Kina – Tystnad

Senaste Karavan

28 september 2013 | Johan

karavanomslag Senaste numret av Karavan damp ned i min brevlåda i dag, med dagens kinesiska litteratur som tema. Göran Sommardal konstaterar att i ett land där det ges ut 370 000 titlar på ett år är det ogörligt att peka på trender och förutspå tendenser. På samma sätt, kanske, kan man inte på Karavans dryga etthundra sidor på egen hand teckna ett bild av Kinas nutida litteraturlandskap. Det blir några streck på en annars tom karta, en skylt som visar ”du är här” men inte omgivningen runt. Å andra sidan är mer än så förmodligen varken rimligt eller redaktionens ambition.

Anna Gustafsson Chen ger en ytlig introduktion av science fiction-litteraturen i Kina från förra sekelskiftet och framåt ackompanjerad av ett exempel i form av Chen Quifans novell ”Fiskarna i Lijiang”. Gustafsson Chen introducerar också genren 官场小说 (”byråkratiromaner” eller ”tjänstemannaromaner”), som typiskt handlar om maktkamp och korruption i förvaltningar och myndigheter på provins- eller stadsnivå, med runt ett hundratal titlar om året som i snitt säljer i etthundratusen exemplar. Bra är även den text där Kerstin Johansson skriver om Mo Yans författarskap, med en liten utflykt i debatten efter att han fick Nobelpriset, som åtminstone i Sverige mer än någonting annat präglades av kulturskribenter som uppenbarligen måste ha en åsikt utan att ha någon som helst jävla aning vad de talade om, varpå det mest kom att handla om kommunistpartiet snarare än litteraturen. Inte så att det per definition är fel att diskutera politik i samband med skönlitteratur, men om man över huvud taget inte har någon nämnvärd insikt i författarskapet är det ett utmärkt sätt att göra sig till offentligt åtlöje. Litteratur kan inte på något sätt enbart diskuteras utifrån hur mycket dissident man är, som fallet lätt blir när svensk kulturjournalistik skall behandla kinesiska författarskap.

Johansson visar att hon kan bättre, förstås.

Det finns mer. Om kinesisk deckarlitteratur, om att översätta Harry Martinsons Aniara till kinesiska och det mottagande den fick när den gavs ut i Kina förra året. Om så skilda författare som Han Han, Can Xue, Abei’er och Yuan Yuan. Översatta romanutdrag, dikter och intervjuer. Det är ett bra nummer. Läs det.

Morgonens länktips: Lu Xun och regimen

8 september 2013 | Johan

Liz Carter på TeaLeafNation skriver om Lu Xun och hur hans texter gradvis faller bort ur kinesiskt undervisningsmaterial, hur central del av det moderna kinesiska litteraturarvet han än må vara. Lite för obekväm, skaver lite för mycket, så många år efter sin död.

Lufta dina böcker

3 augusti 2013 | Johan

Åh Kina

3 augusti 2013 | Johan

Kina med tio ord

20 februari 2013 | Johan

Se aldrig fram emot böcker. Det är aldrig bra. Dessutom har jag mer och mer kommit tycka att det är väldigt skönt att inte läsa nya böcker. Låta dem vänta några år, mest läsa sådant som är åtminstone något decennium gammalt. Varför kasta sig över det som är nytt? Att låta tid gå är en utmärkt sorteringsmekanism: så mycket som egentligen kanske inte hade varit värt att läsa blir aldrig läst och istället så läser man sådant som har hängt med därför att det är bra.

Men, ja.

Yu Huas Kina med tio ord ges ut på svenska om ett par veckor.

Så att ni vet.

Mo Yan!

11 oktober 2012 | Johan

Jag vill egentligen inte bidra mer till hysterin kring Nobelpriset i litteratur, som får så mycket mer uppmärksamhet än vad som är rimligt. Men vad jag än tycker om cirkusen – och det är inte priset i sig som är problemet, utan vad medierna och vi andra gör med det – så kan jag inte låta bli att bli uppriktigt glad när jag ser att Mo Yan tilldelats det.

För att hans svenska översättare Anna Gustafsson Chen, en av de personer som arbetar hårt med att sätta mer fokus på kinesisk litteratur i Sverige, förtjänat det. För att det svenska förlaget, Tranan, som översätter litteratur från i Sverige ofta förbisedda områden, förtjänat det. För att kinesisk litteratur kan må bra av lite, lite mer uppmärksamhet. Grattis Anna. Grattis Tranan.

Här finns en intervju som jag gjorde med Anna Gustafsson Chen tidigare i år, där hon bland annat nämner just Mo Yan.

Fantastiklänkhög

1 juli 2012 | Johan

I Uppsala kan man prata om The Dispossessed av Ursula K. Le Guin. Le Guin är bra saker. Läs hennes böcker så får du se.

I Uppsala kan man också tycka att Maria Nygård skall få årets Alvarpris. Maria Nygård är också bra saker. Titta på videon så får du se.

(Man kan till och med tycka det utanför Uppsala.)

