Tystnad

Läsning pågår

Etikett: kritik

Senaste Karavan

karavanomslagSenaste numret av Karavan damp ned i min brevlåda i dag, med dagens kinesiska litteratur som tema. Göran Sommardal konstaterar att i ett land där det ges ut 370 000 titlar på ett år är det ogörligt att peka på trender och förutspå tendenser. På samma sätt, kanske, kan man inte på Karavans dryga etthundra sidor på egen hand teckna ett bild av Kinas nutida litteraturlandskap. Det blir några streck på en annars tom karta, en skylt som visar ”du är här” men inte omgivningen runt. Å andra sidan är mer än så förmodligen varken rimligt eller redaktionens ambition.

Anna Gustafsson Chen ger en ytlig introduktion av science fiction-litteraturen i Kina från förra sekelskiftet och framåt ackompanjerad av ett exempel i form av Chen Quifans novell ”Fiskarna i Lijiang”. Gustafsson Chen introducerar också genren 官场小说 (”byråkratiromaner” eller ”tjänstemannaromaner”), som typiskt handlar om maktkamp och korruption i förvaltningar och myndigheter på provins- eller stadsnivå, med runt ett hundratal titlar om året som i snitt säljer i etthundratusen exemplar. Bra är även den text där Kerstin Johansson skriver om Mo Yans författarskap, med en liten utflykt i debatten efter att han fick Nobelpriset, som åtminstone i Sverige mer än någonting annat präglades av kulturskribenter som uppenbarligen måste ha en åsikt utan att ha någon som helst jävla aning vad de talade om, varpå det mest kom att handla om kommunistpartiet snarare än litteraturen. Inte så att det per definition är fel att diskutera politik i samband med skönlitteratur, men om man över huvud taget inte har någon nämnvärd insikt i författarskapet är det ett utmärkt sätt att göra sig till offentligt åtlöje. Litteratur kan inte på något sätt enbart diskuteras utifrån hur mycket dissident man är, som fallet lätt blir när svensk kulturjournalistik skall behandla kinesiska författarskap.

Johansson visar att hon kan bättre, förstås.

Det finns mer. Om kinesisk deckarlitteratur, om att översätta Harry Martinsons Aniara till kinesiska och det mottagande den fick när den gavs ut i Kina förra året. Om så skilda författare som Han Han, Can Xue, Abei’er och Yuan Yuan. Översatta romanutdrag, dikter och intervjuer. Det är ett bra nummer. Läs det.

Vi måste prata om spoilers: Kontrast, feminism och John Clute

Det är färre uppdateringar på Tystnad nu. Det kommer nog att vara så, de sista veckorna inför Kontrast. Åtminstone som inte handlar om kongressen. Förlåt. Det går över snart. Lovar.

Vi börjar få en ganska lång lista på klara programpunkter och ytterligare en lång lista som kanske bara saknar den där sista personen som skall säga ja. Andra är svårare att hitta någon till. Som förslaget om en paneldiskussion om bortglömd tidig feministisk science fiction, där vi har en person som kan ämnet och vill prata om det men inte har tid att förbereda ett föredrag. Det skulle vara så intressant. Problemet är att anledningen till att det skulle vara så intressant är att man inte hör någon prata om det och anledningen till att man inte hör någon prata om det är att det är så få som kan det här med artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets feministiska dystopier. Personer som kan prata om Joanna Russ, Alice B. Sheldon (Tiptree), Kelley Eskridge, Ursula Le Guin och så vidare går det tretton på dussinet. Men före femtiotalet? Nog för att de finns, men tillräckligt många av dem skall komma på kongressen också.

