Tystnad

Läsning pågår

Etikett: science fiction (sida 1 av 4)

Datorkriget

Omslagsfynd bland Alvarfondens böcker på Confuse för några veckor sedan:

201508_dk1

201508_dk2

När datorerna tar över kommer vi att klä oss i filtar.

Archipelaconfragment: ett arrangörsperspektiv

Det börjar med att jag tar mitt ansvar som arrangör och åker med fel färja. Gruppresan som kongressen ordnat med Silja Line går alldeles vansinnigt tidigt och på fel tunnelbanelinje från Agnes Ambrosiani där jag tillbringat natten i Stockholm. Eckerölinjens buss till Grisslehamn låter sömnunderskottet bli åtminstone någon timme mindre. Och någon, tänker jag osjälviskt, måste hålla koll på flocken från Uppsala. Vem vet vilka vansinniga idéer de skulle kunna få för sig annars.

Vi är inte ensamma om omtanken om gruppen från den eviga ungdomens stad, eller om det nu är en timmes extra sömn som lockar mina medpassagerare. Redan i kön för att stiga på bussen från Stockholm hittar vi Andreas Ekeroot. Så kan Archipelacon börja redan på Eckerölinjens buss och omintetgöra alla planer på att få sig en tupplur på vägen till kongressen. Vi diskuterar fandoms struktur, anarkofeodalism och huruvida Bellis, som att döma av en rad desperata mail till Fanaclistan inte riktigt kan hantera det här med båttrafik, likt Agamemnon kommer att anlända till Åland ett decennium för sent.

På Eckerölinjen finns goda möjligheter att hitta någonstans med sittplatser, ordentliga bord och tillräckligt mycket utrymme för att samla ett större sällskap. Det finns också möjlighet att undvika färjans livemusik. Det är däremot svårt att välja mer än ett av dessa alternativ. Således hamnar vi, nu med sällskap av Anna Bark Persson, Arina Pingol, Maria Nygård, Markus Ålind, Veronica Hellstrand och Nahal Ghanbari. Där jag försöker illustrera riskakefeodalismens princip genom att köpa mig vasaller, med den matsäck jag köpt till mig och Anges utifall vi inte skulle hitta någon vettig lunch på färgan. Jag köpte mig sällskap för kakor, för mig var ej annat att få, sjung vackert I skorrande färjetrubadurer, sjung vackert om vänskap ändå.

Agnes får gå och köpa annan mat.

På bussen från Eckerö till Mariehamn får Jessica Elgenstierna ett samtal från en uppländsk lokaljournalist som behöver någon att prata science fiction-film med apropå senaste Terminator-filmen. Hon förklarar att alla i Uppsala som kan någonting om science fiction naturligtvis är på Åland nu. Likväl är det ingen på bussen som känner att de kan, eller vill, prata om Terminatorfilmerna. ”Den är väl om en sådan där robot”, fyller Tony Elgenstierna hjälpsamt i. Jag försöker få Nahal, som inte bara är välformulerad utan också kan en hel del om amerikanska actionåbäken, att ställa upp. Hon tittar på mig som jag föreslagit att vi skall ut och vanhelga gravar och spotta små barn i ansiktet. Slutligen tar Jessica på sig uppgiften med planen att föra över samtalet på idébetonade filmer med lägre budget och visa hur många sådana man kunde ha gjort istället.

En av mina sämre vanor är att jag varje gång jag arbetar med programmet för en ambitiös kongress byter jobb någonstans runt sämsta tänkbara läge. Förra gången bestämde jag mig för att en riktig överlämning av programansvaret skulle ta lika lång tid som att bara göra det själv och lade programspår i huvudet på tågresor utan tillgång till mina anteckningar utan fick komma ihåg vem som satt i vad och när de skulle anlända och avresa. Det gick bra ändå – Nahal är vänlig nog att under Archipelacon kommentera att hon blivit bortskämd av det faktum att hennes första kongress var Kontrast, och att ingen sedan dess lever upp till den standarden – men resten av kommittén höll på att få en hjärtattack på vägen. Den här gången hade jag både tid att lämna över och avsaknad av huvudansvar, men jag blir ändå lite sorgsen över att aldrig riktigt få göra det jag vill med programmet. Alltid är det några saker jag hade önskat att jag hade tiden att genomföra bättre, någonting som inte blir av. Jag vill se fler dialoger, något fler föredrag, fler workshoppar – men alltid är det enklare att sätta upp en panel istället, när tiden inte riktigt räcker till. Det betyder inte att Archipelaconprogrammet nödvändigtvis hade varit bättre om jag inte hade varit så upptagen, men det hade varit mer mitt.

Johan Anglemark kommer aldrig att vara dum nog att vara ordförande för en kongress där jag har någon form av programansvar igen.

Fördelen med att ha samlat ihop en veckas kompledighet under de två och en halv första veckorna på Wikimedia Foundation är att jag inte behöver ta ut någon semester runt Archipelacon. Nackdelen är att jag ligger ett par tusen mejl efter i kongressplanerandet och efter att ha arbetat med kongressen i närmare ett år har alla praktiska beslut ändå fattats de sista veckorna före kongressen. Mitt fina orange arrangörsband drar till sig betydligt fler frågor än jag kan besvara. Jag ägnar mycket av kongressen åt att springa runt och leda folk till rätt person istället, sätta ihop press, bloggare och podcastare med folk de borde intervjua, lösa problem i programrummen och, när jag lite förvirrat inte vet vart jag skall göra nytta härnäst, faktiskt se en och annan programpunkt och prata med folk. Det gör kongressen mycket trevligare.

nordicweird

Konstiga nordiska saker.

