(Gammal UNT-text, något redigerad.)

Om antalet rader man vill skriva av och spara är någon indikation på en texts kvalitet ligger Viveka Sjögrens Augustprisnominerade vackra ungdomsroman I den tysta minuten mellan, om fjortonårige Torvi som reser till Island för att närvara vid sin fars begravning, bra till.

Torvi har inte träffat sin pappa Kettil sedan han var liten och flyttade till Sverige med sin mamma. Vid ett tillfälle meddelade Kettil att han tänkte resa till Sverige och leva med dem, men han kom aldrig och Torvi slog upp en pansardörr i sitt inre och sprejade “Gubbjävel” på den. Resan ger Torvi glimtar av vem hans far var, men mest handlar I den tysta minuten mellan om de levande. Släkten och barndomskompisarna ger honom en sommar han kommer att minnas länge och fyller en del av det hål som slets upp i honom när han lämnade ön som liten.

Den välbekanta tematiken med sonen som återvänder och avstampet i familjen gör att jag känner jag mig lite snuvad på det stora avslöjandet som aldrig kommer och jag saknar tydligare konturer åt föräldrarna. Kettil fortsätter att orsaka fler frågor än svar och mamman blir aldrig mer än en diffus gestalt med dåligt samvete och avhuggna meningar.

Det vägs mer än väl upp av hur mycket jag tycker om kontrasten mellan det karga Island och värmen i orden som Sjögren målar upp sin återvändarberättelse med. Där finns sorg, rått väder, tystnad och alkoholdimma, men hennes meningar är mjuka och försiktigt glödande. I hennes språklandskap är sorg något man kan ha på sig och gympaskorna som bärs av den man är förtjust i kan ge elektriska stötar. Jag får också stötar, av vind som river sönder hav och hur blickar kan studsa över golvet som gummibollar. Jag läser med pennan i handen.

(Kabusa, 2011)