Tystnad

Läsning pågår

Etikett: facklitteratur (sida 1 av 2)

Historier om ett brott

historier-om-ett-brott Ni vet när man ska resa bort och får för sig att de kanske hundratals läsbara saker man redan har i läsplattan kanske inte räcker – man kan ju vilja läsa något helt annat – och därför paniklånar lite mer e-böcker precis innan man åker? Sånt gör i alla fall jag och en sådan paniklånad bok i julas var Historier om ett brott : illegala aborter i Sverige på 1900-talet av idéhistoriken Lena Lennerhed.

Den handlar alltså om aborternas historia i Sverige från slutet av 1800-talet till 1975 års fria abort. Lennerhed skriver om metodernas utveckling, sexualmoralen och de politiska turerna kring lagstiftningen. Hon gör nedslag bland annat i en 15-årig flickas dagbok och i texter av och om abortören Ivar Olofsson som inte hade läkarutbildning men ändå genomförde tusentals aborter. Hon tittar även på hur abort skildrades i litteratur och på film under seklets första halva.

Det finns mycket intressant i den här boken, men det jag fastnade mest för var diskrepansen mellan hur den illegala aborten framställdes som otroligt farlig i både politisk propaganda och fiktion, och hur den i verkligheten, under rätt förutsättningar, i många fall gick bra. För om man tänker på ”illegala aborter förr” och hur de har skildrats i fiktionen får i alla fall jag lätt upp en bild av läskiga gubbar eller gummor som skadar eller till och med orsakar den gravida kvinnans död. Men det verkar som att efter att abortönskande kvinnor slutade käka fosfor, vilket ju var klart livsfarligt, och en sorts abortmarknad med andra metoder bredde ut sig en bit in på 1900-talet blev det betydligt säkrare.

Det skedde mängder av illegala aborter som utfördes av personer som visste vad de gjorde och som gick precis som de skulle. Det innebar såklart inte att det var ofarligt, skador och dödsfall skedde även efter att utvecklingen gått framåt, men bilden av den illegala strumpstickeaborten som alltid ledde till katastrof stämde inte riktigt med verkligheten. Men man ska inte heller glömma att de kompetenta abortörerna i många fall var mer tillgängliga för kvinnor med pengar.

Väldigt intressant, som sagt. Lennerhed skriver dessutom tillgängligt och utan akademikerkrångel. Lite varning utfärdas för de första kapitlen, där det står en del om abortmetoder och finns bilder på olika instrument. Lennerhed går inte in på några geggiga detaljer, men jag kände ett fysiskt obehag ändå.

(Atlas, 2008.)

Några saker jag har läst: korta noteringar

Jag läste om Stig Dagermans Tysk höst och Hans Magnus Enzensbergers ”Schwedischer Herbst” i Ach Europa!. Två på var sitt sätt lysande verk: Dagerman skriver om livet i västra Tysklands ruinlandskap snart efter krigets slut. Om svälten, hopplösheten, den förtvivlade misären som bara blir värre av folkströmmarna från östra Tyskland, där lidandet är än värre. Han illustrerar umbäranden som i hans samtid inte var populära att illustrera, i en tid när man inte skulle tycka synd om tyskar, när många i ett krigstrött och skakat Europa hade svårt att samtidigt acceptera Nazitysklands brott och det faktum att den tyska civilbefolkningen fortfarande var lika mycket människor som alla andra, svårt att orka med allt lidande utan att förminska åtminstone någons.

Det har inte funnits många skribenter som Stig Dagerman, människor med hans förmåga att kunna kombinera skärpa, medmänsklighet och en lysande stilistik. Tysk höst är en bok att återvända till, en påminnnelse om en bit europeisk historia för inte så länge sedan, inte så långt härifrån.

Den enda uppenbara kopplingen ”Schwedischer Herbst” har till Tysk höst, utöver titeln (”Svensk höst”), är att den vänder på vem som skildrar vad: Hans Magnus Enzensberger skriver om åttiotalets Sverige. Det är en skildring präglad av ömsint förundran: samhället som vill så väl, så respekterat i många europeiska vänsterläger, som gör så många konstiga saker. Om den svenska socialdemokratins något udda självbild och förhållande till makten, sett ur ett tyskt frihetligt vänsterperspektiv. Jag läste den första gången när jag som nybliven student läste tyska på universitetet och blev smått förälskad i Enzensbergers texter, som är både kunniga och uppfriskande. Ach Europa!, som samlar ett gäng texter om olika europeiska länder, finns i svenks översättning som Ack Europa!.

Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???

Jag kom ungefär tvåhundra sidor in i den. Det är mycket mer än den förtjänar.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken

Jag tillhör fel generation för att ha läst Kram. Eller så tillbringade jag aldrig tillräckligt mycket tid på biblioteket, eller med att läsa barnböcker: min läsbarndom och tidiga ungdom ägnade jag åt att läsa slumpmässigt valda böcker tagna ur mina föräldrars och morföräldrars bokhyllor. Jag har inget personligt förhållande till Hans-Eric Hellbergs böcker, och har så många vita fläckar på min ungdomslitteraturkarta att jag knappt visste att de fanns förrän Tony Elgenstiernas Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken började bli aktuell. Elgenstiernas skildring blir på så sätt förmodligen en helt annan bok för mig än för de läsare som någon gång läst Hellberg och kan betrakta den som att återvända till barndomen.

1971 skriver Ib Permin, redaktör på ett respekterat danskt förlag, till Stig Ericson, förlagsredaktör på Bonniers.

Bogen må gerne tage op i de problemer, der er fælles [gemensamma] for børnene, og som de fleste tror, er noget helt specielt for dem. Bl.a. masturbations-spørgsmål, seksuelle tilnærmelser til andre store børn. Emnet har været tabu i børnebøger, men behovet er stort for gode bøger, der i romanform kredser emnet ind, og vi er hos os ikke bange [rädda] for, om nogen skulle mene, at der er tale om porno for børn – det er der nemlig også behov for…

Permin ber Ericson att tala med Hans-Eric Hellberg, som redan är en förhållandevis framgångsrik barn- och ungdomsboksförfattare, om ämnet. Det leder till Kram, samt efterföljarna Puss, Love love love, Älskar, älskar inte och Förbjudna tankar. Inte minst leder det in Hellbergs författarskap på helt nya spår.

I sextioen korta kapitel fördelade över kappt etthundra sidor berättar Tony Elgenstierna om Kram, om tidsandan, om Hellberg och hans vidare författarskap. Det är personligt hållet, som när Elgenstierna konstaterar att han inte klarar av att se på en tv-serie som Nip/Tuck med sina egna döttrar på grund av mängden sex eller när han reflekterar över sina egna sexuella känslor i de allra yngsta tonåren. Det är inte en litteraturvetenskaplig skrift; den är lättillgänglig och underhållande. Möjligtvis är titeln något vilseledande: även om Kram är den röda tråd som löper genom boken och den bakgrund mot vilken texten är skriven handlar tämligen stora delar om Hellbergs övriga författarskap. Dessa delar bli aldrig lika intressanta som resten, vilket kanske är orättvist att förvänta sig: Kram är ett ovanligt fascinerande kapitel i den svenska litteraturhistorien. Elgenstierna lyckas väl – föreställer jag mig åtminstone – med att med några enkla penseldrag måla upp den i tid i vilken boken kom till och att kontrastera den mot vår egen.

På samma gång som barnkroppen kunde locka till sig pedofiler blev det samtidigt extra viktigt att påpåeka att barn inte är sexuella varelser. Det vill säga tvärtom mot diskussionerna under 70-talet när barnkroppen i sig inte var vare sig sexuell eller innebar någon fara men barn ändå ansågs ha sexuella behov.

Det finns en helt fantastisk scen i filmen Apflickorna där en yngre badvakt säger till lillasysterns, Saras, simskolelärare att hon inte kan ha bara badbyxor på sig: hon måste täcka överkroppen. Simskoleläraren försöker försvara Saras klädsel med att hon bara är ett barn: det finns ingenting att dölja. Badvakten ger inte med sig: man har sett män som tittat på flickorna. En träffande bild av vår tid, på många sätt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur ett samhälle som tycker att man avsexualiserar barn genom att tvinga småflickor att bära bikini eftersom badbyxor är oanständigt skulle ha reagerat på Kram.

