Tystnad

Läsning pågår

Finncon 2016: Tornet i Tammerfors

i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.

Sedan badar de bastu.

1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.

På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.

Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.

ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.

2.
O’Connell’s bjuder på öl åt alla som har råd att betala och sittplats åt de utvalda få. Istället hamnar vi stående framför tv:n där Teemu förklarar volleybollens ställning i Finland, vilka sporter som har ett förhållande till det svenska språket och vad man spelar om man talar finska. Esko Suoranta kommer fram och hälsar och förklarar att vi är bekanta eftersom han följer mig på Twitter. Det är trevligt men förvirrande: Twitter är ett underlägset medium som plockar fram mina allra tråkigaste sidor. Självförtroendet är mig knappast främmande, men jag har alltid haft lite svårt att förstå varför människor jag inte känner följer mig där. Utan att nödvändigtvis behöva anses vara intelligent, trevlig, rolig, intressant eller bra är jag åtminstone intelligentare, trevligare, roligare, intressantare eller bättre nästan överallt annars. Det korta formatet är inte mitt. Men sådant skall man aldrig avslöja, så det säger jag ingenting om. Jag får honom att förklara vad han skall skriva sin doktorsavhandling om istället.

3.
Tiden går i en cirkel. Ormen äter sin egen svans. Michael Pargman förlorar en hård bordshockeyfinal mot Pasi Vihinen. Så är allt som det skall vara och alltid har varit.

Teemu Ahonen visar upp ett kort på mig och Miikka Riikonen från 2012, sist vi var i Tammerfors, där vi sitter i ett hörn på O’Connell’s och är vackra för världen. Jag har mindre hår än 2012 och puben har nya soffor. I övrigt är allt sig likt. Miikka ser ut då som nu. Evig. Som hade hans singularitet redan anlänt.

Jukka Särkijärvi har läst Samuel R. Delany lite på måfå och råkat komma över författarskapets något mer pornografiska delar. Jag frågar vad han hade väntat sig. ”But this is the writer of Dhalgren!” utbrister han. O sweet summer child.

Tommy Persson försöker övertyga Jukka Halme om att steget till att vara ett rymdimperium är betydligt mindre intressant att skildra i litteraturen än rymdimperiet i sig. Fler stora rymdskepp. Mindre bygga stora rymdskepp. In medias imperia. Plötsligt tycker han att jag skall skriva ett manifest. ”The Johan Jönsson manifesto!” Jag är inte ens säker på att jag skulle skriva under på det: jag tycker om när saker växer fram. Som barn uppskattade jag Alexandre Dumas Greven av Monte Cristo just av den anledningen: den långa uppbyggnaden av hans hämnd. Själva utförandet var inte lika spännande. Jag föll aldrig för Scott Lynchs författarskap, men som avkopplande nöjesläsning var jag mycket förtjust i partierna där huvudpersonerna bygger upp sina kunskaper och sitt kapital utan att riktigt veta vad de skall göra med det innan de faller offer för Capa Raza, Lynchs egen Edmond Dantès. Det är oklart om det finns mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd. ”It can’t be the Johan Jönsson manifesto, but it can be a Johan Jönsson manifesto”, erbjuder jag generöst. Dumt att förneka ett manifest sitt namn om det fortfarande står en fritt att sätta det på andra. Så föds en ny genre: Johan Jönsson-manifesten. Fast Tommy får skriva det själv. Det är han som tycker saker.

Johan Anglemark har säkert åsikter även om rymdimperier och litteratur. Men han lägger mycket mer energi på att påpeka för omgivningen hur engelskans a och the borde uttalas när de betonas.

4.
En stund smiter jag undan för att äta mat någon annanstans i ensamhet. För att få ett riktigt bord. För att slippa vänta i överfull pub. För att få mat som inte är pubmat. Och viktigast av allt: för att få lite tid undan alla andra. I två veckor har jag nästan konstant umgåtts sf-kongress eller konferens. Jag är en person som trivs bäst med att sitta hemma och läsa böcker, bygga uppslagsverk och skriva små texter. Jag arbetar lyckligt hemifrån eftersom jag slipper att ha andra människor runt mig och kan stänga in mig på min kammare i mitt eget hem. Efter för mycket umgänge på för kort tid är jag en uggla bland ruiner. En pelikan i öknen.

iii.
Namnet Tammerfors – Tampere – kommer från fornsvenskans þambr, tjockmagad. Vattnet har den effekten: det är inte giftigt, men människor som regelbundet dricker ur forsens vatten kommer med tiden att lägga på sig lite extra runt midjan. Klädstorlekar är större i Tammerfors än i Helsingfors eller Åbo. I äldre dagar kunde bönder ta flera dagars omväg för att få släcka törsten i Tammerforsens vatten i hopp om att lägga på sig tillräckligt för att se något mer välmående ut. Ingenting har lidit så mycket av att turistindustrins framväxt sammanfallit med striktare utseendeideal som Tammerfors potential som kurort.

