspelar sig under 2007, under Bush-administrationen i USA, där mänskligheten precis blivit varse att en första kontakt med aliens upprättats fyrtio år tidigare på amerikansk mark och sedan dess hemlighållits för befolkningen och världen. Visselblåsaren är Nils Ortega, en Julian Assange-liknande karaktär, som lever undangömd utanför USA för att inte hamna i fängelse. Första bokens berättare utgörs av Nils dotter, Cora, som precis hoppat av sin universitetsutbildning och flyttat hem. Hon har ett deppigt, dåligt betalt vikariat och hennes mamma sliter hårt för att försörja Cora och hennes två småsyskon sedan Nils stuckit, mer investerad i sitt kall än sin familj.

Oförhappandes träffar Cora på en nyanländ alien, som får namnet Ampersand, och blir dennes tolk, till de amerikanska myndigheternas förtret. Ampersand kommer från en långt mer teknologiskt avancerad civilisation som trots det ser mänsklighetens snabba utveckling som ett hot mot deras egen polariserade värld, och Cora försöker desperat förstå Ampersand och hans värld och samtidigt motverka att den amerikanska militären eller underrättelsetjänsten gör något som bekräftar utomjordingarnas skeptiska syn på mänskligheten. Bland den amerikanska befolkningen sprider sig ilskan över myndigheternas hemlighållande och rädslan för utomjordingarna. ”Truth is a human right”, skanderar vissa, medan andra samlar vapen och mobiliserar paramilitära trupper för att bli av med det galaktiska hotet. Ytterligare andra organiserar sig för att neka utomjordingarna mänskliga rättigheter, och motsätts av de som är rädda för att det också kommer användas som svepskäl för att inskränka rättigheter för de grupper av människor som redan uppfattas som ”aliens” i USA.

Idén om en första kontakt som döljs av myndigheterna är knappast ny, men Ellis gör det väldigt bra. Det är utan tvekan den starkaste och mest intressanta biten i serien. Sanningen är här långt ifrån svartvit, ett enkelt avslöjande där utomjordingarna helt plötsligt finns bland oss, utan är något mycket mer komplext och svårhanterligt, som används och utnyttjas av en lång rad olika aktörer. På många vis är utomjordingarna sekundära i den här delen av berättelsen, som mer handlar om kontraktet mellan stat och medborgare, vad transparens egentligen är, och hur lätt det som är sant omtolkas och omformas för olika ändamål. Det må vara sant att utomjordingar finns på jorden och de amerikanska myndigheterna hemlighållit detta faktum, men denna sanning, likt en en spegelbild i lustiga huset, förvrids snart i otaliga versioner. I slutändan är majoriteten av de grupper, myndigheter och statshuvuden som engagerar sig i frågan mindre intresserade av en första kontakt med utomjordingar än dess politiska betydelse, hur detta kan kapitaliseras på, eller hur det behöver hanteras. Till och med visselblåsaren Nils, med sina fina ideal om sanningen som en mänsklig rättighet, använder den i slutändan främst som ett medel för att bygga sin egen personkult. Det är svårt att inte läsa Nils som en parafras på Assange, och det är ingen smickrande jämförelse.

Den enda som verkar intresserade av utomjordingarna för deras egen skull är Cora. Hon inleder en nära relation med Ampersand och historien mynnar till slut ut i en slags platonisk romance-berättelse. Detta är synd, för relationen mellan Cora och Ampersand och Coras nyfikenhet på utomjordingarnas värld är också berättelsens mest tråkiga och klichéartade del. Utomjordingarna är av ganska klassiskt snitt: så tekniskt avancerade att de lika gärna hade kunnat ha magiska krafter, med en underlig hierarkisk struktur som aldrig känns vare sig rimlig eller trovärdig och konflikter mellan olika fraktioner som är svåra och bry sig om eftersom de bara återberättas av Ampersand. Lika stereotyp är relationen mellan Cora och Ampersand. Så klart är Cora ekonomiskt utsatt, oälskad och vilsen. Och såklart är Ampersand stor, stark och omåttligt mäktig – om en snäll och mysig innerst inne – och binder sig och Cora samman via något slags telepatiskt band. I The Truth of the Divine träffar dessutom Cora en äldre manlig, rik journalist och inleder en liknande (om än sexuell) relation med honom också. Cora har vid det här laget precis (återigen) förlorat sin inkomst, och lever istället på Kavehs generositet och uppmuntras också av honom att söka in till college igen.