Som för all del egentligen verkar vara en tämligen oskyldig bok: det är inte pornografi för barn, som Permin också tyckte behövdes. Det är inte handlingen sex om är i centrum så mycket som tankarna kring det. Tankar som att döma av de brev som Hellberg fått från elva-, tolv-, trettonåriga läsare lyckades fungera som en bekräftelse, som en typ av bok skriven för dem och som de ville se mer av – läsarbreven hör till bokens mest intressanta delar, med, som Elgenstierna påpekar, läsarkontakt innan läsarkontakt blev dagens norm genom att Hellberg skrev ut sin adress i böckerna.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken är en lättsam essä i bokformat om ett inte fullt lika lätt ämne. Den vacklar mellan det fascinerande och det blott läsvärda. Det finns värre saker att röra sig mellan.

Proggiga barnböcker

Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är en underhållande genomgång av tematik och pedagogisk strävan i vänsterpolitiskt färgade barn- och ungdomsböcker från 70-talet. Författaren Kalle Lind försöker inte teckna någon heltäckande bild, utan har gjort ett personligt urval utifrån dels vilka han böcker han själv har starka minnen av och dels böcker som han tycker är extra tidstypiska – eller extrema. De åtta kapitlen heter saker som ”På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma”, ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen” eller ”På sjuttitalet var kriminella hyggliga” och innehåller rikligt med citat ur böckerna som nämns.

Just citaten är, tillsammans Linds ständigt närvarande humor, den stora behållningen. Många av texterna verkar i nutida ögon rätt bisarra och det skulle vara svårt för mig att föreställa mig dem om Lind bara hade refererat utan att vräka på med utdrag och illustrationer. (I marginalerna finns det dessutom lite noter för att även ”80-talister och borgerliga” ska förstå vad som menas med vissa namn eller företeelser.) Den raljerande tonen hjälper såklart till med att få allting att framstå som extra knasigt. I ett kapitel om socialrealistiska ungdomsböcker gör han exempelvis sammanställningar och räknar ut tragikfaktor, bland annat för Hela långa dagen av Gun Jacobson.

Ensamstående mamma: JA
Alkoholiserad föräldrar: JA
Håglöshet i tunnelbanan: JA
Narkotiska preparat: mellanöl
Skolk/avhopp från skolan: JA
Fritidsgård: JA
Trakasserier av äldre tant benämnd kärring: JA
Smeknamn i urval: Pingo, Tobben, Risslan
Repliker i urval: ”Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen”
TRAGIKFAKTOR: 3,5 av 5

Underhållningsfaktorn åsido är Linds resonemang kring tilltal och att skildra samhället intressanta. Nu tänker jag citera lite fult ur en uråldrig hemtenta i litteraturvetenskap:

Den mest grundläggande skillnaden, det som skiljer barnlitteratur från övrig litteratur, är det stora glappet mellan författaren och den tänkta publiken. […] Den skrivs av vuxna, en grupp som har stor makt över barnen, den grupp de skriver för och om. Barnlitteraturen färgas naturligtvis av detta maktförhållande på många olika sätt. Barnlitteraturen är inte bara en konstform, utan också ett medel för att uppfostra, undervisa och socialisera. Enligt Nikolajeva gör detta barnlitteraturen till ”en unik konstart och kommunikationsform, medvetet skapad av de makthavande för de maktlösa.” […] När barnlitteraturen uppstod var dess främsta funktion pedagogisk – precis som den mesta av vuxenlitteraturen vid den tiden. Det didaktiska draget hänger fortfarande kvar i barnlitteraturen och är en del av dess estetik. Och även om författaren inte medvetet är ute efter att uppfostra, ger han eller hon ändå en bestämd bild av världen till ett barn som kanske ännu inte hunnit skapa sig en egen bild.

Lind verkar ha ett ambivalent förhållande till de proggiga barnböckerna. Han driver rejält med dem, med deras förnumstighet, naivitet och uppenbara uppfostringsvilja, men det finns också en värme i hans framställning. Han uppskattar att författarna såg på barn som tänkande varelser som var kapabla att bry sig om politik och intressera sig för omvärlden. Synd bara att det ofta ledde till skittråkiga böcker, ungefär. (”Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna till fnösktorr godnattlitteratur.”)

