Läsning pågår

Etikett: landet i öst (Sida 1 av 2)

Läsantecknignar

Tankar om gårdagskvällens läsning.

Jag läste Fredrik Kullbergs Krig mot skönheten : Ett reportage om förfulningen av Sverige. Som någon som framför allt vill göra världen lite vackrare, som tycker att vi tar alldeles för få estetiska hänsyn, vill jag så gärna hålla med Kullberg. Ibland skaver läsningen ändå, när jag tycker att boken bli lite väl enkelspårig, när konsekvenserna av att bygga hanteras men diskussionen av att inte göra det uteblir. Den estetiska vindkraftsestetiken känns svajig när det aldrig tas upp vad man skall göra istället – bränna olja? Satsa allt på ett helt gäng kärnkraftverk som skall stå klara så snart som möjligt, och så kan Kullberg istället förfäras över vad uranbrytning gör med naturen, så som han skriver om gruvor i en annan del?

Det är ändå en bok värd att läsa, trots att jag tycker att den är bitvis tendentiös. Om hur de svenska dammutrivningarna drivits fram av hårdare implementation av EU-direktiv än vad som hade varit strängt nödvändigt – någonting som Kullberg hanterar ur en kulturhistorisk vinkel, men som också har påverkat många mindre svenska vattenkraftverk som har fått lägga ned samtidigt som vi desperat försöker elektrifiera världen. Om hur Trafikverket har rivit många gamla byggnader eftersom de inte har som uppdrag att bevara järnvägsmiljön. Riktigt intressant blir boken när den först diskuterar hur järnvägsstationerna en gång i tiden omgavs av parkmiljöer, som skulle ha inte bara estetiska utan också folkbildande syften, och anställda på Trafikverket påpekar att järnvägen nu för tiden är så hårt belastad att arbete runt den är oerhört mycket svårare än det brukade vara.

Det här är en av få böcker jag har köpt på grund av omslaget: byggnaden som rivs på bild är Strömsborg i Vänersborg. Det fick jag förstås ingenting för: Strömmarn dyker aldrig upp i boken. Jag kanske skall vara lika glad för det, eftersom jag slipper en förenklad förklaring av vad jag är plågsamt medveten om var ett komplicerat förlopp. Det närmaste vi får är en diskussion om värdet av miljön runt Öxnereds station, en av järnvägsstationerna i Vänersborg. Det livar också upp.

Jag fastnar för ett citat, där Trafikverkets chefsarkitekt Johan Folkesson resonerar kring skönhet eller avsaknad därav i deras moderna byggen. ”Trafikverkets anläggningar är liksom inte Operan. Det är vardagsmiljöer. Vi har ett stort ansvar där, att vi gör miljöer som man mår bra av att vistas i. Och det tror jag att vi gör genom miljöer som är enkla att förvalta.” Men de flesta vistas sällan i operamiljö. De åker oftare tåg. Trafikverket har så goda möjligheter att skapa en vackrare vardag, det man trött skall möta på väg hem från resan eller till jobbet. Det är miljöer som borde få bära skönheten.

Jag tyckte mycket om Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar (från 1928). ”Det är som att hitta ett konstverk som har vuxit in i naturen. Överallt på alla sidor hör denna bok hemma i traditionen. […] En så rik ton av modernistisk poesi!” skriver Tatjana Brandt i förordet.

Människorna är mekaniska leksaker.
Ibland går de sönder,
ibland skriker de
när man minst väntar.

Kerstin Söderholm

Svenska litteratursällskapet i Finland har gett ut Söderholms dagböcker, oförkortat, som e-bok. Jag bläddrar i dem, läser några anteckningar från när hon är tolv, tretton år och sörjer att jag aldrig kommer att ta mig för att läsa dem på skärmen. Jag vill så gärna, men inte tillräckligt gärna för att ta mig an dem om de inte finns på papper.

Datorns e-boksläsare anger att den epub-fil jag ändå laddar ned är 1143 sidor lång i min standardtextstorlek.

Åter till Åcon

Jag borde sluta arrangera kongresser, för alla andra inblandades skull.

Sist jag försökte vara till nytta för en svensk kongress var 2012. Jag var programansvarig för Kontrast, det årets Swecon i Uppsala. Plötsligt fick jag jobb i Malmö, åkte runt dit och till Varberg, skaffade bostad och annat när det skulle läggas program. När kongressen väl ägde rum fanns det människor där som satt i paneler och höll föredrag och blev intervjuade enligt schema efter konstens alla regler – men resten av kommittén höll lite på att få en hjärtattack på köpet. Själv stressblödde jag näsblod två gånger under söndagen. 2015 skulle jag hålla i det svenskspråkiga programmet på Archipelacon. Lagom till att det var dags att göra det mest intensiva arbetet började jag arbeta för Wikimedia Foundation, hängde i San Francisco och Mexiko City och var upptagen med att försöka hantera olika aspekter av att vi skulle övergå till tvingat krypterad trafik. Jag lärde mig, tänkte jag, och höll mig borta från kongressanordnandet.

Men en liten Åcon räknas knappt.

Så 2020 skulle jag vara kommittéordförande för Åcon. Det blev en liten virtuell kongress, i väntan på den riktiga, som på grund av den härjande pesten sköts till 2021. Den blev en ännu enklare distanssammankomst, sådär när folk börjat bli riktigt trötta på att umgås via skärm. Flyttades till 2022. Förlorade sin hedersgäst på vägen, när hon inte längre kunde hänga med i alla nya planer. Det var inte alls vad jag hade tänkt.

Våren 2022 hade jag en bok, Wikipedia inifrån, att redigera, som straff för att ha skrivit den. Sedan vara förlaget behjälpligt vid utgivningen. Jag råkade skaffa mig personal- och budgetansvar för en liten skärva av Wikimedia Foundation och lade tid och energi på att vara ansvarsfull genom att se till att jag skulle kunna betala personalens löner. Vendels förlag skulle ge ut två böcker, att skickas till tryck dagen innan min egen bok, där omslag, sättning, marknadsföring, tryckerikontakter och allmän logistik som vanligt föll på mitt bord. Arbetsdagar som aldrig ville ta slut, sju dagar i veckan, vecka efter vecka efter vecka.

Wikipedia inifrån. Medskyldig.

Det är tur att Åcon klarar sig bra ändå. Arrangeras av en grupp människor som var och en om de var så illa tvungna skulle kunna göra det på egen hand. Bra folk.

Världen är en stor plats som mest består av sådant man tar sig förbi, men mellan Malmö och Mariehamn ligger Stockholm och där kan jag tillbringa några dagar när jag ändå är i närheten. Sover hos Agnes och Ylva och hänger i deras sällskap, fikar med tidigare och blivande praktikanter på Vendels förlag, för det är fint att ha fått träffa människor man arbetar med, tittar förbi Wikimedia Sveriges kontor och äter lunch med Jennie och hämtar upp åtminstone en del vad jag glömt hos henne och Martin senast jag var i staden. På vägen skickar Ylva en bild på min tandkräm, som jag istället lämnat hos henne och Agnes. Man skall dela med sig av vad man har till sina vänner.

Det är en vacker väg till Mariehamn. Buss genom Roslagen till Grisslehamn. Färja över Östersjön. Buss från Ekerö till vårt mål. Fint vatten, fina landskap. Det är tur att jag har åkt här förut, så att jag inte förblir omedveten om skönheten som omger mig, för nu ser jag ingenting av den. Jag sitter lutad över min skärm och hanterar förlagsbekymmer. Handleder praktikant. Läser manus och bokför. Skickar fakturor och refuseringsbrev. Det är fint med litteratur, och bakom den ligger ett evigt administrerande.

Jag anländer inte senare till Åcon än jag brukar. Men jag brukar inte heller vara ordförande för kongresskommittén. Gång på gång berättas det muntert för mig att Jukka Halme gett ett öppningsanförande i mitt namn. Jag har hållit ett utmärkt litet tal, får jag veta, och ingen delger mig spontant fler detaljer än så. Kanske bäst på det viset.

Stolta Adlon, Åcons hem.

Jag har köpt skor. De har obehagligt tunn sula, sitter lite halvdåligt och kostade mer än någonting annat jag någonsin har satt på fötterna. Översidan består mest av ett tunt nät och jag kan inte springa i dem utan att få ont. Men de går att trycka ned i packningen utan att äta alldeles orimligt mycket plats, och jag är mycket nöjd med mitt köp. Som alla civiliserade platser har Mariehamn ett antal utegym. Då kan man traska dit och mätta sitt lilla beroende. Några små mag- och ryggövningar någon dag. Lite räckhäv, barrpress och armhävningar någon annan. FIAWOL, sägs det. Då måste resten av livet rimligtvis följa med in på kongressen.

Fandom är visserligen bara en förbaskad hobby. Men likväl.

Jag har skrivit någon form av enklare pressmeddelande till åländsk media. Delar av fredagen ägnar jag sedan åt att ta konsekvenserna av detta. Jag traskar in mot staden, kikar in på ena bokhandeln – Mariehamn, tiotusen invånare, har två stycken fullt rimliga sådana, en fullständigt ofattbar kulturell rikedom ur ett svenskt perspektiv – och stöter på Frida Otterhag, Jani Ylönen och Sanna Bo Claumarch. De går, som man gör, omkring och petar på böckerna och kommenterar och köper kanske en smula. Själv vandrar jag därifrån med ett vykort och ett frimärke, ett enkelt sätt att göra sin mormor glad medan hon ännu finns att glädja. Hon ställer sig alltid lite frågande till mina meddelanden – ”Fint väder. Jag har ägnat hela resan åt att sitta i ett konferensrum och prata med människor. Kunde lika gärna ha varit i Grästorp” – men det finns gränser för hur mycket man kan hålla sig till vykortsgenren utan att det blir ren fiktion om man så sällan gör vykortslämpliga resor.

På vägen ringer en journalist från Nya Åland och vill prata lite om Åcon, science fiction, fantasy och Wikipedia. Det sistnämnda är jag något oförberedd på. Nog för att jag alltid är redo för att prata uppslagsverk, men jag har nu inte nämnt det i pressmeddelandet. Journalisten visar sig vara tidigare kollega med hon som gjorde en intervju med mig i Svenska Dagbladet någon vecka tidigare. Gradvis under samtalet inser jag att intervjuns vinkel riskerar bli en helt annan: saker Johan gör, som Wikipedia och Åcon. Jag missköter min roll som organisatör, glider in och riktar strålkastarljuset mot mig själv och sedan handlar artikeln till hälften om ett annat av mina projekt. Stackars Åcon.

Radion ringer och undrar om Katarina Norrgård och jag möjligtvis kan komma till studion vid tre. Det kan vi väl, svarar jag med mycket måttlig entusiasm: det är när Saara Henriksson, Lucy Huntzinger, Edmund Schluessel och Jani skall prata om djur i science fiction. Det har jag visserligen hört Jani hålla föredrag om förr, på Fantastika i Stockholm 2018. Men det var ju bra då. Det var säkert bra nu.

Vi kastar oss in, parkerade vid vägen där man alls inte skall stå vilket nog mest är mitt fel. Sedan får vi några frågor om vad science fiction är och vilken funktion litteraturen har och hur den förhåller sig till fantasyn och lite om Åcon. Det vanliga, alltså, fast istället för ett hårt klippt radioinslag på några minuter får vi sitta i studion och breda ut oss i en kvart. Det är bättre så. Att intervjuas när en reporter skall skriva en artikel eller sätta samman ett radioinslag innebär ett val mellan två strategier: antingen ger man bara upp och så blir det som det blir, eller så ägnar man halva sina kognitiva kapacitet åt att försäkra sig om att man håller sig till korta resonemang som inte går att korta av så att poängen går förlorad. I direktsändning är man mest utsatt för sina egna fel och brister. Det är mycket avslappnande. Att höra sina resonemang halvt redigeras bort av någon annan är långt värre. Så vi talar om Ted Chiang – vetenskapen behöver inte fungera för att det skall vara science fiction, förklarar jag, man kan till och med göra en medveten poäng av att resonera utifrån en nu förkastad uppfattning om hur världen fungerar och fundera på hur saker kunde ha sett om det hade varit så – och Suzanne Collins och varför vi egentligen sysslar med det här och hur man gör bäst för att själv ta del.