Jag ser Johanna Sinisalo och Karin Tidbeck samtala om begreppet Nordic Weird under ledning av Jukka Halme. Båda erkänner sig obekväma med etiketterna ”science fiction” eller ”fantasy” och för all del, marknadskategorier har en på många sätt destruktiv funktion. Deras främsta funktion är att få läsare att hålla sig till vad de redan läser. Gillar du rymdskepp? Läs mer om rymdskepp. Läs inte någonting som avviker för mycket från vad du tidigare har tyckt om, läs det här. Tror du att du inte gillar rymdskepp? Läs inte någonting som avviker för mycket från det du tidigare har tyckt om, läs inte det här. Så bygger man murar. Ligger man då i genrens utkant blir effekten, som Johanna påpekar, att många läsare som söker sig till boken på grund av etiketten blir besvikna och många som kunde ha uppskattat den låter bli på grund av fördomsfulla uppfattningar om vad den förmodligen kommer att innehålla. Själv kan jag inte låta bli att undra om det är de specifika etiketterna som skaver eller etiketter per definition. Om Nordic Weird passar bättre är det nog i inte så liten utsträckning för att termen är ny, luddig och lite vilsen. Den blir en decimeterhög gärdsgård snarare än en mur. Det är svårare att bli bortskrämd av en etikett man inte har någon aning om vad den egentligen innebär.

Jag hinner lyssna till en halv konsert. Den spelar filmmusik. Jag känner igen Sonnenaufgang, inledningen till Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra, ett av mina favoritverk från det senare artonhundratalet. Resten är trevligt men en smula alienerande, för mig personligen, i den uppenbarliga förväntningen att det här skall vara vår kultur. Jag vet ingenting om science fiction-film.

bandinvigning

Band. Här under invigningsceremonin.

Det är egentligen ganska oartigt att ständigt genomgå en hårmässig metamorfos när man rör sig så mycket i sammanhang där man träffar människor en, två, tre gånger om året. Emilia Uusitalo påpekar att hon aldrig har sett mig två gånger med samma längd på hår och skägg. ”Du har ju inget hår”, utbrister Sara Bergmark Elfgren och ursäktar sig genast för att ha påpekat någonting jag säkert har hört tjugo gånger tidigare under dagen. Irma Hirsjärvi tycker i fyra dagar att det är tråkigt att jag inte är på kongressen där innan hon hamnar i samtal med mig under döda hund-festen och inser vem det är hon pratar med. Jag förmodar att jag skall vara tacksam att traditionen påbjuder namnbricka.

Edward James, Linnéa Anglemark, Ian Sales och jag diskuterar bokansamlande. Jag är, till skillnad från till exempel Ian, inte en samlare. Jag bryr mig inte om signerade böcker, förstaupplagor, pekuniärt värde. Jag är en hamstrare: jag vill ha närhet till texterna och skapar känslomässiga band till just de specifika exemplar jag läst och vuxit upp eller blivit äldre med. Med tiden glider samtalet över till mer allvarliga ting, som den bisarra väg identitetsfrågan tagit i Shakespearediskussionen. Alla som har ägnat någon rimlig tid åt att studera forskningsläget vet förstås att det sannolikt inte var Oxford, Bacon eller Marlowe som var Shakespeare, utan Shakespeare själv. Vad som är mindre känt är att Shakespeare även var drottning Elizabeth I. Hans samtid anade det förstås, vilket märks av att de gav honom benämningen the ”the Queen Man” och inte minst i titel till Edmund Spensers diktverk om drottningen, ”The Faerie Queene”. Senare århundradens puristiska drag har raderat ut detta faktum ur historien och skrivit om benämningen till ”the Queen’s Men”.

Jag anar en vetenskaplig artikel eller två här.

På kvällarna samlas vi vid poolbaren på Arkipelag, hotellet bredvid kongressen. Det är ett av få områden i Mariehamn som saknar liveband. Mats Strandberg funderar på om det är så att Åland är den plats där färjemusiker kliver av och fastnar. Säkert, spekulerar jag med Sara, Mats Strandberg, Johan Bergman och Sten Thaning, är det tvärtom. På Åland finns det musikinstitut varifrån trubadurerna i allmänhet hämtas. Vid fyra års ålder tas barnen från sina föräldrar. De sätts i sovsalar, trettio sängar i varje grått, kalt rum, och ges en banjo eller ukelele. Den som inte kan ta sig igenom ”Hotel California” får gå till sängs hungrig och gråta sig till sömns. Så lär de sig.

Flera gånger får jag frågan om livemusikerna på Alandicas terass är någonting kongressen har hyrt in. Det skulle aldrig ha fallit oss in: det är helt och hållet Alandicas eget initiativ. Det finns en bar. De serverar mat och dryck. Jag tror, förklarar jag, att de helt enkelt bistår oss med allt de i detta fall anser nödvändigt. Bord. Stolar. Tallrikar. Musiker. Bestick. Glas.

