Etikett: självbiografiskt

Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession

10 oktober 2022 | Anna

Ander Monson har sett Predator (1987) 146 gånger. I Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession går han igenom hela filmen, nästan scen för scen, och djupdyker i dess tillkomst, tematik, detaljer och betydelse – i det amerikanska samhället i stort såväl som i hans egna liv. Han är besatt av filmen, av männen, monstret, vapnen, musklerna, djungeln, har skärskådat varje detalj – ner till de konstgjorda palmbladen, hur vapnen modifierats för att överhuvudtaget vara möjliga att bära runt på, ljussättningen – och läst samtliga manusversioner. Han läser filmen bredvid romanen som baserades på den och släpptes samtidigt, skriven av poeten och aktivisten Paul Monette som arbetade på boken samtidigt som hans partner dog i AIDS, och sitt egna liv som en amerikansk man, en tillvaro kantad av inte bara fiktiva vapen, utan av en stadigt ökande närvaro av vapen och dödsskjutningar. Han följer upp filmens alla spår, ända ner till ett avstick till skorpionen Mac spetsar med en kniv i en scen.

Framför allt är det en bok om maskulinitet, vit maskulinitet i USA på 80-talet och idag. Vad säger en film som Predator om det samhälle som inte bara producerade den, utan också gjort den till en massuccé? Vad gjorde den med den generation av amerikanska män som växte upp med den? Monson skriver om hur hans tonårsbesatthet av Predator i synnerhet och film i allmänhet ledde till ett jobb i kreativt skrivande; för en av hans närmaste barndomsvänner ledde samma tonår till en tjänstgöring i det militära. En annan sprängde nästan ihjäl sig av misstag med en hemmagjord bomb.

Monson älskar Predator. Männen, musklerna, monstret, vapnen, svetten, kropparna, blodet, våldet, vapenelden, explosionerna, soundtracket av Alan Silvestri som ekar marschmusik. Hans fitbit visar att hans puls ökar redan i filmens första scen, skriver han. Han skriver vidare att Arnold Schwarzenegger aldrig varit så snygg som i Predator. Monson beskriver sig själv som ”(mostly) straight” men är besatt också av filmens homoerotik. Mest de uppumpade manliga kropparna som kameran dröjer kvar vid, men också det faktum att ”Long Tall Sally”, som handlar om en man utklädd till kvinna som blir uppraggad av andra män, utgör den enda icke-orginella låten på soundtracket. (Ironiskt nog spelas den under helikopterscenen där Blain skämtsamt kallar sina medsoldater för ”a bunch of slack-jawed faggots”.) Och så uppehåller han sig vid Monettes tolkning av filmen, som han jämför med dagboksanteckningar och brev från samma tidpunkt, vilka han grävt fram ur arkiven. Vad tänkte Monette om Predator? undrar Monson. Hatade han den och den våldsamma, heterosexuella maskulinitet som utgör dess hjärta? Uppskattade han den av samma anledning? Relaterade han till berättelsen om att jagas av ett osynligt, dödligt monster som ingen tror på eller kan rå på, om att ensam och isolerad utan hjälp utifrån, medan han skrev romanen sittandes vid sin AIDS-sjuke partners sängkant?

Monson googlar vapnen som används i filmen, kommer in på Internet Movie Firearms Database och får upp annonser från vapenförsäljare. Ett helt kapitel tillägnas Blains ”ol’ painless”, en M134 Minigun (ett ironiskt namn, med tanke på dess storlek och det faktum att den egentligen inte går att bära, utan är gjord för att monteras på fordon – under inspelningen fick två ytterligare män gå bakom Jesse Ventura, som spelar Blain, och hjälpa till och lyfta för att det skulle funka). Predator är första gången den syns i film, men definitivt inte sista. Monson tittar på demonstrationsfilmer från tillverkaren, som ljudsatts med AC/DC:s ”Shoot to Thrill” och ligger under rubriken ”Shock and Awe” på hemsidan. M134:an gör honom lika delar förskräckt och förtjust:

Calling the gun ol’ painless is, of course, a joke, and it’s a joke of a gun. You can’t do anything but marvel at it. I clap my hands and squeal each time it comes on-screen: it’s that great. Reality can fuck itself if we can watch something like this.

