1617 svepte en plötslig storm över ön Vardøya i Nordnorge. Många män från byn Vardø var ute och fiskade och alla drunknade. Några år senare skedde den första häxprocessen i norra Norge i just Vardø, där tio kvinnor brändes. De följande decennierna fortsatte jakten på häxeri och allt annat okristet och både norska kvinnor och samiska män avrättades.
Romanen The Mercies av Kiran Millwood Hargrave är inspirerad av de händelserna. Den börjar med stormen och slutar med den första häxprocessen. En tid efter stormen kommer en ny präst, eftersom den förra drunknade. Långt borta fantiserar kungen om att få bättre kontroll över de vilda delarna av sitt land och utrota allt som inte är tillräckligt kristet. Det kommer en ny länsman och en ny ”commissioner” – jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men han ska hålla ordning och reda och jaga häxor. De ser med ogillande på denna ogudaktiga plats där det mest finns kvinnor och en och annan same. Läget behöver styras upp!
The Mercies berättar historien ur två kvinnors perspektiv. Den ena är Maren, som förlorade både fästman, pappa och bror i stormen. Nu bor hon med sin mamma och sin samiska svägerska och i sorgen nöter de på varandra, kommer allt längre ifrån varandra. Den andra är Ursula, häxjägarens fru. Hon har växt upp med gott om pengar och har ingen aning om hur man sköter ett hushåll vid kanten av ingenstans. Hon anlitar Maren för att hjälpa henne och mellan dem växer vänskap och kärlek.
Det är ett intressant val av berättarperspektiv, eftersom varken Maren eller Ursula står i processernas centrum. De står vid sidan av, rädda och förtvivlade, men de blir varken torterade eller håller i verktygen. Mycket av intrigerandet och de dramatiska händelserna syns aldrig, eftersom de sker när ingen av dem är med. Istället blir det något av en berättelse om livet som bara pågår samtidigt som gräsliga saker händer, sådär som livet gör, och om att se något fruktansvärt sättas i rullning utan att kunna stoppa det. Mycket av bokens styrka ligger i det krypande obehaget i att se klyftorna mellan kvinnorna i byn vidgas – ”kyrkkvinnorna” som duktigt tyr sig till maktens män, och de andra som inte inordnar sig tillräckligt mycket. När den nya makten blandas med gamla konflikter blir det som tidigare mest bara var tjafs livsfarligt.
Förutom känslan av impending doom tycker jag väldigt mycket om hur Millwood Hargrave skildrar människor. De är så levande och tydliga mot sin bakgrund av kargt landskap och uselt väder. Och de är alla, ärligt talat, rätt frustrerande på olika sätt och det är så mänskligt och fint. Jag älskar Kirsten, som bestämt gör precis som hon vill. Jag är nyfiken på den taggiga Diinna och den ensamhet hon måste känna. Mitt hjärta går sönder när jag läser om Marens mamma som blir sämre och sämre på att sköta sina sysslor och ta hand om sig själv.
Men trots det och att jag slukläste delar av den var det något som störde mig lite. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det är. Det lite hackiga tempot? Något med språket? Ibland får jag en känsla av fel och av att bli utkastad ur tiden, fast jag kan alldeles för lite om platsen och perioden för att avgöra något om historisk korrekthet. Jag vet inte, något är det som inte är hundra. Men klart läsvärd var den ändå.
Leigh Bardugo har tidigare skrivit ett gäng fantasyböcker för unga. Med Ninth House, som vi kan kalla nutidsfantasy av det blodigare slaget, flyttar hon sig från YA och sekundärvärldar, till Yale University där det inte bara finns hemliga sällskap, utan magiska hemliga sällskap.
Alex Stern har aldrig siktat på ett toppuniversitet. Hon har varit fullt upptagen med att överleva sitt struliga liv. Men Alex har en förmåga som är så ovanlig att hon hamnar där ändå: hon kan se spöken. På Yale finns en organisation som heter Lethe, som är till för att bevaka de magiska sällskapen – se till att de följer reglerna, inte ställer till något alldeles för dumt och magiar sig själva eller några oskyldiga civila åt helvete. Lethe rekryterar Alex och det dröjer såklart inte länge innan hon är något mordiskt fuffens på spåren.
Jag började läsa den svenska översättningen, Det nionde sällskapet. Jag var inte riktigt kompis med den, utan tyckte att den kändes lite stel och att den engelska meningsbyggnaden sken igenom för ofta. Men boken var ju spännande och jag var dessutom i stugan, så jag läste vidare – tills någonstans i mitten då det var en patient som hade dropp ”för att hålla honom hydratiserad” och då tyckte jag att det fick vara nog. Jag lade den åt sidan tills jag var tillbaka i civilisationen och lånade den på engelska istället.
