Inlägg om: ungdomsböcker

Januari: lästa böcker, köpta böcker

• 2 februari 2013 • 2 kommentarer

Året började så här:

1. Anaché – Maria Turtschaninoff
2. Onda krafter i Sollentuna – Coco Moodysson
3. Beauty Queens – Libba Bray
4. Minnas hemlighet – Monic Arvidson W
5. Något måste hända nu – Anna Lindberg

Inte en vuxenbok så långt ögat kan nå… Jag läste visserligen halva trollthrillern Stallo av Stefan Spjut också, men den hamnar ju inte på listan förrän den är utläst.

Bra skit: Fantasyromanen Anaché var stark och välskriven, som vanligt när det gäller Maria Turtschaninoff.

Besvikelse: Eftersom jag kommer från Sollentuna ryckte jag såklart tag i Onda krafter i Sollentuna så fort den dök upp på jobbet. Tyvärr var den inte vad jag hade hoppats att den skulle vara. Med det menar jag inte att den var dålig, utan att jag blev lurad av titeln och omslaget att förvänta mig något annat än en roman om en högstadiekille med ett jobbigt, men helt realistiskt, liv. En helt ok ungdomsbok, men jag hade ju hoppats på faktiska onda krafter.

Kluvenhet: Libba Brays satir Beauty Queens var både så rolig att jag skrattade högt och så frustrerande övertydlig att jag kände för att hugga bokjäveln med närmaste nagelfil. Ordentligt inlägg om den är på gång och kommer antagligen imorgon.

Jobbläsning: Minnas hemlighet skrev jag om i UNT.

Jag fick ett presentkort på Adlibris i julklapp och det kom till användning när Karen Russells nya novellsamling Vampires in the Lemon Grove släpptes alldeles nyligen. Med i beställningen följde också avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm, Mumieland av Sara Tuss Efrik och en förbeställning av seriealbumet Berättelser från Engelsfors. Även The Walking Dead 6: Totalt jävla mörker har införskaffats.

Av kl. 14:58 i Läsrapporter | Taggar: ,

Övergrepp, mord och jävligt mycket svamp

• 18 november 2012 • 8 kommentarer

Orken att skriva långt och genomtänkt finns inte riktigt, men jag vill ändå nämna de många bra grejer jag har läst de senaste månaderna. Det får bli några inlägg med kortare rekommendationer istället. Här är det första.

Elin under havet av Sofia Malmberg

När årets Augustprisnomineringar avslöjades kunde jag konstatera att jag bara hade läst en av de nominerade böckerna: Sofia Malmbergs fina serie Elin under havet. Elin är ensam men hittar någon på nätet som säger de rätta sakerna för att få henne att känna sig sedd. Hon chattar med en kampsportare som erbjuder att lära henne det han kan, men när hon väl träffar honom utsätter han henne för ett sexuellt övergrepp. Efteråt försvinner hon in i en skrämmande fantasivärld under havet och försöker kämpa sig ut.

Det här är en mörk och smärtsam historia, fåordigt berättad men väldigt uttrycksfull. Sofia Malmberg behöver bara enstaka bildrutor för att få en att förstå Elins relation till sina föräldrar eller vad som händer med chattkillen.

Fantasivärldarna är vältecknade och läskiga på ett nästan gulligt sätt, fast det inte är något som helst gulligt med Elins upplevelser. Stilen är ovanlig i svenska serier och de får mig att tänka lite på animerad film eller datorspel.

Elin under havet passar enligt förlaget från 11 år, men kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna, och jag skulle inte rekommendera att man sätter den i händerna på en elvaåring utan att se till att diskutera innehållet med läsaren.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är en av årets positiva överraskningar för mig. En tunn, blodfläckad debutbok från ett litet förlag jag aldrig hade hört talas om, kunde det vara något? Oh ja.

Feberflickan är Luna, som vandrar omkring i huset där hennes far och en kvinna, ”hon”, ligger döda. Samtidigt som läkare och polis undersöker fallet undersöker Elisabeth Östnäs ett trasigt psyke. Luna är inte en pålitlig berättare och man förstår snart att hennes version av verkligheten inte är den enda. Feberflickan är full av motsättningar mellan det som sägs och tänks, det som händer och det som uppfattas. I småbitar rullas familjens historia upp och den är inte vacker.

Berättelsen är vag och sparsmakad, samtidigt som miljön beskrivs i detalj, full av härsket kött, slitna möbler och blodigt tyg, allt skildrat med ett språk som har en sorts solkig, äcklig skönhet. Dessutom påminner stämningen och systerrelationen mig om Shirley Jacksons We have always lived in the castle, vilket ju bara är en bra sak. När jag precis hade läst ut reagerade jag så här:

(Columbi Publishing, 2012)

Amatka av Karin Tidbeck

Människorna lever i en värld som inte är stabil och de har strikta rutiner för att hålla ihop samhället. Att förändra rutinerna, till och med så små saker som att säga fel ord, kan få hemska konsekvenser.

