Tystnad

Läsning pågår

Etikett: självbiografiskt

På väg till Antarktis, och redan på väg hem igen

Jag har börjat läsa På tunn is, Jenny Diskis skildring av hennes resa till Antarktis. Resan har nyligen börjat och hon gillar verkligen sin hytt:

[…] den oerhörda känsla av välmående jag erfor när jag stod mitt i det rum där jag skulle bo under de närmaste fjorton dagarna. Och så fort jag hade tänkt den tanken kände jag ett sting i hjärtat. Varför bara fjorton dagar? Plötsligt såg jag för mitt inre öga hur jag två veckor senare gick av båten igen som före detta passagerare och släckte genast ned den bilden. […] Den känsla av frid och ro jag erfor över min omgivning ersattes av ett slags panikkänsla, en känsla av att tiden rann ifrån mig

Lite senare:

Frukost klockan 8. Klockan 10 föreläsning om Antarktis och de sydatlantiska öarna. Lunch klockan 12. Ytterligare en föreläsning klockan 14 med den olycksbådande titeln ”Livet till havs. Är det till för fåglarna?” Klockan 16 lätt mellanmål. Happy Hour började klockan 18, middag kl 20 och som avslutning på dagen skulle Jagad visas på video. Nämnde jag att jag kände hur tiden började bli inrutad? Jag fick lite lätt panik och undrade hur jag skulle hinna ligga i min koj och titta ut på havet.

Lol. Detta är jag.

How to Be a Woman

I onsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Caitlin Moran. Hon var fantastiskt rolig och charmig och jag hoppas att samtalet mellan henne och Jan Gradvall dyker upp på nätet någon gång så att ni som inte var där får chansen att höra också. Jag tror att ögonblicket när jag blev lite kär i henne var när Gradvall sa något i stil med ”Du är anställd av The Times…” och hon gjorde ett klentroget ansiktsuttryck och bara ”I KNOOOW!” som att det var både den mesta absurda och mest fantastiska saken i världen.

I början av året läste jag hennes bok How to Be a Woman. (Jag hade, precis som ett gäng andra medlemmar ur bokbloggsmaffian, införskaffat den efter Helenas entusiastiska recension.) Den kan beskrivas som en feministisk självbiografi med mycket humor och jag gillade den. Den är smart, arg och förbannat underhållande med hög igenkänningsfaktor. Jag var dock inte helt såld. Att jag inte alltid håller med Moran struntar jag för tillfället (för när läser man någonsin en 300-sidors bok och håller med om precis allt) utan det jag hade problem med var dels att hon gör det för enkelt för sig och dels att hennes perspektiv på saker och ting är väl snävt.

Jag menar, ”Don’t bother” som svar på många av de idiotiska krav kvinnor känner på sig känns så jävla enkelt när man väl har nått dit, och jag är helt jävla för ett stort, fett DON’T BOTHER, men det kan också vara ljusår bort innan man har nått dit, och jag tycker att hon till stor del missar vägen däremellan. Samtidigt tror jag att Moran är väl medveten om att hon gör det enkelt för sig och absolut medveten om att såna där feminister med akademisk bakgrund (typ jag) kommer att sitta och gnöla ”men analyseeera meeeeera” mellan gapskratten och jag tror också att hon skiter fullständigt i det, för boken är inte skriven främst för dem. (Och hade den varit det hade den inte nått så många läsare som den har gjort, och ju fler som läser så här roliga och lättillgängliga feministiska texter, desto bättre.)

Hur som helst tänker jag inte gå närmare in på mina invändningar än så, för Martina Lowden tog upp det så bra i DN nyligen när hon recenserade den svenska översättningen Konsten att vara kvinna att jag tänker helt enkelt hänvisa er dit istället. Ha!

Dagens bok var också på Kulturhuset och har bloggat om det.

Åke Ohlmarks i Tyskland 1941–1945

Efter mej syndafloden: memoarer 1941–1945 är Åke Ohlmarks skildring av hans år i Greifswald, med utflykter till Berlin och Hamburg, under den senare delen av kriget. Hans akademiska karriär har gått fel – enligt Ohlmarks själv på grund av den mängd fiender han skaffat sig vid lärosätet i Lund – och han saknar pengar. Men han har tidigare undervisat i svenska vid universiteten i Reykjavik och Tübingen, och när ett lektorat i Greifswald öppnar sig griper han chansen och flyttar dit.

Ohlmarks räds aldrig att lyfta fram någons ofördelaktiga sidor, oavsett om det rör sig om utseende (”Hon var inte snarfager, syster Margareta, bred om ändalykten och rynkig i sitt lustiga lilla mopsansikte” – inledningen till ett positivt porträtt om en människa han uppenbarligen tyckte om), dumhet, naivitet, feghet, okunskap eller vad det än må vara. Faktum är att en närmast förbluffande stor del av boken tas upp av omgivningens brister och lyten. Många forskare vid Greifswald är om inte inkompetenta så åtminstone fullständigt obetydliga. Den svenska beskickningen i Berlin är patetisk. Gestapo är förvisso farliga men lättlurade.

