Tystnad

Läsning pågår

Författare: Maria (sida 1 av 50)

Animal – The Autobiography of a Female Body

Animal omslag

Komikern Sara Pascoe skriver i inledningen att hon ville lära sig mer om kvinnors sexualitet. Hon ville veta mer om hur hon själv och andra människor funkar – kropp, hjärna, hormoner – för att förstå sig själv bättre. Skulle alla förvirrande grejer människor gör kanske bli mer begripliga om hon helt enkelt såg på oss som djur med en massa nedärvda beteenden? Så hon har läst högvis med böcker om människokroppen, sexualitet, evolution och skrivit Animal som är en humoristisk och personlig blandning av självbiografi, biologilektion och feministisk grundkurs.

Animal har tre delar: Kärlek, Kroppen och Samtycke. Den första handlar om varför vi blir kära, gärna parar ihop oss två och två och annat som hör till (i korthet: vi får värdelösa ungar som kräver jättemycket omvårdnad i många år). Kroppen är å ena sidan hormoner och kroppsfunktioner och å andra sidan alla dumheter ”vi” gör med och mot våra kroppar för att försöka uppfylla orimliga förväntningar på att vara liten och slät och luktfri och allt det där, bla bla, ni vet. Samtycke handlar om sexualbrottslagstiftning förr och nu och folks sanslöst olika syn på vad man får göra med andras kroppar. Hon utgår ofta från egna erfarenheter och försöker se dem genom biologiska glasögon: varför gör djuret Sara så här? Varför beter sig andra som de gör mot henne?

Jag var inte helsåld på Animal. Den är rolig och bitvis intressant och det är ju lätt att stämma in med Pascoe när hon är förbannad på allt från Gwyneth Paltrow till barnbrudar. En av hennes drivkrafter är ilska och sorg över osynliggörandet av kvinnors sexualitet. Pascoe beskriver det som att det var rätt långt upp i vuxen ålder som hon fattade att kvinnor ens har en egen sexualitet, som existerar utan att bara vara ett bihang till eller en reaktion på mäns sexualitet. Jag uppskattar också att hon inte backade de gånger som hennes redaktör, mamma eller någon annan ifrågasatte om hon verkligen skulle ta med biten om sin abort, självskador eller något annat tungt. Jag uppskattar hennes vetgirighet och villighet att ompröva saker hon trodde att hon visste. Men.

Det är en väldigt hetero bok, vilket hon själv påpekar. Hon generaliserar gärna utifrån sina egna erfarenheter, vilket hon också är tydlig med. Hon säger emot sig själv, vilket inte är så konstigt då hennes källor inte är överens – det påpekar hon också flera gånger. Hon skriver att hon inte är expert, och det är kanske lite där problemet ligger för mig – jag hade nog hellre läst en expertbok. (Men å andra sidan skulle en expertbok säkert vara skriven på ett tråkigare sätt.)

Pascoe vill väva samman kunskap om gener och biologi med vad exempelvis ”sociologer, filosofer och feminister” har tänkt och skrivit om dagens samhälle och dess syn på kvinnokroppen. Höga ambitioner. Och svårt och komplicerat och med risk för att ramla i fällan att observera ett nutida beteende och bara konstatera att vi gör så pga SAVANNEN. För trots att Pascoe absolut inte tycker att nedärvda beteenden är någon ursäkt för att bete sig som en röv – vi har större möjlighet än andra djur att välja vad vi gör – känns det som att hon ibland hamnar på nivån ”tonårstjejer hatar sig själva pga EVOLUTIONEN”, som någon som just har upptäckt svaret på allt. (Inte för att jag är någon sorts expert heller. Heh.) Jag gillade det självbiografiska mer.

Animal är nyfiken och arg och uppmuntrande och vill vara ett motgift mot det självhat som så många tjejer och kvinnor dras med, men på feministfronten innehåller den inte direkt något nytt. Det behöver den inte nödvändigtvis göra heller, men om man redan har läst en del sånt är det kanske inte så spännande. (Det känns ju också lite bakvänt att läsa en bok om kvinnokroppen skriven av en person som fortfarande vid åldern 30+ trodde att hennes mens ”alltid var sen”, eftersom hon hade en längre menscykel än 28 dagar. Så jag tänker att målgruppen kanske inte är personer som lärde sig sånt av att läsa typ KP eller Libresses hemsida.)

