Tystnad

Läsning pågår

Etikett: landet i öst

Finncon 2016: Tornet i Tammerfors

i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.

Sedan badar de bastu.

1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.

På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.

Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.

ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.

Fortsätt läsa

Åcon: En berättelse i tretton delar

1.

Det börjar med en buss som inte är där.

Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.

I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.

lennart_ben

Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.

På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.

Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.

2.

Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.

Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.

Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.

Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.

3.

Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.

Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.

Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.

(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
   – Hanna)

Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.

4.

I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.

intervju_shimo

Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.

Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.

(”Could you imagine yourself not writing?”

”Yes, very easily.”
   – Sari Polvinen och Zen Cho)

Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.

Fortsätt läsa

Onda boken

onda boken Något dunkelt pågår vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, något mer än studenternas vanliga deppighet och stress. När studenten Pasi meddelar att han vill skriva ett arbete om den okände modernisten Leander Granlund tappar hans lärare sin vanliga fattning och verkar nästan rädd. Varför? För det finns en ond bok, som sägs leda sina läsare till helvetet, och han har stött på den förut.

Perspektiven i Kaj Korkea-ahos möjligtvis övernaturliga aka-thriller är två: Det första tillhör lektor Mickel Backman, som har svåra ryggproblem och ett halvdött äktenskap, men som brukar trivas med att undervisa. När Pasi drar upp namnet Granlund drar han också upp minnena av det värsta som har hänt i Mickels liv. Det andra studenten Calle Hollender, som dras med ångest, misslyckas med sina studier och extraknäcker som ståuppare. Han är vän med den instabile Pasi och ser honom må allt sämre.

Onda boken lät verkligen som en bok för mig. Den utspelar sig bland litteraturvetare, komplett med klagomål om litteraturens status och konkurrens om bidrag och stipendier. Den rymmer både en respekt för litteraturens förmåga att förändra liv, sorgen över att inte längre beröras (lektorn som inte längre kan läsa utan ett analytiskt filter mellan sig och texten) och rätt mycket skämtande om studentlivet. (”Det var någonting så absurt med att befinnas värdig det statliga stödet igen, för att ha läst en totalt ovidkommande kurs i pyskologi som lärt honom ingenting alls.”) Dess mystik rör en gammal diktsamling, som kanske inte håller hög litterär kvalitet (den bortglömde Granlund blev aldrig publicerad) men som besitter kraften att förgöra. Det talas om solförmörkelser och galenskap. Det är gulnade dokument, halvskrivna avhandlingar och gamla polisrapporter hit och dit. Mys!

Korkea-aho skriver dessutom med en sorts mörk humor som ofta får mig att dra på munnen mitt i karaktärernas gråa liv. Särskilt beskrivningarna av Åbo är roliga. ”Åbo var en mödosam stad att älska.” Ja, vad vet jag, jag brukar bara passera från färjan till riksvägen, halvsovande tidigt på morgonen.

Tyvärr tar Onda boken rätt god tid på sig innan den blir just ond. Det är relationstjafs, studentfylla, mikropizza och livsleda och det är inte direkt dåligt – särskilt ångestskildringarna är starka – men det är inte vad jag hade hoppats på. Istället väntar jag. Ska inte den onda boken börja härja ordentligt snart? När kommer skräcken? Det hintas ständigt om hemskheter ur det förflutna och jag förstår ju att något liknande kommer att hända igen, men det känns utdraget. Inte förrän sista tredjedelen öser den på ordentligt, skruvar upp undergångsstämningen och är den verkligen svår att släppa. Jag önskar att Korkea-aho hade börjat ta ut svängarna tidigare.

Det som dessutom är tråkigt i Onda boken är kvinnorna, eller snarare männens relationer till kvinnor, som känns som en trött klichéfest. Det är Mickels minnen av Elsa, en mycket yngre kvinna som han hade en affär med och som han tänker på som Lolita (ew – och det tyckte även hon om smeknamnet). Det är Calle, som inte fattar hur viktig flickvännen Helena är för honom förrän hon tröttnar och dumpar honom. Det enda som griper tag på det området är Mickels rädsla för att hans ryggskada inom bara några år kommer att göra honom helt beroende av sin frus hjälp, och vad det kommer att göra med dem båda. Mycket mer intressanta är de många och ofta destruktiva relationerna mellan män som skildras i glimtar.

(Schildts & Söderströms, 2015.)

Finncon 2012

Tre saker behöver du på en resa. Först en bok. Den kommer att leda dig rätt och om inte rätt åtminstone någonstans. Sedan hela strumpor. Du kan ha dem antingen på fötterna eller på tummen. Sist men viktigast: vettlöshet. Det håller myggorna borta.

Jag packar Willy Kyrklund för att återföra honom till barndomens land, slänger med lite kläder och flyger till Helsingfors. Därifrån går det då och då tåg till Tammerfors. Någonstans i Tammerfors finns en science fiction-kongress. Jag har glömt exakt var. Universitetet? Jag vill minnas att Marianna Leikomaa pratat om att de bokat universitetslokalerna. Det säger mig förstås inte så mycket – mina tidigare erfarenheter av staden är begränsade till att jag en gång bytt tåg här mellan Åbo och Jyväskylä – men min stam är ute och folkvandrar i samma riktning som jag. Jag räknar med att hitta åtminstone någon jag känner på tåget. I värsta fall har lokalborna rimligtvis koll. ”Missä on yliopisto?” faller inom ramarna till och med för mina obefintliga kunskaper i det finska språket. Någonstans har jag ett hotell. Det har Hanna Hakkarainen bokat. Hon vet säkert vilket. Saker ordnar sig, tänker jag.

De brukar göra det.

