Etikett: skräck (Sida 1 av 3)

Skräck och representation

11 augusti 2021 | Anna

Den 1 augusti skrev Rasmus Landström i Aftonbladet om hur svensk skräck blivit ”rysligt bra”. I sin diskussion lyfter han nästa uteslutande fram manliga skräckförfattare, vilket han rimligen fått kritik för. Bland annat har skräckförfattaren Madeleine Bäck kommit med en replik; i Fempers bidrar hon med såväl de namn på kvinnliga författare som lyser med sin frånvaro i Landströms text som ett historiskt perspektiv på genren.

Hon skriver: ”Att inte fler av våra framgångsrika skräckförfattande kvinnor får ta plats i en kulturtext av detta sammanfattande slag, är inget annat än ett tjänstefel för en kulturjournalist”, vilket är svårt att invända mot.

Men därefter skriver hon att representation är viktigt och kulturjournalistiken har ett ansvar för att unga flickor som är intresserade av att skriva skräck ska veta att ”skräckförfattare” inte är lika med att vara man. Det är inte fel, men är det verkligen den främsta anledningen till att en exposé över den svenska skräcken bör ta med kvinnliga författare? För att inspirera de unga flickor som antagligen är mer upptagna med att läsa sig igenom det lokala bibliotekets skräckhylla än Aftonbladets kulturdel? Rimligtvis borde anledningen till att inkludera kvinnliga författare i en diskussion om skräckens plats i samtida svensk litteratur vara deras verk och det dessa bidraget med till genren.

Problemet med att utelämna de många kvinnliga författare Bäck nämner i sin replik är ju inte i första hand för att unga kvinnor då saknar någon att inspireras av. Snarare är problemet att varje sammanfattning eller historik över den svenska skräcken som inte tar med kvinnliga författare ofrånkomligen är inkomplett och missvisande.

Läs också: Per Klingberg – ”Skräcken i vår vardag” om den svenska skräckgenrens uppsving

Det tidsenliga och otidsenliga

9 augusti 2021 | Anna

I Mira Grants Newsflesh-serie (2010–2016) har de döda börjat återuppstå i jakt på människokött efter att en virussjukdom spridit sig världen över. Närvaron av zombier har i denna futuristiska värld framförallt inneburit två stora skillnader: 1) världen är försatt i mer eller mindre permanent pandemiberedskap för att minska zombievirusets spridning så mycket det bara går och 2) bloggare står för en stor del av världens nyhetsbevakning. Medan majoriteten av åtminstone de västerländska samhällenas invånare stannar hemma, arbetar på distans och får livsmedel hemlevererade, bistår bloggarna med nyheter, underhållning och content från världen utanför hemmets trygga vrå. ”Newsies” bidrar med konventionell nyhetsrapportering och granskande reportage, ”Irwins” med häftiga videoklipp där de slåss med zombier, ”Fictionals” med berättelser, dikter och fanfic. Newsflesh-serien handlar om en bloggsajt som börjar nysta i vad som utvecklar sig till en gigantisk konspiration hos den amerikanska smittskyddsmyndigheten och deras kamp för att få fram sanningen om virushanteringen.

När jag läste första boken, Feed, på en jobbresa i Reykjavik 2019 tyckte jag skildringen av ett samhälle där att vara ute bland folk är förenat med fara och samtliga medborgare utsätts för konstant provtagning för att hålla viruset i schack kändes exotisk och intressant. Det är ovanligt med en zombiebok som inte innefattar en total civilisationskollaps, men framförallt var Grants zombiedrabbade värld radikalt annorlunda mot den värld jag levde i just då.

När jag nu tre år senare läser resterande delar i serien, är det snarare idén om sociala medier som ett trovärdighetens och objektivitetens altare i en världsomspännande konspirationshärva som känns exotisk. Medan Grants skildring av ett virusdrabbat samhälle får serien att framstå som förutseende och tidsenlig, bidrar bloggarna med det motsatta. Det blir plötsligt väldigt tydligt att Feed publicerades 2010, då bloggar för det första var en grej och sociala medier för det andra fortfarande förknippades mer med demokrati och folkligt deltagande än desinformationskampanjer, polarisering och näthat.

