Fantastika 2016

Jag packar mig en resväska för tio dagar. För Stockholm och Fantastika. För Esino Lario i norra Italien och prata Wikipedia i fem dagar. Det är den mindre av väskorna. Den större fylls med kongressrapporter. Två kollin. Ett par andra nedstuckna här och där i det utrymme som blir över. När jag anländer till Sickla är jag så trött på att släppa på dem att jag börjar tycka att det här med att trycka upp böcker är en fantastiskt dålig idé.

I Sickla är halva världen under konstruktion. Ny tvärbana river upp marken. Skyltar försöker lite tveksamt att leda oss rätt. Samlas lyckas vi göra ändå. Vid ett vägskäl möter jag Tobias Jarl. Strax därefter går Henrick Pålsson förbi mot hotellet. Stammen är på plats. Jag tar med mig en låda kongressrapporter och beger mig mot Dieselverkstaden där jag skall sälja böcker för Alvarantikvariatet innan det är dags att ta sig samman och vara seriös.

När man ändå inte kan sova kan man sätta samman kongressrapportfansin.

Folk köper begagnade böcker som stöd för Alvarfonden och därmed knasiga projekt inom svensk sf-fandom. Egentligen köper de kanske mest begagnade böcker för att det finns så många och så billiga, men den goda gärningen behöver inte förtas av detta. I ett rum borta på övervåningen sitter småförläggare och egenutgivare och försöker prångla lite läsning. De riktiga framgångarna infinner sig aldrig. Lite för att rummet inte ligger så tydligt. Å andra sidan hade de det bästa rummet på Kontrast i Uppsala utan att det spelade så hemskt stor roll. Lite mer för att de som så ofta på kongress konkurrerar med ett antikvariat för begagnad science fiction och fantasy som säljer såväl utmärkt som fascinerande usel litteratur för femte- eller tiondel av vad böcker kostar hos de övriga försäljarna, sedan Johan Kristenssons donation efter flytt till Luxemburg ofta i oläst nyskick. Hanna Hakkarainen sticker in huvudet och undrar om jag inte är klar någon gång och kan bidra med mitt förtjusande sällskap. Jag meddelar henne att jag har precis en timme: sedan skall jag se på program. Hon undrar om jag är säker på att jag är jag och inte någon annan.

Nahal Ghanbari intervjuar Maria Turtschaninoff. På engelska. Fler förstår dem så förstås. En Swecon är en tämligen internationell tillställning nu för tiden. Programpunkter på engelska är inte ett nödvändigt ont eftersom hedersgäster och enstaka andra man gärna stoppar i sitt program föredrar att tala på språket; de krävs för att kongressen skall vara meningsfull för ett inte obetydligt antal av de tillresta. Ändå: en svensk och en finlandssvensk sitter i Sverige och diskuterar på engelska. Hedersgästernas intervjuer och tal är konsekvent på engelska, oavsett om de heter Maria Turtschaninoff, Jerry Määttä, Carolyn Ives Gilman eller Caroline Mullan. Jag tycker att det är lite synd. Dels för att intervjun ändå tappar lite skärpa. Det är förstås inget fel på vare sig Marias eller Nahals förmåga att uttrycka sig på Shakespeares och Trumps språk. De råkar bara inte vara modersmålstalare. Dels eftersom många av oss rent oavsett talarens språkförmåga lyssnar bäst på vårt modersmål. Det finns otaliga chanser att höra samtal om science fiction och fantasy på engelska; de på svenska måste vi skapa. Nog är det rimligt att tänka på alla tillresta, men med Carolyn och Caroline bland hedersgästerna finns balansen mellan språken där ändå. Swecon är mer än en sf-kongress som råkar utspela sig i Sverige. Det är svensk kongressfandoms bultande hjärta. Om vi inte ens kan lyssna på hedersgästintervjuer på svenska på en Swecon, när skall vi då få göra det?

Därefter skall Lena Jonsson, Ylva Spånberg, Anders Bellis och John-Henri Holmberg under Jessica Elgenstiernas ledning reda ut vad som egentligen hände med Feminac i slutet av sjuttiotalet. Den diskussionen är på svenska. Kanske av praktiska skäl. Kanske av samma hänsyn till de utrikiska medlemmarna som fick hedersgästpunkterna att vara på engelska.

(”Sjuttiotalet var en intressant tid i svensk fandom.”
   – John-Henri)

Feminac var en grupp inom SFSF som på slutet av sjuttiotalet försökte skapa lite av ett eget rum som inte skulle vara fullt så mansdominerat, främst bevarat och ihågkommet i form av ett fansin. Panelen domineras av att alla fyra panelister håller var sitt långt anförande. Mycket längre än så hinner den inte komma på sin tilldelade tid. Kanske det bästa sättet att spendera tiden på. Det blir en av kongressens allra bästa punkter.