Jag hittar ingen av finländarna på stationen i Helsingfors. Istället springer jag in i Johan Frick, som Johanna Vainikainen-Uusitalo har lurat till Finland för hans första Finncon så att de kan prata om att översätta Gene Wolfe. Vi har hamnat i olika vagnar, så jag ägnar resan åt att stå i gången bredvid hans säte. Framför honom sitter Kimmo Lehtonen och efter ett tag passerar Miikka Riikonen, som egentligen inte alls skulle åka via Helsingfors men råkat gå på fel tåg och därför är ute på oväntade äventyr på färden från Joensuu.

Att hitta kongressen visar sig vara svårare än att hitta universitetet: byggnaderna är stora och tomma. Inga folkmassor strömmar. Efter ett tag hittar jag en liten skylt och Johan Anglemark, som missat den förstnämnda. ”Det här känns nästan som en Göteborgskongress”, anmärker han, men vi är redan på rätt spår.

Fortsätt läsa

August Ahlqvist-Oksanen och Aleksis Kivi: att skjuta örnar med kanon

I Bokvännen 1956 finns en serie texter om ”ryktbara eller märkliga, i huvudsak nedgörande recensioner, som en klokare eftervärld kan le åt”. Berättelserna har man tagit från de föredrag på temat som hösten 1955 hade gått i Finlands radio. I Bokvännen 8/1956 har Nils-Börje Stormbom en mycket intressant artikel om August Ahlqvist-Oksanens recension av Aleksis Kivis Seitsemän veljestä (Sju bröder). I Finlands allmänna tidning i maj 1870 beklagar han att Kivis verk över huvud taget spridits till en bredare allmänhet.

Det var i en föga lyckosam stund Finska litteratursällskapet fattade beslutet om detta arbetes offentliggörande, ty derigenom har Sällskapet ådragit sig sjelf befogadt klander, hr Kivi medömkan och löje och den finska litteraturen både klander, löje och medömkan.
 –Ahlqvist-Oksanens recension

Uppslaget skulle ha kunnat leda någonvart, anser Ahlqvist-Oksanen , men då sannolikt i en annan författarens händer. ”Nästan utan afbrott sargas läsarens känslor af de mest oblyga uttryck”: sika (svin), lurjus (stövel), konna (bov), pöllö (stolle), ryökäle (bängel), kelmi (skälm), rakki (racka), rakkikoira (byracka), hunsvotti (hundsvott), tyhmä pässi (dumma bagge), vuohipukki (getabock), kalmukki (kalmuck), villipeto (best), piikkisika (piggsvin), sonni (tjur), lunttu (slampa) – de svenska översättningarna genom Bokvännen. ”Kivis språk, fastslår Ahlqvist-Oksanen sedan”, skriver Stormbom, ”är sådant att det inte skulle tolereras ens i en hållstuga. Vilket tyder på att den gode Ahlqvist inte var särskilt hemmastad i hållstugor”. Varken 1956 eller 2012 står väl ”stolle”, ”stövel” eller ”dumma bagge” ut som helt fruktansvärda kraftuttryck – och knappast 1870 heller. Efter att ha återberättat en episod i boken som ytterligare skall skildra Kivis brist på smak och omdöme skriver Ahlqvist-Oksanen att det ”är icke möjligt att till något civiliserat språk öfversätta denna oerhörda råhet. Bläcket och trycksvärtan rodna vid återgifvandet deraf, men de som icke rodnat äro vederbörande i Finska litteratursällskapet, som till tryck befordrat sådant vanvett. […] Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska litteraturen. Särskilt innebär det en skymf mot vår finska allmoge genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorde efter naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat slag än nybyggarna i Impivaara”.

Ahlqvist-Oksanens lidelsefulla ambition, skriver Stormbom, var att göra finskan till ”ett litteratur- och kulturspråk efter västerländskt mönster”. I den kampen var han inte utan framgång: han var en föregångare för att visa att man minsann kunde skriva poesi på finska och begagna alla diverse versmått precis som på de stora europeiska språken, även om Stormbom kommenterar poesin med att den i stort sett saknar ”självständighet och ursprunglighet”.

Självständig skaparförmåga, realism och humor var saker han inte förståd sig på. Därför begrep han sig in heller på Kivi, hade inga möjligheter att se det geniala hos homom utan tyckte bara att han släpade de nationella idealen i smutsen och fjärmade den finska litteraturen från de stora förebilder den borde göra allt för att efterlikna.
 –Stormbom om Ahlqvist-Oksanen

August Ahlqvist-Oksanen var en av sin tids mest betydande finländska kulturpersonligheter, och efter hans recension dröjde det innan Kivis verk kom ut i bokform och därmed blev tillgänglig för en större allmänhet (den publicerades först i Finska litteratursällskapets novellmagasin). Inte heller hann något betydande svar på Ahlqvist-Oksanens sågning dyka upp i offentligheten under Kivis levnad: mot slutet av 1870 drabbades han av psykisk sjukdom och avled 1872.

Alla har vi våra måttstockar för hur litteratur skall mätas.

Åcon i bilder

Jag lade upp en ganska lång kongressrapport från Åcon här på Tystnad för ett par dagar sedan. Läs gärna den. Den illustrerades med några av de bilder jag tog under helgen. Här kommer fler. Jag har dessutom laddat upp en del på Wikimedia Commons, så att man skall kunna använda dem i till exempel Wikipediaartiklar. Det får gärna fler göra.

Bilderna speglar inte riktigt Åcon som jag upplever kongressen: det är väldigt många från programsalen och knappt några som skildrar det sociala umgänget. Men det här är en aspekt av Åcon.