Eller personer som kan prata om spoilers på ett vettigt sätt – alltså inte bara har en (stark) åsikt, utan genomtänkta resonemang. Jag kan tycka att det finns viss typ av litteratur (där en stor del av upplevelsen handlar om att någonting man trott var fel uppenbarar sig eller där författaren har eftersträvat en paranoia i berättelsen, som Philip K. Dicks ”Second Variety”) där det finns en poäng i att inte förstöra den upplevelsen, men det handlar om undantagsfall. Likväl har det särskilt på nätet vuxit fram en kultur av att man inte skall avslöja för mycket, åtminstone som norm – vilket betyder att normen är att man inte kan diskutera boken på djupet. Det är problematiskt, inte bara för att spoilerrädslan är onödig, utan för att den i längden kan vara direkt skadlig för hur vi diskuterar berättande, när våra recensioner helt släpper kritikerns perspektiv och bara blir konsumentupplysning, samtidigt som det inte verkar finnas något vetenskapligt stöd för att vi faktiskt skulle njuta mindre av en berättelse där vi vet vad som händer. Och hur skulle vi själva kunna avgöra saken? Som Björn Lindström påpekade på Fanaclistan när ämnet diskuterades i går: själva kan vi aldrig riktigt bedöma vad en spoiler har gjort med vår läsupplevelse. Vi läser första gången antingen med den eller utan den. Vi kan inte väga upplevelserna mot varandra, för en text kan bara upplevas på det ena eller det andra sättet av varje enskild invidiv. Aldrig båda.

Men, ja. Så värst genomtänkt vet jag inte om min position är.

Spoilers är för övrigt en av de saker som John Clute tog upp i intervjun som jag nämnt tidigare och som Maria postade bilder från. Den ligger på nätet nu. Under första halvan frågar Johan Anglemark och Anna Davour ut Clute om hans liv, om science fiction och att skriva kritik. Andra halvan intervjuar jag honom om The Encyclopedia of Science Fiction. Mitt mål för eftermiddagen var att inte ta upp Wikipedia. Det gick nästan – det var åtminstone inte jag som drog upp ämnet. Men jag lyckades i alla fall avhålla mig från att gå i polemik när han sade saker jag inte höll med om.

Videon finns här.

August Ahlqvist-Oksanen och Aleksis Kivi: att skjuta örnar med kanon

I Bokvännen 1956 finns en serie texter om ”ryktbara eller märkliga, i huvudsak nedgörande recensioner, som en klokare eftervärld kan le åt”. Berättelserna har man tagit från de föredrag på temat som hösten 1955 hade gått i Finlands radio. I Bokvännen 8/1956 har Nils-Börje Stormbom en mycket intressant artikel om August Ahlqvist-Oksanens recension av Aleksis Kivis Seitsemän veljestä (Sju bröder). I Finlands allmänna tidning i maj 1870 beklagar han att Kivis verk över huvud taget spridits till en bredare allmänhet.

Det var i en föga lyckosam stund Finska litteratursällskapet fattade beslutet om detta arbetes offentliggörande, ty derigenom har Sällskapet ådragit sig sjelf befogadt klander, hr Kivi medömkan och löje och den finska litteraturen både klander, löje och medömkan.
 –Ahlqvist-Oksanens recension

Uppslaget skulle ha kunnat leda någonvart, anser Ahlqvist-Oksanen , men då sannolikt i en annan författarens händer. ”Nästan utan afbrott sargas läsarens känslor af de mest oblyga uttryck”: sika (svin), lurjus (stövel), konna (bov), pöllö (stolle), ryökäle (bängel), kelmi (skälm), rakki (racka), rakkikoira (byracka), hunsvotti (hundsvott), tyhmä pässi (dumma bagge), vuohipukki (getabock), kalmukki (kalmuck), villipeto (best), piikkisika (piggsvin), sonni (tjur), lunttu (slampa) – de svenska översättningarna genom Bokvännen. ”Kivis språk, fastslår Ahlqvist-Oksanen sedan”, skriver Stormbom, ”är sådant att det inte skulle tolereras ens i en hållstuga. Vilket tyder på att den gode Ahlqvist inte var särskilt hemmastad i hållstugor”. Varken 1956 eller 2012 står väl ”stolle”, ”stövel” eller ”dumma bagge” ut som helt fruktansvärda kraftuttryck – och knappast 1870 heller. Efter att ha återberättat en episod i boken som ytterligare skall skildra Kivis brist på smak och omdöme skriver Ahlqvist-Oksanen att det ”är icke möjligt att till något civiliserat språk öfversätta denna oerhörda råhet. Bläcket och trycksvärtan rodna vid återgifvandet deraf, men de som icke rodnat äro vederbörande i Finska litteratursällskapet, som till tryck befordrat sådant vanvett. […] Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska litteraturen. Särskilt innebär det en skymf mot vår finska allmoge genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorde efter naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat slag än nybyggarna i Impivaara”.