___

Hej! Undrar du vem denna nya person som plötsligt börjat blogga här är? Mitt namn är Anna Bark Persson och jag är här för att skriva längre saker om fantastiklitteratur än vad Twitter tillåter men kortare och med mindre referenser än vad jag måste göra i mitt jobb. Jag gissar att de flesta av bloggens läsare redan vet vem jag är, men för de som inte gör det så skrev jag tidigare på bokbloggen In Another Library, är engagerad i sf-fandom precis som Maria och Johan och läser fantastiklitteratur i alla dess former, men framförallt science fiction och episk fantasy. Till vardags är jag doktorand i genusvetenskap och skriver på en avhandling om vikingar, fantasylitteratur och maskulinitet. Du hittar mig också på @annabarkpersson.

Barrfiolernas rike

11 april 2020 | Maria

När Miika, som bor i Göteborg, får reda på att hans familj äger en stuga i Finland tar hans författardrömmar extra fart. Där ska han få skrivro! Bara skogen och texten, en chans att fokusera. Hans mamma blir vansinnigt upprörd och vill inte att han åker dit, men vägrar förklara varför. Så han åker, och vandrar rätt in i sin släkts våldsamma förflutna som fortfarande spökar kring stugan.

Barrfiolernas rike är Joni Huttunens debutroman och det är så kul att läsa en debut som får mig att känna att den här personen vill jag läsa mer av. (Tur att jag har köpt hans andra roman Elddjur också!) Det är en drömsk och välskriven spökhistoria full av fina skogsskildringar. Jag gillar ju träd. Det står poetiska saker om barr. Klart att jag gillar boken.

Ju längre Miika befinner sig i stugan, ju mer tappar han greppet om verkligheten. Han lever på kaffe och sprit och skriver som besatt, rör sig mellan dröm och hallucination och gräver i sin släkts historia. En klassisk form av spökhistoria som flyter fint. Inte så läskig, men stämningsfull.

Men samtidigt som jag uppskattar den som spökhistoria får jag inte riktigt den verkliga världen att gå ihop. Ett exempel är att olika beskrivningarna av byn Sinio skär sig mot varandra. Ena stunden verkar den vara hyfsat välmående – det finns ju både mataffär, pub, skola, välskötta hus – och i nästa stycke döende avfolkningsbygd med ruttna byggnader som är ”flera hundra år” gamla. På bussresan till byn skymtar Miika björnar i skogen och ser åkrar där det står ”bönder i horder” som har ”svarta tänder”. På 00-talet? När jag tänker åker tänker jag att den är tom eller kanske har en ensam jordbrukare i traktor. (Har aldrig sett några ”horder” av bönder i mitt liv, förutom kanske på sommarmarknaden i närheten av mina föräldrars hemby, haha, men det är ju en annan del av Finland så vad vet jag!) Kanske läser jag den fel, kanske är denna skevhet en del av stämningsbygget, men för mig får det effekten att jag stannar upp och ifrågasätter.

Jag tror att en del av krockarna jag upplever har att göra med att jag inte riktigt vet när boken utspelar sig, och att en del grejer inte stämmer överens med bilden jag har gjort mig av tiden. Den borde utspela sig någon gång efter 2005. En tidning från 1965 nämns och att det har gått ”över fyrtio år” sedan dess. Ändå har Miika med sig en skrivmaskin att skriva på. Det kan ju vara så att han inte väntade sig fungerande el i stugan, och hur som helst inte har råd med en laptop. Eller så är han bara pretto. Men ändå: saker som mobiltelefon eller internet nämns inte med ett ord i hela boken, tror jag.

Och nu har jag lagt fler tecken på att klaga än på att berömma och det blev ju bakvänt när jag tyckte om den. Barrfiolernas rike är en läsvärd liten bok. Mycket stämning i kort format.

(Doppelgänger, 2016)

Spöken på internatskola – Robin Talleys As I Descended

30 oktober 2016 | Maria

talley När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.

Jag kom lite på kant med boken redan från början, på grund av baksidestexten. ”Maria Lyon and Lily Boiten are their school’s ultimate power couple – but one thing stands between them and their perfect future”, trumpetar den, men när man börjar läsa står det snabbt klart att knappt någon vet om att de är ett par. Power couple? Snälla. Det är knappast författarens fel att baksidestexten är så missvisande och hade boken varit fantastisk i övrigt hade jag säkert snabbt glömt besvikelsen över att få ett par i garderoben istället för det som utlovades, men nu blev det istället den första av flera saker jag störde mig på.