Vanja reser från en större stad till det lilla samhället Amatka för att göra en undersökning under några veckors tid, men blir kvar och kan inte låta bli att börja gräva i Amatkas mysterier.

Jag blev fullkomligt uppslukad av Amatkas väg bort från ordningen. Det finns mycket som är bekant från andra dystopier – det extrema kontrollsamhället, angiveriet, hemlighetsmakeriet, mixtrandet med språket – men samtidigt känns den som något helt eget. Den har den där känslan av att verkligheten glider iväg som även finns i Tidbecks noveller, den förvridna, otydliga skuggan i ögonvrån.

Amatka är välskiven på ett avskalat, sakligt sätt och Tidbeck avslöjar tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vaket samtidigt som hon inte säger för mycket. Plus också för äckliga detaljer som att det mesta de äter verkar vara gjort av svamp. Svampgröt, hörni! Ew.

(Mix, 2012)

Av kl. 12:00 i Recensioner | Taggar: , , , ,

Mellan dig och dig

• 18 september 2012 • Kommentera!

(En månad gammal UNT-text, fast en längre version än den som publicerades i tidningen.)

Katarina Kieri har skrivit ett flertal böcker för barn och ungdomar, bland annat 2004 års Augustprisvinnare Dansar Elias? Nej! I sin nya ungdomsroman Mellan dig och dig använder hon många bekanta ungdomsboksinslag när hon introducerar Tora, en något tvär och poetiskt begåvad sjuttonåring, med en frånvarande mamma som stack med en gris och en tafatt pappa som mumlar på tröskeln. Tora kommer på kant med sin enda vän, Ivar, och undrar vad de egentligen har för relation. Hon känner sig också dragen till skolbibliotekarien som inte beter sig riktigt lämpligt.

Det är ingen händelserik bok, utan bygger till stor del på Toras tankar då hon försöker få rätsida på sig själv och sin omgivning. Tora berättar eftertänksamt och poetiskt, med ord som “Dagen kryper långsamt genom min kropp”, och genom hela boken skriver hon en dikt, som någon rad i taget presenteras för läsaren och speglar berättelsen i koncentrerad form.

“Det finns en musik som vill mycket mer än den vågar.
Det finns en musik som sjunger en halvfärdig sång.”

Det finns ett avstånd mellan Tora och Ivar. Det har alltid funnits där och Tora tänker mycket på det när de är isär. Den här distansen är inte bara problematisk för dem, utan präglar min syn på Ivar, och till viss del på Tora. Toras familjerelationer och försiktiga nya vänskapsband är känsligt skildrade och trovärdiga in i minsta detalj, men Ivar blir aldrig riktigt riktig och Tora framstår som något av en pappdocka tillsammans med honom.

Mellan dig och dig börjar och slutar med Ivar, men under en stor del av berättelsen är han frånvarande. Han är viktig för Tora – den enda hon har, trots avståndet – men blir i sin frånvaro aldrig viktig för mig. Det är relationerna som formas och förändras i hans frånvaro som griper tag. Det är där, i tidsrymden mellan Ivar och Ivar, som de intressanta spänningarna finns. Det är där Tora och människorna omkring henne blir tydliga och Tora konfronteras med glappen mellan vad hon tror om andra och hur de verkligen är. Hon lär sig mycket, allt utan honom, och ändå får han äran att vara slutet på berättelsen. Det stör mig. När Tora förstår avståndet mellan dem tar boken slut och det gnisslar och skrapar.

Mellan dig och dig är välskriven och nyanserad, men bland all den utmärkta ungdomslitteratur som skrivs idag sticker den inte ut som något extra.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Av kl. 22:05 i Recensioner | Taggar: ,

I den tysta minuten mellan

• 18 augusti 2012 • Kommentera!

(Gammal UNT-text, något redigerad.)

Om antalet rader man vill skriva av och spara är någon indikation på en texts kvalitet ligger Viveka Sjögrens Augustprisnominerade vackra ungdomsroman I den tysta minuten mellan, om fjortonårige Torvi som reser till Island för att närvara vid sin fars begravning, bra till.