Något annat som var frustrerande är att Bardugo har krånglat till sin berättelse helt i onödan. Ninth House hoppar fram och tillbaka i tiden, mellan Alex första vilsna tid på Yale och några månader senare, då något hemskt har hänt. Det tar en stund att komma in i det hela, och det hade väl varit okej om det hoppiga upplägget hade gett någon belöning senare, men det gör det inte. Den här historien hade inte förlorat någonting på att berättas i kronologisk ordning. Avkrångla, tack.
(Har alla böcker nu för tiden flera berättarperspektiv och flera tidslinjer? brukar kulturtanterna i min bokcirkel på jobbet undra ibland.)
Jag har också svårt att få grepp om Alex. Yale är en ny värld för henne så till en början är hon osäker och gör inte så mycket väsen av sig. Hon har fått chansen till ett mer normalt liv än hon är van vid och den vill hon ta. Ju längre tiden går, desto mer kommer den ”riktiga” Alex fram och hon är kaxig, aggressiv och våldsam. Tyvärr går den här skiftningen inte så smidigt till, med resultatet att den tuffa Alex känns påklistrad.
Varför läste jag hela då? För stämningen och världsbygget och de magiska ritualerna och miljön och för att jag brukar helt enkelt gilla Bardugos böcker även när de stör mig. Hela ”hemliga magiska sällskap i akademisk miljö”-grejen är ju lockande i sig och Bardugo använder den som en förstärkning av världslig makt. Vad gör en samling redan väldigt priviligierade personer när de får extra bra möjligheter att utnyttja andra människor för egen vinning? Tja, skär upp dem och gräver i deras inälvor för att se hur framtiden kommer att utveckla sig på börsen, exempelvis. Det finns en massa roliga detaljer i denna övernaturliga version av New Haven, som att man kan bli av med spöken genom att påminna dem om döden. Det gillar de nämligen inte, döden är obehaglig att tänka på även för ett spöke.
Och så finns det en karaktär jag gillar (Alex själv är för taggig för att jag ska vara särskilt förtjust i henne, men det finns definitivt ett värde i käftiga och oinbjudande tjejer) och är nyfiken på som är frånvarande större delen av boken och jag förväntar mig att han återvänder i nästa, som jag antagligen kommer att läsa – åtminstone om den låter bli att hoppa runt i onödan.
När Miika, som bor i Göteborg, får reda på att hans familj äger en stuga i Finland tar hans författardrömmar extra fart. Där ska han få skrivro! Bara skogen och texten, en chans att fokusera. Hans mamma blir vansinnigt upprörd och vill inte att han åker dit, men vägrar förklara varför. Så han åker, och vandrar rätt in i sin släkts våldsamma förflutna som fortfarande spökar kring stugan.
Barrfiolernas rike är Joni Huttunens debutroman och det är så kul att läsa en debut som får mig att känna att den här personen vill jag läsa mer av. (Tur att jag har köpt hans andra roman Elddjur också!) Det är en drömsk och välskriven spökhistoria full av fina skogsskildringar. Jag gillar ju träd. Det står poetiska saker om barr. Klart att jag gillar boken.
Ju längre Miika befinner sig i stugan, ju mer tappar han greppet om verkligheten. Han lever på kaffe och sprit och skriver som besatt, rör sig mellan dröm och hallucination och gräver i sin släkts historia. En klassisk form av spökhistoria som flyter fint. Inte så läskig, men stämningsfull.
Men samtidigt som jag uppskattar den som spökhistoria får jag inte riktigt den verkliga världen att gå ihop. Ett exempel är att olika beskrivningarna av byn Sinio skär sig mot varandra. Ena stunden verkar den vara hyfsat välmående – det finns ju både mataffär, pub, skola, välskötta hus – och i nästa stycke döende avfolkningsbygd med ruttna byggnader som är ”flera hundra år” gamla. På bussresan till byn skymtar Miika björnar i skogen och ser åkrar där det står ”bönder i horder” som har ”svarta tänder”. På 00-talet? När jag tänker åker tänker jag att den är tom eller kanske har en ensam jordbrukare i traktor. (Har aldrig sett några ”horder” av bönder i mitt liv, förutom kanske på sommarmarknaden i närheten av mina föräldrars hemby, haha, men det är ju en annan del av Finland så vad vet jag!) Kanske läser jag den fel, kanske är denna skevhet en del av stämningsbygget, men för mig får det effekten att jag stannar upp och ifrågasätter.
Jag tror att en del av krockarna jag upplever har att göra med att jag inte riktigt vet när boken utspelar sig, och att en del grejer inte stämmer överens med bilden jag har gjort mig av tiden. Den borde utspela sig någon gång efter 2005. En tidning från 1965 nämns och att det har gått ”över fyrtio år” sedan dess. Ändå har Miika med sig en skrivmaskin att skriva på. Det kan ju vara så att han inte väntade sig fungerande el i stugan, och hur som helst inte har råd med en laptop. Eller så är han bara pretto. Men ändå: saker som mobiltelefon eller internet nämns inte med ett ord i hela boken, tror jag.