I intervjun med Nyan har jag fått frågan hur jag personligen ställer mig till begreppet nörd. Det finns bara en räddning där: säga att man inte har någon stark åsikt och hoppas att journalisten går vidare till någonting annat. Så snabbtänkt jag har inte varit. Istället har jag – mot bättre vetande – gett mig in i ett resonemang om vad jag högst personligen tycker skaver lite med det, att det blir ett helt paket: förväntningarna på att om du tycker om A så skall du också vara intresserad av B och C. Resonera aldrig med en journalist. Det finns ändå inte plats i tidningen för någonting sådant.

Jag skrattar glatt när jag efter kongressen ser vad rubriksättaren gjort av det material jag så vänligt serverat tidningen: ”Science fiction-fans inte nördar”. Det kan inte finnas en enda läsare som tar någonting jag säger i artikeln på allvar efter det.

Vi har ett förlag, vi tappra som inte vet bättre. Maria Nygård skall ta med sig ett gäng Annorstädes, Anna Bark Perssons samling essäer om science fiction- och fantasylitteratur. Hon kommer med bil och har alla möjliga logistiska fördelar, så varför inte släpa med sig andra delar av hennes lilla Uppsalalager? Och så finns där inte bara Annas texter, utan en hel liten samling av förlagets titlar på ett bord längst bak i programmet. Där ligger en handskriven lapp som uppmanar hugade köpare att hitta oss och slänga kontanter på oss, eller swisha, om man råkar syssla med sådant, eller mejla och be om en faktura.

Det är så alla professionella förlag arbetar.

Jag möter Lena Jonsson i trappan upp mot hotellrummet. Hon har norpat åt sig ett par Annorstädes. En vecka tidigare hade hennes dotter snubblat över boken och pratat om den, och Lena sorterat undan den som ett intressant verk hon förmodligen aldrig skulle springa på igen. På litet bord i Mariehamn har den legat på lur och bara väntat på henne.

Böcker att köpa, om man vill. Och det vill man ju.

Vi säljer oväntat bra. Kanske för att det inte finns så hemskt många andra böcker att köpa. Vi gör oss inte bara av med Annas essäer, som ändå är kongressrelevanta, utan också vår klassikerutgivning med Olof Lagercrantz understreckare i urval eller allt vi har kunnat hitta av Eva Neanders poesi. Något av Lisa Gidlöfs Flickan – som skulle kunna läsas som en nya vågen-science fiction-roman, som Petter Malmberg en gång påpekade – eller Jonas Grens Tävlingsdräkten. Vi säljer lite mer poesi på Åcon, där de flesta inte nöjesläser på svenska, än på Poesimässan i Stockholm. Man kan lita på sf-fandom.

Med Johan Bergman, Martin Bergman, Outi Sippo-Purma, Katarina, Sanna, och Frida är jag på väg mot någon middag. Bröderna Bergman har bestämt att vi skall till Mariebar, och plötsligt är det ett vi som omfattar mig. Det blir så lätt så på pronomenfattiga språk som inte kan skilja på inkluderande och exkluderande vi, 咱们 och 我们, yumi och mifala.

Vi beställer med visst velande och när vi får vad vi till slut har begärt, efter alla diverse strykningar och ändringar, är det mer än vi förtjänar. Sanna och Johan diskuterar Tolkien. Johan har precis tagit sig an Silmarillion och som den folkloristiken han är har han förstås uppskattat den men nog skall det väl kanske erkännas att den är lite tråkig. Kommer han, frågar, jag fortsätta att ta sig an Ardas historia och mytologi? The History of Middle-Earth och allt det där? Nåjo, tycker han, det kan han nog göra. Med tillräckligt mycket annan läsning mellan gångerna. Tolkien, säger han, är som en lonkero på kvällen efter sju öl. Trevlig att bryta av med. Kanske inte vad man vill basera hela sin läsning på.

När vi har ätit upp har det slutat regna på oss och när de andra tar bilen vandrar jag tillbaka till Adlon med Johan och Martin. Vi pratar om inkludering och vad det innebär. Att inte vara grindvakt, och göra att folk känner sig välkomna. Det är svårt, för det är inte självklart vad det är man vill uppnå. På Åland, berättar Johan, vill de vara öppna för alla som har någotsånär relaterade intressen. Science fiction-läsare, rollspelare, cosplayare, folk som bara är väldigt entusiastiska inför Marvelfilmer? Alla skall vara välkomna. Det är väldigt rimligt. Åland är för litet för någonting annat. Man kan inte ha ett renodlat Star Trek-sammanhang när det skulle dra fyra personer.

Samtidigt måste man dra en gräns någonstans för att det skall finnas en poäng: en intressesammanslutning bygger på gemenskap och att det finns någonting som folk kan enas runt. Jag spelar inte rollspel, lajvar inte, har sett oerhört lite Star Trek, ser knappt på sf- eller fantasyfilm, tog mig förvisso an Game of Thrones men skiljer mig där inte så mycket från befolkningen i övrigt, även om jag har tillbringat så mycket tid i lajvande och rollspelande vänners sällskap att jag har tagit till mig kulturen genom osmos. Jag är inte en allmän science fiction- och fantasyfan som stoppar i mig böcker, utan en läsare som råkar tycka väldigt mycket om science fiction- och fantasylitteratur. Det är förstås inte en bättre sysselsättning, den är bara min. Jag kan tycka att det är fint med en välsydd dräkt, men när folk inte också läser böcker känner jag mig alltid lite som om det fanns en del av kongressen som riktar sig till folk som är väldigt entusiastiska vad det gäller cricket: kul, men vi samlas inte längre runt ett gemensamt intresse. För mig måste litteraturen vara kärnan i arrangemanget av den enkla anledningen att jag annars tappar det där sociala klistret där någonting för oss samman.

Själv vill jag riva andra murar, när det är mitt ansvar att göra så. Få folk att känna att litteraturen är lättillgänglig, att de är välkomna i samtalet, att de inte behöver ha läst alla klassiker eller ha koll på det nya och heta eller känna någon annan. Att det räcker med att tycka om böckerna – åtminstone några av dem – och vilja diskutera dem med andra. Men det finns inte ett sätt att hitta den rimligaste nivån för gemenskap och gemensamma nämnare. Det som kan vara rimligt i Malmö är det inte nödvändigtvis i Mariehamn. Ju fler man kan samla, desto större möjlighet att bli mer specifik, öka chansen att de som dyker upp har gemensamma intressen. På en mindre ort får man ta ett steg bakåt, bli allmän och generell, bli glad när folk dyker upp.

Ålänningarna har bjudit in åländsk fandom och vem helst som annars vill delta till pubträff. Egentligen någon annanstans, dubbelbokade och nedprioriterad och har de nu nesligt fått nöja sig med att trängas med oss plebejer på Adlon. Där sitter nu några lätt förvirrade kongressmedlemmar, som hamnat i en åländsk pubträff. Själv har jag dragit mig dit för att se Erik Granström, som vi jag inte har sett i köttrymden sedan förpandemisk tid. Med sig har han Bitte Bamberg, äkta ålänning, och själv bor han nu för tiden i Lemland på halvtid. Uppenbart rimliga inslag i aktiviteten Ålandspub, nog för att kamouflera att vi andra runt bordet – jag, Johan Anglemark, Ylva Spångberg, Magnus Westerlund, Jesper Rugård, snart även Tobias Bodlund – mest är svenskar. Johan är, påpekar han noga, betalande medlem i Fandomsällskapet Ålanden och kan säkert räknas han också.

Erik frågar om det var inte var så att jag precis har publicerat en bok och råkar jag inte möjligtvis släpa runt på några exemplar? Det är en rimlig fråga och ändå inte tillräckligt precis för någon vars fritid så monomant läggs på att producera och hantera text och snart har Anglemark sprungit och hämtat några av Vendels förlags titlar och sålt på Erik och Bitte lite poesi å våra vägnar. Wikipediaboken, den du skrev, förtydligar han, och den har jag förstås med mig: jag har fått tillräckligt många vaga beställningar som tyckte att det kunde vara trevligt om jag kunde ta med den för att slänga med ett litet gäng.

Det är roligare att göra saker i grupp. Det blir så när man är ett ystert flockdjur. Kommer en bok fram vill fler förstås ha. Böcker är åtråvärda ting.

Vi pratar om vackra böcker och att göra dem vackrare. Jag muttrar någonting om att jag har funderat på att binda in några av mina hos någon som kan sådant, med den lilla nackdelen att det kostar sisådär fem-, tiotusen kronor per bok. Man skall verkligen tycka om sina böcker för att det skall kännas rimligt. Men det kanske finns lösningar: barnarbete, spekulerar vi, en svältlönefabrik någonstans. Det har fått kläder att bli så billiga att vi som folk köper dem, tittar lite på dem, lägger dem i garderoben och sedan slänger dem utan att ha burit dem, utan att det kostar mer än en lunch, klimatet och några förspillda människoliv på bomullsfälten och framför symaskinerna. Det kunde säkert göra bokbindning folkligt också, med flinka små händer i lädret. Det finns nackdelar, förstås – barn har berömt ingen känsla för kvalitet.

På åttio- och nittiotalet var Erik och Johan bland människorna som formade den svenska rollspelsscenen. Nu pratar de om människorna som växte upp med deras arbete och nu är vuxna, ansvarstagande medborgare – äldre än mig – som aldrig riktigt skakat av sig den respekt och beundran de som tonåringar kände för personerna i tjugo-, trettioårsåldern som då på olika sätt var med och skapade de världar de kastade sig in i. För Erik verkar det vara en enklare roll att leva in i sig: han är och förblir författaren till Konfluxsviten. Johans börda är tyngre att bära – som dåtida anställd på Äventyrsspel är hans fotspår lite mer otydliga och svårgripbara, och han kan stöta på folk som entusiastiskt förväntar sig att han skall kunna så mycket om rollspel i allmänhet, så som han verkade göra när de var tretton år.

Programsalen är fylld för fredagens kvällsunderhållning för människor som, under Jukka Halmes ledning, tycker om att ha roligt. Det kan väl vara dem förunnat. Själv sitter jag i fåtöljerna i lobbyn utanför och pratar med Karolina Fedyk om Ukraina och klimatet och hur Europa kommer att hantera den flyktingkris som gradvis kommer att trappas upp allt eftersom klimatförändringarna slår mot delar av världen och leder till vattenbrist, torka och outhärdliga värmeböljor. Några måste väga upp de muntra skratten inifrån programmet. Syrien hade tjugoen miljoner invånare 2010. Indiens befolkning närmar sig stadigt en och en halv miljard. I radion har Katarina och jag pratat med programledarna om dystopi och utopi, om varför världen så ofta blir så mörk och jag har påpekat att det speglar litterära konventioner snarare än samhällssyn: det är mycket enklare att skriva läsvärd litteratur om det finns inneboende konflikter i världsbygget. Men nog finns det en och annan sak att oroa sig för i framtiden ändå.

