Tystnad

Läsning pågår

Kategori: Evenemang (sida 1 av 7)

LunCon – en sen kongressrapport

En helg i oktober var jag på sf-kongressen LunCon i Lund. Det var ju ett tag sedan, men bättre sent än aldrig! Här är min rapport, som till viss del handlar om att inte vara på kongressen.

Fredag
Jag kom till Lund på fredagkvällen och lämnade min väska på lilla Hotell Oskar. Mitt rum låg mot gatan och jag oroade mig lite för att det skulle låta utifrån, men det var lugnt. Istället var det ytterdörren, som var precis bredvid mitt rum, som väckte mig upprepade gånger nästa morgon. (Johan Anglemark bad om ursäkt för att ha varit en av personerna som använde ytterdörren. Det var säkert han som smällde mest!)

Kongressen tjuvstartade avslappnat med pubhäng på fredagkvällen, där vi pratade tv-serier och annat viktigt. En kille vid bordet (förlåt, jag har glömt vad du heter) var också bibliotekarie, upplyste Fia. Vi high five:ade och pratade medieinköp, som bibliotekarier gör. Jag var inte kvar så sent, utan gick tillbaka till hotellet för att läsa As i Descended av Robin Talley (efter en pokenad, såklart – det var väldigt tätt med pokestops i centrala Lund!) och var vaken mycket längre än jag hade tänkt.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Lördag
På lördagmorgonen hasade jag hjärndimmig upp för att äta frukost. Hotell Oskars frukost serverades på ett närliggande fik och bortsett från att baconen smakade bränd död (nog för att bacon är bränd död, men det behöver ju inte smaka så) var den mums. Våfflor! Jag såg helgen som en minisemester, en paus från diverse jobbiga saker, och tänkte inte ha några måsten och inte ha bråttom till någonting. Därför gick jag helt enkelt tillbaka till mitt rum och sov en stund till. Det var såklart lite tråkigt att missa den första programpunkten, som var Torills föredrag om återskapandet av utdöda djur, för det är alltid kul att lyssna på Torill, men sömn trumfar trots allt utdöda djur.

Jag anlände till kongressen lagom till lunchpausen (bra grej med en paus inlagd i programmet, tyckte jag), hälsade på lite folk och gick iväg igen. På Facebook hade jag sett eventet för en antikvarisk bokmässa i närheten och gick dit för att spana. Årets tema var ”udda småtryck”. Jag rotade i några lådor med sådana och hittade lite roliga grejer i stil med ”hygienråd till kvinnan” från början av 1900-talet. Jag köpte dem inte. Jag ångrar det lite.

Däremot köpte jag några begagnade böcker: En gång skall vi alla… av Joanna Russ (”Är du från det där science fiction-evenemanget? Du får säga åt dina kompisar att också komma hit och handla.”), The Golden Bough av James George Frazer (”Läser du idéhistoria?”) och Två berättelser från havet av Tove Jansson (fick på köpet lite information om bokens bakgrund). Pratsamma försäljare! Jag tjuvlyssnade också på några av utställarnas samtal med varandra. De tyckte att det var bra genomströmning – många människor som kom och tittade och petade på böckerna – men sämre med försäljningen. Förra året sålde de bättre, tydligen.

Klockan tre lyssnade jag på min första programpunkt, som handlade om historisk fantasy. Jag är ändå lite imponerad över att jag, som vanligtvis är en programlyssnare tills hjärnan grötar ihop och öronen trillar av, hade hållit mig borta så länge. Men då blev det istället tre i rad: fantasyn följdes av ”Vad skräms du för?” som följdes av fanfic. Och jag har massor av anteckningar från de panelerna, som alla var bra, men om jag ska skriva om dem kommer den här rapporten aldrig bli klar. Därför tänker jag slänga ut några lösryckta grejer. Panelisterna får ursäkta bristen på sammanhang.

Jag tyckte att det var roligt med publikens dämpade fniss när Ingrid Thulin, som modererade panelen om historisk fantasy, sa att alla författarna i panelen skrev trilogier. Säg ”trilogi” till en hög fantastikläsare och häften tänker väl ”It’s going to be a trilogy …”

Elisabeth Östnäs sa att i början beskrev hon sina böcker (Sagan om Turid) som fantasy, där gudar finns och magi är en del av vardagen, för hon ville inte riktigt hävda att hon kunde jättemycket om vikingatiden. Men sedan har hon insett att de flesta andra kan mycket mindre och numera kallar hon dem främst historiska romaner.

Charlotte Cederlund om att nyligen ha besökt Kiruna, som hon har skrivit om i fler år: ”Om ni ska skriva något om en plats ni inte känner till: ÅK DIT! Lägg inte 300 000 timmar på Google Street View!”

Kristina Hård fyllde i att om platsen man skriver om ligger väldigt långt bort (eller inte finns) kan man åka till en plats som liknar den. Eller kolla på Youtube. Hon har åkt tåg längs inlandsbanan på Youtube.

I skräckpanelen sade författaren Markus Sköld att han har ”med de bästa intentioner” försökt skriva science fiction, men oavsett hur han försöker glider han iväg åt skräckhållet ändå. ”Jag tror inte att jag har något val.”

Filmvetaren Anna Arnman sade hur många intressanta saker som helst, men en jag fastnade särskilt för var offeridentifikationen. I korthet att skräck gärna ses som hemsk och omoralisk, men eftersom publiken identifierar sig med offret borde den vara mer moraliskt försvarbar än t.ex. actionfilm där man ska identifiera sig med hjälten medan offren är anonyma.

Emil Hannu tog upp skräckkonsumtion som en nyfikenhet på var ens egna eller andras gränser går. ”Vem är jag, varför skrämmer det här mig?” Det kan jag känna igen, eller kanske ännu hellre frågan ”varför skrämmer det här inte mig?” när jag har sett någon våldsam scen och mest reagerat med ”huh, snyggt”.

Mellan programpunkterna hamnade jag ofta vid receptionen. Den kändes som ett bättre hängställe än det ”lilla rummet” där ljudvolymen blev jättehög så fort flera personer pratade samtidigt. (Inser att jag låter som en gnälltant nu, men orka massa ljud.) Torill berättade glatt att hon höll på att läsa Tarzan-böckerna av Edgar Rice Burroughs och att de var ”fantastiska”. Jag kände mig något skeptisk till det påståendet, men vill ändå fortfarande läsa. Typiskt nog är magasinet på jobbet stängt på grund av vattenläcka så jag kunde inte låna hem några över julen som jag hade tänkt, men snart öppnar det igen. Återkommer för hoppningsvis med Tarzan-rapport senare i år! I någon av böckerna stöter Tarzan tydligen på dinosaurier, vilket ledde till att jag blev tvungen att meddela följande till Konturs två ordförande:

Som medlem i kommittén för Kontur (nästa års Swecon, ni måste komma dit!) fick jag också flera önskemål om framtida programpunkter slängda på mig, vilket är jättefint! Många var entusiastiska efter den fantastiskt roliga fanfic-panelen och ville ha mer fanfic-snack, då gärna med någon mer specifik inriktning än ”vad är fanfic?” Samma sorts önskemål fick jag efter skräckpanelen. Skräckfans och -författare på plats tyckte att det borde vara fler smala skräckpunkter på kongresser, och jag håller med. När det gäller fantasy och sf finns det ofta programpunkter som riktigt nördar in sig på ett visst tema, en undergenre eller till och med en författare, medan skräckpunkterna tenderar att vara bredare. Lite mer skräcknörderi behövs, helt enkelt!