Och nu har jag lagt fler tecken på att klaga än på att berömma och det blev ju bakvänt när jag tyckte om den. Barrfiolernas rike är en läsvärd liten bok. Mycket stämning i kort format.
Snöstorm och kanelhjärtan har ungefär samma upplägg som Let it Snow, ungdomsboken som nyligen har blivit Netflix-film. En gäng författare – Camilla Lagerqvist, Pernilla Gesén, Jesper Tillberg och Karina Berg Johansson – har skrivit varsin julnovell som hänger ihop genom att utspela sig på samma plats. Karaktärer från en berättelse kan skymta snabbt i de andra.
I Snöstorm och kanelhjärtan är det kvällen före julafton. Snön faller tät, en långtradare full med paket har vält över vägen och några unga människor som inte hade tänkt vara på kafét i stationshuset i den namnlösa byn får finna sig i att hamna där till slut. En skulle hämta ett paket i närbutiken, men hamnar vilse i snöyran. En annan hatar den dödstråkiga byn och vill dra till Stockholm, men hans GPS leder honom på villovägar. En tredje är trött på att vara osynlig för sin familj, men hittar en udda vän. En fjärde har fått nog av sina mobbare och hittar oväntad hjälp.
Det är ny vänskap och ny romantik, familjebråk och försoningar, sorg, lite magi och spökande, mycket snö, mycket kaneldoft. Mycket handlar det om fantasier och att önska sig något annat, önska sig bort. De fyra novellerna är snabb och rätt mysig läsning. Visst löser sig problem lite för lätt, saker och ting händer för fort – som den sortens fantasier man kan ha om att något jobbigt i ens liv plötsligt bara ska rätta till sig av en yttre kraft. Filmlösningen, inte riktiga livet. Men det är julnoveller, vad annat ska man vänta sig. Min favorit är ”Den här hålan” av Pernilla Gesén. Jag tror att den grep tag i mig mest för att huvudpersonen Daniel både är offer och skurk. Det är inte bara världen som är rövig mot honom, även han har varit ett as mot andra och i hans novell är det julmagin och en lokal kanske-häxa som knuffar honom mot att – först jävligt ovilligt – göra något bättre.
Och jag ska inte spoila vad som pågår i den sista novellen, ”Snöängel” med mobbningstemat, men jag gillade verkligen inte slutet och det var tråkigt att avsluta mysboken med att bli irriterad. Särskilt eftersom den var den novell utmanade julmyset mest, jag tyckte att det var modigt att ta in en aspekt som inte kan rättas till. (Vagt, jag vet.) Får jag stryka allra sista händelsen?
Komikern Sara Pascoe skriver i inledningen att hon ville lära sig mer om kvinnors sexualitet. Hon ville veta mer om hur hon själv och andra människor funkar – kropp, hjärna, hormoner – för att förstå sig själv bättre. Skulle alla förvirrande grejer människor gör kanske bli mer begripliga om hon helt enkelt såg på oss som djur med en massa nedärvda beteenden? Så hon har läst högvis med böcker om människokroppen, sexualitet, evolution och skrivit Animal som är en humoristisk och personlig blandning av självbiografi, biologilektion och feministisk grundkurs.
Animal har tre delar: Kärlek, Kroppen och Samtycke. Den första handlar om varför vi blir kära, gärna parar ihop oss två och två och annat som hör till (i korthet: vi får värdelösa ungar som kräver jättemycket omvårdnad i många år). Kroppen är å ena sidan hormoner och kroppsfunktioner och å andra sidan alla dumheter ”vi” gör med och mot våra kroppar för att försöka uppfylla orimliga förväntningar på att vara liten och slät och luktfri och allt det där, bla bla, ni vet. Samtycke handlar om sexualbrottslagstiftning förr och nu och folks sanslöst olika syn på vad man får göra med andras kroppar. Hon utgår ofta från egna erfarenheter och försöker se dem genom biologiska glasögon: varför gör djuret Sara så här? Varför beter sig andra som de gör mot henne?
Jag var inte helsåld på Animal. Den är rolig och bitvis intressant och det är ju lätt att stämma in med Pascoe när hon är förbannad på allt från Gwyneth Paltrow till barnbrudar. En av hennes drivkrafter är ilska och sorg över osynliggörandet av kvinnors sexualitet. Pascoe beskriver det som att det var rätt långt upp i vuxen ålder som hon fattade att kvinnor ens har en egen sexualitet, som existerar utan att bara vara ett bihang till eller en reaktion på mäns sexualitet. Jag uppskattar också att hon inte backade de gånger som hennes redaktör, mamma eller någon annan ifrågasatte om hon verkligen skulle ta med biten om sin abort, självskador eller något annat tungt. Jag uppskattar hennes vetgirighet och villighet att ompröva saker hon trodde att hon visste. Men.