Torvi har inte träffat sin pappa Kettil sedan han var liten och flyttade till Sverige med sin mamma. Vid ett tillfälle meddelade Kettil att han tänkte resa till Sverige och leva med dem, men han kom aldrig och Torvi slog upp en pansardörr i sitt inre och sprejade “Gubbjävel” på den. Resan ger Torvi glimtar av vem hans far var, men mest handlar I den tysta minuten mellan om de levande. Släkten och barndomskompisarna ger honom en sommar han kommer att minnas länge och fyller en del av det hål som slets upp i honom när han lämnade ön som liten.

Den välbekanta tematiken med sonen som återvänder och avstampet i familjen gör att jag känner jag mig lite snuvad på det stora avslöjandet som aldrig kommer och jag saknar tydligare konturer åt föräldrarna. Kettil fortsätter att orsaka fler frågor än svar och mamman blir aldrig mer än en diffus gestalt med dåligt samvete och avhuggna meningar.

Det vägs mer än väl upp av hur mycket jag tycker om kontrasten mellan det karga Island och värmen i orden som Sjögren målar upp sin återvändarberättelse med. Där finns sorg, rått väder, tystnad och alkoholdimma, men hennes meningar är mjuka och försiktigt glödande. I hennes språklandskap är sorg något man kan ha på sig och gympaskorna som bärs av den man är förtjust i kan ge elektriska stötar. Jag får också stötar, av vind som river sönder hav och hur blickar kan studsa över golvet som gummibollar. Jag läser med pennan i handen.

(Kabusa, 2011)

Av kl. 15:50 i Recensioner | Taggar: ,

Delirium

• 9 juli 2012 • 2 kommentarer

”But we’re not safe yet – far from it. The darkness is mobile, twisting, alive with paths of light: Flashlights cut through the woods to our left and right, and in their glare I see fleeing figures, lit up like ghosts, frozen for a moment within the beams.”

Efter eller vid sidan om vampyrer, varulvar och liknande kräk verkar dystopiska framtidsskildringar vara grejen i ungdomslitteraturen nu. Igår doppade jag tårna i genren genom att sträckläsa Delirium av Lauren Oliver, som utspelar sig i ett kontrollfreakigt USA där alla städer är inhägnade och ingen ska leva i ”the wilds” utanför. Specialaren i Delirium är att kärlek är klassat som en sjukdom. Efter att ha fyllt 18 måste alla invånare genomgå ett medicinskt ingrepp som tar bort deras förmåga att känna kärlek och passion. De blir lugna och stabila och gifter sig med den person som har valts ut och dem och skaffar rätt antal barn.

Detta stabilitetsfixerade samhälles polerade yta och våldsamma, förljugna insida skildras genom ögonen på Lena, som räknar dagarna till att hon ska ”botas”. Hon ser fram emot att inte behöva vara rädd för att bli smittad, att inte behöva vara rädd att bli som sin mor, som trots upprepade behandlingar aldrig passade in. Men så träffar hon (såklart) Alex och börjar (såklart) känna saker saker hon inte ska känna och upptäcker (såklart) hur jävla brutal hennes trygga värld är mot dem som inte inordnar sig.

Ordens makt framhålls i många dystopier och här är det vackert tal om trygghet, stabilitet och lycka används för att berättiga den totala kontrollen. Kärlek gör människor instabila och i längden olyckliga och den kan få dem att göra vad som helst, från att ljuga till att döda. Samhället fungerar bättre utan den. Delirum är bitvis riktigt obehaglig, men det är inte de hårda lagarna och eller våldet som får det att krypa mest inombords, utan de vardagliga detaljerna och hur de vuxna umgås med varandra och med barn. För Lena och de andra är den avmätta distansen normal, men för mig är de ”botades” beteende creepy och ofta väldigt sorgligt. Det finns kapitel med Lena och hennes vän Hana som är så fulla av liv – springade steg, solen i håret, höga skratt som bubblar i hela kroppen – att jag vill svära högt åt att de ska tvingas att byta det mot de botades gråa tillvaro. Om Lauren Oliver vill säga att ett liv utan någon sorts passion är ett låtsasliv lyckas hon bra.

Flera gånger kommer jag att tänka på Hungerspelen, men inte främst för att båda är dystopiska ungdomsböcker, utan för att båda är sådana förbannat spännande bladvändare. Jag ser en del svagheter, registrerar dem lite i utkanten av tankarna, men bryr mig egentligen om dem för att jag är andlöst uppslukad och vill bara läsa vidare. Kombinera det med fina skildringar av vänskap och ny kärlek och Delirium blir en känslomässig bergodalbana. Jag slog ihop den med känslan av att ha blivit överkörd av ångvält – på ett bra sätt – och det var precis den sortens läsupplevelse jag ville ha just då.

(2011. Även på svenska i maj 2012.)