As I Descended (2016) utspelar sig på en prestigefull skola i den amerikanska södern. Nämnda Maria och Lily är toppstudenter, rumskompisar och flickvänner. Hindret för deras gemensamma framtid är att skolans drottning Delilah verkar vara självskriven att få det stipendium som skulle garantera Maria och Lily att kunna plugga vidare på samma universitet. En kväll använder Maria, Lily och deras kompis Brandon ett Ouija-bräde för att försöka kontakta andar. Det är bara på skoj för Lily och Brandon, men Maria har trott på andar sedan hon var liten och nu väcks hennes förmåga att se och kommunicera med dem till liv på nytt. Skolan visar sig vara smockfull av spöken – området har en blodig historia som plantage – och leken med Ouijabrädet startar en period av mardrömmar, galenskap och död på skolan. Andarna verkar kunna hjälpa Maria och Lily att få allt de vill ha – men till vilket pris?

Som spökhistoria är As I Descended helt okej. Den är spännande och bitvis så svår att lägga ifrån sig att jag var vaken mycket längre än jag hade tänkt mig två nätter i rad, även om det blir lite väl rörigt med alla mardrömmar och konstiga syner efter ett tag. Jag är också något besviken över bristen på häxor. Det är ju en Macbeth-variant, trots allt. Och på tal om Macbeth inleds varje kapitel snyggt med en rad ur pjäsen, men eftersom dessa oftast är mer stämningsfulla det Talley själv skriver blir effekten inte bara positiv. (Det är inget fel på Talleys språk, men det är heller inget särskilt med det.)

Det stora problemet är att jag aldrig fastnar för karaktärerna, eller förstår deras drivkrafter. Visst vet jag hur det ska framstå, för Talley skriver en i stort sett på näsan med deras personlighetsdrag och vilka problem de har mött tidigare, men det funkar inte. Jag känner dem inte. Jag har också svårt att engagera mig i att så mycket blod och dramatik kommer ur någon sorts ”bäst och populärast i skolan”-kamp. (Drinking game: drick varje gång ordet ”popular” eller ”best friend” används.) Visserligen består persongalleriet inte direkt av normisar – de fyra, fem centrala karaktärerna har olika sexualitet, hudfärg och funktionsvariationer – men oavsett detta så handlar det om rika och högpresterande personer som kommer att få en bra utbildning även utan stipendiet. Jag. Bryr. Mig. Inte.

(Trots detta är jag ändå nyfiken på Talleys Lies We Tell Ourselves som utspelar sig 1959 och handlar om en vit tjej och en svart tjej som blir förälskade när deras skola desegregeras. Har någon av er läst den?)

Elda blod av Sofia Kurkinen

10 september 2016 | Maria

Eldablod Kalla henne Ivra, eller kanske Lo. Kanske något annat. Hon byter namn när hon byter offer, varelsen som hungrigt och förvirrat rör sig i norra Sverige och lämnar blodiga kroppar efter sig. Vanja letar efter sin försvunna syster, och upptäcker att systerns flickvän också är borta.

“Elda blod kunde ha varit en helt vanlig socialrealistisk roman om unga människor i norra Sverige”, stod det i förlagets text, och det kunde den ju ha varit. Det är grå vardag, det är att lämna ett tyst barndomshem med tysta föräldrar och flytta in till staden. Att bråka med familjen eller att känna sig osynlig när kompisen alltid får ragg. Men bland det har något annat glidit in och det är hon, den långbenta och konstiga som kan väcka begär med en blick, som är berättelsens nav.

Jag tycker om Elda blod. Jag tycker om Sofia Kurkinens levande, brinnande språk och den lite feberdimmiga stämningen hon målar upp när både offer och monster tappar greppet om verkligheten. Jag tycker om att det är en monsterhistoria om bara unga kvinnor och deras band till varandra, med en mördare som är både mäktig och hjälplös och knappt förstår sig själv.