Ahlqvist-Oksanens lidelsefulla ambition, skriver Stormbom, var att göra finskan till ”ett litteratur- och kulturspråk efter västerländskt mönster”. I den kampen var han inte utan framgång: han var en föregångare för att visa att man minsann kunde skriva poesi på finska och begagna alla diverse versmått precis som på de stora europeiska språken, även om Stormbom kommenterar poesin med att den i stort sett saknar ”självständighet och ursprunglighet”.

Självständig skaparförmåga, realism och humor var saker han inte förståd sig på. Därför begrep han sig in heller på Kivi, hade inga möjligheter att se det geniala hos homom utan tyckte bara att han släpade de nationella idealen i smutsen och fjärmade den finska litteraturen från de stora förebilder den borde göra allt för att efterlikna.
 –Stormbom om Ahlqvist-Oksanen

August Ahlqvist-Oksanen var en av sin tids mest betydande finländska kulturpersonligheter, och efter hans recension dröjde det innan Kivis verk kom ut i bokform och därmed blev tillgänglig för en större allmänhet (den publicerades först i Finska litteratursällskapets novellmagasin). Inte heller hann något betydande svar på Ahlqvist-Oksanens sågning dyka upp i offentligheten under Kivis levnad: mot slutet av 1870 drabbades han av psykisk sjukdom och avled 1872.

Alla har vi våra måttstockar för hur litteratur skall mätas.

Om barn- och ungdomslitteratur i Bokvännen 11/1955

Bokvännen 11/1955 går i barndomens läsnings tema. Folmer Christensen har skrivit ”Tegnekunst i billedboken”, en kort översikt av illustratörer i dansk barn- och ungdomslitteratur från artonhundratalet och framåt, Astrid Lindgren har en artikel om hur barnet upplever boken (”därom vet jag inte så värst mycket”) och Carl-Olof Lång har tecknat ett porträtt av Gustaf Berndtsson, som samlat på sig barnböcker och gjort om sitt ena kök för att få plats med dem.

De två mest intressanta texterna står emellertid Roland Adlerberth och Eva von Zweigbergk för, ”Professor Lidenbrock och strålpistolen” respektive ”Att recensera barnböcker”. Adlerberth tar upp Jules Verne och andra tidiga science fiction-författare och konstaterar att utlåningen av Verne mest verkar gå till medelålders personer som vill återuppleva sin barndoms litterära äventyr. Han konsteterar att stilen på det stora hela inte håller och att Vernes rykte som förutsägare av framtiden är tämligen överdriven (”om de framtida uppfinningar som dyker upp i hans böcker har han spått rätt enbart när det gäller sådana som fanns redan när han skrev – när han fabulerat på egen hand har han i allmänhet skändligen misstagit sig”).

Våra egna furnissörer i branschen bör i barmhärtighetens namn inte namnges – det gäller tyvärr ända fram till boksäsongen 55 med undantag för Lönnerstrand, vars »Rymdhunden» är acceptabel, vetenskaplig grodlös och hyggligt skriven.

De välskrivna svenska sf-romaner för ungdomar som Adlerberth önskat sig i artikeln har önskat sig har väl på det stora taget fortfarande låtit bli att infinna sig, sådär mer än ett halvt århundrade senare. Jag vet inte, kanske var hans generation ”den sista julesvernegenerationen” i jämförelse. Men dagens tioåringar lär väl fortfarande läsa mer Jules Verne än svensk science fiction.