En undersökning som kommunen genomförde för några år sedan listade detta som den tredje vanligaste orsaken att flytta från staden.

5.
O’Connell’s har ingen uteservering. De har en öppen dörr ut mot trottoaren där människor badar i kvällssolen medan de röker sina cigaretter eller andas in andras rök som belöning för sina insatser i samtalandet. Jag står lutad mot dörrposten med ena handen innanför dörren. Halvfullt är mitt glas, strikt den finländska alkohollagstiftningen.

Vi går när lokalen sluter sina portar för natten. Med oss på promenaden har vi en slumpad människa ur lokalbefolkningen som börjat promenera åt samma håll som vi. När han inser att det är Fia Karlsson och jag som är anledningen till att sällskapet talar engelska envisas han berusat med att byta till svenska. Jukka Särkijärvi kommer aldrig att slippa undan. Fia svarar med den finska hon behärskar, vilket som ordbok betraktat blir tunt och kort.

6.
Jag har någon form av ambition att se Jasper Ffordes hedersgästtal. Men då måste man gå upp tidigt på morgonen. Jag kommer i tid för att lyssna på större delen av Johan Anglemarks hedersgästintervju med Catherynne M. Valentes istället. Det är en bra intervju: Johan är mycket behaglig att lyssna på och Cat intelligent och underhållande. Men den lider av två saker. För det första att Johan är betydligt mer förtjust i frågor om barndom och uppväxt än vad jag är – den biografiska inställning till att förstå ett författarskap, förmodar jag. Själv har jag aldrig kunnat uppbringa det stora intresset för människorna bakom litteraturen och föredrar när de ägnar något mer tid åt att tala om text. Kanske betyder det helt enkelt att jag borde gå på färre hedersgästintervjuer. Det andra och större problemet är att jag har hört det mesta sägas förut. Cat var hedersgäst på Åcon 2012. Hennes barndom är i stort densamma nu som då.

catvalente

Johan Anglemark och Cat Valente.
Bild: Michael Pargman.

Det är fint att åtminstone en person inom science fiction-världen upptäckte Isaac Asimov genom att läsa hans guide till Shakespeare.

7.
Fia skall leda Ben Roimola, Camilla Svedén och mig i en diskussion om svenskspråkig fantastik, vilket är ett alldeles för brett ämne att prata om i fyrtiofem minuter utan någon drivande fråga. Men så är det också en panel på jakt efter ett ämne snarare än ett ämne på jakt efter en panel: diskussionen har sin upprinnelse i arrangörernas känsla att det nog borde finnas lite mer svenskspråkigt program på kongressen mer än en brinnande önskan att diskutera någonting särskilt. Lite till min förvåning blir det en lyckad panel: en oskyldig fråga om hur den svenskspråkiga fantastiken har förändrats får Ben att börja föreläsa om sf-aktiga verk i Svenskfinland – om det nu är en vettig definition för den del av Sverige som senare kom att bli Finland men där Åbo ännu var en av de allra viktigaste städerna i det svenska riket och de svensktalande inte gör denna åtskillnad – från 1700-talet och framåt. Vid förra sekelskiftet tar jag över och pratar om Otto Witt, som var vår Hugo Gernsback och Jules Verne i ett men aldrig lyckades forma ett litterärt fält och skrev på ingenjörsprosa som illa lämpar sig njutbar skönlitteratur, och fortsätter med det svenska nittonhundratalet ur science fiction-perspektiv innan vi börjar prata om svårigheterna med att diskutera tidig fantasylitteratur eftersom den tar spjärn mot en mimetisk norm som inte alltid funnits där. Camilla kommer med vettigt valda anekdoter ur egen läsning. Jag pratar om den lilla vågen svensk fantasy som kom i slutet av nittiotalet och den stora när produktionsvillkoren tillät hobbyförlag att verka utan att ägarna behövde riskera allt de ägde och hur det tillåtit några smalare verk att hitta en välförtjänt liten publik och ett antal manus som kanske borde ha stannat i byrålådan att lämna den. Vi diskuterar vad som utmärker den svenska skräcken och när en rörelse är en rörelse och inte bara fyra verk som råkar utkomma inom några år. Jag spekulerar i att den svenska fäblessen för dystopiska och postapokalyptiska litterära framtidsskildringar har att göra med den mimetiska litteraturens ovanligt starka grepp om vår kultur och att dessa enklare har gått att försvara med att de är samhällskritiska och därför har ett kulturellt värde. Vi har roligt. Publiken kanske rentav lär sig någonting. Jag och Camilla börjar inte ens slåss som vi kvällen innan hotat att göra: hennes karatefärdigheter får aldrig mäta sig mot min krav maga-träning. Det är nog bäst så.