Lena talar om hur Feminac kom till. Om anledningarna och motståndet. Om hur framför allt, men inte bara, Ahrvid Engholm och Bellis i sin religiösa övertygelse om att gruppen inte gjorde fanac på rätt sätt förde närmast förde krig mot projektet, eller hur det åtminstone framstod så för Lena även om Bellis och Ahrvid kanske inte hållit med. Det är inte lättsamt så som det ofta blir när fandom skall prata om gamla tider. Publiken skrattar ibland åt hur idiotiskt det var. Jag kan inte förmå mig att skratta med. Det framgår tydligt att det var mycket plågsamt och rent traumatiskt för Lena: hon kände sig fullständigt utmobbad, bröts i princip ned av konflikten, lämnade fandom under trettio år och har först på sistone vågat och orkat komma tillbaka. Fansinet lades ned efter ett halvdussin nummer just efter att det började få prenumeranter. Övrigas roller blir i princip bara att förstärka eller kontextualisera Lenas berättelse. Bellis genom att intyga att han efter att ha läst gamla fansin är fullständigt förfärad över sitt eget beteende och att han förbehållslöst håller med Lena och att publiken inte skall tvivla på att ett ord hon säger är sant. Ylva genom att berätta om sin upplevelse av att vara ung kvinna i sammanhanget utan att där och då riktigt se samma problem eftersom det var enklare för henne att vifta bort: hon kände och tyckte om både Ahrvid och Bellis. Lättare att hantera då. Om hur hon i ett halvårs tid fick fyra, fem brev om dagen från Ahrvid och Bellis som försökte övertyga henne om att hon skulle börja ge ut fansin och hur det hur mycket hon än tyckte om avsändarna kanske ändå inte var en helt positiv upplevelse. John-Henri sätter konflikten i perspektiv till tongångarna inom fandom vid tillfället och hur Ahrvid och Bellis betedde sig i övrigt: om deras fullständigt fanatiska övertygelse – i alla negativa bemärkelser – och hur den som nästan all annan fanatism tog sig uttryck i att främst vända sig mot dem som gjorde ungefär samma sak som de själva, fast på lite fel sätt. Kättarna är värre än de otroende. Den katolska förföljelsen av avvikarna. Militanta sunnimuslimer som slår mot shia, eller för den delen andra sunnimuslimer med något annorlunda tolkningar. Dåtidens Ahrvid och Bellis när fandom hade fel. Om hur de satte upp planscher som liknade SFSF:s styrelse vid Hitler. John-Henri citerar ett brev från Stieg Larsson frän mitten av åttiotalet, år efter att han avgått, om hur skönt det var att lämna sf-fandom för att slippa det hela.

Den fakta som presenteras hade kunnat presenteras på tio minuter. Det stora värdet i resten av panelen är att understryka precis hur vansinnigt det var, på ett sätt som inte var roligt för de som försökte ha någon form av vettig verksamhet. Precis hur jobbigt det kunde vara att vara kvinna i allmänhet och Lena i synnerhet. Kanske skulle de bara ha ignorerat protesterna, säger Lena, och fortsatt göra sin grej. Det hade nog varit det bästa. Men man vill vara till lags. Man vill förklara varför det man gör är en bra sak. Mildra konflikten genom att bemöta. Bellis får flera applåder för sina förbehållslösa ursäkter och intyganden om att det var precis så illa det var och hur mycket han ångrar det hela. Det finns en storhet i att kunna erkänna att man var en idiot, hade fel och behandlade andra människor illa. I ursäkten. Den skall uppskattas, inte minst eftersom det gör det enklare att kunna ta det steget.

Men nog tycker jag att det är Lena som mest förtjänar applåder.

Jag ägnar stora delar av kongressen åt att trycka fåniga texter i händerna på folk. Ett litet fansin med rapport från föregående helgs kongress i Köpenhamn. Får både anledning att påminna mig själv om hur vansinnigt dålig jag är på att vika papper och tillfälle att blöda för min konst: lyckas häfta mig själv i fingret. När jag visar upp häftet, tjugofyra sidor i A5-format, för Julia, ser hon ledset på mig. “Snart kommer du behöva hjälp med ett en ny bok”, säger hon med sorg i rösten. Med ett anfall av dåligt samvete har jag insett att inte alla medverkande har fått sina exemplar av det fansin med berättelser ur Johan Anglemarks liv som jag satte samman när han fyllde femtio. Slutligen det mest ambitiösa av dem alla: kongressrapportboken som samlar berättelser från trettiosju kongresser mellan 2005 och 2015. 330 sidor. Förord. Efterord. Hårdpärm. Skyddsomslag. Stora delar av kongressen går jag omkring med någon av lådorna med kongressrapportsböcker under armen efter att rummet med Alvarfondens antikvariat har stängt. Det är en utmärkt strategi, visar det sig, för den som inte försöker övertala andra om att de bör köpa böcker men ändå gärna vill bli med dem. “Vad har du där? Åh, den där. Den vill jag ju ha ett exemplar av.”

Kongressrapporter. Med hårdpärm och skyddsomslag.

Till och med Malin Hedström går hem med boken i väskan, trots mitt dåliga samvete över att jag gått lite snabbt fram med en korrigering och hänsynslöst råkat döpa om henne.

Kongressrapporter samlar texter från tio år. “Kongresser är kongresser, och såväl program som personage och orter på vilka de utspelar sig återkommer gång på gång”, som Johan Anglemark skriver i förordet. Av och till känns det som om vi alla är vinylskivor som gärna hakar upp oss i samma spår. Bellis säger någonting om Grekland. John-Henri pratar om Joanna Russ. Fia Karlsson pratar om dillchips. Jag berömmer Merja Polvinen pedagogiska förmåga med nästan precis samma ord i två eller tre olika rapporter. Kanske behöver vi alla våra hare krishna. Dagen efter att han fått exemplar kommer John-Henri fram och säger att den hållit honom vaken länge nog att nu vara utläst. Skall man vara snäll är vi kanske alla anaforer: det finns en poetisk trygghet i det återkommande.

(“Det här är ta mig fan ett fnoskigare utgivningsprojekt än Häpna!-boken.”
   – John-Henri)

På kvällen hamnar vi en lång diskussion om retorik och filosofi och deras värden, där många som vanligt vill låta retoriken företrädas enbart av demagogiska utsmyckningar – konsten att övertala, snarare än att övertyga eller låta bli att övertalas, som vore den inte bred nog att rymma så mycket mer. Den analytiska verktygslådan för att syna andras utsagor glöms gärna bort. Jag har i alla fall Mikaela Larsson på min sida. Det är alltid fint och ibland betryggande. Torill Kornfeldt och Edward Linderoth-Olson håller inte alls med och vill bestämt hävda det filosofiska fältets klara överlägsenhet. Det passar, om inte annat, in i Mikaelas planer för Konflikt – kongressen där man för allt i världen inte får hålla med varandra. Tvist och friktion är mer intressant. Men, meddelar hon oss bestämt, disharmonin måste framföras med ett leende. Jag och Torill gör vårt bästa för att efterleva hennes anmodan.