Har man tittat på Lindsays videor är det kanske ingen överraskning att hon gillar romance, men någon som har som jobb att analysera media borde kunna göra något roligare av det. Och kanske tror hon att hon gör det; hon försöker uppenbarligen visa på hur destruktiv en relation med såväl en supermäktig utomjording som en rik, äldre, mer etablerad man skulle kunna vara, men i slutändan verkar alla problem uppstå på grund av Coras PTSD – som både Ampersand och Kaveh engagerar sig för att hjälpa henne med (Ampersand med hjälp av utomjordisk superteknik, Kaveh genom att betala för hennes terapi). I slutändan känns det mindre som en dekonstruktion av romance-romansen, än en ny iteration. Istället för att förföra hjältinnan med sina muskler eller rikedomar är det hjälp med psykisk ohälsa som Ellis romancehjälte erbjuder. Serien må utspela sig för femton år sedan, men dess teman är onekligen samtida.

Det tidsenliga och otidsenliga

I Mira Grants Newsflesh-serie (2010–2016) har de döda börjat återuppstå i jakt på människokött efter att en virussjukdom spridit sig världen över. Närvaron av zombier har i denna futuristiska värld framförallt inneburit två stora skillnader: 1) världen är försatt i mer eller mindre permanent pandemiberedskap för att minska zombievirusets spridning så mycket det bara går och 2) bloggare står för en stor del av världens nyhetsbevakning. Medan majoriteten av åtminstone de västerländska samhällenas invånare stannar hemma, arbetar på distans och får livsmedel hemlevererade, bistår bloggarna med nyheter, underhållning och content från världen utanför hemmets trygga vrå. ”Newsies” bidrar med konventionell nyhetsrapportering och granskande reportage, ”Irwins” med häftiga videoklipp där de slåss med zombier, ”Fictionals” med berättelser, dikter och fanfic. Newsflesh-serien handlar om en bloggsajt som börjar nysta i vad som utvecklar sig till en gigantisk konspiration hos den amerikanska smittskyddsmyndigheten och deras kamp för att få fram sanningen om virushanteringen.

När jag läste första boken, Feed, på en jobbresa i Reykjavik 2019 tyckte jag skildringen av ett samhälle där att vara ute bland folk är förenat med fara och samtliga medborgare utsätts för konstant provtagning för att hålla viruset i schack kändes exotisk och intressant. Det är ovanligt med en zombiebok som inte innefattar en total civilisationskollaps, men framförallt var Grants zombiedrabbade värld radikalt annorlunda mot den värld jag levde i just då.

När jag nu tre år senare läser resterande delar i serien, är det snarare idén om sociala medier som ett trovärdighetens och objektivitetens altare i en världsomspännande konspirationshärva som känns exotisk. Medan Grants skildring av ett virusdrabbat samhälle får serien att framstå som förutseende och tidsenlig, bidrar bloggarna med det motsatta. Det blir plötsligt väldigt tydligt att Feed publicerades 2010, då bloggar för det första var en grej och sociala medier för det andra fortfarande förknippades mer med demokrati och folkligt deltagande än desinformationskampanjer, polarisering och näthat.