svenskfantastik

Svensk fantastik. Johan Jönsson, Ben Roimola, Camilla Svedén, Fia Karlsson.
Bild: Michael Pargman.

8.
(”Otto Witt är en av den svenska science fiction-litteraturens föregångare, verksam under 1900-talets första decennier. Han skulle kunna beskrivas som någonstans mellan Jules Verne och Hugo Gernsback, fast utan Vernes antydan till berättarförmåga eller Gernsbacks framgång med att nå ut till och forma ett litterärt fält. Han skrev en rad spekulativa science fiction-romaner och drev under några år tidskriften Hugin, ”för naturvetande i roande form”. Jag har läst ett par av romanerna, Jordens inre och Den underbara spegeln och kan varmt rekommendera att alla som saknar ett större intresse för science fiction-litteraturhistoria låter bli. Han skrev dessutom en del annan skönlitteratur, bland annat en rad deckare, men får allt som oftast vila i välförtjänt glömska och är nog mest ihågkommen inom science fiction-sfären. Trodde jag.

Min vän Pierre är i Ryssland. Han hittade där en av Otto Witts deckare från 1914. Den ryska baksidetexten presenterar honom som ”en av Sveriges främsta skönlitterära skriftställare”, men boken är på svenska – publicerad 2014 för ryssar som vill lära sig språket.

Otto Witt dog förvisso för tillräckligt länge sedan för att boken med god marginal skall befinna sig i domaine public så man inte behöver oroa sig för arvoden till eventuella levande släktingar. Men det gäller ju till exempel Karin Boye och Hjalmar Söderberg också. Arma ryssar.”
   – inlägg på Tystnad 2015)

9.
Som avslutande del av panelen skall vi tipsa om god svensk fantastik. Johan Anglemark står framme vid svarta tavlan för att anteckna namn och titlar. Jag pratar om Enhörningen och att vi gemensamt borde påminna Ben om att den varit ett uppskattat inslag i den svenska tidskriftsfloran så att han kanske gör mer av den. Sedan tänkte jag mycket kort nämna Erik Granström, kanske påminna om Christina Brönnestam eller Karin Tidbeck om folk inte redan läst henne. Stabila namn. Inga överraskningar för den som är bekant med de senaste tjugo årens svenska science fiction- och fantasylitteratur.

Övertygad om att han vet vad jag tänker tala om har Johan redan börjat anteckna Arne Sands namn på tavlan. Så får jag prata svensk femtiotalsexistentialism istället. Det kanske finns större värde i det.

10.
(”Det är det gamla Augsbach. Det blev nedbränt i krig, det sista kriget och det enda av betydelse, som alltid. Ändå är det så länge sedan. Men det brändes ned till ett tomt hjul på ett lerigt slagfält, utan ekrar. Hjulbanden av ringmuren, navet katedralen.

Men det började återuppbyggas. Åter och som alltid och alltid för sista gången. Å, hur uthärdar man detta ständiga hopp! Ekrarna började åter söka sitt nav, eller som det även kan sägas: gränderna sipprade åter ut ur ringmurens skydd och stadga. Först usla tider och usla gränder, små rännilar som ringlade fram mellan hus och blålera. Därpå bättre tider, rännilar som tog fart och blev bäckar. Stränderna växte, hackan ven, spånorna yrde i goda dagar. Kvinnan bredde smör på brödet, mannen bruk på stenen. Lövruskorna växte till skogar på vita nockbjälkar, alla ekrar sökte sitt nav.

Men nej. Det blev nödår. Det första – flödet krympte. Det tionde – bäckarna sinade, endast halvvägs mot navet. Yxan slogs i en bjälte, släggan ställdes mot städet. Det blev storm, därpå torka, slutligen brand. Köttet försvann från smöret, smöret från brödet, brödet ur handen. Yxan föll ur bjälken, släggan rostade, huset satte sig.