(”Igår var översättaren Johanna Akujärvi i Uppsala för ett seminarium med retorikvetare och en och annan grecist. Diskussionen rörde huvudsakligen ett av översättarens klassiska problem, där ett ord i källspråket i målspråket närmast motsvaras av begrepp som är mer, eller mindre, specifika. Under gårdagen avhandlas den klassiska grekiskans πίστις (övertygelse, övertalning eller övertygelsemedel? Svenskan skulle uppenbarligen behöva etablera termen övertygeri, som någon påpekade) och relaterade former – övertyga(s) eller övertala(s), övertalande eller övertygande? ne.se definierar ”övertyga” som ”få (ngn) att betrakta som sanning med avs. på påstående e.d. som man själv håller för sant” och ”övertala” som ”med hjälp av argument få (ngn) att gå med på visst handlande”. Övertygande har både en klang av uppriktighet som övertalande saknar och ett annat djup. Den som är övertygad om någonting förblir rimligtvis så tills goda argument har presenterats för motsatsen. Den som övertalas behöver, däremot, så att säga egentligen inte ha blivit övertygad. Vad man än väljer (det ena eller det andra, eller rentav båda) blir konnotationerna annorlunda på svenska än på grekiska. Ibland kan man utifrån kontexten avgöra vilket alternativ som är rimligt. Ibland kan man det inte – och ibland är ett sådant stycke någonstans där det spelar roll, därför att Aristoteles Retoriken kommer att citeras om och om igen i samtal och texter om vad retorik egentligen är. Konsten att övertala är inte detsamma som konsten att övertyga.”
   – ur ”πίστις och översättarens dilemma”, inlägg på Tystnad från 2011)

“Förresten”, säger jag till Anna Bark Persson, som delar ordförandeskapet för det enda budet på nästa års Swecon men inte vill berätta vilka deras tilltänkta hedersgäster är förrän de blivit valda, “visst är Kameron Hurley en av era hedersgäster? Ni beter er precis som om hon vore det.” Hon blir lite ställd och muttrar att hon minsann inte gjort någonting annat än att prata om Kameron Hurley på precis samma sätt som tidigare. Det hjälper föga när den lilla grupp som utgörs av resten av Konturkommittén kollektivt plötsligt tyckts börjat lyssna på henne. Det här med att inte berätta hedersgästernas namn är inte lika effektivt om det är den enda hänsyn man tar till hemlighetsmakeriet.

Nahal är för trött för att ta sig hem i nattrafiken. Hon lånar den ena sängen i mitt hotellrum några timmar innan hemfärd bjuder på bättre alternativ. Det är fint att åtminstone en av oss kan sova. På väg till vårt hotell avviker Bellis, som plötsligt bestämt sig för att han bor i en helt annan del av området. Som den person som bokat hans hotellrum hinner jag börja fundera på om han nu har checkat in i någon helt annan människas rum och vad som i så fall händer med det rum jag står som ekonomisk garant för innan han återvänder, geografiskt förvirrad och blöt som en gädda.

Sömnlös släpar jag mig upp för att delta i Anna Davours workshopdiskussion om journalister och hur man skall bemöta dem. Jag borde låta bli, förstås: efter ett par år som presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia och därmed utsatt för allmänreportrar med alldeles för lite tid på sig att läsa in sig på sitt ämne och redan när de ringer en färdig story de saknar all lust att skriva om bara för att det visar sig att den illa stämmer överens med verkligheten vill jag bara muttra “helst inte alls” som svar på frågan om hur man skall bete sig i dylika situationer. Men så gör vi naturligtvis inte. Vi har någonting att sälja in. Vi spelar med i spelet och försöker vrida det till vår fördel. Vill man ha en mycket krass syn på journalistik är att sköta pressarbetet för den svenskspråkiga delen av en av världens största webbplatser en ypperligt lämpad hobby.

På vägen äter jag frukost med Hanna Hakkarainen, Jukka Särkijärvi och Linn Gröndahl, som får en ovanligt effektiv introduktion till svensk fandom. Hanna går runt och visar upp henne för kongressdeltagare: “Det här är Linn. Du borde prata med henne.”

Åka har bra och vettiga saker att säga i sin workshop. Det hade hjälpt mer om övriga deltagare hade varit lite mer intresserad av pressarbete och lite mindre av sina egna projekt. När jag får tillfälle att lämna rummet ursäktar jag mig och återvänder inte. Det är så man hanterar programpunkter som intresserar en lite mindre än man hade hoppats att de skulle göra: ingenting kräver att man stannar. Detta hindrar inte Anna Bark Persson, som följt mig dit och sedan artigt suttit kvar, att känna att jag brutalt har övergivit henne.

Eftersom jag och Anna bara är två aspekter av en och samma person blir vi förstås satta i samma paneler. Under Fantastika sitter hon i tre jag modererar. Den första utmärks av två saker: den handlar om appropiering och exotisering och alla heter Anna med dubbelefternamn. Bark Persson. Gustafsson Chen. Ceras Erlandsson. Blott Nahal är vänlig nog att avvika. “Varför är det här ett problem?” frågar jag de församlade Annorna – Nahal sitter panelens första minuter på en något sen buss på väg till Dieselverkstaden. När ingen genast tar ordet: “Anna?”

