I kategorin ”konstiga saker jag hittar på jobbet” finns denna fantastiskt obegripliga boktitel. Jag undrar om någon kan förklara den för mig. Jag undrar också om det är bättre att fatta – om det nu finns något att fatta – eller bättre att bara ha roligt åt att den är så knarkig.
Förra helgen åkte jag iväg på Bokresan, då ett gäng kulturtanter huserade en helg på en kursgård i Norrtäljetrakten. Arrangörer var Petra och Ann-Sofie som har Breakfast Book Club.
Det fanns en del programpunkter, som man kunde delta i om man ville, eller så kunde man bara sitta någonstans och läsa eller snacka skit. Jag var med i en gruppdiskussion om ungdomsböcker och jag lyssnade på när debutanten Valle Wigers pratade om sin roman God natt, oktober. Jag hade tänkt vara med när Suzann Larsdotter pratade om sex i böcker, men då hade jag faktiskt somnat. Jag hade suttit och läst i en soffa i någon timme på lördageftermiddagen och kände hur ögonen höll på att falla igen, så jag gick till mitt rum och sov ett tag innan jag kröp fram igen lagom till middagen.
Jag lärde mig något nytt: att det kan vara himla trivsamt att att läsa i grupp. Att sitta ett gäng i några soffor och alla är helt inne i varsin bok. (Det var också en lustig kontrast mot den otroliga ljudvolymen under måltiderna.)
Behöver jag säga att det var trevligt? Det var det. Och jag tror att jag behövde det väldigt mycket, att åka bort och vara i en liten bubbla en stund.
Och nu till bilderna:
Fiktiviteter har organiserat en Austendag och mitt lilla bidrag är ett tips: The Lizzie Bennet Diaries.
The Lizzie Bennet Diaries är en modern YouTube-version av Jane Austens roman Pride and Prejudice. Lizzie Bennet är här en 24-årig student som bor i Kalifornien och videobloggar om sitt liv. Hon har en mamma som även i denna tid är fixerad vid att hennes döttrar ska gifta sig, en sansad äldre syster och en livlig yngre. Äldre systern Jane kärar ner sig i Bing Lee och Lizzie rantar om den irriterande snobben Darcy. Lillasyster Lydia är väldigt bra gif-material och börjar efter ett tag göra egna videor. Det är underhållande och efter ett tag smått beroendeframkallande.
För bara någon dag sedan nådde serien 100 avsnitt och är nu avslutad. Jag har inte sett allt än, utan närmar mig hälften. Om man vill följa berättelsen extra noga kan man även ta en titt på karaktärernas aktivitet på Twitter och Tumblr, på sidan som har allt i kronologisk ordning.
Nedan är en spellista med de tio första avsnitten, för er som vill ta en snabb titt. Avsnitten är ca tre minuter långa.
Austendagens schema: 10:00 Fiktiviteter | 10:15 Books ABC | 10:30 Tystnad | 11:00 Beroende av böcker | 11:30 Fiktiviteter | 11:45 Books ABC | 12:00 Mamma Jakeline | 13:00 Fiktiviteter | 13:15 Books ABC | 13:30 Skuggornas bibliotek | 14:00 Fantastiska berättelser | 14:30 Fiktiviteter | 15:00 Books ABC | 16:00 Bakbokmat | 16:30 Fiktiviteter
Som vanligt när jag är ledig några dagar tror jag att jag kommer att hinna läsa typ hundra böcker. Right. Men den här högen känns ganska realistisk:
(Och när ledigheten är slut kommer det att visa sig att jag bytte ut hälften av dem mot andra böcker, precis som det ska vara. Läsplaner är till för att struntas i.)
There are times when any amount of being within the world is like rubbing bare skin against sandpaper, when any form of motion is a kind of abrasion leaving you raw and pink and vulnerable to the next thing.