Några andra som har läst: Bokbabbel, Beroende av böcker, LitteraturMagazinet, Bookis, Bladvändaren, Bokpussen.

Av kl. 23:52 i Recensioner | Taggar: , ,

Om barn- och ungdomslitteratur i Bokvännen 11/1955

• 21 juni 2012 • Kommentera!

Bokvännen 11/1955 går i barndomens läsnings tema. Folmer Christensen har skrivit ”Tegnekunst i billedboken”, en kort översikt av illustratörer i dansk barn- och ungdomslitteratur från artonhundratalet och framåt, Astrid Lindgren har en artikel om hur barnet upplever boken (”därom vet jag inte så värst mycket”) och Carl-Olof Lång har tecknat ett porträtt av Gustaf Berndtsson, som samlat på sig barnböcker och gjort om sitt ena kök för att få plats med dem.

De två mest intressanta texterna står emellertid Roland Adlerberth och Eva von Zweigbergk för, ”Professor Lidenbrock och strålpistolen” respektive ”Att recensera barnböcker”. Adlerberth tar upp Jules Verne och andra tidiga science fiction-författare och konstaterar att utlåningen av Verne mest verkar gå till medelålders personer som vill återuppleva sin barndoms litterära äventyr. Han konsteterar att stilen på det stora hela inte håller och att Vernes rykte som förutsägare av framtiden är tämligen överdriven (”om de framtida uppfinningar som dyker upp i hans böcker har han spått rätt enbart när det gäller sådana som fanns redan när han skrev – när han fabulerat på egen hand har han i allmänhet skändligen misstagit sig”).

Våra egna furnissörer i branschen bör i barmhärtighetens namn inte namnges – det gäller tyvärr ända fram till boksäsongen 55 med undantag för Lönnerstrand, vars »Rymdhunden» är acceptabel, vetenskaplig grodlös och hyggligt skriven.

De välskrivna svenska sf-romaner för ungdomar som Adlerberth önskat sig i artikeln har önskat sig har väl på det stora taget fortfarande låtit bli att infinna sig, sådär mer än ett halvt århundrade senare. Jag vet inte, kanske var hans generation ”den sista julesvernegenerationen” i jämförelse. Men dagens tioåringar lär väl fortfarande läsa mer Jules Verne än svensk science fiction.

Eva von Zweigbergk undrar var barnboksrecensenterna egentligen håller hus: The New Yorker, The New Statesman och The Times Literary Supplement tar årligen upp de bästa barn- och ungdomsböckerna, skriver hon, medan svenska tidskrifter yrvaket minns att de finns sisådär vart femte, sjätte år. ”Barnbokskritikern anses inte vara någon »riktig» kritiker och hyllas aldrig för »kulturgärning». Vetenskapen ser ungdomslitteraturen över axeln för att borra ned sig i de enklaste, med rätta glömda signaturpoeterna.” Det fattas minst ett trettiotal utbildade erfarna barnboksrecensenter i landet, säger von Zweigbergk, och att fylla luckorna är tydligen inte helt enkelt: ”man måste ha läst tusentals klassiska och moderna barn- och ungdomsböcker med omsorg och eftertanke för att ha en bakgrund” och man ”måste veta något om barnpsykologi och allmän konst- och litteraturhistoria, om språk och översättningsteknik”. Vidare måste man ”bli till hälften som ett barn, när man läser barnets böcker, och dessutom reflektera som en vuxen” samt ”själv ha varit ett läsgalet barn med en rik fantasim och god tillgång till böcker under uppväxten”. Det är inte lätt att vara barnboksrecensent, uppenbarligen.

Många ungdomsböcker i dag är »sociala», de har höga mål, de vill peka på aktuella problem, de vill samhällsförbättra, de vill undervisa om ditt eller datt.

För all del, det behöver inte göra dem dåliga, men det gör dem sällan roliga.

Av kl. 11:03 i Babbel | Taggar: , , , ,

Läsrapport: när jag inte läste vuxenböcker

• 17 juni 2012 • Kommentera!

April
Frances, del 1 – Johanna Hellgren (serie)
Frances, del 2 – Johanna Hellgren (serie)
Salvage the bones – Jesmyn Ward
Det är så logiskt att alla fattar utom du – Lisa Bjärbo
Allt jag säger är sant – Lisa Bjärbo
Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – Sherman Alexie
Cirkeln – Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Cowgirls – Karolina Bång (serie)

Maj
Nybörjarguide till livet eller kaosteori – Lia Hill
The Devil’s Hand – M.E. Patterson
Dash & Lily’s Book of Dares – Rachel Cohn & David Levithan
Splitter – Charles Benoit
Ellen, Sorken och hemligheten – Maria Frensborg
Söta pojkar är bara på låtsas – Moa Eriksson Sandberg

Om mars var månaden då jag mest läste serier, var april månaden då jag först knappt läste alls och sedan mot slutet lyckades bryta läsdöden med ungdomsböcker. (Yay för Lisa Bjärbo, och mina kollegor som beordrade mig att läsa henne.) Jag var också osmidig och försökte läsa en snuskig serie på tåget.