Alla orden i mig

Det går alltid att ta bort ord. Jag har aldrig ångrat ord som eliminerats. […] Jag redigerar intill bara skinnet, och ändå, då jag får boken i min hand, innehåller den alltid för många ord.

Alla orden i mig av författaren Karin Erlandsson handlar om hennes skrivande. Första halvan är korta essäer om drivkrafter, skrivvanor, pengar, ont i kroppen, distraktioner, vad som måste offras för att ha både tid och kapacitet att skriva, och annat som hör till. Hon läser vad andra författare, som Karolina Ramqvist och Bodil Malmsten, har sagt och skrivit om skrivande och känner inte igen sig. Hon skriver om läsarreaktioner, män som tycker att hon skildrat sorgen efter ett missfall på ett överdrivet sätt.

Alla orden i mig omslag

Mycket av boken handlar om en period när hon var tjänstledig och kunde skriva skönlitterärt på heltid. Målet var tre böcker på ett år. Alla orden var inte planerad, vad jag förstod, men flög också med av bara farten. Jag blir fascinerad av hennes kompromisslöshet – välj alltid texten, annars blir det inget – och så är den ofta himla roligt formulerad. ”I längden är det helt ohållbart att inte hörsamma sin kreativa längtan. Det vet minsta akvarelltant på medborgarinstitutet.” Hon skriver att det visst går att försörja sig som finlandssvensk författare – förutsatt att man gör många biblioteksbesök, och när man har besökt alla kan det ju bli svårare. Jag tycker om hennes språk, hur det flyter klart, hur allt onödigt är bortfilat. Hon är journalist och konstaterar att om man gör något varje dag i flera år bör man bli bättre på det.

Andra halvan är en skrivdagbok. Den är inte lika intressant, och det blir ju mycket upprepning (av typen skrev 1000 ord idag, det var skitjobbigt), men samtidigt en motvikt mot den första halvans superfokuserade författare som verkar ha koll på allt, prioritera stenhårt och ha frysen full av ekonomiskt inhandlad mat lagad från grunden. Om första halvan var teorin är andra halvan vardagen med ångest och tvivel och stress. Det finns en sorts tvångsmässighet som gjorde mig lite stressad bara av att läsa det. Men så finns också det här, det som hon alltid letar efter:

”… då är jag så djupt, djupt lycklig att det saknar motsvarighet. Jag är rätt, jag ska ingenstans, det råder fullständig harmoni i mig. Det är de här stunderna mitt skrivande strävar efter. Just nu nådde det fram, vid 771:a ordet i 32:a kapitlet.”

Saker jag läste i januari

Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,

skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström

Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.

Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.

Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.

En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.

Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.

Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.

The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.

Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.

Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!

Månadens fakta

Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.

Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.

Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?

Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.

En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.

Hard Light

För en månad sedan hade vi sf- och fantasykongress i Uppsala. Elizabeth Hand var hedersgäst. Här är en text jag skrev till programboken om hennes roman Hard Light (Skarpt ljus på svenska) och varför man borde läsa Cass Neary-böckerna.

I’m the ghost of punk, haunting the twenty-first century in disintegrating black-and-white; one of those living fossils you read about who usually show up, dead, in a place you’ve never heard of.

Cass Neary är inte den typiska huvudpersonen i en kriminalroman. Visst har hon problem med både alkohol och relationer, men hon är inte polis – tvärt om håller hon sig så långt borta från sådana som möjligt. Hon är en övervintrad punkare som för sådär 30 år sedan var en uppmärksammad fotograf. Hon är ständigt på kollisionskurs med allt, inklusive sig själv, och när hon nystar i brott är det knappast i samhällets tjänst, utan för att hon drivs av en farlig nyfikenhet eller av att rädda sig själv.

hard lightI Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.

Det finns gott om ockulta och mytiska inslag i böckerna om Cass – Cassandra – men det händer egentligen inget övernaturligt. (Eller? Det går nog att läsa dem på båda sätten.) Ändå känns hinnan kring verkligheten tunn, som att den skulle kunna spricka och släppa igenom något annat. Lite har det kanske att göra med att berättaren Cass är ständigt full eller hög. Men mest är det Elizabeth Hands lysande förmåga att skilda platser och miljöer så att de höjer sig över de man kan se och ta på, både smutsigare och vackrare på samma gång. Med hennes ord laddas ett snöslaskigt London med en känsla av begynnande apokalyps. Med hennes blick blir en gammal gård på landsbygden i Cornwall en gotisk labyrint av förefallen rikedom och gamla gravar. Blandat med Cass ständigt närvarande kärlek till fotografi och mörk, skum konst gör det Hard Light till oemotståndlig läsning.