Men det dimmiga och hoppen mellan olika personer och tidpunkter blir också ett problem. Kanske är de många olika karaktärerna inte tillräckligt distinkta, för efter ett tag börjar de flyta ihop för mig, trots att kapitlen bär deras namn. Vem handlar det om nu och är vi i Umeå eller Luleå eller någon annanstans? Tids nog knyts trådarna ihop, men jag får flera gånger bläddra tillbaka för att hålla reda på vad som händer vem och i vilken ordning och det är ganska frustrerande. Det är dock inte en anledning att låta bli att läsa Elda blod, som känns som ett fräscht och annorlunda inslag i den svenska fantastiken.

(Styxx, 2016)

Tidigare publicerad på Catahya.

Smutsig svart sommar av Anders Fager & Daniel Thollin

27 augusti 2016 | Maria

smutsigsvart Tidigare publicerad på Catahya.

Jag läste Anders Fagers novellsamling Svenska kulter för flera år sedan och jag minns ”Furierna från Borås” som en av mina favoriter. Smutsig svart sommar, som är ett samarbete med serieskaparen Daniel Thollin, är en utökad serieversion av den novellen.

I Underryd, i de småländska skogarna, finns ett dansställe. Vissa kvällar väljs ett offer som förs ut i skogen för att ges till Budbäraren, en enorm härva av tentakler som reser sig ur mossen. De som offrar är gymnasietjejer, de är de tusen unga, ledda av Anna, den svarta getens syster. ”De önskar sig vackra barn och lyckliga liv. Resor långt från Borås. Det är vad geten lovar.” Men en kväll går ritualen fel och efteråt är en dem, Kari, inte längre sig själv. Och som om det inte vore nog med problem för prästinnan Anna och väktaren Sofie, finns ett annat ockult sällskap på en annan plats i Sverige som vill få bort dem och ta över. De är ju bara några småtjejer från Borås. Hur svårt kan det vara?

”Gå med i en kult, sa de. Det blir kul, sa de.”

Smutsig svart sommar har placerat sig en del av fantastiken som jag gillar väldigt mycket, den där omvärlden spårar ur men vardagen ändå fortsätter. Du måste plugga, samtidigt som din kompis håller på att förvandlas till något bortom all mänsklighet. Du är nästan vuxen och vill bort, vill ha ett annat liv, samtidigt som du måste se till att träna upp en efterträdare som kan ta över när du själv inte klarar det längre. Det är slitsamt att vara prästinna, att vara väktare. Men i omvärlden finns också ett stöd, för alla vet att i Borås händer det weird shit, och ibland när du behöver det står andra kvinnor bakom dig. De var ju själva på mossen som unga. ”I skuggan bakom dig, syster.”

smutsigsvart2

Smutsig svart sommar är en rå berättelse med stark stämning. Den dova färgpaletten, ibland hallucinatoriskt uppbruten av klarare färger, smälter samman perfekt med textens blandning av tonårsvardag och lovecraftiansk galenskap. Det är blodigt och vridet och ibland till och med roligt. Lösryckta prat- eller tankebubblor bidrar till en känsla av det ständigt är en kör av röster som talar, ur olika tider och olika dimensioner. Lite rörigt, men mest galet och bra.

Ett problem är dock att jag hela tiden glömmer bort att tjejerna är i gymnasieåldern, vilket förtar en lite av effekten av det de ställs inför. Det är något med hur de är tecknade som gör att jag får lite samma känsla som när jag ser tv-serier där tonåringarna spelas av skådisar som är 26. (Samtidigt finns det ett och annat avsnitt, särskilt med Anna, som jag tycker känns något tveksamma när jag väl kommer ihåg deras ålder.) Med det sagt är jag ändå väldigt glad att jag fick chansen att återvända till ”Furierna från Borås” i en ny version. Livsfarliga tjejer ftw.

(Pagina, 2016)

Vattnet drar av Madeleine Bäck

20 augusti 2016 | Maria

Vattnet drar Tidigare publicerad på Catahya.