In another library-Anna fick idén att åtgärda sitt bristfälliga novelläsande med att läsa en novell i veckan. Jag tyckte att det lät som en bra idé och hakade på. Jag kommer knappast att blogga om det varje vecka (ni vet ju hur det brukar gå med mina planer), men kanske skriva sammanfattningar ibland.
Den första novellen jag läste var ”Fake Blood” av Alexandra Kleeman. Den finns i nr 15:3 av tidskriften Zoetrope: All-Story, som jag köpte för något år sedan för att det innehåller en novell av Karen Russell och som har legat oläst på ett bord sedan dess.
Temat för det numret är skräck och ”Fake Blood” är den inledande novellen. Den börjar med att berättaren kommer till en fest och upptäcker att hon har alldeles fel utstyrsel. Hon har en kort sjuksköterskeklänning som är nerkletad med fejkblod medan alla andra har vanliga festkläder. Efter ett tag får hon reda på att i underhållningen ingår en mordgåta som gästerna kan försöka knäcka, men snart börjar folk dö på riktigt.
”Fake Blood” har en lite surrealistisk stämning. Det framgår inte varför berättaren är felklädd på en fest där hon inte känner någon, eller varför hon stannar kvar i det jobbiga läget. Det är något drömlikt över det, som att hon plötsligt är i en konstig situation och bara accepterar det. Det fortsätter att hända konstiga grejer bara sådär. De som dör har blivit huggna i ryggen av yxor som verkar dyka upp ur tomma intet. Det fick mig faktiskt att tänka på den där hjälmen som helt random ramlar ner från himlen i The Castle of Otranto av Horace Walpole och det är sällan en bra sak att associera till.
Kleemans språk är snyggt, men i övrigt är ”Fake Blood” ett meh. Jag vet inte om den ska vara läskig eller rolig eller inget av det. (Jag tycker inte att den var något av det.) Jag vet inte om jag missade något som man ska förstå för att gilla den eller om det här var allt den var, dvs. inte tillräckligt. Ingen vidare bra början på novellprojektet.
Jag ser om säsong fyra av Buffy och tyckte att konversationen när Willow försöker hjälpa Buffy att välja kurser till universitetet hör hemma här.
”I hate you.”
My sister said it different than she said it to my dad. She meant it with me. She really did.
”I love you,” was all I could say in return.
”You’re a freak, you know that? You’ve always been a freak. Everyone says so. They always have.”
”I’m trying not to be.”
Then, I turned around and walked to my room and closed my door and put my head under my pillow and let the quiet put things where they are supposed to be.
Jag läser äntligen The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky och den är så fin, så fin, och jag har en känsla av att den kommer att orsaka något sånt här.
När jag inte orkar skriva det jag egentligen vill skriva om: fyll i en sån där enkät som ingen läser. Den här tog jag från Talk nerdy to me.
1. Ljudbok eller bok i handen?
Bok i handen. Jag har ingen åsikt om ljudböcker för jag har inte lyssnat på någon sedan jag var liten.
2. Pocket eller inbunden?
Jag vet inte riktigt. Båda har fördelar. Inbundet känns fint och rejält. Pocket är billigt och lätt att ta med. Men om man ska se på det praktiskt så köper jag klart mer mjukpärm än hårdpärm, så där ligger väl något sorts svar.
3. Påhittat eller verklighetsbaserat (fiction/non-fiction)?
Fiktion för fan.
4. Harry Potter eller Twilight?
Harry P. Även om det är roligare att orera om Twilight.
5. Fantasyvärld eller vår värld?
Vår värld med fantasyinslag eller andra konstigheter.
6. Kindle, iPad eller annat?
Jag har en Kobo Glo. Utmärkt läsmanick.
7. Låna eller köpa böcker?
Båda, men jag lånar mer än jag köper.
8. Bokhandlar eller online?
Jag gillar ju bokhandlar, men i praktiken besöker jag dem sällan utan handlar mest på nätet. Bekvämligheten vinner.