Science fiction- och fantasyhelg i Uppsala 26-28 maj!

Kontur

Bloggen gör verkligen skäl för sitt namn nu, på det sämsta sättet. På grund av totalt livshaveri blir det väldigt lite läst, och inget alls skrivet. Men på ett liiitet hörn är jag med och arrangerar science fiction- och fantasykongressen Kontur (årets Swecon) som hålls i Uppsala 26-28 maj. Ni borde komma dit! Vi har Ann Leckie, Siri Pettersen och Kameron Hurley som hedersgäster, och en hel hög av andra bra författare kommer också dit. Det kommer att bli asbra!

Här finns en tjuvtitt på en bit av programmet.

LunCon – en sen kongressrapport

En helg i oktober var jag på sf-kongressen LunCon i Lund. Det var ju ett tag sedan, men bättre sent än aldrig! Här är min rapport, som till viss del handlar om att inte vara på kongressen.

Fredag
Jag kom till Lund på fredagkvällen och lämnade min väska på lilla Hotell Oskar. Mitt rum låg mot gatan och jag oroade mig lite för att det skulle låta utifrån, men det var lugnt. Istället var det ytterdörren, som var precis bredvid mitt rum, som väckte mig upprepade gånger nästa morgon. (Johan Anglemark bad om ursäkt för att ha varit en av personerna som använde ytterdörren. Det var säkert han som smällde mest!)

Kongressen tjuvstartade avslappnat med pubhäng på fredagkvällen, där vi pratade tv-serier och annat viktigt. En kille vid bordet (förlåt, jag har glömt vad du heter) var också bibliotekarie, upplyste Fia. Vi high five:ade och pratade medieinköp, som bibliotekarier gör. Jag var inte kvar så sent, utan gick tillbaka till hotellet för att läsa As i Descended av Robin Talley (efter en pokenad, såklart – det var väldigt tätt med pokestops i centrala Lund!) och var vaken mycket längre än jag hade tänkt.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Lördag
På lördagmorgonen hasade jag hjärndimmig upp för att äta frukost. Hotell Oskars frukost serverades på ett närliggande fik och bortsett från att baconen smakade bränd död (nog för att bacon är bränd död, men det behöver ju inte smaka så) var den mums. Våfflor! Jag såg helgen som en minisemester, en paus från diverse jobbiga saker, och tänkte inte ha några måsten och inte ha bråttom till någonting. Därför gick jag helt enkelt tillbaka till mitt rum och sov en stund till. Det var såklart lite tråkigt att missa den första programpunkten, som var Torills föredrag om återskapandet av utdöda djur, för det är alltid kul att lyssna på Torill, men sömn trumfar trots allt utdöda djur.

Jag anlände till kongressen lagom till lunchpausen (bra grej med en paus inlagd i programmet, tyckte jag), hälsade på lite folk och gick iväg igen. På Facebook hade jag sett eventet för en antikvarisk bokmässa i närheten och gick dit för att spana. Årets tema var ”udda småtryck”. Jag rotade i några lådor med sådana och hittade lite roliga grejer i stil med ”hygienråd till kvinnan” från början av 1900-talet. Jag köpte dem inte. Jag ångrar det lite.

Däremot köpte jag några begagnade böcker: En gång skall vi alla… av Joanna Russ (”Är du från det där science fiction-evenemanget? Du får säga åt dina kompisar att också komma hit och handla.”), The Golden Bough av James George Frazer (”Läser du idéhistoria?”) och Två berättelser från havet av Tove Jansson (fick på köpet lite information om bokens bakgrund). Pratsamma försäljare! Jag tjuvlyssnade också på några av utställarnas samtal med varandra. De tyckte att det var bra genomströmning – många människor som kom och tittade och petade på böckerna – men sämre med försäljningen. Förra året sålde de bättre, tydligen.

Klockan tre lyssnade jag på min första programpunkt, som handlade om historisk fantasy. Jag är ändå lite imponerad över att jag, som vanligtvis är en programlyssnare tills hjärnan grötar ihop och öronen trillar av, hade hållit mig borta så länge. Men då blev det istället tre i rad: fantasyn följdes av ”Vad skräms du för?” som följdes av fanfic. Och jag har massor av anteckningar från de panelerna, som alla var bra, men om jag ska skriva om dem kommer den här rapporten aldrig bli klar. Därför tänker jag slänga ut några lösryckta grejer. Panelisterna får ursäkta bristen på sammanhang.