Skådeplatsen, eller åtminstone en av skådeplatserna, är intressant: östra Tyskland under krigets senare halva, framför allt när allting börjat gå fel. Balansgången mellan att hålla sig tillräckligt väl med naziregimens hantlangare för att inte råka illa ut , men inte så väl att man skulle råka illa ut sedan. Fångade mellan vargen och björnen, nazismen och kommunismen. En balansgång som definitivt inte var helt enkel: en släkting till mig arbetade under samma tid vid universitetet i Rostock, och var inte särdeles förtjust i nazisterna. När det började ryktas om var hans åsikter låg skrev rektorn ett brev till myndigheterna där han intygade vilken god tysk min släkting var, att han naturligtvis stödde nationens kamp et cetera och sedan var allt frid och fröjd i ett par år – tills ryssarna kom, hittade brevet och avrättade honom. Kanske hade man kunnat önska att boken än mer fokuserade på de större skeendena. Å andra sidan: det har skrivits många böcker om fyrtiotalets Tyskland. Men vem annars än Åke Ohlmarks skall skriva om Åke Ohlmarks strider?

Och man skall nu inte få intrycket att den i för stor utsträckning rör vid hans privatliv: han hustru säger knappt ett ord och nämns mest som ett bihang vid bjudningar. Att han har en dotter är under långa perioder lätt att glömma av.

När någon närmare fyrtio år i efterhand (Efter mej syndafloden publicerades 1980) skriver om vad de gjorde i Tyskland 1941–1945 är det svårt att läsa utan en gnagande misstanke om att det är möjligt att ett och annat kanske kan ha tvättats en smula. Stora delar av boken består av detaljerade dialoger; i några andra fall kan han inte minnas mer än grova skeenden. Att mycket sannolikt är efterhandskonstruktioner är å andra sidan typiskt för självbiografin som genre: minnet är ett förrädiskt ting. Vi skapar våra egna, böjer händelser efter hur vi önskar att de skulle ha skett. Var Ohlmarks inblandad i att stjäla en karta över försvaret av Berlin som sedan skickades till de allierade och därmed de sovjetiska trupperna? Måhända.

Jag känner mej pinsamt medskyldig när jag läser om den bolsjevikiska soldatens sedvanliga framfart mot den försvarslösa civilbefolkningen, med våldtäkter i vartenda hus, mord och dråp och frukansvärda ihjältorteringar. Och jag har lovat mej själv, att kosta vad det kosta vill, så aldig skall jag mer tjäna ”mitt fosterlands intressen” på detta avskyvärda sätt. Våga sitt eget liv för att förråda en fin gammal kulturstad och lämna den i händerna på ett antal vilda horder av Asiens värsta slödder. För det var i stor utsträckning just kirgisiska och kalmuckiska trupper som fick ta det dräpande skamgreppet på de gamla brandenburgska kurfurstarnas och de tyska kejsarnas huvudstad, inga ryssar. Ryssarna är egentligen godmodiga figurer. Vad de sibiriska avskummen däremot är, det vet vi.

Jag har tämligen ointresserad av att recensera Åke Ohlmarks som person, som säkerligen hade många goda sidor som av en eller annan anledning inte framkommer i hans texter. Det är emellertid svårt att kommentera en självbiografi utan att på något sätt snudda vid den person den ligger bakom. Jag är osäker på om jag någonsin har läst en självbiografi som har fått sin författare att framstå i så ofördelaktig dager. Kanske beror det på att jag och Ohlmarks har skilda åsikter om vad som är mänskliga dygder. Kanske är han bara osedvanligt ärlig.

Att hålla med baksidetexten om att Ohlmarks var ”en av vårt lands mest egensinniga och färgstarka kulturpersonligheter” är emellertid inte särskilt svårt. På gott och ont.

Lovecrafts (väldigt) tidiga fantasier och texter

Jag läser en samling självbiografiska texter av H.P. Lovecraft och den är oväntat underhållande, särskilt när han skriver om sin barndom och om hur hans intresse både för fantastiken och vetenskapen utvecklades.

Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskild dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen ”Abdul Alhazred.” Mitt första väsentliga yttrande av skeptisk natur kom förmodligen före min femårsdag, då man berättade något som jag faktiskt redan visste: att jultomten var en myt. Detta medgivande fick mig att fråga varför inte också Gud var en myt.