(Däremot gjorde jag som kommittémedlem inte en så bra insats med att tjata på folk att komma till Uppsala i maj. Det gjorde däremot Fia väldigt bra, medan jag typ stod bredvid och nickade instämmande.)

Och på tal om att hänga vid receptionen: Där fanns också ett bord med mackor och fika. En asbra grej, som kanske är svår att apa efter på en större kongress, men här var det perfekt. Heja bagarna och mackfixarna!

På kvällen var det pubdags igen, denna gång på Glorias. Vi var många, det blev fullt, det var kul. Jag nöjer mig med ett lösryckt citat av Britt-Louise: ”Jag har köpt Johan Anglemark många gånger. En Johan Anglemark är alltid bra att ha.”

Efter puben gick jag omkring någon timme och fångade pokemons, tänkte tantiga tankar om fulla skrålande studenter och spanade lite på stadsparken som var fin och lite spooky i mörkret.

Söndag

På söndagsmorgonen var jag inte lika trött som dagen innan. Bra. Söndagens bacon smakade inte död. Också bra. Jag kom till kongressen mitt i programpunkten om fiktiva språk, lagom till att författarna Nene Ormes och Ola Wikander sade att de inte hittar på egna språk i sina fantasyböcker. Ola använder gärna gamla språk, t.ex. arameiska, och känner läsarna igen det så är det good for them och gör de inte det så gör det ingenting. Nene använder hellre äldre svenska ord än att hitta på fantasyord.

Som av en slump nämndes Edgar Rice Burroughs igen. Denna gång var det Yens Wahlgren som pratade om det fiktiva språket i hans Mars-böcker. Burroughs utvecklade inte ett helt språk, men hade ord för exempelvis titlar, måttenheter och annat. Fans utgick från orden i böckerna och utvecklade språket vidare, och det var denna utvecklade variant som sedan användes i filmatiseringen John Carter sådär hundra år senare.

Yens har för övrigt skrivit boken Liftarens parlör till galaxen : en berättelse om 101 språk som egentligen inte finns, som jag köpte på eftermiddagen genom att ta boken från bokbordet och swischa till numret som stod på en lapp. Teknikens under etc.

(En annan bra sak för en liten kongress: LunCon hade bokbord med försäljning under några timmar en av dagarna, istället för hela kongressen. Smart!)

Sedan lyssnade jag på panelen om nyskapande skräck (Jenny Milewski: ”Jag skiter fullständigt i om skräck är nyskapande.”) och blev påmind om att jag verkligen borde läsa Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, som inte är nyskapande alls men ”otroligt kompetent skriven”.

Socialistsimon slängde sig med den fantastiska förkortningen owis = only works if stupid och tyckte att skräck som bygger på viss rekvisita/prylar åldras snabbt. Bra skräck har en handling och stämning som funkar oavsett rekvisita, och som inte förstörs av t.ex. existensen av smartphones.

I mina anteckningar står det ”Fia är rädd, vill ha tips”. Jenny Milewski tyckte att hon skulle satsa på noveller – ett bra sätt att utforska vilka typer att skräck man gillar. Camilla Svedén höll med om noveller, då de är mer idébaserade och bjuder på lite andra saker än traditionella skräckromaner. Nene i publiken tipsade om Caitlin Kiernan, i synnerhet The Drowning Girl och The Red Tree. Själv frågade jag om poddar och blev tipsad om The Last Podcast on the Left (som jag fortfarande inte har lyssnat på, men jag ska!).

Sedan rymde jag igen för att leka kameraturist och köpa lunch. Vid domkyrkan såg jag Michael Pargman som också lekte kameraturist. Jag tog med min lunchsallad tillbaka till kongressen och satte mig i lilla rummet en stund, men ljudnivån gjorde att jag flydde in i programsalen och lyssnade på Jessica Abbotts föreläsning om artificiell intelligens. Den var säkert jätteintressant, men vid det laget hade hjärndöden satt in och det fick räcka med uppmärksamt lyssnande.

På söndagen såg jag också till att knäppa en del foton som inte bara var på paneler. Jag hade tagit med mig min systemkamera, för jag tycker att det är tråkigt att de flesta kongressbilder numera tas med mobilkameror. Jag fattar såklart varför – jag har själv sällan med mig ”riktig” kamera numera – men även om mobilkameror idag är imponerande på många sätt blir det lätt sådär i tråkigt inomhusljus. Mitt LunCongalleri finns på Facebook.

Och sedan var det slut! Ingen dead dog för oss som hade långt att åka och skulle jobba nästa dag. Mycket bra kongress, mysig och välorganiserad. Det gjorde ni fint, Malmöfandom.

På väg hem från en rolig helg på #luncon. Och slöa förmiddagar på hotellrummet och nattlig Pokemonjakt. Känns som att jag stängde av verkligheten ett tag, vilket verkligen behövdes.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Icecon

1.

Havet under mig varar en evighet. Men som Lewis Carroll lär oss: ibland är en evighet kortare än annars. Särskilt är man flyger. Det skulle kunna vara för att det mänskliga sinnet flyr tanken på att tillbringa längre tid än nödvändigt i ett passagerarflygplan. Det är en av ingenjörskonstens mest slående bedrifter att vi har lyckats få det att bli en tråkig upplevelse att fara fram i niohundra kilometer i timmen i en tunn metallbehållare elvatusen meter ovanför havsytan. Det är obekvämt men på ett påfallande vardagligt och ospektakulärt vis – inte för att vi spottar gravitationen i ansiktet och skriker ut vårt trots, utan för att man kanske kan få in ytterligare en stolsrad om man kapar benutrymmet i ekonomiklass med två centimeter till. Lyckligtvis skall jag bara till Reykjavík. Den resan är tillräckligt kort för att man inte skall hinna ångra sig på vägen.

Havet under mig varar en evighet. Men det är ett fluffigt hav: Det är inte förrän vi dyker genom nimbostratusmolnen, nästan vid den isländska kusten, som vi ser vattnet. Färden är en påminnelse om hur det ser ut på andra sidan täcket. I en månad har Berlin fått upptäcktsresande att spekulera i om man äntligen funnit oktobers källa.

Havet under mig varar en evighet. Men en evighet som geografiskt mått varierar på hur man färdas. Jag tänker på Sara Stridsbergs Happy Sally. På vågorna. På hennes beskrivning av hur havet kan vara en vän man för en kamp med. Alltid där, alltid lockande, alltid förrädiskt, alltid lite för långt. Det är en strålande bok. Förstås. Det är Stridsberg som har skrivit den.