Det är en väldigt hetero bok, vilket hon själv påpekar. Hon generaliserar gärna utifrån sina egna erfarenheter, vilket hon också är tydlig med. Hon säger emot sig själv, vilket inte är så konstigt då hennes källor inte är överens – det påpekar hon också flera gånger. Hon skriver att hon inte är expert, och det är kanske lite där problemet ligger för mig – jag hade nog hellre läst en expertbok. (Men å andra sidan skulle en expertbok säkert vara skriven på ett tråkigare sätt.)
Pascoe vill väva samman kunskap om gener och biologi med vad exempelvis ”sociologer, filosofer och feminister” har tänkt och skrivit om dagens samhälle och dess syn på kvinnokroppen. Höga ambitioner. Och svårt och komplicerat och med risk för att ramla i fällan att observera ett nutida beteende och bara konstatera att vi gör så pga SAVANNEN. För trots att Pascoe absolut inte tycker att nedärvda beteenden är någon ursäkt för att bete sig som en röv – vi har större möjlighet än andra djur att välja vad vi gör – känns det som att hon ibland hamnar på nivån ”tonårstjejer hatar sig själva pga EVOLUTIONEN”, som någon som just har upptäckt svaret på allt. (Inte för att jag är någon sorts expert heller. Heh.) Jag gillade det självbiografiska mer.
Animal är nyfiken och arg och uppmuntrande och vill vara ett motgift mot det självhat som så många tjejer och kvinnor dras med, men på feministfronten innehåller den inte direkt något nytt. Det behöver den inte nödvändigtvis göra heller, men om man redan har läst en del sånt är det kanske inte så spännande. (Det känns ju också lite bakvänt att läsa en bok om kvinnokroppen skriven av en person som fortfarande vid åldern 30+ trodde att hennes mens ”alltid var sen”, eftersom hon hade en längre menscykel än 28 dagar. Så jag tänker att målgruppen kanske inte är personer som lärde sig sånt av att läsa typ KP eller Libresses hemsida.)
Det går alltid att ta bort ord. Jag har aldrig ångrat ord som eliminerats. […] Jag redigerar intill bara skinnet, och ändå, då jag får boken i min hand, innehåller den alltid för många ord.
Alla orden i mig av författaren Karin Erlandsson handlar om hennes skrivande. Första halvan är korta essäer om drivkrafter, skrivvanor, pengar, ont i kroppen, distraktioner, vad som måste offras för att ha både tid och kapacitet att skriva, och annat som hör till. Hon läser vad andra författare, som Karolina Ramqvist och Bodil Malmsten, har sagt och skrivit om skrivande och känner inte igen sig. Hon skriver om läsarreaktioner, män som tycker att hon skildrat sorgen efter ett missfall på ett överdrivet sätt.
Mycket av boken handlar om en period när hon var tjänstledig och kunde skriva skönlitterärt på heltid. Målet var tre böcker på ett år. Alla orden var inte planerad, vad jag förstod, men flög också med av bara farten. Jag blir fascinerad av hennes kompromisslöshet – välj alltid texten, annars blir det inget – och så är den ofta himla roligt formulerad. ”I längden är det helt ohållbart att inte hörsamma sin kreativa längtan. Det vet minsta akvarelltant på medborgarinstitutet.” Hon skriver att det visst går att försörja sig som finlandssvensk författare – förutsatt att man gör många biblioteksbesök, och när man har besökt alla kan det ju bli svårare. Jag tycker om hennes språk, hur det flyter klart, hur allt onödigt är bortfilat. Hon är journalist och konstaterar att om man gör något varje dag i flera år bör man bli bättre på det.
Andra halvan är en skrivdagbok. Den är inte lika intressant, och det blir ju mycket upprepning (av typen skrev 1000 ord idag, det var skitjobbigt), men samtidigt en motvikt mot den första halvans superfokuserade författare som verkar ha koll på allt, prioritera stenhårt och ha frysen full av ekonomiskt inhandlad mat lagad från grunden. Om första halvan var teorin är andra halvan vardagen med ångest och tvivel och stress. Det finns en sorts tvångsmässighet som gjorde mig lite stressad bara av att läsa det. Men så finns också det här, det som hon alltid letar efter:
”… då är jag så djupt, djupt lycklig att det saknar motsvarighet. Jag är rätt, jag ska ingenstans, det råder fullständig harmoni i mig. Det är de här stunderna mitt skrivande strävar efter. Just nu nådde det fram, vid 771:a ordet i 32:a kapitlet.”
Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,
skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström
Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.
Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.
Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.
En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.
Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.
Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.
The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.
Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.
Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!
Månadens fakta
Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.
Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.
Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?
Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.
För en månad sedan hade vi sf- och fantasykongress i Uppsala. Elizabeth Hand var hedersgäst. Här är en text jag skrev till programboken om hennes roman Hard Light (Skarpt ljus på svenska) och varför man borde läsa Cass Neary-böckerna.
I’m the ghost of punk, haunting the twenty-first century in disintegrating black-and-white; one of those living fossils you read about who usually show up, dead, in a place you’ve never heard of.
Cass Neary är inte den typiska huvudpersonen i en kriminalroman. Visst har hon problem med både alkohol och relationer, men hon är inte polis – tvärt om håller hon sig så långt borta från sådana som möjligt. Hon är en övervintrad punkare som för sådär 30 år sedan var en uppmärksammad fotograf. Hon är ständigt på kollisionskurs med allt, inklusive sig själv, och när hon nystar i brott är det knappast i samhällets tjänst, utan för att hon drivs av en farlig nyfikenhet eller av att rädda sig själv.
I Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.
Det finns gott om ockulta och mytiska inslag i böckerna om Cass – Cassandra – men det händer egentligen inget övernaturligt. (Eller? Det går nog att läsa dem på båda sätten.) Ändå känns hinnan kring verkligheten tunn, som att den skulle kunna spricka och släppa igenom något annat. Lite har det kanske att göra med att berättaren Cass är ständigt full eller hög. Men mest är det Elizabeth Hands lysande förmåga att skilda platser och miljöer så att de höjer sig över de man kan se och ta på, både smutsigare och vackrare på samma gång. Med hennes ord laddas ett snöslaskigt London med en känsla av begynnande apokalyps. Med hennes blick blir en gammal gård på landsbygden i Cornwall en gotisk labyrint av förefallen rikedom och gamla gravar. Blandat med Cass ständigt närvarande kärlek till fotografi och mörk, skum konst gör det Hard Light till oemotståndlig läsning.
Bloggen gör verkligen skäl för sitt namn nu, på det sämsta sättet. På grund av totalt livshaveri blir det väldigt lite läst, och inget alls skrivet. Men på ett liiitet hörn är jag med och arrangerar science fiction- och fantasykongressen Kontur (årets Swecon) som hålls i Uppsala 26-28 maj. Ni borde komma dit! Vi har Ann Leckie, Siri Pettersen och Kameron Hurley som hedersgäster, och en hel hög av andra bra författare kommer också dit. Det kommer att bli asbra!
En helg i oktober var jag på sf-kongressen LunCon i Lund. Det var ju ett tag sedan, men bättre sent än aldrig! Här är min rapport, som till viss del handlar om att inte vara på kongressen.
Fredag
Jag kom till Lund på fredagkvällen och lämnade min väska på lilla Hotell Oskar. Mitt rum låg mot gatan och jag oroade mig lite för att det skulle låta utifrån, men det var lugnt. Istället var det ytterdörren, som var precis bredvid mitt rum, som väckte mig upprepade gånger nästa morgon. (Johan Anglemark bad om ursäkt för att ha varit en av personerna som använde ytterdörren. Det var säkert han som smällde mest!)
Kongressen tjuvstartade avslappnat med pubhäng på fredagkvällen, där vi pratade tv-serier och annat viktigt. En kille vid bordet (förlåt, jag har glömt vad du heter) var också bibliotekarie, upplyste Fia. Vi high five:ade och pratade medieinköp, som bibliotekarier gör. Jag var inte kvar så sent, utan gick tillbaka till hotellet för att läsa As i Descended av Robin Talley (efter en pokenad, såklart – det var väldigt tätt med pokestops i centrala Lund!) och var vaken mycket längre än jag hade tänkt.
Lördag
På lördagmorgonen hasade jag hjärndimmig upp för att äta frukost. Hotell Oskars frukost serverades på ett närliggande fik och bortsett från att baconen smakade bränd död (nog för att bacon är bränd död, men det behöver ju inte smaka så) var den mums. Våfflor! Jag såg helgen som en minisemester, en paus från diverse jobbiga saker, och tänkte inte ha några måsten och inte ha bråttom till någonting. Därför gick jag helt enkelt tillbaka till mitt rum och sov en stund till. Det var såklart lite tråkigt att missa den första programpunkten, som var Torills föredrag om återskapandet av utdöda djur, för det är alltid kul att lyssna på Torill, men sömn trumfar trots allt utdöda djur.
