Tystnad

Läsning pågår

Etikett: essäer

The Pooh Perplex

The Pooh Perplex är något så underbart som en satir över de rådande litteraturvetenskapliga strömmningarna under mitten av 1900-talet. En kort essäsamling där tolv fiktiva kritiker bidrar med sina tolkningar av Winnie-the-Pooh. Med tanke på att Fredrick Crews skrev boken 1963 så kan man lätt tro att den är förlegad och svårtillgänglig idag. Icke. Även om många detaljer givetvis går majoriteten av dagens läsare förbi så känns det tämligen oväsentligt. Så länge man har läst Winnie-the-Pooh och har grundläggande litteraturvetenskapliga kunskaper så kommer boken vara underhållande. Det senare är av betydligt mindre vikt; vet man bara någonting om marxism och Freud så räcker det långt. Crews lyckas ge sina fiktiva kritiker distinkta röster. Huvudsakligen ligger skillnaden i varierad grad av akademisk ambitionsnivå. Det blir en tacksam balans när vissa essäer är skrivna såhär:

The critical technique which must, when considered in the light of reason, form the core of our eclectic, instrumentalistically pluralistic principia recommends itself to us at once if we merely pose the question, what, in essence, is the end purpose, the teleology, of poetry or poesis?

It is, of course, to take the building blocks of language, combined with the glue and mortar of experience, and to join them in whole meaningful structures which, upon noesis on the part of the trained critic, prove analyzable or decomposable into their constituent elements.

och andra är skrivna såhär istället:

This Sir Edward Bear, Sir Pooh de Bear, is the very image of a fat old Tory who passes all his time pampering his depraved tastes and reminiscing about his imaginary exploits. Substitute port and brandy for condensed milk and honey, and you will recognize the likeness at once.

The Pooh Perplex är humor. Många gånger en typ av nördigt intellektuell humor som knappast finns i överflöd. En essäsamling när den är som bäst, helt enkelt.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken

Jag tillhör fel generation för att ha läst Kram. Eller så tillbringade jag aldrig tillräckligt mycket tid på biblioteket, eller med att läsa barnböcker: min läsbarndom och tidiga ungdom ägnade jag åt att läsa slumpmässigt valda böcker tagna ur mina föräldrars och morföräldrars bokhyllor. Jag har inget personligt förhållande till Hans-Eric Hellbergs böcker, och har så många vita fläckar på min ungdomslitteraturkarta att jag knappt visste att de fanns förrän Tony Elgenstiernas Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken började bli aktuell. Elgenstiernas skildring blir på så sätt förmodligen en helt annan bok för mig än för de läsare som någon gång läst Hellberg och kan betrakta den som att återvända till barndomen.

1971 skriver Ib Permin, redaktör på ett respekterat danskt förlag, till Stig Ericson, förlagsredaktör på Bonniers.

Bogen må gerne tage op i de problemer, der er fælles [gemensamma] for børnene, og som de fleste tror, er noget helt specielt for dem. Bl.a. masturbations-spørgsmål, seksuelle tilnærmelser til andre store børn. Emnet har været tabu i børnebøger, men behovet er stort for gode bøger, der i romanform kredser emnet ind, og vi er hos os ikke bange [rädda] for, om nogen skulle mene, at der er tale om porno for børn – det er der nemlig også behov for…

Permin ber Ericson att tala med Hans-Eric Hellberg, som redan är en förhållandevis framgångsrik barn- och ungdomsboksförfattare, om ämnet. Det leder till Kram, samt efterföljarna Puss, Love love love, Älskar, älskar inte och Förbjudna tankar. Inte minst leder det in Hellbergs författarskap på helt nya spår.

I sextioen korta kapitel fördelade över kappt etthundra sidor berättar Tony Elgenstierna om Kram, om tidsandan, om Hellberg och hans vidare författarskap. Det är personligt hållet, som när Elgenstierna konstaterar att han inte klarar av att se på en tv-serie som Nip/Tuck med sina egna döttrar på grund av mängden sex eller när han reflekterar över sina egna sexuella känslor i de allra yngsta tonåren. Det är inte en litteraturvetenskaplig skrift; den är lättillgänglig och underhållande. Möjligtvis är titeln något vilseledande: även om Kram är den röda tråd som löper genom boken och den bakgrund mot vilken texten är skriven handlar tämligen stora delar om Hellbergs övriga författarskap. Dessa delar bli aldrig lika intressanta som resten, vilket kanske är orättvist att förvänta sig: Kram är ett ovanligt fascinerande kapitel i den svenska litteraturhistorien. Elgenstierna lyckas väl – föreställer jag mig åtminstone – med att med några enkla penseldrag måla upp den i tid i vilken boken kom till och att kontrastera den mot vår egen.