Det finns inget motstånd hos Stridsberg. Man ramlar genom sidorna. Faller handlöst genom texten, utan någon aning om vad som finns på nästa blad, utan att veta vad som finns på botten. Kanske är det inte heller viktigt. Allt slutet betyder är att det är slut. Att fallet är över. Hennes böcker är liv som växer fram, utan ordning, utan mål. Aldrig riktigt hela när sista sidan möter pärmen.

Hon är det bästa vi har.

Man vill säga någonting om hennes personteckningar. Men det är sådana ord man använder om Alice Munro eller Lucia Berlin, lysande novellförfattare med blick för vardagens detaljer. Vardagen är frånvarande hos Stridsberg. Det finns ingen plats för den i hennes böcker. Hon är ingenting av vad de är.

Lucia Berlin har också skrivit om havet. Även i ”Toda Luna, Todo Año” lockar det. Men hos Berlin är allt så påtagligt. Hon skriver om vad människor gör och därmed vilka de är. Att läsa hennes noveller är att drunkna i tusen utsökt valda detaljer. Stridsberg skriver om vilka människor är och vad det får dem att göra.

Havet under mig varar en evighet. Men när det tar slut är vi på Island.
Fortsätt läsa

Finncon 2016: Tornet i Tammerfors

i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.

Sedan badar de bastu.

1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.

På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.

Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.

ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.

Fortsätt läsa

Fantastika 2016

Jag packar mig en resväska för tio dagar. För Stockholm och Fantastika. För Esino Lario i norra Italien och prata Wikipedia i fem dagar. Det är den mindre av väskorna. Den större fylls med kongressrapporter. Två kollin. Ett par andra nedstuckna här och där i det utrymme som blir över. När jag anländer till Sickla är jag så trött på att släppa på dem att jag börjar tycka att det här med att trycka upp böcker är en fantastiskt dålig idé.

I Sickla är halva världen under konstruktion. Ny tvärbana river upp marken. Skyltar försöker lite tveksamt att leda oss rätt. Samlas lyckas vi göra ändå. Vid ett vägskäl möter jag Tobias Jarl. Strax därefter går Henrick Pålsson förbi mot hotellet. Stammen är på plats. Jag tar med mig en låda kongressrapporter och beger mig mot Dieselverkstaden där jag skall sälja böcker för Alvarantikvariatet innan det är dags att ta sig samman och vara seriös.

fantasticonfansin

När man ändå inte kan sova kan man sätta samman kongressrapportfansin.

Folk köper begagnade böcker som stöd för Alvarfonden och därmed knasiga projekt inom svensk sf-fandom. Egentligen köper de kanske mest begagnade böcker för att det finns så många och så billiga, men den goda gärningen behöver inte förtas av detta. I ett rum borta på övervåningen sitter småförläggare och egenutgivare och försöker prångla lite läsning. De riktiga framgångarna infinner sig aldrig. Lite för att rummet inte ligger så tydligt. Å andra sidan hade de det bästa rummet på Kontrast i Uppsala utan att det spelade så hemskt stor roll. Lite mer för att de som så ofta på kongress konkurrerar med ett antikvariat för begagnad science fiction och fantasy som säljer såväl utmärkt som fascinerande usel litteratur för femte- eller tiondel av vad böcker kostar hos de övriga försäljarna, sedan Johan Kristenssons donation efter flytt till Luxemburg ofta i oläst nyskick. Hanna Hakkarainen sticker in huvudet och undrar om jag inte är klar någon gång och kan bidra med mitt förtjusande sällskap. Jag meddelar henne att jag har precis en timme: sedan skall jag se på program. Hon undrar om jag är säker på att jag är jag och inte någon annan.

Fortsätt läsa

Åcon: En berättelse i tretton delar

1.

Det börjar med en buss som inte är där.

Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.

I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.

lennart_ben

Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.

På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.

Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.

2.

Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.

Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.

Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.

Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.

3.

Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.

Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.

Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.

(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
   – Hanna)

Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.

4.

I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.

intervju_shimo

Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.

Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.

(”Could you imagine yourself not writing?”

”Yes, very easily.”
   – Sari Polvinen och Zen Cho)

Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.

Fortsätt läsa

Archipelaconfragment: ett arrangörsperspektiv

Det börjar med att jag tar mitt ansvar som arrangör och åker med fel färja. Gruppresan som kongressen ordnat med Silja Line går alldeles vansinnigt tidigt och på fel tunnelbanelinje från Agnes Ambrosiani där jag tillbringat natten i Stockholm. Eckerölinjens buss till Grisslehamn låter sömnunderskottet bli åtminstone någon timme mindre. Och någon, tänker jag osjälviskt, måste hålla koll på flocken från Uppsala. Vem vet vilka vansinniga idéer de skulle kunna få för sig annars.

Vi är inte ensamma om omtanken om gruppen från den eviga ungdomens stad, eller om det nu är en timmes extra sömn som lockar mina medpassagerare. Redan i kön för att stiga på bussen från Stockholm hittar vi Andreas Ekeroot. Så kan Archipelacon börja redan på Eckerölinjens buss och omintetgöra alla planer på att få sig en tupplur på vägen till kongressen. Vi diskuterar fandoms struktur, anarkofeodalism och huruvida Bellis, som att döma av en rad desperata mail till Fanaclistan inte riktigt kan hantera det här med båttrafik, likt Agamemnon kommer att anlända till Åland ett decennium för sent.

På Eckerölinjen finns goda möjligheter att hitta någonstans med sittplatser, ordentliga bord och tillräckligt mycket utrymme för att samla ett större sällskap. Det finns också möjlighet att undvika färjans livemusik. Det är däremot svårt att välja mer än ett av dessa alternativ. Således hamnar vi, nu med sällskap av Anna Bark Persson, Arina Pingol, Maria Nygård, Markus Ålind, Veronica Hellstrand och Nahal Ghanbari. Där jag försöker illustrera riskakefeodalismens princip genom att köpa mig vasaller, med den matsäck jag köpt till mig och Anges utifall vi inte skulle hitta någon vettig lunch på färgan. Jag köpte mig sällskap för kakor, för mig var ej annat att få, sjung vackert I skorrande färjetrubadurer, sjung vackert om vänskap ändå.

Agnes får gå och köpa annan mat.

På bussen från Eckerö till Mariehamn får Jessica Elgenstierna ett samtal från en uppländsk lokaljournalist som behöver någon att prata science fiction-film med apropå senaste Terminator-filmen. Hon förklarar att alla i Uppsala som kan någonting om science fiction naturligtvis är på Åland nu. Likväl är det ingen på bussen som känner att de kan, eller vill, prata om Terminatorfilmerna. ”Den är väl om en sådan där robot”, fyller Tony Elgenstierna hjälpsamt i. Jag försöker få Nahal, som inte bara är välformulerad utan också kan en hel del om amerikanska actionåbäken, att ställa upp. Hon tittar på mig som jag föreslagit att vi skall ut och vanhelga gravar och spotta små barn i ansiktet. Slutligen tar Jessica på sig uppgiften med planen att föra över samtalet på idébetonade filmer med lägre budget och visa hur många sådana man kunde ha gjort istället.