Eva von Zweigbergk undrar var barnboksrecensenterna egentligen håller hus: The New Yorker, The New Statesman och The Times Literary Supplement tar årligen upp de bästa barn- och ungdomsböckerna, skriver hon, medan svenska tidskrifter yrvaket minns att de finns sisådär vart femte, sjätte år. ”Barnbokskritikern anses inte vara någon »riktig» kritiker och hyllas aldrig för »kulturgärning». Vetenskapen ser ungdomslitteraturen över axeln för att borra ned sig i de enklaste, med rätta glömda signaturpoeterna.” Det fattas minst ett trettiotal utbildade erfarna barnboksrecensenter i landet, säger von Zweigbergk, och att fylla luckorna är tydligen inte helt enkelt: ”man måste ha läst tusentals klassiska och moderna barn- och ungdomsböcker med omsorg och eftertanke för att ha en bakgrund” och man ”måste veta något om barnpsykologi och allmän konst- och litteraturhistoria, om språk och översättningsteknik”. Vidare måste man ”bli till hälften som ett barn, när man läser barnets böcker, och dessutom reflektera som en vuxen” samt ”själv ha varit ett läsgalet barn med en rik fantasim och god tillgång till böcker under uppväxten”. Det är inte lätt att vara barnboksrecensent, uppenbarligen.

Många ungdomsböcker i dag är »sociala», de har höga mål, de vill peka på aktuella problem, de vill samhällsförbättra, de vill undervisa om ditt eller datt.

För all del, det behöver inte göra dem dåliga, men det gör dem sällan roliga.

Betyg på kultur – allt eller inget?

Förra året gjorde UNT ett försök med betyg i alla recensioner, för att skapa diskussion kring den något knasiga uppdelningen att betygsätta exempelvis  film men inte litteratur. Det väckte en hel del, ofta betygsnegativa, reaktioner i kulturkretsar. Däremot var det ganska tyst från läsarna.

Nu har tidningen istället provat en helt betygsfri månad, och det väckte desto fler reaktioner från läsare som vill ha betygen kvar. Vad tycker du? Ska man betygsätta allt som recenseras, inte ha betyg alls eller ska det vara ungefär som förut? Det finns en omröstning här.

Att betygsätta kultur

UNT provar i en månad att införa betyg i alla kulturrecensioner, istället för bara i recensioner av film och musik. Vår kulturchef Lisa Irenius skriver här om anledningen till försöket, litteraturkritikern Therese Eriksson har vettiga invändningar under rubriken Mindre tycka, mer tänka och i kulturredaktionens blogg länkas och kommenteras åsikter från andra håll.

Ifrågasättandet av gränsen mellan vilka former av kultur som kan betygsättas och vilka som inte kan det är viktigt. Jag tycker att det är rätt galet att upprätthålla en kultursyn där litteraturen är komplex medan exempelvis film är något som enkelt kan reduceras till en siffra. Den uppdelningen håller inte. Frågan är om betyg på allt är den rätta lösningen. Det kan lika gärna vara betyg på inget. Jag vet inte riktigt var jag står.

Det finns vissa fördelar med betyg. De drar till sig blicken och har flera gånger fått mig att läsa recensioner som jag annars skulle ha bläddrat förbi. På nätet är betyg också praktiska och användarvänliga eftersom de kan ge möjligheten att sortera fram recensioner med ett visst betyg.

Lisa Irenius tar också upp tydlighet och konsekvens som argument för betyg, men där håller jag inte med. Betygens tydlighet är skenbar. I vissa fall, när alla ingredienser i ett verk är på ungefär samma nivå, är det lätt att betygsätta. Men ofta är betyget bara en kompromiss och inte alls något tydligt uttryck för kritikerns värdering.

När jag har recenserat och betygsatt litteratur och film på fantastiksidan Catahya har jag flera gånger fått tampas med hur godtyckliga betygen kan vara och hur frusterande de blir när man jämför med sina tidigare betygsättningar. Hur kan jag ge den här boken en trea när jag gav den där en tvåa? Många gånger har jag också undrat över andra skribenters betygsättning, på nätet eller i pappertidningar, där jag tycker att siffran inte passar ihop med texten eller inte passar ihop med hur den personen har betygsatt tidigare. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att kritkern har gjort ett dåligt jobb, utan snarare att det ibland inte går att få en siffra att spegla texten.