Den största behållningen med Monsons bok är dels hur oerhört omsorgsfullt han placerar in Predator i sitt sammanhang och dels all kuriosa om filmen han delar med sig av, samt hans outsinliga kärlek för filmen och fenomenet Predator, kantad av mer aviga känslor kring dess uppenbara imperialism och de former av maskulinitet den skildrar och förhärligar. Monson läser Predator som en actionfilm som samtidigt ironiserar actionfilmen som form, men vad betyder det egentligen i en kontext där filmen har den status den har? Ja, scenen där hela förbandet tömmer sina vapnen in i djungeln, på absolut ingenting, försöker absolut säga något om hur verkningslös denna form av maskulinitet och vapendyrkan är, men den råkar också vara en av actiongenren mest ikoniska och älskade scener. Ja, det går att queera och dekonstruera filmen scen för scen, men vad betyder det när en icke-oansenlig del av dess heterosexuella manliga tittare närapå skulle kunna ta till våld för att försvara sin läsning av filmen som den enda legitima?

Monson grubblar mycket över manlighet och våld i relation till filmen. Jag trodde att det skulle utgöra bokens mest intressanta delar, och det är inte ointressant, men blir också då och då ganska navelskådande. Monson funderar kring sin egen maskulinitet och dumma grejer han sa eller gjorde i ungdomen, och inte sällan blir det ganska platt och defaitistiskt, som när han parafraserar Aliens och undrar om manlighet helt enkelt är något som måste utraderas: ”Maybe nuke it form orbit, honestly: that’s the only way to be sure.” En kul rad, visst, men diskussionen om Predator och dess relation till maskulinitet idag blir aldrig mycket mer än cynisk betraktelse över det problem vita män utgör idag och en stilla undran om huruvida de bidrar med något överhuvudtaget.

Framför allt är Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession ett kärleksbrev till Predator i synnerhet och actionfilm i allmänhet. Den rör sig hela tiden mellan förbehållslös entusiasm och kritisk, ibland nästan sjuklig, eftertänksamhet: varför är den så otroligt bra? Vad innebär det att älska en sådan film? Hur kan man älska en sådan våldsam, maskulinistisk, imperalistisk film, fylld till brädden av våld, uppumpade steroidmuskler och stora explosioner? Hur kan man låta bli?

Animal – The Autobiography of a Female Body

9 oktober 2019 | Maria

Komikern Sara Pascoe skriver i inledningen att hon ville lära sig mer om kvinnors sexualitet. Hon ville veta mer om hur hon själv och andra människor funkar – kropp, hjärna, hormoner – för att förstå sig själv bättre. Skulle alla förvirrande grejer människor gör kanske bli mer begripliga om hon helt enkelt såg på oss som djur med en massa nedärvda beteenden? Så hon har läst högvis med böcker om människokroppen, sexualitet, evolution och skrivit Animal som är en humoristisk och personlig blandning av självbiografi, biologilektion och feministisk grundkurs.

Animal har tre delar: Kärlek, Kroppen och Samtycke. Den första handlar om varför vi blir kära, gärna parar ihop oss två och två och annat som hör till (i korthet: vi får värdelösa ungar som kräver jättemycket omvårdnad i många år). Kroppen är å ena sidan hormoner och kroppsfunktioner och å andra sidan alla dumheter ”vi” gör med och mot våra kroppar för att försöka uppfylla orimliga förväntningar på att vara liten och slät och luktfri och allt det där, bla bla, ni vet. Samtycke handlar om sexualbrottslagstiftning förr och nu och folks sanslöst olika syn på vad man får göra med andras kroppar. Hon utgår ofta från egna erfarenheter och försöker se dem genom biologiska glasögon: varför gör djuret Sara så här? Varför beter sig andra som de gör mot henne?