Bakom oss står Johan Bergman, Simon Widman och Mikko Seppänen och för ett lätt påstruket samtal om hur oerhört mycket valhänt skriven forskning, och facklitteratur i allmänhet, det finns. Man kan behöva stärka sig innan man kastar sig in i de riktigt tunga diskussionerna. Det är förstås enklare när man riktar sig till allmänheten. Även om alldeles för få skriver med Maurice Maeterlinck som stilideal nu för tiden finns det plats för underbart febriga skildringar som Bea Uusmas. Det hindrar förstås inte att vem som helst kan självpublicera sin oerhört illa skrivna fackbok och få den i hyllan någonstans för att den är om ett i övrigt outforskat ämne, som Johan håller en lång utläggning om.

Forskningen känns däremot hopplöst förlorad. Inte minst när även svenska humanister allt oftare verkar vittna om ett standardiserat tryck att publicera sig i internationella tidskrifter med bättre påverkansfaktor så att det ser bra ut i institutionens rapporter och i de egna ansökningspappren när man söker akademiska tjänster, med texter om svenska förhållanden skrivna på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom som följd. För att verkligen lyckas sålla bort all eventuell nöjesläsning av aktuell forskning, och se till att ingen som inte måste läsa texten tar sig hela vägen genom den.

Jag har fått ett av Adlons bästa rum. Förmodligen det sista de gav bort till oss, utifall att någon skulle utebli och de kunde hitta någon bättre för det. Översta våningen, hörnrum, stora fönster i flera riktningar, utsikt över vattnet och solnedgången. Det är förstås fullständigt bortkastat på mig. Inte bara i betydelsen att jag tillbringar väldigt lite vaken tid på rummet, utan också eftersom jag trivs utmärkt i små fönsterlösa hotellrum där man får krypa ihop i sängen med datorn i knät. Här blir det mest fler fönster som jag inte kan öppna för att få ned temperaturen och som sämre än väggarna håller ljudet på andra sidan när Ålands sysslolösa ungdom kör förbi med musiken på högsta volym framåt småtimmarna.

Ett rum med utsikt.

Baren har stängt, och sorlet i korridorerna lovar att någon någonstans i hotellet har öppnat sitt hotellrum för fest. Ofta har det varit jag; har det varit någon annan har jag alltid varit där. Jag tvivlar på att någon annan har varit sist i säng på Åcon lika ofta som jag, om så bara för att jag går upp senare till vardags. Men våren har tärt på mig och jag skall direkt från kongressen till långa dagar med mina kollegor – se några människor jag arbetar med i köttrymden, så för första gången på ett par år – då jag skall upp på morgonen eller åtminstone tidig förmiddag. Jag drar mig tillbaka vid midnatt varje kväll, och lämnar det glada umgänget åt andra.

Det är en annan Åcon när jag lägger mig tidigare än jag gör en vanlig arbetsdag.

Under Saris ledning skall Rinna Saramäki och Sidsel Pedersen diskutera aspekter av världsbygge, eller vad i världsbygget de tycker att man gärna bortser från. Två historiker och en kläddesigner med intresse för modehistoria. Panelen hanterar främst två frågor: ”vad innebär det egentligen om man har socker i en värld?” och ”det här med kläder, det är ju en mycket mer arbete än folk förstår?”. Alla har vi våra områden som stör oss när vi läser om våra fiktiva världar. Socker, lär vi oss, är en oerhört krävande process. Har man socker men inte slavar bör man vara tydlig med att förklara hur det egentligen fungerar. Kläder, påminns vi om, är en oerhört krävande process. Allt är så mycket svårare än man vill tro. Litteraturen lär ta hänsyn till detta en bit efter att den har lärt sig att hantera mitt eget främsta irritationsområde, hur enspråkiga amerikanska författare hanterar språkutveckling och språkinlärning. Där finns åtminstone en tradition i genren – som de flesta som inte är filologer tyvärr haft lite svårt att förvalta.

Ursäkta, frågar Sanna från publikplats, som sannolikt tänker lite mindre på sockerindustrin och linspinning än panelen, men varför är det här egentligen viktigt? För att det skall hänga ihop, svarar Sidsel, men det är inte en orimlig fråga. Ett bra världsbygge är inte nödvändigtvis följsamhet med hur världen fungerar förutom i noga utvalda och förklarade aspekter, utan lite slarvigt påmålad färg som täcker de allra största skavankerna, tillräckligt för att vi skall kunna bortse från det som fortfarande sticker fram. Att läsa fantasy är ibland som att se på teater: vi vet att det är kulisser, och det kräver lite god vilja från läsaren att bortse från det.

Men det är alltid enklare att tycka när det inte rör ens egna käpphästar.

Sedan skall Cheryl Morgan, Markku Soikkeli och Jukka diskutera juryutdelade litteraturpriser. Det är tillfredsställande smalt. Priser har jag sett diskuteras förut. Det specifika perspektivet ”hur är det att sitta in en jury och dela ut ett pris?”, däremot, det känns nytt och fräscht att lyssna på på sf-kongress. Under Markkus ledning diskuterar Cheryl och Jukka det mycket praktiska: Hur gör man egentligen sitt urval? Helst genom att sprida ut det på ett större antal personer. Finns det ett värde i att ha offentligt nominerade, och borde man då nämna fler? Litterära priser är ett verktyg. Så formar vi vår litteraturförståelse, så som vi vill att den skall se ut. Kan man använda dem för att ge uppmärksamhet åt bra böcker utan att vattna ur uppmärksamheten gör man gärna det.

Finns det ett värde i alla våra priser? Behövs det fler? Ja och nej, svarar Jukka, och sedan tappar jag bort panelen ett litet tag för jag lutar mig fram mot Johan Anglemark och muttrar att ett pris för svensk science fiction eller fantasy kunde det faktiskt finnas ett värde i, och sedan ägnar vi lite av panelen åt att viskande diskutera det. Vad som hade varit en rimlig ambitionsnivå, hur man skulle kunna fördela arbetet och vad för problem som ligger i vägen för oss nu. Man borde prata vidare om saken, konstaterar vi, utan att göra någon plan för hur eller när det i så fall skulle ske.

Själv har jag varit med om att knuffa två litterära priser in i världen. Catahyapriset för bästa svenskspråkiga science fiction-, fantasy eller skräcknovell, som delades ut några år medan Catahya var aktivt och uteslutande gick till skräcknoveller för den svenska skräcken är den enda som konsekvent håller en rimligt hög nivå. Och så Vittfarnepriset, för ett pris som verkligen fyllde en egen nisch – en belöning till bästa kongressrapport som vi delade ut några år tills prispengarna vi fått från Alvarfonden tog slut.

Panelen har gått vidare till att diskutera hur man egentligen kommer fram till den vinnande boken. Man kan prata sig fram till konsensus, man kan dela ut poäng, man kan bit för bit rösta bort de sämsta verken. Man kan också, påpekar Cheryl, ha någon som med kraft och pondus helt enkelt kör över resten av juryn genom att bestämma sig för vilken bok som borde tilldelas priset och sedan argumentera för det tills de andra ger upp. Det är också en metod.

Från publiken frågar Marianna Leikomaa – som väl också hade kunnat sitta i panelen om hon hade haft lust – om hur man egentligen gör när aspekter bortom verkets kvalitet kommer in i bilden. Om man i ett smalt fält redan har gett sitt pris till samma författare två år i rad, hur mycket sträcker man sig efter ett annat namn? Och vad gör man egentligen när en av de bästa böckerna skrivits av en vän? Det är åtminstone enklare, påpekar diskussionen, att hantera än om man hamnar i situationen där man skall recensera någon man känner lite för väl som har skrivit någonting av måttlig kvalitet, och inte kan gömma sig bakom någonting annat: antingen riskerar man vänskapen eller så sviker man uppdraget som recensent. Här kan man alltid lyfta fram ett annat verk, snarare än påpeka sina vänners skrifters brister. Så är det förstås, men jag är inte säker på att det är ett fullständigt svar på frågan eftersom det förutsätter att juryn förhåller sig kallt objektiv till verken, och bara kan påverkas av om det finns ett tydligt socialt pris att betala. Det är kanske inte alltid fallet.

Åcon har arrangerats på Åland sedan 2007. Det har sällan varit en åländsk sak. De första åren kom några ålänningar, sedan var det mest Katarina, sedan kom Johan Bergman och Katja Gilljam och några fler och nu finns det någon form av åländsk sammanhang att dra folk från. Men Åcon är en kongress för folk som åker på andra kongresser. Ett program med mycket luft, för att det inte skall bli så hetsigt. Betoning på umgänget. Många lättsamma programpunkter mest för underhållningens skull. Det är inte en lätt kongress för den som inte känner så många, som kanske är lite osäker på sammanhanget och gärna hade sluppit att det plötsligt blir en halvtimme när man inte vet vad man skall göra.

Johan Bergman pratar om vad man kunde göra. Några av ålänningarna har funderat på om man inte kunde ha sin egen grej, vilket förstås är en strålande idé. Någon annanstans ungefär samtidigt som kongressen, vilket låter mycket sämre. Johan spekulerar istället om det kunde finnas någonting att bygga på Åcon med. Fler cirkeldiskussioner på förmiddagen när de tillresta är ute och ser Åland. Någon liten workshop om man inte vill ha två timmars uppehåll för middag. Det låter genomförbart, tycker jag, och fullt möjligt att göra utan att döda Åcons själ.

Men jag kanske är positiv mest för att hela konceptet ”slappna av” alltid har varit lite främmande för mig.

Tre dagar i rad har jag någon gång under kongressen börjat vandra in mot centrum för en snabb kvällsmat eller lunch och snart kommit fram till att jag inte är tillräckligt intresserad av mat för att orka med processen att interagera med människor i en restaurang, och har därför köpt bröd och hummus på Mathishallen och slängt i mig på några minuter. Det är ovärdigt att vara utlämnad åt kroppens ständiga behov av föda.

Men jag är en pinne som flyter med strömmen i en å, och när Markus Ålind och Maria har bokat bord på Nautical följer jag med. Jag har ingenting emot god mat; den är bara inte värd att anstränga sig för. Och varför försitta chansen att gå på Ålands bästa fiskrestaurang och beställa någonting veganskt? Det är viktigt med traditioner.

I en oskyldig diskussion med Johan Bergman och Rasmus Hägglund hamnar vi snart i social kvicksand. Rasmus får erkänna att han är en person som drar sig för att läsa science fiction och fantasy på svenska, vilket vi andra förstås glatt framhåller som en klar personlighetsbrist. Modersmålstalare, bliv vid ditt språk. Jag måste å andra sidan erkänna att Liu Cixins verk inte känns riktigt tillgängliga för mig, eftersom min kinesiska är alldeles för dålig för att jag skall orka ta mig igenom dem oöversatta och jag inte vill läsa skönlitterära översättningar till andra språk än svenska. Det gör mig lätt begränsad, i det att jag bara nöjesläser skönlitteratur på germanska språk och översättningen till svenska kan brista. Det finns några äldre exempel, inte sällan översatta via tyskan eller engelskan. Ersatz har gjort en god insats från ryskan. Chin Lit har gett ut både Han Song och Hao Jingfang, och Wanzhi har gett ut Chen Qiufans Råttans år på svenska. Någonting litet här, någonting litet där. Ingen bokflod.

Jag glider in i en konversation med Josefine Hägglund om hur finländska bibliotek egentligen håller koll på svensk litteratur, eller åtminstone hur man gör i Pargas. Läser man Svensk Bokhandel? Nja, det kanske man inte gör. Men så är den bok som kommer från Sverige förstås inte fullt lika intressant som den som kommer från Svenskfinland. Man kan kosta på sig att inte vara fullt lika systematisk för den lite sämre litteraturen på andra sidan Östersjön.

Men de har i alla fall köpt in Wikipedia inifrån, försäkrar hon mig.

Facebook glömmer aldrig våra synder, och en gång om året påminner sidan oss om dem. Karoliina Leikomaa blir alltså regelbundet påmind att det var någonting med en cider en kongress men det var så länge sedan nu. Minns jag? Vagt, säger jag, en Finncon och någonting om att mäta i tid. Men kongressrapporterna vet. Tur att man har fäst vårt minne i evigheten.