Ungdomsboksläsandet fortsatte i maj, med undantag för Elitistmörkerklubbens bokcirkelbok The Devil’s Hand. Jag tror att jag ska köra en vecka med ungdomsbokstema här någon gång framöver. Måste bara hinna/orka skriva alla inlägg till den först, heh.

Av kl. 14:09 i Läsrapporter | Taggar:

Metaforisk ståfräs

• 29 april 2012 • Kommentera!

”Okej, du menar alltså att varje bok härinne är ett mysterium? Att alla böcker är mysterier? Och om man läser alla böcker som någonsin har skrivits är det som att ta del av ett enda jättemysterium? Och oavsett hur mycket man lär sig finns det alltid mer att lära?”
”Ja, ja, ja. Ja!” ropade Gordy. ”Visst får man ståfräs när man tänker på det?”
”Jag är stenhård”, sa jag.
Gordy rodnade.
”Nu menade jag inte ståfräs i sexuell bemärkelse”, sa Gordy. ”Jag menade inte att man ska rusa genom livet med en ständigt erigerad penis. Men man borde närma sig varje bok, man borde närma sig själva livet, med förväntningen att få metaforisk ståfräs när som helst.”
”Metaforisk ståfräs!” skrek jag. ”Vad tusan är metaforisk ståfräs?”
Gordy skrattade.
”När jag säger ståfräs menar jag egentligen glädje”, sa han.
”Varför sa du inte glädje, då? Du hade inte behövt säga ståfräs. Jag blir bara förvirrad varje gång jag tänker på ståfräs.”
”Ståfräs är roligare. Mer glädjefullt.”

Ur Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie. (Jag har hittat vägen ut ur läsmisären: ungdomsböcker! Har läst fyra stycken sedan mitt klagoinlägg.)

Av kl. 8:29 i Citat | Taggar:

Torsdagsbarn

• 1 april 2012 • Kommentera!

Jag blev inte helsåld när jag läste Sonya Hartnetts The Ghost’s Child för ett år sedan, men såg tillräckligt mycket jag gillade för att ge henne en chans till. Nu har jag läst Torsdagsbarn, och nu, nu är jag såld. Den har både det jag tyckte om i The Ghost’s Child – språket, upproret, sprickorna i verkligheten – och det jag saknade, nämligen de trovärdiga känslorna och ett hårt grepp om sagoglittret istället för att låta det flyga fritt.

Torsdagsbarn har fått sin titel från ramsa där en av raderna lyder ”Thursday’s child has far to go” och även om det syftar på en viss unge man kan nog säga att alla i den här boken har långt att gå. Berättaren heter Harper Flute och växer upp på den australiensiska landsbygden under depressionen på 30-talet. Familjen har det knapert och lever i ett fallfärdigt hus på mark där det knappt går att odla. Det är barnets blick på en familj som försöker, men bara halkar längre bakåt, på föräldrar som misslyckas och syskon som försvinner. Det är svårt, men i barnets blick självklart. Hon vet inget annat sätt att leva.

Barnet som har längst att gå är lillebror Tin, som inte riktigt är som han ska. Han trivs bäst under huset där han gräver ut en håla åt sig själv och senare långa tunnlar. Familjen låter honom vara och med åren blir han alltmer förvildad, mer ett underjordiskt djur än ett barn. Är detta ett fantastiskt inslag, en metafor för familjens kollaps eller ska det tolkas precis som det är? Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll. Det fungerar på alla plan.

Torsdagsbarn kallas ungdomsbok och skulle, om man orkade, kunna användas för en vända till i den aldrig avslutade diskussionen om vad som egentligen är ungdomslitteratur. När jag läste den tyckte jag inte att det fanns något som utmärkte den som just ungdomsbok utöver att den har tilldelats den stämpeln. Ni vet, vissa böcker känns ju så uppenbart skrivna för unga när man läser dem (och inget fel med det, såklart), men den här kunde lika gärna stå i vuxenhyllan.

I slutet finns utdrag ur en intervju med Hartnett, där hon säger:

”Jag sticker inte under stol med att jag skriver för unga intelligenta ensamvargar. [...] Det finns så mycket ytligt och konventionellt för tonåringar , och det är ju bra för dem som är ytliga och konventionella, som nöjer sig med det. Men jag skriver för de klyftiga, de allra smartaste av de smarta. Det är kanske därför en del människor finner mina böcker föga inbjudande”.