Jag tyckte att det var roligt med publikens dämpade fniss när Ingrid Thulin, som modererade panelen om historisk fantasy, sa att alla författarna i panelen skrev trilogier. Säg ”trilogi” till en hög fantastikläsare och häften tänker väl ”It’s going to be a trilogy …”

Elisabeth Östnäs sa att i början beskrev hon sina böcker (Sagan om Turid) som fantasy, där gudar finns och magi är en del av vardagen, för hon ville inte riktigt hävda att hon kunde jättemycket om vikingatiden. Men sedan har hon insett att de flesta andra kan mycket mindre och numera kallar hon dem främst historiska romaner.

Charlotte Cederlund om att nyligen ha besökt Kiruna, som hon har skrivit om i fler år: ”Om ni ska skriva något om en plats ni inte känner till: ÅK DIT! Lägg inte 300 000 timmar på Google Street View!”

Kristina Hård fyllde i att om platsen man skriver om ligger väldigt långt bort (eller inte finns) kan man åka till en plats som liknar den. Eller kolla på Youtube. Hon har åkt tåg längs inlandsbanan på Youtube.

I skräckpanelen sade författaren Markus Sköld att han har ”med de bästa intentioner” försökt skriva science fiction, men oavsett hur han försöker glider han iväg åt skräckhållet ändå. ”Jag tror inte att jag har något val.”

Filmvetaren Anna Arnman sade hur många intressanta saker som helst, men en jag fastnade särskilt för var offeridentifikationen. I korthet att skräck gärna ses som hemsk och omoralisk, men eftersom publiken identifierar sig med offret borde den vara mer moraliskt försvarbar än t.ex. actionfilm där man ska identifiera sig med hjälten medan offren är anonyma.

Emil Hannu tog upp skräckkonsumtion som en nyfikenhet på var ens egna eller andras gränser går. ”Vem är jag, varför skrämmer det här mig?” Det kan jag känna igen, eller kanske ännu hellre frågan ”varför skrämmer det här inte mig?” när jag har sett någon våldsam scen och mest reagerat med ”huh, snyggt”.

Mellan programpunkterna hamnade jag ofta vid receptionen. Den kändes som ett bättre hängställe än det ”lilla rummet” där ljudvolymen blev jättehög så fort flera personer pratade samtidigt. (Inser att jag låter som en gnälltant nu, men orka massa ljud.) Torill berättade glatt att hon höll på att läsa Tarzan-böckerna av Edgar Rice Burroughs och att de var ”fantastiska”. Jag kände mig något skeptisk till det påståendet, men vill ändå fortfarande läsa. Typiskt nog är magasinet på jobbet stängt på grund av vattenläcka så jag kunde inte låna hem några över julen som jag hade tänkt, men snart öppnar det igen. Återkommer för hoppningsvis med Tarzan-rapport senare i år! I någon av böckerna stöter Tarzan tydligen på dinosaurier, vilket ledde till att jag blev tvungen att meddela följande till Konturs två ordförande:

Som medlem i kommittén för Kontur (nästa års Swecon, ni måste komma dit!) fick jag också flera önskemål om framtida programpunkter slängda på mig, vilket är jättefint! Många var entusiastiska efter den fantastiskt roliga fanfic-panelen och ville ha mer fanfic-snack, då gärna med någon mer specifik inriktning än ”vad är fanfic?” Samma sorts önskemål fick jag efter skräckpanelen. Skräckfans och -författare på plats tyckte att det borde vara fler smala skräckpunkter på kongresser, och jag håller med. När det gäller fantasy och sf finns det ofta programpunkter som riktigt nördar in sig på ett visst tema, en undergenre eller till och med en författare, medan skräckpunkterna tenderar att vara bredare. Lite mer skräcknörderi behövs, helt enkelt!

(Däremot gjorde jag som kommittémedlem inte en så bra insats med att tjata på folk att komma till Uppsala i maj. Det gjorde däremot Fia väldigt bra, medan jag typ stod bredvid och nickade instämmande.)

Och på tal om att hänga vid receptionen: Där fanns också ett bord med mackor och fika. En asbra grej, som kanske är svår att apa efter på en större kongress, men här var det perfekt. Heja bagarna och mackfixarna!