På samma gång som barnkroppen kunde locka till sig pedofiler blev det samtidigt extra viktigt att påpåeka att barn inte är sexuella varelser. Det vill säga tvärtom mot diskussionerna under 70-talet när barnkroppen i sig inte var vare sig sexuell eller innebar någon fara men barn ändå ansågs ha sexuella behov.

Det finns en helt fantastisk scen i filmen Apflickorna där en yngre badvakt säger till lillasysterns, Saras, simskolelärare att hon inte kan ha bara badbyxor på sig: hon måste täcka överkroppen. Simskoleläraren försöker försvara Saras klädsel med att hon bara är ett barn: det finns ingenting att dölja. Badvakten ger inte med sig: man har sett män som tittat på flickorna. En träffande bild av vår tid, på många sätt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur ett samhälle som tycker att man avsexualiserar barn genom att tvinga småflickor att bära bikini eftersom badbyxor är oanständigt skulle ha reagerat på Kram.

Som för all del egentligen verkar vara en tämligen oskyldig bok: det är inte pornografi för barn, som Permin också tyckte behövdes. Det är inte handlingen sex om är i centrum så mycket som tankarna kring det. Tankar som att döma av de brev som Hellberg fått från elva-, tolv-, trettonåriga läsare lyckades fungera som en bekräftelse, som en typ av bok skriven för dem och som de ville se mer av – läsarbreven hör till bokens mest intressanta delar, med, som Elgenstierna påpekar, läsarkontakt innan läsarkontakt blev dagens norm genom att Hellberg skrev ut sin adress i böckerna.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken är en lättsam essä i bokformat om ett inte fullt lika lätt ämne. Den vacklar mellan det fascinerande och det blott läsvärda. Det finns värre saker att röra sig mellan.

Villon

– han var vid denna tidpunkt tjugofem år och hade just gjort undan sitt första mord och sitt första längre poem, ganska harmlösa debutstycken båda –

”Villon” (ur Silversköldarna), Frans G. Bengtsson.

Vetsagas essätävling: vinn 5000 kr

Jag har ju glömt att skriva om essätävlingen! Nättidskriften Vetsaga anordnar en essätävling med fantasy- och science fiction-litteratur som ämne. Vinnaren får 5000 kr. Det finns också ett ungdomspris på 1000 kr, som fantastikföreningen Catahya står för. Deadline är 15/6. Tre veckor kvar, alltså.

Andra bloggar om: , , , , skrivartävling

Om barnlitteratur

DN har inlett en artikelserie om barns läsning. Den ska jag följa, för det kan ofta bli intressant (och ibland väldigt irriterade) när vuxna sitter och tycker om vad som är bra för barn.

Tidigare var det ju rabalder om något förlag som inriktade sig på könsrollsifrågasättande barnböcker. Man ska inte pracka på barn värderingar sådär, tyckte någon, och vips var en lång debatt igång. Jag tyckte att det var lite fånigt. Som om inte annan barnlitteratur är full av värderingar. Åtminstone var det där förlaget ärliga med det…

Klicka på länken nedan för en text jag skrev på C-kursen i litteraturvetenskap, då jag hade valt en delkurs om barn- och ungdomslitteratur. Den lider såklart av att vara en typisk pluggtext (en sån där man lagom osmidigt försöker smocka in så mycket som möjligt från kurslitteraturen på ett visst antal sidor) men någon kanske tycker att den är intressant ändå.

Fortsätt läsa

Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Som eventuellt blivande bibliotekarie måste jag naturligtvis läsa en bok med en sådan titel. Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor är en samling av bibliotekarien och kulturchefen Christer Hermanssons texter: några debattartiklar (som man kan läsa mer om hos Du är vad du läser) och många mer eller mindre skämtsamma krönikor. Tyvärr var de inte så kul som jag hade väntat mig. Visst var det roligt ibland, men oftast kändes det ungefär som när någon drar samma skämt som han har dragit 180 gånger förut – oavsett om man själv har hört dem förut eller inte. För roliga texter om att arbeta på bibliotek rekommenderar jag istället Conan bibliotekarien.

Andra bloggar om: bibliotek, bibliotekarier, christer hermansson

Om barnboksförfattare

Children’s writers are, on the whole, a fairly modest bunch. We’ve learned to be, over years spent observing, with some amusement, our place in society. We’ve all met that friendly businessman at a party or in an airplane, the one who says jovially, “So you’re a writer! I always wanted to meet a writer! What kinda books you write?” So we say, “Children’s books,” and his interest visibly wanes. “Oh,” he says, “that’s … cute. Do you draw your own pictures?” And we know we aren’t real writers in his eyes, not like Harold Robbins or Jaqueline Susann.

– Susan Cooper i Dreams and Wishes. Essays on Writing for Children.

Andra bloggar om: ,

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