Jag anlände till kongressen lagom till lunchpausen (bra grej med en paus inlagd i programmet, tyckte jag), hälsade på lite folk och gick iväg igen. På Facebook hade jag sett eventet för en antikvarisk bokmässa i närheten och gick dit för att spana. Årets tema var ”udda småtryck”. Jag rotade i några lådor med sådana och hittade lite roliga grejer i stil med ”hygienråd till kvinnan” från början av 1900-talet. Jag köpte dem inte. Jag ångrar det lite.
Däremot köpte jag några begagnade böcker: En gång skall vi alla… av Joanna Russ (”Är du från det där science fiction-evenemanget? Du får säga åt dina kompisar att också komma hit och handla.”), The Golden Bough av James George Frazer (”Läser du idéhistoria?”) och Två berättelser från havet av Tove Jansson (fick på köpet lite information om bokens bakgrund). Pratsamma försäljare! Jag tjuvlyssnade också på några av utställarnas samtal med varandra. De tyckte att det var bra genomströmning – många människor som kom och tittade och petade på böckerna – men sämre med försäljningen. Förra året sålde de bättre, tydligen.
Klockan tre lyssnade jag på min första programpunkt, som handlade om historisk fantasy. Jag är ändå lite imponerad över att jag, som vanligtvis är en programlyssnare tills hjärnan grötar ihop och öronen trillar av, hade hållit mig borta så länge. Men då blev det istället tre i rad: fantasyn följdes av ”Vad skräms du för?” som följdes av fanfic. Och jag har massor av anteckningar från de panelerna, som alla var bra, men om jag ska skriva om dem kommer den här rapporten aldrig bli klar. Därför tänker jag slänga ut några lösryckta grejer. Panelisterna får ursäkta bristen på sammanhang.
Jag tyckte att det var roligt med publikens dämpade fniss när Ingrid Thulin, som modererade panelen om historisk fantasy, sa att alla författarna i panelen skrev trilogier. Säg ”trilogi” till en hög fantastikläsare och häften tänker väl ”It’s going to be a trilogy …”
Elisabeth Östnäs sa att i början beskrev hon sina böcker (Sagan om Turid) som fantasy, där gudar finns och magi är en del av vardagen, för hon ville inte riktigt hävda att hon kunde jättemycket om vikingatiden. Men sedan har hon insett att de flesta andra kan mycket mindre och numera kallar hon dem främst historiska romaner.
Charlotte Cederlund om att nyligen ha besökt Kiruna, som hon har skrivit om i fler år: ”Om ni ska skriva något om en plats ni inte känner till: ÅK DIT! Lägg inte 300 000 timmar på Google Street View!”
Kristina Hård fyllde i att om platsen man skriver om ligger väldigt långt bort (eller inte finns) kan man åka till en plats som liknar den. Eller kolla på Youtube. Hon har åkt tåg längs inlandsbanan på Youtube.
I skräckpanelen sade författaren Markus Sköld att han har ”med de bästa intentioner” försökt skriva science fiction, men oavsett hur han försöker glider han iväg åt skräckhållet ändå. ”Jag tror inte att jag har något val.”
Filmvetaren Anna Arnman sade hur många intressanta saker som helst, men en jag fastnade särskilt för var offeridentifikationen. I korthet att skräck gärna ses som hemsk och omoralisk, men eftersom publiken identifierar sig med offret borde den vara mer moraliskt försvarbar än t.ex. actionfilm där man ska identifiera sig med hjälten medan offren är anonyma.
Emil Hannu tog upp skräckkonsumtion som en nyfikenhet på var ens egna eller andras gränser går. ”Vem är jag, varför skrämmer det här mig?” Det kan jag känna igen, eller kanske ännu hellre frågan ”varför skrämmer det här inte mig?” när jag har sett någon våldsam scen och mest reagerat med ”huh, snyggt”.
Mellan programpunkterna hamnade jag ofta vid receptionen. Den kändes som ett bättre hängställe än det ”lilla rummet” där ljudvolymen blev jättehög så fort flera personer pratade samtidigt. (Inser att jag låter som en gnälltant nu, men orka massa ljud.) Torill berättade glatt att hon höll på att läsa Tarzan-böckerna av Edgar Rice Burroughs och att de var ”fantastiska”. Jag kände mig något skeptisk till det påståendet, men vill ändå fortfarande läsa. Typiskt nog är magasinet på jobbet stängt på grund av vattenläcka så jag kunde inte låna hem några över julen som jag hade tänkt, men snart öppnar det igen. Återkommer för hoppningsvis med Tarzan-rapport senare i år! I någon av böckerna stöter Tarzan tydligen på dinosaurier, vilket ledde till att jag blev tvungen att meddela följande till Konturs två ordförande:
Som medlem i kommittén för Kontur (nästa års Swecon, ni måste komma dit!) fick jag också flera önskemål om framtida programpunkter slängda på mig, vilket är jättefint! Många var entusiastiska efter den fantastiskt roliga fanfic-panelen och ville ha mer fanfic-snack, då gärna med någon mer specifik inriktning än ”vad är fanfic?” Samma sorts önskemål fick jag efter skräckpanelen. Skräckfans och -författare på plats tyckte att det borde vara fler smala skräckpunkter på kongresser, och jag håller med. När det gäller fantasy och sf finns det ofta programpunkter som riktigt nördar in sig på ett visst tema, en undergenre eller till och med en författare, medan skräckpunkterna tenderar att vara bredare. Lite mer skräcknörderi behövs, helt enkelt!