Jag var inte helsåld på Animal. Den är rolig och bitvis intressant och det är ju lätt att stämma in med Pascoe när hon är förbannad på allt från Gwyneth Paltrow till barnbrudar. En av hennes drivkrafter är ilska och sorg över osynliggörandet av kvinnors sexualitet. Pascoe beskriver det som att det var rätt långt upp i vuxen ålder som hon fattade att kvinnor ens har en egen sexualitet, som existerar utan att bara vara ett bihang till eller en reaktion på mäns sexualitet. Jag uppskattar också att hon inte backade de gånger som hennes redaktör, mamma eller någon annan ifrågasatte om hon verkligen skulle ta med biten om sin abort, självskador eller något annat tungt. Jag uppskattar hennes vetgirighet och villighet att ompröva saker hon trodde att hon visste. Men.

Det är en väldigt hetero bok, vilket hon själv påpekar. Hon generaliserar gärna utifrån sina egna erfarenheter, vilket hon också är tydlig med. Hon säger emot sig själv, vilket inte är så konstigt då hennes källor inte är överens – det påpekar hon också flera gånger. Hon skriver att hon inte är expert, och det är kanske lite där problemet ligger för mig – jag hade nog hellre läst en expertbok. (Men å andra sidan skulle en expertbok säkert vara skriven på ett tråkigare sätt.)

Pascoe vill väva samman kunskap om gener och biologi med vad exempelvis ”sociologer, filosofer och feminister” har tänkt och skrivit om dagens samhälle och dess syn på kvinnokroppen. Höga ambitioner. Och svårt och komplicerat och med risk för att ramla i fällan att observera ett nutida beteende och bara konstatera att vi gör så pga SAVANNEN. För trots att Pascoe absolut inte tycker att nedärvda beteenden är någon ursäkt för att bete sig som en röv – vi har större möjlighet än andra djur att välja vad vi gör – känns det som att hon ibland hamnar på nivån ”tonårstjejer hatar sig själva pga EVOLUTIONEN”, som någon som just har upptäckt svaret på allt. (Inte för att jag är någon sorts expert heller. Heh.) Jag gillade det självbiografiska mer.

Animal är nyfiken och arg och uppmuntrande och vill vara ett motgift mot det självhat som så många tjejer och kvinnor dras med, men på feministfronten innehåller den inte direkt något nytt. Det behöver den inte nödvändigtvis göra heller, men om man redan har läst en del sånt är det kanske inte så spännande. (Det känns ju också lite bakvänt att läsa en bok om kvinnokroppen skriven av en person som fortfarande vid åldern 30+ trodde att hennes mens ”alltid var sen”, eftersom hon hade en längre menscykel än 28 dagar. Så jag tänker att målgruppen kanske inte är personer som lärde sig sånt av att läsa typ KP eller Libresses hemsida.)

(Faber & Faber, 2017)

Alla orden i mig

30 september 2019 | Maria

Det går alltid att ta bort ord. Jag har aldrig ångrat ord som eliminerats. […] Jag redigerar intill bara skinnet, och ändå, då jag får boken i min hand, innehåller den alltid för många ord.

Alla orden i mig av författaren Karin Erlandsson handlar om hennes skrivande. Första halvan är korta essäer om drivkrafter, skrivvanor, pengar, ont i kroppen, distraktioner, vad som måste offras för att ha både tid och kapacitet att skriva, och annat som hör till. Hon läser vad andra författare, som Karolina Ramqvist och Bodil Malmsten, har sagt och skrivit om skrivande och känner inte igen sig. Hon skriver om läsarreaktioner, män som tycker att hon skildrat sorgen efter ett missfall på ett överdrivet sätt.

Mycket av boken handlar om en period när hon var tjänstledig och kunde skriva skönlitterärt på heltid. Målet var tre böcker på ett år. Alla orden var inte planerad, vad jag förstod, men flög också med av bara farten. Jag blir fascinerad av hennes kompromisslöshet – välj alltid texten, annars blir det inget – och så är den ofta himla roligt formulerad. ”I längden är det helt ohållbart att inte hörsamma sin kreativa längtan. Det vet minsta akvarelltant på medborgarinstitutet.” Hon skriver att det visst går att försörja sig som finlandssvensk författare – förutsatt att man gör många biblioteksbesök, och när man har besökt alla kan det ju bli svårare. Jag tycker om hennes språk, hur det flyter klart, hur allt onödigt är bortfilat. Hon är journalist och konstaterar att om man gör något varje dag i flera år bör man bli bättre på det.