På kvällen var det pubdags igen, denna gång på Glorias. Vi var många, det blev fullt, det var kul. Jag nöjer mig med ett lösryckt citat av Britt-Louise: ”Jag har köpt Johan Anglemark många gånger. En Johan Anglemark är alltid bra att ha.”

Efter puben gick jag omkring någon timme och fångade pokemons, tänkte tantiga tankar om fulla skrålande studenter och spanade lite på stadsparken som var fin och lite spooky i mörkret.

Söndag

På söndagsmorgonen var jag inte lika trött som dagen innan. Bra. Söndagens bacon smakade inte död. Också bra. Jag kom till kongressen mitt i programpunkten om fiktiva språk, lagom till att författarna Nene Ormes och Ola Wikander sade att de inte hittar på egna språk i sina fantasyböcker. Ola använder gärna gamla språk, t.ex. arameiska, och känner läsarna igen det så är det good for them och gör de inte det så gör det ingenting. Nene använder hellre äldre svenska ord än att hitta på fantasyord.

Som av en slump nämndes Edgar Rice Burroughs igen. Denna gång var det Yens Wahlgren som pratade om det fiktiva språket i hans Mars-böcker. Burroughs utvecklade inte ett helt språk, men hade ord för exempelvis titlar, måttenheter och annat. Fans utgick från orden i böckerna och utvecklade språket vidare, och det var denna utvecklade variant som sedan användes i filmatiseringen John Carter sådär hundra år senare.

Yens har för övrigt skrivit boken Liftarens parlör till galaxen : en berättelse om 101 språk som egentligen inte finns, som jag köpte på eftermiddagen genom att ta boken från bokbordet och swischa till numret som stod på en lapp. Teknikens under etc.

(En annan bra sak för en liten kongress: LunCon hade bokbord med försäljning under några timmar en av dagarna, istället för hela kongressen. Smart!)

Sedan lyssnade jag på panelen om nyskapande skräck (Jenny Milewski: ”Jag skiter fullständigt i om skräck är nyskapande.”) och blev påmind om att jag verkligen borde läsa Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, som inte är nyskapande alls men ”otroligt kompetent skriven”.

Socialistsimon slängde sig med den fantastiska förkortningen owis = only works if stupid och tyckte att skräck som bygger på viss rekvisita/prylar åldras snabbt. Bra skräck har en handling och stämning som funkar oavsett rekvisita, och som inte förstörs av t.ex. existensen av smartphones.

I mina anteckningar står det ”Fia är rädd, vill ha tips”. Jenny Milewski tyckte att hon skulle satsa på noveller – ett bra sätt att utforska vilka typer att skräck man gillar. Camilla Svedén höll med om noveller, då de är mer idébaserade och bjuder på lite andra saker än traditionella skräckromaner. Nene i publiken tipsade om Caitlin Kiernan, i synnerhet The Drowning Girl och The Red Tree. Själv frågade jag om poddar och blev tipsad om The Last Podcast on the Left (som jag fortfarande inte har lyssnat på, men jag ska!).

Sedan rymde jag igen för att leka kameraturist och köpa lunch. Vid domkyrkan såg jag Michael Pargman som också lekte kameraturist. Jag tog med min lunchsallad tillbaka till kongressen och satte mig i lilla rummet en stund, men ljudnivån gjorde att jag flydde in i programsalen och lyssnade på Jessica Abbotts föreläsning om artificiell intelligens. Den var säkert jätteintressant, men vid det laget hade hjärndöden satt in och det fick räcka med uppmärksamt lyssnande.

På söndagen såg jag också till att knäppa en del foton som inte bara var på paneler. Jag hade tagit med mig min systemkamera, för jag tycker att det är tråkigt att de flesta kongressbilder numera tas med mobilkameror. Jag fattar såklart varför – jag har själv sällan med mig ”riktig” kamera numera – men även om mobilkameror idag är imponerande på många sätt blir det lätt sådär i tråkigt inomhusljus. Mitt LunCongalleri finns på Facebook.

Och sedan var det slut! Ingen dead dog för oss som hade långt att åka och skulle jobba nästa dag. Mycket bra kongress, mysig och välorganiserad. Det gjorde ni fint, Malmöfandom.

På väg hem från en rolig helg på #luncon. Och slöa förmiddagar på hotellrummet och nattlig Pokemonjakt. Känns som att jag stängde av verkligheten ett tag, vilket verkligen behövdes.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Räddningsavstånd

Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.

I Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd (Distancia de rescate) har tråden mellan förälder och barn sträckts ut och brustit, och Amanda ligger omtöcknad i en sjuksäng. Var är hennes lilla Nina? På sängkanten sitter ett barn – men inte hennes eget – och ställer frågor. Han, David, vill i detalj gå igenom vad som har hänt de senaste dagarna. Det är en särskild händelse han vill nå fram till. Men det är bråttom, av någon anledning. Kanske är Amandas tid på väg att rinna ut.

Jag är förvirrad. Jag blandar ihop tidsplanen.
Du sa det tidigare.
Ja. Men vissa stunder blir allt tydligt och jag förstår exakt vad som händer.
Ja, så tror jag att det är.

Genom en dialog som är bitvis förvirrande men aldrig tappar sin laddning talar Amanda och David fram en historia som börjar med en solig semester på landet, och rör sig obönhörligt mot katastrofen. Den fäster sig vid detaljer – detaljer är viktiga, enligt David, och Schweblin nedtecknar dem med skärpa – och är samtidigt som dold av ett bländande dis. Som läsare är jag som Amanda i citatet ovan. Ibland tror jag att jag förstår, men så glider allt iväg igen. Är David ens där? Kanske försiggår allt bara i Amandas huvud. Kanske handlar detta inte ens om en mystisk förgiftning i en solig by, utan mest om en förälders oro och ensamhet. Jag vet inte. Det spelar ingen roll. En obehaglig, opålitlig bok, och jag menar det på det bästa sättet. Läs!

(Albert Bonniers, 2016)

Rädda och räddas

Too-ticki tittade ett slag, sen gick hon in i badhuset och satte vatten på kaminen. Jaja, tänkte hon med en suck. Så här är det alltid i deras äventyrsberättelser. Rädda och räddas. Jag önskar att nån nån gång ville skriva om den där som försöker värma hjältarna efteråt.

Trollvinter, Tove Jansson

Det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren

Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året. Och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla har gått i ide – då kommer de fram.

Trollvinter, Tove Jansson

Trollvinter

Det var det första snöfallet sen före nyår och Mumintrollet blev mycket förvånad.
Den ena flingan efter den andra lade sig på hans varma nos och smälte. Han fångade dem i tassen för att beundra dem en kort sekund, han tittade uppåt och såg dem sjunka emot sig, fler och fler, mjukare och lättare än dun.
Är det så här det går till, tänkte Mumintrollet. Och jag som trodde att den växte upp underifrån.
[…]
Vinter! tänkte han. Man kan ju tycka om den!

Trollvinter, Tove jansson

”När jag nästa dag frågade efter mina barn, såg jag på allas ansikten att något var på tok.”

I Natten språk av Rut Hillarp finns en text där jaget får barn, fyra stycken, i olika storlekar. ”Det första var av normal storlek, och aldrig har ett nyfött barn varit vackrare. Det såg faktiskt ut att vara ett par år gammalt. De andra avtog i storlek, så att det sist födda bara var som ett finger. De var alla röda och fula.” Nästa dag frågar hon efter sina barn, men de har dött. De fick ju ingen mat. Det största visar sig vara en docka. Sista meningen: ”Men det var ju inte så konstigt egentligen, för jag har ju aldrig varit tillsammans med någon man.”

Och jag fick en så underlig känsla av igenkänning och kastades in i landet mellan sömn och vakenhet. Texten har något av drömmens surrealism, där det händer konstiga saker som ändå känns helt självklara, och den påminde mig om mina egna drömmar om att få barn. Det är inte något jag drömmer om särskilt ofta, men när det väl händer är det alltid något skumt. (Kanske för att drömmar generellt är skumma. Kanske för att jag själv har noll intresse av att ha egna barn.)

Jag kan drömma att jag blir gravid utan att ha legat med någon. Jag kan drömma att jag blir gravid, men glömmer bort att jag är det. Jag drömmer att jag får barn, men glömmer bort att ta hand om dem eller glömmer bort att de över huvud taget existerar. Jag minns en dröm där folk frågade mig var mitt barn är och jag vaknade med den där panikslagna känslan i magen som man får när man inser att man har glömt något viktigt.

#lyrikfredag

Ett snabbt tips: taggen #lyrikfredag på Twitter. Mitt bidrag idag är ur Nattens språk av Rut Hillarp, som jag har ströläst i veckan.