Requires Only That You Hate har skrivit om kvinnors styrka och hur kvinnor i böcker så ofta måste vara svaga, åtminstone innerst inne.

Anna Gustafsson Chen har skrivit om en kinesisk science fiction-novellsamling. Tänk om man kunde få se mer sådant översatt till svenska.

Steampunkförfattaren Lavie Tidhar har gjort folk upprörda genom att kalla steampunk för ”fascism for nice people”.

Min favoritmonsterscen någonsin. Hell had come to the Kimmundy.

Drottninggatans bokhandel startar dystopiläsecirkel.

Via File 770 hittade jag ”Fact-checking Ray Bradbury”, en text som Stephen Andrew Hiltner skrev om Bradbury strax efter hans död. Jag har lite svårt att förstå Mike Glyers reaktion på vad jag ser som en respektfull och uppskattande text som även råkar nämna att personer som nyligen drabbats av stroke lätt blandar ihop saker.

Att översätta kinesisk litteratur, en konversation med Anna Gustafsson Chen

28 maj 2012 | Johan

Anna Gustafsson Chen är sinolog och bibliotekarie. Hon är en av de personer som kämpar för att kinesisk litteratur skall finnas tillgänglig även för svenska läsare, och har klätt kinesiska författare som Yu Hua, Mo Yan, Hong Ying, Han Shaogong och Wei Hui i svensk språkdräkt.

I går kväll satt vi och gjorde en enkel intervju över Facebook. Resultatet av den konversationen följer nedan.

Hur kom det sig att du började studera kinesiska?

Jag började kinesiska av en slump (en lyckosam slump, kan man säga). Egentligen tänkte jag läsa latin och bli latinlärare, men man måste ju fylla i alternativ på blanketten – det var pappersblanketter på den tiden – och eftersom allt såg tråkigt ut valde jag Östasienlinjen. Jag blev ganska sur när jag kom in på den, men idag är jag mycket glad över att jag bestämde mig för att i alla fall prova. Den kinesiska grammatiken är mycket mer i min smak än den latinska!

Vad var det första du översatte?

Den första egna bok jag översatte var Su Tongs Den röda lyktan, som innehåller två kortromaner/långa noveller, ”Den röda lyktan” och ”Shu Nong”.

Vilka särskilda svårigheter innebar det? Finns det saker du nu har blivit bättre på att hantera?

I början var det ju svårt att våga frigöra sig från den där ”tentamensstilen” när man översätter texten för att läraren ska se att man har förstått alla ord och de grammatiska mönstren, och istället våga översätta så att texten blir naturlig på svenska. Man lär sig eftersom.

Kinesiska som språk skiljer sig väldigt mycket från svenskan. Vilka är de stora utmaningarna, om man jämför med våra närmast besläktade språk som de flesta av översättningarna till svenska kommer från?

Den största utmaningen är att få det att låta bra på svenska! Kinesiska och svenska skiljer sig ju mycket från varandra, både när det gäller den grammatiska strukturen och sättet man uttrycker sig på. Om man översätter rakt av blir det ofta ganska onaturligt och träigt, så man måste lära sig att våga vara litet fri. Det svåra är att ligga så nära ursprungstexten som möjligt men ändå inte förlora stämningen och tonfallet i texten. Det är inte lätt!

Blir det oundvikligen så att någonting går förlorat i översättningen?

Fortsätt läsa

Mästaren Ma och kontexten

20 april 2012 | Johan

I går föreläste jag på ett frukostseminarium, åt lunch med ett par vänner och hade ett möte sen eftermiddag. Eftersom det är svårt att fylla en dag med dessa tre aktiviteter ägnade jag den huvudsakligen åt att sitta på olika bibliotek och läsa böcker av Willy Kyrklund, som jag tidigare bara hade läst något enstaka verk av.

Min personliga favorit är utan tvekan Mästaren Ma, som är en av de roligaste böcker jag har läst på länge. Den består av mästarens ord – ibland ett par meningar, ibland en sida – följt av en kommentar av Yao, mästarens hustru som bidrar med personliga minnesbilder, och av Li, som torrt söker förklara eller motsäga någonting med andra källor och sällan har någonting till övers för vad Yao säger. Kommentarerna skapar en berättelse om Ma, hans öde, liv och omgivning.

Kyrklund studerade bland annat sinologi; han var uppenbarligen förtrogen med de klassiska kinesiska moralfilosofiska verken och den tillhörande kommentarstraditionen. Säkerligen mer så än undertecknad. Kanske är det också en roman som om inte kräver så önskar åtminstone en ytlig (för det är formen, snarare än innehållet, som han leker med) bekantskap med det material som inspirerade Kyrklund. Mästaren Ma är en ömklig figur, feg och självisk, men det är inte bara i kontrasten mellan Mazis ord och Yaos och Lis tillägg som humorn uppstår, utan även i kontrasten mot de klassiska kinesiska verken.

I all korthet

27 januari 2012 | Johan

Stig Sæterbakken är död. Carl-Michael Edenborg har skrivit en nekrolog. Johan Harstad en annan.