Vi åkte till Åcon. Anna Davour var med på färjan från Grisslehamn. Liksom Andreas Davour.

Fortsätt läsa

Schildts, Söderströms och Schildts & Söderströms

Huvudsakligen under den rikssvenska kulturradarn har två av det svenska språkets på sätt och vis viktigaste förlag, Schildts och Söderströms, gått samman, någonting som av tämligen uppenbara skäl varit svårare att missa för den som läser Husis än DN. Under rubriken ”När Svenskfinland krympte” skriver Tapani Ritamäki om ämnet i Hufvudstadsbladet. Fler artiklar om ämnet går att hitta här.

Finncon 2010

Den här kongressrapporten skrev jag för Fanaclistan förra sommaren, direkt efter Finncon i Jyväskylä 2010. Det slog mig att den kanske kunde roa fler också. Karo blev för övrigt inte ordförande för nästa kongress i Uppsala och Finncon 2013 kommer att äga rum i Helsingfors snarare än i Uppland. I väntan på nästa Finncon kan man annars träffa alla möjliga bra människor på Åcon.

Edit: Illustrerade med några av Johan Anglemarks bilder.

Stockholms skärgård är vacker i sommarsolnedgång, men trasig. För många hus, för mycket skog, för lite kal, naken bohusgranit. Det är som vilken landbit som helst, som om vi rörde oss i en lång, smal vik. Så är Östersjön å andra sidan inget riktigt hav, luktar mer som Vänern än som som Skagerrak, men det gör ingenting. Man märker, när man står uppe på däck och samtidigt som horisonten på babord sida färgas röd av den annalkande solen lutar sig ut över relingen för att det luktar vatten där någonstans under färjans alla dofter, att man kanske inte är riktigt lämpad för att bo någonstans där en å är en större vattenmassa.

Jag packar Yu Huas 活着, ett kinesiskt-engelskt lexikon och Peter M. Wilsons Simplified Swahili och bestämmer mig för att lämna all annan skönlitteratur hemma i ett halvambitiöst försök att faktiskt få någonting studerat. Man skall aldrig packa klart någonting flera timmar innan man skall åka: man hinner ifrågasätta sina egna val. Rädslan, skräcken, att inte ha någonting att läsa blir för stark. Bara en roman till, tänker jag och börjar rota i en hög med oläst science fiction. Det slutar med att jag får med mig ytterligare tre: The Genocides, Camp Concentration, 334.

Det är bra att ha en hytt. Men mest för att ha någonstans att ställa sin packning: under bildäck, nära motorernas buller och skakningar – och lampknappen som lyser så starkt att man om man verkligen ville skulle kunna läsa i dess sken utan att tända lampan den är tänkt att vägleda till – vilar min väska mycket bättre än jag gör. Jag sitter ute och läser tills det blir för mörkt. När natten kryper in och blandar sig med fukten fryser jag för första gången på flera veckor. Det är, efter en alldeles för lång värmebölja, en underbar känsla. Inomhus ligger hyttlösa passagerare på bänkar och golv.

De har minsann inga problem med att sova.

”All women become like their mothers. That is their tragedy. No man does. That’s his”, skrev Oscar Wilde i The Importance of Being Earnest. Som så många andra Wilde-citat har det mer att göra med bitska formuleringar (”Jack: I am sick to death of cleverness. […] The thing has become an absolute public nuisance”) än med sanningen: jag har bakat rågbullar med riven potatis och lök att ha med mig som färdkost istället för att köpa allt jag behöver på färjan och håller, uppenbarligen, på att förvandlas till min mor.

Jag köper vin i taxfreebutiken. När jag har rullat ut väskan för att packa ned det någonstans där jag inte är i vägen noterar jag att den har blivit med skärp, ett stort, brunt damskärp som den glatt har hängt runt sig någon gång när jag tittat bort. ”Min väska ville tydligen ha det”, förklarar jag hjälpsamt när jag lämnar tillbaka det i butiken.

När Hanna Hakkarainen kommer till hotellet på torsdagkvällen har jag redan läst ut mina tre Thomas Disch-romaner, utan att kongressen ens har hunnit börja. Senare, på lördagen, säger Pat Cadigan i en panel att cyberpunk mycket var en motreaktion mot det hoppfulla i science fiction, tanken att världen inte bara kommer att se annorlunda ut, utan att vår teknik och vår kunskap även kommer att göra den bättre. Och visst finns det en optimism i sf-genren, en tro såväl på framtiden som – framför allt – på människan och hennes förmåga att utifrån de resurser hon har tillgängliga göra det bästa av situationen. (Geoffrey A. Landis novell ”A Walk in the Sun”, en berättelse människans styrka och vilja att överleva, är ett utmärkt exempel på det, den typiskt science fiction-aktiga övertygelsen om att med vilja, uppfinningsrikedom, kunskap och teknik så klarar man sig. Läs den.) Det låter, även om det är korrekt, likväl något ironiskt efter att man precis har läst igenom några av Dischs romaner, där The Genocides kan vara ett av de dystraste, mest pessimistiska sf-verk jag har läst, och Camp Concentration i sällskapet känns rent förhoppningsfull. Kanske handlar svartsyntheten i någon mån mer om människans förutsättningar än om människan själv: det är inte en vacker bild av det mänskliga psyket som Disch målar upp, men inte heller en en entydigt negativ.

Jag är inte helt säker på att Disch är en författare som vinner på att man sträckläser tre romaner utan att sova. Men de är bra oavsett vilket tillstånd man läser dem i.