Jag kan inte tillräckligt om 70-talets barnlitteratur för att avgöra hur korrekt Linds bild är. Jag får gå på det jag har läst i hans bok och i några andra texter om samma tid och det är intressant att ställa det mot en del saker som har sagts de senaste åren om den nutida barnlitteraturen. Det är väldigt lätt att göra sig lustig över de ”proggiga” barnböckerna och jag har hur kul som helst åt alla konstiga, absurda och flummiga utdrag och citat som Lind bjuder på. Samtidigt får man – oavsett om man sympatiserar med deras politiska åsikter eller inte – uppskatta att de antog att barn är kapabla att läsa om svåra saker och fundera kring viktiga frågor. De ville visa verkligheten för barnen (dvs. verkligheten som författaren såg den), medan delar av barnboksbranschen idag verkar ha blivit så himla ängslig att det knappt ens får förekomma vuxna som röker i böckerna. Jag tycker att det är läskigt, hur vanligt det verkar vara att folk tycker att barnböcker ska vara renstädade från det mesta som är jobbigt och svårt eller bara lite olämpligt. Som om ungarna skulle kunna skyddas på det sättet, de lever väl för fan i det riktiga livet med alla dess vassa kanter ändå.

Proggiga barnböcker är läsvärd och väldigt rolig, även om det roliga nästan går till överdrift. Lind verkar liksom inte kunna skriva ens två meningar utan att skoja till det på något sätt, och det blir lite störande efter ett tag. Men ni borde läsa den ändå.

(Roos & Tegnér, 2010)

Att umgås med spöken

“Det sägs att det går tio döda på varje levande människa. Tyngden går en på nerverna.”

Glänta-redaktören Göran Dahlbergs debutbok Att umgås med spöken är en samling miniessäer, som rör sig mellan fakta och fiktion, om spöken i alla upptänkliga former: spöken omkring oss, spöken i litteraturen, i språket och i vetenskapen. Den är uppdelad i avsnitt med titlar som “Karakteristika”, “Levnadsregler”, “Teorier”, “Vittnesmål” och “Fenomen” där Dahlberg nystar ihop spökfakta med existensiella frågor.

En del av de korta texterna berättar om fantomsmärtor, spökstäder, det stilla Sargassohavet eller vad olika författare och psykologer har skrivit om spöken. De är intressanta, men har ofta en distans (“Det sägs att…”) som gör att de inte kan fläta sina osynliga fingrar kring mig lika smidigt som de texter där Dahlberg med hjälp av spökenas närvaro skriver om liv och relationer mellan människor – eller spöken. De där han resonerar kring mänsklighet genom små stycken om robotindustrin eller om att testa skillnader mellan människors och maskiners beteende. De som handlar om människor som är rädda för att det ska finnas någon som bevakar dem eller människor som är rädda för att det inte finns någon som ser dem alls. Som sätter ord på den underliga känslan att inte riktigt vara där:

”Ibland ser jag mig själv utifrån, när jag är lycklig: ‘Så här skulle man ha det någon gång!’ En av dessa oförklarliga nära-livet-upplevelser.”

Alla små stycken känns inte meningsfulla, som de sidor som bara består av ett kort utrop eller några repliker, men det är ett litet minus. Att umgås med spöken är en bok som är väl värd att läsa uppmärksamt.

(Ruin, 2010)

Veckans bokbild

I förra lägenheten hade jag färgsorterat mina böcker. Opraktiskt men fint. Efter flytten blev det genre och bokstavsordning istället, men jag har saknat färgsorteringen och så smått börjat återinföra den. Här är en del av fackböckerna.

En kort bok om könsord

För ett tag sedan skrev jag i pappers-UNT om språkvetaren Karin Milles bok Kung Karl och kärleksgrottan. Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden. I korthet handlar den om könsord och hur valen av ord hänger ihop med könsroller, sexuella normer osv. Intressant och underhållande, tyckte jag, men lite för kortfattat.

Texten finns även på nätet och ni kan läsa den här.

Modehistoria, slisk och en ny bekantskap

För första gången på länge har jag en riktig läsdag: läst ut två påbörjade böcker och börjat med en ny.

Inte bara mode. Samhället som modeskapare av Tonie Lewenhaupt. Hon skriver med entusiasm och ett bildrikt språk om samspelet mellan samhällsutveckling och klädmode, på ett mer grundat sätt än de slentrianmässiga påståenden som ibland hörs om exempelvis lågkonjunktur och korta kjolar. Det är upplysningsidéer och livrock, bomullsindustri och konfektionsklädernas födelse, infrastruktur och resedräkter, sportiga hälsoideal och kvinnokläder som tillåter rörlighet. Det är trevlig läsning, om än något virrigt med teorier och samband som sprutar åt alla håll. Ibland tappas någon tråd bort, ibland känns någon annan alldeles för tunn, i synnerhet när hon kommer in på frigörelse och demokratisering. Illustrationerna, collage av tygbitar klippta till att forma bilder, är mycket vackra, men hjälper knappast en oinsatt att förstå hur kläderna Lewenhaupt skriver om egentligen såg ut. Och så var det den feta texten – se förra inlägget.