En av mina sämre vanor är att jag varje gång jag arbetar med programmet för en ambitiös kongress byter jobb någonstans runt sämsta tänkbara läge. Förra gången bestämde jag mig för att en riktig överlämning av programansvaret skulle ta lika lång tid som att bara göra det själv och lade programspår i huvudet på tågresor utan tillgång till mina anteckningar utan fick komma ihåg vem som satt i vad och när de skulle anlända och avresa. Det gick bra ändå – Nahal är vänlig nog att under Archipelacon kommentera att hon blivit bortskämd av det faktum att hennes första kongress var Kontrast, och att ingen sedan dess lever upp till den standarden – men resten av kommittén höll på att få en hjärtattack på vägen. Den här gången hade jag både tid att lämna över och avsaknad av huvudansvar, men jag blir ändå lite sorgsen över att aldrig riktigt få göra det jag vill med programmet. Alltid är det några saker jag hade önskat att jag hade tiden att genomföra bättre, någonting som inte blir av. Jag vill se fler dialoger, något fler föredrag, fler workshoppar – men alltid är det enklare att sätta upp en panel istället, när tiden inte riktigt räcker till. Det betyder inte att Archipelaconprogrammet nödvändigtvis hade varit bättre om jag inte hade varit så upptagen, men det hade varit mer mitt.

Johan Anglemark kommer aldrig att vara dum nog att vara ordförande för en kongress där jag har någon form av programansvar igen.

Fördelen med att ha samlat ihop en veckas kompledighet under de två och en halv första veckorna på Wikimedia Foundation är att jag inte behöver ta ut någon semester runt Archipelacon. Nackdelen är att jag ligger ett par tusen mejl efter i kongressplanerandet och efter att ha arbetat med kongressen i närmare ett år har alla praktiska beslut ändå fattats de sista veckorna före kongressen. Mitt fina orange arrangörsband drar till sig betydligt fler frågor än jag kan besvara. Jag ägnar mycket av kongressen åt att springa runt och leda folk till rätt person istället, sätta ihop press, bloggare och podcastare med folk de borde intervjua, lösa problem i programrummen och, när jag lite förvirrat inte vet vart jag skall göra nytta härnäst, faktiskt se en och annan programpunkt och prata med folk. Det gör kongressen mycket trevligare.

nordicweird

Konstiga nordiska saker.

Jag ser Johanna Sinisalo och Karin Tidbeck samtala om begreppet Nordic Weird under ledning av Jukka Halme. Båda erkänner sig obekväma med etiketterna ”science fiction” eller ”fantasy” och för all del, marknadskategorier har en på många sätt destruktiv funktion. Deras främsta funktion är att få läsare att hålla sig till vad de redan läser. Gillar du rymdskepp? Läs mer om rymdskepp. Läs inte någonting som avviker för mycket från vad du tidigare har tyckt om, läs det här. Tror du att du inte gillar rymdskepp? Läs inte någonting som avviker för mycket från det du tidigare har tyckt om, läs inte det här. Så bygger man murar. Ligger man då i genrens utkant blir effekten, som Johanna påpekar, att många läsare som söker sig till boken på grund av etiketten blir besvikna och många som kunde ha uppskattat den låter bli på grund av fördomsfulla uppfattningar om vad den förmodligen kommer att innehålla. Själv kan jag inte låta bli att undra om det är de specifika etiketterna som skaver eller etiketter per definition. Om Nordic Weird passar bättre är det nog i inte så liten utsträckning för att termen är ny, luddig och lite vilsen. Den blir en decimeterhög gärdsgård snarare än en mur. Det är svårare att bli bortskrämd av en etikett man inte har någon aning om vad den egentligen innebär.

Jag hinner lyssna till en halv konsert. Den spelar filmmusik. Jag känner igen Sonnenaufgang, inledningen till Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra, ett av mina favoritverk från det senare artonhundratalet. Resten är trevligt men en smula alienerande, för mig personligen, i den uppenbarliga förväntningen att det här skall vara vår kultur. Jag vet ingenting om science fiction-film.

bandinvigning

Band. Här under invigningsceremonin.

Det är egentligen ganska oartigt att ständigt genomgå en hårmässig metamorfos när man rör sig så mycket i sammanhang där man träffar människor en, två, tre gånger om året. Emilia Uusitalo påpekar att hon aldrig har sett mig två gånger med samma längd på hår och skägg. ”Du har ju inget hår”, utbrister Sara Bergmark Elfgren och ursäktar sig genast för att ha påpekat någonting jag säkert har hört tjugo gånger tidigare under dagen. Irma Hirsjärvi tycker i fyra dagar att det är tråkigt att jag inte är på kongressen där innan hon hamnar i samtal med mig under döda hund-festen och inser vem det är hon pratar med. Jag förmodar att jag skall vara tacksam att traditionen påbjuder namnbricka.

Edward James, Linnéa Anglemark, Ian Sales och jag diskuterar bokansamlande. Jag är, till skillnad från till exempel Ian, inte en samlare. Jag bryr mig inte om signerade böcker, förstaupplagor, pekuniärt värde. Jag är en hamstrare: jag vill ha närhet till texterna och skapar känslomässiga band till just de specifika exemplar jag läst och vuxit upp eller blivit äldre med. Med tiden glider samtalet över till mer allvarliga ting, som den bisarra väg identitetsfrågan tagit i Shakespearediskussionen. Alla som har ägnat någon rimlig tid åt att studera forskningsläget vet förstås att det sannolikt inte var Oxford, Bacon eller Marlowe som var Shakespeare, utan Shakespeare själv. Vad som är mindre känt är att Shakespeare även var drottning Elizabeth I. Hans samtid anade det förstås, vilket märks av att de gav honom benämningen the ”the Queen Man” och inte minst i titel till Edmund Spensers diktverk om drottningen, ”The Faerie Queene”. Senare århundradens puristiska drag har raderat ut detta faktum ur historien och skrivit om benämningen till ”the Queen’s Men”.

Jag anar en vetenskaplig artikel eller två här.

På kvällarna samlas vi vid poolbaren på Arkipelag, hotellet bredvid kongressen. Det är ett av få områden i Mariehamn som saknar liveband. Mats Strandberg funderar på om det är så att Åland är den plats där färjemusiker kliver av och fastnar. Säkert, spekulerar jag med Sara, Mats Strandberg, Johan Bergman och Sten Thaning, är det tvärtom. På Åland finns det musikinstitut varifrån trubadurerna i allmänhet hämtas. Vid fyra års ålder tas barnen från sina föräldrar. De sätts i sovsalar, trettio sängar i varje grått, kalt rum, och ges en banjo eller ukelele. Den som inte kan ta sig igenom ”Hotel California” får gå till sängs hungrig och gråta sig till sömns. Så lär de sig.

Flera gånger får jag frågan om livemusikerna på Alandicas terass är någonting kongressen har hyrt in. Det skulle aldrig ha fallit oss in: det är helt och hållet Alandicas eget initiativ. Det finns en bar. De serverar mat och dryck. Jag tror, förklarar jag, att de helt enkelt bistår oss med allt de i detta fall anser nödvändigt. Bord. Stolar. Tallrikar. Musiker. Bestick. Glas.