Vi går till den huvudsakliga kongresslokalen, puben Sohwi. Juha Autero, Maija, Wissting, Pargman och Tommy finns där för att hålla oss sällskap: fler svenskar än finnar. När Wissting drar sig mot den väntande sängen och Cheryl Morgan som utomstående blandar sig i blir det åtminstone en jämn balans, ovanligt i finsktalande Jyväskylä: här finns inga skyltar eller information i butikerna på svenska. I ett misslyckat försök att vara artig och inte bara förutsätta att receptionisten har betraktat sina år i tvångssvenskans grepp som bortkastade frågar jag om hon föredrar engelska eller svenska när jag checkar in. Hon ser ut som om hon har svårt att hålla sig för skratt.

När Sohwi stänger drar vi oss tillbaka mot hotellrummet får vi sällskap av Maija och Juha. Förvisso ett litet roomparty, men likväl rätt sätt att inleda en kongress.

Antropologiska studier föreslår att finländare är ett morgontidigt folk. En stor scen kanske trettio, fyrtio meter upp längs gatan börjar, som en del av Jyväskylän kesä, spela musik alldeles för tidigt för att det skall vara riktigt hälsosamt. Finländarna är oftast vakna innan jag är det, vilket betyder att de måste gå upp tidigt. Slutligen, kommer jag fram till, har inget hotell jag bott på i Finland haft en ”stör ej”-skylt.

Jag slänger ihop en egen. Någonting skall Åcon ha lärt mig.

När vi skall lämna hotellrummet på fredagen möter vi Karoliina Leikomaa och Jarmo Puskala, som precis kommit fram från Tammerfors, i korridoren. Karo skiner upp och ser glad ut – ”å, personer jag tycker om som jag inte har sett på ett tag” – ända tills hon inser att de har rummet bredvid oss. Vi försäkrar henne om att vi faktiskt inte har tänkt att hålla henne vaken, och att det i allmänhet inte räcker med bara vi och kanske några få andra för att föra så mycket ljud som det blir när vårt hotellrum invaderas av tjugofem, trettio personer. Under resten av kongressen påpekar hon förvånat, flera gånger, att vi faktiskt inte har stört henne.

Hon verkar nästan en aning besviken.

Dusch- och badprodukterna går i bärplockandets tecken. Lingonschampo, lingonbalsam, lingonbadbubblor. Hanna planerar för sitt lingonbubbelbad hela kongressen utan att någonsin faktiskt hinna med det.

Lingonbalsamet har ungefär samma utseende och konsistens som sperma. Det gör det mycket roligare att sätta i håret.

(”Alvar Aalto worst architect ever”
 – graffiti på herrtoalett på universitetet)

Ellen Kushner, Delia Sherman och Pat Cadigan håller en panel om research för science fiction- och fantasyförfattare på författarhusets balkong, eftersom själva lokalen blivit alldeles för varm för att vistas i. Det är intressant att se en programpunkt på Finncon med tre engelskspråkiga gäster hållas på ett utrymme mindre än programsalen på en normal svensk kongress. Må så vara att det är tidigt fredag eftermiddag och att folk i allmänhet inte har börjat dyka upp för kongressen. Det är ändå svårt att få plats längs balkongräcket. Merja Polvinen frågar någonting om hur de som författare hanterar sådant som är främmande för läsarna – att spela på exotismen, eller att försöka göra det exotiska självklart. Delia konstaterar att hon tycker att författare som tycker att någonting är exotiskt bara för att det är främmande för dem helt enkelt är lata: en duktig författare kan främmandegöra ett dörrhandtag. Jag är inte helt säker på att jag håller med om att det är riktigt samma sak, men mer exakt hur absurd exotisering kan kännas upptäcker man sällan förrän man själv utsätts för den.

Ett av mina favoritexempel är att jämföra Peter Høegs Frøken Smillas fornemmelse for sne med Nicola Griffiths The Blue Place, Stay och Always. Smilla Qaavigaag Jaspersen är född och bitvis uppvuxen på Grönland; hon är trots dansk far och senare ofrivillig skolgång i Danmark först och främst grönlänning, och det grönländska kontrasteras mot det, förhållandevis, bekanta danska. Griffiths Aud Torvingen är en amerikansk medborgare med norsk bakgrund: det udda och ovanliga här är det skandinaviska. Hos Høeg fungerar det, åtminstone för mig. Kylan, vintern, de grönländska benämningarna på snön och isen, vävs samman till en helhet där det känns relevant utan att för den sakens skull slutar vara en exotisk krydda. Hos Nicola Griffith blir det lätt löjeväckande, av den enkla anledningen att den kultur som Griffith beskriver som någonting udda och konstigt står mig mycket närmare än den vi i boken förväntas tycka är den naturliga. Beskrivningarna av Norge som en trolsk och närmast magisk plats i The Blue Place, maten, hänvisningarna till den norska folklynnet … det blir svårt att ta på allvar. De är, särskilt The Blue Place och Always, fortfarande bra böcker. Men min läsning hade tjänat lika mycket på att undvika exotiseringen av det skandinaviska hos Griffith som den vinner på exotiseringen av det grönländska hos Høeg. Det är förstås möjligt att det beror på att Høeg är en bättre författare. Det är också möjligt att jag hade känt precis tvärtom om jag hade tillbringat hela mitt liv på Grönland.

(Grönländska har inte sextiosju eller etthundratjugotre eller femhundranittioåtta ord för snö. Däremot är det ett polysyntetiskt språk. Om man definierar ord om snö som bokstäver som sitter samman och beskriver snö kan grönländskan komma upp i väldigt många ord. Det kan å andra sidan svenskan också: vi skulle kunna säga att vi har ”gulsnö” och sedan kan folk börja prata om att svensk kultur är så besatt av snö att svenskan har ett ord för snö som folk har kissat på.)