Andra halvan är en skrivdagbok. Den är inte lika intressant, och det blir ju mycket upprepning (av typen skrev 1000 ord idag, det var skitjobbigt), men samtidigt en motvikt mot den första halvans superfokuserade författare som verkar ha koll på allt, prioritera stenhårt och ha frysen full av ekonomiskt inhandlad mat lagad från grunden. Om första halvan var teorin är andra halvan vardagen med ångest och tvivel och stress. Det finns en sorts tvångsmässighet som gjorde mig lite stressad bara av att läsa det. Men så finns också det här, det som hon alltid letar efter:

”… då är jag så djupt, djupt lycklig att det saknar motsvarighet. Jag är rätt, jag ska ingenstans, det råder fullständig harmoni i mig. Det är de här stunderna mitt skrivande strävar efter. Just nu nådde det fram, vid 771:a ordet i 32:a kapitlet.”

(Schildts & Söderströms, 2019)

På väg till Antarktis, och redan på väg hem igen

21 augusti 2016 | Maria

Jag har börjat läsa På tunn is, Jenny Diskis skildring av hennes resa till Antarktis. Resan har nyligen börjat och hon gillar verkligen sin hytt:

[…] den oerhörda känsla av välmående jag erfor när jag stod mitt i det rum där jag skulle bo under de närmaste fjorton dagarna. Och så fort jag hade tänkt den tanken kände jag ett sting i hjärtat. Varför bara fjorton dagar? Plötsligt såg jag för mitt inre öga hur jag två veckor senare gick av båten igen som före detta passagerare och släckte genast ned den bilden. […] Den känsla av frid och ro jag erfor över min omgivning ersattes av ett slags panikkänsla, en känsla av att tiden rann ifrån mig

Lite senare:

Frukost klockan 8. Klockan 10 föreläsning om Antarktis och de sydatlantiska öarna. Lunch klockan 12. Ytterligare en föreläsning klockan 14 med den olycksbådande titeln ”Livet till havs. Är det till för fåglarna?” Klockan 16 lätt mellanmål. Happy Hour började klockan 18, middag kl 20 och som avslutning på dagen skulle Jagad visas på video. Nämnde jag att jag kände hur tiden började bli inrutad? Jag fick lite lätt panik och undrade hur jag skulle hinna ligga i min koj och titta ut på havet.

Lol. Detta är jag.

How to Be a Woman

1 september 2012 | Maria

I onsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Caitlin Moran. Hon var fantastiskt rolig och charmig och jag hoppas att samtalet mellan henne och Jan Gradvall dyker upp på nätet någon gång så att ni som inte var där får chansen att höra också. Jag tror att ögonblicket när jag blev lite kär i henne var när Gradvall sa något i stil med ”Du är anställd av The Times…” och hon gjorde ett klentroget ansiktsuttryck och bara ”I KNOOOW!” som att det var både den mesta absurda och mest fantastiska saken i världen.

I början av året läste jag hennes bok How to Be a Woman. (Jag hade, precis som ett gäng andra medlemmar ur bokbloggsmaffian, införskaffat den efter Helenas entusiastiska recension.) Den kan beskrivas som en feministisk självbiografi med mycket humor och jag gillade den. Den är smart, arg och förbannat underhållande med hög igenkänningsfaktor. Jag var dock inte helt såld. Att jag inte alltid håller med Moran struntar jag för tillfället (för när läser man någonsin en 300-sidors bok och håller med om precis allt) utan det jag hade problem med var dels att hon gör det för enkelt för sig och dels att hennes perspektiv på saker och ting är väl snävt.