Det blir av allt att döma en omtyckt panel: flera uttrycker sin uppskattning under och efter kongressen. Framför allt Anna Ceras Erlandsson och Nahal driver diskussionen med utläggningar och exempel. Det är inte så att vi skall låta bli att låna från eller skriva om andra kulturer, är panelen rörande överens om, det skall bara göras väl. Sedan blir det vansinnigt svårt att hitta bra exempel på där detta har gjorts utan att författaren åtminstone bott i den aktuella kulturen under längre tid. Kanske hade jag gärna hört ännu mer från Kina, Anna Gustafsson Chens område, som både exotiseras i väst och där hanmajoriteten hemma gärna exotifierar minoritetsfolken. Det är i så fall förstås moderatorns ansvar. Kanske hade jag gärna önskat att vi teoretiserade lite mer. Kanske har jag bara varit på för många paneler. Det är inget fel på det som sägs. Förmodligen är förklaringen att diskussionen är större än de fyrtiofem minuter vi har till vårt förfogande.

Panel.
Bild: Fia Karlsson.

Catahya har någon form av fika. Felicia Wassberg och Sara Karlsson dyker upp för att göra mig, Fredrik Wollentz och Anna Bark Persson sällskap. Ursprungligen är vi fler. I väntan på maten inser jag att jag har glömt att hämta anteckningar för kommande programpunkt och går till hotellrummet för att hämta mitt – och Annas – material. När jag återvänder har Anna tydligen proklamerat Catahyas död och lyckats skrämma bort övriga. Istället får vi göra storslagna planer för framtiden. Catahya, konstaterar vi, är förvisso numer lite av ett museum över svunna tider – men så är även Skansen, och det är populärt. Vi bestämmer oss för att “Catahya – ungefär som Skansen” är vår nya paroll. Barnfamiljer. Djur. Nationaldagsfirande. Spontanbröllop. Daniel Andersson måste ta sitt ansvar och skaffa vigselrätt.

Två saker lär jag mig när jag går för att hämta Annas USB-minne. Det första: när du har fått nyckeln till någons hotellrum och vet att hon inte är där, ställ dig ändå – innan du öppnar dörren – frågan om det är så att hon delar det med någon annan och om det kanske är så att du först borde knacka. Det andra: om personen i fråga har en hörselnedsättning och står med en hårtork mot huvudet hjälper det nog föga oavsett.

Men Fia har åtminstone hunnit vira en handduk runt sig efter att ha klivit ut ur duschen.

Nästa panel för moderering är feministisk science fiction på sjuttiotalet och i dag, med Anna, John-Henri, Carolyn Gilman och Suzanne van Rooyen, som lyckas väl genom att företräda olika generationer och skapa en konfliktyta mellan vad som i grova drag kan betraktas som andra (John-Henri och Carolyn) och tredje (Anna och Suzanne) vågens feminism. För det mesta försöker de artigt hålla med varandra. Helt lyckas det inte. Diskussionen blir bättre på det sättet: alla är inte rörande överens om att intersektionalismens dominans i det samtida feministiska samtalet som litteraturen utgör är helt och hållet av godo. Så skapas också något av en konflikt mellan dagen och sjuttiotalet.

Feministisk science fiction: sjuttiotalet och i dag.
Bild: Emil Hernvall

Bara vid ett tillfälle känner jag mig lite vilsen i min roll: John-Henri uttalar sig, tycker jag, väl svepande om science fictions omöjlighet under islam. Jag misstänker att han har fel. Inte för att jag är positivt inställd till religionen eller anser att han i det stora har fel i sin kritik: islam tycks mig ofta – liksom kristendomen, buddhismen, hinduismen, judendomen och alla de andra barnen i varierande utsträckning beroende på plats, församling och individ – i mångt och mycket ett kärl för förtryck och moraliserande konservatism, mycket sällan feminismens bundsförvant, ett tankegods som slår kedjor kring oss. Det måste förstås inte vara så, men blir det gärna i praktiken. I islams fall sedan decennier tillbaka i mer radikal riktning, inte minst underblåst av rollen som motstånd mot västs – och Sovjetunionens – inflytande, en stark shiamuslimsk teokrati och saudiska oljepengar som slår sönder hela utbildningssystem till förmån för koranskolor. Likväl. Människan är sällan först och främst sin religiösa tillhörighet. Religion har alltid anpassat sig till lokala kulturer. Palestina är inte Pakistan. Iran är inte Indonesien. Vi är större än vår tro och vi är många. Framför allt stämmer det inte överens med vad jag har läst om science fiction i relevanta delar av världen.

Men jag är moderator. Jag skall inte börja argumentera. Inte heller kan jag: titlar och namn undflyr mig. Det är inte mitt område. Jag pausar, trevar, försöker hitta en fråga som kan få oss att nyansera diskussionen. Jag vet inte om jag lyckas särskilt väl.

Jag hinner i alla fall se att Caroline Mullan viftar med handen i luften.

Det är roligt med framtidsspekulation. Den behöver inte nödvändigtvis vara i skönlitterär tappning. På kyrkogården för aldrig genomförda projekt finns en massgrav bara för alla mina idéer som aldrig orkade hela vägen fram. Emil Hernvall påminner mig om Extrapolerat, vår webbplats för genomtänkta essäer om teknik- och samhällsutveckling i nära framtid: det allra säkraste sättet att försäkra sig om att man om och om igen kommer att ha fantastiskt fel. Jag skrev två texter och väntade på att någon av de andra skulle komponera någonting. Det har blivit en lång väntan. Påminda vill vi ändå inte riktigt släppa tanken. Emil ägnar tjugo minuter åt att på mobiltelefonen förnya ett i dagarna utgånget domännamn. För säkerhets skull.