Efter panelen fångar jag Delia för att prata med henne om panelen vi och Carolina Gómez Lagerlöf skall sitta i på söndagen. Det är i alla fall tanken: större delen av samtalet består av en lång utläggning om science fiction- och fantasyutgivningen i Sverige, och allt som är fel med den, huvudsakligen i form av att den knappt finns. Hon var dum nog att fråga.

Innan jag har pratat med Tero och Delia var jag osäker på om panelen visste vad den skulle säga och om vi hade en moderator. Efter att ha pratat med dem står allt klart: vi vet inte vad vi skall säga och vi har ingen moderator.

(”… och så häller man ett tunt lager över toaletten och låter det stå en halv dag, så får man bort skiten.”
 ”Här i Finland har vi en sådan där knapp …”
 – Tommy försöker berätta för Kenneth om det fantastiska toalettrengöringsmedel han har hittat. Kenneth är inte övertygad)

Senare under fredagen får jag revidera min antropologiska teori: ”täällä nukutaan – ethän häritse” står det på en skylt som ligger längst ned i garderoben där den talar om att folk sover och att man inte bör störa.

Kvällen tillbringas på Sohwi. Tero, Jukka, Hanna och Johan Anglemark sitter vid ett bord. Jag vet egentligen att de har tänkt planera Åcon V då. Jag har bara förträngt det för tillfället. ”This is the Åcon V meeting”, poängterar de när jag kommer fram till bordet för att sätta mig ned. ”If you sit down, you’re on the committee.” Jag orkar inte riktigt resa mig upp och gå till ett annat bord. Förmodligen en av de sämre anledningarna till att sitta i en kongresskommitté. Men jag gillar Åcon.

Jag undrar om det är ett tecken på deras förtroende för min förmåga som kongressarrangör att jag blir room party-ansvarig.

(På lördagförmiddagen får jag frågan vad jag egentligen tänker på när jag ligger på sängen och stirrar ut i ingenting. Det är en smula genant att erkänna att man funderar på programpunkter för en semirelaxacon om två år.)

Ieva Melgalve råkar starta en konversation om språk. Under resten av kvällen verkar ämnet inte riktigt lämna bordet, trots att personerna som sitter där byts ut. Jag, Hanna, Johan Anglemark, TJ Hämäläinen och Saija Kyllönen inte så mycket fortsätter att prata om språk som att personerna varje gång jag passerar eller slår mig ned återkommer till ämnet. ”Hon tröttnade nog”, säger Anglemark när Ieva ger sig för kvällen och vandrar hemåt. ”Det var hon som började”, påpekar jag. ”Hon visste nog inte vad hon gav sig in på”, svarar han.

(”I love Latin. I have a lot of videos with beautiful Latin ladies at home.”
 – Petri)

På lördagen försöker jag vara stark och modig och göra någonting jag sällan gör: gå på två programpunkter i rad. Cyberpunkpanelen lider lite av ett ack så vanligt problem: stora delar av samtalet handlar lätt om panelisternas inställning till ämnet snarare än om ämnet i sig. Det är sällan riktigt lika intressant. Pat Cadigans anekdoter är ändå roliga att lyssna på, och någonting Toni Jerrman säger får mig att inse någonting jag helt hade glömt bort: en gång i tiden, innan jag började läsa science fiction som genre, innan jag hade någon kontakt med svensk sf-fandom, var cyberpunkens estetik vad som mer än någonting annat definierade science fiction för mig. Det var aldrig stjärnor och rymdfärder och oändligheten – det intresset fanns också, långt innan science fiction-läsandet, men det, för att inte tala om ren idéspekulation, hade väldigt lite att göra med vad jag tänkte på som science fiction. Sf var en anarkistisk, sliten futurism där gränsen mellan det medvetandet och omvärlden, oavsett om det skedde genom droger eller teknologi, hade blivit suddigare, en litteratur om stadslandskap och mörka gränder och där livet aldrig blev som man hade tänkt sig.

Jag har inte så mycket till övers för högläsning, åtminstone inte av verk skrivna för att läsas. Jag har svårare att greppa texten om jag inte själv får se den, svårare att uppfatta särskilt mycket annat än bara handlingen. Text och tal har något olika förhållande till tid: det talade ordet befinner sig på ett helt annat sätt i nuet, vilket gör det mer svårfångat. Verba volant, scripta manent, så att säga. Skriven text är sällan optimerad för att läsas högt, och det faktum att vi idag läser våra romaner tyst för oss själva är ett steg framåt i mänsklighetens historia. Å andra sidan gäller det omvända för muntligt traderade berättelser: eftersom folksagan av ren nödvändighet måste slipa bort element som gör den svårare att återberätta blir den som text betraktad tråkigare, och är mer njutbar att lyssna till än att läsa. Författare som läser ur sina litterära verk på kongresser är sällan bra programpunkter: då ägnar jag hellre tiden åt att läsa själv. Men Ellen Kushners genomgång av sångerna i, eller som har inspirerat, Thomas the Rhymer är utmärkt. Framför allt när hon inte använder gitarr. Det enda som irriterar mig är att jag har läst samtliga Ellen Kushners romaner utom en: Thomas the Rhymer.

Den som inte har läst Ellen Kushner bör för övrigt göra det. Särskilt The Privilege of the Sword, som är en engagerande och alldeles underbar uppväxtroman, en välskriven bok om könsroller och att bli vuxen och kanske lite, men inte så mycket, om svärd. Den enda magi den innehåller är den som finns i varje bra bok, men det är å andra sidan alltid nog.