Jag har flera gånger velat ändra betygssiffran i efterhand, men sällan har jag velat ändra texten. Det beror antagligen på att betygens ”tydlighet” delvis är på låtsas. Texten håller men siffran vacklar.

Mer om betygen:

Medievärlden: Blir det betygshets nu, UNT Kultur?
Åsa Linderborg i Aftonbladet: Underkänt – för betyg på kultur
Martin Aagård i Aftonbladet: Bekämpa inflationen!
Bodil Juggas i Arbetarbladet: Betyget på betygen
Kuppproduktion: Att betygsätta kultur
Daniel Åberg: Kajor – nu även kulturella
Daniel Åberg: Betygen och recensionerna, igen

Författarna och kritiken

På kritikseminariet på litteratursociologin, som jag säkert redan har nämnt några gånger, berättade Ola Larsmo och Cecilia Davidsson om hur de som författare förhåller sig till kritik. Ingen av dem läser recensioner av de egna böckerna ingående eller försöker lära sig av dem. Davidsson kastar istället ett öga på recensionerna för att uppfatta huvuddragen i dem, men läser inte noga. Istället klipper hon ut dem och stoppar i en pärm som hon sällan tittar i. Larsmo sade att hans överlevnads-mekanism är att glömma bort recensionerna. Läsa dem och sedan låta dem falla ur minnet.

Båda sade att många författare tycker att det blir jobbigare och jobbigare att läsa kritik med tiden. En del slutar helt, antingen för att inte göra sig illa eller för att de inte bryr sig. Davidsson trodde att det, alltså att sluta läsa kritik för att den gör ont, särskilt gäller författare som har fått uppleva att bli avfärdade för samma saker som de tidigare hyllats för – vilket ju är förståeligt.

Det förvånade mig lite att många författare tycker att kritiken blir svårare att hantera ju längre tiden går. Jag vet inte riktigt varför, jag hade kanske förväntat mig att de skulle säga att man vänjer sig. Det var helt klart ett intressant samtal att lyssna på.

Två lösryckta citat från seminariet i torsdags

Ola Larsmo: ”Har man skrivit rader i en recension som går att rycka ut och använda som reklam har man misslyckats som kritiker.”

—–

Cecilia Davidsson: ”Jag får nästan alltid bra kritik, men jag säljer ju skitdåligt.”

—–

Jag tycker att det Larsmo sa är väldigt roligt och att det finns en poäng med det, även om det är så långt draget att jag inte kan hålla med precis som det är formulerat.

Nästan alla (eller alla?) positivt inställda recensioner innehåller något som går att använda som reklam, så på det sättet funkar det ju inte. Vad han var ute efter, tror jag i alla fall, är vad man fokuserar på i sin kritik och hur man formulerar sig kring det.

Jag tycker att det är en av de svårare sakerna med att skriva en positiv recension: att få fram vad bokens styrka är utan att ramla iväg i ett språkbruk som låter reklamigt (särskilt om jag har lite utrymme), så att det inte låter som om man har skrivit en jäkla baksidestext åt förlaget, exempelvis.

Att sätta i sammanhang

Den här hösten hoppade jag på en halvtidskurs i litteratursociologi, bara för att det skulle vara kul. (Ignorerar sin masteruppsats, vem, jag?) Idag var sista seminariet och vi hade besök av Cecilia Davidsson och Ola Larsmo som pratade bland annat om hur de som författare förhåller sig till litteraturkritik.

Det är många tankar om kritik som snurrar i huvudet just nu. Veckans kurslitteratur, kritikdiskussionen i ett några veckor gammalt avsnitt av Babel som jag såg igår, debatten om litteraturkritiker vs. bokbloggare som dyker upp då och då. En fras som återkommer hela tiden är ”att sätta i sammanhang”. Vad är det vanligaste svaret på frågan om vad kritiker sysslar med? Jo, kritiker sätter litteraturen i ett sammanhang. (Till skillnad från de som ”bara tycker saker”, tillägger de som kanske vill rikta en känga till tidningar som kör med korta betyg-recensioner eller folk i allmänhet som skriver om sina åsikter och upplevelser av kultur på nätet). Och ja, jag är helt med, men efter att ha hört/läst det så många gånger den senaste tiden var det roligt att höra Cecilia Davidsson berätta om hur det gick när hennes noveller skulle sättas in i ett litterärt sammanhang.