Rut Hillarp. #lyrikfredag

Ett foto publicerat av Maria (@grenverk)

Att skriva i Fairy

rosesandrot

I Kat Howards debutroman Roses and Rot blir författaren Imogen och hennes dansande syster Marin antagna till den pretigefyllda konstskolan Melete. Där bor författare, målare, musiker, dansare och skulptörer under en tid för att satsa på sitt skapande i en avskild miljö. Det tenderar att gå bra för de som har gått på Melete, i vissa fall väldigt bra. Efter en tid lär sig Imogen och Marin att det är mer än bara hårt skapande arbete som pågår på Melete. Det finns en magisk komponent i Meletes framgångar och magi har, som alltid, ett pris.

Det var något av en berg- och dalbana att läsa Roses and Rot, och jag svängde flera gånger i min uppfattning om den. Melete är som en fantasi för personer som sysslar med någon skapande verksamhet (eller kanske önskar att de gjorde det) och en del av bokens dragningskraft är att jag helt enkelt också vill ta en paus från vardagen och dra till en mysig plats och pyssla med vad jag vill, med ett stipendie som gör att jag inte behöver betala för det och dessutom ingår bra mat. Ja, vem fan vill inte? Baksidan av denna skapandefantasi är att det är rätt tråkigt att läsa om Imogens eget skapande. För att utspela sig på ett uppblåst författarretreat där hon ägnar mycket tid åt att skriva handlar det rätt lite om hennes utveckling som författare, och kanske skulle den biten fungera bättre om den var mer ingående. Eller kanske inte. Det kanske är svårt att skildra på ett intressant sätt över huvud taget.

Imogen skriver sagor, eller berättelser inspirerade av sagor och folktro, vilket skapar en sagoväv i flera lager. De anknyter till hennes och hennes systers liv, och till magin kring Melete, som består av en överenskommelse med fefolket eller älvorna eller vad man ska kalla dem på svenska. The Fae, ni vet. Älvorna lånar Melete sin kraft, i utbyte mot att en av eleverna från Melete går med på att leva i Fairy i sju år, där de i sort sett funderar som ett levande matförråd – älvorna livnär sig på människornas känslor. Dessutom är många av karaktärerna inspirerade av sago- eller mytologiska figurer. (Om ni, liksom jag, har läst boken och missade flera av referenserna finns en mer ingående recension hos Fantasy Faction som tar upp dem.)

Imogen och Marin har växt upp en gräslig mamma som misshandlat dem både psykiskt och fysiskt och som vuxna vill de inte ha någon kontakt med henne. Hon tränger sig ändå in i deras liv då och då, med telefonsamtal eller brev, vilket såklart orsakar ångest hos systrarna. Men precis som med skapandet upplever jag den aspekten av berättelsen som lite ytlig och oengagerande. Kat Howard nämner i glimtar de hemskheter mamman utsatte systrarna för, och jag känner inget. En förälder som är ond bara för att hen är ond kanske funkar i en kort saga, men när det gäller en hel roman vill jag förstå något av vad som driver hen. Samma sak gäller en del av de andra relationerna. Det uppstår exempelvis några romanser, som jag inte brydde mig ett dugg om, och den enda relation som riktigt lever är den mellan systrarna.

Styrkan i Roses and Rot är stämningen och Kat Howards fina språk och hennes förmåga att skildra magiska platser på ett sätt som får mig att känna att just det, där är för det här jag läser fantasy. För den här känslan. Det är synd att resten av boken är för ojämn för att leva upp till den magin.

Tidigare publicerad på Catahya.

Spöken på internatskola – Robin Talleys As I Descended

talley När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.

Jag kom lite på kant med boken redan från början, på grund av baksidestexten. ”Maria Lyon and Lily Boiten are their school’s ultimate power couple – but one thing stands between them and their perfect future”, trumpetar den, men när man börjar läsa står det snabbt klart att knappt någon vet om att de är ett par. Power couple? Snälla. Det är knappast författarens fel att baksidestexten är så missvisande och hade boken varit fantastisk i övrigt hade jag säkert snabbt glömt besvikelsen över att få ett par i garderoben istället för det som utlovades, men nu blev det istället den första av flera saker jag störde mig på.