Karoliina Leikomaa har tillsammans med syster och svåger övergett det officiella dead dog-partyt och tagit sig förbi Koulo en stund. ”When did you get here?” frågar jag henne. ”O, a cider ago”, säger hon. Vi börjar diskutera cidern som tidsbegrepp. Tommy Persson föreslår fyratusen cider till nästa Finncon, och vi börjar räkna på hur många hon – eftersom det uppenbarligen är Karo som är standardmåttet – kommer behöva dricka per dag.

Jag är övertygad om att hon kommer att ta sitt ansvar. Jag kan ändå inte låta bli att oroa mig för hennes hälsa.

Finnconfragment, kongressrapport från Finncon 2011

På söndagen skall jag vakna i Mariehamn och lägga mig i Paris, ett liv som vacklar från litteraturens behov till arbetets krav. Då kan jag stanna uppe hela natten och snubbla till morgonfärjan utan att ens behöva gå och lägga mig, föreslår folk glatt, och jag nickar och håller med om att så kan man göra och smiter sedan upp och lägger mig. När jag drar upp rullgardinen ligger lite i sju ligger hon redan där utanför, den gamla partyprinsessan M/S Cinderella. I hotellobbyn möter jag Bonnie Bertram, Sidsel, Sanna och Frida som med tunga väskor vandrar mot terminalen samtidigt. Den är tom och öde – färjorna stannar inte i Mariehamn för att det finns passagerare här, utan för att kunna säga att de har lämnat Europeiska unionen, åtminstone i fråga om att behöva ha skatt på såld alkohol. De hittar andra ett bord någonstans bland de folktomma korridorerna medan jag letar mig mot min hytt för att försöka få lite sömn till.

Lagom till att jag lyckats somna börjar högtalarna utanför hytten skråla forna årtiondens populärmusik. Sovande människor köper inga rusdrycker, spelar inte bort sina pengar, äter in i restaurangerna. Så kan man inte ha det. Istället får man vandra runt på färjan och titta på vad den lokala faunan har för sig. Konferensutrymmet alldeles i närheten är bokat av Swebbtv, en aggressivt vildvuxen buske i den svenska desinformationens trädgård. Här vandrar kavajbehängda pensionärer och människor i övre medelåldern runt med Katerina Janouch-böcker i famnen. Vid spelautomaterna hänger barn och unga män, och i butiken handlar resenärerna sprit och annat de kan behöva för att hålla modet uppe.

Man kan behöva lite mod, så när man vaknar i ett flytande Gomorra och måste konfronteras med sina val i livet.

Husen i Jyväskylä: Finncon 2019

i.

Han grät när de fäste honom på korset, ylade förtvivlat när de långa spikarna gled genom kött, senor och hud. ”Min stad”, snyftade han, ”min stad, varför har ni övergett mig?” De försökte förklara att de inte hade övergett honom, att de aktade honom lika mycket som alltid. Det var bara så här man gjorde om man ville försäkra sig om att någon skulle leva vidare, om någons ande skulle fortsätta vila över trakten. Det visste alla. Arkitektens klagan dränkte deras lugnande ord. De var lite illa till mods. Det var inte alls den värdiga ceremoni de hade hoppats på. De lade honom i hans mausoleum och borgmästaren höll ett ansträngt tal om hans gärningar. Sedan talade de inte mer om saken.

Arkitektens ande vilar över mycket. Eller så är det en annan arkitekts.

1.

Jag har ägnat fem dagar i ett töcken av koncentrerad splittring: arbetat med ett ljudkonstprojekt, lotsat Bo Gustavssons översättning av Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen runt de sista hindren för tryckning och läst böcker av Charles Stross. Det är alltså förutsägbart att kroppen skall reagera med en allergisk reaktionen i mötet med omvärlden. Jag tar min väska, går tre minuter mot busshållplatsen för att ta mig hem till Malmö. I den korta väntan på bussen gör sig de första symptomen gällande. Det är sådant de gärna gör.

Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen. Den borde ni skaffa er så snart den kommer. Den kommer snart.

I Ängelholm springer jag helt kort in i Karin Tidbeck. Hon är förstås inte på väg till Jyväskylä. Det är ändå ett bra kongresstecken. Jag anländer Malmö, slänger in min väska, grabbar tag i den tidigare Finlandspackade. Vänder i dörren. Sedan sitter jag på Kastrup och knaprar i mig ett halvt apotek medan febern stiger tillsammans med flygplanen. Det känns som en usel idé. Det är den gamla förkylningen som gör en försiktig återkomst, tänker jag optimistiskt, väl medveten om att förkylningar inte fungerar på det sättet men mycket väl slå tillbaka immunförsvaret nog för att öppna porten för något av de där ett par hundra andra förkylningsförknippade virusen. Om du har en bra värd vill du dela ’na med mig i en bravärdmelodi? Men det är en mycket mänsklig tanke. Hoppet är det sista som lämnar oss. Hoppet och förkylningarna.

Jag antar att det säger någonting om mig som person. Låt mig bara ha det trevligt och träffa mina vänner och jag kan i sista stund bestämma mig för att, nej, jag har för mycket. Jag orkar inte. Sätt mig i programmet – ge mig en uppgift – och jag kommer med feberglansiga ögon att påbörja resan och lägga alldeles för mycket pengar på att åka till en halv kongress för nu har jag ju lovat att göra någonting, innerst inne väl medveten om att jag på intet sätt är oersättlig i sammanhanget. Att ha roligt är för oseriösa människor. Vi andra söker plikter. Det är så vi kommer upp ur sängen på morgonen.

2.

Flygplatser är våra portaler. Rituellt ställer man sig i kö, tar av sig bältet, lägger sina vätskor väl synliga i den lilla påsen, ställer sig utanför metalldetektorn och väntar på en nådig nick. Sedan går man in, viftas förbi, och är inne. Världen flimrar till och när man kliver ut ur systemet är man i Finland.

Mörkret har lagt sig över Helsingfors; regnet söker en annan gemenskap och kastar sig mot väggar, gator och flanörer. Tågen mot Jyväskylä har lagt sig i dvala för natten, ovilliga att möta vad som än vandrar längs spåren i dunkeltimmarna. Men här som annars bjuds härbärge för den vandrare som kan betala. Receptionisten välkomnar mig på modersmålsklingande svenska. Så hittar hon inte några ord i beskrivningen, utan söker sig till engelskan för att fylla i ordförrådets luckor, så som finskspråkiga finländare ibland gör. Ursäktar sig. Jag säger att hon talar utmärkt svenska och att min finska verkligen är mycket sämre. Hon förklarar lite nedslaget att, jo, hon är ju finlandssvensk. Hon talar bara inte så mycket svenska nu för tiden. Tappar orden. Vi förenas i vår outtalade skam: hon för att hon glömmer sitt modersmål, jag för att ha berömt en modersmålstalare för hur väl de talar språket. Det är också en samhörighet.

3.

Jag vaknar frisk och pigg.

4.

Jag har tre och en halv timmes tågresa till kongressen. Det är utmärkt: tid att förbereda hedersgästintervju. Den har förstås förberetts tidigare. Men nu skall lästa böcker, texter och intervjuer sammanfogas till den ammunition med vilket samtalet skall matas.

Charlie Stross författarskap bor någonstans där sf-litteraturens tankeexperiment möter den glada underhållningslitteraturen. Han är en idéförfattare, men inte den typ av idéförfattare som tar ett koncept och sedan försiktigt vänder och vrider på det för att metodiskt utforska det. Hans recept tycks snarare gå ut på att ta några fina idéer, köra dem i en mixer, se vad för roligt som dyker upp och krydda ordentligt.

5.

Man anländer. Promenerar längs Jyväsjärvis strand tills man når ett hotell. Lämnar sin packning. Går till kongresslokalen. Möts av ett myller människor. Utanför står Henry Söderlund, fotoapparat i fast grepp. Det känns tryggt så. I hallarna trängs främmande ansikten med finska bokbord, förlag, föreningar och försäljare med folkmassa. Jag vinkar åt vänner, välkomnas, vandrar runt. Får min namnskylt för programmedverkan och hittar det gröna rummet mest för att ha någonstans att vara.

Hotell.

Där sitter Charlie. Jag presenterar mig som den som skall ta honom genom morgondagens hedersgästintervju och föreslår struktur: en kort vandring genom bibliografin, därefter en diskussion kring centrala teman, slutligen en kort stund frågor från åhörarna. Ekonomi, nämner jag. Från Singularity Sky som mycket handlar om den påverkan en överflödsekonomi har på den politiska strukturen i en värld som inte lever i överflöd till Naptune’s Brood och olika former av betalningsmedel till Halting State där en av de inledande frågorna är hur ett gäng digitala orkers – ”and a dragon, for support” – rån kommer påverka ett spelföretags aktiekurs till The Merchant Princes-serien som, tja, cirklar kring handel och ekonomisk utveckling till Accelerando och diskussionen om ekonomiska system till The Laundry Files som inleds med gräl om budget och utvecklas till en metafor för vår tids finanssystem. Visst, nickar Charlie. Problemet med att skriva nära framtids-science fiction i dagens värld, föreslår jag. Mm. Att leva med en bokserie i ett par decennier och hur författarens åldrande påverkar böckerna, säger jag, som fortsättning på någonting han tidigare skrivit om. Absolut. Singulariteten, för … han gör en grimas. Förklarar att det inte är vem han är längre. Att han i värsta fall kan prata om varför han inte längre skriver om det. Att Singularity Sky är en illa vald titel för att en redaktör tyckte att det var inne då. Accelerando skriven av en annan person i en annan värld. The Rapture of the Nerds mest parodisk. Jag har läst eller läst om stora delar av hans författarskap under några månader. För mig finns det inte mycket tidsdjup: böckerna står bredvid varandra i min bokhylla och i min läsning. The Labyrinth Index inte mycket nyare än The Family Trade. Jag har läst om ”Lobsters” så sent som på tåget upp. För honom är det historia. Den fjärde dimensionen lägger titlarna i en tidsbrunn; även om jag kan räkna upp publiceringsår för hans titlar är min uppfattning om bibliografins landskap tredimensionell. Böckerna rör sig friare längs tidsaxeln i min värld.

ii.

Professorn lade en gång fram teorin att byggnaderna inte alls hade varit vita från början. Den monokroma arkitekturens kvävande norm var ett missförstånd: färgen hade bara regnat bort. En gång i tiden hade staden varit ett myller av glada pastellfärger. Det var roligt, tyckte folk, och hon visste säkert vad hon talade om. Kommunen köpte in belysning för att nattetid projektionsledes påminna om den tid som varit. Det antika Jyväskylä, kallade man projektet. Sedan flyttade professorn till Esbo och det hela föll i glömska.

Jyväskylä. I färg.
Fortsätt läsa

Åcon – en tionde gång

1.
Jag vaknar alldeles för tidigt. Barn har ännu inte gått till skolan. Människor med portfölj i hand och kaffe i kropp har ännu inte satt sig på tunnelbanan. Förrådd av min värds önskan att framstå som en duktig arbetsmyra i näringslivets tjänst och dyka upp på kontoret före klockan tio – och någon form av mätare i hans lägenhet som skall få ett nytt SIM-kort – tvingas jag upp för att möta det bistra land som kallas morgon. Och ändå: jag skulle fortfarande inte ha hunnit med anslutningsbussen till den tidiga färjan. Istället åker jag till Wikimedia Sveriges kontor och stör för någonstans skall min tillbringa sin arbetsdags förmiddag. I fem dagar skall vi vara på kongress. Man kan försaka sin sömn och ta morgonfärjan för att vinna ett par timmar extra. Men kongressen är lång nog ändå.