Zhu Yufu skall åtalas, meddelar Anna Gustafsson Chen, och noterar att han antingen varit mer än lovligt optimistisk eller fått sin självcensurkompass mer än en smula felkalibrerad. Överst på listan över litterära teman det kinesiska kommunistpartiet ogillar står någon annans maktövertagande.

Biblioteket i Liyuan

25 oktober 2011 | Johan

Jonas Thente meddelar att den som inte uppskattar Borges rimligtvis inte heller kan anses uppskatta litteratur, och beklagar sig en smula över det öde som drabbar den recensent påtvingad så kallat populärkulturella verk: ”då får man obevekligen ett helvete från mängder av läsare som kan dem lika bra eller bättre”. Förstås.

Liyuan utanför Peking har fått ett nytt bibliotek. Betydligt roligare än Vänersborgs stadsbibliotek, förstås. Men är det praktiskt, i längden? Och blir det inte väldigt kallt (Peking har en lägre medeltemperatur än Stockholm i januari) om vintern?

Och har en av de centrala krafterna bakom Putins Ryssland skrivit en storsäljande, Hamletbesatt roman som satir över sin samtid?

Fantasyförfattare, serietecknare, kinesiska dystopier och översättning i Uppsala

14 oktober 2011 | Johan

Det är snart november. Det betyder snart litteraturfestival i Uppsala. Här är ett utskick jag precis skickade ut via Facebookeventet:

Gott folk,

det är oktober och mindre än en månad kvar till science fiction- och fantasydagen i Uppsala. Det är bra.

Programmet har fått sina konturer: fantasyförfattarna Erik Granström och Anders Björkelid kommer att diskutera sina författarskap. Serietecknaren och illustratören Jonas Anderson att prata om sin verksamhet. Science fiction- och fantasyöversättaren Ylva Spångberg, en av Sveriges allra mest meriterade fantastiköversättare, kommer att diskutera översättning. Sinologen, översättaren och bibliotekarien Anna Gustafsson Chen kommer att tala om kinesiska dystopier och utopier. Serietecknarna Elin Fahlstedt och Lisa Medin kommer att prata om serier, science fiction, manga och den nya serietidningen Utopi. Ytterligare ett par programpunkter lär tillkomma.

På nedervåningen kommer det att finnas försäljning av böcker och serier, såväl billiga antikvariska som direkt från bokhandel och förlag. Vi kommer att ha ett fik där man kan slå sig ned för att umgås. Jonas Anderson kommer att ställa ut några av sina bilder; svärdssmeden Peter Johnson kommer och pratar om svärdssmide. Vi slår upp portarna 10:30 och stänger 19:30, då de som så önskar kan gå vidare till annan lokal för fortsatt umgänge.

5 november. Kom dit.

http://november.fandom.se/

Som bonus: bloggfika. Det här kommer att bli roligt.

Bild: Nicklas Andersson.

Om Kina och Lu Xun

13 september 2011 | Johan

”Vi måste förstå Kina”, sägs det ibland. ”Vi måste lära oss mer om Kina.” Varpå nästan inga egentliga ansträngningar görs: vad som skrivs om landet och kulturen är ofta filtrerade tredjehandsuppgifter, och verkar inte sällan bära spår av någon form av exotiserande nyorientalism. De svenska försöken att introducera litteratur från världens största modersmål och ett av världens främsta kulturspråk lämnas åt mindre förlag och enstaka eldsjälar. Ibland hör man någon nämna Färden till Västern eller Berättelser från träskmarkerna och lite uppmärksamhet har väl översättningen av Drömmar om röda gemak fått, men Wu Song i all ära: ingen litteratur förtjänar att i det allmänna medvetandet representeras nästan uteslutande med flera hundra år gamla texter. Det hade ju inte behövt vara så. Gao Xingjian och Zhou Weihui är inte de enda som har skrivit i Kina de senaste etthundra åren.

Yu Hua finns översatt, till exempel. Liksom Mo Yan. Och har man ett intresse för något äldre kinesisk litteratur, eller för litteraturens roll i det kinesiska samhället, borde man faktiskt läsa Lu Xun (1881–1936). Lu Xun (鲁迅, Lǔ Xùn) studerade medicin i Japan men blev så illa berörd av vad han uppfattade som sina landsmäns apatiska inställning att han bestämde sig för att vad som verkligen behövdes var medicin för själen snarare än för kroppen, en litteratur som kunde väcka det kinesiska folket. Han blev stilbildande som en av de första att skriva på ett mer modernt språk (inte för att dagens skrivna kinesiska inte skiljer sig ordentligt från talspråket, men, tja, mindre än vad som brukade vara fallet), ett språk med vilket Lu skulle kunna nå ut: litteraturen var, trots allt, hans verktyg snarare än ett ändamål i sig. Kanske är hans noveller mest intressanta ur ett litteraturhistoriskt, eller rent historiskt, perspektiv, som en anklagelseakt mot hela det dåtida kinesiska samhället – men de håller fortfarande.

Och om de i någon liten mån kunde bidra till att fler bättre förstod Kinas nittonhundratalshistoria, ja, det skulle nog inte heller göra världen sämre.

Etikett: Kina