Jag menar, ”Don’t bother” som svar på många av de idiotiska krav kvinnor känner på sig känns så jävla enkelt när man väl har nått dit, och jag är helt jävla för ett stort, fett DON’T BOTHER, men det kan också vara ljusår bort innan man har nått dit, och jag tycker att hon till stor del missar vägen däremellan. Samtidigt tror jag att Moran är väl medveten om att hon gör det enkelt för sig och absolut medveten om att såna där feminister med akademisk bakgrund (typ jag) kommer att sitta och gnöla ”men analyseeera meeeeera” mellan gapskratten och jag tror också att hon skiter fullständigt i det, för boken är inte skriven främst för dem. (Och hade den varit det hade den inte nått så många läsare som den har gjort, och ju fler som läser så här roliga och lättillgängliga feministiska texter, desto bättre.)

Hur som helst tänker jag inte gå närmare in på mina invändningar än så, för Martina Lowden tog upp det så bra i DN nyligen när hon recenserade den svenska översättningen Konsten att vara kvinna att jag tänker helt enkelt hänvisa er dit istället. Ha!

Dagens bok var också på Kulturhuset och har bloggat om det.

Åke Ohlmarks i Tyskland 1941–1945

25 juni 2012 | Johan

Efter mej syndafloden: memoarer 1941–1945 är Åke Ohlmarks skildring av hans år i Greifswald, med utflykter till Berlin och Hamburg, under den senare delen av kriget. Hans akademiska karriär har gått fel – enligt Ohlmarks själv på grund av den mängd fiender han skaffat sig vid lärosätet i Lund – och han saknar pengar. Men han har tidigare undervisat i svenska vid universiteten i Reykjavik och Tübingen, och när ett lektorat i Greifswald öppnar sig griper han chansen och flyttar dit.

Ohlmarks räds aldrig att lyfta fram någons ofördelaktiga sidor, oavsett om det rör sig om utseende (”Hon var inte snarfager, syster Margareta, bred om ändalykten och rynkig i sitt lustiga lilla mopsansikte” – inledningen till ett positivt porträtt om en människa han uppenbarligen tyckte om), dumhet, naivitet, feghet, okunskap eller vad det än må vara. Faktum är att en närmast förbluffande stor del av boken tas upp av omgivningens brister och lyten. Många forskare vid Greifswald är om inte inkompetenta så åtminstone fullständigt obetydliga. Den svenska beskickningen i Berlin är patetisk. Gestapo är förvisso farliga men lättlurade.

Skådeplatsen, eller åtminstone en av skådeplatserna, är intressant: östra Tyskland under krigets senare halva, framför allt när allting börjat gå fel. Balansgången mellan att hålla sig tillräckligt väl med naziregimens hantlangare för att inte råka illa ut då, men inte så väl att man skulle råka illa ut sedan. Fångade mellan vargen och björnen, nazismen och kommunismen. En balansgång som definitivt inte var helt enkel: en släkting till mig arbetade under samma tid vid universitetet i Rostock, och var inte särdeles förtjust i nazisterna. När det började ryktas om var hans åsikter låg skrev rektorn ett brev till myndigheterna där han intygade vilken god tysk min släkting var, att han naturligtvis stödde nationens kamp et cetera och sedan var allt frid och fröjd i ett par år – tills ryssarna kom, hittade brevet och avrättade honom. Kanske hade man kunnat önska att boken än mer fokuserade på de större skeendena. Å andra sidan: det har skrivits många böcker om fyrtiotalets Tyskland. Men vem annars än Åke Ohlmarks skall skriva om Åke Ohlmarks strider?

Och man skall nu inte få intrycket att den i för stor utsträckning rör vid hans privatliv: han hustru säger knappt ett ord och nämns mest som ett bihang vid bjudningar. Att han har en dotter är under långa perioder lätt att glömma av.

När någon närmare fyrtio år i efterhand (Efter mej syndafloden publicerades 1980) skriver om vad de gjorde i Tyskland 1941–1945 är det svårt att läsa utan en gnagande misstanke om att det är möjligt att ett och annat kanske kan ha tvättats en smula. Stora delar av boken består av detaljerade dialoger; i några andra fall kan han inte minnas mer än grova skeenden. Att mycket sannolikt är efterhandskonstruktioner är å andra sidan typiskt för självbiografin som genre: minnet är ett förrädiskt ting. Vi skapar våra egna, böjer händelser efter hur vi önskar att de skulle ha skett. Var Ohlmarks inblandad i att stjäla en karta över försvaret av Berlin som sedan skickades till de allierade och därmed de sovjetiska trupperna? Måhända.