As I Descended (2016) utspelar sig på en prestigefull skola i den amerikanska södern. Nämnda Maria och Lily är toppstudenter, rumskompisar och flickvänner. Hindret för deras gemensamma framtid är att skolans drottning Delilah verkar vara självskriven att få det stipendium som skulle garantera Maria och Lily att kunna plugga vidare på samma universitet. En kväll använder Maria, Lily och deras kompis Brandon ett Ouija-bräde för att försöka kontakta andar. Det är bara på skoj för Lily och Brandon, men Maria har trott på andar sedan hon var liten och nu väcks hennes förmåga att se och kommunicera med dem till liv på nytt. Skolan visar sig vara smockfull av spöken – området har en blodig historia som plantage – och leken med Ouijabrädet startar en period av mardrömmar, galenskap och död på skolan. Andarna verkar kunna hjälpa Maria och Lily att få allt de vill ha – men till vilket pris?

Som spökhistoria är As I Descended helt okej. Den är spännande och bitvis så svår att lägga ifrån sig att jag var vaken mycket längre än jag hade tänkt mig två nätter i rad, även om det blir lite väl rörigt med alla mardrömmar och konstiga syner efter ett tag. Jag är också något besviken över bristen på häxor. Det är ju en Macbeth-variant, trots allt. Och på tal om Macbeth inleds varje kapitel snyggt med en rad ur pjäsen, men eftersom dessa oftast är mer stämningsfulla det Talley själv skriver blir effekten inte bara positiv. (Det är inget fel på Talleys språk, men det är heller inget särskilt med det.)

Det stora problemet är att jag aldrig fastnar för karaktärerna, eller förstår deras drivkrafter. Visst vet jag hur det ska framstå, för Talley skriver en i stort sett på näsan med deras personlighetsdrag och vilka problem de har mött tidigare, men det funkar inte. Jag känner dem inte. Jag har också svårt att engagera mig i att så mycket blod och dramatik kommer ur någon sorts ”bäst och populärast i skolan”-kamp. (Drinking game: drick varje gång ordet ”popular” eller ”best friend” används.) Visserligen består persongalleriet inte direkt av normisar – de fyra, fem centrala karaktärerna har olika sexualitet, hudfärg och funktionsvariationer – men oavsett detta så handlar det om rika och högpresterande personer som kommer att få en bra utbildning även utan stipendiet. Jag. Bryr. Mig. Inte.

(Trots detta är jag ändå nyfiken på Talleys Lies We Tell Ourselves som utspelar sig 1959 och handlar om en vit tjej och en svart tjej som blir förälskade när deras skola desegregeras. Har någon av er läst den?)

Elda blod av Sofia Kurkinen

Eldablod Kalla henne Ivra, eller kanske Lo. Kanske något annat. Hon byter namn när hon byter offer, varelsen som hungrigt och förvirrat rör sig i norra Sverige och lämnar blodiga kroppar efter sig. Vanja letar efter sin försvunna syster, och upptäcker att systerns flickvän också är borta.

“Elda blod kunde ha varit en helt vanlig socialrealistisk roman om unga människor i norra Sverige”, stod det i förlagets text, och det kunde den ju ha varit. Det är grå vardag, det är att lämna ett tyst barndomshem med tysta föräldrar och flytta in till staden. Att bråka med familjen eller att känna sig osynlig när kompisen alltid får ragg. Men bland det har något annat glidit in och det är hon, den långbenta och konstiga som kan väcka begär med en blick, som är berättelsens nav.

Jag tycker om Elda blod. Jag tycker om Sofia Kurkinens levande, brinnande språk och den lite feberdimmiga stämningen hon målar upp när både offer och monster tappar greppet om verkligheten. Jag tycker om att det är en monsterhistoria om bara unga kvinnor och deras band till varandra, med en mördare som är både mäktig och hjälplös och knappt förstår sig själv.

Men det dimmiga och hoppen mellan olika personer och tidpunkter blir också ett problem. Kanske är de många olika karaktärerna inte tillräckligt distinkta, för efter ett tag börjar de flyta ihop för mig, trots att kapitlen bär deras namn. Vem handlar det om nu och är vi i Umeå eller Luleå eller någon annanstans? Tids nog knyts trådarna ihop, men jag får flera gånger bläddra tillbaka för att hålla reda på vad som händer vem och i vilken ordning och det är ganska frustrerande. Det är dock inte en anledning att låta bli att läsa Elda blod, som känns som ett fräscht och annorlunda inslag i den svenska fantastiken.

(Styxx, 2016)

Tidigare publicerad på Catahya.

« Äldre inlägg

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