Jag lyssnar på när John-Henri Holmberg och Jerry Määttä diskuterar Häpna! vid poolbaren och bibliografier och hamnar sedan i en diskussion om Nova science fiction och kostnaderna för att ge ut ambitiösa papperstidskrifter i Sverige. Alla skall vi ha en hobby; vissa är dyrare och svårare att finansiera än andra. Några badar, de flesta sveper sig istället allt eftersom timmarna går in sig i hotellets rosa filtar eller kurar ihop under infravärmen. När poolområdet stänger någon timme efter midnatt tvingas vi röra oss in mot hotellets nattklubb, Ålands ungdoms köttmarknad och vattenhål. Vi anar en viss kulturkrock. Toni Jerrman konstaterar att blickarna de kastar på honom – över femtio, långt, svart hår, läderjacka, målade svarta naglar – antyder att lokalbefolkningen möjligtvis anser att han inte riktigt hör hemma där. De flesta av oss har det trevligt ändå, i de små sociala öar vi skapar.

I samband med Finncon ordnas varje år ett seminarium för science fiction- och fantasyforskning, Finfar. Det brukar ligga lite avsides. I avsaknad av Finncon i år får de istället hålla till godo med Archipelacon, vilket är utmärkt för kongressen. Undantaget det som sker på färjan från det finländska fastlandet till Mariehamn sker hela seminariet som ett akademiskt spår i Archipelaconprogrammet, öppet för alla medlemmar i kongressen. Det innebär att de som uppskattar att ha en chans att lyssna på akademiska presentationer men kanske inte hade sökt sig till en separat litteraturvetenskaplig konferens för konferensens skull får en chans att göra det, och att vi hobbyakademiker inte behöver åka till Florida eller någonting annat dumt för att kunna göra det. Mycket av den programtid jag lyckas stjäla spenderar jag i Ramsö, kongressens akademiska sal. Jag missar allt utom de sista minuterna av Farah Mendlesohns presentation men får se Jerrys och Mia Åkerfelts föredömligt välillustrerade och pedagogiska genomgångar av ruinens funktion i postapokalyptisk science fiction respektive den utomjordiska arkitekturens historia i science fiction-film. Stefan Ekman visar i ett metodpaper hur mycket som kan utläsas av att noggrant – mycket noggrant – studera kartan i en fantasybok. Jag kan inte låta bli att undra om den roman han undersökt är representativ. Jag tänker mig att det inte kan vara helt ovanligt att författaren inte styr tecknandet i minsta lilla detalj, och att information inte bara kan utelämnas utan även att sådant som inte hör till texten kan infogas som ren estetisk utsmyckning. Men det återstår, förmodar jag, att se.

anderssandberg

Anders Sandberg, entusiastisk.

Alla borde någon gång i livet få höra Merja Polvinen presentera någonting. Hon lyckas kombinera att med någorlunda avancerad teoretisk utgångspunkt på tjugo minuter våga försöka säga någonting med en tydlig pedagogisk insats som bjuder in till möjligheten att följa med även när ämnet ligger ganska långt utanför ens eget område. När Anders Sandberg talar om intelligensökande metoder i science fiction sitter ett dussin personer på golvet i den lilla salen; när Cheryl Morgon presenterar ett paper om transreaktioner på Wanda i Neil Gaimans Sandman fortfarande fyra, fem. Det är vackert.

På fredagen är det någon form av släpp för Surupukki, Osuuskummas antologi med svenska noveller översatta till finska som jag skrivit efterordet till. Det missar jag, förstås, upptagen som arrangör någonstans. Saara Henriksson letar upp mig i efterhand och ger mig en blomma som tack för min medverkan. Jag, Karin och Kristina Hård går sedan omkring och viftar med våra växter, lite osäkra på vad man egentligen gör med sådana. Vi beslutar oss för att ta med dem till poolpartyt, för att göra det lite extra festligt. Jag sticker ned den i någon form av kruka för en mindre buske. Hoppas att den trivs.

antologi

Antologi, med det vansinnigt intressanta efterordet ”Ruotsalainen spefinovellistiikka uudeella vuosituhannella”.

Jag ser Karin besvara fråga efter fråga i den engelska hedersgästintervjun. Om uppväxt, rollspel, skrivande, säkert någonting om svamp också. Det är alltid någonting med svamp. Jag tappar räkningen på antalet. Trettio? Femtio? Jag känner mig lättad: själv skall jag hålla söndagens hedersgästintervju med henne och har förberett fem frågor. Den kommer, tänker jag, uppenbarligen bli helt annorlunda.

karinochjohan

Hedersgästintervju. Publikens intensiva blickar håller oss vakna. Eller i alla fall deras närvaro.

Vi hinner egentligen bara täcka fyra av de fem teman jag tänkte prata om, eftersom vi snöar in i detaljerna kring litteraturen som verktyg för att förändra världen. Karin pratar om både hennes önskan att genom litteraturen skapa en förståelse för och samhörighet med världen och naturen och om vikten av att normalisera psykisk sjukdom och hur det är ett tema som löper genom flera av hennes verk. Vi lyckas båda glömma den egentliga titeln på en av hennes noveller – ”Jag har lagt min sjukdom på dig”, inte det bättre namnet ”Sorgebocken” – och jag får henne att råka försäga sig och i förbifarten kalla Amatka för en dystopi innan hon snabbt tar tillbaka det och hävdar att det är en antiutopi istället. På det stora hela en av de bättre hedersgästintervjuer jag har hållit. Eftersom vi räknar med att de flesta vid det laget är ytligt bekanta med Karin som person och författare får vi tid att utforska våra ämnen på det tillbakalutade sätt som uppstår när en kongressarrangör och en hedersgäst en söndagförmiddag så fjärde dagen på en fyradagskongress skall sitta och samtala i fyrtiofem minuter. Karin är trots tröttheten rolig och intelligent, som vanligt. Publiken skrattar åt mina skämt, vilket tyder på att den antingen är road eller artig. Båda alternativen är utmärkta. Alla vill ha en artig publik.

Och artiga medlemmar. Under Archipelacons sista dagar kommer folk hela tiden fram till mig och uttrycker vilken bra kongress de tycker att det är eller har varit, kanske fler då än sammanlagt under alla andra kongresser jag någonsin har arrangerat. Kanske är det att Mariehamn känns som lagom främmande mark för de allra flesta. Kanske är det vädret. Kanske är det våra ansträngningar. Jag vet inte, men det är trevligt oavsett.

Flera gånger under helgen pratar Johan Bergman om könsrocken som den folkliga kulturens sista utpost, den som aldrig kommer att approprieras och få finstämpeln satt på sig, och kommer på så sätt in på att Johnny Bode under sin tid i Åbo, efter att ha åkt till Finland som frivillig i kriget men naturligtvis ratats hur desperat situationen än var, skall ha skrivit en science fiction-pjäs eller -musikal som skall finnas någonstans i ett arkiv där. Jag vill så gärna att detta skall vara sant och att någon skall lyckas gräva fram den.

gary

Gary K. Wolfe pratar. Kongressen blir bättre så.

