Tystnad

Läsning pågår

Etikett: kinesisk litteratur

Senaste Karavan

karavanomslagSenaste numret av Karavan damp ned i min brevlåda i dag, med dagens kinesiska litteratur som tema. Göran Sommardal konstaterar att i ett land där det ges ut 370 000 titlar på ett år är det ogörligt att peka på trender och förutspå tendenser. På samma sätt, kanske, kan man inte på Karavans dryga etthundra sidor på egen hand teckna ett bild av Kinas nutida litteraturlandskap. Det blir några streck på en annars tom karta, en skylt som visar ”du är här” men inte omgivningen runt. Å andra sidan är mer än så förmodligen varken rimligt eller redaktionens ambition.

Anna Gustafsson Chen ger en ytlig introduktion av science fiction-litteraturen i Kina från förra sekelskiftet och framåt ackompanjerad av ett exempel i form av Chen Quifans novell ”Fiskarna i Lijiang”. Gustafsson Chen introducerar också genren 官场小说 (”byråkratiromaner” eller ”tjänstemannaromaner”), som typiskt handlar om maktkamp och korruption i förvaltningar och myndigheter på provins- eller stadsnivå, med runt ett hundratal titlar om året som i snitt säljer i etthundratusen exemplar. Bra är även den text där Kerstin Johansson skriver om Mo Yans författarskap, med en liten utflykt i debatten efter att han fick Nobelpriset, som åtminstone i Sverige mer än någonting annat präglades av kulturskribenter som uppenbarligen måste ha en åsikt utan att ha någon som helst jävla aning vad de talade om, varpå det mest kom att handla om kommunistpartiet snarare än litteraturen. Inte så att det per definition är fel att diskutera politik i samband med skönlitteratur, men om man över huvud taget inte har någon nämnvärd insikt i författarskapet är det ett utmärkt sätt att göra sig till offentligt åtlöje. Litteratur kan inte på något sätt enbart diskuteras utifrån hur mycket dissident man är, som fallet lätt blir när svensk kulturjournalistik skall behandla kinesiska författarskap.

Johansson visar att hon kan bättre, förstås.

Det finns mer. Om kinesisk deckarlitteratur, om att översätta Harry Martinsons Aniara till kinesiska och det mottagande den fick när den gavs ut i Kina förra året. Om så skilda författare som Han Han, Can Xue, Abei’er och Yuan Yuan. Översatta romanutdrag, dikter och intervjuer. Det är ett bra nummer. Läs det.

Morgonens länktips: Lu Xun och regimen

Liz Carter på TeaLeafNation skriver om Lu Xun och hur hans texter gradvis faller bort ur kinesiskt undervisningsmaterial, hur central del av det moderna kinesiska litteraturarvet han än må vara. Lite för obekväm, skaver lite för mycket, så många år efter sin död.

Åh Kina

Visste ni att det finns en hel litteraturgenre i Kina som enbart handlar om intriger i statlig och kommunal förvaltning? Låter kul, va?

Kina med tio ord

Se aldrig fram emot böcker. Det är aldrig bra. Dessutom har jag mer och mer kommit tycka att det är väldigt skönt att inte läsa nya böcker. Låta dem vänta några år, mest läsa sådant som är åtminstone något decennium gammalt. Varför kasta sig över det som är nytt? Att låta tid gå är en utmärkt sorteringsmekanism: så mycket som egentligen kanske inte hade varit värt att läsa blir aldrig läst och istället så läser man sådant som har hängt med därför att det är bra.

Men, ja.

Yu Huas Kina med tio ord ges ut på svenska om ett par veckor.

Så att ni vet.

Om ordboken som symbol

Anna Gustafsson Chen har skrivit ett långt inlägg om ordboken som symbol i (huvudsakligen) kinesisk litteratur som utspelar sig under kulturrevolutionen. Dylikt ambitiösa och intressanta inlägg förtjänar lite uppmärksamhet och kärlek, så varför klickar ni er inte dit och läser?

Att översätta kinesisk litteratur, en konversation med Anna Gustafsson Chen

Anna Gustafsson Chen är sinolog och bibliotekarie. Hon är en av de personer som kämpar för att kinesisk litteratur skall finnas tillgänglig även för svenska läsare, och har klätt kinesiska författare som Yu Hua, Mo Yan, Hong Ying, Han Shaogong och Wei Hui i svensk språkdräkt.

I går kväll satt vi och gjorde en enkel intervju över Facebook. Resultatet av den konversationen följer nedan.

Hur kom det sig att du började studera kinesiska?

Jag började kinesiska av en slump (en lyckosam slump, kan man säga). Egentligen tänkte jag läsa latin och bli latinlärare, men man måste ju fylla i alternativ på blanketten – det var pappersblanketter på den tiden – och eftersom allt såg tråkigt ut valde jag Östasienlinjen. Jag blev ganska sur när jag kom in på den, men idag är jag mycket glad över att jag bestämde mig för att i alla fall prova. Den kinesiska grammatiken är mycket mer i min smak än den latinska!