Vi kan inte nå det trådlösa nätverket från hotellrummet, vilket huvudsakligen leder till att det inte blir någon nämnvärd tid lagd på att kommentera kongressen på IRC den här gången. Det är förmodligen en bra sak.

En dålig sak är att jag inte går på någon av lördagens svenskspråkiga programpunkter, även om det beror på att de ligger samtidigt som de andra programpunkter under dagen jag faktiskt vill lyssna på. Det är kul att det finns program på svenska på Finncon, och särskilt i Jyväskylä känns det som om det kan behöva den publik det kan få.

Festen på lördagkvällen äger rum i en restaurang i närheten av universitetet. Vi ser först ut att komma till en fullständigt tom tillställning innan vi inser att alla har flytt till uteplatsen eftersom värmen helt enkelt gör det outhärdligt att befinna sig inomhus. Jag slår mig ned hos Marianna, Karoliina och Jarmo medan allt fler letar sig dit. Runt omkring kan man ana spåren av den traditionella maskeraden: diverse personer utklädda i huvudsakligen imponerande utstyrslar som ofta refererar till en eller annan tv-serie jag inte har sett eller annat som fullständigt går en stackars okultiverad barbar som mig förbi. (Maija och Taimi är i alla fall Holmes och Watson, inspirerade av förra årets filmatisering. Den har jag förvisso inte heller sett.) Snart letar de, och de flesta andra, sig in i inomhushettan för presentation och prisutdelning. Jag överlever genom att stanna i den relativa svalkan utomhus och oavsiktligt chockera folk genom att inte kunna undvika att avslöja min avgrundsdjupa okunskap kring allt som har att göra med Star Trek istället. Världen blir en bättre plats när Aapo bestämmer sig för att massera mina axlar. Efter att ha knådat någon halvminut frågar han lite förvånat vad jag egentligen gör med min stackars vänsteraxel för att lyckas få den att befinna sig i ett dylikt skick. Vi kommer fram till att den rimligaste förklaringen är att jag lutar mig för mycket mot vänster arm när jag ligger ned och läser.

Jag ägnar en lång stund åt att diskutera finska, zombieporr och möjligheterna för en Finncon i Esbo med Sini Neuvonen, allt medan folk sakta börjar dra sig därifrån, bortjagade av det påvra dryckesutbudet och – framför allt – priserna. Jag, Tommy och Anglemark vandrar mot Sohwi där de bestämmer sig för att ölutbudet helt enkelt inte duger när det faktiskt finns pubar med mycket bättre öl, och får med sig Jonas Wissting till Vihreä haltiatar istället. Jag konstaterar att jag nog prioriterar umgänge jag sällan har chansen att träffa framför att prata med svensk fandom över något bättre öl och slår mig ned hos finnarna istället. ”Two fifty!” säger Toni och pekar på sitt glas när han får syn på mig.

(”One Swede alone is not enough to satisfy me.”
 – anonym finska, Sohwi lördagkväll)

Min panel på söndagen börjar vid tre. Det är en bra sak: då hinner man vara vaken. Panelen har fått ytterligare en deltagare i Marianna Leikomaa, vilket förmodligen innebär att den person jag på sistone har suttit i flest paneler med (i Sverige, i Finland, på Åland) är en del av finländsk, och inte svensk, fandom. Men hon är en utmärkt panelist. Carolina har bestämt sig för att moderera. ”Urban fantasies: Staying away from paranormal romance – when we exclude vampires and werewolves – what is left?”, säger panelens beskrivning. För att hålla sig borta från dessa ämnen ägnar panelen väldigt mycket tid åt att diskutera dem. Det är en smula problematiskt för mig, eftersom jag verkligen inte kan någonting om paranormal romance, och alltid har trott att den allmänna definitionen av urban fantasy är ganska klar och välkänd.

Jag säger i alla fall ingenting om zombieporr.

Jag försöker teckna en bild av urban fantasy på svenska, det lilla som finns. Nämner Nene Ormes och det faktum att Udda verklighet är värd att nämna inte säger någonting om huruvida den är bra eller dålig, utan bara att det faktiskt skrivs urban fantasy om Malmö. Säger någonting om Neil Gaimans Neverwhere och bristen på svenska översättningar. Det blir en smula pinsamt när Delia, som sitter bredvid mig, lutar sig fram och säger att hon känner sig nödgad att påpeka att hennes Changeling, som nog går att betrakta som urban fantasy för ungdomar, faktiskt kommit ut på svenska. Så går det när böcker marknadsförs som barnböcker och inte som fantasy: ibland flyger de under ens radar.

Ellen Kushner påpekar från åhörarplats problemet med personer som skriver urban fantasy utan att ha någon riktig erfarenhet av större städer, som aldrig har bott i dem och som saknar känsla för dem, och hur det ofta hindrar deras städer från att kännas riktigt levande. En anledning så god som någon, antar jag, till varför jag envisas med att skriva science fiction-noveller om den svenska landsbygden: det är vad jag har en känsla för.

Kisu betyder kniv på swahili. Det är lite roligt.

(”But, hey, the pub is that way!”
 – jag och Hanna möter Toni Jerrman när vi är på väg till kongresslokalen)

Avslutningsceremonin avslöjar att Finncon 2012 kommer att äga rum i Tammerfors. Som god tvåa kommer nazisternas, vid det laget tomma, bas på månens baksida, framför Helsingfors och Esbo. Jag tror inte ens att de behövde manipulera valresultatet, detta första i Finncons historia. Jukka Halme protesterar spektakulärt. På finska, men likväl underhållande.