Han gjorde sig minst sagt en aning besvärlig i söndagsskolan, eftersom han både påstod sig vara ”muhammedan” och ifrågasatte Guds existens. Något år senare snöade han in på antiken:

Min pompösa ”bok” Poemata Minora, som jag skrev vid elva års ålder, dedicerades ”Till gudarna, hjältarna och antikens ideal” och malde på i desillusionerade levnadströtta tongångar om sorgen hos hedningen som berövats sin forntida gudavärld.

Alex Schulmans bok med den långa titeln

Den där titeln som är så lång att den inte får plats i bloggens rubrikfält: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Boken är självbiografisk och börjar efter en separation. Ensam och vilsen vacklar Alex Schulman omkring i Stockholm. Klarar inte av att vara hemma. Dricker varje dag. Så träffar han vackra Amanda Widell och ljuv musik uppstår. De har bara varit tillsammans ett litet tag när hon blir gravid, och boken slutar ungefär med dottern Charlies födelse.

Om man har haft någon koll på den svenska bloggvärlden kan man inte ha undgått Alex Schulman, som hade en av landets mest lästa bloggar för några år sedan. Jag har inte följt någon av hans bloggar och knappt läst något annat som han har skrivit. Jag har mest tagit del av andras åsikter om honom, vilket har gett en rätt spretig bild, och visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag satte igång att läsa hans senaste bok. Det blev en oväntat positiv upplevelse, men inte utan frustration.

Titeln må nämna ”henne”, men egentligen handlar Att vara med henne inte om Amanda. Den handlar om honom. Bilden av Amanda är vag. Hon är som ett vackert väsen någonstans utom räckhåll. Först för både Alex och läsaren, och sedan, när de har blivit ett par, fortsätter hon att vara ogreppbar för mig, som om jag tittar in genom en ojämn reva där hon ibland fladdrar förbi.

Huvudkaraktären, om man kan kalla den så, är Alex kärlek och vad den gör med honom. Jag antar att det är därifrån tunnelseendet kommer: man får nästan bara se Amanda genom de väldigt begränsade förälskelseglasögonen. Det är förståeligt, men det får henne antagligen att framstå som en mindre intressant person än hon egentligen är. Istället för en människa framstår hon som en gudinna, helt överlägsen Alex som är inte kan förstå att hon valde honom. Det är frustrerande, men hjärteknipande. Över huvud taget blir det många ”men” när jag försöker bena ut vad jag tycker.

Att vara med henne är fint skriven, men ramlar ibland iväg till att bli väl förälskelsepoetisk, som när Amandas ögon gnistrar trots att det är helt mörkt. Jag uppskattar också hur Alex Schulman skriver om sin egen osäkerhet, absurda situationer i medievärlden och hur konstigt vi människor beter oss i grupp, samtidigt som boken ibland känns som ett rodnande pärlband av jobbiga sociala situationer. Det är roligt, men på ett plågsamt sätt. Inte en obekväm konversation till, snälla, tänker jag och vill gömma antingen mig själv eller boken under närmaste kudde.

(Piratförlaget, januari 2011)

Misslyckad författarsignering

Alex Schulman skriver i sin senaste bok om en signering då ingen kom:

”Till slut börjar jag signera mina egna böcker ändå. Jag tänker att det kunde vara trevligt för butiken att ha dem i hyllan med min namnteckning. Det kunde ju bli en trevlig överraskning för dem som köper boken. När jag signerat tio stycken springer butikschefen fram, flåsig och svettig och ropar NEJ och SLUTA. Jag frågar varför jag inte kan signera mig egen bok och han förklarar att han inte får skicka dem i retur tillbaka till förlaget om de är kladdade på.”

Ouch. Det är mycket sånt: obekväma situationer, pinsamma tystnader, stela samtal, föreläsare som inte får några applåder. Jag tycker att det är skitjobbigt att läsa – jag dör ju av sympatiskam till och med när det är fiktiva figurer som hamnar i obekväma sociala situationer. Ändå tyckte jag rätt bra om boken. (Vilket förvånade mig en aning. Fördomar, fördomar.) Ska skriva mer om den imorgon.

Stjärnlösa nätter

Hur långt räcker en bra historia? Arkan Asaad har definitivt en stark sådan i sin debutroman Stjärnlösa nätter, men utförandet lämnar en del övrigt att önska.

Den delvis självbiografiska Stjärnlösa nätter handlar om Amàr, 19 år och uppväxt i Sverige, som på en resa till Kurdistan blir bortgift med sin kusin Amina. Den berättar om en sida av bortgiften som inte nämns så ofta, nämligen den att det inte bara är kvinnor som tvingas in i äktenskap de inte vill ha.

Amàr vägrar länge att gå med på förslaget om giftermål, men släkten maler ner hans motstånd genom att behandla honom som lägre än luft. Släktens gemenskap är stark men villkorad: lyd och bli behandlad som en kung, eller protestera och upphör att existera. Han låter sig dras med, men flyr en liten bit varje gång han får chansen, och att Arkan Asaad inte bara skildrar Amàr som en utsatt och hjälplös kille utan handlingsutrymme utan också som en del i att sprida destruktiva mönster vidare är det som gör Stjärnlösa nätter riktigt intressant.