Något har vaknat i markerna kring Storvik, en bruksort några mil från Gävle. En kvinna hittas död vid en badplats, och ett gäng olika människor dras från olika håll in i en härva av farlig magi. Det är Viktor, som tillsammans med sina kompisar (eller snarare “kompisar”) stjäl en dyrbar madonnastaty ur en kyrka. I kyrkan hittar han även en underlig sten, som drar honom till sig och som han sedan inte kan släppa, vars krafter han inte kan kontrollera. Det är Beata, vars kompis Celia träffar en kille som fyller Beata med skräck, medan Celia bleknar bort. Det är veterinären Krister, vars förmåga att kommunicera med djur visar sig vara mer än en ovanlig talang. Och det är den slitne lokalreportern Jäder, som tillsammans med fotografen Shirin försöker avslöja en korrupt lokalpolitiker, och som hittar mycket värre saker än de hade väntat sig när effekterna av det som har vaknat i skogen sprider sig som ringar på vattnet.

Med alla dessa olika perspektiv tar Vattnet drar god tid på sig att ställa ut alla spelpjäser, men när de väl är på plats blir det fullt ös. Det är en väldigt spännande och obehaglig berättelse, någonstans i gränslandet mellan fantasy och skräck, och även om den övernaturliga biten är obarmhärtig (varning: kattöron), är det vår bekanta världs jävligheter som hugger djupast. Det här är avfolkningsnoir med missbruk och brutalt våld, men Madeleine Bäck skildrar det utan det känns som att boken gottar sig i det. Det är en egenskap som blir extra viktig i och med att magin i boken har en sexuell komponent, där sex flera gånger används som maktmedel, och det hade så lätt kunnat bli obehagligt på alldeles fel sätt. Nu är skildringen visserligen rå, men inte äcklig.

Känslan av maktlösheten löper som en röd tråd genom boken, både på karaktärsnivå – vad stenen gör med Viktor, och vad han gör med andra människor – och i användningen av en plats som unga vill flytta bort från och där Lottakårens lokal har sålts till ett MC-gäng. (I en tid när det kommer nyheter om att vissa människor hellre vill ha ett MC-gäng än ett flyktingboende i sin kommun, fastnade just den detaljen lätt i minnet.) Vattnet drar har en imponerande stark känsla av plats, och trots mörkret i skildringen lyser det också igenom en kärlek till miljön där allt utspelar sig. Det som drar ner mitt intryck av Vattnet drar är egentligen att den är en första del, eller snarare att den känns så tydligt som en första del. Även om jag gärna kommer att läsa resten av trilogin också, är frustration över att historien knappt har börjat inte en känsla jag vill avsluta en bok med.

I övrigt pluspoäng för omslaget och den otroligt snygga insidan (som jag dumt nog inte tog någon bild på).

(Natur & Kultur, 2016)

Vinterfolket

13 februari 2016 | Maria

Vinterfolket Titta på det här omslaget. Läs titeln. Och det är en spökhistoria. Som gjord för mig, right?

Nja.

Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i West Hall, ett litet samhälle i Vermont. Det är en plats som det går konstiga rykten om, eftersom det händer då och då att folk försvinner. Kring sekelskiftet 1900 levde där Sarah Harrison Shea, vars dagböcker senare fick viss uppmärksamhet eftersom hon skrev detaljerat om döda som återvänt, bland annat om sin lilla dotter.

I Sarahs hus i nutid bor tonårstjejen Ruthie, med sin mamma och lillasyster Fawn. När mamman en dag försvinner, ringer Ruthie inte polisen, utan hon och systern börjar istället söka igenom huset efter ledtrådar, och nuet flätas samman med det förflutna. De är dessutom inte ensamma om att nysta i vad som egentligen händer i West Halls vildmark.

Jag gillade Vinterfolket, mestadels. Den är krypande obehaglig och sorglig med stämningsfulla skildringar av det kalla vinterlandskapet med mörka skogar – där någon kanske, kanske inte, rör sig mellan träden – och karga klippor. Kyla, mörker, isolering. Full pott på miljöfronten! Även vardagslivet och relationerna (Sarah och dottern, Sarah och mostern, Ruthie och Fawn) är fint tecknade. I synnerhet Sarahs liv är uppslukande att läsa om, från uppväxten med den magikunniga ”Moster”, till de tragiska händelserna kring hennes dotters och hennes egen död.