9. Ensamstående bok eller trilogi?
Ensamstående. (Helst frånskild… Nejdå.) Visst kan det vara trevligt med flera delar ibland, men de flesta berättelser mår bra av att ta slut.
10. Tjock eller tunn bok?
Bra bok oavsett tjocklek.
11. Romans eller action?
Action.
12. Mysa under filt eller steka i solen?
Alltså, jag tycker inte att filtmys är mysigt. Om jag har korvat in mig i en filt beror det på att jag fryser utan. Att frysa är motsatsen till mysigt. Jag är inte jätteförtjust i att steka heller, men hellre det.
13. Varm choklad eller latte?
Varm choklad. Kaffe = sunk.
14. Läsa recensioner eller bilda egen uppfattning?
Jag förstår inte frågan. Att ha läst recensioner hindrar ju att man skaffar sig en egen uppfattning.
För elva dagar sedan: ”Ordentligt inlägg om [Beauty Queens] är på gång och kommer antagligen imorgon.” Right. Så gick det med den planen. Det kommer någon gång, men knappast imorgon heller.
Det som händer just nu i bokväg är att jag frivilligt läser en irriterande bok och tycker att det är trevligt. 2011 fick jag för mig att jag skulle läsa om hela Robert Jordans ordbajseri Wheel of Time. Det var kul ett tag, men med fjärde tegelstenen The Shadow Risning började det gå väldigt trögt (se gnällinlägg), så när jag hade läst ut den tog jag en ”paus”. Den blev lång. Men nu när sista delen faktiskt har släppts blev jag sugen på att läsa WoT igen och plockade upp följande del, The Fires of Heaven.
Eftersom det kändes så motigt med The Shadow Rising förväntade jag mig att det skulle vara jobbigt att läsa The Fires of Heaven, men istället har jag blivit oväntat uppslukad. Det har inte blivit många långa lässtunder, men istället har jag den med mig i väskan hela tiden och plockar upp den även om jag bara åker buss i tio minuter. Den har till och med lyckats konkurrera ut Quizkampen som sysselsättning på buss. Huh. Visst, 99% av karaktärerna är i vanlig ordning sjukt irriterande och jag vill fnysa som Egwene åt Jordans fixering vid att beskriva (kvinno)kläder men trots allt trams trivs jag ändå i den där världen. Gammal kärlek rostar visst, men inte helt och hållet.
Kommer jag att läsa alla resterande böcker nu? Det tror jag inte. Jag misstänker att jag kommer att läsa ut den här och kanske en eller två till och sedan läsa sammanfattningar innan jag ger mig på de tre sista, som jag ju inte har läst förut. Vi får se.
Året började så här:
1. Anaché – Maria Turtschaninoff
2. Onda krafter i Sollentuna – Coco Moodysson
3. Beauty Queens – Libba Bray
4. Minnas hemlighet – Monic Arvidson W
5. Något måste hända nu – Anna Lindberg
Inte en vuxenbok så långt ögat kan nå… Jag läste visserligen halva trollthrillern Stallo av Stefan Spjut också, men den hamnar ju inte på listan förrän den är utläst.
Bra skit: Fantasyromanen Anaché var stark och välskriven, som vanligt när det gäller Maria Turtschaninoff.
Besvikelse: Eftersom jag kommer från Sollentuna ryckte jag såklart tag i Onda krafter i Sollentuna så fort den dök upp på jobbet. Tyvärr var den inte vad jag hade hoppats att den skulle vara. Med det menar jag inte att den var dålig, utan att jag blev lurad av titeln och omslaget att förvänta mig något annat än en roman om en högstadiekille med ett jobbigt, men helt realistiskt, liv. En helt ok ungdomsbok, men jag hade ju hoppats på faktiska onda krafter.
Kluvenhet: Libba Brays satir Beauty Queens var både så rolig att jag skrattade högt och så frustrerande övertydlig att jag kände för att hugga bokjäveln med närmaste nagelfil. Ordentligt inlägg om den är på gång och kommer antagligen imorgon.