Vad var det första du översatte?

Den första egna bok jag översatte var Su Tongs Den röda lyktan, som innehåller två kortromaner/långa noveller, ”Den röda lyktan” och ”Shu Nong”.

Vilka särskilda svårigheter innebar det? Finns det saker du nu har blivit bättre på att hantera?

I början var det ju svårt att våga frigöra sig från den där ”tentamensstilen” när man översätter texten för att läraren ska se att man har förstått alla ord och de grammatiska mönstren, och istället våga översätta så att texten blir naturlig på svenska. Man lär sig eftersom.

Kinesiska som språk skiljer sig väldigt mycket från svenskan. Vilka är de stora utmaningarna, om man jämför med våra närmast besläktade språk som de flesta av översättningarna till svenska kommer från?

Den största utmaningen är att få det att låta bra på svenska! Kinesiska och svenska skiljer sig ju mycket från varandra, både när det gäller den grammatiska strukturen och sättet man uttrycker sig på. Om man översätter rakt av blir det ofta ganska onaturligt och träigt, så man måste lära sig att våga vara litet fri. Det svåra är att ligga så nära ursprungstexten som möjligt men ändå inte förlora stämningen och tonfallet i texten. Det är inte lätt!

Blir det oundvikligen så att någonting går förlorat i översättningen?

Fortsätt läsa

Veckans novell: ”Medicin”, Lu Xun

–Jag vet, fortsatte hon, de mördade dig. Men uppgörelsens dag skall komma, det skall Himlen se till. Slut dina ögon i frid … Om det är sant att du är här och kan höra mig, låt då den där kråkan flyga till din grav som ett tecken.

Brisen hade för längesen upphört och det torra gräset stod styvt och rakt som koppartråd. Ett svagt, vibrerande ljud uppfyllde luften, avtog och dog bort. Allt var dödsstilla. De stod i det torra gräset och tittade upp mot kråkan, och kråkan, på den stela trädgrenen, satt med indraget huvud, orörlig som järn.

”Medicin” (药) är en av Lu Xuns tidiga berättelser, och kanske svår att uppskatta utan åtminstone grundläggande kunskaper om det tidiga 1900-talets Kina – och vad Lu ville göra. Den saknar den fina ironin i ”Den sanna berättelsen om Ah Q” och har inte samma energi som ”En dåres dagbok”, men här mer än i något annat jag har läst hos honom tycker jag att människorna träder fram, att vi känner deras hopp och sorg. Den hade varit värd att läsa bara för scenen på kyrkogården.

Om Kina och Lu Xun

”Vi måste förstå Kina”, sägs det ibland. ”Vi måste lära oss mer om Kina.” Varpå nästan inga egentliga ansträngningar görs: vad som skrivs om landet och kulturen är ofta filtrerade tredjehandsuppgifter, och verkar inte sällan bära spår av någon form av exotiserande nyorientalism. De svenska försöken att introducera litteratur från världens största modersmål och ett av världens främsta kulturspråk lämnas åt mindre förlag och enstaka eldsjälar. Ibland hör man någon nämna Färden till Västern eller Berättelser från träskmarkerna och lite uppmärksamhet har väl översättningen av Drömmar om röda gemak fått, men Wu Song i all ära: ingen litteratur förtjänar att i det allmänna medvetandet representeras nästan uteslutande med flera hundra år gamla texter. Det hade ju inte behövt vara så. Gao Xingjian och Zhou Weihui är inte de enda som har skrivit i Kina de senaste etthundra åren.

Lu Xun

Yu Hua finns översatt, till exempel. Liksom Mo Yan. Och har man ett intresse för något äldre kinesisk litteratur, eller för litteraturens roll i det kinesiska samhället, borde man faktiskt läsa Lu Xun (1881–1936). Lu Xun (鲁迅, Lǔ Xùn) studerade medicin i Japan men blev så illa berörd av vad han uppfattade som sina landsmäns apatiska inställning att han bestämde sig för att vad som verkligen behövdes var medicin för själen snarare än för kroppen, en litteratur som kunde väcka det kinesiska folket. Han blev stilbildande som en av de första att skriva på ett mer modernt språk (inte för att dagens skrivna kinesiska inte skiljer sig ordentligt från talspråket, men, tja, mindre än vad som brukade vara fallet), ett språk med vilket Lu skulle kunna nå ut: litteraturen var, trots allt, hans verktyg snarare än ett ändamål i sig. Kanske är hans noveller mest intressanta ur ett litteraturhistoriskt, eller rent historiskt, perspektiv, som en anklagelseakt mot hela det dåtida kinesiska samhället – men de håller fortfarande.

Och om de i någon liten mån kunde bidra till att fler bättre förstod Kinas nittonhundratalshistoria, ja, det skulle nog inte heller göra världen sämre.

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