Dead dog-partyt äger rum i en stuga vid en sjö några kilometer utanför Jyväskylä. Jag tar med vad som är kvar av mitt och Hannas lådvin och ställer utanför huset, i hopp om att folk helt enkelt skall anta att det är fritt fram att ta för sig. Ett och annat glas försvinner under kvällen, men större delen får jag helt enkelt dricka själv. Petri Hiltunen försöker övertyga mig om att finländare i allmänhet aldrig skulle våga försöka ta för sig av vad de misstänker skulle kunna vara någon annans. Jag ställer mig tveksam till om de kulturella skillnaderna mellan Sverige och Finland egentligen är särskilt stora på den punkten. Jag lyckas åtminstone få Pasi Välkkynen att ta ett glas.

Jag gör mitt bästa för att ge Aapo axelmassage. Det leder mest till att jag får kramp i händerna.

I en diskussion med Juha Autero konstaterar jag att antalet deltagare på en normal svensk kongress närmast motsvarar antalet gophers på en Finncon. Han börjar spekulera i hur man skulle kunna kidnappa en Swecon för att använda samtliga medlemmar för Finncongophrande. Vi kommer fram till att det nog krävs att Finncon äger rum i Sverige för att det skall vara värt besväret.

Planerna för att få Finncon till Uppsala 2013 urartar en smula i ett samtal med Jonna Piilonen. Ursprungligen är planen enkel nog: Sverige invaderar Finland. Det går, naturligtvis, inte särskilt bra, och vi förlorar kriget. Plötsligt är vi en del av Finland och det är fritt fram att arrangera Finncon 2013 i Uppsala. Det borde gå relativt smärtfritt: svenska är trots allt redan ett officiellt språk i Finland, och som en ren bonus skulle de hundratusentals personer i Sverige som talar finska se sitt språk få en mycket bättre status. På oklart sätt kommer vi fram till att det inte riktigt duger. Jonna vill ha Boris Jeltsin som finsk ståthållare i Uppsala. Vi kommer fram till att det kräver en finsk attack mot Ryssland får att gräva upp Jeltsin, återuppväcka honom och föra en zombifierad före detta rysk ledare till svensk – och nu finländsk – mark. Vi konstaterar att ett tvåfrontskrig där den ena motparten är Ryssland förmodligen är en dålig idé. För att undvika att Finland skall behöva slåss mot såväl Sverige som Ryssland kommer vi fram till att den finska attacken österut borde ske i ett alternativt universum, från vilket vi sedan kan föra Jeltsin för att utföra sitt uppdrag. För att underlätta skall vi (mitt ansvarsområde) se till att de rysk-kinesiska relationerna i detta alternativa universum försämras till den grad att Kina invaderar Ryssland, som inte kommer att kunna koncentrera sig på att slå tillbaka mot Finland.

Skulle vi av någon anledning misslyckas kan vi alltid falla tillbaka på att Sverige helt enkelt invaderar. Det kan inte slå fel.

Finncon i Uppsala 2013 har till och med en ordförande i Karoliina Leikomaa. Redan i Göteborg lovade hon att sitta i kongresskommittén för nästa Uppsalakongress. Under Finncon utvecklades det hela på något sätt till att hon skall svara ordförande. Skulle nästa Uppsalakongress vara en Finncon, tja, då är det helt enkelt en smäll hon får ta. Efter 2012 i Tammerfors bör hon väl ändå ha ångan uppe.

Det tragiska är att Karo på riktigt är en minst lika sannolik ordförande för nästa Uppsalakongress som någon annan.

Och att det faktiskt är en bra idé. På riktigt.

Vid elvatiden lämnar vi stugan och återvänder till Jyväskylä för att fortsätta på en pub där. Jag kommenterar sömntider under kongressen och konstaterar att det faktum att jag ett par nätter bestämt mig för att göra Hanna sällskap när hon gått tillbaka till vårt hotellrum betyder att jag har gått och lagt mig flera timmar tidigare än jag förmodligen hade gjort annars. Tero kommenterar att det är första gången han hör talas om att hennes inflytande skulle ha fått någon att gå och lägga sig tidigare under en kongress.

(”No, that’s just bad taste, but that one is a crime.”
 – Johan Anglemark kommenterar vägginredningen)

När puben slutligen kastar ut oss drar jag, Hanna och Juha Autero vidare till vårt hotellrum. Vi roar oss med att fylla i hotellets responsblankett, berömmer den trevliga personalen men beklagar oss över att vi, olikt Juha, inte hade hittat glidmedel och en kondom jämte nattduksbordslådans bibel: uppenbarligen saknades någonting som var tänkt att delas ut till gästerna och även om vi inte har något behov av dessa saker så känner vi att det är vårt ansvar att inte låta efterkommande gäster dela vår besvikelse.

På måndagförmiddagen får jag, Juha och Hanna skjuts till Hartola av Jukka och Sari, som åker vidare hem till Helsingfors. De underhåller sig med att översätta ortnamn som tydligen sprider glädje från vägskyltar på landsbygden söder om Jyväskylä. Vi passerar kycklingberget. Sedan ekorrön. Strax därefter en ort som, av namnet att döma, är tillhåll för ett svin. Sari tycker att någon borde göra en bluegrassballad om Chicken Mountain; Juha att platsnamnen är som gjorda för en episk fantasyserie. Jag föreslår en episk bluegrassfantasyballad. Resten av resan går de första raderna till ”The Siege of Chicken Mountain” runt i huvudet på mig långt efter att det har slutat vara roligt.

My mama always told me, my mama always said
be careful little soldier, be careful where you tread
Beware of Squirrell Island, beware the furry dread …

Åh, kom och läs

“Det finns bara slut”, står det på baksidan av Hannele Mikaela Taivassalos andra roman Åh, kom och se här. Den börjar med ett slut, att en kvinna har skjutits i huvudet, och återkommer flera gånger till detta slut och hur varje slut är början på något annat.