Davidsson debuterade med novellsamlingen En av dessa nätter 1994. Hon märkte då att det fanns en ovana bland många kritiker att skriva om noveller. Det visade sig bland annat genom att de klumpade ihop henne med  andra novellförfattare vars texter egentligen inte hade något annat gemensamt med hennes än just novellformatet. Senare blev det bättre, menade hon, efter att 90-talets novellboom förändrat läget.

Att klumpa ihop litterära verk som har väldigt lite gemensamt är ett exempel på hur det kan gå när man inte har koll på sammanhanget. Jag har mest märkt det när det gäller fantastik av olika slag, vilket säkert främst beror på att jag är extra intresserad av det, men kanske är det också så att den typen av litteratur oftare råkar ut för det. Jag tycker att att det är hur trevligt som helst när pressen på ett seriöst sätt behandlar ofina nördgenrer som skräck, fantasy och science fiction, men jag önskar att böckerna inte så ofta skulle sättas i händerna på kritiker som inte riktigt verkar verkar ha koll på genrerna och därför antingen uttrycker förvåning om boken visar sig vara bra eller jämför allt med Sagan om ringen eller Harry Potter.

Ett av de fånigaste exemplen var nog när en kritiker i den brittiska dagstidningen The Daily Telegraph beskrev Sergei Lukyanenkos Night Watch som ”Rowling, Russian style”. Både Night Watch och Rowlings Harry Potter-böcker är fantasy, visst, men förutom genrebeteckingen har de så lite gemensamt att det verkligen inte finns någon anledning att klumpa ihop dem. Det är ungefär lika nyanserat som om man skulle jämföra Agatha Christie och Stig Saeterbakken bara för att båda har skrivit kriminallitteratur.

Här rinner raderna iväg. Jag som hade trott att det här skulle bli ett kort inlägg. Hur som helst, det är lätt för mig att sitta här och gnälla över okunniga recensioner inom de genrer som är ”mina”. Det finns självklart områden inom litteraturen där jag skulle vara den som är borttappad, men förhoppningsvis har jag vett att tacka nej om jag skulle bli frågad om att recensera någon bok som ligger helt utanför mitt kunskapsområde. Det är ju inte alltid lätt ens när man är på sitt eget område. Jag är knappast den enda skribent som ibland är rädd för att missa grejen och skicka in något irrelevant svammel till den stackars redaktionen.

Damned if you do, damned if you don’t

”Kritiker och författare anklagar biblioteken för att köpa för mycket bästsäljare och låntagarna klagar på att biblioteken är alltför inriktade på finkultur.”

– Ur Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner.

Bloggar och boktipsautoritet

Boktipsauktoritet” är ett uttryck som dyker upp bland bokbloggare ibland och det syftar på vilka personers litterära smak man litar på. Jag tänkte en del på det när jag nyligen läste Therese Bohmans debutroman Den drunknade, som jag knappast hade läst om det inte var för att några andra bokbloggare vars smak passar bra ihop med min skrev gott om dem. (Att jag ibland tittar in i Thereses dagbok bidrog också till att jag blev nyfiken.) Utan dem hade jag antagligen läst baksidestexten, bedömt att det inte var min typ av bok och ställt tillbaka den i hyllan.

Det är lustigt, för i vanliga fall lyssnar jag knappt på någon när det gäller att välja min läsning. Det finns några vänner vars rekommendationer jag litar stenhårt på, men det brukar ändå dröja länge tills jag faktiskt läser det de tipsar om, om jag gör det alls. Jag läser litteraturkritik i tidningar och tidskrifter med stort intresse, men vad jag sedan köper eller lånar har vanligtvis inte särskilt mycket med det att göra. Det är i stort sett bara en liten grupp av bloggare som kan få mig att känna ”Oj, jag måste också läsa den NU!” och de är klart mer effektiva än andra när det gäller att göra mig nyfiken på böcker jag inte skulle ha valt själv.

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