Men det blev åter bättre tider. Hur uthärdar man denna ständiga upprepning! Gränderna svällde, bröt upp och tog åter fart mellan växande stränder. Gränder möttes, parades och fick gator till avkomma. Spånen yrde, en våning blev två, lera blev trä, trä sten och stenen blommade upp i pelare, ornament och ansikten. Gatorna marscherade vidare, ofta raglande, alltid mot navet. Två gator möttes med klingande steg, slog samman, marscherade vidare men nu som en gata med två gators bredd. Släggan sjöng i alla smedjor, sotaren på alla tak, målare klängde i stegarna, skyltarna gnällde på väggarna.

Och slutligen slog alla gator samman, men endast imaginärt, en natt i en stadsbyggmästares huvud. Och byggmästaren grubblade, både den natten och många andra, över vad slags byggnad som borde uppföras till monument över så starka krafters möte. Men han förkastade alla former och fann bara ett värdigt monument: Ett tomrum.

Och byggmästaren lät händerna vila och tomrummet var uppfört. På detta sätt uppstod det stora torget i Augsbach: Ett nytt nav vilket inte är just i centrum, som det gamla, men kring vilket Augsbach ändå vrider sig, ehuru som ett excenterhjul.”
   – inledningen till Arne Sands Trollkarlens lärling)

11.
Ben får sitt exemplar av Kongressrapporter. Han är vederbörligt imponerad av hur fin den är. Tacka Nicklas Andersson för illustrationen. Tacka Julia Jacobsson för grafisk form och sättning. Allra mest imponerad är han av hur billigt det är att trycka mycket små upplagor nu för tiden. Flera gånger under helgen kommer han att återvända till det. ”Jag har ISBN-nummer över och kontakt med ett trevligt tryckeri”, säger jag. ”Om du ordnar allt annat och har någonting som kommer att gå någorlunda runt kan jag trycka upp det om inte annat.” Ben ser lika delar lockad och plågad ut. Han fortsätter att suga på karamellen. Jag hoppas att han förr eller senare sväljer den istället för att spotta ut den.

Tänk så fint det vore att få se Enhörningen i tryck igen.

12.
Stundtals leds man att tro att Åbo akademis folklorister är mangrant samlade. Vart man än vänder sig står Johan Bergman, Hans Henriksson, Rasmus Häggblom och Jacob Löfgren. Snart skall Linn Gröndahl studiemässigt sälla sig till deras skara. Nästan får man intryck av att de när som helst är redo att börja studera oss.

Som vore vi alla muminmuggar.

iv.
I östern gav Ulf jarl korpen föda. Enligt sägnen stupade han någonstans i närheten av vad som i dag är Tammerfors. När man på sjuttiotalet flyttade det tekniska universitetet utanför staden till vad som senare kom att bli stadsdelen Hervanta hittade man när man schaktade för ett nytt parkeringshus ett välbevarat lik som hade kunnat vara vem som helst men som staden bestämde sig för nog skulle kunna vara Ulf jarl. Vad som var kvar av honom behandlades och ställdes i ett glasskåp som placerades i ett hörn på universitetet där han kunde se ut över studenterna. Detta skulle låna en historisk känsla åt en ung universitetsbyggnad och uppmuntra till flitiga studier. Glasskåpet har aldrig fixerats vid sin plats.

Genom åren har polisen återbördat Ulf till universitetet efter elva nollningar, två politiska demonstrationer, fem fester och en prideparad.

13.
Det främsta problemet med att ha en akademisk konferens som fungerar som ett programspår på kongressen är att jag lägger alldeles för mycket tid på att se på program. Ingenting bättre för sig? Lika bra att gå till det akademiska programmet. Alltid lär man sig någonting nytt.

Förutom när man inte gör det. Jag har hört Mekku tala om temporalitet, narratologi och känslor i Ted Chiangs ”The Story of Your Life” förut. Men det vet jag ju när jag börjar lyssna och man glömmer så mycket. Repetition är inlärningens moder. Förvisso även taediumets. Det lär vara anledningen till att de så ofta kommer hand i hand.