___

Hej! Undrar du vem denna nya person som plötsligt börjat blogga här är? Mitt namn är Anna Bark Persson och jag är här för att skriva längre saker om fantastiklitteratur än vad Twitter tillåter men kortare och med mindre referenser än vad jag måste göra i mitt jobb. Jag gissar att de flesta av bloggens läsare redan vet vem jag är, men för de som inte gör det så skrev jag tidigare på bokbloggen In Another Library, är engagerad i sf-fandom precis som Maria och Johan och läser fantastiklitteratur i alla dess former, men framförallt science fiction och episk fantasy. Till vardags är jag doktorand i genusvetenskap och skriver på en avhandling om vikingar, fantasylitteratur och maskulinitet. Du hittar mig också på @annabarkpersson.

Mitt facklitterära minne

i. Vi har utlokaliserat delar av våra minnesfunktioner. Lagt dem i anteckningar, i texter, i bokmärken. Det tillåter oss att ta till oss så mycket mer. Vi behöver inte tänka och vrida och vända på sidorna för att internalisera ett mindre antal verk, när minnet bor i bläcket lika gärna som i huvudet. Hur vid är vår definition av vårt jag? Något av oss själva finns i dessa bokstäver.

ii. Det kunde vara obehagligt att så mycket av detaljerna i det jag tar till mig när jag läser forskning och facklitteratur bor utanför mig själv, att jag sprider mig för tunt. Men det kunde ha varit värre: det kunde ha funnits blott inom mig, skröpliga människa med människans brister.

iii. Jag har ägnat delar av dagen åt att samla in spridda noteringar från när rätt anteckningsbok inte varit med, och få in dem på rätt plats. Det finns en särskild känsla i att föra in anteckningar om läsandets och skrivandets historia från papperslappar in i rätt anteckningsbok, så särskilt påmind om de fel som alltid följt på kopierade handskrifter till och med när bättre lämpade människor än jag sysslat med det.

Litteraturens biografier

Wikipedia står för biografierna om folk i halvoffentligheten i dag. Det är rimligt: svårt att konkurrera med uppslagsverket, så varför skulle man försöka? Men Wikipedia får så förtvivlat få källor att bygga biografier på. Projekt som Vem är Vem? har betytt mycket för Wikipedias svenska artiklar. Vi tycker om publikationer som Svenskt biografiskt lexikon eller Svenskt kvinnobiografiskt lexikon som gör våra liv enklare, men eftersom de skriver om avlidna personer blir det alltid viss eftersläpning där.

Jag förstår förstås att det inte går att skriva och publicera biografier bara för att Wikipedia skall ha någonting att referera till. Eller åtminstone förstår jag att ingen kommer att göra det. Lekte ändå kort med tanken på en liten samling biografier över personer i svenskt litteraturliv, framför allt inom poesi, science fiction och fantasy. Trettio exemplar till biblioteken, några till vänner som vill se delar av bekantskapskretsen omskriven, men mest bara för att direkt kunna lyfta in det i uppslagsverket. För att bättre skildra den svenska samtida litteraturscenen.

Det kommer jag förstås inte att göra. Jag har nu bara ett liv att leva. Men nog hade det gjort uppslagsverket gott.

Tryckstilarnas klassklyfta

Min favorit bland klassklyftor är den som gick tvärs genom det svenska boktryckeriet på sjutton- och artonhundratalet, där böcker i regel använde olika tryckstilar beroende på vilka de riktade sig till. Religiös litteratur och annat som huvudsakligen skulle läsas av pöbeln använde ofta frakturstil. Vetenskaplig litteratur annat som förväntades läsas av societeten trycktes på antikva.

När Pro Fide et Christianismo 1780 gav ut Kronprinsens Barnabok, en svensk lärobok, hade den ett brett anslag: här skulle pojke som flicka, rik som fattig, lära sig såväl läsning som moral. Kortare, enklare texter trycktes i frakturstil. Dessa betonade lydnad, förlåtelse, medkänsla och givmildhet. Längre och något mer avancerade texter som utspelade sig i mer burgna sammanhang trycktes i antikva. Dessa betonade i något större utsträckning värden som logik, dygd och flit.