Jag ser Gary K. Wolfe hålla ett intressant föredrag om hur science fiction förhåller sig till verkligheten och till litteraturen. Jag är inte säker på att jag tror att han har rätt, men det innebär inte att det inte är mycket värt att lyssna på. Lyssningsvärt är också det samtal han för med Niall Harrison om recensionens värde och syfte, även om jag inte kan hitta någonting på kongressen jag håller med mindre om än att alla borde skriva recensioner om så bara för sin egen skull. Ingenting i mitt liv har varit så destruktivt för min läsning som vanan jag skaffade mig i tonåren att recensera åtminstone delar av det jag tog mig an. Istället för att koncentrera mig på verket började jag skapa recensioner i huvudet under läsningen: lägga märke till sådant jag skulle återvända till, slipa på mina egna formuleringar. Att vara recensent är för människor med bättre självdisciplin. Jag får hålla mig till essäer jag bestämt mig för att skriva långt efter läsningen. Det blir bäst så.

Jag äter en sista middag med Niall, Nic Clarke och Liz Batty. Vi vandrar runt nere vid vattnet och hittar båtar som potentiellt hade kunnat servera mat om de varit öppna. Thaibåten är nu för tiden italiensk, men man anar fortfarande svagt bokstäverna THAI som ett eko från en lyckligare tid. Till slut hamnar vi på något pizzaställe där jag avslöjar vad jag sysslar med till vardags och sedan får besvara en rad frågor om Wikipedia, vilket hade varit tråkigare om man inte hade som ett av sina korståg i livet att upplysa omgivningen om hur Wikipedia egentligen fungerar. Det är sällan jag inte uppskattar en chans att plocka på mig rustningen och dra mitt svärd mot okunskapen. På väg tillbaka till den döda hunden råkar jag upplysa Niall om hur det egentligen gick till när en fullt acceptabel text jag skrev för Strange Horizons utvecklades till en av de mest mediokra essäer jag någonsin producerat. Han verkar glad att det var före hans tid som redaktör.

avslutning

Johan Anglemark håller ett känslosamt tal under kongressens avslutningsceremoni. I bakgrunden står andra delar av kommittén på scenen och samtalar om någonting helt annat.

Den stackars kvinnan i döda hund-festens bar hade några vaga planer på att stänga och ge sig hem vid tiotiden. Istället är klockan närmare två när hon ger upp och vi uppmanas att ta oss in till nattklubben, där några enstaka lokalbor fortfarande roar sig så framåt vilodagens slut. ”Å nej, de kommer hitåt” utbrister en av dem halvdiskret när vi väller in likt ett khaganat för att plundra baren på allt den har. Allt eftersom timmarna går beslutar sig allt fler för att det förmodligen är en dag i morgon också, vilket verkar vara ett onödigt försiktigt tillvägagångssätt när man ändå vet att det är en natt här och nu, och till slut sitter jag som enda svensk i en större grupp finnar och debatterar finländsk sexualpolitik och får användning för min närmast encyklopediska kunskap om byxmyndighetsålder i olika länder, vilket har en bakgrund som har mer att göra med research för science fiction-noveller och mindre med att ligga med tonåringar, men ändå är ett fantastiskt obekvämt partytrick och således oemotståndligt. De slänger inte ut oss förrän närmare fyra, vilket får anses vara imponerande för en nattklubb i en stad av Mariehamns storlek så natten mot en måndag.

Det slutar inte där, förstås. Agnes har övertygat mig om att vi borde åka färjan till Stockholm på tillbakavägen. Så drar vi ut på avskedet. Gary och Stacie Hanes envisas med att bjuda oss på lunch. Jag försöker påpeka att det är en dålig vana att låta hedersgästerna bjuda kongressarrangörerna istället för tvärtom. Gary viftar bort invändningen med att kongressen faktiskt är över. De vet nu mer om svensk blockpolitik och decemberöverrenskommelsen än de flesta svenskar. Resten av tiden ägnar jag åt att cirkla kring färjan: jag pratar flygplatser, barnuppfostran, kongressarrangerande, principer för beskattning av företagsförmåner och tysk nittonhundratalslitteratur.

Sedan skringras vi. Tills vi ses igen.

Alla bilder förutom antologiomslaget är tagna av Henry Söderlund och publicerade under en Creative Commons CC-BY 4.0-licens.

LonCon-fragment: Till Robert Jordans försvar

När jag lyssnade på senaste avsnittet av Gårdagens värld idag igen, som handlar om LonCon 3, förra årets Worldcon, kom jag på att jag ju har massor av anteckningar från paneler och andra programpunkter jag var på.

201502_jordan

En panel jag lyssnade på hette något i stil med ”The road goes ever on and on” och handlade om Robert Jordans The Wheel of Time. Deltagare var författarna Peter V. Brett och Wesley Chu, Maria Simons som var Jordans assistent, Harriet McDougal som var hans fru och redaktör och Adam Whitehead som hade något att göra med Dragonmount och/eller WoTMania (om jag förstår mina anteckningar rätt).

Jag hade inte riktigt tänkt på vilka deltagarna var innan panelen, utöver att jag ville gå på något där Peter V. Brett var med, för att mentalt kunna kryssa av att ha lyssnat på honom, ungefär. Jag hade nog väntat mig lite lol:ande i en panel som skulle handla om att minnas WoT, men det var för att jag inte hade uppfattat att Harriet McDougal skulle vara med.

De inledde med att prata om vad WoT hade betytt för dem och det gjorde mig oväntat varm inombords. Det finns ju mycket med WoT som man med rätta kan göra sig lustig över eller frustreras av, och jag har själv gjort det många gånger. Men det var intressant att höra vad paneldeltagarna uppskattade med WoT utifrån vad de hade läst för fantasy tidigare. Det är ju ändå 25 år sedan The Eye of the World publicerades.

Wesley Chu sade att han tyckte att WoT-serien var speciell för att den hade gråskalor. Han tyckte att den mesta fantasyn hade hade läst innan – som Eddings, Dragonlance, Brooks – var väldigt svartvit när det gällde gott och ont och han gillade att i WoT var det inte så självklart vem som var god och ond och de handlingar som den ”goda” sidan utförde var inte nödvändigtvis bra.

Peter V Brett gillade att de olika kulturerna hade olika styrkor och svagheter och att ”väst” inte vara kunde klampa in i öknen och ta över, utan att de var tvungna att anpassa sig och lära sig för att kunna leva där. Han sa att aielfolket var en anledning till att han själv inte har svärd som vapen i sina böcker, utan spjut. Han uppskattade också skildringen av ”the burden of power”, som han uttryckte det.

Adam Whitehead sade att det var den första stora fantasyserierna som hade många kvinnliga karaktärer som var drivande för handlingen. Det fanns ingen ”token female”. Harriet McDougal sköt in att Robert Jordan var stolt över att han presenterade sina karaktärer utifrån vad de gjorde och inte utifrån deras kön. Det kan man ju ha lite invändningar mot, särskilt med tanke på allt tjat i böckerna om att män och kvinnor inte begriper sig på varandra och i det ju är väldigt definierade av sina kön, men okej. Han försökte i alla fall. HM berättade också om någon gång då det hade varit snack om att det skulle utvecklas ett spel baserat på WoT, men spelfolket tyckte att det var onödigt med kvinnliga spelbara karaktärer, för kvinnor spelar ju inte spel. Hon mindes inte så mycket av det hela, utöver att RJ hävdade att inte det går att göra spel av WoT utan kvinnor och därför blev det inget samarbete.