Jag släpar mina resväskor likt Sisyfos sin sten. Når kullens topp – ett mål. Snart nog rullar stenen ned och man måste därifrån. Man kommer hem till Malmö. Packar upp. Det går en vecka. Man packar ihop en väska igen. Sju dagar tidigare har jag varit i Stockholm – för fira att Malin Hedström nu för tiden slipper äta budgetköttbullar och att det spelföretag hon medgrundat istället drar in pengar och anställer en smärre hord människor – och i Uppsala, för att se Joakim Sundh avlägga akademiskt gesällprov och träda in i doktorernas skara. Det är fint att se människor växa upp och bli duktiga kugghjul i det vi kallar samhället. Jag skall på balett i Stockholm, kongress i Mariehamn, lantlig vistelse följt av bröllop i Svinnersta. Kanske några dagar i Mälardalstrakten. Eventuellt – vet jag redan då – hinner jag inte hem före Swecon i Västerås heller. Således har jag lagt allt en människa behöver i en medelstor rullväska. Tung är vår börda. Eller vårt bohag.

Resan till Åcon är en ensam färd över blåsig sjö. Då kan man fundera på vilket fantastiskt ord sjö är. Det är vanligtvis en mindre bit vatten omgiven av land, vilket skiljer det från ett hav, som är en större bit vatten som tillsammans med annat vatten omger land. Förutom när det det inte är det, som i i Sydkinesiska sjön. Bäst är det kanske på tyska och nederländska. Tyskans Meer är ett hav medan nederländskans meer är en sjö. Tyskans See är en sjö medan nederländskans zee är ett hav. Detta hade kunnat vara förvirrande. Tyskan försöker därför påminna oss om hur bra ordet sjö är och att man egentligen inte behöver någonting annat. För enkelhets skull kan man skilja på der See, sjön, och die See, havet. Men även de nordgermanska språken har haft sitt *mari, som vi fortfarande kan se i isländskans lite poetiska mar eller danskans – eller det äldre svenskans – marsvin för tumlare. Allting kan vara en gris, och så får vi Sveriges bästa byggnadsnamn: Marsvinsholms slott. Man skulle kunna läsa det som Tumlarholms slott. Man kan också välja att läsa det som Havsgrisöslottet.

När man inte sitter och myser över fina ord kan man arbeta. Semester är bortkastad på resdagar. Östersjön bjuder generöst på bättre mobiltäckning än bussresan mellan Stockholm och Grisslehamn.

Adlon. Vår plats i livet.
Fortsätt läsa

Finncon 2018

1.
Finskans Turku kommer från fornöstslaviskans ord för torg. Jotack.

a.
Som barn hade jarlen av Åbo en gång fastnat i en grotta. Det hade varit mörkt, och kallt, och han kom inte loss. Där satt han, i timmar, och försökte slita sig lös. Han grät, först häftigt och upprört, sedan stilla och hopplöst. Hjälp lyckades inte ens komma fram till honom: han var liten och smal och fullvuxna män och kvinnor kunde inte ta sig fram till den del av grottan där han fastnat.

Han skydde trånga ytor resten av sitt liv. Ibland beordrade han att hus skulle rivas om gränderna blev för smala. Han var aldrig så lycklig som när han fick anlägga en ny öppen yta.

flygplan

Åbo flygplats.

2.
Det finns ett hotellrum för mig. Jag vet bara inte var. Hanna Hakkarainen har frågat om jag vill dela rum för kongressen, bokat och sedan inte meddelat var. Hon skall möta mig någonstans. Först vid flygplatsen. Andra förpliktelser drar ut på tiden. Kan jag möjligtvis ta mig in till stan? Visst. Utanför Åbo flygplats portar står en buss som en tjock springare som bara väntar på att få bära mig någonstans. Med svenska flygplatsmått mätt är den så gott som gratis. Jag skickar ett sms från min ståldroska och undrar om det finns närmare instruktioner än bara staden i allmänhet. ”Torg”, lyder det karga svaret. Jag tittar upp mot skärmen som visar de kommande busshållplatserna. Puutori. Kauppatori. Jaha.
Fortsätt läsa

Åcon IX

A står för anfang,
begynnelsens dräkt.

Åcon är den avlägsnaste av kongresser. Inte som ugglan flyger, men kronotopiskt. Åland är en polder. Gränsen mellan verkligheten och Mariehamn är svårforcerad. Utvilad vill den vara som skall korsa ett hav. Lika bra att påbörja resan dagen före. Då kan man övernatta i Stockholm på vägen och ägna en kväll åt att diskutera litteratur och framtidens teknopolitiska utveckling med Mattias på någon vinbar med hemskt trevligt vin. Det har också fördelen att man inte alls vill dricka någon alkohol resten av helgen. Det finns mycket som är bra med älskade Adlon. Den smakmässiga kvaliteten hör inte alltid dit.

B står för blött,
vattens väta.

Vid Grisslehamns stränder väntar Maria Nygård och Markus Ålind. Egentligen är det väl jag som kommer fram först. Men vem vill vara den som väntar? Möjligtvis våren. Där Malmö och Stockholm nästan tagits i sommarens grepp verkar knopparna göra mer ont än annars vid färjelägret. Sist i kön vandrar vi på färjan som skall ta oss mot vårt Lórien. Jag får känna mig erfaren och förberedd: Vi baxar in våra väskor och börjar rota i packningen efter guld att beveka packningens beskyddare med. I veckor har jag försiktigt samlat ihop en tia där och en tia här för att ha någonting att offra på säkerhetens altare. Förmodligen står det för majoriteten av mina Åconförberedelser.

Fyra salar har M/S Eckerö. Buffén. Restaurangen. Kaféet. Baren. De är en riddar Blåskäggs borg i Balázs och Bartóks tappning: Man vandrar in samtidigt som en liten del av ens samvete enträget ber en att bespara sig själv från synerna däri. Vi som inte skall äta hamnar oftast i den sistnämnda i fruktlöst hopp om att det skall vara fel tidpunkt för musikunderhållning. Det är det inte. Det är sällan det. Musiken hade, konstaterar vi, kanske till och med imponerat om någon på en fest hittat ett piano och satt sig att spela spontant. På scen gör den ett annat intryck. Någon vill ändå dansa. Det finns modiga människor i världen: Det är inte alla som får för sig en eftermiddagsbugg samtidigt som musikern recenserar dansandet i mikrofon. ”Skall du inte snurra henne också?”

På bussen mellan Eckerö och Mariehamn sitter jag med datorn i knät och uppdaterar Vendels förlags webbplats. Åland ser jag ingenting av.

C står för cykliskt,
det som varit och likväl komma skall.

Vi kommer fram, lämnar vår packning, går igen. Med Anna Bark Persson och Karin Holmström tar vi oss mot Dinos. Hemtamt är tryggt, maten fullt acceptabel, serveringen pålitligt långsam. Karin lär oss att Forsmark åtminstone nyligen – kanske fortfarande – försökte skriva sin kod på svenska, så som anstår någonting som nästan är en svensk myndighet. Det är vackert. Vägen dit och hem är en promenad i sakta mak. Jag har lånat en kamera av Wikimedia Sverige och försöker fåfängt fånga Mariehamns själ däri. Maria, Anna och Karin jagar pokemoner. Markus får bara stå ut.

Det finns också program. Det handlar om att entusiastiskt tycka om saker och att titta på tv, så det lämnas därhän. Det hade kunnat handla om Ursula K. Le Guin men då måste man gå upp tidigt på morgonen och ta en färja ingen rimlig människa väljer att åka med. Det finns gränser för vad man är beredd att utstå. Även för Le Guin.
Fortsätt läsa

Utrensning

I går pratade jag om Sofi Oksanens Utrensning med ett par kollegor jag övertalat att läsa en serie böcker ur den samtida nordiska litteraturen, vilket tydligen är en traumatiserande upplevelse för den som inte är van vid den nordiska uppfattningen att riktig kultur behöver en smula svärta. Det visade sig, en stund in i samtalet, att ingen av dem hade förstått en av romanens allra viktigaste nycklar: vem agent Kärbes är. Därmed faller mycket av förklaringen till bekvelsegrund och psykologi som Oksanen vill måla upp. Kanske var det något otydligare i engelsk översättning, jag vet inte. Kanske tappade de bara fokus mot slutet av läsningen. Jag kommer ändå att tänka på vad Klara Johanson skrev en gång, att det hon var verkligt bra på här i världen var att läsa.

Det är en underskattad färdighet.

Finncon 2016: Tornet i Tammerfors

i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.

Sedan badar de bastu.

1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.

På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.

Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.

ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.

Fortsätt läsa

Åcon: En berättelse i tretton delar

1.

Det börjar med en buss som inte är där.

Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.

I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.

lennart_ben

Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.

På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.

Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.

2.

Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.

Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.

Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.

Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.

3.

Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.

Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.

Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.

(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
   – Hanna)

Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.

4.

I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.

intervju_shimo

Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.

Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.

(”Could you imagine yourself not writing?”

”Yes, very easily.”
   – Sari Polvinen och Zen Cho)

Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.

Fortsätt läsa

Onda boken

onda boken Något dunkelt pågår vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, något mer än studenternas vanliga deppighet och stress. När studenten Pasi meddelar att han vill skriva ett arbete om den okände modernisten Leander Granlund tappar hans lärare sin vanliga fattning och verkar nästan rädd. Varför? För det finns en ond bok, som sägs leda sina läsare till helvetet, och han har stött på den förut.

Perspektiven i Kaj Korkea-ahos möjligtvis övernaturliga aka-thriller är två: Det första tillhör lektor Mickel Backman, som har svåra ryggproblem och ett halvdött äktenskap, men som brukar trivas med att undervisa. När Pasi drar upp namnet Granlund drar han också upp minnena av det värsta som har hänt i Mickels liv. Det andra studenten Calle Hollender, som dras med ångest, misslyckas med sina studier och extraknäcker som ståuppare. Han är vän med den instabile Pasi och ser honom må allt sämre.

Onda boken lät verkligen som en bok för mig. Den utspelar sig bland litteraturvetare, komplett med klagomål om litteraturens status och konkurrens om bidrag och stipendier. Den rymmer både en respekt för litteraturens förmåga att förändra liv, sorgen över att inte längre beröras (lektorn som inte längre kan läsa utan ett analytiskt filter mellan sig och texten) och rätt mycket skämtande om studentlivet. (”Det var någonting så absurt med att befinnas värdig det statliga stödet igen, för att ha läst en totalt ovidkommande kurs i pyskologi som lärt honom ingenting alls.”) Dess mystik rör en gammal diktsamling, som kanske inte håller hög litterär kvalitet (den bortglömde Granlund blev aldrig publicerad) men som besitter kraften att förgöra. Det talas om solförmörkelser och galenskap. Det är gulnade dokument, halvskrivna avhandlingar och gamla polisrapporter hit och dit. Mys!

Korkea-aho skriver dessutom med en sorts mörk humor som ofta får mig att dra på munnen mitt i karaktärernas gråa liv. Särskilt beskrivningarna av Åbo är roliga. ”Åbo var en mödosam stad att älska.” Ja, vad vet jag, jag brukar bara passera från färjan till riksvägen, halvsovande tidigt på morgonen.

Tyvärr tar Onda boken rätt god tid på sig innan den blir just ond. Det är relationstjafs, studentfylla, mikropizza och livsleda och det är inte direkt dåligt – särskilt ångestskildringarna är starka – men det är inte vad jag hade hoppats på. Istället väntar jag. Ska inte den onda boken börja härja ordentligt snart? När kommer skräcken? Det hintas ständigt om hemskheter ur det förflutna och jag förstår ju att något liknande kommer att hända igen, men det känns utdraget. Inte förrän sista tredjedelen öser den på ordentligt, skruvar upp undergångsstämningen och är den verkligen svår att släppa. Jag önskar att Korkea-aho hade börjat ta ut svängarna tidigare.