Jag lyssnar på när John-Henri Holmberg och Jerry Määttä diskuterar Häpna! vid poolbaren och bibliografier och hamnar sedan i en diskussion om Nova science fiction och kostnaderna för att ge ut ambitiösa papperstidskrifter i Sverige. Alla skall vi ha en hobby; vissa är dyrare och svårare att finansiera än andra. Några badar, de flesta sveper sig istället allt eftersom timmarna går in sig i hotellets rosa filtar eller kurar ihop under infravärmen. När poolområdet stänger någon timme efter midnatt tvingas vi röra oss in mot hotellets nattklubb, Ålands ungdoms köttmarknad och vattenhål. Vi anar en viss kulturkrock. Toni Jerrman konstaterar att blickarna de kastar på honom – över femtio, långt, svart hår, läderjacka, målade svarta naglar – antyder att lokalbefolkningen möjligtvis anser att han inte riktigt hör hemma där. De flesta av oss har det trevligt ändå, i de små sociala öar vi skapar.

I samband med Finncon ordnas varje år ett seminarium för science fiction- och fantasyforskning, Finfar. Det brukar ligga lite avsides. I avsaknad av Finncon i år får de istället hålla till godo med Archipelacon, vilket är utmärkt för kongressen. Undantaget det som sker på färjan från det finländska fastlandet till Mariehamn sker hela seminariet som ett akademiskt spår i Archipelaconprogrammet, öppet för alla medlemmar i kongressen. Det innebär att de som uppskattar att ha en chans att lyssna på akademiska presentationer men kanske inte hade sökt sig till en separat litteraturvetenskaplig konferens för konferensens skull får en chans att göra det, och att vi hobbyakademiker inte behöver åka till Florida eller någonting annat dumt för att kunna göra det. Mycket av den programtid jag lyckas stjäla spenderar jag i Ramsö, kongressens akademiska sal. Jag missar allt utom de sista minuterna av Farah Mendlesohns presentation men får se Jerrys och Mia Åkerfelts föredömligt välillustrerade och pedagogiska genomgångar av ruinens funktion i postapokalyptisk science fiction respektive den utomjordiska arkitekturens historia i science fiction-film. Stefan Ekman visar i ett metodpaper hur mycket som kan utläsas av att noggrant – mycket noggrant – studera kartan i en fantasybok. Jag kan inte låta bli att undra om den roman han undersökt är representativ. Jag tänker mig att det inte kan vara helt ovanligt att författaren inte styr tecknandet i minsta lilla detalj, och att information inte bara kan utelämnas utan även att sådant som inte hör till texten kan infogas som ren estetisk utsmyckning. Men det återstår, förmodar jag, att se.

anderssandberg

Anders Sandberg, entusiastisk.

Alla borde någon gång i livet få höra Merja Polvinen presentera någonting. Hon lyckas kombinera att med någorlunda avancerad teoretisk utgångspunkt på tjugo minuter våga försöka säga någonting med en tydlig pedagogisk insats som bjuder in till möjligheten att följa med även när ämnet ligger ganska långt utanför ens eget område. När Anders Sandberg talar om intelligensökande metoder i science fiction sitter ett dussin personer på golvet i den lilla salen; när Cheryl Morgon presenterar ett paper om transreaktioner på Wanda i Neil Gaimans Sandman fortfarande fyra, fem. Det är vackert.

På fredagen är det någon form av släpp för Surupukki, Osuuskummas antologi med svenska noveller översatta till finska som jag skrivit efterordet till. Det missar jag, förstås, upptagen som arrangör någonstans. Saara Henriksson letar upp mig i efterhand och ger mig en blomma som tack för min medverkan. Jag, Karin och Kristina Hård går sedan omkring och viftar med våra växter, lite osäkra på vad man egentligen gör med sådana. Vi beslutar oss för att ta med dem till poolpartyt, för att göra det lite extra festligt. Jag sticker ned den i någon form av kruka för en mindre buske. Hoppas att den trivs.

antologi

Antologi, med det vansinnigt intressanta efterordet ”Ruotsalainen spefinovellistiikka uudeella vuosituhannella”.

Jag ser Karin besvara fråga efter fråga i den engelska hedersgästintervjun. Om uppväxt, rollspel, skrivande, säkert någonting om svamp också. Det är alltid någonting med svamp. Jag tappar räkningen på antalet. Trettio? Femtio? Jag känner mig lättad: själv skall jag hålla söndagens hedersgästintervju med henne och har förberett fem frågor. Den kommer, tänker jag, uppenbarligen bli helt annorlunda.

karinochjohan

Hedersgästintervju. Publikens intensiva blickar håller oss vakna. Eller i alla fall deras närvaro.

Vi hinner egentligen bara täcka fyra av de fem teman jag tänkte prata om, eftersom vi snöar in i detaljerna kring litteraturen som verktyg för att förändra världen. Karin pratar om både hennes önskan att genom litteraturen skapa en förståelse för och samhörighet med världen och naturen och om vikten av att normalisera psykisk sjukdom och hur det är ett tema som löper genom flera av hennes verk. Vi lyckas båda glömma den egentliga titeln på en av hennes noveller – ”Jag har lagt min sjukdom på dig”, inte det bättre namnet ”Sorgebocken” – och jag får henne att råka försäga sig och i förbifarten kalla Amatka för en dystopi innan hon snabbt tar tillbaka det och hävdar att det är en antiutopi istället. På det stora hela en av de bättre hedersgästintervjuer jag har hållit. Eftersom vi räknar med att de flesta vid det laget är ytligt bekanta med Karin som person och författare får vi tid att utforska våra ämnen på det tillbakalutade sätt som uppstår när en kongressarrangör och en hedersgäst en söndagförmiddag så fjärde dagen på en fyradagskongress skall sitta och samtala i fyrtiofem minuter. Karin är trots tröttheten rolig och intelligent, som vanligt. Publiken skrattar åt mina skämt, vilket tyder på att den antingen är road eller artig. Båda alternativen är utmärkta. Alla vill ha en artig publik.