Men någonstans när upplösningen närmade sig tyckte jag att stämningen försvann och jag började irritera mig på karaktärerna och hur de betedde sig. Jag är inte helt säker på om det bara var boken eller om det också var jag – jag läste de sista kapitlen efter nångra dagars glapp, och var kanske inte på humör längre. Hur som helst störde jag mig på att de som tidigare kanske betedde sig lite off för att de motiverades av sorg och förtvivlan, slog över till någon sorts b-filmsondska där de tidigare trasiga men någorlunda rimliga personerna exempelvis log eller skrattade listigt och lurigt när de gjorde hemska saker. Det trovärdiga ersattes av tokerier.

Något som störde redan från början var dessutom slarvig korrläsning. Moster kallas faster, Sarah kallas Sara, osv osv.

(Bazar, 2015.)

Hjärtlös

8 september 2014 | Maria

Hjärlös Jag skulle nog knappt läsa några barnböcker alls om jag inte jobbade på ett bibliotek, men nu gör jag ju det. Det är något väldigt lockande med i synnerhet Hcg-rysare* som kan få mig att plötsligt vilja bära hem tio stycken, jag vet inte riktigt vad det är, men jag brukar försöka hålla mig till en åt gången, för jag behöver verkligen inte en hög av olästa barnböcker hemma. (Det räcker med de olästa vuxenböckerna.) Ibland lyckas de till och med skrämma mig.

Hjärtlös av Petrus Dahlin handlar om Maia (och här skulle sambon säga ”Varför heter alla i såna här böcker Maia/Maya?”) som efter en uppväxt i Sverige har flyttat tillbaka New York med sina föräldrar. Hon är ensam i deras stora lägenhet på dagarna och ofta även på kvällarna, då hennes karriärinriktade föräldrar jobbar sent. Lägenheten var hennes farfars, Maia själv föddes där och det finns – såklart – ett rum hon inte får gå in. Hjärtlös är ensamhet, klaustrofobi och familjehemligheter. Den börjar långsamt och när vi hade Petrus Dahlin på författarbesök nyligen var det tydligen några barn som sa till honom att de tyckte att den började segt. Det här med skräck som kryper sig på väldigt långsamt funkar ju bättre i vissa åldrar än andra. Men tar man sig förbi det blir den spännande och bitvis riktigt creepy. Ja, den skrämde faktiskt mig också.

Det enda som störde mig var att jag tyckte att Dahlin tog i lite väl mycket med de prestations- och perfektionsinriktade föräldrarna. De blev klichéer.

(* = För icke-biblioteketsfolk: Hcg-märkta böcker vänder sig till åldern 9-12, ungefär.)

Vetsaga och kommentarerna

28 september 2013 | Johan

Häromdagen lagade jag mitt gamla nättidskriftsprojekt Vetsaga, som på sistone inte bara varit inaktivt utan även oläsbart efter att den gamla WordPressversionen slutat fungera. Av bara farten skrev jag sedan en text om internet, internationaliseringen av science fiction och engelskans roll för svenska läsare Eller åtminstone för mig. Jag passade också på att läsa igenom några gamla texter och slogs av hur fantastiskt bra kommentarsfält Vetsaga kunde ha. Se bara kommentarerna till Charlotte Strömboms jämförelse mellan Erik Anderssons och Åke Ohlmarks respektive översättningar av The Lord of the Rings, Johan Anglemarks essä om problemet med vuxenfantasy i Sverige eller Hans Perssons fascinerande redogörelse för jakten på Stella, en tidskrift som aldrig fanns.

I övrigt: min vän Joakim har startat bloggen Skräckens labyrinter, där han bland annat skriver om skräcklitteratur. Där kan man kika in om man så önskar.

Låtsasblod

18 mars 2013 | Maria

There are times when any amount of being within the world is like rubbing bare skin against sandpaper, when any form of motion is a kind of abrasion leaving you raw and pink and vulnerable to the next thing.

In another library-Anna fick idén att åtgärda sitt bristfälliga novelläsande med att läsa en novell i veckan. Jag tyckte att det lät som en bra idé och hakade på. Jag kommer knappast att blogga om det varje vecka (ni vet ju hur det brukar gå med mina planer), men kanske skriva sammanfattningar ibland.