Jobbläsning: Minnas hemlighet skrev jag om i UNT.
Jag fick ett presentkort på Adlibris i julklapp och det kom till användning när Karen Russells nya novellsamling Vampires in the Lemon Grove släpptes alldeles nyligen. Med i beställningen följde också avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm, Mumieland av Sara Tuss Efrik och en förbeställning av seriealbumet Berättelser från Engelsfors. Även The Walking Dead 6: Totalt jävla mörker har införskaffats.
A Storm of Swords var min tjocka julledighetsbok, en sån där bok som jag medvetet har sparat till ett tillfälle då jag kan läsaläsaläsa. Några korta kommentarer:
* Bäst hittills i ASOIAF. Tyvärr har jag förstått på de som har läst vidare att det inte fortsätter så.
* Folk dör. Jag visste ju innan att flera centrala figurer skulle stryka med i den här boken (men jag hade faktiskt lyckats undvika att få reda på vilka) men det blev många ”Whoa, vad fan händer?” ändå. Jag uppskattar att en författare vågar göra så, trots att det faktiskt gjorde ganska ont, och det ska bli intressant att se vilka som blir mer viktiga istället. Nu ser jag fram mot reaktionerna när mängder av personer som inte har läst böckerna ser den tredje säsongen av tv-serien i vår. Moahaha.
* Danys kapitel är så himla tråkiga att jag bara skummade de flesta av dem. Martin, det är inte ok att göra tjejen med drakarna till den segaste delen av berättelsen.
Jag brukar beklaga mig över att jag inte läser böckerna jag köper, utan mest läser låneböcker. Nu har jag siffror på det också. Av 93 lästa böcker förra året var 66 stycken lånade på bibliotek och 27 ur egen bokhylla. Argh. Jag ska se om jag kan vända på proportionerna det här året, för det är idiotiskt och fånigt och massor av dumma saker att de flesta böcker jag köper blir liggande olästa. Jag har fel jobb, jag kan tydligen inte hantera att vara omgiven av böcker som det bara är att plocka med sig hela dagarna.
Åtminstone verkar jag ha lärt mig att mitt vardagsrum inte är en filial, för jag har inte så farligt många hemlånade just nu. Det finns hopp.
Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli har i samarbete med Expressen Kultur en podcast med det fantastiska namnet ”En varg söker sin pod”. Jag lyssnade på första avsnittet någon gång innan jul och jag och sambon gav varandra ett antal WTF-blickar över köksbordet. Första intrycket var inte så bra, kan man säga. Ganska underhållande, men alltför fnissigt, flamsigt och rörigt. (Innan jag klagar vidare kan jag ju säga att andra avsnittet, som handlade om The Hobbit, och tredje avsnittet, om Girls, vithet och bristen på svarta karaktärer i tv-serier, var mycket bättre.) Dessutom sades det en del sunkiga saker.
Ämnet för den första delen var Stig Larssons självbiografi När det känns att det håller på ta slut. De sa säkert något intressant om den, men det enda som faktiskt fastnade i minnet på mig var olika varianter av utseendesnack – tydligen var han snyggare när han knarkade.
En episod i boken är att Stig Larsson binder och piskar en ung kvinna och har analsex med henne och hon börjar gråta. Det här har nämnts i en och annan intervju med Larsson och han har sagt något i stil med att han hade tur att hon inte anmälde honom, men hon ville egentligen. ”Tjejer vill en sak men säger något annat.” Trevlig kille, det där.
När Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli tar upp det så börjar de prata om att de har svårt att föreställa sig att en person som ser ut som Larsson kan göra en sådan sak, för han ser numera ut som en liten tant. De återkommer till det åtminstone en gång till i skämtsamma toner och en av dem (jag minns inte vem) säger att hon inte ens tror att det hände, utan hon tolkar det på samma sätt som när hon hör äldre människor prata om vad som hände förr och saker de gjorde när de var unga, fast det de berättar inte är sant utan en rejäl överdrift.