Jag missar Raffaella Baccolinis keynote. Då har vi panel. Jag hinner åtminstone lyssna på Esko prata om virtuell verklighet i Thomas Pynchons Bleeding Edge och hur den förhåller sig till utopin. Nicholas Wanberg pratar om ”When the Nazis Conquer the Racists: Reading the Hierarchies of Harry Potter’s Dystopian Finale”: Rowlings trollkarlsvärlds dubbla förhållande vad det gäller relationer mellan människor och andra magiska varelser och hur lagom åtskillnad i allmänhet är det som betraktas som eftersträvansvärt. Vissa är mer jämlika än andra. Vissa är inte jämlika alls. När Mekku är färdig med sin presentation skall Saija Isomaa ta över och prata om dystopi som kommunikation – kanariefågeln i gruvan. Men det vore inte en akademisk konferens om inte tekniken hade andra planer. Det räcker inte att ljudanläggningen ger upp och hon får prata utan mikrofon. Genom hela presentationen protesterar systemet högljutt, stönar och sprakar medan Mikko Seppänen med hjälp kryper omkring och försöker reda ut vad som sker och varför. Saija ignorerar fullständigt detta. Klockan säger att det är hennes tur. The show must go on. Vid något tillfälle får hon sträcka sig över två kämpande ljudtekniker för att alls kunna gå vidare till nästa bild i sin presentation. Det är en imponerande insats.

Ingenting av hennes faktiskt slutsatser etsar sig fast i minnet. Bara hennes kamp.

14.
Anna Bark Persson har bett mig livetwittra Finncons akademiska delar. Jag är en ständig besvikelse för henne.

v.
Tammerfors har alltid haft en stark ballongdjurstradition. Ballongdjursblåsare från hela landet vallfärdar till staden för att lära sig av mästarna.

Under vinterkriget var Tammerfors Finlands mest välbevakade stad. I skogsbrynen hängde giraffer och spanade. Heliumfyllda ugglor vakade från himlen. Gigantiska ballongelefanter blåste på patrull längs gatorna. Vissa historiker har hävdat att detta är en av de bidragande anledningarna till att finländarna lyckades stå emot den sovjetiska krigsmakten.

15.
Lördagkvällens fest äger rum på Telakka. Förra gången vi var där försökte jag på scen tala finska inför ett par hundra personer med föga lyckat resultat. Den här gången finns inga så storslagna ambitioner. Inledningsvis vill vi bara få mat: Tero Ykspetäjä, Hanna och jag har begett oss till puben en smula tidigare i hopp om att alla andra skall ha gått någon annanstans för att äta. Alla andra verkar ha resonerat som vi. Någon dryg timme lär vi få vänta, meddelar de oss i baren. Tillsammans med Taimi Tietäväinen slår vi oss ned hos Ian Watson och Cristina Marcía. De lider av en annan sorts väntan: efter att resan från Spanien tagit dem mer än ett dygn har deras bagage dessutom kommit bort på vägen. Cristina kollar sin telefon åtminstone en gång i kvarten för att försäkra sig om att hon inte har missat att det skulle komma fram. Den här gången heller. Men allt är inte nattsvart, försäkrar Ian: hotellet tyckte synd om dem och har bjudit på choklad. Det finns balans i tillvaron. Cristina ser ut som om hon vill dränka hans optimism i någonting mörkt och stort och djupt.

Med Johan Bergman, Camilla, Hans och Jacob försöker jag reda ut skillnaden mellan lagom och passligt. Lagom, spekulerar vi, är det som kommer utifrån: en norm som omgivningen tvingar på en. Passligt kommer inifrån. Det man själv känner sig nöjd med. Aldrig blir detta föra vissa så tydligt som när man befinner sig på sf-kongress en lördagkväll och skall bestämma sig för om man vill ha lagom eller passligt mycket öl.

Hanna har äntligen fått sitt exemplar av Kongressrapporter efter att de medhavda exemplaren tagit slut på Fantastika två veckor tidigare. Jag har meddelat att hon rimligtvis är att betrakta som en av bokens huvudpersoner. ”I’ve been told my name is on most pages here”, säger hon, vilket är en mycket grov överdrift. Hon slår på måfå upp en sida mitt i boken. Hennes namn finns på den.

16.
Johan Anglemark muttrar någonting om sin översättning av Ted Chiangs The Merchant and the Alchemist’s Gate till svenska och hur synd det är att det nummer av Enhörningen där den – tillsammans med en essä jag skrev om Ted Chiangs författarskap – var tänkt att dyka upp aldrig blev av, utan bara publicerades på tidskriftens webbplats. Man kanske skulle kunna ge ut den som chapbook, säger han försiktigt. Så gör det, säger jag. Jag har ISBN-nummer över och kontakt med ett trevligt tryckeri. Då måste man fråga om rättigheter och sådant, mumlar Johan, och låter som om han talade om att förhandla fram ett impopulärt transatlantiskt handelsavtal. Så gör det, säger jag.