I ett försök att snabbt kasta i mig lite föda hamnar jag istället i en diskussion om namn med Maria Turtschaninoff, Karin Waller, Karin Tidbeck, Kristina Hård, Thomas Årnfelt, Simon Lundin och Kristina Hård. Simon berättar om biblioteksrutiner för att hålla masken när folk har de namn de nu har. Maria om att sitta i intervju med människor som har namn man måste låtsas är fullständigt normala och inte får skratta. Snart har jag berättat om när jag och Julia ägnade en eftermiddag åt att prata om dubbelnamn och, efter experimenterande med namn som Ambjörn-Styrbjörn och Esbjörn-Torbjörn kom fram till att det ultimata namnet är Björn-Björn. Väl värt att döpa sitt förstfödda barn till.

Resten av kongressen kallar Maria mig Ambjörn-Björn närhelst hon ser mig.

Kontur blir nästa års Swecon. Fia blir föregående års Alvarpristagare. Båda är mycket rimliga val. Håkan Wester, även han Alvarnominerad, är förvisso också en utmärkt människa som gör bra saker för svensk sf-fandom. Men han är en yrkesarbetande fader. Hade han lagt lika mycket tid på fandom som Fia – som när hon tilldelas Nicolas Križans propellerklädda lampa arbetar på förberedelserna för tre kongresser, samtidigt – hade han varit illa lämpad för föräldraskapet.

Fia kramar sin nya lampa.
Bild: Emil Hernvall

Jag fastnar i en diskussion om skrivandets villkor med Ian Sales, som känner att han borde skriva mer men med annat arbete som äter all hans energi istället fastnar i ett evigt filmtittande. Man vill vara lagom förutsägbar: jag föreslår att han skall skriva fler noveller. Ärrad berättar han om sina upplevelser med negativa recensioner av de få kortare stycken skönlitteratur han producerat. Jag föreslår att han skall skriva på svenska istället. Då slipper han att folk bryr sig tillräckligt mycket om publicerade science fiction-noveller för att recensera dem. Så är det problemet löst.

Kontur verkar ha alla förutsättningar att göra en bra kongress. De har erfarna kongressarrangörer som Johan Anglemark, Anna Davour och Tomas Cronholm. Den har Maria Nygård, så allt webbarbete kommer att vara utmärkt. Den har bra kommittémedlemmar. Men den leds också av Anna Bark Persson och Nahal Ghanbari som aldrig har gjort kongress förut och därför driver på med engagemang och en stark vilja att inte göra fel. Det är, tror jag, en bra kombination. Det nya energin tillsammans med det gemensamma minne vi har som gör att sf-kongresser så ofta fungerar så bra.

Efter årets Swecon kommer jag att flyga till Italien för att gå på konferens i ett sammanhang som på många sätt liknar sf-rörelsens. Årets Wikimania, den internationella Wikipediarörelsens årliga mötespunkter, äger rum i Esino Lario, en italiensk alpby med ungefär lika många invånare som konferensen har deltagare. På den inhyrda bussen dit kommer vi att föra diskussioner om vem som egentligen skall ta över våra arbetsuppgifter när vi när som helst rasar ned för stupet vid sidan av serpentinvägen, med liberal inställning till behovet av skyddsräcken och byggd för mindre fordon än fullstora bussar som flera gånger måste backa för att ens kunna ta sig runt kurvorna. Men Wikimania flyttar runt i världen. Även om det finns strukturer för att föra vidare erfarenheter från år till år är det inte samma sak som att ha återkommande arrangörer i återkommande lokaler. Istället blir det en huvudsakligen ideellt arrangerad konferens där hjulet förvisso inte behöver uppfinnas på nytt varje år, men där skissen för hur det skall se ut alltid har råkat köras i tvättmaskinen när den skall lämnas över till nästa grupp.

Jag håller två presentationer på Wikimania. En i egenskap av min yrkesroll som anställd av Wikimedia Foundation, den amerikanska stiftelse som äger Wikipedia, där jag arbetar med teknisk utveckling av uppslagsverkets plattform. En i egenskap av encyklopedist på min fritid. Någon vecka före kongressen sneglar jag på programschemat och inser att de flyttat programpunkterna sedan sist. Det får de förstås göra. Jag är i byn hela konferensen. Likväl.

“It might be that I’m mistaken, but aren’t my programme items kind of scheduled at the same time?” frågar jag. “Hoppsan”, svarar programansvariga genast, “det fixar vi.” Ett par timmar senare återkommer de: “Så programmet gick precis till tryck. Men om vi flyttar runt lite bland presentationerna så har du ändå en halvtimme på dig att ta dig till den andra lokalen.”

Suboptimalt, förvisso, men sådant får man leva med. Efter ett smärre tekniskt problem på första stället – när presentationsutrustningen inte är kompatibel med min dator utan allt måste föras över till en Windowsdator, ett operativsystem jag nu för tiden är fullständigt vilse i och som ställer mig en rad frågor på teknisk italienska – och därmed hastigt förkortad presentation om bilder och deras förhållande till det neutrala perspektivet får jag till och med bilskjuts till nästa, i en byggnad en liten promenad bort. Det är ont om stora konferenscentra i små bergsbyar. Vi är där tio minuter över. Gott om tid. Eller potentiellt got om tid hade den där schemaflytten bara lite tydligare kommunicerats till alla som nu i tystnad sitter och tittar på en tom scen som de i tio minuter har väntat på att jag skall äntra för att tala om översättning av kommunikation inom Wikimediarörelsen. Halva den sand presentationen är tilldelad har runnit till timglasets nedre del.