Jag känner mej pinsamt medskyldig när jag läser om den bolsjevikiska soldatens sedvanliga framfart mot den försvarslösa civilbefolkningen, med våldtäkter i vartenda hus, mord och dråp och frukansvärda ihjältorteringar. Och jag har lovat mej själv, att kosta vad det kosta vill, så aldig skall jag mer tjäna ”mitt fosterlands intressen” på detta avskyvärda sätt. Våga sitt eget liv för att förråda en fin gammal kulturstad och lämna den i händerna på ett antal vilda horder av Asiens värsta slödder. För det var i stor utsträckning just kirgisiska och kalmuckiska trupper som fick ta det dräpande skamgreppet på de gamla brandenburgska kurfurstarnas och de tyska kejsarnas huvudstad, inga ryssar. Ryssarna är egentligen godmodiga figurer. Vad de sibiriska avskummen däremot är, det vet vi.

Jag har tämligen ointresserad av att recensera Åke Ohlmarks som person, som säkerligen hade många goda sidor som av en eller annan anledning inte framkommer i hans texter. Det är emellertid svårt att kommentera en självbiografi utan att på något sätt snudda vid den person den ligger bakom. Jag är osäker på om jag någonsin har läst en självbiografi som har fått sin författare att framstå i så ofördelaktig dager. Kanske beror det på att jag och Ohlmarks har skilda åsikter om vad som är mänskliga dygder. Kanske är han bara osedvanligt ärlig.

Att hålla med baksidetexten om att Ohlmarks var ”en av vårt lands mest egensinniga och färgstarka kulturpersonligheter” är emellertid inte särskilt svårt. På gott och ont.

Lovecrafts (väldigt) tidiga fantasier och texter

11 oktober 2011 | Maria

Jag läser en samling självbiografiska texter av H.P. Lovecraft och den är oväntat underhållande, särskilt när han skriver om sin barndom och om hur hans intresse både för fantastiken och vetenskapen utvecklades.

Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskild dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen ”Abdul Alhazred.” Mitt första väsentliga yttrande av skeptisk natur kom förmodligen före min femårsdag, då man berättade något som jag faktiskt redan visste: att jultomten var en myt. Detta medgivande fick mig att fråga varför inte också Gud var en myt.

Han gjorde sig minst sagt en aning besvärlig i söndagsskolan, eftersom han både påstod sig vara ”muhammedan” och ifrågasatte Guds existens. Något år senare snöade han in på antiken:

Min pompösa ”bok” Poemata Minora, som jag skrev vid elva års ålder, dedicerades ”Till gudarna, hjältarna och antikens ideal” och malde på i desillusionerade levnadströtta tongångar om sorgen hos hedningen som berövats sin forntida gudavärld.

Alex Schulmans bok med den långa titeln

15 maj 2011 | Maria

Den där titeln som är så lång att den inte får plats i bloggens rubrikfält: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Boken är självbiografisk och börjar efter en separation. Ensam och vilsen vacklar Alex Schulman omkring i Stockholm. Klarar inte av att vara hemma. Dricker varje dag. Så träffar han vackra Amanda Widell och ljuv musik uppstår. De har bara varit tillsammans ett litet tag när hon blir gravid, och boken slutar ungefär med dottern Charlies födelse.

Om man har haft någon koll på den svenska bloggvärlden kan man inte ha undgått Alex Schulman, som hade en av landets mest lästa bloggar för några år sedan. Jag har inte följt någon av hans bloggar och knappt läst något annat som han har skrivit. Jag har mest tagit del av andras åsikter om honom, vilket har gett en rätt spretig bild, och visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag satte igång att läsa hans senaste bok. Det blev en oväntat positiv upplevelse, men inte utan frustration.

Titeln må nämna ”henne”, men egentligen handlar Att vara med henne inte om Amanda. Den handlar om honom. Bilden av Amanda är vag. Hon är som ett vackert väsen någonstans utom räckhåll. Först för både Alex och läsaren, och sedan, när de har blivit ett par, fortsätter hon att vara ogreppbar för mig, som om jag tittar in genom en ojämn reva där hon ibland fladdrar förbi.