Bland början och slut, längtan, saknad och död, rör sig ett antal person varav några har namn och några inte. Det är den rödhåriga kvinnan i huset med tunna väggar, på en annan våning kvinnan med brunt vågigt hår vars skalle fortfarande är hel när hon bor hos sin bror Selim och Barnet, som faktiskt har ett namn men oftast kallas barnet. Det är Barnets mor Lilybeth som kommer och går och det är historikern som kallas Baronen som dansar med Selims syster. Det är färjor som går fram och tillbaka över vattnet. Och det är språket.

Jag minns knappt vad Taivassalos första roman Fem knivar hade Andrej Krapl handlade om. Jag minns bara språket. Jag misstänker att om några år kommer det vara samma sak med den här. Taivassalo har en egen röst och närvaro. Åh, kom och se här tar tid på sig och kräver tid, kräver långsam och försiktig läsning för att mjukt trassla ut ordföljderna utan att råka riva sönder dem. Kräver att man minns och pusslar, upprepar hårfärger och dofter och epitet. Ibland glider det undan ändå, fast jag försöker.

Men handling, vilken handling? Jag bryr mig inte om den, den har också halkat iväg. Det finns bara slut? Nej, det finns inga slut, bara berättelser som alltid fortsätter.

(Söderströms, 2010)

”Här finns inget annat än andar”

Och hon reser sig och hämtar ett stearinljus, sedan ett till och ännu ett, tills hon sitter vid köksbordet omgiven av ett hav av fladdrande lågor.
Om det finns andar i närheten är lågan orolig, tänker hon, och betraktar de ryckande, dansande pelarna av ljus.
Här finns inget annat än andar.
Om morgnarna stryker en hand över hennes urblekta spetsgardin och sätter den i stilla gungning. Ett kallt drag går genom rummet. Hon brukar ligga vaken och betrakta det svajande tyget, fingrarnas tydliga dans över blommönstret, och sedan andas in den kalla fläcken som alltid vid den tidpunkten befinner sig framför hennes kudde.
Kommer du nu, far? frågar hon med luften hon andas ut.

– Mer ur Johanna Holmströms Camera Obscura

Ur Camera Obscura

”Han står vid fönstret med de grova händerna tryggt i byxfickorna och blinkar ut mot gårdsplanfyrkanten med smaken av snöblandat regn på tungan. Det är en sur smak, förpestad av föroreningarna som hänger i låga byar över hustaken, i svällande, gråsvarta moln, och han öppnar munnen. Tungan har fastnat i gommen och det torra ljudet lägger sig över orden då han talar.”

Min vana trogen har jag haft Johanna Holmströms senaste novellsamling Camera Obscura lånad fånigt länge innan jag har börjat läsa den. Det här kommer att bli bra, det är jag säker på. Hennes ord lägger sig tätt omkring mig som en filt, regnet utanför tonar bort och ersätts av det sura regnet på tungan.

Författare från andra sidan Östersjön

Jag läser Underfors av Maria Turtschaninoff, en utmärkt urban fantasyroman som utspelar sig i och under Helsingfors, och påminns om hur pinsamt sällan jag läser författare från andra sidan pölen. Om jag tänker på vad jag har läst de senaste åren kommer jag på Johanna Holmström, Sofi Oksanen, Hannele Mikaela Taivassalo, Yvonne Hoffman, Irmelin Sandman Lilius och Tove Jansson. Det är ett löjligt litet antal (och var är grabbarna?). Hjälp mig att åtgärda saken! Tipsa mig om finlandssvenska och finska författare (som finns översatta till svenska, tyvärr sträcker sig mina kunskaper i finska ungefär till att räkna till tio) så klipper jag in tipsen i inlägget.

Tipsen:

Både Jenny B och Johan J tipsade om Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit. Den har jag haft i bokhyllan i många år och ska absolut läsa någon gång. Johan nämnde också Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen.

Bokbabbel skrev ett eget inlägg om saken där hon tipsar om en rad författare. Läs!

Nordiska rådets litteraturpris

Finska författaren Sofi Oksanen har vunnit Nordiska rådets litteraturpris för sin senaste roman Puhdistus (Utrensning). Motivering:

”Sofi Oksanens roman Utrensning utspelar sig på två tidsplan i Estland, men dess teman kärlek, svek, makt och maktlöshet är tidlösa. Utrensning vibrerar av spänning: outtalade hemligheter och djupt skamliga dåd brer ut sig som ett nätverk över boken och tvingar läsaren att läsa vidare. Med ett sällsynt exakt och drabbande språk beskriver Oksanen vad historien gör med den enskilda människan och historiens närvaro i nuet.”

Jag har Utrensning hemma som 7-dagarslån just nu men måste lämna tillbaka den idag (ehm, egentligen igår) utan att ha hunnit läsa den. Hur surt är inte det.

Bokstäver och senap

”Alfabetet uppfinns av fenicierna och skrivandet tar verklig fart.
Efter några årtusenden följer recept på fransk senap.”

Eller:

”Vad vi talar om när vi kommer ut ur salongen.
Om hur film är bäst på bio.
Om hur boken var bättre än filmen.
Om att boken har verklighetsbakgrund.
Men är skriven av en spökskrivare.
Om hur man, under sömnlösa nätter, när man pressar boken mot örat.
Kan höra raspet av fjäderpennan, inne i datorn.
Du lyssnar ju inte.”

Ur Österbottnisk gotik av Ralf Andtbacka (2008)

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