(Däremot gjorde jag som kommittémedlem inte en så bra insats med att tjata på folk att komma till Uppsala i maj. Det gjorde däremot Fia väldigt bra, medan jag typ stod bredvid och nickade instämmande.)
Och på tal om att hänga vid receptionen: Där fanns också ett bord med mackor och fika. En asbra grej, som kanske är svår att apa efter på en större kongress, men här var det perfekt. Heja bagarna och mackfixarna!
På kvällen var det pubdags igen, denna gång på Glorias. Vi var många, det blev fullt, det var kul. Jag nöjer mig med ett lösryckt citat av Britt-Louise: ”Jag har köpt Johan Anglemark många gånger. En Johan Anglemark är alltid bra att ha.”
Efter puben gick jag omkring någon timme och fångade pokemons, tänkte tantiga tankar om fulla skrålande studenter och spanade lite på stadsparken som var fin och lite spooky i mörkret.
Söndag
På söndagsmorgonen var jag inte lika trött som dagen innan. Bra. Söndagens bacon smakade inte död. Också bra. Jag kom till kongressen mitt i programpunkten om fiktiva språk, lagom till att författarna Nene Ormes och Ola Wikander sade att de inte hittar på egna språk i sina fantasyböcker. Ola använder gärna gamla språk, t.ex. arameiska, och känner läsarna igen det så är det good for them och gör de inte det så gör det ingenting. Nene använder hellre äldre svenska ord än att hitta på fantasyord.
Som av en slump nämndes Edgar Rice Burroughs igen. Denna gång var det Yens Wahlgren som pratade om det fiktiva språket i hans Mars-böcker. Burroughs utvecklade inte ett helt språk, men hade ord för exempelvis titlar, måttenheter och annat. Fans utgick från orden i böckerna och utvecklade språket vidare, och det var denna utvecklade variant som sedan användes i filmatiseringen John Carter sådär hundra år senare.
Yens har för övrigt skrivit boken Liftarens parlör till galaxen : en berättelse om 101 språk som egentligen inte finns, som jag köpte på eftermiddagen genom att ta boken från bokbordet och swischa till numret som stod på en lapp. Teknikens under etc.
(En annan bra sak för en liten kongress: LunCon hade bokbord med försäljning under några timmar en av dagarna, istället för hela kongressen. Smart!)
Sedan lyssnade jag på panelen om nyskapande skräck (Jenny Milewski: ”Jag skiter fullständigt i om skräck är nyskapande.”) och blev påmind om att jag verkligen borde läsa Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, som inte är nyskapande alls men ”otroligt kompetent skriven”.
Socialistsimon slängde sig med den fantastiska förkortningen owis = only works if stupid och tyckte att skräck som bygger på viss rekvisita/prylar åldras snabbt. Bra skräck har en handling och stämning som funkar oavsett rekvisita, och som inte förstörs av t.ex. existensen av smartphones.
I mina anteckningar står det ”Fia är rädd, vill ha tips”. Jenny Milewski tyckte att hon skulle satsa på noveller – ett bra sätt att utforska vilka typer att skräck man gillar. Camilla Svedén höll med om noveller, då de är mer idébaserade och bjuder på lite andra saker än traditionella skräckromaner. Nene i publiken tipsade om Caitlin Kiernan, i synnerhet The Drowning Girl och The Red Tree. Själv frågade jag om poddar och blev tipsad om The Last Podcast on the Left (som jag fortfarande inte har lyssnat på, men jag ska!).
Sedan rymde jag igen för att leka kameraturist och köpa lunch. Vid domkyrkan såg jag Michael Pargman som också lekte kameraturist. Jag tog med min lunchsallad tillbaka till kongressen och satte mig i lilla rummet en stund, men ljudnivån gjorde att jag flydde in i programsalen och lyssnade på Jessica Abbotts föreläsning om artificiell intelligens. Den var säkert jätteintressant, men vid det laget hade hjärndöden satt in och det fick räcka med uppmärksamt lyssnande.