Och artiga medlemmar. Under Archipelacons sista dagar kommer folk hela tiden fram till mig och uttrycker vilken bra kongress de tycker att det är eller har varit, kanske fler då än sammanlagt under alla andra kongresser jag någonsin har arrangerat. Kanske är det att Mariehamn känns som lagom främmande mark för de allra flesta. Kanske är det vädret. Kanske är det våra ansträngningar. Jag vet inte, men det är trevligt oavsett.

Flera gånger under helgen pratar Johan Bergman om könsrocken som den folkliga kulturens sista utpost, den som aldrig kommer att approprieras och få finstämpeln satt på sig, och kommer på så sätt in på att Johnny Bode under sin tid i Åbo, efter att ha åkt till Finland som frivillig i kriget men naturligtvis ratats hur desperat situationen än var, skall ha skrivit en science fiction-pjäs eller -musikal som skall finnas någonstans i ett arkiv där. Jag vill så gärna att detta skall vara sant och att någon skall lyckas gräva fram den.

gary

Gary K. Wolfe pratar. Kongressen blir bättre så.

Jag ser Gary K. Wolfe hålla ett intressant föredrag om hur science fiction förhåller sig till verkligheten och till litteraturen. Jag är inte säker på att jag tror att han har rätt, men det innebär inte att det inte är mycket värt att lyssna på. Lyssningsvärt är också det samtal han för med Niall Harrison om recensionens värde och syfte, även om jag inte kan hitta någonting på kongressen jag håller med mindre om än att alla borde skriva recensioner om så bara för sin egen skull. Ingenting i mitt liv har varit så destruktivt för min läsning som vanan jag skaffade mig i tonåren att recensera åtminstone delar av det jag tog mig an. Istället för att koncentrera mig på verket började jag skapa recensioner i huvudet under läsningen: lägga märke till sådant jag skulle återvända till, slipa på mina egna formuleringar. Att vara recensent är för människor med bättre självdisciplin. Jag får hålla mig till essäer jag bestämt mig för att skriva långt efter läsningen. Det blir bäst så.

Jag äter en sista middag med Niall, Nic Clarke och Liz Batty. Vi vandrar runt nere vid vattnet och hittar båtar som potentiellt hade kunnat servera mat om de varit öppna. Thaibåten är nu för tiden italiensk, men man anar fortfarande svagt bokstäverna THAI som ett eko från en lyckligare tid. Till slut hamnar vi på något pizzaställe där jag avslöjar vad jag sysslar med till vardags och sedan får besvara en rad frågor om Wikipedia, vilket hade varit tråkigare om man inte hade som ett av sina korståg i livet att upplysa omgivningen om hur Wikipedia egentligen fungerar. Det är sällan jag inte uppskattar en chans att plocka på mig rustningen och dra mitt svärd mot okunskapen. På väg tillbaka till den döda hunden råkar jag upplysa Niall om hur det egentligen gick till när en fullt acceptabel text jag skrev för Strange Horizons utvecklades till en av de mest mediokra essäer jag någonsin producerat. Han verkar glad att det var före hans tid som redaktör.

avslutning

Johan Anglemark håller ett känslosamt tal under kongressens avslutningsceremoni. I bakgrunden står andra delar av kommittén på scenen och samtalar om någonting helt annat.

Den stackars kvinnan i döda hund-festens bar hade några vaga planer på att stänga och ge sig hem vid tiotiden. Istället är klockan närmare två när hon ger upp och vi uppmanas att ta oss in till nattklubben, där några enstaka lokalbor fortfarande roar sig så framåt vilodagens slut. ”Å nej, de kommer hitåt” utbrister en av dem halvdiskret när vi väller in likt ett khaganat för att plundra baren på allt den har. Allt eftersom timmarna går beslutar sig allt fler för att det förmodligen är en dag i morgon också, vilket verkar vara ett onödigt försiktigt tillvägagångssätt när man ändå vet att det är en natt här och nu, och till slut sitter jag som enda svensk i en större grupp finnar och debatterar finländsk sexualpolitik och får användning för min närmast encyklopediska kunskap om byxmyndighetsålder i olika länder, vilket har en bakgrund som har mer att göra med research för science fiction-noveller och mindre med att ligga med tonåringar, men ändå är ett fantastiskt obekvämt partytrick och således oemotståndligt. De slänger inte ut oss förrän närmare fyra, vilket får anses vara imponerande för en nattklubb i en stad av Mariehamns storlek så natten mot en måndag.

Det slutar inte där, förstås. Agnes har övertygat mig om att vi borde åka färjan till Stockholm på tillbakavägen. Så drar vi ut på avskedet. Gary och Stacie Hanes envisas med att bjuda oss på lunch. Jag försöker påpeka att det är en dålig vana att låta hedersgästerna bjuda kongressarrangörerna istället för tvärtom. Gary viftar bort invändningen med att kongressen faktiskt är över. De vet nu mer om svensk blockpolitik och decemberöverrenskommelsen än de flesta svenskar. Resten av tiden ägnar jag åt att cirkla kring färjan: jag pratar flygplatser, barnuppfostran, kongressarrangerande, principer för beskattning av företagsförmåner och tysk nittonhundratalslitteratur.