Jag blev både glad och lite trött av att höra de här grejerna. Glad för att även om jag kan ranta i timmar om allt som är fel med WoT, så hör de ändå till de böcker som har betytt väldigt mycket för mig som läsare, och det kändes lite fint att höra folk prata om vad som var bättre med dem i jämförelse med många tidigare fantasyverk. Trött för det är ju egentligen så fjuttigt. Good guys kan vara dumma, makt kan vara jobbigt, väst-är-inte-bäst, det finns många kvinnliga karaktärer. Wow liksom.

HM pratade en del om redigering och sedan började publiken fråga en massa detaljgrejer om de sista böckerna, som jag inte har läst, och då blev det tråkigt och jag gick. Jag insåg dessutom att jag fortfarande inte vet vad som händer i de sista böckerna och att jag, till min förvåning, faktiskt inte vill bli spoilad innan jag läser dem själv. Vilket kanske blir om fem år. Eller kanske aldrig.

Swecon närmar sig!

Oj. Nu har jag inte bloggat här på över två månader. Katastrof. Om ni undrar vad jag sysslar med mest för tillfället så är det detta:

Swecon

Årets Swecon heter Steampunkfestivalen och hålls på Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle 27-29 juni. Det kommer att bli skitbra! Och även om man inte är så förtjust i just steampunk, så kommer det att finnas mycket program om annan sf och fantasy också. Det ser jag och Daniel till.

Nu sitter jag här och skriver en miljon mail och undrar lite hur det gick till. Jag började med att hjälpa till med webbsidan, sedan skulle jag bara ”hjälpa till lite med programmet”, men ramlade rätt ner i träsket. Så läget är ungefär så här:

Så nu förväntar jag mig att ni alla kommer dit och njuter av programmet som vi håller på att pussla ihop! ;)

Kolla på UR Play!

201401_urplay

Här har ni något att titta på om ni kan slita er från böckerna: Elva programpunkter från litteraturfestivalen Stockholm Literature som hölls på Moderna Museet i höstas finns på UR Play. Flera intressanta grejer där. Jag tittade just på Chimamanda Ngozi Adichies föredrag om hur hon uppfattar den europeiska synen på Afrika. Sevärt.

Det finns även en hel del från förra årets Bokmässa.

Åcon! Karen Lord!

Hej!

Nu på fredag (och lördag! Och söndag!) är det dags för årets Swecon, Fantastika. Det kommer att bli hur bra som helst. Men jag vill ändå passa på att vara lite entusiastisk inför en sf-kongress som kommer att äga rum ett tag senare, Åcon i Mariehamn 1–4 maj. Vi har tillkännagivit vår hedersgäst i dag, och hon kommer, tror jag, vara en riktigt bra hedersgäst: Karen Lord.

Lord kombinerar en rad saker. Hon har skrivit science fiction (romanen The Best of All Possible Worlds, som gavs ut tidigare i år). Hon har skrivit fantasy (Redemption in Indigo, som vann och nominerades till en massa priser när den kom för ett par år sedan). Hon är doktor i religionssciologi och har en grundutbildning i fysik. Hon gör en podcast. Hon kommer från Barbados, vilket är kul, för hey, hur ofta får vi chansen att bjuda in en författare från Barbados?

Och Åcon! Åcon är så roligt. Tillräckligt liten för att man skall hinna prata med alla man vill prata med, tillräckligt avslappnad för att ha tid att umgås, tillräckligt många bra människor för att ändå kunna ha riktigt intressanta programpunkter. En av årets science fiction- och fantasyrelaterade höjdpunkter i vårt område.

Det här kommer att bli bra.

Mina rapporter från de senaste årens Åcon: 2012, 2013.

Bokmässan 2013

Två dagar på Bokmässan: roligt, intressant, intensivt, jobbigt, GAH-FOLK-ÖVERALLT. Det kändes väldigt lagom att åka hem på fredag kväll.

201310_bm01
Första programpunkten vi gick på handlade om den finlandssvenska litteraturens status i Sverige, ungefär.

201310_bm02
Första seminariet: Harriet Aagaard från KB snackade om Dewey-systemet.

Efter att ha bockat av något jobbrelaterat kändes det lämpligt hitta något att äta och sedan lyssna på när Johan Höglund föreläste om ”Den postkoloniala vampyren”:

201310_bm03
Det var intressant, men kändes alldeles för kortfattat, som det lätt blir med 20-minutersprogram. Jag får kolla upp antologin Transnational and Postcolonial Vampires istället.

201310_bm04
Nästa korta seminarium hette ”Arv, passion eller bara en klyscha?”, där förläggaren Ada Wester pratade med debutanterna Katarina Sandberg och Annakarin Thorburn. Tyvärr tycker jag inte att det handlade så mycket om att skriva om kärlek/passion, utan mer standardsnacket om att romandebutera. Synd, för åtminstone Katarina Sandbergs bok är rätt intressant i hur den hanterar kärleksklyschor och det hade varit kul att höra henne resonera mer kring det. (Thorburns bok har jag inte läst.)

201310_bm05
Efter en del irrande på golvet hittade vi en scen där Bokugglan-Tova intervjuade Jenny Jägerfeldt, som var rolig att lyssna på som vanligt.

201310_bm06
Sedan blev det seriöst jobbrelaterat seminarium. Chefen skötte sig bra.

Efter lite mer irrande tyckte jag att det var en bra sak att åka till hotellet för att checka in och lämna bagaget. Det var nog bra att komma ut och få en paus, även om det kändes surt att missa seminariet med Christin Ljungqvist. Samtidigt hade jag bestämt mig för att inte stressa för att hinna med vissa saker, utan tänkte mest låta dagen bli som den blir.

Tillbaka till mässan började jag spana efter bokbloggsmaffian och hittade ett antal av dem på mingel hos Printz. Vi flängde runt en stund till, nallade bubbel hos Vi Läser, hittade ännu flera #boblmaf-medlemmar hos Gilla böcker och begav oss sedan ut för att äta. Eftersom vi var många gick det sådär att hitta ett lämpligt ställe och folk började bli ganska desperata när vi väl fick mat.

201310_bm07
Efter middagen lämnade jag och min kollega maffian och åkte till hotellet. Jag slängde mig på sängen i mitt fånigt stora hotellrum tillsammans med dagens enda inköp (Kattbuss!) och kollade på Veronica Mars på mobilen. Heja hotell som har tillräckligt bra wifi för att klara av Netflix. ;)

201310_bm08
Utsikt över Gbg.

201310_bm11
Fredagen inleddes, precis som torsdagen, med ett besök i den finlandssvenska hörnan där Hannele Mikaela Taivassalo pratade om mörker och vampyrer och om att gå runt och ta in en stad och stirra obehagligt på folks nackar. Hon läste högt så att jag ville gräla på mig själva för att jag inte har läst hennes Svulten ännu.