Jag föreställer mig att det hade varit en smula mindre sannolikt på Fantastika. Inte för att Wikimaniaarrangörerna är dåliga. De löser många logistiska problem alldeles utmärkt. Men något lider de ändå av att inte redan få ha gjort sina misstag.

Men energin och mentaliteten är på många sätt densamma. Människor som huvudsakligen kommunicerar i text som någon eller några gånger om året möts i det fysiska rummet. Ett ideellt sammanhang som lägger betydande delar av sin fritid på detta så mycket annat uppslukande intresse. Blandningen av människor som lever större delen av sina liv inom rörelsen och de som är där för att det är roligt men som ändå har andra hobbyer. Diskussionerna om framtiden och vart vi är på väg och vad vi vill göra. När jag sitter på terassen utanför hotellet och diskuterar det gångna årets kaos med Anne, Nick, Jan-Bart och Katherine påminner det om diskussioner om vad som skurit sig inom fandom. När jag med Sebaastian eller Chris diskuterar framtida projekt kring bilder och bildhantering ekar det skrämmande mycket ambitiösa projekt som fötts på kongresser. På sf-kongress sitter man sina timmar för Alvarantikvariatet efter att ha sneglat i programmet så att man inte missar någonting man vill se. På Wikimania turas vi om vid Community Engagement-avdelningens bord efter att ha sneglat i programmet så att man inte missar någonting man vill se. Avskeden: kommer du till Barcelona? Till Reykjkavik? Till Wien? Till Tammerfors? Till Berlin? Till Lund? Till Montreal? Till Helsingfors? Samma fras: “Vi ses när vi ses.”

Det finns en markant skillnad förstås: Wikimania samlar några av de mest aktiva deltagarna i ett informationsprojekt som når hundratals miljoner människor. Vi debatterar framtiden för en av världens största webbplatser. Sf-kongressen är huvudsakligen relevant för de närmast sörjande, en skara som mäts i hundratal. Intensiteten skiljer sig något åt.

Men det betyder förvånansvärt lite.

Till frukost hamnar jag med Hanna och Herman Ellingsen under skyltarna som pekar mot konferensrummen Dynamiten och Kylskåpet. Hotellet har en imponerande bredd. Husqvarna har väl tillverkat både det ena och det andra, kommenterar Herman, även om jag ställer mig skeptisk till om sprängmedel någonsin stått på deras meny. Det är väl ett så gott tecken som något på var den politiska debatten och världsläget befinner sig att vi snart har utnämnt kylskåpen till det svenska försvarets frontlinje. Det är inte längre hissar som gäller. Vår beredskap är fortfarande god.

Robotar och deras moral.
Bild: Isabelle Vernersson.

Under Åkas ledning debatterar Simon, Tommy Persson och Thomas Padron-McCarthy i en diskussion om robotar, artificiell intelligens och moral, och när en robot egentligen kan räknas som ett moraliskt subjekt. Den lider något av att framför allt Simon och Tommy försöker debattera med varandra samtidigt som de egentligen för två olika diskussioner. Det är fortfarande intressant att lyssna på, inte minst med Tommys utläggningar om filosofiska problem kopplade till utvecklingen av artificiell intelligens och hur vi inte kan tillåta oss att fastna i dem om vi vill nå nästa steg i utvecklingen.

(“Vi måste kunna släppa ut en mördarrobot.”
   – Tommy)

Vi har lite svårare att förhålla oss till det faktum att den nivå av artificiell intelligens vi har nu inte rimligtvis kan vara moraliska subjekt eftersom vi antropomorfierar allt som har rörelsemönster vi inte kan förutsäga. Det är därför vi ger robotdammsugare namn och personlighet.

Mina föräldrars robotgräsklippare heter Fido. Å andra sidan kan man antropomorfiera det mesta. Vår dokumentförstörare heter Maximilian V. Julia har satt ögon på honom.

Maximilian V. Världsslukaren. Ordbane. Papprets stora skräck. Der Aktenvernichter.

Det tyska språket har värdigare ord för dokumentförstörare. Aktenvernichter. Papierwolf.

I ett svagt ögonblick har jag lovat att moderera film- och tv-seriebloggen Den onda cirkelns panel om sådant de ser på i allmänhet och amerikanska och kanske brittiska science fiction- och fantasyserier i synnerhet. Fia, Nahal, Anna Bark Persson och Hanna Svensson är på plats. Maria Nygård är sjuk i Uppsala. Frida Otterhag frisk i Japan. Jag kan nästan ingenting om den engelskspråkiga världens film och tv. Jag vet väldigt lite om de ämnen de brukar skriva om. Jag har för all del skrivit ett gästinlägg på den aktuella bloggen. Det handlade om hur postkommunistisk östeuropeisk film och tv förhåller sig till makten och upprorets pris i förhållande till den amerikanska berättelsen där Goliat alltid brukar falla för Davids slunga och Jona alltid blir uppspottad på land till slut. Kanske är det därför jag tycker att panelen är så rolig: när jag inte vet någonting om ämnet har jag alla möjligheter att lära mig någonting jag inte var medveten om förut. Under fyrtiofem minuters samtal nämner panelen i förbigående en tv-serie jag har sett och ett stort antal jag inte ens har hört talas om. Det är enkelt att koncentrera sig på moderatorrollen. Jag har ändå ingenting att tillföra diskussionen.