Mörkervarelser, som gavs ut i juni, är en samling som består av tre långa vampyrnoveller. Jag upptäckte inte förrän jag hade lånat hem att den är utgiven av Harlequin, vilket kanske var en aning trögtänkt av mig med tanke på den slemmige mannen med uppknäppt skjorta på framsidan. Nåja. Vad som fick mig att plocka upp den från början är att den inleds med en novell av Charlaine Harris, vars Sookie Stackhouse/True Blood-böcker jag gillar. Harris novell var rätt ok, men sedan gick det bara utför. Den andra var tråkig, småpinsam, könsrollskramande standard-Harlequin och den tredje kan vara den värsta sliskfest jag någonsin har läst. Det känns som att någon har kladdat gelehjärtan i ansiktet på mig. Undvik.

Den alldeles nyss påbörjade är Gunnar Blås Övervakningen. Jag har nog läst en och annan novell av Gunnar Blå, men det här är första gången jag ger mig på en roman. Det lär jag inte ångra, jag är redan snärjd i herr Blås språkkonster och flyttade mig bara till datorn för att citera:

”Han såg sig som en reptil i en skuggvärld av klibbigt informationsslem, där enstaka trådar inte bar hans tyngd, där vissa allt för stora klumpar kunde bli hans död.”

Läsvänlighet, eller brist på sådan

Jag läser dräkthistorikern Tonie Lewenhaupts senaste bok Inte bara mode. Samhället som modeskapare om hur samhällsutvecklingen påverkar klädmodet, som i sin tur speglar och för vidare normer och uttryck. Den är intressant, trevligt skriven och har fina illustrationer, men formgivningen gör mig förvirrad.

Den smala textspalten är snygg men rätt onödig och jag störs av den feta texten. En fet sans-serif är inte kul att dras med i längre texter. Den ger intrycket av att skrika åt mig hela tiden, fast det är brödtext och inte rubrik. Det är lite som att läsa en estetiskt tilltalande men inte särskilt läsvänlig tidskrift eller webbsida.

Sagor om ringar

“Sagor om ringar fanns långt innan Tolkien skrev sin berömda saga. Ringen och cirkeln är en av mänsklighetens viktigaste symboler och berättelser om ringar hittar man runt om i världen och i alla kulturer.”

Om ringarnas roll i litteraturen handlar Sagor om ringar, som gavs ut av BTJ i början av sommaren. I 31 korta essäer tecknar Bertil Falk en bild av ringarnas litterära färder i allt från antika myter, via sagor och skrönor, till tecknade serier och annan nutida litteratur. Om en del av ringarna, särskilt de som förekommer i kortare sagor och myter, finns det kanske inte så mycket att säga och texterna om dem består främst av ett återberättande av handlingen och några korta kommentarer, men mycket till analys blir det inte. Det är förståeligt, men det är inte alls lika intressant att läsa som de essäer där Falk resonerar, jämför och hittar mönster. Exempelvis verkar ringar ha ett nära band till vatten, i vilket de gärna försvinner (för att senare dyka upp igen) eller ser till att folk drunkar i.

Sagor om ringar är en trevlig bekantskap, intressant och ofta underhållande, men den hade varit ännu trevligare om det hade varit lite mer djup bland uppräknandet.

Genuslitteraturtips till nörden (och andra)

Jag brukar inte läsa studentkårens tidning Ergo särskilt noga, men igår när jag bläddrade i senaste numret fastnade blicken på en text om Normality/Normativity som är den senaste publikationen från Centrum för genusvetenskap här i Uppsala. Normality/Normativity är tydligen en antologi där forskare från olika områden – allt från idéhistoria till idrottsvetenskap – skriver om normalitet och normativitet med fokus på kropp, genus och hälsa. Ergo skriver att boken tar upp så skilda ämnen som ”kroppsideal i science fiction-serien Battlestar Galactica, lesbiskhet i samtida nordisk skönlitteratur, diagnosen hysteri i slutet av artonhundratalet och rasblandning hos filosofen Kant.” Det verkar vara en väldigt intressant bok även utan science fiction-inslaget, men när jag såg att det har skrivits om Battlestar Galactica i en genusantologi dog jag av nördglädje. Detta måste införskaffas.