Sedan skringras vi. Tills vi ses igen.

Alla bilder förutom antologiomslaget är tagna av Henry Söderlund och publicerade under en Creative Commons CC-BY 4.0-licens.

Brilliance – inte så briljant

201502_brilliance Det är inte direkt meningsfullt att önska att en författare hade skrivit en annan sorts bok, men ibland kan man ju inte låta bli. När jag läste Marcus Sakeys sf-thriller Brilliance kände jag just det, att jag önskade att han hade skrivit en annan bok.

Sakeys roman, som är första delen av flera, utgår från att år 1980 började det födas barn med exceptionella förmågor. Inte superhjälteförmågor i stil med att flyga eller se genom väggar, utan förmågor som människor redan har, men förstärkta. De kan exempelvis vara otroligt bra på att förstå olika sorters mönster eller att läsa av andra människors kroppsspråk. De kan vara helt genialiska programmerare, uppfinnare eller designers. De kan förutse andra människors handlingar, alltid veta när andra ljuger eller vara så bra på att förstå de ekonomiska flödena på börsen att de helt raserar det ekonomiska systemet.

Idag utgör de specialbegåvade – eller abnorma, beroende på vem som talar – en procent av världens befolkning och de har fått den tekniska utvecklingen att ta stora kliv framåt. Men det finns växande spänningar mellan de normala och de abnorma och bland de som sitter på makten finns många som vill kontrollera de specialbegåvade och se till att deras förmågor används på ”rätt” sätt.

Samhället Sakey skildrar är intressant och jag önskar att han hade grävt mer i det. I strävan efter kontroll av de specialbegåvade finns paralleller både till förtryck av minoriteter och till massövervakning och alla möjliga gräsligheter som motiveras med att det ska skydda mot terrorism. I rädslan för att ”normala” människor ska bli onödiga och överflödiga ser jag något av dagens minskade arbetstillfällen till följd av automatisering. Vilken plats har man i ett samhälle som inte behöver en? Jag tycker om glimtarna av hur vardagslivet har förändrats, som att i början blev föräldrar glada över att få specialbegåvade barn – alla vill ju ha ett geni som ska bota cancer – och det skrevs artiklar om hur man kunde öka chanserna för att få det. Men med tiden blev ett superbegåvat barn istället något att frukta. När huvudkaraktären Cooper och hans ex-fru inser att deras fyraåriga dotter är specialbegåvad på en hög nivå blir de förtvivlade, för vem vill att ens barn ska tvingas in i en av de där hjärntvättsliknande specialakademierna där de mest exceptionella barnen måste gå? Cooper, som själv är specialbegåvad, kommer att gå över lik för att förhindra att hans dotter hamnar där.

Men Brilliance är inte den typen av bok som gräver djupt i de sociala och känslomässiga effekterna av att det plötsligt finns en massa människor som är så otroligt smarta och begåvade att resten av oss i stort sett kan gå och dra något gammalt över oss. Brilliance är istället en actionfilm i bokform, en en-man-mot-världen-historia om en agent som försöker förhindra att spänningarna mellan normala och specialbegåvade leder till ännu mer död, krig och terror och som upptäcker att det han slogs för var en lögn. Visst är den spännande, i synnerhet andra halvan har starka bladvändarkvaliteter, och visst uppskattar jag tvära vändningar och hjältar som inte vet om de egentligen är på rätt sida. Men jag önskar som sagt att den hade handlat om något annat. Sorry.

Den dras också ner av en del skumma formuleringar om kvinnor (se detta instagrammade citat), för Brilliance är en sån där historia som visserligen innehåller en del coola kvinnor, men vars gestaltning av dem blir ganska jobbig för att berättaren verkar se dem som någon sorts exotiska kvinnovarelser och inte kan låta bli att beskriva deras mascara i detalj, typ. Och på tal om formuleringar tycker jag att dialogen ibland är lite gubbig, men det är säkert översättarens fel. Jag undrar vad som var originaltextens version av ”Jag tror kanske fortfarande. Men inte på dig, och inte på dina snaskiga taskspelarkonster”. Dessutom verkar korrekturläsaren ha blivit lite trött mot slutet av boken.

Okej, nu har jag klagat färdigt.

(Bokfabriken, 2014.)

Den femte vågen

femtevågen Jag brukar ju inte direkt läsa ungdomsdystopier för att jag vill ta del av en smart uppbyggd värld. Jag brukar läsa dem för spännande historier om uppror och överlevnad i lagom häftiga miljöer och undvika att syna världsbygget allt för noga i sömmarna. Svep iväg mig så köper jag det mesta. Oftast.

Jag är inte helt säker på om jag bara inte var på humör när jag läste den utomjordingsinvaderade Den femte vågen eller om den faktiskt var mycket mer puckad än andra ya-dystopier jag har läst de senaste åren, men jag kände gång på gång att jag köper inte det här. Det handlade inte nödvändigtvis om berättelsen som helhet, utan snarare att jag ständigt snubblade på bitar av den. Jag köper inte den här karaktärens handlingar i den här situationen. Jag köper inte den här biten av fiendens strategi. Jag köper inte att Cassie kan rabbla dödssiffror och liknande fakta för läsaren som om hon var en nyhetssändning – för hur fan kan hon känna till sånt i detalj, när alla kommunikationer är utslagna? Sådana saker.