Det som dessutom är tråkigt i Onda boken är kvinnorna, eller snarare männens relationer till kvinnor, som känns som en trött klichéfest. Det är Mickels minnen av Elsa, en mycket yngre kvinna som han hade en affär med och som han tänker på som Lolita (ew – och det tyckte även hon om smeknamnet). Det är Calle, som inte fattar hur viktig flickvännen Helena är för honom förrän hon tröttnar och dumpar honom. Det enda som griper tag på det området är Mickels rädsla för att hans ryggskada inom bara några år kommer att göra honom helt beroende av sin frus hjälp, och vad det kommer att göra med dem båda. Mycket mer intressanta är de många och ofta destruktiva relationerna mellan män som skildras i glimtar.

(Schildts & Söderströms, 2015.)

Finncon 2012

Tre saker behöver du på en resa. Först en bok. Den kommer att leda dig rätt och om inte rätt åtminstone någonstans. Sedan hela strumpor. Du kan ha dem antingen på fötterna eller på tummen. Sist men viktigast: vettlöshet. Det håller myggorna borta.

Jag packar Willy Kyrklund för att återföra honom till barndomens land, slänger med lite kläder och flyger till Helsingfors. Därifrån går det då och då tåg till Tammerfors. Någonstans i Tammerfors finns en science fiction-kongress. Jag har glömt exakt var. Universitetet? Jag vill minnas att Marianna Leikomaa pratat om att de bokat universitetslokalerna. Det säger mig förstås inte så mycket – mina tidigare erfarenheter av staden är begränsade till att jag en gång bytt tåg här mellan Åbo och Jyväskylä – men min stam är ute och folkvandrar i samma riktning som jag. Jag räknar med att hitta åtminstone någon jag känner på tåget. I värsta fall har lokalborna rimligtvis koll. ”Missä on yliopisto?” faller inom ramarna till och med för mina obefintliga kunskaper i det finska språket. Någonstans har jag ett hotell. Det har Hanna Hakkarainen bokat. Hon vet säkert vilket. Saker ordnar sig, tänker jag.

De brukar göra det.

Jag hittar ingen av finländarna på stationen i Helsingfors. Istället springer jag in i Johan Frick, som Johanna Vainikainen-Uusitalo har lurat till Finland för hans första Finncon så att de kan prata om att översätta Gene Wolfe. Vi har hamnat i olika vagnar, så jag ägnar resan åt att stå i gången bredvid hans säte. Framför honom sitter Kimmo Lehtonen och efter ett tag passerar Miikka Riikonen, som egentligen inte alls skulle åka via Helsingfors men råkat gå på fel tåg och därför är ute på oväntade äventyr på färden från Joensuu.

Att hitta kongressen visar sig vara svårare än att hitta universitetet: byggnaderna är stora och tomma. Inga folkmassor strömmar. Efter ett tag hittar jag en liten skylt och Johan Anglemark, som missat den förstnämnda. ”Det här känns nästan som en Göteborgskongress”, anmärker han, men vi är redan på rätt spår.

Fortsätt läsa

August Ahlqvist-Oksanen och Aleksis Kivi: att skjuta örnar med kanon

I Bokvännen 1956 finns en serie texter om ”ryktbara eller märkliga, i huvudsak nedgörande recensioner, som en klokare eftervärld kan le åt”. Berättelserna har man tagit från de föredrag på temat som hösten 1955 hade gått i Finlands radio. I Bokvännen 8/1956 har Nils-Börje Stormbom en mycket intressant artikel om August Ahlqvist-Oksanens recension av Aleksis Kivis Seitsemän veljestä (Sju bröder). I Finlands allmänna tidning i maj 1870 beklagar han att Kivis verk över huvud taget spridits till en bredare allmänhet.

Det var i en föga lyckosam stund Finska litteratursällskapet fattade beslutet om detta arbetes offentliggörande, ty derigenom har Sällskapet ådragit sig sjelf befogadt klander, hr Kivi medömkan och löje och den finska litteraturen både klander, löje och medömkan.
 –Ahlqvist-Oksanens recension

Uppslaget skulle ha kunnat leda någonvart, anser Ahlqvist-Oksanen , men då sannolikt i en annan författarens händer. ”Nästan utan afbrott sargas läsarens känslor af de mest oblyga uttryck”: sika (svin), lurjus (stövel), konna (bov), pöllö (stolle), ryökäle (bängel), kelmi (skälm), rakki (racka), rakkikoira (byracka), hunsvotti (hundsvott), tyhmä pässi (dumma bagge), vuohipukki (getabock), kalmukki (kalmuck), villipeto (best), piikkisika (piggsvin), sonni (tjur), lunttu (slampa) – de svenska översättningarna genom Bokvännen. ”Kivis språk, fastslår Ahlqvist-Oksanen sedan”, skriver Stormbom, ”är sådant att det inte skulle tolereras ens i en hållstuga. Vilket tyder på att den gode Ahlqvist inte var särskilt hemmastad i hållstugor”. Varken 1956 eller 2012 står väl ”stolle”, ”stövel” eller ”dumma bagge” ut som helt fruktansvärda kraftuttryck – och knappast 1870 heller. Efter att ha återberättat en episod i boken som ytterligare skall skildra Kivis brist på smak och omdöme skriver Ahlqvist-Oksanen att det ”är icke möjligt att till något civiliserat språk öfversätta denna oerhörda råhet. Bläcket och trycksvärtan rodna vid återgifvandet deraf, men de som icke rodnat äro vederbörande i Finska litteratursällskapet, som till tryck befordrat sådant vanvett. […] Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska litteraturen. Särskilt innebär det en skymf mot vår finska allmoge genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorde efter naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat slag än nybyggarna i Impivaara”.

Ahlqvist-Oksanens lidelsefulla ambition, skriver Stormbom, var att göra finskan till ”ett litteratur- och kulturspråk efter västerländskt mönster”. I den kampen var han inte utan framgång: han var en föregångare för att visa att man minsann kunde skriva poesi på finska och begagna alla diverse versmått precis som på de stora europeiska språken, även om Stormbom kommenterar poesin med att den i stort sett saknar ”självständighet och ursprunglighet”.

Självständig skaparförmåga, realism och humor var saker han inte förståd sig på. Därför begrep han sig in heller på Kivi, hade inga möjligheter att se det geniala hos homom utan tyckte bara att han släpade de nationella idealen i smutsen och fjärmade den finska litteraturen från de stora förebilder den borde göra allt för att efterlikna.
 –Stormbom om Ahlqvist-Oksanen

August Ahlqvist-Oksanen var en av sin tids mest betydande finländska kulturpersonligheter, och efter hans recension dröjde det innan Kivis verk kom ut i bokform och därmed blev tillgänglig för en större allmänhet (den publicerades först i Finska litteratursällskapets novellmagasin). Inte heller hann något betydande svar på Ahlqvist-Oksanens sågning dyka upp i offentligheten under Kivis levnad: mot slutet av 1870 drabbades han av psykisk sjukdom och avled 1872.

Alla har vi våra måttstockar för hur litteratur skall mätas.

Åcon i bilder

Jag lade upp en ganska lång kongressrapport från Åcon här på Tystnad för ett par dagar sedan. Läs gärna den. Den illustrerades med några av de bilder jag tog under helgen. Här kommer fler. Jag har dessutom laddat upp en del på Wikimedia Commons, så att man skall kunna använda dem i till exempel Wikipediaartiklar. Det får gärna fler göra.

Bilderna speglar inte riktigt Åcon som jag upplever kongressen: det är väldigt många från programsalen och knappt några som skildrar det sociala umgänget. Men det här är en aspekt av Åcon.

Vi åkte till Åcon. Anna Davour var med på färjan från Grisslehamn. Liksom Andreas Davour.

Fortsätt läsa

Schildts, Söderströms och Schildts & Söderströms

Huvudsakligen under den rikssvenska kulturradarn har två av det svenska språkets på sätt och vis viktigaste förlag, Schildts och Söderströms, gått samman, någonting som av tämligen uppenbara skäl varit svårare att missa för den som läser Husis än DN. Under rubriken ”När Svenskfinland krympte” skriver Tapani Ritamäki om ämnet i Hufvudstadsbladet. Fler artiklar om ämnet går att hitta här.

Finncon 2010

Den här kongressrapporten skrev jag för Fanaclistan förra sommaren, direkt efter Finncon i Jyväskylä 2010. Det slog mig att den kanske kunde roa fler också. Karo blev för övrigt inte ordförande för nästa kongress i Uppsala och Finncon 2013 kommer att äga rum i Helsingfors snarare än i Uppland. I väntan på nästa Finncon kan man annars träffa alla möjliga bra människor på Åcon.

Edit: Illustrerade med några av Johan Anglemarks bilder.

Stockholms skärgård är vacker i sommarsolnedgång, men trasig. För många hus, för mycket skog, för lite kal, naken bohusgranit. Det är som vilken landbit som helst, som om vi rörde oss i en lång, smal vik. Så är Östersjön å andra sidan inget riktigt hav, luktar mer som Vänern än som som Skagerrak, men det gör ingenting. Man märker, när man står uppe på däck och samtidigt som horisonten på babord sida färgas röd av den annalkande solen lutar sig ut över relingen för att det luktar vatten där någonstans under färjans alla dofter, att man kanske inte är riktigt lämpad för att bo någonstans där en å är en större vattenmassa.

Jag packar Yu Huas 活着, ett kinesiskt-engelskt lexikon och Peter M. Wilsons Simplified Swahili och bestämmer mig för att lämna all annan skönlitteratur hemma i ett halvambitiöst försök att faktiskt få någonting studerat. Man skall aldrig packa klart någonting flera timmar innan man skall åka: man hinner ifrågasätta sina egna val. Rädslan, skräcken, att inte ha någonting att läsa blir för stark. Bara en roman till, tänker jag och börjar rota i en hög med oläst science fiction. Det slutar med att jag får med mig ytterligare tre: The Genocides, Camp Concentration, 334.

Det är bra att ha en hytt. Men mest för att ha någonstans att ställa sin packning: under bildäck, nära motorernas buller och skakningar – och lampknappen som lyser så starkt att man om man verkligen ville skulle kunna läsa i dess sken utan att tända lampan den är tänkt att vägleda till – vilar min väska mycket bättre än jag gör. Jag sitter ute och läser tills det blir för mörkt. När natten kryper in och blandar sig med fukten fryser jag för första gången på flera veckor. Det är, efter en alldeles för lång värmebölja, en underbar känsla. Inomhus ligger hyttlösa passagerare på bänkar och golv.

De har minsann inga problem med att sova.

”All women become like their mothers. That is their tragedy. No man does. That’s his”, skrev Oscar Wilde i The Importance of Being Earnest. Som så många andra Wilde-citat har det mer att göra med bitska formuleringar (”Jack: I am sick to death of cleverness. […] The thing has become an absolute public nuisance”) än med sanningen: jag har bakat rågbullar med riven potatis och lök att ha med mig som färdkost istället för att köpa allt jag behöver på färjan och håller, uppenbarligen, på att förvandlas till min mor.

Jag köper vin i taxfreebutiken. När jag har rullat ut väskan för att packa ned det någonstans där jag inte är i vägen noterar jag att den har blivit med skärp, ett stort, brunt damskärp som den glatt har hängt runt sig någon gång när jag tittat bort. ”Min väska ville tydligen ha det”, förklarar jag hjälpsamt när jag lämnar tillbaka det i butiken.