201310_bm12
201310_bm13
Efter det gick jag till Seriescenen och lyssnade när Fabian Göransson intervjuade Kim W. Andersson och Natalia Batista om deras nya/pågående serieprojekt. Natalia Batistas Sword Princess Amaltea är tydligen något i stil med klassisk fantasy, fast med könsrollerna omkastade, så den köpte jag såklart. Min kollega nämnde senare Kim W. Andersson som ”den kaxige gossen med solglasögonen”.

201310_bm14
Nästa anhalt var Magnus Nordin och Amanda Hellberg som diskuterade hur läskig en barnbok får vara (svar: väldigt), men vid det laget var jag så rörig i skallen att det enda jag egentligen lade på minnet var att Amanda Hellberg föreslog att nästa variant av Lego kunde vara ”Lego: Asylum”.

Sedan var det dags för bokbloggsmingel och det var verkligen vid rätt tidpunkt, för jag började känna ett stigande hjälp-det-är-varmt-och-dålig-luft-och-jättemycket-ljud-och-jättetrångt-ARGH-SLÄPP-UT-MIG. Jag hittade en lugnare hörna på övre våningen och terapisurfade en stund innan jag begav mig för att hänga med bekanta och obekanta delar av #boblmaf igen. Förutom att det var kul att träffa dem så var det också väldigt skönt att sitta en stund, äta godis och åtgärda sin vätskebrist.

201310_bm15
201310_bm16
201310_bm17
#boblmaf

201310_bm19
Maffians egen Ord och inga visor-Jessica har just romandebuterat och fick signera. (Jag kan meddela att den boken var den enda jag läste något i under de två dagarna. På tågresan dit sov jag och på hotellet kollade jag på Veronica Mars, men tågresan hem fick jag faktiskt lite läst.)

Eftersom hemfärden började närma sig slängde jag mig ut för en sista runda på golvet. Jag ville köpa mer serier innan jag åkte hem och hoppades bland annat att jag skulle hitta Fylgia, den senaste delen i Uppsalaserien 1000 ögon.

201310_bm18
Som bonus hittade jag även upphovsmännen, som poserade snällt. Precis då gick Sara BE förbi och fick också order om att posera.

Och det var den bokmässan. Intressanta seminarier i all ära, men det roligaste var att springa på så många bekanta i vimlet. Ibland verkade det vara en nätkompis bakom varje hörn. För några år sedan var det någon som klagade över att bokbloggar typ ”gruppkramar” litteraturen och bara skriver positivt om allt. Det håller jag inte med om, men däremot verkar vi gruppkrama varandra och det är ju fint.

Vittfarnepriset

Snart är det årets Swecon. När man har varit på sf-kongress är det en trevlig tradition att skriva en kongressrapport. För att uppmuntra det delar vi på Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, ut Vittfarnepriset.

Prissumman består av ett stipendium på ettusen kronor samt en trofé.

a) rapporterar från årets Swecon
b) är skriven på svenska
c) har publicerats (till exempel på någon e-postlista knuten till sf-fandom, som Fanaclistan, i en blogg, i ett fansin och så vidare) senast femtonde november 2013
d) är en sammanhängande text (däremot är det så klart tillåtet att bearbeta till exempel en löpande rapportering)

Juryn består av redaktionen för Tystnad, det vill säga Maria Nygård, Daniel Albertsson och Johan Jönsson. Vi räknar med att läsa alla rapporter som skrivs, men vill man särskilt uppmärksamma oss på någonting man tror att vi kan ha missat kan man skicka ett mail till johan@tystnad.net.

Bakgrund: det skrevs för få ambitiösa kongressrapporter nu för tiden, tyckte vi, trots att Internet har gjort det så mycket enklare att nå ut med dem. Kongressrapporten är en egen genre, och en viktig del av sf-kongressupplevelsen – en plats både för att minnas om man var där eller få reda på vad som hände om man inte var det. Den kan vara en plats för analys och litteraturdiskussion för att följa upp saker som hände på kongressen; den kan vara en plats för att roa. Huvudsaken är att den är bra. För att uppmuntra det instiftade vi ett årligt pris för bästa sf-kongressrapportpris.

Vi var mycket nöjda med förra årets resultat. Rapporter från förra Swecon finns länkade till här, om de finns på nätet. I ett inlägg här på Tystnad meddelade vi förra årets pristagare.

Caitlin Moran-bild nr 873

201309_moran

Den mest fotade personen på Bokmässan i de Twitter/Instagram/Fb-flöden jag följer måste vara Caitlin Moran. Det här är mitt bidrag, knäppt i fredags under bokbloggmaffians mingel, då folk plötsligt började stå tryckta mot ett fönster och spana på våningen nedanför.

Sweconprogrammet

fantastikalog Ett preliminärt program för årets Swecon (Fantastika) ligger uppe här nu.

Personligen ser jag fram emot intervjun med Jo Walton, John-Henri Holmbergs föredrag om Jack Vance, hedersgästintervjun med Lavie Tidhar, panelerna om sex i fantastik och politik i science fiction och Torill Kornfeldts föredrag om konstiga saker som djur gör som förmodligen inte kommer att ha så mycket med science fiction eller fantasy att göra men nog bli ett av programmets höjdpunkter ändå. Har jag tid över finns förstås en hel del annat roligt, som vad Philip K. Dick betyder i dag, Lars-Olov Strandbergs bildvisning från gamla tider i fandom, panelen om finlandssvensk fantastik och hedersgästintervjun med Karin Tidbeck och Johan Anglemark, som kanske hade varit allra högst prioriterade om jag bara inte hade lyssnat på dem så många gånger förr.

Vi ses väl där? Jag och Maria skall dit, förstås.

Årets Swecon: Fantastika

Förra året var jag, Maria och Daniel med och arrangerade Kontrast, som var 2012 års Swecon. Årets Swecon är Fantastika i Stockholm 18–20 oktober. Eftersom vi inte arrangerar i år ser vi fram emot att faktiskt uppleva kongressen, istället för att springa runt som skållade ekorrar och se till att allt fungerar som det skall. Och det kommer att bli en kongress att uppleva! Kommittén har börjat lägga ut smakprov på programpunkter, och det ser lovande ut även om det förstås bara är några få exempel. Runt ett sjuttiotal föredrag, paneler, gruppdiskussioner och workshopar hade de tänkt trycka in över helgen, och då vill man ändå ägna tid åt att stå och hänga med folk och prata och kanske ta en öl eller två om man är lagd åt det hållet.

Det kommer att bli bra, helt enkelt: intressanta gäster, bra programdeltagare, intelligenta människor att umgås med i allmänhet, kompetenta arrangörer. Tycker man om att prata om science fiction- och fantasylitteratur, tja, då är det här en av årets absoluta höjdpunkter. Gör oss sällskap där!

Maria har skrivit om förra årets upplevelse i en, två, tre delar. Min rapport finns här. För några andra bra rapporter kan man läsa de som finns här. Eller titta på Magnus snygga bilder.

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