Kulturjournalistikens grunder av Rikard Loman m.fl

kulturjournalistik.jpg Kulturjournalistikens grunder vänder sig främst till humaniorastudenter som behöver mer praktiska inslag i sin utbildning, men den kan såklart läsas av vem som helst som är intresserad. Det märks dock att målgruppen är folk som är vana att skriva uppsats, för skillnader mellan akademiskt och journalistiskt skrivande tas upp flera gånger.Kulturjournalistikens grunder är, trots sin titel som skulle kunna syfta på en riktig tegelsten, en tunn bok med fyra delar som behandlar kulturartiklar, teaterkritik, litteraturkritik och journalistikens demokratiska uppdrag. Förutom lite historia och grundläggande kulturteorier innehåller den både praktiska skrivtips om hur man lägger upp sin text och mer övergripande funderingar kring estetisk värdering, hur man förhåller sig till de verk man skriver om och rådande normer som kan inverka. Jag tyckte att artikeln om om teaterkritik var mest intressant, eftersom det är ett område jag inte har någon koll på alls. Artikeln om litteraturkritik fick breda ut sig mest och fick därför med många intressanta resonemang, men för någon som varit inne och nosat på det området förut är nog det mesta bekant.Kulturjournalistikens grunder är saklig och lätt att förstå, men tyvärr känns den mycket som en kursbok. Det är inte så konstigt med tanke på att den är tänkt att användas som sådan, men varför måste många kursböcker kännas så onödigt torra? Lite studs kan väl folk få i skolbänkarna.Författarna skriver i inledningen att boken vänder sig både till nybörjare och mer erfarna skribenter, men jag tycker att den känns som en typisk nybörjarbok och som sådan är den bra. Men det hade som sagt inte skadat om den hade varit lite roligare. (På bokens hemsida finns skrivövningar.)

Lyckliga slut, red. Susanna Alakoski

lyckligaslut.jpg Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om Berny Pålssons senaste så tycker jag att det kan vara svårt att recensera självbiografiska texter. Personen och innehållet, särskilt när det är så hemskt som här, skymmer allt annat. Men jag tycker om att antologins fokus ligger på förmågan att bryta upp och jag tycker att Lyckliga slut är ovanligt jämn för att vara en antologi. Nivån är hög och det vara bara någon enstaka text som jag inte greps av.Några texter sticker ut. En är ”Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer” av Viveka Enander och Carin Holmberg, som inte är en personlig berättelse utan en sammanfattning av vad de kom fram till i sin bok Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Den passar ändå in och är väldigt intressant, särskilt resonemangen om att det ibland är kvinnorna som gör motstånd som kan ha svårast att ta sig ur en våldsam relation, för motståndet innebär att de fortfarande tror att relationen går att förändra. En annan är Gudrun Schymans ”Ett mörkertals talan” som blandar det personliga med en hel del feministisk teori, och det funkar inte särskilt bra i det här sammanhanget. Den känns mer som en debattartikel, och smälter därför inte in med de övriga och den engagerar förvånansvärt lite, i alla fall för mig. Serietecknaren Åsa Grennvall berättar sin historia genom bilder som känns som ett skrik i svartvitt och Anna Nilssons text är bitvis uppstyckad som en dikt.Lyckliga slut är handlar hopp, står det på baksidan. Visst gör den det, och den är väldigt läsvärd. Men jag lägger den inte ifrån mig med några hoppfulla tankar. Mest är jag ledsen och förbannad.