Vid ett tillfälle frågar jag om det inte är ett problem att så mycket av diskussionen om samhällsfrågor som äger rum – vi har pratar om hur rasism, feminism, HBTQ-frågor och andra dylika ämnen tas upp på skärmen – gör det utifrån en amerikansk kontext. Rasism, misogyni, homofobi et cetera är internationella frågor; deras uttryck och kontext kan variera från kultur till kultur utifrån förutsättningar och historia. Nahal tycker att så inte är fallet: vår kultur, säger hon, som har närmare insyn i varierande sådana än de flesta svenskar, är ändå så lik den amerikanska, och vår förståelse för den amerikanska kulturen blir allt större tack vare all populärkultur vi tar till oss därifrån. Jag vet inte om jag är helt bekväm med den beskrivningen. Dels eftersom jag undrar om populärkulturen nödvändigtvis är en god representant för den kultur den uppstår i. Det finns alltid en förförståelse vi saknar. En klangbotten tv-serien tar för given men som vi inte känner till. Vi ser strängarna men inte vad som händer i resonanslådan. Jag var inte längre särskilt ung och hade sett referenser till en “yearbook” otaliga gånger innan jag fick förklarat för mig vad det egentligen är för någonting. Det förklarades inte i de kulturella verk där det förekom. Det är sådant man vet. Dels eftersom fokuset på de amerikanska frågorna gör att vi får mindre utrymme att diskutera våra egna. Den amerikanska rasismen är inte den svenska rasismen. Misstron mot det avvikande är allmänmänsklig; de historiska sammanhangen och de specifika yttringarna skiljer sig åt från plats till plats. Det amerikanska samhället tycks mig ofta ytterst främmande, och då arbetar jag ändå med amerikaner: talar med dem dagligen, arbetar för en amerikansk organisation utan det skyddande lager ett svenskt kontor utgör, är regelbundet i San Francisco. Men jag misstänker att både jag och Nahal är åt var sitt håll avvikande värden vad det gäller att ha stöpts i amerikansk populärkultur.

Säkert har någon på vägen också missförstått den andra. Antagligen jag.

Varje gång jag påpekar för någon av mina amerikanska vänner att världen lär känna dem genom Hollywood, tv-serier och amerikanska presidentvalskampanjer får de något förtvivlat i blicken.

Onda cirkel-panelen. Bloggare diskuterar med okunnig moderator.
Bild: Isabelle Vernersson.

Tillsammans med Fia, Anna, Sara Stridh, Marie Lennerstrand och Björn Hedblom försöker jag kasta i mig en snabb bit lunch. Vi fortsätter på diskussionen om tv-serier och vad som egentligen är stereotypt. Är det tyskt att vara naken? Kanske. Den tyska nudismen – die Freikörperkultur – skall inte underskattas, förstås. Sara nämner antalet spoilers i paneldiskussionen och hur åtminstone en stackars åhörare plågat lämnat lokalen för att inte få sitt tv-tittande förstört för sig. Jag muttrar någonting om studier som antyder att det inte finns minsta negativ effekt i uppskattningen av ett verk bara för att man vet vad som skall hända. Någonstans tycker jag att diskussioner om kultur är meningslösa om man måste tassa på tå runt den tämligen centrala frågan om vad som händer i verket och att man inte förvisso inte bör avslöja vad som händer bara för att avslöja vad som händer men heller inte ta någon hänsyn till detta om det nu är så att det gör samtalet bättre.

Jerry skall föreläsa om undergången i litteraturen. “Har jag hört dig säga det här förut?” frågar jag försiktigt innan presentation. Han försäkrar mig om att det mesta är nytt. “Men du har hört mig prata om ruiner, eller hur? Det tar upp sista fjärdedelen ungefär. Du kan gå när du märker att du känner igen vad jag säger.” Det är en intressant föreläsning som vindlar mellan olika – men sammankopplade – delar av hans forskning. Om katastrofer i allmänhet och hur de har vindlat fram och tillbaka genom åren: hur de blir mer eller mindre populära mellan olika tidpunkter, kanske beroende på allmänna samhällsstämningar. Hur de försvinner nästan helt under världskrigen. Kanske för att apokalypsen inte behöver skildras i fiktionen när den redan befinner sig utanför dörren. Kanske för att alla som skulle skapa dem håller ett vapen i handen eller har lagt sin penna i krigstidspropagandans tjänst istället för skönlitteraturens. Kanske eftersom det är pappersbrist och svårare att trycka böcker. Om hur den engelskspråkiga undergångsgenren rent geografiskt förflyttas någon gång på sjuttiotalet, från ett tydligt brittiskt inflytande till att markant domineras av amerikaner. Om hur John Wyndhams The Day of the Triffids var så mycket mer uttalat politisk i sitt första manusformat än det som dök upp i tryck, med antimodernism och kapitalismkritik som fallit bort. Om vad apokalypsskildringarna säger om vad det är att vara människa, om än kanske inte medvetet så – vad vi föreställer oss att vi är om det tunna lagret civilisation skalas bort.

Sedan blir det ruiner. Då säger han ju ingenting som inte alla redan vet.

Jerry lär oss om undergången.

Istället hamnar jag utanför programsalarna med Anna, Nahal, Alice Hedenlund och Carolyn, som snällt sitter vid ett bord utifall någon skulle vilja ha någonting signerat och någon gång också kladdar dit sitt namn i någon bok. Anna berättar om hur hon läst tidigare nyttjad Nicola Griffith där föregående läsare tydligen varit något mindre bekant med författarskapet. “Lesbians?” spekuleras det i marginalen varje gång det finns skäl att misstänka detta. “Lesbians?” Slutligen anser sig den tidigare läsaren ha fått det konfirmerat för sig: “Lesbians!”. “Lesbians!” berättar sedan marginalen varje gång det finns skäl att påpeka detta med något “Gays!” här och där för att bryta av. Nahal gör oss medvetna om Gooderhams Dedicated to You, som gått igenom antikvariska böcker efter noteringar som berättat om böcker som givits bort för att säga någonting särskilt i olika situationer. Vilken är egentligen den perfekta boken medelst en gravid hustru kan tala om att hon lämnar sin man?