Asaad har inte mycket till berättarteknik utan kör bara på, mer skriva på näsan-tydligt än gestaltande. Hans bildspråk är ibland intressant och eget, men i övrigt är språket inget särskilt. Den här boken kan vara värd att läsa för historien den berättar, helt enkelt. Jag tycker om hur den skildrar allas handlingar som sammanflätade med varandra, hur familjens och släktens hårda press på Amàr sprider sig kring honom som onda ringar på vattnet. Amàrs desperata dans med ett steg lydnad och två steg flykt bygger på kedjan av lögn och känslomässigt våld och den som far mest illa är nog Amina, som år efter år väntar ensam i ett främmande land på en man som inte vill ha henne. Att läsa om hur hon bryts ner är hjärtskärande. Den kan kännas hopplös att följa, denna hårda kedja av tradition och heder, som att ingen någonsin kommer att kunna ta sig loss, men lite hopp finns det ändå.

(Norstedts, januari 2011)

Fånge i hundpalatset

Jag var en ondskefull bibliotekarie och nappade åt mig några av de nya böckerna som levererades idag, bland annat Stephenie Meyers nya The short second life of Bree Tanner. Hey, jobbförmåner. Jag lånade också Martina Haags senaste krönikesamling Fånge i hundpalatset och ägnade en del av kvällen åt att fnissa åt vardagskladd, galna hundar och anabolaråttor i källaren.

Haag om sin gamla soffa: ”Nu, sexton år senare, är den fulare än någonsin och så nedgången och vissen att jag till och med har gett upp att ens köra soffklädseln i tvättmaskinen längre. Den är så nedspilld och chokladkladdad och välling-gojsad så om vi någon gång skulle bli inlåsta i vårt hus och inte kunna komma ut och maten skulle ta slut, så skulle vi kunna klara oss i månader, bara genom att koka soppa på kuddöverdragen.”

Det är kul, absolut, men att läsa hela samlingen rakt igenom var kanske inte världens bästa idé. Det blir lite för mycket tokigheter på en gång, lite för mycket av samma mönster i text efter text. Lite för många gånger då jag sitter och undrar hur mycket som är tillskruvat och överdrivet istället för att bara kunna uppskatta humorn. Kladdigt, ungefär som sofföverdraget.

Omläsning: Kårnulf was here

Igår lånade jag Josefine Adolfssons hyfsat nya Farlighetslagen, men glömde såklart att ta med den när jag åkte till Sollentuna för att jobba några dagar. Så istället lånade jag hennes första bok Kårnulf was here på jobbet idag och har just läst ut den.

Jag har läst den förut, för flera år sedan. Jag är inte helt säker på vad jag tyckte då. Jag hade fått för mig att jag inte var särskilt förtjust, men nu när jag läste den igen var det många formuleringar som jag kände igen och mindes hur mycket de slog då. ”Maktlöshet är att hitta sig själv med en knuten näve.” Även om jag inte minns vad jag tyckte om boken som helhet hade vissa bitar stannat kvar.

Kårnulf was here är en ”dokumentär roman” om Moa som redan som femtonåring ramlar omkring i Valiumdimma. Som vuxen lyckas Moa samla ihop sig någorlunda – hennes psykolog kallar henne den perfekta patienten – men för flera av hennes vänner går det bara neråt.

Av de många mer eller mindre verklighetsbaserade romaner i ”unga destruktiva tjejer”-facket jag har läst är Kårnulf was here definitivt en av de bättre. Den är omedelbar och lite hetsig, som om någon just hade sprejat upp texten på väggen framför en. Ögonblicksbilder här och där, en mer svepande överblick och sedan ett nålstick igen. Bäst är ömheten mitt i misären, hur Moa och hennes vän Anna famlar efter varandra och är varandras ljusa punkter, händerna att hålla, samtidigt som de vet att de nog drar ner varandra och oroar sig för att den andra ska gå för långt.

Något annat som fastnar är skildringen av Moas undvikande. Hon är bra på mycket, men så fort det kommer någon form av krav så går hon. Vill bara leka, inte tävla. Jag vet inte om jag ska se det som att hon är en rädd person som inte vågar försöka någonting, eller om det är en skev värld där allt man ger sig på måste följa en viss bana. Kanske både och.

”Hur vi blir inskolade i att mäta oss, hur märkligt vi tas emot om vi inte är intresserade. Hur man ses som sjuk eller hotfull, kanske både och, fast man egentligen bara helst av allt bara vill hitta något alldeles eget.”

Och jo, rolig är den också.

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