Huvudkaraktären, om man kan kalla den så, är Alex kärlek och vad den gör med honom. Jag antar att det är därifrån tunnelseendet kommer: man får nästan bara se Amanda genom de väldigt begränsade förälskelseglasögonen. Det är förståeligt, men det får henne antagligen att framstå som en mindre intressant person än hon egentligen är. Istället för en människa framstår hon som en gudinna, helt överlägsen Alex som är inte kan förstå att hon valde honom. Det är frustrerande, men hjärteknipande. Över huvud taget blir det många ”men” när jag försöker bena ut vad jag tycker.

Att vara med henne är fint skriven, men ramlar ibland iväg till att bli väl förälskelsepoetisk, som när Amandas ögon gnistrar trots att det är helt mörkt. Jag uppskattar också hur Alex Schulman skriver om sin egen osäkerhet, absurda situationer i medievärlden och hur konstigt vi människor beter oss i grupp, samtidigt som boken ibland känns som ett rodnande pärlband av jobbiga sociala situationer. Det är roligt, men på ett plågsamt sätt. Inte en obekväm konversation till, snälla, tänker jag och vill gömma antingen mig själv eller boken under närmaste kudde.

(Piratförlaget, januari 2011)

Misslyckad författarsignering

14 maj 2011 | Maria

Alex Schulman skriver i sin senaste bok om en signering då ingen kom:

”Till slut börjar jag signera mina egna böcker ändå. Jag tänker att det kunde vara trevligt för butiken att ha dem i hyllan med min namnteckning. Det kunde ju bli en trevlig överraskning för dem som köper boken. När jag signerat tio stycken springer butikschefen fram, flåsig och svettig och ropar NEJ och SLUTA. Jag frågar varför jag inte kan signera mig egen bok och han förklarar att han inte får skicka dem i retur tillbaka till förlaget om de är kladdade på.”

Ouch. Det är mycket sånt: obekväma situationer, pinsamma tystnader, stela samtal, föreläsare som inte får några applåder. Jag tycker att det är skitjobbigt att läsa – jag dör ju av sympatiskam till och med när det är fiktiva figurer som hamnar i obekväma sociala situationer. Ändå tyckte jag rätt bra om boken. (Vilket förvånade mig en aning. Fördomar, fördomar.) Ska skriva mer om den imorgon.

Stjärnlösa nätter

19 mars 2011 | Maria

Hur långt räcker en bra historia? Arkan Asaad har definitivt en stark sådan i sin debutroman Stjärnlösa nätter, men utförandet lämnar en del övrigt att önska.

Den delvis självbiografiska Stjärnlösa nätter handlar om Amàr, 19 år och uppväxt i Sverige, som på en resa till Kurdistan blir bortgift med sin kusin Amina. Den berättar om en sida av bortgiften som inte nämns så ofta, nämligen den att det inte bara är kvinnor som tvingas in i äktenskap de inte vill ha.

Amàr vägrar länge att gå med på förslaget om giftermål, men släkten maler ner hans motstånd genom att behandla honom som lägre än luft. Släktens gemenskap är stark men villkorad: lyd och bli behandlad som en kung, eller protestera och upphör att existera. Han låter sig dras med, men flyr en liten bit varje gång han får chansen, och att Arkan Asaad inte bara skildrar Amàr som en utsatt och hjälplös kille utan handlingsutrymme utan också som en del i att sprida destruktiva mönster vidare är det som gör Stjärnlösa nätter riktigt intressant.

Asaad har inte mycket till berättarteknik utan kör bara på, mer skriva på näsan-tydligt än gestaltande. Hans bildspråk är ibland intressant och eget, men i övrigt är språket inget särskilt. Den här boken kan vara värd att läsa för historien den berättar, helt enkelt. Jag tycker om hur den skildrar allas handlingar som sammanflätade med varandra, hur familjens och släktens hårda press på Amàr sprider sig kring honom som onda ringar på vattnet. Amàrs desperata dans med ett steg lydnad och två steg flykt bygger på kedjan av lögn och känslomässigt våld och den som far mest illa är nog Amina, som år efter år väntar ensam i ett främmande land på en man som inte vill ha henne. Att läsa om hur hon bryts ner är hjärtskärande. Den kan kännas hopplös att följa, denna hårda kedja av tradition och heder, som att ingen någonsin kommer att kunna ta sig loss, men lite hopp finns det ändå.