Vad som verkligen hände vet ju ingen som inte var där, men allt jag kunde tänka på att en kvinna kanske blev utsatt för ett övergrepp, eller åtminstone hade en obehaglig upplevelse (ledtråd: gråt), och där sitter de i sitt radioprogram och fnissar om det för att göra sig lustiga över Stig Larsson, som om tjejen var helt irrelevant i sammanhanget. Fräscht, verkligen.
Fantasygnäll om 3, 2, 1 …
Något jag däremot brukar hänga upp mig på när det gäller high fantasy är när det det babblas om vad som hände för si och så många tusen år sedan. Ofta handlar det om samhällen som är på en luddigt senmedeltida utvecklingsnivå och det krigas och härjas och förstörs hela tiden och ändå har de stenkoll på sin historia flera tusen år bakåt i tiden och det finns traditioner som är tusentals år gamla och gamla släkter som har överlevt i nästan rakt nedstigande led i tusen år och blah blah blah.
Bitches, please. Jag kan tro på drakar, men jag har jävligt svårt för det där. Det må vara påhittade världar, men de befolkas vanligtvis av människor som, med undantag av vissa magiska förmågor, är precis som människorna i vår värld.
Anledningen till att jag klagar på det här nu är att jag just har läst A Storm of Swords av George R. R. Martin och han är väldigt förtjust i sina millennier. Exempelvis har Night’s Watch funnits i typ 8000 år och de har dessutom röstat fram sina ledare på precis samma sätt i alla dessa år. Där har vi en sann förebild för dem som gnölar över brutna traditioner. Men seriöst, 8000 år? Inte en chans att jag tror på det och jag avskyr när en författare får mig att leva mig in i en värld och sedan spräcks illusionen för att det dyker upp någon bit i världsbygget som jag inte köper.
Martin är ju inte ensam om det där tusenårsrunkandet heller och jag förstår inte riktigt vad som är grejen. Vad är så tilltalande med en tradition eller släkt som har bestått i flera tusen år?
En intressant skillnad mellan att läsa på en läsplatta och att läsa en pappersbok är att den ständiga medvetenheten om hur långt jag har läst i stort sett försvinner. Jag misstänker att jag inte är ensam om att ha irriterande bra koll på att nu är det en fjärdedel av boken kvar, nu är det bara några få sidor. På läsplattan känns det snarare som att texten bara fortsätter och fortsätter i evigheter – tills den tar slut, såklart.
Det är inte så att informationen saknas. På plattan jag hade med mig över julen står det exempelvis 35/163 längst nere i hörnet och det finns även en linje som visar hur stor del av boken man har avverkat. Men det är som att det inte spelar någon roll, kanske för att det inte är lika påtagligt som att se bunten av sidor som man håller i bli tunnare. Eller så är det kanske bara en vanesak. Kanske kommer siffrorna längst nere i hörnet att börja spela större roll efter ett tag, men jag hoppas faktiskt inte det. Det är ganska skönt att slippa den där medvetenheten. Jag är i texten tills jag inte är det längre, utan att bry mig om några tredjedelar eller sidantal.
Tystnad är en blogg om litteratur och läsning och allt som hör till. Bakom tangentbordet sitter:
Maria, bloggens skapare, en fantastikinsnöad bibliotekarie som väntar på att högarna av olästa böcker ska äta upp henne. Skriver även om tv-serier och vardagsblaj på Vildvittra.
Johan, som tycker om att läsa på alldeles för många språk, ser narrativ retorik som den självklara litteraturvetenskapliga analysmetoden och inte riktigt själv vet hur han skall beskriva hur han skall beskriva sin yrkesverksamhet, annat än med att den ofta har någonting med Wikipedia eller litteratur att göra.
Daniel, som vill alldeles för mycket och kan alldeles för lite, men som i alla fall har insett att en bra bok är att föredra framför det mesta som livet har att erbjuda.