För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning

Just nu är den här bloggen inte alls vad jag vill att den ska vara. Inläggen består av småpladder och jag skriver i stort sett ingenting om det jag faktiskt läser. För att kompensera lite för småpladdret slänger jag in en text jag skrev på kursen i barn- och ungdomslitteratur på littvet C. Den är tre år gammal, men just nu tänker jag ”bättre än inget”.För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning är Maria Ulfgards avhandling från 2002 om tonårsflickors läsning av skönlitteratur. Syftet är att undersöka vad flickorna läser på sin fritid – om de läser – och hur de ser på sin läsning. Syftet är också att undersöka om och hur flickornas läsvanor hänger ihop med deras sociala och kulturella bakgrunder och svenskundervisningen i deras skolor, samt hur genus konstrueras i flickornas litteratur, under deras läsning och i deras liv.Ulfgard har under två år följt tjugo 15–16-åriga flickors fritidsläsning. Flickorna ingår i tre grupper, som inte bara skiljs åt av geografiska avstånd utan också av kulturella, religiösa och andra sociala faktorer. Den ena gruppen bor i ett villaområde på landsbygden i södra Sverige, den andra i en multinationell förort till en stor stad och den tredje i glesbygden i de norra delarna av landet. Grupperna valdes medvetet till att ha olika sociala bakgrunder för att en jämförelse skulle kunna göras mellan deras läsvanor. Även inom grupperna har olikhet gällande exempelvis etnisk bakgrund eftersträvats.Studiens empiriska material består av främst av flickornas åsikter och reflektioner kring sitt läsande, i form av intervjuer, frågeformulär och läsdagböcker, samt vad de berättat om sina liv. Särskilt fokus ligger på flickornas reception av tre specifika romaner: Wild hearts – Ny i stan av Cherie Bennett, Mannen som kunde tala med hästar av Nicholas Evans och Lilla Marie av Mats Wahl. Dessa valdes genom att varje grupp fick välja en roman som alla grupperna skulle läsa. Ulfgard har också själv analyserat de tre romanerna.Ulfgards utgångspunkt är dels receptionsteoretisk, dels genusteoretisk. Teorikapitlet börjar med receptionsteori, med särskilt fokus på att relationen mellan läsare och verk är en sorts transaktion och att det är i denna transaktion som mening skapas, att läsning är situerad samt den subjektiva relevansens betydelse för receptionen. Textanalys samt teorier om genus, kultur, etnicitet och religions redovisas också.Vad Ulfgard kommer fram till i sin undersökning är att receptionen är starkt individrelaterad: individuella faktorer är avgörande för en enskild flickas reception. Det finns dock några samband mellan reception och grupp. Ett exempel är att Ytterstadsflickorna var mycket förtjusta i Wild Hearts – Ny i stan medan de andra två grupperna tog avstånd från den. Vissa typer av synpunkter på litteraturen, exempelvis om miljö- och karaktärsskildringar, som uppkom i en grupp men inte i de andra kan relateras till gruppernas olika svenskundervisning. Ulfgard skriver att det inte finns något att redovisa om den geografiska faktorns betydelse, men mer om den kulturella. Familjestrukturen har betydelse för receptionen. De flesta flickorna i Ytterstadsskolan, som lever i familjer där kvinnans huvudsakliga plats är i hemmet, visar vad Ulfgard kallar en ”modersorienterad läsart” i och med att de i sin reception betonar moderns omvårdande roll och fäller hårda domar över de mödrar i litteraturen som inte klarar sina uppgifter.Ulfgard visar att de läskulturer flickorna ingår till största delen har skapats av strukturella faktorer. Skolan, kulturen, sociala normer, religion, tillgång till böcker och annat spelar in. Gruppen i storstadsförorten har exempelvis ett sorts litterärt nätverk där de lånar och diskuterar böcker av och med varandra i skolan. Skolan är den plats där flickorna umgås med varandra, för deras rörelsefrihet på fritiden är ofta begränsad. Gruppen i norra Sverige lånar ofta böcker av sina mammor och andra kvinnliga släktingar. Läsning är där inte något som män sysslar med, utan en kvinnligt genuskodad aktivitet, varför flickorna med sitt läsande kan sägas ingå i en kvinnokultur. Flickorna i villaområdet ser i läsningen möjligheter till kunskap om vuxenlivet och de strävar också efter god smak i sitt val av böcker.För att bli kvinna – och av lust bekräftar flera saker om tonårsflickors läsning som visats i tidigare studier. Flickorna – alla utom en läser romaner på fritiden – läser främst av lust till