17.
De senaste åren har diverse studier som försiktigt pekat mot positiva hälsoeffekter vid måttligt intag av alkohol fått enormt genomslag i medierna. Vi vill höra att ett glas vin är nyttigt för oss. Att forskningsläget verkar säga att det egentligen inte finns någon som helst anledning att tro så har inte kunnat dämpa entusiasmen. Men att det inte är nyttigt betyder inte att det inte kan vara bra.

Vesa Sisättö fingrar lite försiktigt på kongressrapportsboken jag släpar runt i hopp om att antingen få syn på någon av dem jag lovat leverera den till under kongressen eller att någon annan spontant skall uttrycka sitt intresse. Tvekar. Väntar.

Till slut har han druckit tillräckligt många öl för att en bok med kongressrapporter på svenska skall verka som en god idé. Detta är alkoholens sanna välgörande effekt. Vi lever inte längre. Men vi blir modiga nog att slåss mot vårt tredjespråks prepositioner och andra väderkvarnar. Eller åtminstone inhandla förutsättningarna att göra så.

18.
Fia sover hemma hos Jukka Särkijärvi och Emilia Uusitalo. Det betyder att hon inte behöver betala för ett hotellrum. Varenda krona hon sparar på detta lägger hon på omgång efter omgång lakritsshots som hon givmilt delar med sig av runt bordet. Jag smuttar långsamt på min, fast besluten att vara en ö av lagom i ett hav av passligt. Samtidigt har Johan Bergman, Hans, Jacob, Camilla och Rasmus utvecklat någon avancerad ritual för att skåla: citera någonting, dricka med vänster hand, säg mums med eftertryck. Ivrigt försöker de få även en skeptisk omgivning att ta efter detta. Det går sisådär.

Det regnar lätt när jag och Hanna vandrar tillbaka mot vårt hotellrum. Som för att påminna oss om hur en nordisk sommar egentligen bör vara.

vi.
”Labyrinten blir alldeles för dyr. Vi har inte råd”, sade den ena rådgivaren. ”Vilka skall skicka fjorton ynglingar vart nionde år? Danskarna?” frågade den andra rådgivaren. ”Våra alkemister har ingen aning om hur man skall ta fram en minotaur”, sade den tredje rådgivaren. Men drottningen gav sig inte. Tammerfors behövde sin egen Asterion. Balansen i riket krävde det. När våren kom skickades de första skräckslagna barnen in i labyrinten under staden.

De hittade minotauren ihjälfrusen i en snödriva.

19.
Jag hinner se säkert fem, tio minuter av Marianna Leikomaas hedersgästintervju med Jasper. Det är underhållande och intetsägande. Förmodligen är de sista klämtande minuterna inte rätt del att döma den efter.

jasperfforde

Jasper Fforde och Marianna Leikomaa.
Bild: Michael Pargman.

Representanter för den internationella receptionsstudien kring Peter Jacksons The Hobbit-filmer presenterar metod och resultat. Irma Hirsjärvi verkar främst angelägen om att alla skall förstå precis hur krångligt det är att ge sig in på dylika internationella forskningsprojekt så att vi kan ha vett att låta bli. Som en sidokommentar delar Jyrki Korpua med sig av den bit information som fascinerar mig allra mest under hela helgen: på nätet finns långa diskussioner om hur Hobbitfilmerna fyllt ut handlingen med delar ur Silmarillion. Receptionsstudien får svar som tycker att det är dåligt. Den får svar som tycker att det är bra. Men, fortsätter Jyrki, det finns ingenting av Silmarillion i Jacksons filmer. De saknar rättigheterna att använda sig av boken. Av juridiska skäl kan Gandalf kan inte ens referera till saker han enligt filmens handling borde känna till. I någon liten mån formar upphovsrätten dialogen.

Jag förhindras att se nästan hela panelen om samhälle och zombier med Vilgot Strömsholm, Sofia Sjö och Jacob. Det är bra eftersom jag inte är särskilt intresserad av zombier – utanför zombiepornografins värld, åtminstone – och dåligt eftersom Sofia och Jacob med största säkerhet hade intressanta saker att säga ändå. Jag hinner dyka upp lagom till avslutande tips på filmer och tv-serier jag aldrig kommer att se och att se Karl-Johan Norén framför Fias zombievisa.