Rick Yancys Den femte vågen följer alltså sextonåriga Cassie, överlevare efter att utomjordingar har haft ihjäl större delen av jordens befolkning. De har slagit ut allt som drivs med el, orsakat naturkatastrofer och sjukdom, och sedan skickat ut ”tystare” i mänsklig skepnad för att döda andra människor. De människor som har överlevt så långt väntar på nästa våg och vågar knappt lita på någon.

Och visst, det är himla spännande. Jag gillar att följa Cassie och hennes kamp för att överleva, hennes tillbakablickar på tiden som gått sedan den första attacken, hennes sarkasmer mitt i ensamheten. Efter ett tag kommer det flera berättarperspektiv, i form av Cassies lillebror Sammy och Cassies skolkamrat/crush-på-avstånd Ben, som båda har hamnat i ett sorts träningsläger där barn och unga lärs upp till soldater, och det funkar helt ok. Men det är som att ju mer jag får veta och ju större perspektivet blir, desto mer irriterande blir boken.

(Och snart blir det lite spoilervarning.)

Jag stör mig på att utomjordingarnas strategi verkar så himla orimlig och onödig och dum.

Jag stör mig på att Ben envisas med att försöka få Ringer att le. Världen har gått åt helvete. Hon behöver inte le åt dig, din fjant.

Jag stör mig på att Evan är en sån himla kliché. Evan är alltså en människokropp, med en av ”De Andra” inplanterad i sitt medvetande. Dubbelheten och de inre konflikterna han upplever hade kunnat vara intressanta, men istället har Yancy valt den absolut vanligaste och slöaste vägen: Evan kan inte döda Cassie, för han blir kär i henne på avstånd! Så han stalkar henne, tar hand om henne när hon är skadad och vill hjälpa henne att rädda Sammy. Jag blir så uttråkad.

Trots min irritation kommer jag säkert att läsa nästa del när den kommer (och störa ihjäl mig på den kärlekstriangel/fyrkant som verkar lura vid horisonten – kom igen Yancy, överraska mig genom att inte ta den vägen!). Jag är trots allt lite nyfiken på om Yancy kommer att knyta ihop röran på något smart sätt, eller om allt faktiskt är så dumt som det verkar.

Tydligen ska Den femte vågen bli film också, och den måste jag såklart se eftersom Chloë Grace Moretz ska spela huvudrollen.

Senare tillägg:
Oklart varför jag använde svensk titel och omslag i inlägget fast jag ju läste boken på engelska. Skyller på överhettning.

Dessutom slarvigt att klassa den som dystopi, när det snarare är en apokalyps. Skyller på överhettning även här.

Åcon! Karen Lord!

Hej!

Nu på fredag (och lördag! Och söndag!) är det dags för årets Swecon, Fantastika. Det kommer att bli hur bra som helst. Men jag vill ändå passa på att vara lite entusiastisk inför en sf-kongress som kommer att äga rum ett tag senare, Åcon i Mariehamn 1–4 maj. Vi har tillkännagivit vår hedersgäst i dag, och hon kommer, tror jag, vara en riktigt bra hedersgäst: Karen Lord.

Lord kombinerar en rad saker. Hon har skrivit science fiction (romanen The Best of All Possible Worlds, som gavs ut tidigare i år). Hon har skrivit fantasy (Redemption in Indigo, som vann och nominerades till en massa priser när den kom för ett par år sedan). Hon är doktor i religionssciologi och har en grundutbildning i fysik. Hon gör en podcast. Hon kommer från Barbados, vilket är kul, för hey, hur ofta får vi chansen att bjuda in en författare från Barbados?

Och Åcon! Åcon är så roligt. Tillräckligt liten för att man skall hinna prata med alla man vill prata med, tillräckligt avslappnad för att ha tid att umgås, tillräckligt många bra människor för att ändå kunna ha riktigt intressanta programpunkter. En av årets science fiction- och fantasyrelaterade höjdpunkter i vårt område.

Det här kommer att bli bra.

Mina rapporter från de senaste årens Åcon: 2012, 2013.

Vetsaga och kommentarerna

Häromdagen lagade jag mitt gamla nättidskriftsprojekt Vetsaga, som på sistone inte bara varit inaktivt utan även oläsbart efter att den gamla WordPressversionen slutat fungera. Av bara farten skrev jag sedan en text om internet, internationaliseringen av science fiction och engelskans roll för svenska läsare Eller åtminstone för mig. Jag passade också på att läsa igenom några gamla texter och slogs av hur fantastiskt bra kommentarsfält Vetsaga kunde ha. Se bara kommentarerna till Charlotte Strömboms jämförelse mellan Erik Anderssons och Åke Ohlmarks respektive översättningar av The Lord of the Rings, Johan Anglemarks essä om problemet med vuxenfantasy i Sverige eller Hans Perssons fascinerande redogörelse för jakten på Stella, en tidskrift som aldrig fanns.

I övrigt: min vän Joakim har startat bloggen Skräckens labyrinter, där han bland annat skriver om skräcklitteratur. Där kan man kika in om man så önskar.