På söndagen såg jag också till att knäppa en del foton som inte bara var på paneler. Jag hade tagit med mig min systemkamera, för jag tycker att det är tråkigt att de flesta kongressbilder numera tas med mobilkameror. Jag fattar såklart varför – jag har själv sällan med mig ”riktig” kamera numera – men även om mobilkameror idag är imponerande på många sätt blir det lätt sådär i tråkigt inomhusljus. Mitt LunCongalleri finns på Facebook.
Och sedan var det slut! Ingen dead dog för oss som hade långt att åka och skulle jobba nästa dag. Mycket bra kongress, mysig och välorganiserad. Det gjorde ni fint, Malmöfandom.
Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.
I Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd (Distancia de rescate) har tråden mellan förälder och barn sträckts ut och brustit, och Amanda ligger omtöcknad i en sjuksäng. Var är hennes lilla Nina? På sängkanten sitter ett barn – men inte hennes eget – och ställer frågor. Han, David, vill i detalj gå igenom vad som har hänt de senaste dagarna. Det är en särskild händelse han vill nå fram till. Men det är bråttom, av någon anledning. Kanske är Amandas tid på väg att rinna ut.
Jag är förvirrad. Jag blandar ihop tidsplanen. Du sa det tidigare.
Ja. Men vissa stunder blir allt tydligt och jag förstår exakt vad som händer. Ja, så tror jag att det är.
Genom en dialog som är bitvis förvirrande men aldrig tappar sin laddning talar Amanda och David fram en historia som börjar med en solig semester på landet, och rör sig obönhörligt mot katastrofen. Den fäster sig vid detaljer – detaljer är viktiga, enligt David, och Schweblin nedtecknar dem med skärpa – och är samtidigt som dold av ett bländande dis. Som läsare är jag som Amanda i citatet ovan. Ibland tror jag att jag förstår, men så glider allt iväg igen. Är David ens där? Kanske försiggår allt bara i Amandas huvud. Kanske handlar detta inte ens om en mystisk förgiftning i en solig by, utan mest om en förälders oro och ensamhet. Jag vet inte. Det spelar ingen roll. En obehaglig, opålitlig bok, och jag menar det på det bästa sättet. Läs!
Too-ticki tittade ett slag, sen gick hon in i badhuset och satte vatten på kaminen. Jaja, tänkte hon med en suck. Så här är det alltid i deras äventyrsberättelser. Rädda och räddas. Jag önskar att nån nån gång ville skriva om den där som försöker värma hjältarna efteråt.
Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året. Och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla har gått i ide – då kommer de fram.
Det var det första snöfallet sen före nyår och Mumintrollet blev mycket förvånad.
Den ena flingan efter den andra lade sig på hans varma nos och smälte. Han fångade dem i tassen för att beundra dem en kort sekund, han tittade uppåt och såg dem sjunka emot sig, fler och fler, mjukare och lättare än dun.
Är det så här det går till, tänkte Mumintrollet. Och jag som trodde att den växte upp underifrån.
[…]
Vinter! tänkte han. Man kan ju tycka om den!
I Natten språk av Rut Hillarp finns en text där jaget får barn, fyra stycken, i olika storlekar. ”Det första var av normal storlek, och aldrig har ett nyfött barn varit vackrare. Det såg faktiskt ut att vara ett par år gammalt. De andra avtog i storlek, så att det sist födda bara var som ett finger. De var alla röda och fula.” Nästa dag frågar hon efter sina barn, men de har dött. De fick ju ingen mat. Det största visar sig vara en docka. Sista meningen: ”Men det var ju inte så konstigt egentligen, för jag har ju aldrig varit tillsammans med någon man.”
Och jag fick en så underlig känsla av igenkänning och kastades in i landet mellan sömn och vakenhet. Texten har något av drömmens surrealism, där det händer konstiga saker som ändå känns helt självklara, och den påminde mig om mina egna drömmar om att få barn. Det är inte något jag drömmer om särskilt ofta, men när det väl händer är det alltid något skumt. (Kanske för att drömmar generellt är skumma. Kanske för att jag själv har noll intresse av att ha egna barn.)
Jag kan drömma att jag blir gravid utan att ha legat med någon. Jag kan drömma att jag blir gravid, men glömmer bort att jag är det. Jag drömmer att jag får barn, men glömmer bort att ta hand om dem eller glömmer bort att de över huvud taget existerar. Jag minns en dröm där folk frågade mig var mitt barn är och jag vaknade med den där panikslagna känslan i magen som man får när man inser att man har glömt något viktigt.
Johan, som tycker om att läsa på alldeles för många språk och ser narrativ retorik som den självklara litteraturvetenskapliga analysmetoden. Skriver om Wikipedia på Wikipediabloggen. @JohanJ
Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.
I Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.
En helg i oktober var jag på sf-kongressen LunCon i Lund. Det var ju ett tag sedan, men bättre sent än aldrig! Här är min rapport, som till viss del handlar om att inte vara på kongressen.
Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.
Senaste kommentarer