Den första novellen jag läste var ”Fake Blood” av Alexandra Kleeman. Den finns i nr 15:3 av tidskriften Zoetrope: All-Story, som jag köpte för något år sedan för att det innehåller en novell av Karen Russell och som har legat oläst på ett bord sedan dess.

Temat för det numret är skräck och ”Fake Blood” är den inledande novellen. Den börjar med att berättaren kommer till en fest och upptäcker att hon har alldeles fel utstyrsel. Hon har en kort sjuksköterskeklänning som är nerkletad med fejkblod medan alla andra har vanliga festkläder. Efter ett tag får hon reda på att i underhållningen ingår en mordgåta som gästerna kan försöka knäcka, men snart börjar folk dö på riktigt.

”Fake Blood” har en lite surrealistisk stämning. Det framgår inte varför berättaren är felklädd på en fest där hon inte känner någon, eller varför hon stannar kvar i det jobbiga läget. Det är något drömlikt över det, som att hon plötsligt är i en konstig situation och bara accepterar det. Det fortsätter att hända konstiga grejer bara sådär. De som dör har blivit huggna i ryggen av yxor som verkar dyka upp ur tomma intet. Det fick mig faktiskt att tänka på den där hjälmen som helt random ramlar ner från himlen i The Castle of Otranto av Horace Walpole och det är sällan en bra sak att associera till.

Kleemans språk är snyggt, men i övrigt är ”Fake Blood” ett meh. Jag vet inte om den ska vara läskig eller rolig eller inget av det. (Jag tycker inte att den var något av det.) Jag vet inte om jag missade något som man ska förstå för att gilla den eller om det här var allt den var, dvs. inte tillräckligt. Ingen vidare bra början på novellprojektet.

Övergrepp, mord och jävligt mycket svamp

18 november 2012 | Maria

Orken att skriva långt och genomtänkt finns inte riktigt, men jag vill ändå nämna de många bra grejer jag har läst de senaste månaderna. Det får bli några inlägg med kortare rekommendationer istället. Här är det första.

Elin under havet av Sofia Malmberg

När årets Augustprisnomineringar avslöjades kunde jag konstatera att jag bara hade läst en av de nominerade böckerna: Sofia Malmbergs fina serie Elin under havet. Elin är ensam men hittar någon på nätet som säger de rätta sakerna för att få henne att känna sig sedd. Hon chattar med en kampsportare som erbjuder att lära henne det han kan, men när hon väl träffar honom utsätter han henne för ett sexuellt övergrepp. Efteråt försvinner hon in i en skrämmande fantasivärld under havet och försöker kämpa sig ut.

Det här är en mörk och smärtsam historia, fåordigt berättad men väldigt uttrycksfull. Sofia Malmberg behöver bara enstaka bildrutor för att få en att förstå Elins relation till sina föräldrar eller vad som händer med chattkillen.

Fantasivärldarna är vältecknade och läskiga på ett nästan gulligt sätt, fast det inte är något som helst gulligt med Elins upplevelser. Stilen är ovanlig i svenska serier och de får mig att tänka lite på animerad film eller datorspel.

Elin under havet passar enligt förlaget från 11 år, men kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna, och jag skulle inte rekommendera att man sätter den i händerna på en elvaåring utan att se till att diskutera innehållet med läsaren.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är en av årets positiva överraskningar för mig. En tunn, blodfläckad debutbok från ett litet förlag jag aldrig hade hört talas om, kunde det vara något? Oh ja.

Feberflickan är Luna, som vandrar omkring i huset där hennes far och en kvinna, ”hon”, ligger döda. Samtidigt som läkare och polis undersöker fallet undersöker Elisabeth Östnäs ett trasigt psyke. Luna är inte en pålitlig berättare och man förstår snart att hennes version av verkligheten inte är den enda. Feberflickan är full av motsättningar mellan det som sägs och tänks, det som händer och det som uppfattas. I småbitar rullas familjens historia upp och den är inte vacker.

Berättelsen är vag och sparsmakad, samtidigt som miljön beskrivs i detalj, full av härsket kött, slitna möbler och blodigt tyg, allt skildrat med ett språk som har en sorts solkig, äcklig skönhet. Dessutom påminner stämningen och systerrelationen mig om Shirley Jacksons We have always lived in the castle, vilket ju bara är en bra sak. När jag precis hade läst ut reagerade jag så här:

(Columbi Publishing, 2012)

Amatka av Karin Tidbeck

Människorna lever i en värld som inte är stabil och de har strikta rutiner för att hålla ihop samhället. Att förändra rutinerna, till och med så små saker som att säga fel ord, kan få hemska konsekvenser.