När Hanna Hakkarainen kommer till hotellet på torsdagkvällen har jag redan läst ut mina tre Thomas Disch-romaner, utan att kongressen ens har hunnit börja. Senare, på lördagen, säger Pat Cadigan i en panel att cyberpunk mycket var en motreaktion mot det hoppfulla i science fiction, tanken att världen inte bara kommer att se annorlunda ut, utan att vår teknik och vår kunskap även kommer att göra den bättre. Och visst finns det en optimism i sf-genren, en tro såväl på framtiden som – framför allt – på människan och hennes förmåga att utifrån de resurser hon har tillgängliga göra det bästa av situationen. (Geoffrey A. Landis novell ”A Walk in the Sun”, en berättelse människans styrka och vilja att överleva, är ett utmärkt exempel på det, den typiskt science fiction-aktiga övertygelsen om att med vilja, uppfinningsrikedom, kunskap och teknik så klarar man sig. Läs den.) Det låter, även om det är korrekt, likväl något ironiskt efter att man precis har läst igenom några av Dischs romaner, där The Genocides kan vara ett av de dystraste, mest pessimistiska sf-verk jag har läst, och Camp Concentration i sällskapet känns rent förhoppningsfull. Kanske handlar svartsyntheten i någon mån mer om människans förutsättningar än om människan själv: det är inte en vacker bild av det mänskliga psyket som Disch målar upp, men inte heller en en entydigt negativ.

Jag är inte helt säker på att Disch är en författare som vinner på att man sträckläser tre romaner utan att sova. Men de är bra oavsett vilket tillstånd man läser dem i.

Vi går till den huvudsakliga kongresslokalen, puben Sohwi. Juha Autero, Maija, Wissting, Pargman och Tommy finns där för att hålla oss sällskap: fler svenskar än finnar. När Wissting drar sig mot den väntande sängen och Cheryl Morgan som utomstående blandar sig i blir det åtminstone en jämn balans, ovanligt i finsktalande Jyväskylä: här finns inga skyltar eller information i butikerna på svenska. I ett misslyckat försök att vara artig och inte bara förutsätta att receptionisten har betraktat sina år i tvångssvenskans grepp som bortkastade frågar jag om hon föredrar engelska eller svenska när jag checkar in. Hon ser ut som om hon har svårt att hålla sig för skratt.

När Sohwi stänger drar vi oss tillbaka mot hotellrummet får vi sällskap av Maija och Juha. Förvisso ett litet roomparty, men likväl rätt sätt att inleda en kongress.

Antropologiska studier föreslår att finländare är ett morgontidigt folk. En stor scen kanske trettio, fyrtio meter upp längs gatan börjar, som en del av Jyväskylän kesä, spela musik alldeles för tidigt för att det skall vara riktigt hälsosamt. Finländarna är oftast vakna innan jag är det, vilket betyder att de måste gå upp tidigt. Slutligen, kommer jag fram till, har inget hotell jag bott på i Finland haft en ”stör ej”-skylt.

Jag slänger ihop en egen. Någonting skall Åcon ha lärt mig.

När vi skall lämna hotellrummet på fredagen möter vi Karoliina Leikomaa och Jarmo Puskala, som precis kommit fram från Tammerfors, i korridoren. Karo skiner upp och ser glad ut – ”å, personer jag tycker om som jag inte har sett på ett tag” – ända tills hon inser att de har rummet bredvid oss. Vi försäkrar henne om att vi faktiskt inte har tänkt att hålla henne vaken, och att det i allmänhet inte räcker med bara vi och kanske några få andra för att föra så mycket ljud som det blir när vårt hotellrum invaderas av tjugofem, trettio personer. Under resten av kongressen påpekar hon förvånat, flera gånger, att vi faktiskt inte har stört henne.

Hon verkar nästan en aning besviken.

Dusch- och badprodukterna går i bärplockandets tecken. Lingonschampo, lingonbalsam, lingonbadbubblor. Hanna planerar för sitt lingonbubbelbad hela kongressen utan att någonsin faktiskt hinna med det.

Lingonbalsamet har ungefär samma utseende och konsistens som sperma. Det gör det mycket roligare att sätta i håret.

(”Alvar Aalto worst architect ever”
 – graffiti på herrtoalett på universitetet)

Ellen Kushner, Delia Sherman och Pat Cadigan håller en panel om research för science fiction- och fantasyförfattare på författarhusets balkong, eftersom själva lokalen blivit alldeles för varm för att vistas i. Det är intressant att se en programpunkt på Finncon med tre engelskspråkiga gäster hållas på ett utrymme mindre än programsalen på en normal svensk kongress. Må så vara att det är tidigt fredag eftermiddag och att folk i allmänhet inte har börjat dyka upp för kongressen. Det är ändå svårt att få plats längs balkongräcket. Merja Polvinen frågar någonting om hur de som författare hanterar sådant som är främmande för läsarna – att spela på exotismen, eller att försöka göra det exotiska självklart. Delia konstaterar att hon tycker att författare som tycker att någonting är exotiskt bara för att det är främmande för dem helt enkelt är lata: en duktig författare kan främmandegöra ett dörrhandtag. Jag är inte helt säker på att jag håller med om att det är riktigt samma sak, men mer exakt hur absurd exotisering kan kännas upptäcker man sällan förrän man själv utsätts för den.

Ett av mina favoritexempel är att jämföra Peter Høegs Frøken Smillas fornemmelse for sne med Nicola Griffiths The Blue Place, Stay och Always. Smilla Qaavigaag Jaspersen är född och bitvis uppvuxen på Grönland; hon är trots dansk far och senare ofrivillig skolgång i Danmark först och främst grönlänning, och det grönländska kontrasteras mot det, förhållandevis, bekanta danska. Griffiths Aud Torvingen är en amerikansk medborgare med norsk bakgrund: det udda och ovanliga här är det skandinaviska. Hos Høeg fungerar det, åtminstone för mig. Kylan, vintern, de grönländska benämningarna på snön och isen, vävs samman till en helhet där det känns relevant utan att för den sakens skull slutar vara en exotisk krydda. Hos Nicola Griffith blir det lätt löjeväckande, av den enkla anledningen att den kultur som Griffith beskriver som någonting udda och konstigt står mig mycket närmare än den vi i boken förväntas tycka är den naturliga. Beskrivningarna av Norge som en trolsk och närmast magisk plats i The Blue Place, maten, hänvisningarna till den norska folklynnet … det blir svårt att ta på allvar. De är, särskilt The Blue Place och Always, fortfarande bra böcker. Men min läsning hade tjänat lika mycket på att undvika exotiseringen av det skandinaviska hos Griffith som den vinner på exotiseringen av det grönländska hos Høeg. Det är förstås möjligt att det beror på att Høeg är en bättre författare. Det är också möjligt att jag hade känt precis tvärtom om jag hade tillbringat hela mitt liv på Grönland.

(Grönländska har inte sextiosju eller etthundratjugotre eller femhundranittioåtta ord för snö. Däremot är det ett polysyntetiskt språk. Om man definierar ord om snö som bokstäver som sitter samman och beskriver snö kan grönländskan komma upp i väldigt många ord. Det kan å andra sidan svenskan också: vi skulle kunna säga att vi har ”gulsnö” och sedan kan folk börja prata om att svensk kultur är så besatt av snö att svenskan har ett ord för snö som folk har kissat på.)

Efter panelen fångar jag Delia för att prata med henne om panelen vi och Carolina Gómez Lagerlöf skall sitta i på söndagen. Det är i alla fall tanken: större delen av samtalet består av en lång utläggning om science fiction- och fantasyutgivningen i Sverige, och allt som är fel med den, huvudsakligen i form av att den knappt finns. Hon var dum nog att fråga.

Innan jag har pratat med Tero och Delia var jag osäker på om panelen visste vad den skulle säga och om vi hade en moderator. Efter att ha pratat med dem står allt klart: vi vet inte vad vi skall säga och vi har ingen moderator.

(”… och så häller man ett tunt lager över toaletten och låter det stå en halv dag, så får man bort skiten.”
 ”Här i Finland har vi en sådan där knapp …”
 – Tommy försöker berätta för Kenneth om det fantastiska toalettrengöringsmedel han har hittat. Kenneth är inte övertygad)

Senare under fredagen får jag revidera min antropologiska teori: ”täällä nukutaan – ethän häritse” står det på en skylt som ligger längst ned i garderoben där den talar om att folk sover och att man inte bör störa.

Kvällen tillbringas på Sohwi. Tero, Jukka, Hanna och Johan Anglemark sitter vid ett bord. Jag vet egentligen att de har tänkt planera Åcon V då. Jag har bara förträngt det för tillfället. ”This is the Åcon V meeting”, poängterar de när jag kommer fram till bordet för att sätta mig ned. ”If you sit down, you’re on the committee.” Jag orkar inte riktigt resa mig upp och gå till ett annat bord. Förmodligen en av de sämre anledningarna till att sitta i en kongresskommitté. Men jag gillar Åcon.

Jag undrar om det är ett tecken på deras förtroende för min förmåga som kongressarrangör att jag blir room party-ansvarig.

(På lördagförmiddagen får jag frågan vad jag egentligen tänker på när jag ligger på sängen och stirrar ut i ingenting. Det är en smula genant att erkänna att man funderar på programpunkter för en semirelaxacon om två år.)

Ieva Melgalve råkar starta en konversation om språk. Under resten av kvällen verkar ämnet inte riktigt lämna bordet, trots att personerna som sitter där byts ut. Jag, Hanna, Johan Anglemark, TJ Hämäläinen och Saija Kyllönen inte så mycket fortsätter att prata om språk som att personerna varje gång jag passerar eller slår mig ned återkommer till ämnet. ”Hon tröttnade nog”, säger Anglemark när Ieva ger sig för kvällen och vandrar hemåt. ”Det var hon som började”, påpekar jag. ”Hon visste nog inte vad hon gav sig in på”, svarar han.

(”I love Latin. I have a lot of videos with beautiful Latin ladies at home.”
 – Petri)

På lördagen försöker jag vara stark och modig och göra någonting jag sällan gör: gå på två programpunkter i rad. Cyberpunkpanelen lider lite av ett ack så vanligt problem: stora delar av samtalet handlar lätt om panelisternas inställning till ämnet snarare än om ämnet i sig. Det är sällan riktigt lika intressant. Pat Cadigans anekdoter är ändå roliga att lyssna på, och någonting Toni Jerrman säger får mig att inse någonting jag helt hade glömt bort: en gång i tiden, innan jag började läsa science fiction som genre, innan jag hade någon kontakt med svensk sf-fandom, var cyberpunkens estetik vad som mer än någonting annat definierade science fiction för mig. Det var aldrig stjärnor och rymdfärder och oändligheten – det intresset fanns också, långt innan science fiction-läsandet, men det, för att inte tala om ren idéspekulation, hade väldigt lite att göra med vad jag tänkte på som science fiction. Sf var en anarkistisk, sliten futurism där gränsen mellan det medvetandet och omvärlden, oavsett om det skedde genom droger eller teknologi, hade blivit suddigare, en litteratur om stadslandskap och mörka gränder och där livet aldrig blev som man hade tänkt sig.

Jag har inte så mycket till övers för högläsning, åtminstone inte av verk skrivna för att läsas. Jag har svårare att greppa texten om jag inte själv får se den, svårare att uppfatta särskilt mycket annat än bara handlingen. Text och tal har något olika förhållande till tid: det talade ordet befinner sig på ett helt annat sätt i nuet, vilket gör det mer svårfångat. Verba volant, scripta manent, så att säga. Skriven text är sällan optimerad för att läsas högt, och det faktum att vi idag läser våra romaner tyst för oss själva är ett steg framåt i mänsklighetens historia. Å andra sidan gäller det omvända för muntligt traderade berättelser: eftersom folksagan av ren nödvändighet måste slipa bort element som gör den svårare att återberätta blir den som text betraktad tråkigare, och är mer njutbar att lyssna till än att läsa. Författare som läser ur sina litterära verk på kongresser är sällan bra programpunkter: då ägnar jag hellre tiden åt att läsa själv. Men Ellen Kushners genomgång av sångerna i, eller som har inspirerat, Thomas the Rhymer är utmärkt. Framför allt när hon inte använder gitarr. Det enda som irriterar mig är att jag har läst samtliga Ellen Kushners romaner utom en: Thomas the Rhymer.