20.
Ipa försöker få mig, Mårten Svantesson och Johan Anglemark att engagera oss partipolitiskt med anledning av det framväxande europeiska samhällsklimatet. Ingen av oss känns vansinnigt lämpad för uppdraget. Ingen verkar vansinnigt lockad av att försöka passa in i en partikultur ens funnes det partier vi kände oss halvdant hemma i. Det finns priser man är beredd att betala i kampen för att göra världen bättre. Partimedlemskap verkar inte höra dit. Blott en själ har vi givits.

Juho Salo får syn på kongressrapportsboken och undrar vad det är för någonting. ”Ett fansin”, meddelar jag honom. Vill man känna sig smickrad kan man säga att han ser imponerad ut. Vill man vara ärlig väljer man klentrogen.

Pasi Karppanen vill inte riktigt släppa konversationen kring det nordiska antologiprojekt jag föreslog på Finncon i Åbo 2011: noveller från alla nordiska länder samlade i en bok som översätts till de olika nordiska språken. En samling, fem språkutgåvor. Det är en så bra idé. Det är så dyrt och komplicerat. Översätta från svenska till isländska. Finska till norska. Danska till finska. Finska till isländska. Några språkpar är enkla. De flesta mindre så. Det vore så fint om det blev av, säger vi, och gör inga konkreta planer för att ens fortsätta diskussionen. Jag säger aldrig att jag har ISBN-nummer över och kontakt med ett trevligt tryckeri.

vii.
När Tornet var nytt fäste man i dess topp ett kamerasystem som skulle vaka över staden. Ögat som aldrig sover, döpte de det till i en uppsluppen ceremoni med snittar och champagne som rann i floder längs väggarna ned mot marken. Tampereen-dûr hette det ömt i folkmun. Så skulle man komma tillrätta med gatubrottsligheten. Ingen skulle längre osedd kunna antasta stadens invånare. Alla skulle gå säkra hem om natten.

Men det fanns vinklar man inte kom åt. Kamerorna var inte särskilt effektiva på håll när det blev mörkt. Ett databasproblem tappade bort fem månader övervakningsfilm. Namnet blev ett hån. Någonting måste göras. Verkligheten var som den var. Namnet blott kartan. De svalde stoltheten och bestämde sig för att döpa om det. Ögat som ser en del, fick det heta.

Det var lite snopet, förstås. Men staden hade beställt nya snittar och mer champagne och hyrt in ett klezmerband och det är alltid trevligt med en bra fest så i slutändan var alla överens om att det nog var bäst att det blev som det blev. Något ouppklarat rån eller fylleslagsmål fick man leva med. Snittarna hade varit väldigt goda.

21.
Kongressen äger liksom förra gången rum i universitetsbyggnaden. På fredagen samlas man liksom förra gången på O’Connell’s. På lördagen är festen liksom förra gången på Telakka. Söndagens döda hund vilar liksom förra gången i en stuga vid en sjö utanför Tammerfors. Det finns en trygghet i detta. Allt är som det varit. Emilia kör oss dit efter ett kort besök hemma hos henne och Jukka för att mata hund, hämta handdukar och upptäcka att Ninni Aalto och Henry Söderlund av ren kärlek placerat en Christ the Lord-roman av Anne Rice i Jukkas bibliotek. Han ser vederbörligt rörd ut när han förflyttar den någon annanstans för att den inte skall besmitta övriga böcker.

På så sätt får Hervanta en guide i Jukka som när vi kör förbi kan peka ut sevärdheterna, som den enorma betongklumpen Mikontalo, byggd i slutet av sjuttiotalet och hem åt tre procent av Hervantas befolkning. Det är en imponerande konstruktion. En av de fulaste byggnader jag någonsin sett.

22.
För Ben och Johan Bergman beskriver jag mina problem med Johan Jönson, som saknar riktig nätnärvaro och hur diverse inbjudningar till litteraturfestivaler och dylikt istället regelbundet hamnar hos mig. I brist på Jönsonska kontaktvägar har jag skrivit till Bonniers och frågat om det händelsevis finns någonstans jag kan vidarebefordra sådana förfrågningar. Jag har inte fått något svar. Trött på inbjudare som inte ens kan stava till författarens namn och förlag som inte behagar besvara mina försök att se till att deras författare åtminstone kan ta ställning till om de vill bli utlockade ur sina hålor har jag lovat mig själv att börja tolka det som att det är mig de vill ha tag på, bara säga att ja för fan, det är klart jag kommer, dyka upp och prata science fiction eller uppslagsverk. Åtminstone om det finns minsta utrymme för tvekan om vem de skulle vara ute efter att kontakta. Börjar de nämna titlar blir det lite svårare. 