läsningen, men också av nyttoskäl. Några nämner läsandet som ett sätt att bli bättre på svenska. Flickorna tilltalas av romaner som behandlar frågor de känner igen från sina egna liv och de uppskattar starka förebilder i böckerna, men flera tycker också om skräck och mer actionbetonad litteratur.Något som verkar vara i stort sett nytt inom forskningen är den religiösa aspekten. En av de laestadianska flickorna har en ”modersidentifierad läsart”, vilket kommer av att hennes erfarenheter av att ta hand om sina yngre syskon och den stora vikt som laestadianerna lägger vid moderskapet. En av de laestadianska flickorna läser också tjejtidningar i smyg, för att hon egentligen inte är tillåten att läsa dem. Flera av de praktiserande muslimerna och kristna uttryckte upprördhet över skildringar av t.ex. otrohet och homosexualitet.Överlag är avhandlingen mycket väl sammanhållen och går sällan utanför sitt syfte. Ulfgard redogör noga för materialets brister och för sin egen roll i undersökningen. Hon tar upp sina misstag och risken att hon själv har påverkat det empiriska materialet genom att ställa ledande frågor till flickorna eller att hon genom sin blotta närvaro påverkat flickorna att ge de svar de tror att hon vill ha.Ibland förkommer dock spekulationer som jag tycker är onödiga. ”Det är möjligt att det kan upplevas påträngande för läsarna med allt flödande blod” skriver Ulfgard om detaljerade kroppsliga beskrivningar i Mannen som kunde tala med hästar, men presenterar inte några exempel på vad läsare faktiskt tycker i just den frågan.Vid några få tillfällen tycker jag också att Ulfgard verkar göra övertolkningar. Ett är då hon spekulerar om en möjlig orsak till självständiga och ambitiösa Elenas förtjusning över kärleksromaner och lyckliga slut: ”det kan vara skönt för en prestationsinriktad och målmedveten flicka att för en stund inom fiktionens ram få sjunka in i en passiv kvinnokaraktär där ’allt ordnar sig’ och slutet blir lyckligt.” I mina ögon är det ganska långt steg mellan att tycka om trygghet och lyckliga slut och att själv vilja sjunka in i en passiv kvinnoroll. Utan andra indikationer på att Elena skulle vara obekväm i sin egen genuskonstruktion som aktiv tjej känns resonemanget inte komplett för mig.Som synes rör inte mina invändningar några stora saker. Lite värre är det när Ulfgard kan verka trampa lite i forskarfällan att försöka vara på samma nivå som sina forskningsobjekt, samtidigt som man ofrånkomligt har ett ovanifrånperspektiv. ”I min analys väljer jag ibland att ligga nära de läsande flickornas perspektiv […] Därför lyfts motiv och teman fram som är relevanta för flickorna.” Det innebär en risk för trovärdigheten att över huvud taget påstå sig kunna ligga nära de unga flickornas perspektiv när man själv är en forskare som studerar dem och jag tycker inte att Ulfgard inte tillräckligt tydligt har understrukit att kunskapen om vad som är ”relevant” för flickorna kommer från deras egna utsagor. Och angående berättartekniken i Lilla Marie skriver hon att ”man kan fråga sig hur läsarvänlig den är utifrån den unga läsarens perspektiv”, som om ”den unga läsaren” var en symbol för en homogen grupp där läsförmågan ligger på en jämn nivå.I det sista kapitlet, ”Didaktiska slutsatser”, verkar Ulfgard förutom själva forskningen också har ett utbildningspolitiskt syfte med sin avhandling. Undersökningens resultat jämförs med skolans och svenskämnets läro- och kursplan och Ulfgard diskuterar kritiskt litteraturundervisningen och hur undersökningens resultat skulle kunna motivera vissa förändringar av undervisningen. Detta ser jag inget fel med i sig, men det hade kanske varit önskvärt med en tydligare beskrivning av detta kapitel redan i inledningen, så att man som läsare vet vad det är man har att vänta sig.Avslutningsvis är För att bli kvinna – och av lust en intressant och läsvärd studie. Några brister finns men de är inte stora och påverkar inte nämnvärt helheten, som håller sig till sitt syfte. Dock saknar jag mer av flickornas egna ord. Eftersom de är grunden för undersökningen, skulle jag vilja ha mer av dem.

Trevlig kurslitteratur

sflitt.jpg Det är inte varje dag man köper så här trevlig kurslitteratur. Nästa vecka börjar science fiction-kursen. Ska bli kul. Just nu sitter jag och övertalar mig själv att vara ekonomisk och försöka låna istället för att köpa resten av den kurslitteratur jag inte redan har. Jag har ungefär hälften av böckerna från förut. 

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