Senaste Karavan

karavanomslagSenaste numret av Karavan damp ned i min brevlåda i dag, med dagens kinesiska litteratur som tema. Göran Sommardal konstaterar att i ett land där det ges ut 370 000 titlar på ett år är det ogörligt att peka på trender och förutspå tendenser. På samma sätt, kanske, kan man inte på Karavans dryga etthundra sidor på egen hand teckna ett bild av Kinas nutida litteraturlandskap. Det blir några streck på en annars tom karta, en skylt som visar ”du är här” men inte omgivningen runt. Å andra sidan är mer än så förmodligen varken rimligt eller redaktionens ambition.

Anna Gustafsson Chen ger en ytlig introduktion av science fiction-litteraturen i Kina från förra sekelskiftet och framåt ackompanjerad av ett exempel i form av Chen Quifans novell ”Fiskarna i Lijiang”. Gustafsson Chen introducerar också genren 官场小说 (”byråkratiromaner” eller ”tjänstemannaromaner”), som typiskt handlar om maktkamp och korruption i förvaltningar och myndigheter på provins- eller stadsnivå, med runt ett hundratal titlar om året som i snitt säljer i etthundratusen exemplar. Bra är även den text där Kerstin Johansson skriver om Mo Yans författarskap, med en liten utflykt i debatten efter att han fick Nobelpriset, som åtminstone i Sverige mer än någonting annat präglades av kulturskribenter som uppenbarligen måste ha en åsikt utan att ha någon som helst jävla aning vad de talade om, varpå det mest kom att handla om kommunistpartiet snarare än litteraturen. Inte så att det per definition är fel att diskutera politik i samband med skönlitteratur, men om man över huvud taget inte har någon nämnvärd insikt i författarskapet är det ett utmärkt sätt att göra sig till offentligt åtlöje. Litteratur kan inte på något sätt enbart diskuteras utifrån hur mycket dissident man är, som fallet lätt blir när svensk kulturjournalistik skall behandla kinesiska författarskap.

Johansson visar att hon kan bättre, förstås.

Det finns mer. Om kinesisk deckarlitteratur, om att översätta Harry Martinsons Aniara till kinesiska och det mottagande den fick när den gavs ut i Kina förra året. Om så skilda författare som Han Han, Can Xue, Abei’er och Yuan Yuan. Översatta romanutdrag, dikter och intervjuer. Det är ett bra nummer. Läs det.

Sweconprogrammet

fantastikalog Ett preliminärt program för årets Swecon (Fantastika) ligger uppe här nu.

Personligen ser jag fram emot intervjun med Jo Walton, John-Henri Holmbergs föredrag om Jack Vance, hedersgästintervjun med Lavie Tidhar, panelerna om sex i fantastik och politik i science fiction och Torill Kornfeldts föredrag om konstiga saker som djur gör som förmodligen inte kommer att ha så mycket med science fiction eller fantasy att göra men nog bli ett av programmets höjdpunkter ändå. Har jag tid över finns förstås en hel del annat roligt, som vad Philip K. Dick betyder i dag, Lars-Olov Strandbergs bildvisning från gamla tider i fandom, panelen om finlandssvensk fantastik och hedersgästintervjun med Karin Tidbeck och Johan Anglemark, som kanske hade varit allra högst prioriterade om jag bara inte hade lyssnat på dem så många gånger förr.

Vi ses väl där? Jag och Maria skall dit, förstås.

Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Fortsätt läsa

Finncon 2013

Finland är världens minst exotiska land, förklarar jag för Cheryl Morgan där vi står och tittar ut över Finska viken. Ingen annan plats i världen ser ut så mycket som Sverige. Det är naturligtvis menat som en komplimang snarare än en förolämpning. Möjligtvis skulle inte alla finländare uppfatta det så. Det är deras problem.

Finska viken. Eller åtminstone en liten del av den.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Känslan förstärks när eftermiddagen på något sätt blir till ett Kontrast i miniatyr: Peter Watts och Caitlin Sweet dyker upp, liksom Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vi befinner oss i en stuga med bastu någonstans ute vid vattnet tillsammans med gäster, arrangörer och några enstaka personer ur kategorin allmänt löst folk, som undertecknad. Jag försöker hjälpa till att förbereda maten, och känner att jag gör en stabil insats: jag häller kol i en av grillarna. Kvällen hade aldrig fungerat utan mig.

Det är en internationell tillställning: utöver alla finländare och vi svenskar finns i den närvarande lilla skaran folk från Storbritannien, Kanada, Kina, Frankrike och Lettland. Vi hanterar detta skrämmande faktum genom att samlas fyra svenskar runt ett bord och prata svenska med varandra. Bara Stefan Ekman är föredömligt internationell. Snart bryts vår isolation upp, förstås: Tom Crosshill kommer förbi, och Aliette de Bodard och Matthieu Larqué slår sig ned, medan Mats går och lägger sig i en närliggande hammock för att läsa och snart somnar. Jag, Sara och Caitlin pratar om skrivande och Caitlin nämner någonting om omöjligheten i att skriva noveller. Det är en vilsen och lite pervers inställning. Jag kontrar med att berätta om den gång jag insåg att jag höll på att skriva en roman. Fyrtiotusen tecken in i en novell var jag fortfarande kvar i inledningen och plötsligt slog det mig att, nej, det här är faktiskt ett romanprojekt. I ren panik raderade jag filen och min backup innan jag kunde pusta ut: jag skulle inte känna mig förpliktigad att fortsätta skriva på en text långt, långt efter att jag hade tröttnat på den. Förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin fattat.