Åka håller en workshop om att skriva kongressrapporter. Den glömmer jag helt bort att gå på, som moraliskt stöd om inte annat. Det är synd: workshoppar är ett utmärkt inslag på kongresser och det är så bra att en kompetent människa som Åka tar initiativ till flera stycken. Å andra sidan verkar det ha kommit ganska lagom många för en person att hantera redan utan mig. Istället plockar vi tillsammans med Johan Anglemark och Stefan Isaksson ned Alvarantikvariatet i otaliga banankartonger. Snart får vi sällskap. Först kommer Anna Bark Persson förbi för att hjälpa till. Sedan Nahal. Johan börjar förklara hur processen går till. “Är avslutningsceremonin över?” frågar jag. Johan ber att han bara skall få förklara klart. “Har ni varit på avslutningsceremonin?” frågar jag. Johan ber, en smula irriterat, att bara få berätta hur de skall packa ned böckerna i lådorna. “För om ni inte har varit på avslutningsceremonin är det kanske så att båda ordföranden för nästa års Swecon inte bör stå och packa böcker när överlämningen äger rum” envisas jag.

Avslutningsceremonin är inte över. Swecons ande har inte lämnats i Uppsalahänder. Vi enas snart kring åsikten att det för just Anna och Nahal är viktigare än hur antikvariatets böcker skall packas.

Efter antikvariatet följer själva kongressen: sakta packar vi ihop oss själva och Fantastika övergår i att fira att hunden är död. Med John-Henri, Ylva Spångberg, Jörgen Forsberg och Gunilla Jonsson diskuterar jag författarfotots roll i den nya svenska litteraturutgivningen och att det verkar ha antagit roller och utseenden som förbluffar oss en smula. Kanske blir vi bara gamla. Äldre. Snart gör sig hungern gällande och de flesta vågar sig mot den överfulla bistron i hopp om att förr eller senare kunna serveras en smula mat. Jag och John-Henri hamnar utanför och diskuterar uppslagsverk. Om hur svårt det kan vara att få en liten faktabit rättad i Wikipedia om man bara kommentarslöst ändrar den utan att vara medveten om att redigeringar faktiskt bevakas i realtid och att ändra ett årtal till ett annat följer ett vanligt mönster för vandalism. Det underlättar något otroligt om man vill källbelägga eller åtminstone med en redigeringskommentar förklara vad man gör och varför. Om problemet med att Wikipedia handlar om verifierbarhet snarare än sanning och de konflikter som därmed uppstår i mötet med artikelsubjekt som vill korrigera en uppgift. Å ena sidan finns det utifrån en dålig förståelse för att det som verkar vara en osamarbetsvillig vägg som klamrar sig fast vid sina felaktigheter är processer som uppslagsverket behöver för att överleva, det som gör att Wikipedia ändå fungerar så väl som det ändå gör, själva anledningen till att det har tagit sig dit att så många dagligen vänder sig dit för att slå upp saker och ting. Dessa processer är vad som skiljer uppslagsverk från kaos. Å andra sidan är det inte alltid de som regelbundet redigerar och har gjort så i åratal riktigt minns hur ogenomtränglig den byråkratiska muren kan verka utifrån och hur mycket det finns att vinna på att vänligt gå människor till mötes, pedagogiskt förklara vad problemet är och hur man tillsammans kan lösa det istället för att kortfattat meddela att den som försöker rätta artikeln gör fel.

John-Henri pratar om den uppsats han läste för några år sedan som undersökt hur förståelsen för science fiction-begreppet under en viss tid ändrats i Sverige genom att studera hur John-Henri Holmberg, Mats Linder och Bertil Mårtensson förhållit sig till det i SF Forum under några år och som utgångspunkt tar fasta på Nationalencyklopedins definition. Det är förvisso på alla sätt vettigt, men, tycker han, det hade ju kunnat nämnas att de aktuella skribenterna var tonåringar som i några fall råkade hamna över tjugostrecket och att eventuella förändringar i synen på science fiction kanske mindre speglade någon form av temporal utveckling och mer det faktum att de växte upp. Eller att Nationalencyklopedins definition skrivits av en mycket senare John-Henri Holmberg. Jag berättar om en avhandling om Wikipedia baserad på fyra intervjuer med personer som anses tillhör projektets kärna och fyra personer i periferin, som gjort ett mindre antal redigeringar, samt en föreläsare. Själv är jag är två av dessa nio wikipedianer: dels som Johan Jönsson, där författaren har lyssnat till och spelat in en föreläsning jag hållit hos Uppsala Learning Lab vid Uppsala universitet, dels som informant under pseudonym. Han för ett rimligt resonemang om varför han har valt att ha kvar pseudonymiseringen av samtliga informanter, även i de fall där de av olika skäl är enkla att identifiera för människor som är inblandade i den svenska delen av Wikimediarörelsen, och detta kräver förstås att man inte meddelar att pseudonymen och Johan Jönsson är samma person. Det är säkert, givet materialet, den bästa lösningen. Likväl kunde läsaren förmodligen vinna på vetskapen att de situationer i boken där Johan Jönsson och hans pseudonyma jag jämförs med varandra och finns föra likartade resonemang är det uttalanden från samma människa med ett par månaders mellanrum.

Snart går samtalet över mot andra ungdomssynder och vad man egentligen kan hitta i Kungliga bibliotekets science fiction-fansinarkiv om de bara kunde göra materialet sorterat och tillgängligt någon gång. En guldgruva för den forskare som i framtiden vill skriva om svenska litterära storheter som Erik Andersson. Eller Steve Sem-Sandberg.

Så arg han skulle bli.