Och jag tänker att där har vi det kanske, det som jag har haft i bakhuvudet när jag har läst men inte riktigt har kunnat sätta ord på. Torsdagsbarn är inte ett dugg inbjudande. Den säger inte ”Kom, läs mig.” Den är, i all sin underjordiska, smutsiga skönhet, jävligt jobbig. Motsträvig, som Tin under huset. Skrämmande på ett totalt icke-mysigt sätt.

”Okej, läs mig då, men vänta dig inte att det ska vara kul.”

(Atrium förlag, 2010)

En bok om dagen, Bokmilaskogen, Bokpärlan, Böcker, böcker, böcker och Bläddra! Bläddra! har också läst den.

Av kl. 14:01 i Recensioner | Taggar: , ,

Den vita katten: fel, fel, fel

• 17 mars 2012 • 3 kommentarer

Jag läste nyligen Den vita katten av Holly Black och har glatt visat upp den för diverse människor som boken med ”världens töntigaste omslag”. Hade jag inte vetat från förut att Holly Black är bra hade jag nog aldrig läst den, inte med det omslaget och den fåniga baksidestexten:

”Sexig och provocerande noir-thriller av författaren till Spiderwick!

Magi, action och romantik i en ny, fängslande urban fantasy-serie.”

Que?

Det känns som att de försöker locka den yngre halvan av den läsargrupp som går igång på romantisk urban fantasy, men det är ju inte den sortens bok. Den innehåller typ en sexig händelse (såvida man inte tänder på handskar, då är den väl sexig hela tiden) och även om det finns en sorts kärlekshistoria som drivkraft så ligger den liksom i bakgrunden och tar väldigt lite plats. Snarare tyckte jag att Den vita katten var en jävligt oromantisk bok, där känslor lika gärna kan ha tvingats på en genom magi istället för att vara ”äkta”.

Synd att utsidan är så fel, för insidan är helt ok. Recension kommer antagligen på Catahya om några veckor.

Av kl. 10:42 i Babbel | Taggar: , , ,

Klädd i sorg

• 21 januari 2012 • 4 kommentarer

I den tysta minuten mellan av Viveca Sjögren:

Torvi har den på sig i skolan, sorgen, och upptäcker att den är användbar. Lärarna tycker synd om honom, och blir extra snälla och bland kompisarna får han stjärnstatus. Några dagar bara, men ändå; de ger honom Pokémonkort och cirklar runt honom, blir plötsligt som bästisar. Någon av dem vet hur det är att mista en farfar, en har en död pappa och en har en överkörd katt. Men längst in bär Torvi en hemsk hemlighet. [...] Att minnet av farfar bara består av en gestalt i motljus vid ett köksbord. För att gottgöra farfar ser Torvi till att vara ledsen riktigt länge. Att vara ledsen är ganska skönt. Livet är annorlunda när man har sorg. Stiligt, på något sätt.

Himlen börjar här av Jandy Nelson:

Medan jag går under redwoodträden och skorna blir alldeles genomblöta funderar jag på varför sörjande människor ens bryr sig om att bära svarta kläder, när sorgen själv är en så omisskännlig klädsel. Den ende som inte tycktes märka någonting idag – utom Rachel, och hon räknas inte – var den nye killen. För honom kommer jag alltid att vara den här nya, systerlösa personen.

Av kl. 10:35 i Citat | Taggar:

Regn & åska

• 13 januari 2012 • Kommentera!

(En gammal UNT-text från förra våren eller när det nu var.)

”Det var som om jag omedelbart kände igen honom, som om jag med en gång visste vem han var. Som ett återseende. Eller kanske en återspegling.”

17-åriga Oscar turistar i Tallin med sin mamma när han möter Rein, en estnisk kille i samma ålder. Förälskelsen är omedelbar och ömsesidig och de får några lyckobubbliga dagar, men vad gör man när den man älskar är ett hav bort?

I sin nya ungdomsroman Regn och åska återbesöker Håkan Lindquist ett tema som är bekant från flera av hans tidigare böcker: tonårspojkar eller unga män som blir kära i varandra och utforskar sin sexualitet. I Regn och åska skriver han ljust och hoppfullt, utan den skärande ensamheten i Att samla frimärken eller de tragiska händelserna i Min bror och hans bror.