Ben föreslår att jag skall lösa problemet genom att skriva noveller med titlar tagna från Jönsons produktion. På så sätt behöver jag aldrig tänka att det är någon annan än mig de söker. ”Kan du komma och läsa ur Efter arbetsschema?” kan de fråga. ”Visst”, säger jag. ”Absolut.” 

Det skadar förstås inte att titlarna är bra. Näst sista våldet. I krigsmaskinen. Nod noll. Minnen av kroppar i rörelse och vila. Virus. Monomtrl. Restaktivitet. Livdikt.

De kommer bli så glada.

23.
Oftare behöver vi säga till människor att deras ansträngningar uppskattas. ”Det är problemet med att publicera på nätet”, säger Ben, ”att man inte ens vet hur många som läser. Vi har statistik men hur många träffar är botar? Hur många är människor som hamnade där av misstag och genast klickar sig bort igen?” Det är enklare att bli entusiastisk när man träffar människor som säger åt en att de uppskattar det man gör. Snart har både Jacob och Hans rekryterats till att skriva någonting nytt för Näthörningen.

24.
En svensk kongress har sällan en död hund där nakna människor minglar runt de övriga på väg mellan bastun och sjön eller sjön och bastun. Det kan man betrakta som en fördel eller som en brist.

deaddogsjö

Utanför bild: ett dussin entusiastiskt nakenbadande finländare. Med badboll.

25.
”Älä mene yksin avantoon” säger en skylt som fascinerat Cat under hela hennes vistelse i Finland. Nedanför finskan: ”Don’t go alone to the hole in the ice”. Ett rimligt råd. Exotiskt blir det först på språk som saknar ett specifik term för vak. ”Hål i isen” har en olycksbådande klang. Någonting man faller ned i. Som slukar än. Till vaken bör man förvisso gå försiktigt men med syfte. I ett försök att förjaga allt som är magiskt och vackert ur världen påpekar jag att det är engelskan som avviker bland germanska språk. De flesta har ett ord för ishål. Vak. Wake. Wak. Vök.

En referens till sparris går Cat fullständigt förbi. ”But you were at that dinner!” säger Hanna. Äntligen är någon på min sida: mina matpreferenser en majkväll för fyra år sedan är inte värda att länge minnas. Jag tackar Cat innerligt för att hon, åtminstone, bevisligen håller med om detta.

Fia kommenterar att hon förvisso är nöjd med den panel vi haft om den svenska fantastiken men att det inte var den panel hon egentligen ville ha. Hon önskade mer om hur svenska böcker påverkat oss personligen som läsare. Det, tycker jag, är tråkigare att lyssna på än analys och fakta. Jag berömmer henne för att hon ställt så bra frågor. Hon påpekar att hon fått nästan samtliga från mig efter i förväg ha frågat panelisterna om vad vi borde ta upp i diskussionen.

Det hade jag glömt bort. Vi får berömma hennes goda omdöme istället.

26.
I taxin på väg tillbaka till staden undrar jag försiktigt apropå den konversation vi för om ”rectify” och ”rectum” delar rot. Det verkar rimligt. Cat och Hanna, bilens två riktiga latinister, ger inget stöd åt detta. Nästa dag hemma skall jag hemma hos Hanna i Helsingfors slå upp orden och konstatera att minst ett etymologiskt lexikon anser att båda orden stammar från ”rectus”, rak. Det gör mig lite lycklig.

27.
Det är inte allt bubbel förunnat att fira att en död hund begravts. Hanna och jag avslutar kongressen med att sorgset dricka upp minibarens cava. Bara en gång om året är det Finncon.

Nästa dag hämtar vi upp Cat och Raffaella för att köra dem till Helsingfors och flygplatsen. Det är en trött färd i tystnad. Som sig bör när allt är över.

propeller

Hemfärd över Östersjön.

När jag flyger hem har jag mellanlandningar oräknade på dryga två veckor rest till eller från åtta olika flygplatser. Klimathotet har ett ansikte. Det bor i min spegel.

viii.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har vi också fått vårt straff: skingrade över världen är vi.

1 Comment

  1. Den som är sugen på att läsa Ted Chiangs novell ”Köpmannen och alkemistens port” i Johan Anglemarks översättning, eller Johan Jönssons artikel om Chiang gör bäst i att klicka sig vidare till
    http://enhorningen.net/Noveller.shtml#novell_12

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