Men man vill ju inte att de fattiga skall lämna sina flottiga fingeravtryck på ens fina bokstäver.

Essä

Bäst ur gårdagens postskörd: Senaste numret ur tidskriften Essä, med det svenska tidskriftslandskapets bästa koncept: ett dokument av något slag och fyra essäer om det. Den här gången utdrag ur Carl Butlers kokbok. Recept och illustrationer som andas sjuttiotal i varje liten smula tryckfärg. Tycker särskilt om Jenny Dambergs text om bilder på mat.

Tycker så mycket om den här publikationen.

Engelskan som vetenskapens språk

Det finns många saker att beklaga med svenskans reträtt från de vetenskapliga sammanhangen, men det mest akuta kan vara att läsa svenska forskare som skriver om svenska förhållanden på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom.

Om att läsa nytt och välbekant

Jag cyklade till Lund för ett par veckor sedan. Ja, egentligen till Hjärup men Hjärup är inte en plats där man vänder, det är någonstans man passerar så jag fortsatte. Sedan satt jag i Stadsparken någon timme och pratade böcker med min vän Daniel medan en sista skärva vinter klamrade sig fast bland leran och vattenpölarna. Om hur jag sällan läser skönlitteratur som inte har något årtionde på nacken nu för tiden. Hur han sällan läser fler än tre böcker av samma författare för till slut är orden och tankarna inte nya även om man aldrig har läst dem förut.

Jag åkte hem och läste Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis – redan tre år efter att den kommit ut – och det är en mycket bra roman, som oftast när man läser Stridsberg, och jag tänkte på hur varje bok jag läser av henne blir lite mindre sin egen och lite mer ytterligare ett verk i raden av Stridsberg-böcker jag har läst.

Sedan läste jag Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, som Maria skickade mig för ett par månader sedan. De var också mycket bra. Och orden var alldeles nya.

Studiet av ljudboken

Min nya sysselsättning är att skriva till folk som har gjort jämförande studier på att läsa och att lyssna på text och ställa uppföljande frågor utifrån senare artiklar, för att konsekvent få svaret ”alltså, jag skrev bara den här artikeln, jag har inte hängt med i litteraturen sedan dess”. Börjar kännas som att den stackars ljudboken är under belägring av drive by-forskare.

Stöd i livet

Man känner sig sällan så uppmuntrad i sin nattliga läsning som när man läser en avhandling som bland annat går igenom attityden till människor som satt uppe och läste hela nätterna under sen kinesisk imperietid.

Sedd och bekräftad.

Nordisk representation

I Malmö stadsbiblioteks lilla norska dramatikhylla står fyra titlar. Där finns Ibsen, förstås, och Ibsen, men dessutom Ibsen och för den som vill ha någonting annat även Ibsen.

Men varför kontaminera hyllan med sämre norsk dramatik? Det finns uppenbart en lägstanivå här, och den lägstanivån är Ibsen.

De danska böckerna är mest sådana som skrivits av danskar. Men några översättningar finns också, kanske för den som visserligen flyttat över sundet men ändå vill ha sin litteratur i en hemtam och läsvänlig ortografi. Här vilar Horace Engdahls Den sidste gris. Den känns som en bok som borde ha skrivits på danska redan från början.

Man kan alltid arbeta mot stereotyperna. Men det är så mycket mer bekvämt att flyta medströms.

Pigs I Have Known

Det här grisbondememoaren från femtiotalet var inte den allra bästa boken alla kategorier jag läste 2020, men kanske den jag är gladast varje gång jag ser i bokhyllan. Välskriven, underhållande, vitter, vacker. Nog bästa läsingen jag någonsin fått efter att ha köpt en bok bara på grund av titeln.

« Äldre inlägg

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