Oscar och Rein må bo på varsin sida av Östersjön, men i övrigt är deras kärlekshistoria utan hinder. Ingen jobbig komma ut-process, inga spel, ingen rädsla, bara glädje och nyfikenhet. Jag tycker om att få läsa en berättelse där den samkönade kärleken är oproblematisk, eller åtminstone nästan – det finns hot, men de tar väldigt liten plats. Med Oscar som berättare skildrar Linquist finstämt förälskelsen, från den pirriga önskan att ens arm ska råda nudda en annans, till känslan av att livet har börjat på riktigt.

Oscar och Rein är, i likhet med några förälskade pojkar och män i Lindquists tidigare böcker, väldigt verbala och öppna när de uttrycker kärlek och kåthet. Både när de pratar med varandra och med sina vänner är de mycket välformulerade och ofta poetiska. Det låter fint, men ibland så tillrättalagt att känslan av realism riskerar att spricka sönder till en fluffig saga.

Självklart behöver inte tonåriga romanfigurer säga ”ahmen shit ba” i varannan mening, men det här är en aning för välputsat och den vuxne författarens poetiska penna för tydlig i Oscars ord. Jag känner mig som en glädjedödare när jag önskar mig smutsfläckar i denna vackra och solvarma kärleksskildring, men lite mer friktion skulle faktiskt inte skada.

(Charlie by Kabusa, 2011)

Av kl. 16:13 i Recensioner | Taggar: ,

Proggiga barnböcker

• 19 december 2011 • 1 kommentar

Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är en underhållande genomgång av tematik och pedagogisk strävan i vänsterpolitiskt färgade barn- och ungdomsböcker från 70-talet. Författaren Kalle Lind försöker inte teckna någon heltäckande bild, utan har gjort ett personligt urval utifrån dels vilka han böcker han själv har starka minnen av och dels böcker som han tycker är extra tidstypiska – eller extrema. De åtta kapitlen heter saker som ”På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma”, ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen” eller ”På sjuttitalet var kriminella hyggliga” och innehåller rikligt med citat ur böckerna som nämns.

Just citaten är, tillsammans Linds ständigt närvarande humor, den stora behållningen. Många av texterna verkar i nutida ögon rätt bisarra och det skulle vara svårt för mig att föreställa mig dem om Lind bara hade refererat utan att vräka på med utdrag och illustrationer. (I marginalerna finns det dessutom lite noter för att även ”80-talister och borgerliga” ska förstå vad som menas med vissa namn eller företeelser.) Den raljerande tonen hjälper såklart till med att få allting att framstå som extra knasigt. I ett kapitel om socialrealistiska ungdomsböcker gör han exempelvis sammanställningar och räknar ut tragikfaktor, bland annat för Hela långa dagen av Gun Jacobson.

Ensamstående mamma: JA
Alkoholiserad föräldrar: JA
Håglöshet i tunnelbanan: JA
Narkotiska preparat: mellanöl
Skolk/avhopp från skolan: JA
Fritidsgård: JA
Trakasserier av äldre tant benämnd kärring: JA
Smeknamn i urval: Pingo, Tobben, Risslan
Repliker i urval: ”Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen”
TRAGIKFAKTOR: 3,5 av 5

Underhållningsfaktorn åsido är Linds resonemang kring tilltal och att skildra samhället intressanta. Nu tänker jag citera lite fult ur en uråldrig hemtenta i litteraturvetenskap:

Den mest grundläggande skillnaden, det som skiljer barnlitteratur från övrig litteratur, är det stora glappet mellan författaren och den tänkta publiken. [...] Den skrivs av vuxna, en grupp som har stor makt över barnen, den grupp de skriver för och om. Barnlitteraturen färgas naturligtvis av detta maktförhållande på många olika sätt. Barnlitteraturen är inte bara en konstform, utan också ett medel för att uppfostra, undervisa och socialisera. Enligt Nikolajeva gör detta barnlitteraturen till ”en unik konstart och kommunikationsform, medvetet skapad av de makthavande för de maktlösa.” [...] När barnlitteraturen uppstod var dess främsta funktion pedagogisk – precis som den mesta av vuxenlitteraturen vid den tiden. Det didaktiska draget hänger fortfarande kvar i barnlitteraturen och är en del av dess estetik. Och även om författaren inte medvetet är ute efter att uppfostra, ger han eller hon ändå en bestämd bild av världen till ett barn som kanske ännu inte hunnit skapa sig en egen bild.

Lind verkar ha ett ambivalent förhållande till de proggiga barnböckerna. Han driver rejält med dem, med deras förnumstighet, naivitet och uppenbara uppfostringsvilja, men det finns också en värme i hans framställning. Han uppskattar att författarna såg på barn som tänkande varelser som var kapabla att bry sig om politik och intressera sig för omvärlden. Synd bara att det ofta ledde till skittråkiga böcker, ungefär. (”Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna till fnösktorr godnattlitteratur.”)