Vanja reser från en större stad till det lilla samhället Amatka för att göra en undersökning under några veckors tid, men blir kvar och kan inte låta bli att börja gräva i Amatkas mysterier.

Jag blev fullkomligt uppslukad av Amatkas väg bort från ordningen. Det finns mycket som är bekant från andra dystopier – det extrema kontrollsamhället, angiveriet, hemlighetsmakeriet, mixtrandet med språket – men samtidigt känns den som något helt eget. Den har den där känslan av att verkligheten glider iväg som även finns i Tidbecks noveller, den förvridna, otydliga skuggan i ögonvrån.

Amatka är välskiven på ett avskalat, sakligt sätt och Tidbeck avslöjar tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vaket samtidigt som hon inte säger för mycket. Plus också för äckliga detaljer som att det mesta de äter verkar vara gjort av svamp. Svampgröt, hörni! Ew.

(Mix, 2012)

Häxor och plot and everything

16 september 2012 | Maria

I torsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Jeanette Winterson. Det handlade, som väntat, mest om den självbiografiska Why Be Happy When You Could Be Normal? men hon pratade också lite om sin senaste roman The Daylight Gate, som tydligen är en historisk skräckroman om häxor. Jag undrade hur jag hade lyckats missa dess existens, för den har varit ute i några veckor nu, men beställde den såklart så fort jag kom hem.

Hon berättade att ”It’s a horror story” och fortsatte med ett roat ”It has plot and everything!” – varpå jag slet fram min biljett för att den var det enda jag hade att anteckna på (förutom mobilen, men det går för långsamt). Malin bredvid mig var smart nog att ha med sig ett litet block. Jag hade till och med glömt kameran.

Winterson brukar ju inte skriva linjära berättelser och hade tydligen bett en författarkollega om råd om hur man skriver så att folk tycker att det är spännande och vill fortsätta läsa. Jo, det är bra om det händer något i slutet av varje kapitel som gör att man måste läsa vidare. Aha. ”Det hade jag nog kunnat läsa mig till på internet också.”

Hon sa att arbetet med The Daylight Gate var ”great fun, but exhausting.” Varför? För att det händer så mycket! ”No one lives their life like that!”

Nattens ögonbryn

30 augusti 2012 | Maria

Den här hetingen till bok gallrade jag idag, men var såklart tvungen att bevara dess omslag för eftervärlden. Det första jag fastnade för var den rosa ögonskuggan och ljuset i ögonen. Haha, hjälp?! Det andra var de tydliga hårstråna mellan hennes ögonbryn och jag tänkte något i stil med ”kul med snygg kvinna som inte är perfekt noppad”. Sedan tänkte jag på hur otänkbart ett motsvarande omslag skulle vara idag och då blev jag trött.

(Egentligen hade jag tänkt skriva något om måndagkvällen på PUNKTmedis eller Caitlin Moran på Kulturhuset igår, men, eh, trött. Då blir det sånt här istället.)

Forna tiders visdomar: vad Hans Arnold duger till

27 juni 2012 | Johan

Skräcknoveller hör nog till det svåraste som finns att illustrera. Ordets makt är därvidlag större än bildens, om inte den senare har en suggestivitet av märkliga mått. Man får det tydligt demonstrerat i Hans Arnolds illustrationer till Mannen i svart (Rabén & Sjögren/Vi, 19:50). Arnold begagnar alla tänkbara medel, förvridna anletsdrag och kroppsdelar, ruiner, nattsvart mörker, hår som växer vilt och tovigt, vidriga djur med stirrande ögon och dreglande käftar, men effekter på åskådarna uteblir och kan knappast jämföras med den krypande rysning, som åtminstone i en del fall kunde framkallas hos åhöraren, när dessa noveller läses i radio med utstuderade tonfall och beledsagande suggestiva ljudeffekter. I andra och mindre krävande sammanhang kan nog Hans Arnold tänkas göra en god insats.

Ur Bokvännen 5/1956.