Fortsätt läsa

Jack Vance är död

Liane made a wry mouth. There were objections to the course. Sometimes it seemed as if all living creatures conspired to exasperate him. Only this morning, the spice merchant—what a tumult he had made dying! How carelessly he had spewed blood on Liane’s cock comb sandals! Still, thought Liane, every unpleasantness carried with it compensation. While digging the grave he had found the bronze ring.
 — ”Liane the Wayfarer”

Jack Vance är död. En lysande berättare, imponerande stilist och stor författare har gått ur tiden.

Iain Banks döende

Iain (M.) Banks är döende, skriver han i ett inlägg som bland annat går att läsa hos hans förlag. Annars kan man gå till The Guardian, om man läser det snart efter att det här inlägget publicerats och servern råkar vara överbelastad.

Hans senast färdigskrivna bok förmodas även vara hans sista.

Mannen från framtiden

Ibland skänker folk sina gamla böcker till biblioteket. Ofta har vi tyvärr ingen användning av dem – vi vill ju ha dels aktuella böcker och dels den äldre litteratur som fortfarande är av intresse, inte sånt som var hett för 20 år sedan men som ingen läser idag. (Och vi vill inte ha sunkiga grejer som luktar mögel, fyi.)

Ibland kommer det böcker med väldigt roliga omslag. Stackars mannen från framtiden, som flyter omkring ensam i rymden klädd i trikåer och med en handväska som enda sällskap.

Vi måste prata om spoilers: Kontrast, feminism och John Clute

Det är färre uppdateringar på Tystnad nu. Det kommer nog att vara så, de sista veckorna inför Kontrast. Åtminstone som inte handlar om kongressen. Förlåt. Det går över snart. Lovar.

Vi börjar få en ganska lång lista på klara programpunkter och ytterligare en lång lista som kanske bara saknar den där sista personen som skall säga ja. Andra är svårare att hitta någon till. Som förslaget om en paneldiskussion om bortglömd tidig feministisk science fiction, där vi har en person som kan ämnet och vill prata om det men inte har tid att förbereda ett föredrag. Det skulle vara så intressant. Problemet är att anledningen till att det skulle vara så intressant är att man inte hör någon prata om det och anledningen till att man inte hör någon prata om det är att det är så få som kan det här med artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets feministiska dystopier. Personer som kan prata om Joanna Russ, Alice B. Sheldon (Tiptree), Kelley Eskridge, Ursula Le Guin och så vidare går det tretton på dussinet. Men före femtiotalet? Nog för att de finns, men tillräckligt många av dem skall komma på kongressen också.

Eller personer som kan prata om spoilers på ett vettigt sätt – alltså inte bara har en (stark) åsikt, utan genomtänkta resonemang. Jag kan tycka att det finns viss typ av litteratur (där en stor del av upplevelsen handlar om att någonting man trott var fel uppenbarar sig eller där författaren har eftersträvat en paranoia i berättelsen, som Philip K. Dicks ”Second Variety”) där det finns en poäng i att inte förstöra den upplevelsen, men det handlar om undantagsfall. Likväl har det särskilt på nätet vuxit fram en kultur av att man inte skall avslöja för mycket, åtminstone som norm – vilket betyder att normen är att man inte kan diskutera boken på djupet. Det är problematiskt, inte bara för att spoilerrädslan är onödig, utan för att den i längden kan vara direkt skadlig för hur vi diskuterar berättande, när våra recensioner helt släpper kritikerns perspektiv och bara blir konsumentupplysning, samtidigt som det inte verkar finnas något vetenskapligt stöd för att vi faktiskt skulle njuta mindre av en berättelse där vi vet vad som händer. Och hur skulle vi själva kunna avgöra saken? Som Björn Lindström påpekade på Fanaclistan när ämnet diskuterades i går: själva kan vi aldrig riktigt bedöma vad en spoiler har gjort med vår läsupplevelse. Vi läser första gången antingen med den eller utan den. Vi kan inte väga upplevelserna mot varandra, för en text kan bara upplevas på det ena eller det andra sättet av varje enskild invidiv. Aldrig båda.

Men, ja. Så värst genomtänkt vet jag inte om min position är.

Spoilers är för övrigt en av de saker som John Clute tog upp i intervjun som jag nämnt tidigare och som Maria postade bilder från. Den ligger på nätet nu. Under första halvan frågar Johan Anglemark och Anna Davour ut Clute om hans liv, om science fiction och att skriva kritik. Andra halvan intervjuar jag honom om The Encyclopedia of Science Fiction. Mitt mål för eftermiddagen var att inte ta upp Wikipedia. Det gick nästan – det var åtminstone inte jag som drog upp ämnet. Men jag lyckades i alla fall avhålla mig från att gå i polemik när han sade saker jag inte höll med om.

Videon finns här.

John Clute och Elizabeth Hand på Kulturnatten

I natt var det Hugoprisutdelning. Den som är intresserad av att se precis hur folk röstade, och vilka som var nära att bli nominerade, kan läsa här. Aktuellt ur ett svenskt perspektiv är att The Encyclopedia of Science Fiction vann sin kategori. På lördag kommer nämligen John Clute, som är en av redaktörerna, till Uppsala på Kulturnatten.

Jag, Johan Anglemark och Anna Davour kommer turas om att intervjua honom under en och en halv timme. Sedan kommer Helena Dahlgren att intervjua Elizabeth Hand. Kom dit och lyssna!

Äldre inlägg

© 2015 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