Den som inte har läst Ellen Kushner bör för övrigt göra det. Särskilt The Privilege of the Sword, som är en engagerande och alldeles underbar uppväxtroman, en välskriven bok om könsroller och att bli vuxen och kanske lite, men inte så mycket, om svärd. Den enda magi den innehåller är den som finns i varje bra bok, men det är å andra sidan alltid nog.

Vi kan inte nå det trådlösa nätverket från hotellrummet, vilket huvudsakligen leder till att det inte blir någon nämnvärd tid lagd på att kommentera kongressen på IRC den här gången. Det är förmodligen en bra sak.

En dålig sak är att jag inte går på någon av lördagens svenskspråkiga programpunkter, även om det beror på att de ligger samtidigt som de andra programpunkter under dagen jag faktiskt vill lyssna på. Det är kul att det finns program på svenska på Finncon, och särskilt i Jyväskylä känns det som om det kan behöva den publik det kan få.

Festen på lördagkvällen äger rum i en restaurang i närheten av universitetet. Vi ser först ut att komma till en fullständigt tom tillställning innan vi inser att alla har flytt till uteplatsen eftersom värmen helt enkelt gör det outhärdligt att befinna sig inomhus. Jag slår mig ned hos Marianna, Karoliina och Jarmo medan allt fler letar sig dit. Runt omkring kan man ana spåren av den traditionella maskeraden: diverse personer utklädda i huvudsakligen imponerande utstyrslar som ofta refererar till en eller annan tv-serie jag inte har sett eller annat som fullständigt går en stackars okultiverad barbar som mig förbi. (Maija och Taimi är i alla fall Holmes och Watson, inspirerade av förra årets filmatisering. Den har jag förvisso inte heller sett.) Snart letar de, och de flesta andra, sig in i inomhushettan för presentation och prisutdelning. Jag överlever genom att stanna i den relativa svalkan utomhus och oavsiktligt chockera folk genom att inte kunna undvika att avslöja min avgrundsdjupa okunskap kring allt som har att göra med Star Trek istället. Världen blir en bättre plats när Aapo bestämmer sig för att massera mina axlar. Efter att ha knådat någon halvminut frågar han lite förvånat vad jag egentligen gör med min stackars vänsteraxel för att lyckas få den att befinna sig i ett dylikt skick. Vi kommer fram till att den rimligaste förklaringen är att jag lutar mig för mycket mot vänster arm när jag ligger ned och läser.

Jag ägnar en lång stund åt att diskutera finska, zombieporr och möjligheterna för en Finncon i Esbo med Sini Neuvonen, allt medan folk sakta börjar dra sig därifrån, bortjagade av det påvra dryckesutbudet och – framför allt – priserna. Jag, Tommy och Anglemark vandrar mot Sohwi där de bestämmer sig för att ölutbudet helt enkelt inte duger när det faktiskt finns pubar med mycket bättre öl, och får med sig Jonas Wissting till Vihreä haltiatar istället. Jag konstaterar att jag nog prioriterar umgänge jag sällan har chansen att träffa framför att prata med svensk fandom över något bättre öl och slår mig ned hos finnarna istället. ”Two fifty!” säger Toni och pekar på sitt glas när han får syn på mig.

(”One Swede alone is not enough to satisfy me.”
 – anonym finska, Sohwi lördagkväll)

Min panel på söndagen börjar vid tre. Det är en bra sak: då hinner man vara vaken. Panelen har fått ytterligare en deltagare i Marianna Leikomaa, vilket förmodligen innebär att den person jag på sistone har suttit i flest paneler med (i Sverige, i Finland, på Åland) är en del av finländsk, och inte svensk, fandom. Men hon är en utmärkt panelist. Carolina har bestämt sig för att moderera. ”Urban fantasies: Staying away from paranormal romance – when we exclude vampires and werewolves – what is left?”, säger panelens beskrivning. För att hålla sig borta från dessa ämnen ägnar panelen väldigt mycket tid åt att diskutera dem. Det är en smula problematiskt för mig, eftersom jag verkligen inte kan någonting om paranormal romance, och alltid har trott att den allmänna definitionen av urban fantasy är ganska klar och välkänd.

Jag säger i alla fall ingenting om zombieporr.

Jag försöker teckna en bild av urban fantasy på svenska, det lilla som finns. Nämner Nene Ormes och det faktum att Udda verklighet är värd att nämna inte säger någonting om huruvida den är bra eller dålig, utan bara att det faktiskt skrivs urban fantasy om Malmö. Säger någonting om Neil Gaimans Neverwhere och bristen på svenska översättningar. Det blir en smula pinsamt när Delia, som sitter bredvid mig, lutar sig fram och säger att hon känner sig nödgad att påpeka att hennes Changeling, som nog går att betrakta som urban fantasy för ungdomar, faktiskt kommit ut på svenska. Så går det när böcker marknadsförs som barnböcker och inte som fantasy: ibland flyger de under ens radar.

Ellen Kushner påpekar från åhörarplats problemet med personer som skriver urban fantasy utan att ha någon riktig erfarenhet av större städer, som aldrig har bott i dem och som saknar känsla för dem, och hur det ofta hindrar deras städer från att kännas riktigt levande. En anledning så god som någon, antar jag, till varför jag envisas med att skriva science fiction-noveller om den svenska landsbygden: det är vad jag har en känsla för.

Kisu betyder kniv på swahili. Det är lite roligt.

(”But, hey, the pub is that way!”
 – jag och Hanna möter Toni Jerrman när vi är på väg till kongresslokalen)

Avslutningsceremonin avslöjar att Finncon 2012 kommer att äga rum i Tammerfors. Som god tvåa kommer nazisternas, vid det laget tomma, bas på månens baksida, framför Helsingfors och Esbo. Jag tror inte ens att de behövde manipulera valresultatet, detta första i Finncons historia. Jukka Halme protesterar spektakulärt. På finska, men likväl underhållande.

Dead dog-partyt äger rum i en stuga vid en sjö några kilometer utanför Jyväskylä. Jag tar med vad som är kvar av mitt och Hannas lådvin och ställer utanför huset, i hopp om att folk helt enkelt skall anta att det är fritt fram att ta för sig. Ett och annat glas försvinner under kvällen, men större delen får jag helt enkelt dricka själv. Petri Hiltunen försöker övertyga mig om att finländare i allmänhet aldrig skulle våga försöka ta för sig av vad de misstänker skulle kunna vara någon annans. Jag ställer mig tveksam till om de kulturella skillnaderna mellan Sverige och Finland egentligen är särskilt stora på den punkten. Jag lyckas åtminstone få Pasi Välkkynen att ta ett glas.

Jag gör mitt bästa för att ge Aapo axelmassage. Det leder mest till att jag får kramp i händerna.

I en diskussion med Juha Autero konstaterar jag att antalet deltagare på en normal svensk kongress närmast motsvarar antalet gophers på en Finncon. Han börjar spekulera i hur man skulle kunna kidnappa en Swecon för att använda samtliga medlemmar för Finncongophrande. Vi kommer fram till att det nog krävs att Finncon äger rum i Sverige för att det skall vara värt besväret.

Planerna för att få Finncon till Uppsala 2013 urartar en smula i ett samtal med Jonna Piilonen. Ursprungligen är planen enkel nog: Sverige invaderar Finland. Det går, naturligtvis, inte särskilt bra, och vi förlorar kriget. Plötsligt är vi en del av Finland och det är fritt fram att arrangera Finncon 2013 i Uppsala. Det borde gå relativt smärtfritt: svenska är trots allt redan ett officiellt språk i Finland, och som en ren bonus skulle de hundratusentals personer i Sverige som talar finska se sitt språk få en mycket bättre status. På oklart sätt kommer vi fram till att det inte riktigt duger. Jonna vill ha Boris Jeltsin som finsk ståthållare i Uppsala. Vi kommer fram till att det kräver en finsk attack mot Ryssland får att gräva upp Jeltsin, återuppväcka honom och föra en zombifierad före detta rysk ledare till svensk – och nu finländsk – mark. Vi konstaterar att ett tvåfrontskrig där den ena motparten är Ryssland förmodligen är en dålig idé. För att undvika att Finland skall behöva slåss mot såväl Sverige som Ryssland kommer vi fram till att den finska attacken österut borde ske i ett alternativt universum, från vilket vi sedan kan föra Jeltsin för att utföra sitt uppdrag. För att underlätta skall vi (mitt ansvarsområde) se till att de rysk-kinesiska relationerna i detta alternativa universum försämras till den grad att Kina invaderar Ryssland, som inte kommer att kunna koncentrera sig på att slå tillbaka mot Finland.

Skulle vi av någon anledning misslyckas kan vi alltid falla tillbaka på att Sverige helt enkelt invaderar. Det kan inte slå fel.

Finncon i Uppsala 2013 har till och med en ordförande i Karoliina Leikomaa. Redan i Göteborg lovade hon att sitta i kongresskommittén för nästa Uppsalakongress. Under Finncon utvecklades det hela på något sätt till att hon skall svara ordförande. Skulle nästa Uppsalakongress vara en Finncon, tja, då är det helt enkelt en smäll hon får ta. Efter 2012 i Tammerfors bör hon väl ändå ha ångan uppe.

Det tragiska är att Karo på riktigt är en minst lika sannolik ordförande för nästa Uppsalakongress som någon annan.

Och att det faktiskt är en bra idé. På riktigt.

Vid elvatiden lämnar vi stugan och återvänder till Jyväskylä för att fortsätta på en pub där. Jag kommenterar sömntider under kongressen och konstaterar att det faktum att jag ett par nätter bestämt mig för att göra Hanna sällskap när hon gått tillbaka till vårt hotellrum betyder att jag har gått och lagt mig flera timmar tidigare än jag förmodligen hade gjort annars. Tero kommenterar att det är första gången han hör talas om att hennes inflytande skulle ha fått någon att gå och lägga sig tidigare under en kongress.

(”No, that’s just bad taste, but that one is a crime.”
 – Johan Anglemark kommenterar vägginredningen)

När puben slutligen kastar ut oss drar jag, Hanna och Juha Autero vidare till vårt hotellrum. Vi roar oss med att fylla i hotellets responsblankett, berömmer den trevliga personalen men beklagar oss över att vi, olikt Juha, inte hade hittat glidmedel och en kondom jämte nattduksbordslådans bibel: uppenbarligen saknades någonting som var tänkt att delas ut till gästerna och även om vi inte har något behov av dessa saker så känner vi att det är vårt ansvar att inte låta efterkommande gäster dela vår besvikelse.

På måndagförmiddagen får jag, Juha och Hanna skjuts till Hartola av Jukka och Sari, som åker vidare hem till Helsingfors. De underhåller sig med att översätta ortnamn som tydligen sprider glädje från vägskyltar på landsbygden söder om Jyväskylä. Vi passerar kycklingberget. Sedan ekorrön. Strax därefter en ort som, av namnet att döma, är tillhåll för ett svin. Sari tycker att någon borde göra en bluegrassballad om Chicken Mountain; Juha att platsnamnen är som gjorda för en episk fantasyserie. Jag föreslår en episk bluegrassfantasyballad. Resten av resan går de första raderna till ”The Siege of Chicken Mountain” runt i huvudet på mig långt efter att det har slutat vara roligt.

My mama always told me, my mama always said
be careful little soldier, be careful where you tread
Beware of Squirrell Island, beware the furry dread …

« Äldre inlägg

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