Jag kan inte tillräckligt om 70-talets barnlitteratur för att avgöra hur korrekt Linds bild är. Jag får gå på det jag har läst i hans bok och i några andra texter om samma tid och det är intressant att ställa det mot en del saker som har sagts de senaste åren om den nutida barnlitteraturen. Det är väldigt lätt att göra sig lustig över de ”proggiga” barnböckerna och jag har hur kul som helst åt alla konstiga, absurda och flummiga utdrag och citat som Lind bjuder på. Samtidigt får man – oavsett om man sympatiserar med deras politiska åsikter eller inte – uppskatta att de antog att barn är kapabla att läsa om svåra saker och fundera kring viktiga frågor. De ville visa verkligheten för barnen (dvs. verkligheten som författaren såg den), medan delar av barnboksbranschen idag verkar ha blivit så himla ängslig att det knappt ens får förekomma vuxna som röker i böckerna. Jag tycker att det är läskigt, hur vanligt det verkar vara att folk tycker att barnböcker ska vara renstädade från det mesta som är jobbigt och svårt eller bara lite olämpligt. Som om ungarna skulle kunna skyddas på det sättet, de lever väl för fan i det riktiga livet med alla dess vassa kanter ändå.

Proggiga barnböcker är läsvärd och väldigt rolig, även om det roliga nästan går till överdrift. Lind verkar liksom inte kunna skriva ens två meningar utan att skoja till det på något sätt, och det blir lite störande efter ett tag. Men ni borde läsa den ändå.

(Roos & Tegnér, 2010)

Av kl. 23:11 i Recensioner | Taggar: , ,

Välmenande men platt: Amandas bok

• 18 december 2011 • 2 kommentarer

(UNT-text från i våras, som vanligt den oputsade versionen.)

Katerina Janouch är mest känd som sexrådgivare i tidningar, men hon har också skrivit en lång rad böcker där självbiografiskt inspirerade romaner står sida vid sida med barnböcker och facklitteratur. I sin första ungdomsroman Amandas bok kombinerar hon rådgivaren med författaren för att skriva en faktaspäckad berättelse om kärlek och sex.

Med utgångspunkt i målningen “Danae och guldregnet” bestämmer sig högstadietjejen Amanda och två klasskompisar för att göra ett skolarbete om oskulder. De gräver i oskuldsbegreppets betydelser och mödomshinnemyter, diskuterar skolkorridorernas orättvisa könsroller och läser Suzanne Brøgger och Erica Jong i jakt på att förstå vad som egentligen är grejen med sex. Samtidigt har hon motstridiga känslor inför barndomskompisen Axel.

Jag uppskattar verkligen vad Janouch försöker göra, men det stannar där – vid ett försök. Den upplysande rösten lyckas inte smälta samman med den berättande, vilket får fiktionen att kännas som ett tunt lager ovanpå istället för att vara den bärande grunden. Förhållningssättet i Amandas bok är öppet, nyfiket och uppmuntrande och kan säkert ge tonåringar svar eller stöd, men som roman är den blek med sitt platta språk och snabbt glömda personporträtt.

Det ligger nära till hands att jämföra med en annan av vårens ungdomsböcker där sex och kärlek står i centrum. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson handlar, i korthet, om rätten att vara kåt. I likhet med Janouchs roman skildrar den det svåra med att lista ut vad man gillar och dessutom våga göra det när omgivningen muttrar “slampa”, men Ohlsson gör det utan den föreläsande tonen.

Medan Amandas bok är sympatisk men litterärt ointressant är Jag är tyvärr död… sprudlande livfull – trots titeln – och upprorisk utan minsta pekpinne. Hade man kunnat kombinera de bästa dragen ur de två hade man kanske fått den ultimata ungdomsromanen om sex.

(Bonnier Carlsen, 2011)

Av kl. 15:29 i Recensioner | Taggar: , , ,

Finfin fantasy: Firebrand

• 31 oktober 2011 • Kommentera!

Jag fick ett skrivryck igår och svängde ihop några recensioner till Catahya. Det var fånigt länge sedan jag skrev något annat än nyheter där. Hur som helst, Firebrand av Gillian Philip. Sorglig och ganska brutal ungdomsbok om fefolk i Skottland.

”Det var tur att jag inte såg att trilogin som börjar med Firebrand heter Rebel Angels, för i så fall hade kanske det töntiga namnet skrämt bort mig från att låna första delen. Det hade varit synd, för det är en riktigt bra bok.”

Läs här.

Av kl. 19:12 i Recensioner | Taggar: ,