(Norstedts, januari 2011)

Fånge i hundpalatset

8 juni 2010 | Maria

Jag var en ondskefull bibliotekarie och nappade åt mig några av de nya böckerna som levererades idag, bland annat Stephenie Meyers nya The short second life of Bree Tanner. Hey, jobbförmåner. Jag lånade också Martina Haags senaste krönikesamling Fånge i hundpalatset och ägnade en del av kvällen åt att fnissa åt vardagskladd, galna hundar och anabolaråttor i källaren.

Haag om sin gamla soffa: ”Nu, sexton år senare, är den fulare än någonsin och så nedgången och vissen att jag till och med har gett upp att ens köra soffklädseln i tvättmaskinen längre. Den är så nedspilld och chokladkladdad och välling-gojsad så om vi någon gång skulle bli inlåsta i vårt hus och inte kunna komma ut och maten skulle ta slut, så skulle vi kunna klara oss i månader, bara genom att koka soppa på kuddöverdragen.”

Det är kul, absolut, men att läsa hela samlingen rakt igenom var kanske inte världens bästa idé. Det blir lite för mycket tokigheter på en gång, lite för mycket av samma mönster i text efter text. Lite för många gånger då jag sitter och undrar hur mycket som är tillskruvat och överdrivet istället för att bara kunna uppskatta humorn. Kladdigt, ungefär som sofföverdraget.

Omläsning: Kårnulf was here

11 februari 2010 | Maria

Igår lånade jag Josefine Adolfssons hyfsat nya Farlighetslagen, men glömde såklart att ta med den när jag åkte till Sollentuna för att jobba några dagar. Så istället lånade jag hennes första bok Kårnulf was here på jobbet idag och har just läst ut den.

Jag har läst den förut, för flera år sedan. Jag är inte helt säker på vad jag tyckte då. Jag hade fått för mig att jag inte var särskilt förtjust, men nu när jag läste den igen var det många formuleringar som jag kände igen och mindes hur mycket de slog då. ”Maktlöshet är att hitta sig själv med en knuten näve.” Även om jag inte minns vad jag tyckte om boken som helhet hade vissa bitar stannat kvar.

Kårnulf was here är en ”dokumentär roman” om Moa som redan som femtonåring ramlar omkring i Valiumdimma. Som vuxen lyckas Moa samla ihop sig någorlunda – hennes psykolog kallar henne den perfekta patienten – men för flera av hennes vänner går det bara neråt.

Av de många mer eller mindre verklighetsbaserade romaner i ”unga destruktiva tjejer”-facket jag har läst är Kårnulf was here definitivt en av de bättre. Den är omedelbar och lite hetsig, som om någon just hade sprejat upp texten på väggen framför en. Ögonblicksbilder här och där, en mer svepande överblick och sedan ett nålstick igen. Bäst är ömheten mitt i misären, hur Moa och hennes vän Anna famlar efter varandra och är varandras ljusa punkter, händerna att hålla, samtidigt som de vet att de nog drar ner varandra och oroar sig för att den andra ska gå för långt.

Något annat som fastnar är skildringen av Moas undvikande. Hon är bra på mycket, men så fort det kommer någon form av krav så går hon. Vill bara leka, inte tävla. Jag vet inte om jag ska se det som att hon är en rädd person som inte vågar försöka någonting, eller om det är en skev värld där allt man ger sig på måste följa en viss bana. Kanske både och.

”Hur vi blir inskolade i att mäta oss, hur märkligt vi tas emot om vi inte är intresserade. Hur man ses som sjuk eller hotfull, kanske både och, fast man egentligen bara helst av allt bara vill hitta något alldeles eget.”

Och jo, rolig är den också.